Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 26 mars 2019 (*)

”Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Direktiv 93/13/EEG – Artiklarna 6 och 7 – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Villkor om uppsägning av ett hypotekslån till förtida betalning – Förklaring att villkoret är delvis oskäligt – Den nationella domstolens befogenheter när ett villkor har bedömts vara oskäligt – Ersättning av det oskäliga villkoret med en nationell bestämmelse”

I de förenade målen C‑70/17 och C‑179/17,

angående två beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), genom beslut av den 8 februari 2017, som inkom till domstolen den 9 februari 2017, och från Juzgado de Primera Instancia n^o 1 de Barcelona (Förstainstansdomstolen nr 1 i Barcelona, Spanien), genom beslut av den 30 mars 2017, som inkom till domstolen den 7 april 2017, i målen

Abanca Corporación Bancaria SA

mot

Alberto García Salamanca Santos (C‑70/17),

och

Bankia SA

mot

Alfonso Antonio Lau Mendoza,

Verónica Yuliana Rodríguez Ramírez (C‑179/17),

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden R. Silva de Lapuerta, avdelningsordförandena A. Prechal, M. Vilaras, F. Biltgen, K. Jürimäe och C. Lycourgos samt domarna E. Juhász, M. Ilešič, E. Levits, L. Bay Larsen, D. Šváby och S. Rodin (referent),

generaladvokat: M. Szpunar,

justitiesekreterare: handläggaren L. Carrasco Marco,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 maj 2018,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Abanca Corporación Bancaria SA, inledningsvis genom J. Massaguer Fuentes och C. Vendrell Cervantes, abogados, därefter genom D. Sarmiento Ramírez-Escudero, abogado,

–        Bankia SA, genom J. M. Rodríguez Cárcamo och A. M. Rodríguez Conde, abogados,

–        Spaniens regering, genom M. J. García-Valdecasas Dorrego, i egenskap av ombud,

–        Ungerns regering, genom M. Z. Fehér, i egenskap av ombud,

–        Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom J. Baquero Cruz, N. Ruiz García och A. Cleenewerck de Crayencour, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 13 september 2018 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169), särskilt artiklarna 6 och 7.

2        Begäran om förhandsavgörande i mål C‑70/17 har framställts i ett mål mellan Abanca Corporación Bancaria SA och Alberto García Salamanca Santos angående följderna av att villkoret om uppsägning till förtida betalning i punkt 6 bis i det avtal om hypotekslån som ingåtts mellan dessa båda parter förklarats vara oskäligt.

3        Begäran om förhandsavgörande i mål C‑179/17 har framställts i ett mål mellan å ena sidan Bankia SA och å andra sidan Alfonso Antonio Lau Mendoza och Verónica Yuliana Rodríguez Ramírez angående det yrkande som framställts vid den hänskjutande domstolen om utmätning av egendom som intecknats som garanti för betalningen av ett lån.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

4        I tjugofjärde skälet i direktiv 93/13 anges att ”[m]edlemsstaternas domstolar eller förvaltningsmyndigheter måste förfoga över lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt tillämpning av oskäliga villkor i konsumentavtal”.

5        I artikel 1.1 i detta direktiv föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.”

6        Artikel 3 i direktivet har följande lydelse:

”1.      Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

2.      Det skall alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll; detta gäller särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal.

…”

7        I artikel 6.1 i samma direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

8        I artikel 7.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

 Spansk rätt

9        I artikel 1124 i Código Civil (civillagen) föreskrivs följande:

”Rätten till hävning anses underförstått föreligga vid ömsesidiga förpliktelser, om en av parterna inte fullgör sina åligganden.

Den drabbade får välja mellan att kräva fullgörelse eller att häva avtalet. I båda fallen ska skador ersättas och ränta erläggas. Den drabbade får även kräva hävning efter att först ha krävt fullgörelse, om en fullgörelse inte går att få till stånd.

Domstol ska besluta om hävning om det inte finns skälig grund för att fastställa en tidsfrist för att fullgöra skyldigheten.”

10      Artikel 1303 i civillagen har följande lydelse:

”Om en förpliktelse förklaras ogiltig, ska avtalsparterna ömsesidigt återställa de saker som avtalet avsåg, inbegripet deras avkastning och köpeskillingen jämte ränta, utan att det påverkar vad som föreskrivs i följande artiklar.”

11      Av artikel 1857.1 i denna lag framgår att ett grundläggande villkor för hypoteksavtal är att de har ingåtts ”i syfte att säkerställa att en huvudförpliktelse uppfylls”.

12      Artikel 1858 i civillagen har följande lydelse:

”… ett [annat] grundläggande inslag i dessa avtal är att den egendom som utgör säkerhet eller har intecknats kan säljas när tiden för att uppfylla huvudförpliktelsen har löpt ut, för att betala borgenären.”

13      I artikel 1876 i samma lag föreskrivs följande:

”… [i]nteckningen innebär att den egendom inteckningen avser, oavsett vem som är egendomens ägare, direkt och omedelbart kan tas i anspråk för att uppfylla den skyldighet för vilken inteckningen utgör säkerhet.”

14      Ley 1/2000 de Enjuiciamiento Civil (lag 1/2000 om civilprocessen) av den 7 januari 2000 (BOE nr 7 av den 8 januari 2000, s. 575) (nedan kallad LEC) ändrades genom Ley 1/2013 de medidas para reforzar la protección a los deudores hipotecarios, reestructuración de deuda y alquiler social (lag 1/2013 om åtgärder för att stärka skyddet för hypoteksgäldenärer, skuldsanering och subventionerat boende) av den 14 maj 2013 (BOE nr 116 av den 15 maj 2013, s. 36373), därefter genom Real Decreto-Ley 7/2013 de medidas urgentes de naturaleza tributaria, presupuestaria y de fomento de la investigación, el desarrollo y la innovación (kungligt lagdekret 7/2013 om brådskande skatte- och budgetåtgärder till främjande av forskning, utveckling och innovation) av den 28 juni 2013 (BOE nr 155 av den 29 juni 2013, s. 48767) och därefter genom Real Decreto-ley 11/2014 de medidas urgentes en materia concursal (kungligt lagdekret 11/2014 om brådskande åtgärder rörande konkurs) av den 5 september 2014 (BOE nr 217 av den 6 september 2014, s. 69767).

15      I artikel 693.2 LEC, i den lydelse som var i kraft då de avtal som är aktuella i det nationella målet ingicks, föreskrevs följande:

”Betalning får krävas av hela kapitalbeloppet jämte ränta om det har avtalats att hela skulden förfaller till betalning om en av de avtalade delbetalningarna inte har erlagts på förfallodagen och denna överenskommelse har inskrivits i registret.”

16      I artikel 693.2 LEC om krav på förtida betalning av fordringar som är föremål för delbetalning, i den lydelse som gällde efter det att de avtal som är aktuella i det nationella målet ingicks, föreskrivs följande:

”Betalning får krävas av hela fordran avseende kapitalbelopp och ränta om parterna har avtalat att hela lånet får sägas upp till förtida betalning om gäldenären under minst tre månader har underlåtit att betala av på lånet eller underlåtit att erlägga ett sådant antal avbetalningar som innebär att gäldenären har underlåtit att uppfylla sin betalningsskyldighet under en tid som minst motsvarar tre månader och denna överenskommelse återfinns i låneavtalet och framgår av motsvarande register.”

17      I artikel 695 LEC, som rör förfarandet för invändning mot utmätning av intecknade fastigheter, i den lydelse som gällde efter det att de avtal som är aktuella i det nationella målet ingicks, föreskrivs följande:

”1.      I de förfaranden som avses i detta kapitel kan utmätningsgäldenären endast framställa invändningar som grundar sig på följande omständigheter:

…

4)      Ett villkor som utgör grunden för utmätningen, eller som har gjort det möjligt att fastställa det utmätningsbara beloppet, är oskäligt.

2.      Om en invändning enligt punkt 1 framställs ska domstolen skjuta upp verkställigheten och kalla parterna till ett sammanträde vid den domstol som förordnat om utmätning. Mellan kallelsen och nämnda sammanträde ska det gå minst femton dagar. Under sammanträdet ska domstolen höra parterna och pröva de handlingar som inkommit. Senast två dagar efter sammanträdet ska rätten meddela beslut i frågan.

3.      …

Om rätten finner att den fjärde omständigheten föreligger, ska den ställa in verkställigheten om avtalsvillkoret ligger till grund för utmätningen. I annat fall ska utmätningen fortsätta, men det oskäliga villkoret ska inte tillämpas.

4.      Beslut att ställa in verkställigheten, att inte tillämpa ett oskäligt villkor eller att avslå en invändning som gjorts med stöd av led 4 i första punkten får överklagas.

Beslut om andra invändningar som avses i denna artikel kan inte överklagas och ska ha verkan endast inom ramen för det verkställighetsförfarande inom vilket de meddelas.”

18      Artikel 83 i Real Decreto Legislativo 1/2007 por el que se aprueba el texto refundido de la Ley General para la Defensa de los Consumidores y Usuarios y otras leyes complementarias (kungligt lagstiftningsdekret 1/2007 om godkännande av den omarbetade lydelsen av den allmänna lagen om skydd för konsumenter och användare och andra kompletterande lagar) av den 16 november 2007 (BOE nr 287 av den 30 november 2007, s. 49181), i dess lydelse enligt Ley 3/2014 (lag 3/2014) av den 27 mars 2014 (BOE nr 76 av den 28 mars 2014, s. 26967), har följande lydelse:

”Oskäliga avtalsvillkor är ogiltiga och ska behandlas som om de inte utgör en del av avtalet. För detta ändamål ska domstolen, efter att ha hört parterna, förklara de oskäliga villkor som ingår i avtalet ogiltiga. Avtalet förblir bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

 Målen vid de nationella domstolarna och tolkningsfrågorna

 Mål C‑70/17

19      Genom ett avtal som undertecknades den 30 maj 2008 beviljades Alberto García Salamanca Santos och Verónica Varela Pena en kredit på 100 000 euro, med en löptid på 30 år, av banken Abanca Corporación Bancaria och ställde därvid säkerhet i form av en inteckning.

20      I villkor 6 bis i detta avtal, angående uppsägning av avtalet i förtid, anges följande:

”6 bis. Kreditinstitutets uppsägning till förtida betalning

[Banken] får, utan föregående uppmaning att betala, säga upp lånet till betalning och med rättsliga medel kräva betalning av hela skulden, såväl belopp som förfallit till betalning som belopp som ännu inte förfallit till betalning, jämte ränta, dröjsmålsränta, avgifter och omkostnader, i följande fall:

a)      Utebliven betalning på förfallodagen av amortering eller ränta, även delvis. Parterna ska uttryckligen begära att detta villkor skrivs in i fastighetsregistret, i enlighet med artikel 693 i lag 1/2000.

…”

21      Alberto García Salamanca Santos väckte en talan om ogiltigförklaring vid behörig spansk domstol i första instans för att få flera villkor i avtalet om hypotekslån ogiltigförklarade, bland annat villkoret 6 bis, eftersom det rörde sig om oskäliga villkor.

22      Nämnda domstol biföll talan och ogiltigförklarade bland annat villkor 6 bis i det aktuella avtalet om hypotekslån.

23      Abanca Corporación Bancaria överklagade denna dom till Audiencia Provincial de Pontevedra (Provinsdomstolen i Pontevedra, Spanien). Denna domstol avslog överklagandet genom dom av den 14 maj 2014 och fastställde således den dom som meddelats i första instans.

24      Abanca Corporación Bancaria överklagade den dom som meddelats av Audiencia Provincial de Pontevedra (Provinsdomstolen i Pontevedra) till Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien).

25      Den hänskjutande domstolen anser att villkor 6 bis är oskäligt, i den del det innebär att avtalet om hypotekslån kan sägas upp till förtida betalning redan när gäldenären har underlåtit att göra en enda månatlig delbetalning av lånet. Den hänskjutande domstolen har angett att den är osäker på om det, mot bakgrund av artikel 6.1 i direktiv 93/13, är möjligt att fastställa att ett avtalsvillkor är delvis oskäligt och därvid låta den del av detta villkor som inte anses vara oskälig fortsätta att gälla. Den hänskjutande domstolen menar i huvudsak att det förhållandet att man bortser från den oskäliga delen av ett avtalsvillkor och låter resten av dess innehåll, som inte är oskäligt, fortsätta att gälla inte innebär att innehållet i avtalet ändras eller ersätts.

26      Den hänskjutande domstolen har vidare frågat sig huruvida det är förenligt med direktiv 93/13 att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som utfyllnad för att kunna fullfölja ett utmätningsförfarande som inletts med tillämpning av ett villkor om uppsägning av ett låneavtal till förtida betalning, som en nationell domstol har fastställt är oskäligt, eftersom detta förfarande anses vara fördelaktigare för konsumenterna än det ordinarie verkställighetsförfarandet.

27      Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1)      Ska artikel 6.1 i direktiv 93/13 tolkas på så sätt, att den medger en möjlighet för en nationell domstol att – vid bedömningen av om ett villkor om uppsägning till förtida betalning i ett avtal om hypotekslån som ingåtts med en konsument är oskäligt på grund av att det, utöver andra följder om flera månatliga delbetalningar inte betalas, föreskriver att uppsägning till förtida betalning kan ske när en [enda] månatlig delbetalning inte har betalats – fastställa att villkoret är oskäligt endast i den del eller i det fall en enda månatlig delbetalning inte har gjorts och låta den del av villkoret gälla som avser uppsägning till förtida betalning när flera delbetalningar inte har gjorts, vilket också föreskrivs generellt i villkoret, oberoende av att den konkreta bedömningen av huruvida villkoret är giltigt eller oskäligt först kan ske när möjligheten [att säga upp lånet till förtida betalning] utövas?

2)      Har en nationell domstol, enligt direktiv 93/13, befogenhet att – när ett villkor om uppsägning av ett hypotekslån till förtida betalning har förklarats oskäligt – bedöma att det är mer förmånligt för konsumenten att som utfyllnad tillämpa en bestämmelse i nationell rätt, även om den innebär att ett utmätningsförfarande mot konsumenten inleds eller fortgår, än att avbryta detta särskilda förfarande för utmätning av intecknad egendom och tillåta borgenären att säga upp låneavtalet eller kräva betalning av de belopp som förfallit till betalning, och att därefter yrka verkställighet av domen om fastställelse, utan de fördelar som det särskilda förfarandet för utmätning av intecknad egendom tillerkänner konsumenten?”

 Mål C‑179/17

28      Den 22 juni 2005 ingick Verónica Yuliana Rodríguez Ramírez och Alfonso Antonio Lau Mendoza ett avtal om hypotekslån med banken Bankia till ett belopp om 188 000 euro, med en löptid på 37 år.

29      I villkor 6 bis i detta avtal, med rubriken ”Kreditinstitutets uppsägning till förtida betalning” föreskrivs följande:

”Utan hinder av den återbetalningstid som anges i avtalet kan den långivande banken förklara att lånet har förfallit till betalning genom att anse att det har sagts upp och att skulden på förhand har förfallit till betalning i sin helhet, särskilt vid utebliven betalning på förfallodagen av en, flera eller alla återbetalningar som fastställs i det andra villkoret (avseende amorteringar).”

30      Efter det att svarandena i det nationella målet hade underlåtit att göra 36 månatliga delbetalningar lämnade Bankia in en ansökan om utmätning av den egendom som intecknats som säkerhet för betalning av det beviljade lånet vid Juzgado de Primera Instancia n^o 1 de Barcelona (Förstainstansdomstolen nr 1 i Barcelona, Spanien).

31      Den hänskjutande domstolen har uppgett att det av rättspraxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) följer att för det fall en domstol som handlägger ett mål enligt det särskilda förfarandet för utmätning av intecknad egendom konstaterar att detta förfarande grundar sig på ett oskäligt villkor, i vilket det bland annat föreskrivs att låneavtalet kan sägas upp till förtida betalning vid utebliven betalning av en enda månatlig delbetalning, ska den domstolen, i stället för att med stöd av artikel 695.1 och 695.3 LEC besluta att verkställighet inte ska ske, fullfölja detta förfarande. Detta resultat kan uppnås genom att ett sådant villkor ersätts med vad som anges i artikel 693.2 LEC, i den lydelse som gällde efter det att det avtal om hypotekslån som avses i punkt 28 i denna dom ingicks, enligt vilken det är möjligt att säga upp lånet till förtida betalning vid utebliven betalning av minst tre månatliga delbetalningar.

32      Enligt den hänskjutande domstolen framgår det av denna rättspraxis att det förhållandet att verkställigheten avbryts innebär att banken, efter det att ett sådant beslut om att verkställighet inte ska ske har meddelats, med stöd av artikel 1124 i civillagen kan väcka talan och yrka att domstolen ska förklara avtalet upplöst. Det domstolsavgörande som denna talan utmynnar i kan ligga till grund för ett ordinarie verkställighetsförfarande varvid alla gäldenärens tillgångar kan utmätas, även dennes bostad.

33      Den hänskjutande domstolen har även angett att det särskilda förfarandet för utmätning av intecknad egendom, enligt Tribunal Supremo (Högsta domstolen), kännetecknas av flera funktioner för att skydda gäldenären när den intecknade egendomen utgör gäldenärens privatbostad, till skillnad från det ordinarie verkställighetsförfarandet. Bland dessa funktioner finns bland annat möjligheten för gäldenären att få utmätningen upphävd, tillämpningen av ett minimipris under vilket gäldenärens bostad inte får säljas på auktion och rätten för gäldenären att bli fri från sin skuld när det belopp som erhållits efter försäljningen på auktion är otillräckligt för att täcka hela skulden. På grund av dessa funktioner har Tribunal Supremo (Högsta domstolen) funnit att det särskilda förfarandet för utmätning av intecknad egendom är mer förmånligt för konsumenterna än det ordinarie verkställighetsförfarande som kan tillämpas efter en fastställelsetalan med stöd av artikel 1124 i civillagen.

34      Den hänskjutande domstolen är emellertid osäker på om Tribunal Supremos (Högsta domstolens) praxis är förenlig med artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13.

35      Den hänskjutande domstolen har ifrågasatt att förfarandet för utmätning av intecknad egendom är mer fördelaktigt än ett domstolsbeslut om hävning av avtalet om hypotekslån enligt artikel 1124 i civillagen följt av ett ordinarie verkställighetsförfarande. Den domstolen har i detta hänseende angett att konsumenten i ett ordinarie verkställighetsförfarande i praktiken kan vinna tid och tillfälligtvis förhindra att han eller hon vräks från sin bostad. Det framgår dessutom av en analys av rättspraxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) och av ordalydelsen i artikel 1124 i civillagen att det, när det gäller hypotekslån för förvärv av en bostad, är ganska sannolikt att en fastställelsetalan med stöd av artikel 1124 i civillagen kommer att avvisas, eftersom denna artikel inte är tillämplig på låneavtal. Den hänskjutande domstolen har påpekat att det, även om det skulle antas att artikel 1124 i civillagen är tillämplig på låneavtal, inte kan uteslutas att en talan om hävning ogillas om domstolen anser det motiverat att bevilja gäldenären en frist, såsom uttryckligen är möjligt enligt denna artikel.

36      Vidare är det, enligt den hänskjutande domstolen, problematiskt att tillämpa artikel 693.2 LEC, i den lydelse som gällde efter det att avtalet om hypotekslån ingicks, som utfyllnad, i stället för det avtalsvillkor som förklarats vara oskäligt, och detta av två skäl.

37      För det första får en nationell domstol, enligt EU-domstolens praxis, bland annat domen av den 21 januari 2015, Unicaja Banco och Caixabank (C‑482/13, C‑484/13, C‑485/13 och C‑487/13, EU:C:2015:21), byta ut ett oskäligt avtalsvillkor mot en utfyllnadsregel i nationell rätt endast i de ”situationer en ogiltigförklaring av ett oskäligt avtalsvillkor skulle tvinga den nationella domstolen att ogiltigförklara avtalet i dess helhet och konsumenten därmed skulle drabbas av negativa konsekvenser”.

38      För det andra, även om det antas att det teoretiskt sett skulle vara möjligt att som utfyllnad tillämpa artikel 693.2 LEC, i den lydelse som gällde efter det att avtalet om hypotekslån ingicks, krävs det enligt denna bestämmelse att det grundläggande villkoret att det finns en överenskommelse mellan parterna är uppfyllt för att bestämmelsen ska vara tillämplig. I förevarande fall följer det visserligen av att avtalet om hypotekslån har ingåtts att det finns en sådan överenskommelse, men det är just denna överenskommelse som har ansetts vara oskälig och därmed förklarats vara ogiltig.

39      Av dessa skäl, som hänför sig till rättsliga frågor som kan vara betydelsefulla för svaret på den begäran om förhandsavgörande som framställts av Tribunal Supremo (Högsta domstolen) i mål C‑70/17, har den hänskjutande domstolen funnit det lämpligt och nödvändigt att inge en ny begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, för att denna – i förekommande fall – ska kunna förenas med den begäran som tidigare framställts i mål C‑70/17.

40      Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de Primera Instancia n^o 1 de Barcelona (Förstainstansdomstolen nr 1 i Barcelona) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1)      Utgör artiklarna 6 och 7 i [direktiv 93/13] hinder för en rättspraxis (Tribunal Supremos [(Högsta domstolens)] dom av den 18 februari 2016), enligt vilken förfarandet för utmätning av intecknad egendom inte ska avbrytas, trots att villkoret om uppsägning av lånet till förtida betalning är oskäligt och trots att det rör sig om det villkor som ligger till grund för ansökan om utmätning, på grund av att det är mer fördelaktigt för konsumenten att utmätningsförfarandet fortgår – eftersom konsumenten vid en eventuell verkställighet av ett avgörande som meddelats i ett fastställandeförfarande enligt artikel 1124 i civillagen inte kan åtnjuta de processuella fördelar som endast förfarandet för utmätning av intecknad egendom kan ge – om denna rättspraxis inte beaktar Tribunal Supremos [Högsta domstolens] egen fasta rättspraxis, enligt vilken artikel 1124 i civillagen (som avser avtal som ger upphov till ömsesidiga förpliktelser) inte är tillämplig på låneavtalet, eftersom detta är ett ensidigt realavtal som inte uppstår förrän pengarna har utbetalats och som därför endast ger upphov till skyldigheter för låntagaren och inte för långivaren (borgenären), med följden att de yrkanden om hävning och skadestånd som framställts mot konsumenten, om denna praxis följs i fastställandeförfarandet, kan komma att ogillas och det då inte kan påstås att det är mer fördelaktigt för konsumenten att förfarandet för utmätning av intecknad egendom fortgår?

2)      För det fall det antas att artikel 1124 i civillagen är tillämplig på låneavtal och på alla typer av kreditavtal, utgör då artiklarna 6 och 7 i [direktiv 93/13] hinder för en sådan rättspraxis som det redogjorts för ovan, vilken, för att avgöra om det är mer fördelaktigt för konsumenten att fortsätta förfarandet för utmätning av intecknad egendom än att bli föremål för en fastställelsetalan enligt artikel 1124 i civillagen, inte beaktar att yrkandena om hävning av avtalet och om skadestånd i detta senare förfarande kan komma att ogillas om domstolen tillämpar möjligheten i samma artikel 1124 i civillagen, enligt vilken ’domstolen ska besluta om hävning om det inte finns skälig grund för att fastställa en ny förfallodag’, mot bakgrund av att det just när det gäller hypotekslån och hypotekskrediter med lång återbetalningstid (20 eller 30 år) som tas för att köpa en bostad är relativt sannolikt att domstolarna använder sig av detta skäl för att ogilla talan, särskilt när den faktiska försummelsen att uppfylla betalningsskyldigheten inte har varit så allvarlig?

3)      För det fall det antas att det är mer fördelaktigt för konsumenten att fortsätta förfarandet för utmätning av intecknad egendom med den verkan att avtalet sägs upp till förtida betalning, utgör då artiklarna 6 och 7 i [direktiv 93/13] hinder för en sådan rättspraxis som det redogjorts för ovan, enligt vilken en utfyllnadsbestämmelse (artikel 693.2 LEC) tillämpas, trots att avtalet kan fortsätta att gälla utan villkoret om uppsägning till förtida betalning, och enligt vilken artikel 693.2 LEC är tillämplig, trots att den grundläggande förutsättningen inte är uppfylld, nämligen att det i avtalet finns en giltig och verksam överenskommelse om uppsägning till förtida betalning, vilken just har förklarats vara oskälig, ogiltig och overksam?”

 Förening av målen C‑70/17 och C‑179/17

41      På grund av sambandet mellan de två målen C‑70/17 och C‑179/17 ska de i enlighet med artikel 54 i domstolens rättegångsregler förenas vad gäller denna dom.

 Prövning av tolkningsfrågorna

 Upptagande till sakprövning av begäran om förhandsavgörande i mål C‑179/17

42      Den spanska regeringen har bestritt att begäran om förhandsavgörande i mål C‑179/17 kan tas upp till sakprövning, med motiveringen att det mål som eftersträvas med denna begäran är att komplettera den rättsliga ram som Tribunal Supremo (Högsta domstolen) har redogjort för i mål C‑70/17, för att EU-domstolen ska ha tillgång till alla de uppgifter som är relevanta för att kunna besvara de frågor som ställts i detta mål. Syftet med en begäran om förhandsavgörande ska emellertid vara att erhålla en tolkning av unionsrätten och inte att korrigera innehållet i frågor som ställts i andra pågående mål vid domstolen. Den spanska regeringen har vidare gjort gällande att de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt enbart avser tolkningen av nationella bestämmelser.

43      EU-domstolen erinrar om att det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 43 i sitt förslag till avgörande, av fast rättspraxis framgår att det inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som har införts genom artikel 267 FEUF uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen (dom av den 29 november 1978, Redmond, 83/78, EU:C:1978:214, punkt 25, och dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

44      EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när den fråga som ställts avser tolkningen av unionsrätten. En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 16 juni 2015, Gauweiler m.fl., C‑62/14, EU:C:2015:400, punkt 25, och dom av den 20 december 2017, Global Starnet, C‑322/16, EU:C:2017:985, punkt 17).

45      I förevarande fall avser begäran om förhandsavgörande tolkningen av artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13. Vidare ges i begäran om förhandsavgörande en tillräcklig redogörelse för de faktiska och rättsliga omständigheterna för att de ställda frågornas räckvidd ska kunna fastställas. Dessutom framgår det inte att den begärda tolkningen av unionsrätten saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken vid den nationella domstolen, eller att frågan är hypotetisk.

46      Slutligen är frågan om den hänskjutande domstolens syfte är att komplettera den rättsliga ramen i den begäran om förhandsavgörande som ingetts av Tribunal Supremo (Högsta domstolen) i mål C‑70/17, mot bakgrund av den rättspraxis som nämnts i punkt 44 i denna dom, inte relevant för bedömningen av huruvida begäran om förhandsavgörande i mål C‑179/17 kan tas upp till sakprövning.

47      Följaktligen kan begäran om förhandsavgörande i mål C‑179/17 tas upp till sakprövning.

 Prövning i sak

48      De hänskjutande domstolarna har ställt sina frågor i mål C‑70/17 och i mål C‑179/17, vilka bör prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13 ska tolkas på så sätt, att ett villkor om uppsägning av ett avtal om hypotekslån till förtida betalning som har bedömts vara oskäligt ändå delvis kan fortsätta att gälla, efter det att de delar som innebär att det är oskäligt har strukits, och, om så inte är fallet, att det förfarande för utmätning av intecknad egendom som inletts med stöd av detta villkor ändå kan fortgå genom tillämpning av en utfyllnadsbestämmelse i nationell rätt, eftersom det kan strida mot konsumenternas intressen att inte kunna använda sig av detta förfarande.

49      Av fast rättspraxis framgår att det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll (se, bland annat, dom av den 3 juni 2010, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid, C‑484/08, EU:C:2010:309, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

50      Mot bakgrund av det underläge som konsumenten befinner sig i kräver direktiv 93/13 att medlemsstaterna ser till att det finns en mekanism som säkerställer att alla avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling kan prövas så att det kan avgöras om de är oskäliga. Det ankommer i detta sammanhang på den nationella domstolen att, med beaktande av de kriterier som anges i artiklarna 3.1 och 5 i direktiv 93/13, mot bakgrund av de specifika omständigheterna i det aktuella fallet ta ställning till om ett sådant avtalsvillkor uppfyller de krav på god sed, balans i avtalsförhållandet och transparens som uppställs i detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb, C‑92/11, EU:C:2013:180, punkterna 42–48, och dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai, C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 40).

51      I förevarande fall framgår det av den hänskjutande domstolens konstateranden att de villkor som är i fråga i de nationella målen, även om de har influerats av artikel 693.2 LEC, i den lydelse som gällde då de avtal om hypotekslån som är aktuella i de nationella målen och i vilka villkoren införts ingicks, ska anses vara oskäliga, såvitt det i dessa föreskrivs att kreditinstitutet kan säga upp avtalet i förtid och kräva återbetalning av lånet så snart gäldenären har underlåtit att göra en enda månatlig delbetalning.

52      Det kan i detta sammanhang inledningsvis påpekas att de hänskjutande domstolarna, enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13, ska underlåta att tillämpa oskäliga avtalsvillkor så att villkoren inte får några bindande verkningar för konsumenten, om inte konsumenten motsätter sig detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM, C‑243/08, EU:C:2009:350, punkt 35, och dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 65).

53      Vidare framgår det av domstolens praxis att artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse som innebär att en nationell domstol, när den fastställer att ett oskäligt villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument är ogiltigt, kan fylla ut detta avtal genom att ändra innehållet i detta villkor (dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 73, och dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai, C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 77).

54      För det fall en nationell domstol skulle ha möjlighet att ändra innehållet i oskäliga villkor i sådana avtal kunde detta äventyra förverkligandet av det långsiktiga syftet med artikel 7 i direktiv 93/13. En sådan möjlighet skulle nämligen motverka den avskräckande effekt det har på näringsidkarna att sådana oskäliga villkor helt enkelt inte kan tillämpas gentemot konsumenterna, eftersom näringsidkarna skulle vara benägna att använda villkoren med vetskap om att även om de skulle ogiltigförklaras så skulle den nationella domstolen kunna fylla ut avtalet i nödvändig utsträckning på ett sådant sätt att näringsidkarnas intressen tillvaratogs (dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 69, och dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai, C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 79).

55      Att i förekommande fall endast upphäva det skäl till uppsägning som gör att de villkor som är i fråga i de nationella målen är oskäliga, skulle innebära att man ändrade innehållet i dessa villkor på ett sätt som påverkar deras innebörd. Det kan således inte godtas att dessa villkor fortsätter att gälla i en viss del, eftersom detta direkt skulle äventyra den avskräckande verkan som avses i föregående punkt i denna dom.

56      Domstolen har emellertid redan slagit fast att den rättspraxis som angetts i punkterna 53 och 54 i förevarande dom inte medför att artikel 6.1 i direktiv 93/13, i en situation där ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument inte kan bestå efter det att ett oskäligt villkor har förklarats vara ogiltigt, utgör hinder för att den nationella domstolen, med tillämpning av avtalsrättens principer, ogiltigförklarar det oskäliga villkoret och ersätter det med en utfyllnadsregel i nationell rätt i situationer då en ogiltigförklaring av ett oskäligt avtalsvillkor skulle tvinga den nationella domstolen att ogiltigförklara avtalet i dess helhet och konsumenten därmed skulle drabbas av mycket negativa konsekvenser, så att den sistnämnda skulle bestraffas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai, C‑26/13, EU:C:2014:282, punkterna 80, 83, och 84).

57      Domstolen har slagit fast att ett sådant utbyte är fullt motiverat enligt direktiv 93/13. Ett sådant utbyte är nämligen förenligt med syftet med artikel 6.1 i direktiv 93/13, eftersom syftet med denna bestämmelse är att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga, och inte att alla avtal som innehåller oskäliga villkor ska ogiltigförklaras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai, C‑26/13, EU:C:2014:282, punkterna 81 och 82 samt där angiven rättspraxis).

58      Om det, i en sådan situation som den som har beskrivs i punkt 56 i denna dom, inte var tillåtet att ersätta ett oskäligt avtalsvillkor med en utfyllnadsregel i nationell rätt och den nationella domstolen därmed tvingades att ogiltigförklara avtalet i dess helhet, skulle konsumenten kunna komma att drabbas av mycket negativa konsekvenser, så att den avskräckande verkan av ogiltigförklaringen av avtalet skulle riskera att gå förlorad. När det gäller ett låneavtal medför en sådan ogiltigförklaring i princip att det resterande lånebeloppet omedelbart förfaller till betalning i en omfattning som riskerar att övergå konsumentens ekonomiska resurser, och därmed drabba konsumenten snarare än långivaren, och långivaren skulle således inte bli avskräckt från att införa sådana villkor i de avtal som denne erbjuder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai, C‑26/13, EU:C:2014:282, punkterna 83 och 84).

59      Av liknande skäl kan det konstateras att artikel 6.1 i direktiv 93/13 – i en situation där ett avtal om hypotekslån som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument inte kan bestå efter upphävandet av ett oskäligt villkor vars lydelse grundar sig på en lagbestämmelse vilken är tillämplig om det finns en överenskommelse om detta mellan avtalsparterna – inte kan tolkas så, att den utgör hinder för att en nationell domstol, för att undvika att förklara avtalet ogiltigt, ersätter detta villkor med den nya lydelsen av denna referenslagbestämmelse, som införts efter det att avtalet ingåtts, eftersom en ogiltigförklaring av avtalet skulle innebära att konsumenten utsätts för mycket negativa konsekvenser.

60      I förevarande mål avser de avtal som är aktuella i de nationella målen dels att en bank beviljar lån, dels den säkerhet som ställs för dessa lån i form av inteckning i fast egendom. De villkor som är i fråga i de nationella målen, som grundar sig på ordalydelsen i artikel 693.2 LEC, i den lydelse som gällde då dessa avtal ingicks, innebär i huvudsak att berörda banker kan förklara att lånet har förfallit till betalning och kräva återbetalning av hela den utestående skulden vid utebliven betalning på förfallodagen av en enda månatlig delbetalning. Det ankommer på de hänskjutande domstolarna att, i enlighet med nationell rätt och genom en objektiv tolkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2012, Pereničová och Perenič, C‑453/10, EU:C:2012:144, punkt 32), pröva huruvida det förhållandet att dessa villkor upphävs medför att avtalen om hypotekslån inte längre kan bestå.

61      I ett sådant fall ankommer det på de hänskjutande domstolarna att pröva huruvida en ogiltigförklaring av de avtal om hypotekslån som är aktuella i de nationella målen innebär att de berörda konsumenterna utsätts för mycket negativa konsekvenser. I detta hänseende framgår det av besluten om hänskjutande att en sådan ogiltigförklaring kan få konsekvenser, i synnerhet, med avseende på de processuella bestämmelser i nationell lagstiftning enligt vilka bankerna, i domstol, kan utverka att konsumenterna ska betala tillbaka hela det utestående lånet. För det fall de hypotekslån som är aktuella i det nationella målet ogiltigförklaras kan bankerna kräva betalning av sina fordringar i ett ordinarie verkställighetsförfarande. Om dessa avtal däremot får bestå efter det att det oskäliga villkoret har ersatts med den nya versionen av artikel 693.2 LEC, vilket medför att dessa avtal kan sägas upp till förtida betalning när gäldenären inte har gjort minst tre månatliga delbetalningar, fortsätter det särskilda förfarandet för utmätning av intecknad egendom att vara tillämpligt. Dessa båda förfaranden skiljer sig åt bland annat genom att det särskilda förfarandet för utmätning av intecknad egendom i form av en permanentbostad kännetecknas av att gäldenären har möjlighet att frigöra den intecknade egendomen ända fram till dagen för auktionen genom att betala de utestående beloppen, av att gäldenären kan få skuldbeloppet nedsatt och av garantin för att den intecknade egendomen inte säljs till ett pris som ligger under 75 procent av det uppskattade värdet.

62      En sådan försämring av de berörda konsumenternas processuella ställning, beroende på att ett ordinarie verkställighetsförfarande tillämpas i stället för det särskilda förfarande för utmätning av intecknad egendom, är relevant vid bedömningen av följderna av att de aktuella avtalen ogiltigförklaras och kan, såsom påpekats i punkt 59 i denna dom, i den mån den innebär att konsumenterna utsätts för mycket negativa konsekvenser, motivera att de hänskjutande domstolarna ersätter de oskäliga villkoren med den lydelse av artikel 693.2 LEC som gällde efter det att de avtal som är aktuella i de nationella målen ingicks. Eftersom dessa verkställighetsförfaranden emellertid uteslutande regleras av nationell rätt, ankommer det enbart på de hänskjutande domstolarna att göra nödvändiga kontroller och jämförelser i detta avseende.

63      Om dessa domstolar däremot skulle finna att de berörda hypotekslånen kan bestå utan de oskäliga villkor som är aktuella i de nationella målen, ankommer det på dem att, i enlighet med den rättspraxis som angetts i punkt 56 i denna dom, bortse från dessa villkor, om inte konsumenten motsätter sig detta, bland annat i det fall då konsumenten anser att en utmätning som görs med stöd av ett sådant villkor är mer fördelaktig för honom eller henne än det ordinarie verkställighetsförfarandet. Detta avtal ska nämligen i princip bestå, utan att det görs andra ändringar än vad som följer av att de oskäliga villkoren upphävs, i den mån det är juridiskt möjligt att avtalet består på detta sätt enligt nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2017, Banco Primus, C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 71).

64      Av detta följer att de frågor som ställts i målen C‑70/17 och C‑179/17 ska besvaras på följande sätt. Artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13 ska tolkas så att de dels utgör hinder för att låta ett villkor om uppsägning av ett hypotekslån till förtida betalning, som förklarats vara oskäligt, bestå till viss del genom att upphäva de delar av villkoret som gör det oskäligt, när ett sådan upphävande innebär att innehållet i villkoret ändras på ett sätt som påverkar dess innebörd, dels inte utgör hinder för att den nationella domstolen avhjälper ett sådant villkors ogiltighet genom att ersätta det med den nya lydelsen av den författningsbestämmelse som har legat till grund för detta villkor och som är tillämplig för det fall avtalsparterna har kommit överens om detta, under förutsättning att det aktuella hypotekslånet inte kan bestå om nämnda oskäliga villkor upphävs och under förutsättning att en ogiltigförklaring av avtalet i dess helhet innebär att konsumenten utsätts för mycket negativa konsekvenser.

 Rättegångskostnader

65      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artiklarna 6 och 7 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så att de dels utgör hinder för att låta ett villkor om uppsägning av ett hypotekslån till förtida betalning, som förklarats vara oskäligt, bestå till viss del genom att upphäva de delar av villkoret som gör det oskäligt, när ett sådant upphävande innebär att innehållet i villkoret ändras på ett sätt som påverkar dess innebörd, dels inte utgör hinder för att den nationella domstolen avhjälper ett sådant villkors ogiltighet genom att ersätta det med den nya lydelsen av den författningsbestämmelse som har legat till grund för detta villkor och som är tillämplig för det fall avtalsparterna har kommit överens om detta, under förutsättning att det aktuella hypotekslånet inte kan bestå om nämnda oskäliga villkor upphävs och under förutsättning att en ogiltigförklaring av avtalet i dess helhet innebär att konsumenten utsätts för mycket negativa konsekvenser.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: spanska.