Mål C-40/05

Kaj Lyyski

mot

Umeå universitet

(begäran om förhandsavgörande från Överklagandenämnden för högskolan)

”Fri rörlighet för arbetstagare – Artikel 39 EG – Hinder – Yrkesutbildning – Lärare – Beslut att inte anta en sökande som är anställd i en skola i en annan medlemsstat till en utbildning”

Förslag till avgörande av generaladvokat C. Stix-Hackl föredraget den 14 september 2006 

Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 11 januari 2007 

Sammanfattning av domen

Fri rörlighet för personer – Arbetstagare – Tillträde till yrkesutbildning

(Artikel 39 EG)

Gemenskapsrätten utgör inte hinder för att det i nationella bestämmelser, enligt vilka det under en begränsad tid anordnas en utbildning som är avsedd att på kort sikt fylla behovet av behöriga lärare i en medlemsstat, uppställs krav på att sökande till utbildningen skall vara anställda i en skola i denna stat. Detta gäller dock under förutsättning att tillämpningen av dessa bestämmelser inte leder till att alla ansökningar från en lärare som inte är anställd i en sådan skola av princip avslås, utan en föregående och individuell bedömning av den sökandes kvalifikationer, med hänsyn särskilt till den berörda personens lämplighet och möjligheten att kontrollera den verksamhetsförlagda delen av den utbildning personen i fråga ges eller möjligheten att eventuellt bevilja personen dispens från den verksamhetsförlagda delen.

(se punkt 49 och domslutet)

DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 11 januari 2007 (*)

”Fri rörlighet för arbetstagare – Artikel 39 EG – Hinder – Yrkesutbildning – Lärare – Beslut att inte anta en sökande som är anställd i en skola i en annan medlemsstat till en utbildning”

I mål C-40/05,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Överklagandenämnden för högskolan (Sverige), genom beslut av den 1 februari 2005 som inkom till domstolen den 3 februari 2005, i ärendet

Kaj Lyyski

mot

Umeå universitet,

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden A. Rosas samt domarna A. Borg Barthet och J. Malenovský (referent),

generaladvokat: C. Stix-Hackl,

justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 27 april 2006,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–       Sveriges regering, genom K. Wistrand, i egenskap av ombud,

–       Polens regering, genom T. Nowakowski, i egenskap av ombud,

–       Europeiska gemenskapernas kommission, genom L. Ström van Lier och G. Rozet, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 14 september 2006 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1       Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 12 EG och 39 EG.

2       Begäran har framställts i ett ärende mellan Kaj Lyyski, en svensk medborgare som är anställd som lärare i en skola i Finland, och Umeå universitet (Sverige) angående beslutet att avslå hans ansökan till en utbildning vid detta universitet.

 Tillämpliga bestämmelser

 Gemenskapsrätten

3       I artikel 3.1 EG föreskrivs följande:

”För att uppnå de mål som anges i artikel 2 skall gemenskapens verksamhet på de villkor och i den takt som anges i detta fördrag innefatta

...

q)      bidrag till god utbildning samt till kulturens utveckling i medlemsstaterna,

...”

4       I artikel 12 första stycket EG föreskrivs följande:

”Inom detta fördrags tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördraget, skall all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden.”

5       I artikel 39.1 och 39.2 EG föreskrivs följande:

”1.      Fri rörlighet för arbetstagare skall säkerställas inom gemenskapen.

2.      Denna fria rörlighet skall innebära att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet skall avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor.”

6       Artikel 149.1 och 149.2 EG har följande lydelse:

”1.      Gemenskapen skall bidra till utvecklingen av en utbildning av god kvalitet genom att främja samarbetet mellan medlemsstaterna och genom att vid behov stödja och komplettera deras insatser, samtidigt som gemenskapen fullt ut skall respektera medlemsstaternas ansvar för undervisningens innehåll och utbildningssystemens organisation samt medlemsstaternas kulturella och språkliga mångfald.

2.      Målen för gemenskapens insatser skall vara att

...

–       främja rörligheten för studerande och lärare ...

...”

7       Slutligen föreskrivs följande i artikel 150.1 och 150.2 EG:

”1.      Gemenskapen skall genomföra en yrkesutbildningspolitik som skall understödja och komplettera medlemsstaternas insatser, samtidigt som gemenskapen fullt ut skall respektera medlemsstaternas ansvar för yrkesutbildningens innehåll och organisation.

2.      Målen för gemenskapens insatser skall vara att

...

–       underlätta tillträde till yrkesutbildning och främja rörligheten för yrkeslärare och för elever i sådan utbildning, särskilt de unga,

…”

 Den nationella rätten

 Bestämmelserna om de villkor som skall vara uppfyllda för en anställning som lärare utan tidsbegränsning i Sverige

8       I 2 kap. 4 § första stycket 1 och 2 samt andra stycket skollagen (1985:1100) föreskrivs att behörig att anställas som lärare, förskollärare eller fritidspedagog i det offentliga skolväsendet utan tidsbegränsning är

”1.      den som har svensk lärarexamen, respektive barn- och ungdomspedagogisk examen som regeringen med stöd av 1 kap. 11 § högskolelagen (1992:1434) har meddelat föreskrifter om, eller motsvarande äldre utbildning, med huvudsaklig inriktning på den undervisning anställningen avser, eller

2.      den som av Högskoleverket har fått ett behörighetsbevis enligt vad som föreskrivs i 4 a och 4 b §§.

Den som inte är behörig får ändå anställas utan tidsbegränsning, om det saknas behöriga sökande och om det finns särskilda skäl samt om den sökande har motsvarande kompetens för den undervisning som anställningen avser och det dessutom finns skäl att anta att den sökande är lämpad att sköta undervisningen. …”

9       I 2 kap. 4 a § skollagen föreskrivs följande:

”Den som har en utländsk lärarutbildning skall få ett behörighetsbevis, om den utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar sådan pedagogisk utbildning som avses i 4 § 1. …”

 Bestämmelserna rörande det utbildningsprojekt som är i fråga i ärendet vid Överklagandenämnden

10     Det framgår av beslutet om hänskjutande att enligt budgetpropositionen för år 2002 har under ett par år en försöksverksamhet genomförts med en särskild lärarutbildning (nedan kallad SÄL-projektet eller de särskilda lärarutbildningarna) för att öka examinationen av lärare med anledning av att antalet elever ökar kraftigt och omfattande pensionsavgångar bland lärarna.

11     I förordning (2001:740) om särskilda lärarutbildningar finns reglerna för de särskilda lärarutbildningarna. Genom förordningen gavs sex universitet och högskolor i uppdrag att utbilda lärare som saknar behörighet för anställning utan tidsbegränsning i svensk skola eller som önskar vidga sin kompetens. Genom denna satsning beräknas cirka 4 000 lärare få utbildning och bli behöriga. Förordningen om särskilda lärarutbildningar trädde i kraft den 1 november 2001 och gäller till och med den 31 december 2006.

12     I 1 § förordningen om särskilda lärarutbildningar, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande:

”I denna förordning finns det bestämmelser om högskoleutbildningar som anordnas med särskilda medel och som syftar till att studenterna skall avlägga lärarexamen.”

13     I 2 § förordningen om särskilda lärarutbildningar, med rubriken ”Var utbildningarna anordnas”, föreskrivs följande:

”Utbildningarna skall anordnas vid de statliga universitet och högskolor som regeringen bestämmer. Med högskolor avses i fortsättningen både universitet och högskolor.”

14     I 3 § förordningen om särskilda lärarutbildningar, med rubriken ”Vad utbildningarna avser”, föreskrivs följande:

”Utbildningarna skall ges för att på kort sikt fylla behovet av behöriga lärare och skall avse de ämnen eller inriktningar som högskolan bestämmer efter samråd med kommun som berörs.”

15     Vad beträffar villkoren för behörighet till utbildning anges följande i 6 § förordningen om särskilda lärarutbildningar:

”Behörighet för utbildning har den som saknar behörighet för anställning utan tidsbegränsning enligt 2 kap. 4 § första stycket 1 och 2 skollagen ..., om han eller hon

1.      på grund av tidigare högskoleutbildning eller arbetslivserfarenhet har förutsättningar att avlägga en lärarexamen för undervisning i det ämne eller med den inriktning som utbildningen avser, och

2.      är anställd som lärare hos en huvudman för en skola där den verksamhetsförlagda delen av utbildningen kan ske.

En sökande som har behörighet för anställning utan tidsbegränsning enligt 2 kap. 4 § första stycket 1 och 2 skollagen ... är också behörig, om utbildningen leder till att han eller hon blir behörig att undervisa inom ytterligare ett eller flera ämnen eller inriktningar.”

16     I 7 § förordningen om särskilda lärarutbildningar föreskrivs följande:

”Utöver vad som följer av 6 § gäller att sökanden skall ha gått igenom högskoleutbildning i sådan omfattning att lärarexamen enligt 6 § första stycket eller behörighet enligt 6 § andra stycket kan uppnås inom ramen för en utbildning enligt denna förordning. Med högskoleutbildning jämställs motsvarande kunskaper som sökanden har förvärvat inom eller utom Sverige.”

17     I 10 § förordningen om särskilda lärarutbildningar anges att de särskilda lärarutbildningarna skall anordnas på lägst halvtid och får pågå längst till och med den 31 december 2006. Den sammanlagda utbildningstiden för en och samma student får avse högst 60 poäng. Utbildningarna skall planeras med hänsyn till varje students tidigare utbildning och arbetslivserfarenhet.

 Ärendet vid Överklagandenämnden och tolkningsfrågorna

18     Den svenske medborgaren Kaj Lyyski sökte inför höstterminen år 2004 till en utbildning vid Umeå universitet inom ramen för SÄL-projektet.

19     I sin ansökan uppgav Kaj Lyyski att han under utbildningsperioden skulle inneha en anställning som lärare vid ett svenskspråkigt högstadium i Åbo (Finland).

20     Umeå Universitet avslog hans ansökan. Det ansåg, enligt sin egen tolkning av förordningen om särskilda lärarutbildningar och enligt det svenska utbildningsdepartementets tolkning av densamma, att Kaj Lyyski inte hade styrkt sin behörighet för den utbildning som anordnas inom ramen för SÄL-projektet, eftersom han saknade anställning i svensk skola och därför skulle göra den verksamhetsförlagda delen av denna utbildning i Finland.

21     Kaj Lyyski överklagade Umeå universitets beslut att avslå hans ansökan till Överklagandenämnden, och yrkade att han skulle förklaras behörig till utbildningen. Han anförde härvid att han är en svensk medborgare som är bosatt i Finland och anställd vid ett svenskspråkigt högstadium i den medlemsstaten, samt att han besitter tillräcklig yrkeskunskap för en framtida lärarbana.

22     Umeå universitet gjorde bland annat gällande att det föreligger objektiv grund för att det för behörighet och antagning till de särskilda lärarutbildningarna uppställs krav på anställning vid en skola i Sverige och att detta även står i proportion till det åsyftade målet med utbildningarna.

23     Med hänvisning till artiklarna 12 EG och 149.1 EG samt till domstolens dom av den 7 februari 1979 i mål 115/78, Knoors (REG 1979, s. 399; svensk specialutgåva, volym 4, s. 297), av den 13 februari 1985 i mål 293/83, Gravier (REG 1985, s. 593; svensk specialutgåva, volym 8, s. 71), av den 2 februari 1988 i mål 24/86, Blaizot (REG 1988, s. 379; svensk specialutgåva, volym 9, s. 335), och av den 11 juli 2002 i mål C‑224/98, D’Hoop (REG 2002, s. I-6191), anser Överklagandenämnden att situationen i detta fall omfattas av gemenskapsrättens tillämpningsområde, och att frågan därför uppkommer huruvida krav på anställning i svensk skola som ett behörighetskrav för tillträde till de särskilda lärarutbildningarna är förenligt med gemenskapsrätten.

24     Överklagandenämnden för högskolan beslutade mot bakgrund härav att uppskjuta handläggningen av ärendet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1)      Utgör gemenskapsrätten och då främst artikel 12 EG hinder för att vid prövningen av en sökandes behörighet för tillträde till en lärarutbildning, som är avsedd för att på kort sikt fylla behovet av behöriga lärare i Sverige, uppställa ett krav på anställning vid svensk skola? Kan ett sådant krav anses befogat och proportionellt?

2)      Gör det vid bedömningen av fråga 1 skillnad om en sökande till utbildningen med anställning i en skola i ett annat EU-land än Sverige är svensk medborgare eller medborgare i någon annan medlemsstat?

3)      Gör det vid bedömningen av fråga 1 skillnad om lärarutbildningen är inrättad för att bedrivas under en begränsad tid eller om det är fråga om en mer varaktig lärarutbildning?”

 Prövning av tolkningsfrågorna

25     Överklagandenämnden har ställt frågorna, vilka skall prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida gemenskapsrätten utgör hinder för att nationella bestämmelser, enligt vilka det under en begränsad tid anordnas en utbildning som är avsedd att på kort sikt fylla behovet av behöriga lärare i en medlemsstat, tillämpas på ett sådant sätt att utbildningen förbehålls sökande som är anställda i en skola i denna medlemsstat, och huruvida det vid denna bedömning gör skillnad om utbildningen är mer varaktig och om en sökande är medborgare i denna medlemsstat eller ej.

26     För att besvara dessa frågor måste domstolen först undersöka huruvida den situation som är för handen i ärendet vid Överklagandenämnden omfattas av gemenskapsrättens tillämpningsområde.

27     Den utbildning som Kaj Lyyski sökte inom ramen för SÄL-projektet syftar bland annat till att utbilda lärare som saknar behörighet för anställning utan tidsbegränsning i svensk skola enligt den normala väg som regleras av skollagen. Utbildningen anordnades under en begränsad tid och finansierades med särskilda medel som avsatts i statsbudgeten, och har således till syfte att ge särskild behörighet för att utöva läraryrket utan tidsbegränsning. Det skall följaktligen anses att förordningen om särskilda lärarutbildningar avser yrkesutbildning. Vidare anordnas utbildningen endast vid vissa universitet och högskolor.

28     Såsom domstolen redan har fastslagit i punkt 25 i domen i det ovannämnda målet Gravier omfattas villkoren för tillträde till yrkesutbildning av EG-fördragets tillämpningsområde (se även dom av den 1 juli 2004 i mål C-65/03, kommissionen mot Belgien, REG 2004, s. I‑6427, punkt 25, och av den 7 juli 2005 i mål C-147/03, kommissionen mot Österrike, REG 2005, s. I‑5969, punkt 32).

29     Av rättspraxis framgår även att såväl högre utbildning som universitetsutbildning är detsamma som yrkesutbildning (se domen i det ovannämnda målet Blaizot, punkterna 15–20, dom av den 27 september 1988 i mål 42/87, kommissionen mot Belgien, REG 1988, s. 5445, punkterna 7 och 8, och domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Österrike, punkt 33). Frågan huruvida utbildningen är varaktig eller ej påverkar inte denna bedömning.

30     Under dessa omständigheter kan ett beslut som fattas inom yrkesutbildningsområdet, såsom det beslut som fattades i Kaj Lyyskis fall, omfattas av gemenskapsrättens materiella tillämpningsområde (ratione materiae).

31     Vad beträffar den fria rörligheten för arbetstagare i den mening som avses i artikel 39.1 EG har domstolen slagit fast att alla medborgare inom gemenskapen, oavsett bosättningsort och nationalitet, som har använt sig av denna frihet och som har förvärvsarbetat i en annan medlemsstat, omfattas av tillämpningsområdet för nämnda artikel (se bland annat dom av den 26 januari 1999 i mål C-18/95, Terhoeve, REG 1999, s. I‑345, punkt 27).

32     Så är fallet med Kaj Lyyski, som förvärvsarbetar i en annan medlemsstat än den där han är medborgare, och hans situation omfattas därför av gemenskapsrättens tillämpningsområde. Domstolen skall följaktligen undersöka huruvida gemenskapsrättens bestämmelser utgör hinder för sådana nationella bestämmelser som förordningen om särskilda lärarutbildningar.

33     Det skall först påpekas att artikel 12 EG – som Överklagandenämnden uttryckligen hänvisat till och i vilken det allmänna förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet slås fast – endast kan tillämpas självständigt i situationer som omfattas av gemenskapsrätten, men för vilka det inte har föreskrivits några särskilda regler om icke-diskriminering i fördraget (se dom av den 26 november 2002 i mål C-100/01, Oteiza Olazabal, REG 2002, s. I‑10981, punkt 25, av den 11 december 2003 i mål C-289/02, AMOK, REG 2003, s. I‑15059, punkt 25, och av den 29 april 2004 i mål C‑387/01, Weigel, REG 2004, s. I‑4981, punkt 57).

34     Vad gäller den fria rörligheten för arbetstagare har denna princip emellertid genomförts och konkretiserats genom artikel 39.2 EG. Det saknas således anledning att göra en prövning mot bakgrund av artikel 12 EG (domen i det ovannämnda målet Weigel, punkterna 58 och 59).

35     Det skall vidare påpekas att domstolen vid flera tillfällen har fastställt att fördragsbestämmelserna om fri rörlighet för personer har till syfte att underlätta för medborgarna inom gemenskapen att utöva all slags yrkesverksamhet inom hela gemenskapen och att de utgör hinder för åtgärder som kan missgynna dessa medborgare när de önskar utöva ekonomisk verksamhet i en annan medlemsstat (dom av den 7 juli 1988 i de förenade målen 154/87 och 155/87, Wolf m.fl., REG 1988, s. 3897, punkt 13, av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman, REG 1995, s. I‑4921, punkt 94, domen i det ovannämnda målet Terhoeve, punkt 37, dom av den 27 januari 2000 i mål C-190/98, Graf, REG 2000, s. I‑493, punkt 21, och av den 17 mars 2005 i mål C-109/04, Kranemann, REG 2005, s. I‑2421, punkt 25).

36     Det är ostridigt att alla medborgare i medlemsstaterna som har de kvalifikationer som krävs för att undervisa kan söka en tidsbegränsad anställning som lärare. Den svenska regeringen har, utan att motsägas i det avseendet, gjort gällande att de särskilda lärarutbildningarna just kan rikta sig till medborgare från andra medlemsstater som anställts som lärare i Sverige med tidsbegränsade anställningsavtal och som, i större utsträckning än svenska medborgare, kanske inte har alla de kvalifikationer som krävs för att få fast anställning som lärare den normala vägen.

37     Om nationella bestämmelser, såsom förordningen om särskilda lärarutbildningar, tillämpas så, att det uppställs krav på att sökande till en utbildning skall vara anställda i en skola i den berörda medlemsstaten, vilket följaktligen får till följd att ansökningar från lärare som är anställda i en skola i en annan medlemsstat avslås, kan dock medborgare som arbetar i andra medlemsstater missgynnas. Detta gäller särskilt de personer som, i likhet med Kaj Lyyski, har utnyttjat rätten till fri rörlighet. Tillämpningen av sådana bestämmelser visar sig följaktligen kunna utgöra ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare, vilket i princip är förbjudet enligt artikel 39 EG.

38     Även om kravet att sökande till de särskilda lärarutbildningarna skall vara anställda i en svensk skola utgör ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare, kan det dock undgå förbudet i artikel 39 EG om det har ett legitimt syfte som är förenligt med fördraget och är berättigat på grund av tvingande hänsyn till allmänintresset. I ett sådant fall krävs det dock även att tillämpningen av nämnda bestämmelse är ägnad att säkerställa uppnåendet av syftet i fråga och att denna tillämpning inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte (se bland annat dom av den 31 mars 1993 i mål C-19/92, Kraus, REG 1993, s. I‑1663, punkt 32, svensk specialutgåva, volym 14, s. I-167, domen i det ovannämnda målet Bosman, punkt 104, och dom av den 30 september 2003 i mål C-224/01, Köbler, REG 2003, s. I-10239, punkt 77, och domen i det ovannämnda målet Kranemann, punkt 33).

39     Det framgår av artiklarna 149 EG och 150 EG att organisationen av såväl utbildningssystemen som yrkesutbildning är medlemsstaternas ansvar. Detta ansvar innefattar bland annat att skydda eller förbättra utbildningssystemen, vilket därför måste utgöra legitima syften med hänsyn till dessa fördragsbestämmelser. Det har inte bestritts att förordningen om särskilda lärarutbildningar skall ses just mot denna bakgrund.

40     Vad beträffar bedömningen av tvingande hänsyn till allmänintresset är det utrett att antagandet av förordningen om särskilda lärarutbildningar skedde med anledning av att det i Sverige råder brist på behöriga lärare som anställts utan tidsbegränsning enligt den normala väg som regleras av skollagen. Av handlingarna i målet framgår att bristen beror på omfattande pensionsavgångar bland lärarna i denna medlemsstat, och att det inte finns tillräckligt många utexaminerade lärare som uppfyller kraven för att anställas enligt den normala vägen, och slutligen att antalet elever har ökat. Eftersom det vidare är ostridigt att anställning av utexaminerade lärare utan tidsbegränsning inte har gjort det möjligt att tillgodose behovet av lärare i denna medlemsstat, trots att alla medborgare i medlemsstaterna som har en sådan examen som krävs kan söka en sådan anställning, råder det ingen tvekan om att de nationella myndigheterna hade behörighet att anlita lärare som anställs för en begränsad tid.

41     Frågan uppkommer då huruvida tillämpningen av förordningen om särskilda lärarutbildningar uppfyller kravet att den skall stå i proportion till det eftersträvade syftet.

42     De särskilda lärarutbildningarna anordnas endast vid sex universitet och högskolor och finansieras med särskilda medel som avsatts i statsbudgeten. Syftet är att utbilda 4 000 lärare. Bland handlingarna i målet finns det inget som tyder på att denna utbildningssatsning under dessa omständigheter var annat än tillfällig.

43     Vidare uppställs det krav på att sökande till den särskilda utbildningen skall vara anställda i svensk skola. Det framgår att detta krav, vilket kan hindra tillträdet till denna utbildning för lärare som är verksamma i en annan medlemsstat, har samband med genomförandet av den verksamhetsförlagda delen av den särskilda utbildningen. Den delen skall i princip genomföras i den skola där läraren arbetar. Uppföljningen och utvärderingen av den verksamhetsförlagda delen skulle påtagligt försvåras om den genomfördes utanför det svenska skolväsendet.

44     För att bedöma huruvida tillämpningen av den aktuella bestämmelsen går utöver vad som är nödvändigt, skall de krav som avser den verksamhetsförlagda delen av utbildningen undersökas. Mot bakgrund av de upplysningar som den svenska regeringen lämnade vid förhandlingen framgår det att vissa högskolor eller universitet skulle kunna bevilja berörda personer dispens från kravet på en verksamhetsförlagd del. Vidare har den svenska regeringen inte uteslutit att den verksamhetsförlagda delen kan genomföras i en annan skola än den där personen i fråga är anställd som lärare. Under dessa förhållanden kan domstolen inte, på grundval av de uppgifter som den har tillgång till, med exakthet fastställa huruvida den verksamhetsförlagda delen av utbildningen utgör en väsentlig och obligatorisk del av utbildningen.

45     Kaj Lyyskis yrkesverksamhet som lärare utgör dessutom a priori en garanti för att han har de förutsättningar som krävs för att genomgå den utbildning som anordnas inom ramen för SÄL-projektet och för att undervisa i Sverige efter utbildningen. Det är visserligen inte säkert att han har uttryckt en avsikt att faktiskt godta ett erbjudande om anställning utan tidsbegränsning i Sverige efter en sådan utbildning. Denna omständighet påverkar dock inte det faktum att hans situation är jämförbar med situationen för lärare med tidsbegränsade anställningar i svenska skolor, vilka – såsom framgår av uppgifter som lämnades till domstolen vid förhandlingen – inte har någon skyldighet att tacka ja till en anställning utan tidsbegränsning i Sverige efter denna utbildning.

46     I en sådan situation skulle det principiella avslaget på Kaj Lyyskis ansökan, enbart av det skälet att den ingetts av en person som inte är anställd i en svensk skola, kunna strida mot de syften som eftersträvas och således vara oproportionerligt, särskilt om alla motsvarande ansökningar från lärare som är anställda i svensk skola har kunnat godtas, eftersom hindren för att genomföra den verksamhetsförlagda delen av utbildningen utan svårighet skulle kunna undanröjas.

47     Under dessa omständigheter kan det inte uteslutas att förordningen om särskilda lärarutbildningar har tillämpats på ett sätt som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå syftet att skydda eller förbättra det svenska utbildningssystemet.

48     Med hänsyn till de begränsade uppgifter som domstolen har tillgång till skall det konstateras att det ankommer på Överklagandenämnden, vid vilken tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av övervägandena i punkterna 42–45 i förevarande dom bedöma huruvida tillämpningen av förordningen om särskilda lärarutbildningar står i proportion till det eftersträvade syftet.

49     Mot bakgrund av det ovan anförda skall de frågor som ställts besvaras enligt följande: Gemenskapsrätten utgör inte hinder för att det i nationella bestämmelser, enligt vilka det under en begränsad tid anordnas en utbildning som är avsedd att på kort sikt fylla behovet av behöriga lärare i en medlemsstat, uppställs krav på att sökande till utbildningen skall vara anställda i en skola i denna stat. Detta gäller dock under förutsättning att tillämpningen av dessa bestämmelser inte leder till att alla ansökningar från en lärare som inte är anställd i en sådan skola av princip avslås, utan en föregående och individuell bedömning av den sökandes kvalifikationer, med hänsyn särskilt till den berörda personens lämplighet och möjligheten att kontrollera den verksamhetsförlagda delen av den utbildning personen i fråga ges eller möjligheten att eventuellt bevilja personen dispens från den verksamhetsförlagda delen.

 Rättegångskostnader

50     Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i ärendet vid Överklagandenämnden utgör ett led i beredningen av samma ärende, ankommer det på Överklagandenämnden att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Gemenskapsrätten utgör inte hinder för att det i nationella bestämmelser, enligt vilka det under en begränsad tid anordnas en utbildning som är avsedd att på kort sikt fylla behovet av behöriga lärare i en medlemsstat, uppställs krav på att sökande till utbildningen skall vara anställda i en skola i denna stat. Detta gäller dock under förutsättning att tillämpningen av dessa bestämmelser inte leder till att alla ansökningar från en lärare som inte är anställd i en sådan skola av princip avslås, utan en föregående och individuell bedömning av den sökandes kvalifikationer, med hänsyn särskilt till den berörda personens lämplighet och möjligheten att kontrollera den verksamhetsförlagda delen av den utbildning personen i fråga ges eller möjligheten att eventuellt bevilja personen dispens från den verksamhetsförlagda delen.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: svenska.