30.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 325/1

1.1

Rådets beslut 2006/512/EG, som antogs den 17 juli 2006 och ändrar rådets beslut 1999/468/EG, grundar sig på artikel 202 i fördraget. Genom beslut 2006/512/EG har ett nytt slags förfarande för utövande av genomförandebefogenheter införts: föreskrivande förfarande med kontroll.

1.2

Följaktligen måste man ändra alla rättsakter under behandling som efter ikraftträdandet av beslut 2006/512/EG hänvisar till ett föreskrivande förfarande i en grundläggande rättsakt som har antagits genom medbeslutandeförfarandet i enlighet med artikel 251 i fördraget. Trots att förordning xxx/2006 om de läkemedel som används inom pediatrik formellt antogs den 23 oktober 2006 har den ännu inte offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning och har således ännu inte trätt i kraft.

1.3

Föreliggande kommissionsförslag ändrar förordning (EG) nr xxx/2006 så att de båda genomförandeåtgärderna – artiklarna 20.2 och 49.3 – kan antas med hjälp av det nya föreskrivande förfarandet med kontroll, då de syftar till att komplettera förordningen genom tillägg av nya icke-väsentliga delar:

2.1

Kommissionens förslag är helt i linje med de förfaranden och bestämmelser som reglerar kommissionens genomförandebefogenheter. EESK stöder kommissionens förslag utan förbehåll.

30.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 325/2

1.1

Den 7 maj 2002 antog rådet direktiv 2002/38/EG om ändring av grunddirektiv 77/388/EG genom vilket mervärdesskatteordningen inrättades. Ändringen gäller mervärdesskatt som tillämpas på radio- och televisionssändningar samt vissa tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg och innehåller en rad bestämmelser som om de inte förlängdes skulle gälla till den 30 juni 2006.

1.2

När direktivet antogs var det rådets avsikt att inom tre år se över de bestämmelser som omfattar platsen för tillhandahållande av dessa tjänster samt några andra bestämmelser som rör lättnader för företag från tredjeländer, alltså innan direktivet skulle löpa ut. Den 25 maj 2006 lade kommissionen fram en rapport om effektiviteten i de antagna åtgärderna med förslag om en förlängning av dem till den 31 december 2008. Däremot beslutade rådet att begränsa giltighetstiden till den 31 december 2006.

1.3

Kommissionen påpekar att det skulle få ”oönskade konsekvenser” om åtgärderna i direktivet inte längre skulle gälla, en förskönande omskrivning för att säga att man i brist på nya förslag på området skulle befinna sig i ett rättsligt vakuum. Å andra sidan, menar kommissionen, gör den långsamma lagstiftningsprocessen på skatteområdet det omöjligt att utforma nya åtgärder som ersättning för de gamla före slutet av 2006, och framför därför sitt tidigare förslag att direktivets giltighetstid förlängs till den 31 december 2008.

2.1

Kommittén tar del av kommissionens bevekelsegrunder och anser att man för ögonblicket inte bör fördjupa sig i bestämmelserna i direktivet. Eftersom det brådskar med en fungerande lagstiftning för denna sektor och eftersom kommittén förlitar sig på att kommissionen har välgrundade skäl att hävda att direktivet har fungerat väl kan kommittén inte annat än bifalla förslaget om en förlängning. Med tanke på det långdragna lagstiftningsförfarandet på skatteområdet anser EESK dessutom att en tidsgräns på två år, dvs. till den 31 december 2008, knappast är tillräcklig utan snarare alltför kort för att man skall hinna utarbeta nya förslag på området.

30.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 325/3

1.1

Det är rådet som antar beslut inom EU:s beslutsprocess. Nationell samordning och nationellt politiskt beslutsfattande har dock aldrig diskuterats särskilt ingående på EU-nivå. EU är unikt som har möjlighet att dela medlemsstaternas suveränitet. Därför krävs överskådligt styre på flera nivåer och politiska områden i EU. EESK anser att väl definierade och effektiva nationella politiska och administrativa förfaranden i medlemsstaterna i kombination med bättre lagstiftning, genomförande och efterlevnad är avgörande för att säkerställa goda styrelseformer i EU och öka insynen och tydliggöra EU-lagstiftningens och EU-politikens effekter på samhället i stort. Analyser av nationell praxis visar att det föreligger stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller politisk och administrativ förvaltning av EU-frågor. Sådana analyser bör väcka debatt om politiska och administrativa förvaltningsförfaranden beträffande EU-frågor. De mest intressanta och välfungerande metoderna bör lyftas fram. En öppen debatt i Europa om hur man på bästa sätt hanterar EU-frågor på nationell nivå skulle också gynna debatten om bättre styrelseformer och genomförandet och efterlevnaden av lagstiftningen. EESK förespråkar en löpande analys av nationella administrativa metoder och förfaranden.

2.1

År 2005 antog EESK ett yttrande om bättre lagstiftning och ett yttrande om genomförande och kontroll av efterlevnaden av lagstiftningen. Båda yttrandena utgick från principen att i en rättsstat är lagstiftning något som kan tillämpas och också tillämpas (1). EU:s lagstiftning måste utvecklas genom en överskådlig, demokratisk och öppen process som understödjer EU:s legitimitet. Även regeringarnas interna förfaranden ingår i den processen.

2.2

Det är märkbart och beklagligt att EU:s lagstiftning och politik efter så många år av europeisk integration ännu inte har integrerats tillräckligt i ett flertal medlemsstater som ett politiskt och administrativt skikt i den inhemska politiska processen på de områden där de har förbundit sig att tillämpa gemenskapspolitiken och genomföra resultaten av gemenskapens beslutsprocess.

2.3

I lagstiftnings, införlivande- och genomförandeprocessen är det medlemsstaterna som står i centrum. Det innebär att det sätt som medlemsstaterna hanterar processerna på är av avgörande betydelse: Ju bättre processerna organiseras desto bättre blir det slutliga resultatet, för både EU, medlemsstaterna själva och samhället i stort.

2.4

En effektiv och överskådlig hållning till EU-frågor på nationell nivå är nödvändig med tanke på att 25 medlemsstater med egna administrativa kulturer och traditioner och sätt att hantera förvaltningsprocesserna måste följa samma regelverk, dvs. samma krav på lagstiftning, införlivande, genomförande och efterlevnadskontroll av EU-lagstiftningen.

2.5

Nationell samordning och nationellt politiskt beslutsfattande har aldrig diskuterats ingående på EU-nivå, delvis på grund av hänsyn till subsidiaritetsprincipen, delvis på grund av bristande intresse bland de beslutsfattande organen i Bryssel och i huvudstäderna. Konstigt nog har inte heller den akademiska världen, med några undantag, visat något större intresse för dessa aspekter. Det är emellertid uppenbart att det sätt som den nationella samordningen och det nationella beslutsfattandet organiseras på och fungerar kan få omfattande effekter på beslutsprocessen i Bryssel och därmed även på införlivandet och genomförandet av EU-lagstiftningen. Därför är det nödvändigt att i samband med diskussioner om bättre lagstiftning och genomförande beakta samordningen och det politiska beslutsfattandet på nationell nivå.

2.6

Detta är på intet sätt enbart en teknisk fråga. Det är en politisk fråga på grund av den önskvärda diskussionen om bättre hantering och interna förfaranden i medlemsstaterna och om en eventuell omdefiniering av de gemensamma ansvarsområdena mellan medlemsstaterna och kommissionen. Parallellt med detta är det viktigt att processerna i medlemsstaterna präglas av öppenhet och insyn för att förbättra kommunikationen mellan EU och samhället och undanröja förvirring och misstankar bland medborgarna.

2.7

Av naturliga skäl har kommissionen varit mycket tveksam till att diskutera nationella förfaranden. Trots det konstaterade kommissionen 2001 (2) helt riktigt att ”Det är dags att inse att unionen har utvecklats från en diplomatisk till en demokratisk process. Dess politik har djupgående inverkan på medlemsstaternas samhällen och medborgarnas dagliga liv. Rådet behöver få större möjlighet att samordna samtliga aspekter av EU:s politik, både i rådet och hemma.”

2.8

När det gäller införlivandet av EU-lagstiftningen formulerar kommissionen i sin rekommendation från 2004 praktiska förslag som direkt riktar sig till medlemsstaterna om hur de på bästa sätt kan genomföra och kontrollera efterlevnaden av antagen EU-lagstiftning (3). Flera av dessa förslag kan även vara till stor hjälp när det gäller att förbättra nationella instrument för samordning och politiskt beslutsfattande som en förberedelse inför införlivandet av EU-lagstiftningen och genomförandet av politiska målsättningar.

2.9

Behovet av att rationalisera nationella politiska och administrativa förfaranden i medlemsstaterna har utan tvekan blivit mer angeläget sedan

Mycket kvarstår dock att göra.

3.1

EU är ingen stat och håller inte heller på att utvecklas till en stat. Kommissionen har initiativrätt på klart angivna områden. Rådet är den högsta beslutsfattande instansen i beslut om lagstiftning och budget, ofta efter inflytelserika påtryckningar från Europaparlamentet som medlagstiftare och domstolen som EU-lagstiftningens väktare. Det finns inget tydligt definierat ledarskap. EU är ett högst komplext samarbete bestående av ett flertal aktörer som är ömsesidigt beroende av varandra. EU är unikt på så sätt att man har skapat ett nät av nationella och federala befogenheter.

3.2

EU är också unikt som delar medlemsstaternas suveränitet. Därför krävs överskådligt styre på flera nivåer och politiska områden i EU, men det är oklart vilka konsekvenser detta får för ledningen och administrationen i medlemsstaterna (4). Det gäller frågor där ansvaret delas mellan medlemsstaterna och ”Bryssel”, men även frågor där det fulla ansvaret ligger hos medlemsstaterna, exempelvis genomförandet av Lissabonstrategin.

3.3

Under de senaste årtiondena har EU varit verksamt på ett växande antal områden. Det är en dynamisk process som omfattar de nationella huvudstäderna och i växande utsträckning även regionala enheter, ekonomiska och sociala aktörer och det civila samhället. På senare tid har frågor som rör den tredje pelaren, dvs. rättsliga och inrikes frågor, blivit aktuella. Än så länge kan kommissionen emellertid inte vidta straffåtgärder mot medlemsstater för att komma till rätta med brister i den nationella lagstiftningen (5).

3.4

Trots att EU:s lagstiftning och beslut ofta får direkta konsekvenser för enskilda medborgare, företag och organisationer uppfattas EU fortfarande i många medlemsstater i första hand som ett internationellt organ utanför den egna nationella statliga organisationen och i medlemsstater till och med som ren utrikespolitik. Detta skapar ofta förvirring och avstånd som motverkar syftet med samarbetet. De problem som EU stöter på inom den politiska och administrativa sfären i medlemsstaterna grundar sig ofta på denna uppfattning.

3.4.1

Inom den politiska sfären är de nationella parlamentens roll och ställning av avgörande betydelse. Ofta finns fortfarande en klyfta mellan deras information och engagemang å ena sidan och EU:s beslutsprocess å den andra. Detta bidrar till att öka avståndet mellan EU och samhället.

3.4.2

Ytterligare en aspekt att ta hänsyn till i sammanhanget är politikernas, de nationella administrationernas och de privata aktörernas skilda uppfattningar och åtaganden.

3.4.3

När den politiska beslutsprocessen brister i insyn och överskådlighet kan det ibland vara oklart hur och när nationella åsikter bildas och förhandlas, både inom landet och internationellt. Ett exempel som illustrerar just detta är förekomsten av EU-avdelningar inom flera ministerier, som trots att de sysslar med viktiga frågor och inte bara samordning, i stort sett är skilda från de avdelningar som hanterar den nationella politiken. Det kan på ett negativt sätt påverka den nationella politikens lyhördhet och utrymme för europeiska aspekter. Liknande samordningsproblem föreligger mellan de ständiga utskotten i de nationella parlamenten.

3.4.4

För det fjärde är beslutsprocessen på nationell nivå om europafrågor alltför ofta skild från verkställande direktorat eller kontor och ligger alltför långt från regionala och lokala enheter.

3.5

Det har visat sig att en del medlemsstater är relativt motvilliga att anpassa sina administrativa och politiska förfaranden. Om dessa förfaranden inte anpassas så att hänsyn tas till EU:s växande betydelse och allt mer komplexa struktur kan det skapa ständiga motsättningar på olika nivåer i beslutsprocessen.

3.6

Särskild politisk retorik och politiska intressen och traditioner – både nationella och partipolitiska – står ofta på dagordningen och tenderar att skapa en artificiell klyfta mellan Brysselbaserade beslut och intressen och förfaranden som uppfattas som nationella.

3.7

Det är denna utveckling som i huvudsak är orsaken till det paradoxala fenomenet att regeringar enas om politiska målsättningar och lagstiftning inom EU (Bryssel) och samtidigt tillbakavisar besluten så fort de kommer upp till diskussion på nationell politisk nivå.

3.8

Denna klyfta kan visa sig vara mycket förvirrande för berörda parter och allmänheten i stort. Den bidrar med all säkerhet till den allvarliga legitimitetskris som präglar EU, eftersom det finns en direkt koppling mellan kvaliteten på och trovärdigheten i EU:s politiska målsättningar på nationell nivå och allmänhetens åsikter och förväntningar.

3.8.1

EESK vill emellertid i detta sammanhang påpeka att en eventuell legitimitetskris för EU inte i första hand bör förklaras med kommunikationsproblem. Den viktigaste insatsen för att återvinna medborgarnas förtroende för EU måste bestå i att lösa unionens brännande problem.

3.9

I detta sammanhang bör konstateras att ett antal organisationer för arbetsmarknadens parter och inom det civila samhället i stort uppvisar ett liknande uppdelningsmönster i sin hantering av sådana ärenden som beslutas i Bryssel och sådana som rör nationella angelägenheter.

3.10

EU:s rykte försämras eftersom nationella kritiker ofta utsätter Bryssel och kommissionen för kritik snarare än medlemsstaterna, som är nyckelaktörerna i integrationsprocessen.

3.11

Nationella påtryckningsgrupper agerar ofta på liknande sätt när det gäller införlivandet i lagstiftningen och genomförandet. Ibland är deras inställning resultatet av att kritiska kompromisser i rådet har skapat nationella diskretionära befogenheter. I andra fall utnyttjar lobbygrupper alla möjligheter som skapas av de nationella lagstiftarna, vilket leder till ”gold-plating” eller ”cherry picking”, dvs. överdriven eller selektiv tolkning.

3.12

Tendensen att använda mjuka instrument i stället för strängt rättsliga instrument, såsom den öppna samordningsmetoden, gynnar också nationell inriktning i EU-frågor: Ju mer utrymme som ges åt nationell tolkning desto större blir skillnaderna i medlemsstaterna.

4.1

Det förefaller som om frågan om att rationalisera processer och förfaranden på nationell nivå hittills i många medlemsstater i första hand har kommit upp i samband med spontana förändringar inom och mellan ministerier utan att man har försökt utveckla en välstrukturerad strategi. Alla medlemsstater håller på att utveckla ett mer eller mindre strukturerat samordningsförfarande (med motsvarande organ), men ofta omfattar dessa endast det sista steget i den nationella beslutsprocessen. Föregående steg sker ofta på ett mindre välorganiserat sätt.

4.2

Bilden avspeglar en komplex mellanstatlig samarbetsmodell snarare än den mer dynamiska lagstiftningsprocessen i EU med dess invecklade politiska förhandlingsstrukturer. I praktiken har den europeiska integrationen lagt grunden för ytterst omfattande och intensiva förbindelser med oräkneliga kopplingar mellan alla de aktörer inom den privata och offentliga sektorn som deltar i lagstiftningsprocessen och administrativa förhandlingar och förfaranden i Europa. Vid utarbetandet av EU-lagstiftningen kopplas ett stort antal olika aktörer och instanser in, exempelvis i samrådet med sakkunniga och berörda aktörer, vid förhandlingarna om den nya lagstiftningen, vid införlivandet, genomförandet och kontrollen av efterlevnaden av den godkända lagstiftningen, upprätthållandet av EU-lagstiftningen genom nationella rättsinstanser och EU-domstolen samt i diskussionerna om nationella lagstiftningserfarenheter med EU:s lagstiftare. Dessa processer kräver också ett stort mått av professionalism i den övergripande nationella förvaltningsstrukturen.

4.3

Såväl behovet av effektiv förvaltning och samordning på nationell nivå som att effektivt nätverksamarbete på internationell nivå ökar i och med att EU:s politiska mål och beslutsprocess är nära kopplade till och sammanflätade med nationella politiska ambitioner. Lissabonstrategin är ett tydligt exempel på detta: Den beslutades på EU-nivå, men i praktiken rör EU:s beslutsprocess enbart en begränsad del av strategin. Ansvaret för de centrala aspekterna ligger hos medlemsstaterna. Det slutliga resultatet blir tveksamt när medlemsstaterna inte, eller enbart delvis, förverkligar de målsättningar som man har kommit överens om på grund av bristande samordningsförfaranden mellan EU-politiken och den nationella politiken.

4.4

Förstärkningen av den europeiska integration som efterlysts vid ett flertal EU-toppmöten och vid flera rådsmöten i nära samarbete med Europeiska kommissionen bör återspeglas i den politiska och administrativa organisationskulturen i medlemsstaterna. I detta avseende föreligger emellertid stora skillnader mellan enskilda medlemsstater (6). På grund av den skilda historiska utvecklingen i länderna rör skillnaderna i stort sett alla aspekter av det politiska och förvaltningsmässiga livet.

4.5

Skillnaderna gäller bland annat förfaranden och grundläggande förvaltningskoncept, hierarkiska förhållanden mellan ministerier, effektiviteten inom ministerier och centraliserade eller decentraliserade system.

4.6

Mer specifikt föreligger i EU-sammanhang kännbara politiska skillnader mellan medlemsstaterna beträffande följande punkter:

4.7

Liknande skillnader påträffas på nationell nivå rörande myndigheten i fråga och de arbetsmetoder som tillämpas mellan och inom olika ministerier.

4.8

Arbetsfördelningen mellan nationella ministerier kan få allvarliga konsekvenser för rådet. Som exempel kan nämnas att det i rådet (konkurrensfrågor) ibland är fyra eller fem ministerier per land inblandade. Detta utgör ett hinder för en långsiktig strategi, blockerar ledarskap och bidrar till uppsplittring.

4.9

Dessutom blir situationen än mer komplex när befogenheterna är delade mellan den nationella och regionala nivån som i federala system. Komplexitet och ibland bristande insyn i förhållandena mellan de nationella och regionala nivåerna kan lätt skapa ytterligare förvirring.

4.10

Inadekvata rutiner kommissionens och rådets sekretariat hindrar också ett effektivt beslutsförfarande i medlemsstaterna. Ett exempel: Även de mest effektiva nationella beslutsförfaranden omintetgörs om den slutliga versionen av rådets dokument skickas ut i ett mycket sent skede före det sammanträde där de skall behandlas.

4.11

Arbetsfördelningen mellan ministerier och departement i medlemsstaterna utgör ofta ett hinder för effektivt internationellt nätverksamarbete och långsiktiga personliga kontakter mellan ansvariga tjänstemän i Europa.

4.12

Det händer fortfarande dagligen att stora delar av rättsväsendet och nationella domare, som måste ta fullständig hänsyn till EU-lagstiftningen, har bristande kunskaper. Det gör det inte lättare för nationella förvaltningar att spontant acceptera EU som ett politiskt och administrativt skikt i den nationella politiska processen.

5.1

Genom ständiga överträdesförfaranden, ett viktigt hjälpmedel som kommissionen har för att åtgärda brister i det nationella genomförandet av EU-lagstiftningen, och det växande antalet positiva resultattavlor om införlivandet av EU-lagstiftningen i den nationella lagstiftningen har man kunnat öka medvetenheten om att nationella förfaranden måste anpassas till EU:s krav.

5.2

Arbetet med att införa gemenskapens regelverk i tio nya medlemsstater före 2003 gjorde att frågan fick stor uppmärksamhet.

5.3

Det föreslagna konstitutionella fördraget syftade bland annat till att koppla de nationella politiska förfarandena till utarbetandet av EU-lagstiftningen, delvis genom att i ett tidigt skede göra de nationella parlamenten delaktiga i EU-processen.

5.4

Trots vissa förbättringar i samordningsförfarandena bör det konstateras att de flesta nationella förvaltningar är relativt ovilliga att förändra interna byråkratiska förfaranden och i alla händelser att diskutera metoder med varandra på EU-nivå. Subsidiaritet är den princip som gäller.

5.5

Utöver subsidiariteten är ytterligare en försvårande faktor i förbindelserna mellan EU och medlemsstaterna att EU:s beslutsprocess ofta följer en annan cykel än den nationella beslutsprocessen.

5.6

Även om man i medlemsstaterna diskuterar anpassningar av samordningsförfarandena (7) kvarstår skillnader i val av strategi och praxis mellan medlemsstaterna.

5.6.1

I Danmark till exempel deltar parlamentet i utformningen av EU-lagstiftningen och EU-politiken i ett tidigt skede, vilket bidrar till att öka överskådligheten och kunskapen om utvecklingen inom EU. Samtidigt har man i Danmark under längre tid verkat för att på ett effektivt sätt anpassa administrativa förfaranden och länka samman hanteringen av den nationella lagstiftningen och EU-lagstiftningen.

5.6.2

I Storbritannien har administrativa förfaranden antagits för att föra EU-frågor närmare den nationella politiska processen, bland annat genom en effektiv samordningsmekanism inom ministerierna och långtgående befogenheter till det regeringskansli som hanterar EU-lagstiftningen. Underhuset har möjlighet att granska EU-lagstiftningen och överhuset deltar aktivt genom att kommentera EU-lagstiftningen och EU-politiken.

5.6.3

I Frankrike och Spanien får parlamenten däremot inte möjlighet att delta förrän sent i beslutsprocessen. Det påverkar EU:s position i den offentliga debatten. EU-lagstiftningen och EU-politiken är främst en fråga av betydelse för den nationella förvaltningen och den politiska ledningen. Det är värt att notera att huvuddelen av elitskolan École nationale d'administration (ENA) har flyttats från Paris till Strasbourg som ett tecken på EU:s växande betydelse i Frankrike.

5.6.4

I Nederländerna har ett antal negativa händelser i samband med genomförandet av EU-lagstiftningen lett till ökat intresse för hanteringen av EU-frågor och de förfaranden som tillämpats. En omorganisering av de interna förfarandena inom ministerierna håller på att genomföras för att koppla ihop ”nationella” och ”europeiska” intresseområden. Det har emellertid visat sig vara en svår process. Detsamma gäller försök att på ett effektivare sätt göra parlamenten delaktiga i ett tidigare skede i EU:s politiska process. I Luxemburg har parlamentsförfarandena anpassats på ett framgångsrikt sätt.

5.6.5

I de nya medlemsstaterna har de förfaranden som infördes eller anpassades inför inträdet i EU, när gemenskapens regelverk skulle införlivas i den nationella lagstiftningen, gett resultat i de fall de fortfarande är intakta. Ett omfattande vänortsprojekt mellan sakkunniga i ”nya” och ”gamla” medlemsstater kompletterar de nya medlemsstaternas kapacitet att anta välfungerande metoder när det gäller att genomföra EU-lagstiftningen, vilket också kan bidra till att integrera EU-frågor på ett tidigare skede i EU:s beslutsprocess.

5.6.6

I federala system som i Tyskland och Spanien är det verkligen inte lätt att överbrygga klyftan mellan regioner – delstater och provinser – och ”Europa”. Allvarliga problem uppstår i synnerhet i de fall där regionerna har hela ansvaret för genomförandet av EU-lagstiftningen, vilket är fallet i Tyskland. Alla delstater har ett representationskontor i Bryssel för att på ett mer direkt sätt få möjlighet att följa de EU-frågor som berör dem.

5.7

Genom införandet och den omfattande tillämpningen av systemet med ”nationella experter” som en löpande process mellan nationella förvaltningar och kommissionen kan man bidra till att stärka gynnsamma förbindelser mellan den nationella nivån och ”Bryssel”.

5.8

Europeiska kommissionen stöder ett antal framgångsrika samarbetsnätverk mellan medlemsstaternas förvaltningar och mellan Europeiska kommissionen och nationella förvaltningar (exempelvis Solvit, konsumentnätverk osv.). Kommissionen håller också på att inrätta ett informationssystem för den inre marknaden (IMI) i syfte att underlätta för medlemsstaternas administrationer att tillämpa bestämmelserna på den inre marknaden.

5.9

Systemet med nationella tillsynsinstanser på olika områden såsom konkurrens, telekommunikation och energi bidrar till ett enhetligt genomförande av EU-politiken i medlemsstaterna.

5.10

Mer generellt kvarstår skillnader mellan de länder som omorganiserar för att förbättra samarbetet mellan EU och den nationella förvaltningen av EU-frågor och de länder som underlåter att anpassa organisationen och förfarandena. Hur länderna förhåller sig beror i första hand på den politiska viljan.

6.1.1

Sättet som de nationella förvaltningarna är uppbyggda på är resultatet av den historiska utvecklingen i varje enskilt land. Följaktligen rör skillnaderna mellan länder i stort sett alla aspekter av det politiska och offentliga livet. I stor utsträckning kommer det att vara så även i framtiden. Skillnaderna bör dock inte nödvändigtvis utgöra något hinder för anpassning eller ens harmonisering av förfaranden och arbetsmetoder för utarbetande och genomförande av EU:s lagstiftning och politik.

6.1.2

EESK anser att väl definierade och effektiva nationella politiska och administrativa förfaranden i kombination med bättre lagstiftning, genomförande och kontroll av efterlevnaden är avgörande för goda styrelseformer i EU.

6.1.3

Därför vore det synnerligen lämpligt att de åtgärder som vidtas för att anpassa och förbättra nationella förfaranden utvärderas mot bakgrund av förfaranden på EU-nivå och EU:s prioriteringar om bättre lagstiftning och genomförandet och kontrollen av efterlevnaden av EU-lagstiftningen, eftersom dessa målsättningar i stor utsträckning beror på välfungerande nationella strategier i medlemsstaterna.

6.1.4

Hur EU-frågor hanteras nationellt är medlemsländernas egen sak. Det vore emellertid ett stort framsteg om politiska krafter och nationella förvaltningar betraktade EU-frågor som ett naturligt led i den nationella politiska processen och öppet proklamerade att det är medlemsstaterna som utgör EU, och agerade därefter. Den politiska viljan är avgörande i det här sammanhanget.

6.1.5

Genom en sådan utveckling skulle man helt kunna beakta de särdrag som kännetecknar förhållandet mellan EU och nationella politiska riktlinjer och deras effekter, som är sammanflätade och ömsesidigt beroende av varandra. Erkännandet av EU som ett politiskt och administrativt skikt i den inhemska politiska beslutsprocessen skulle dessutom främja utvecklingen av bättre EU-lagstiftning.

6.1.6

I vissa medlemsstater, till exempel i Danmark (och nyligen i Luxemburg), förs kommissionens förslag upp på den politiska dagordningen i ett tidigt skede. Det innebär att det danska parlamentet systematiskt rådfrågas. I andra medlemsstater föreslås liknande anpassningar. Man kan dock konstatera att de flesta nationella parlament känner ett visst obehag inför tanken på ett harmoniserat EU-politiskt engagemang.

6.1.7

Det föreslagna konstitutionella fördraget syftade också till att integrera de nationella parlamenten i EU-förfarandena på ett tidigt stadium. Nyligen mottog parlamenten förslag till politiska riktlinjer och lagstiftning på EU-nivå direkt från kommissionen i linje med denna tankegång (8). Sådana förfarandemässiga förändringar skulle med största sannolikhet främja nationella diskussioner om EU:s politik och lagstiftning och dess effekter i de flesta medlemsstater på ett tidigare stadium än i dagsläget.

6.1.8

Genom att större tyngd läggs på politiska diskussioner och politiskt samråd på nationellt plan i ett tidigt skede kan man stärka regeringarnas åtaganden i förhandlingar om konkreta frågor.

6.1.9

Samhället i stort kräver överskådlighet som kan främja förtroende och legitimitet. Därför vore det positivt om nationella administrativa och politiska förfaranden som rör EU-frågor kan anpassas till detta krav. Effektivare och överskådligare förfaranden skulle förutom att främja rättsstaten bidra till att förbättra kommunikationen mellan EU och näringslivet, arbetsmarknadens parter och det civila samhället samt skapa större förståelse och i slutändan även stärka deltagandet och engagemanget (9).

6.1.10

Insyn och kommunikation är av största betydelse för pågående och nyinrättat samråd mellan intresserade privata aktörer i medlemsstaterna, vilket ofta underskattas.

6.1.11

Bättre lagstiftningsmiljö är en prioritering som delas av samtliga institutioner, liksom en samordnad inre marknad och sedan år 2000 även förverkligandet av Lissabonstrategin. Förutsättningarna att uppnå dessa målsättningar kommer att bli bättre när kopplingarna mellan beslutsprocesserna på nationell nivå och EU-nivå stärks.

6.1.12

Trots att subsidiariteten förankrats i EU:s grundläggande principer och praxis får man inte glömma bort att hanteringen och genomförandet av EU-lagstiftningen och medlemsstaternas skyldigheter ofta påverkar andra länder och samhällen i unionen. Det innebär att offentliga och privata parter har intresse i hur varje enskilt land hanterar sitt förhållande till EU. Med andra ord utgör de nationella förvaltningarnas organisationer och arbetsmetoder en del av förvaltningen av EU som helhet.

6.1.13

Välfungerande förfaranden och lämplig övervakning av EU-frågor i medlemsstaterna skulle underlätta för kommissionen och främja kvaliteten på dess arbete.

6.2.1

Utöver de förslag som kommittén framförde i sitt yttrande ”Bättre tillämpning av EU:s lagstiftning” (10) rekommenderar EESK att man i de 25 medlemsstaterna gör ingående utvärderingar av nationella och regionala förfaranden och metoder som rör EU-frågor, såväl politiska som administrativa, för att få en fullständig bild av situationen.

6.2.2

Man bör belysa alla de aspekter av de nationella politiska och administrativa beslutsfattarnas deltagande i den politiska processen, såsom framgår av kapitel 4 ”Samordning på nationell nivå”. Som komplement till det växande antalet åtgärder för att förbättra lagstiftningsprocessen samt genomförandet och efterlevnaden av EU-lagstiftningen kan kommissionen ta initiativ och ge stöd på området.

6.2.3

Analyserna kommer att utgöra en solid utgångspunkt för en diskussion om de politiska och administrativa förvaltningsförfarandenas effektivitet när det gäller EU-frågor. Den övergripande ambitionen bör vara att lyfta fram positiva och välfungerande metoder och skapa en god grund för en öppen debatt i Europa om hur man på bästa sätt kan hantera EU-frågor på nationell nivå. Det kommer också att gynna debatten om bättre lagstiftning, genomförande och efterlevnad.

6.2.4

Att göra en övergripande analys och dra hanterbara slutsatser av denna är en ytterst komplicerad uppgift. Nationella och regionala myndigheter framhåller också i växande utsträckning behovet av åsiktsutbyte och kunskap om hur de på bästa sätt kan hantera EU-frågor. EESK förespråkar en löpande analys av nationella metoder och förfaranden. Bilaterala åsiktsutbyten mellan nationella myndigheter kan även främjas exempelvis via kompetenscentrumet Impel (11) och nätverket Solvit.

6.2.5

Näringslivets, arbetsmarknadsparternas och det civila samhällets synpunkter bör också systematiskt tas i beaktande. Alla dessa aktörer har ett genuint intresse i att förbättra lagstiftningsprocessen, genomförandet och kontrollen av efterlevnaden av lagstiftningen, vilket kräver insyn och effektivare samråd på nationell nivå redan i ett inledande skede.

6.2.6

Informationssystemet för den inre marknaden (IMI), som syftar till att underlätta informationsutbyte mellan medlemsstaternas administrationer och främja effektivare tillämpning av bestämmelserna för den inre marknaden, bör vidareutvecklas och tillämpas i större utsträckning.

6.2.7

En EU-handledning för nationella förfaranden och metoder vore användbar. En sådan handledning som bygger på kunskapscentrumets resultat skulle kunna tjäna som vägledning för hela den process som täcker såväl välfungerande nationella förfaranden som bättre lagstiftning, genomförande och efterlevnad.

30.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 325/11

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar och ställer sig positiv till kommissionens meddelande: ”En ny turistpolitik för EU: Mot ett stärkt partnerskap för turismen i Europa” och stöder kommissionens åtagande att under de närmaste åren på ett tydligt sätt befästa strategin och politiken för turismen.

1.2

Kommittén uppskattar kommissionens ansträngningar att sammanfatta flera dokument, yttranden och diskussioner. Detta har lett till ett resultat som på ett nöjaktigt sätt tydliggör denna nya turistpolitik för allmänheten.

1.3

Vi anser det rimligt att den förnyade Lissabonstrategin ligger till grund för denna nya politik och ställer oss positiva till de målsättningar som föreslås, att förbättra konkurrenskraften och hållbarheten.

1.4

Vi anser att de utmaningar som identifierats i kommissionens meddelande och den metod som föreslås för att ta itu med dem är relevanta. Metoden består i att alla aktörer görs delaktiga i olika samarbetsformer, och denna delaktighet betraktas som stommen i den nya turistpolitiken.

1.5

Kommittén anser det lämpligt att kommissionen utfäster sig att genomföra denna nya politik genom samarbete, stödåtgärder och samordning mellan aktörerna, men EESK anser att man måste ge den konkreta metoden och verktygen för genomförandet en mer fullständig utformning. EESK anser att Generaldirektoratet för näringsliv bör spela en mer aktiv roll och gå i täten för flera initiativ på EU-nivå.

1.6

EESK föreslår och rekommenderar återigen att man för att utveckla denna samarbetspolitik bör skapa ett rådgivande EU-organ för turistfrågor och studera förutsättningarna för att inrätta ett europeiskt organ för turism.

1.7

Kommittén ställer sig positiv till att kommissionen visat sig beredd att förbättra utnyttjandet av de finansiella instrument som finns tillgängliga men saknar förslag på ett program i syfte att ta itu med turismens utmaningar som ändå helt klart identifierats. Mer konkret finns det på området social turism redan nu utrymme för att inleda ett experiment i form av ett pilotprojekt som sträcker sig över flera länder.

1.8

EESK ser med stora förväntningar och förhoppningar fram emot att det arbete som just nu pågår inom ramen för Agenda 21 för turism skall slutföras. Detta dokument kommer utan tvekan att bidra till att den allmänna hållbarhetspolitiken för den europeiska turismen kompletteras och konkretiseras. Databaser över bästa praxis, både när det gäller hållbarhet och frågor rörande kvalitet och turistisk konkurrenskraft, är lämpliga instrument som kommissionen bör stimulera.

1.9

I fråga om statistik föreslår EESK att man inrättar ett nät av observationscentrum för turism som inte bara skulle göra det möjligt att ta fram data om sektorn utan också skulle kunna bidra till en strategisk framtidssyn i syfte att planera åtgärder för framtiden.

1.10

EESK erbjuder sig att fortsätta sitt arbete på turismens område enligt de riktlinjer som ges i kommissionens meddelande och uppmanar de andra europeiska institutionerna, medlemsstaterna, de lokala och regionala myndigheterna, aktörerna inom sektorn, dvs. både arbetsgivare och arbetstagare och alla medborgare att samarbeta för att öka kunskapen om och stödet till turismen som en rättighet för alla och som en ekonomisk verksamhet av strategisk betydelse för EU:s framtid.

2.1.1

Utmaningen tillväxt och sysselsättning: Kommissionen pekar i avsnitt 1 i sitt meddelande på kopplingen mellan den nya europeiska turistpolitiken och behovet av att genomföra den förnyade Lissabonstrategin. Kommissionen erkänner på så sätt uttryckligen vilken viktig roll turismen för närvarande spelar när det gäller att bevara och skapa sysselsättning och räknar med rätta med att turismen är en verksamhet som kan fortsätta bidra till och till och med öka sitt bidrag till den fulla sysselsättningen. Kommissionen analyserar i sitt meddelande sektorns sammansättning och framhäver mångfalden bland de tjänster och yrken som är involverade i arbetet med att utveckla den och det stora inslaget av mikroföretag samt små och medelstora företag i den. Kommissionen visar i meddelandet att sektorns särdrag gör att den passar i en värld av flexibel sysselsättning men glömmer inte bort behovet av kompenserande åtgärder för att säkra stabiliteten och kvaliteten på sysselsättningen inom turistsektorn.

Som kommissionen visar spelar turismen en viktig roll i den regionala utvecklingen i Europa, och kraven på hållbarhet har positiva effekter på flera olika ekonomiska och sociala områden. ”Agenda 21 för europeisk turism”, ett kommissionsinitiativ som håller på att utarbetas, kommer därför utan tvekan att bli en idealisk vägledning och ett idealiskt verktyg för att se till att turismen utvecklas på ett hållbart sätt.

En annan faktor som bör beaktas när det gäller turismens bidrag till Lissabonstrategin är EU:s utvidgning och den positiva inverkan som denna får för utvecklingen och sysselsättningen.

Men för att allt detta skall kunna förverkligas krävs det att alla privata och offentliga aktörer på alla nivåer deltar och samarbetar. Detta är en förutsättning för den nya europeiska turistpolitik som kommissionen föreslår.

2.1.2

Turismens utmaningar: Kommissionen redogör i sitt meddelande för olika övergripande utmaningar för den europeiska turismen, utmaningar som uppstått till följd av ingående förändringar i det europeiska samhället och världen.

Den första utmaningen beror på de stora förändringarna i den demografiska strukturen, som ger anledning att tro att många fler människor, framför allt personer över 50 år, kommer att resa mycket mer och att turismen måste anpassa sig till de nya kraven inom denna sektor.

En annan stor utmaning är de nya internationella bestämmelser som håller på att växa fram och som gör det nödvändigt att anpassa produkter och tjänster till denna nya realitet på marknaden.

Och slutligen att turismens utveckling måste vara ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar.

Kommissionen förklarar i sitt meddelande att ökad konkurrenskraft är rätt sätt att anta dessa utmaningar och på så sätt förverkliga målsättningarna med Lissabonstrategin.

2.1.3

Dialog och samarbete: För att uppfylla målet att öka konkurrenskraften förespråkar kommissionen i sitt meddelande dialog och samarbete mellan aktörerna. Alla former av samarbete krävs på alla nivåer, och detta står i centrum för åtgärderna på turismens område.

2.2

En ny europeisk politik för turism: Kommissionen föreslår i sitt meddelande att en ny europeisk turistpolitik bör antas i syfte att öka konkurrenskraften och skapa fler och bättre arbetstillfällen, och detta på ett sätt som är hållbart i Europa och världen. Kommissionen föreslår därför dialog, samordning och samarbete på alla nivåer.

2.2.1

Integrationsåtgärder inriktade på turismen: Kommissionen föreslår i sitt meddelande tre grupper av åtgärder, nämligen:

Kommissionen föreslår i sitt meddelande mycket viktiga uppgifter för kommissionens egna funktioner när det gäller att samordna både offentliga och privata initiativ. Framför allt anförtros de uppgiften att hålla den interaktiva informationen från sektorn i gång och att få alla att samarbeta för att turismen skall kunna utnyttja samtliga finansiella gemenskapsinstrument.

2.3

Att främja en hållbar turism: Kommissionen framställer i sitt meddelande genomförandet av ett förslag till europeisk Agenda 21 för turism som ett viktigt led i utformningen av den nya europeiska turistpolitiken. Arbetet med att utarbeta denna pågår och beräknas slutföras 2007.

Medan detta strategiska arbete slutförs planerar kommissionen att omedelbart genomföra olika specifika åtgärder. Bland dessa bör man framför allt, eftersom de behandlats i åtminstone sju initiativyttranden från EESK:s sida, framhäva följande: att underlätta utbyte av goda lösningar på turismens område i olika frågor: tillgänglighet och hållbarhet, sport, kultur, ekonomisk återhämtning, EU:s utvidgning, offentlig-privat samarbete och social turism i Europa.

2.4

Förbättra kunskaperna om turismen och göra den mer uppmärksammad: Kommissionen föreslår i sitt meddelande olika grundläggande politiska strategier för att öka turismens strategiska roll i den allmänna europeiska politiken. Bland annat följande:

3.1

Turismen har gjort sig förtjänt av och erhållit bred uppmärksamhet i både strategiska och operativa dokument från alla EU-institutioner, men denna uppmärksamhet står ändå inte i proportion till turismens betydelse som ekonomisk verksamhet och dess potential på europeisk nivå. Turismen har större betydelse än den rent ekonomiska eftersom den även innefattar sociala och kulturella inslag och sådana aspekter som kulturarv och europeisk integration. Genom sin övergripande karaktär påverkar den nämligen många strategier, politiken på många områden och många gemensamma åtgärder.

3.2

Det bör påpekas att olika EU-institutioner, även om turismen för närvarande inte hör till EU:s gemensamma politik, icke desto mindre initierar åtgärder som har återverkningar på turismen eller stöder sig på denna som ett verktyg för att uppnå olika mål av vikt för EU. Det nya konstitutionella fördraget som väntar på att godkännas går längre i riktning mot att erkänna turismens kompletterande roll och behovet av att samordna den nationella politiken för att öka företagens konkurrenskraft, och erkänner dessutom turismens ekonomiska karaktär.

3.3

Turismen är närvarande i de olika institutionernas verksamhet.

3.4

I detta yttrande har EESK inte för avsikt att enbart ge ett mer eller mindre kritiskt omdöme om kommissionens meddelande och redogöra för de rekommendationer som diskussionen om meddelandet resulterat i, utan kommittén strävar också efter att analysera befintliga initiativ och komma med tydliga förslag. I detta hänseende ser kommittén positivt på kommissionens meddelande. Men syftet med detta yttrande är att påverka vissa insatser som i sin helhet utgör en turistpolitik. Den nuvarande gemensamma politiken innehåller vissa delar som utan att direkt ingå i turismen har stor betydelse för turismens utveckling: fri rörlighet för personer och varor, transporter, miljö etc. På alla dessa områden bör man utforma en konkurrenskraftig och hållbar turistpolitik.

3.5

Följande fungerar som riktlinjer för detta yttrande:

4.1

Kommissionens meddelande ger rent allmänt uttryck för de grundläggande principerna, utmaningarna, politikområdena och de huvudsakliga insatserna och metoderna för en ny europeisk turistpolitik. Allt detta, som ingår i ett meddelande av ganska litet format, har utan tvivel krävt stora ansträngningar när det gäller att sammanfatta och analysera många olika dokument, yttranden och debatter. Det bör framhållas att resultatet motsvarar uppdraget att ge samhället en tydlig bild av kommissionen grundläggande uppfattning om turism och de insatser som bör genomföras inom denna komplexa näring.

4.2

I meddelandet grundar kommissionen med rätta den nya turistpolitiken på stödet till den förnyade Lissabonstrategin och dess två viktigaste komponenter: tillväxten och sysselsättningen. Om denna stora gemenskapsstrategi utgörs av uppfyllandet av dessa mål, stärker man utan tvivel dess betydelse och ger en rimlig grundval för dess utveckling om man låter turismen bidra till strategin.

4.3

Det hade kanske varit lämpligt att även analysera de stora gemensamma deklarationerna och den europeiska konstitutionen i kommissionens meddelande, för att se hur man behandlar den nuvarande turistpolitiken och den nya europeiska turistpolitikens framsteg i dessa dokument. Man bör inte glömma att länderna och regionerna flera gånger har visat att de vill behålla sin behörighet på turismens område, utan att detta för den skull hindrar att EU ger impulser när det gäller vissa gemensamma aspekter som kan förbättra den europeiska turistsektorns konkurrenskraft. Att en europeisk portal för att främja Europa som turistmål inrättas och hålls aktuell är exempelvis ett önskemål som nu håller på att förverkligas och förbättras. I en tid när de inre gränserna suddas ut blir det nödvändigt med gemensamma åtgärder.

4.4

De utmaningar som kommissionen tar upp är utan tvivel de viktigaste som turismen kommer att ställas inför under de närmaste årtiondena. Man skulle kanske kunna utvidga redogörelsen, men den grundläggande utmaningen att förbättra konkurrenskraften är tillräckligt omfattande för att täcka in andra viktiga utmaningar, t.ex. förbättring av kvaliteten, minskning av den säsongsbetonade karaktären och ökat yrkeskunnande hos arbetstagarna inom turismsektorn. Det är särskilt viktigt med yrkesutbildning och förbättring av kvalifikationerna för de anställda inom turismsektorn inom ramen för det integrerade programmet för livslångt lärande, eftersom det ökar möjligheterna att göra sektorn mer konkurrenskraftig och säkerställa tjänster av hög kvalitet.

4.5

Meddelandet innehåller flera uppmaningar till partnerskap, eftersom en förstärkning av samarbetet betraktas som den nya turistpolitikens ryggrad och kännemärke, något som anges redan i meddelandets titel. Det är särskilt viktigt att framhålla den roll som fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna kan spela. De bör inbegripas i samarbetsprocesserna och uppmanas att delta i alla debatter och forum samt i genomförandet av allmänna förbättringsåtgärder inom sektorn. Det vore även intressant att inrätta en databank med uppgifter om välfungerande metoder inom turistnäringen som kunde användas när man utbyter positiva erfarenheter av partnerskap mellan alla olika aktörer. Det vore även lämpligt att bygga upp stabila nät med städer och turistorter, med utgångspunkt i den gemensamma viljan att förbättra konkurrenskraften. Kommittén ser positivt på inrättande av så kallade utmärkta turistmål och insisterar på att detta koncept bör förutsätta att arbetsmarknadsrelationerna sköts på ett korrekt sätt och att fackföreningar och arbetsgivarorganisationer är delaktiga i turistmålet.

4.6

Kommissionen åtar sig att genomföra den nya politiken genom partnerskap, införande av särskilda stödinsatser och samordning mellan aktörerna, men det är kanske nödvändigt att ytterligare utveckla formerna för konkret förverkligande av var och en av de tre genomförandemetoderna. Generaldirektoratet för näringsliv har en mycket viktig roll när det gäller att samordna all europeisk politik som direkt eller indirekt berör turismen. Vi anser även att kommissionen bör genomföra europeiska initiativ på ett mer aktivt sätt. Rent konkret kan nämnas att EESK vid flera tillfällen har föreslagit att man skall inrätta ett rådgivande EU-organ för turistfrågor och studera förutsättningarna för att inrätta ett europeiskt organ för turism.

4.7

I kommissionens meddelande framgår målsättningen och nödvändigheten av att öka den europeiska turistnäringens konkurrenskraft mycket tydligt. Den allt större internationella konkurrensen inom sektorn undergräver lönsamheten för aktörerna. För att Europa skall förbli ledande inom turistnäringen måste alla komponenter och aktörer i framtiden därför göra stora ansträngningar för att öka innovationen och konkurrenskraften.

4.8

Vi anser att kommissionens meddelande inte i tillräcklig grad tar upp informations- och kommunikationsteknikens (IKT) roll inom den nya turistmiljön, varken när det gäller användarna eller företagen och näringens aktörer. Investeringar i och utveckling av turism med sikte på att förbättra denna teknik bör prioriteras under de närmaste åren.

4.9

Kommittén är mycket positiv till den åtgärd kommissionen föreslår rörande ”Bättre lagstiftning”. Men man bör komma ihåg att färre regler inte alltid ger ett bättre regelverk. När det gäller anpassningen av näringens regelverk är det nödvändigt att förstärka kollektiva förhandlingar på områden som avgörs av arbetsmarknadsparterna.

4.10

Det är viktigt att det finns en tydlig vilja att anta konkreta åtgärder och särskilt att använda de tillgängliga europeiska finansieringsinstrumenten på ett bättre sätt. Men vi saknar mer detaljer och förslag på något särskilt program med inriktning på de viktiga utmaningar för den europeiska turismen som kommissionen så väl har kartlagt. Det bör säkerställas att de medel som avsätts till turistsektorn används på ett så effektivt och målinriktat sätt som möjligt.

4.11

”Agenda 21 för europeisk turism” har en viktig roll i kommissionens meddelande, som ett dokument som skall ligga till grund för strategier, program och insatser på området hållbar utveckling inom turismen. Vi hoppas på ett dokument av stort format som kan ta upp mycket skiftande ekonomiska, sociala och miljörelaterade frågor och förhållanden. I detta dokument bör man noga behandla den viktiga frågan om gränserna för tillväxten och skydd av kustområden och andra känsliga naturområden.

4.12

Turiststatistiken tillmäts stor betydelse i meddelandet, men kanske är det nödvändigt att studierna kombineras med en tydlig strategisk framtidsvision som ger möjlighet att synliggöra tendenser, kartlägga resultat och planera framtida insatser. Ett lämpligt sätt att tillgodose näringens behov vore att inrätta ett eller flera observationscentrum för turism och knyta samman dem i ett europeiskt nätverk. Det är nödvändigt att sysselsättningsrelaterade variabler får större utrymme i turiststatistiken.

4.13

I kommissionens meddelande framhålls tydligt att det europeiska samhället måste öka sin medvetenhet om samt förståelse och acceptans för turistnäringen. Det är också nödvändigt att genomföra informationskampanjer om utbildning och motivation för hela den europeiska befolkningen, och särskilt för ungdomarna, något som redan påpekats i EESK:s yttrande om Katowiceförklaringen samt yttrandet om ”Turism och kultur: två krafter för tillväxt” och andra EESK-dokument.

30.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 325/16

1.

2.

3.

4.

5.

1.1

Kommittén ställer sig positiv till den begäran som den tyska ministern för utbildning och forskning inför det tyska ordförandeskapet framfört om ett förberedande yttrande i frågan ”Att frigöra och stärka Europas potential avseende forskning, utveckling och innovation”. Kommittén anser det viktigt och nyttigt att den – som bro till det organiserade civila samhället – får uttrycka sin uppfattning i denna mycket omfattande och flerbottnade fråga och på så sätt i rätt tid påverka den framtida utformningen av den europeiska utbildnings-, forsknings- och innovationspolitiken.

1.2

Med tanke på de båda meddelanden (1) som kommissionen nyligen offentliggjorde i fråga om innovation i dess bredaste bemärkelse och med tanke på den utmärkta Aho-rapporten (2) vill vi med detta yttrande framför allt koncentrera oss på forskning och utveckling som de absolut nödvändiga förutsättningarna för varje form av hållbar innovationsförmåga samt på den utbildning som krävs för detta. Med detta vill vi också så långt som möjligt undvika överlappningar med nämnda publikationer.

1.3

Vetenskapliga och tekniska topprestationer och en omsättning av dessa i en konkurrenskraftig ekonomi är avgörande förutsättningar för att vi skall kunna trygga vår framtid – t.ex. när det gäller energi- och klimatproblematiken – behålla och förbättra vår nuvarande position i den globala miljön och inte äventyra utan bygga ut den europeiska sociala modellen.

1.4

Europa måste nu alltså bli medvetet om sin tradition som ledande område för forskning och innovation och blåsa liv i denna igen. En förutsättning för detta är att man stimulerar medborgarna att skaffa sig de färdigheter som krävs, investerar betydligt mer i forskning och utveckling, ökar effektiviteten på detta område, stärker näringslivets vilja och förmåga till innovation och avvecklar de hinder som står i vägen.

1.5

Den viktigaste förutsättningen är ett samhällsklimat som står öppet för framsteg, där denna insikt växer fram och får full verkan, så att man på alla politiska nivåer inte bara kan skapa de ramvillkor som krävs och fatta beslut som fungerar som vägledning utan också skapar arbetstillfällen och inom näringslivet bygger upp tillräckligt med förtroende och optimism för de investeringar som krävs.

1.6

Till detta hör att man i högre grad än tidigare måste göra medborgarna förtrogna med vetenskap och teknik och i större utsträckning utnyttja och mer intensivt främja den begåvningspotential som finns. För detta ändamål måste man redan i läroplanerna för grundskolans lägre stadier och ännu mer på högre nivåer lägga klart större tonvikt vid ämnesområdet vetenskap och teknik.

1.7

Hos barn och ungdomar måste man stegvis och med tydliga exempel och praktiska erfarenheter väcka ett intresse för vetenskap och teknik samt för grundbegreppen och grundprinciperna på detta område. De som visar sig vara begåvade bör uppmuntras att välja ett yrke inom detta område och stimuleras till vad man vet är tunga studier och till att skaffa sig gedigna grundkunskaper.

1.8

Till detta hör också att man vid universitet och tekniska högskolor måste tillhandahålla en utbildning som befinner sig på åtminstone bästa internationella nivå: det viktigaste kapitalet för forskning och innovation är motiverade vetenskapsmän och ingenjörer med bästa möjliga utbildning och av båda könen, som erhåller och utvecklar sin yrkeskompetens genom livslångt lärande under hela sitt yrkesverksamma liv.

1.9

Dessutom måste gemenskapen, medlemsstaterna och näringslivet erbjuda dessa forskare och ingenjörer attraktiva möjligheter till arbete, yrkesmässiga incitament, karriärmöjligheter och rimliga möjligheter till att planera ett tryggt liv. Dessa åtgärder måste motsvara både samhällets investering i deras utbildning och den stora personliga investeringen i mycket tunga och krävande studier. Endast på så sätt kan man få till stånd en förändring av viktiga högpresterande personers globala mobilitet till förmån för Europa – från den ensidiga kompetensflykt som man ofta klagar på i dag.

1.10

Slutligen måste man med hjälp av lämpliga rättsliga, administrativa och finansiella ramvillkor främja näringslivets, framför allt de små och medelstora företagens, innovationsvilja och beredskap att investera i forskning och utveckling samt göra detta mer lockande och lönsamt.

1.11

Målet att påskynda omsättningen av ny kunskap inom forskning och utveckling i nya produkter eller processer förtjänar särskild uppmärksamhet. För att detta skall kunna uppnås måste dessa företag genom sin personalpolitik se till att de har tillräckligt med vetenskaplig och teknisk kompetens för att själva kunna delta i innovationsprocessen, åtminstone för att kunna ta ställning till och anpassa sig till nya idéer och möjligheter.

1.12

Vid sidan om finanstekniska, skatte- och ansvarsrättsliga aspekter bör man därför lägga särskild tonvikt vid den ömsesidiga mobiliteten mellan den akademiska världen och näringslivet. Särskilt nyttigt i samband med detta vore det om man införde ett nytt, lockande mobilitets- resp. stipendiesystem för överföring av kunskap samt utbildning och vidareutbildning som i samma utsträckning omfattar den akademiska världen och näringslivet.

1.13

Detta borde – i likhet med högskoleprofessorernas sabbatsår – göra det möjligt för välkvalificerade vetenskapsmän och ingenjörer att under en begränsad tid arbeta inom näringslivet (och vice versa!) med en garanti att de kan återvända till sin tidigare karriärbana. Detta skulle skapa en bro för utbyte av personer mellan den akademiska världen och näringslivet som främjar den samverkan och den kunskapsöverföring mellan dessa som krävs.

1.14

Exempel på andra konkreta rekommendationer och konstateranden:

1.14.1

Barcelonamålet, som formulerats för att Lissabonstrategin skall kunna förverkligas, måste tas på stort allvar av alla de aktörer som omfattas av det, så att EU inte hamnar sist i den globala konkurrensen mellan investeringarna i FoU. Enligt detta mål skall de sammanlagda FoU-utgifterna i EU öka, så att de 2010 uppnår en nivå motsvarande nästan 3 % av BNP. De investeringar som krävs för detta skall till två tredjedelar finansieras av det privata näringslivet.

1.14.2

Enligt gemenskapens nuvarande budgetplan för perioden 2007–2013 skulle gemenskapen via det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling (RP7) bara bidra med sammanlagt runt 2 % av de investeringar i forskning och utveckling som eftersträvas enligt Barcelonamålet. Detta är enligt kommittén inte tillräckligt för att hävstångseffekten och den integrerande effekten av gemenskapens stöd skall få fullt utslag på medlemsstaternas stödpolitik och på den investeringsvilja som krävs inom näringslivet och där utlösa den stora tillväxt som krävs.

1.14.3

Därför bör gemenskapsstödets andel vid 2008 års översyn av EU:s budget i ett första steg höjas till runt 3 %. Från gemenskapens sida vore detta en särskilt effektiv åtgärd om man snabbare än vad allt för närvarande tyder på vill kunna uppnå de fortfarande lika viktiga Lissabon- och Barcelonamålen. Det sistnämnda krävs också eftersom t.ex. USA och Kina snabbt ökar sina forskningsansatsningar.

1.14.4

Gemenskapens stödbestämmelser (om statligt stöd) bör utformas på ett sådant sätt att de uppmuntrar medlemsstaterna och ger dem det svängrum som krävs för att de i större utsträckning, mer effektivt och mindre byråkratiskt än hittills skall kunna stödja universitetens, forskningsorganisationernas och näringslivets forsknings- och utvecklingsprojekt och skapa de band som krävs dem emellan.

1.14.5

Vid främjande av FoU-åtgärder bör budgetbestämmelserna i de enskilda medlemsstaterna möjliggöra en mer flexibel tilldelning av medel som är anpassad till projektet i fråga, t.ex. genom att tilldelade medel kan föras över till nästa kalender- eller budgetår.

1.14.6

Slutligen bör ansträngningarna för att skapa ett gemenskapspatent ros i land. I samband med detta bör språkfrågan lösas enligt de beprövade sedvänjorna inom den internationella vetenskapens värld.

1.14.7

Innovation och framsteg grundar sig på samverkan mellan grundforskning, tillämpad forskning och produktorienterad utveckling. Gränsen mellan nämnda kategorier är vag.

1.14.8

Därför krävs det å ena sidan ännu starkare band mellan pelarna utbildning, forskning och industriell tillämpning. Kommittén ställer sig därför positiv till planerna på ett europeiskt tekniskt institut (ETI), som skall bidra till att vidareutveckla gemenskapens och medlemsstaternas innovationsförmåga genom att knyta samman utbildnings-, forsknings- och innovationsaktiviteter på högsta nivå.

1.14.9

För detta måste dock å andra sidan grundforskningen också få tillräckligt med gemenskapsstöd. Delprogrammet ”Idéer” i det sjunde ramprogrammet är en bra början.

1.14.10

Framsteg och permanent innovation grundar sig dock inte bara på vetenskap och teknik utan också på att alla delaktiga är motiverade, på innovativa affärsmodeller och på att man tillämpar rätt ledningsmetoder.

1.14.11

Det handlar om att ge människorna bästa möjliga chanser till utveckling och egeninitiativ i enlighet med deras begåvning, prestationsförmåga och kreativitet. Därför måste man också se till att alla medarbetare inom ett företag eller ett institut får möjlighet att bidra med sina idéer och förslag och att de också erhåller en rimlig belöning för detta. Detta är viktiga frågor inom den sociala forskningen, företagsekonomin och rent allmänt inom ledningskulturen.

1.14.12

För att stödja nya forskningsstrategier, innovativ teknik, processer eller affärsmodeller måste man acceptera en viss risk. Framsteg och risk är två sidor av samma mynt.

1.14.13

Alltför stelbenta bestämmelser om enhetliga organisationsformer, forskningsprogram och arbetsmetoder kan inverka menligt på utvecklingen mot det nya och mot innovation. Frihet inom forskningen är en grundläggande förutsättning för kreativ vetenskap, nya upptäckter och innovativ teknik, med gränser i form av lagbestämmelser rörande etiska spörsmål och med krav på ändamålsenlig användning av tilldelade stödmedel.

1.14.14

De administrativa förfarandena för stöd till forskning och utveckling måste förenklas, också för att få bukt med inflationen i ansöknings-, bedömnings-, övervaknings- och revisionsförfarandena, som ofta måste upprepas och till och med överlappar varandra, och för att reducera dessa till en rimlig nivå.

1.14.15

I övrigt hänvisar vi till detta utförliga yttrande. Här ges motiveringar till rekommendationerna. Det innehåller dessutom ytterligare, också mycket konkreta, synpunkter och rekommendationer.

2.1

Med tanke på de båda meddelanden (3) som kommissionen nyligen offentliggjorde i fråga om innovation i dess bredaste bemärkelse (se också punkt 4.12.1) och med tanke på den utmärkta Aho-rapporten (4) vill vi med detta yttrande framför allt koncentrera oss på frågorna forskning och utveckling som de absolut nödvändiga förutsättningarna för varje form av hållbar innovationsförmåga samt på den utbildning som krävs för detta. Med detta vill vi också så långt som möjligt undvika överlappningar med nämnda publikationer.

2.2

Europa är den moderna vetenskapens och forskningens vagga. (5) Vetenskapens och forskningens metodik och tankesätt har varit en avgörande vägledare för dagens europeiska samhälle, och de värderingar, den livsstil och levnadsstandard som växt fram därigenom har varit ett kännetecken för det europeiska kulturområdet. (6) Framgångsreceptet för de innovationer som detta resulterat i har varit en fri växelverkan mellan hantverksmässig uppfinnar- och företagaranda och vetenskapliga metoder och system.

2.3

Nästan hand i hand med de vetenskapliga och tekniska framstegen gick den viktiga samhällspolitiska utvecklingen i riktning mot en modern stat med maktdelning, demokrati, grundläggande rättigheter och sociala lagar.

2.4

En följd av dessa gemensamma processer är att livsvillkoren för de människor och de stater och regioner som berörts av denna utveckling har förändrats och förbättrats mer än någonsin förr i mänsklighetens historia.

2.5

Under de senaste 135 åren har befolkningens förväntade medellivslängd (7) mer än fördubblats (8). Under de senaste 50 åren har jordbruksproduktionen per hektar nästan tredubblats. I de framgångsrika industriländerna diskuteras i dag övervikt i stället för undernäring, informationsöverflöd i stället för informationsbrist, och en åldrande befolkning i stället för barnadödlighet.

2.6

De färdigheter och den kapacitet som vi uppnått genom forskning, utveckling och innovation inom det moderna industrisamhället omfattar alla områden som rör människans utveckling och livskvalitet.

2.7

Medan den omedelbara uppgiften för forskning och utveckling är att söka ny och djupare kunskap – alltså att utforska det okända och bekräfta det som man förmodar eller vet – samt att utveckla nya förmågor, har resultaten av denna strävan i en hög och tidigare otänkbar utsträckning bidragit till mänsklighetens väl. I denna överförda bemärkelse är det också forskningens och utvecklingens mål att tjäna mänskligheten.

2.8

En annan avgörande faktor var utvecklingen och den intensiva användningen av energiintensiva industriella förfaranden och maskiner som förbrukar energi: Energin har befriat människan från fysiskt betungande arbete och blivit till ett näringsmedel för de moderna samhällsekonomierna.

2.9

Mot bakgrund av detta måste kommittén ge en första viktig rekommendation: den avgörande roll som dessa framsteg har för vårt dagliga liv, förutsättningarna för att de skall komma till stånd, liksom de vetenskapliga, tekniska och kulturella prestationer som hänger samman därmed, måste få erkännande av samhället och få den uppmärksamhet som de förtjänar. Denna insikt måste ingå i det kollektiva medvetandet. Man måste påminna om den mycket lägre livskvalitet och den nöd som delar av tredje världen fortfarande har respektive lider i dag och som vi i dagens industriländer, utan alla dessa framsteg också hade tidigare, för att den standard som är så självklar för oss i dag och förutsättningarna för denna skall värdesättas.

2.9.1

Därför måste läroplanerna och den undervisningstid som finns att tillgå i skolan, på alla nivåer utformas för att stegvis göra våra barn och ungdomar bekanta med vetenskapliga och tekniska tänkesätt och befintliga kunskapsresurser (9) genom åskådliga och intressanta förklaringar och läromedel, och för att göra dem medvetna om den avgörande betydelse som det vetenskapliga arbetet och den tekniska utvecklingen har för vårt vardagsliv. Det gäller att få begåvade unga människor av båda könen att välja vetenskaplig-tekniska studier och att senare också kunna erbjuda dem bästa möjliga vetenskaplig-tekniska utbildning på högskolor och universitet, och därefter fortbildning genom program för livslångt lärande. Det som uppnåtts ligger till grund för framtida framsteg.

2.10

Det mesta av det ovanstående gäller inte bara Europa, även om de framsteg som nämnts tyvärr ännu inte står till förfogande för alla människor och folkgrupper runtom i världen på samma sätt och i tillräcklig utsträckning.

2.10.1

I detta sammanhang bör man framhålla ett viktigt kännetecken för det moderna kunskapssamhället, nämligen att, till skillnad från förr i tiden då t.ex. sidentillverkningen i Kina hölls strängt hemlig, förvärvad kunskap, dvs. något av det mest värdefulla vi har, ställs till vårt förfogande praktiskt taget kostnadsfritt (10), t.ex. på universitet och tekniska högskolor för studenter från hela världen (till och med genom stipendier), men också genom läroböcker, publikationer, patentskrifter, tekniska konferenser, information på Internet, facktidskrifter etc.

2.10.2

Detta offentliggörande av förvärvad kunskap gynnar å ena sidan det globala kunskapsutbytet, som är nödvändigt för vetenskapliga framsteg, och är å andra sidan en fantastisk och mycket effektiv form av utvecklingshjälp. Det har ända sedan 1800-talet bidragit till att länder som t.ex. Japan av egen kraft och på mycket kort tid kunnat gå från en medeltida livsform och samhällsstruktur till en levnadsstandard liknande den i Europa.

2.10.3

Denna fria tillgång till förvärvade kunskaper och färdigheter måste dock begränsas när det är nödvändigt för att få avkastning på gjorda investeringar i forskning och utveckling och samtidigt stärka konkurrenskraften hos den berörda nationens ekonomi genom det försprång som behövs på marknaden.

2.10.4

För detta har de flesta industristater utvecklat ett balanserat rättssystem för tillfälligt skydd av immateriell egendom, som kan leda till patenträtt. Kommittén har redan vid flertalet tillfällen tagit ställning till detta (11) och upprepat sin uppmaning om att införa ett europeiskt gemenskapspatent. Kommittén har också uppmanat till att öka medvetenheten om den ekonomiska och kulturella betydelse som immateriella rättigheter har. Slutligen är erkännande och skydd av immateriell egendom en sporre och en rättmätig belöning för den som uppfinner ny teknik eller bidrar med nya rön.

2.11

Vad innebär detta för den europeiska gemenskapspolitiken? För denna handlar det framför allt om den viktiga och mycket konkreta frågan om hur stor del av bruttonationalprodukten (BNP) som bör investeras i forskning och utveckling, inom ramen för en väl balanserad helhetspolitik.

2.11.1

Svaret på detta finner vi i den omtalade Lissabonstrategin, d.v.s EU:s mål att bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi (12).

2.11.2

I Barcelona (13) fattade rådet i mars 2002 vägledande beslut på detta område (14), bl.a. om det nu allmänt kända 3 % -målet, enligt vilket unionens totala utgifter för forskning och utveckling (FoU) skall ökas för att 2010 uppgå till nästan 3 % av gemenskapens BNP. Enligt detta beslut skall de nödvändiga investeringarna till två tredjedelar finansieras av den privata sektorn (punkt 47 i rådets beslut). Jämte en kraftig ökning av gemenskapens egna FoU-investeringar handlar det alltså också i högsta grad om att skapa incitament för att medlemsstaterna och framför allt näringslivet skall öka sina FoU-investeringar. Detta mål har kommittén uttryckt sitt fulla stöd för i flera av sina yttranden (15), men det ser tyvärr ut som om det inte kommer att uppnås annat än i ett fåtal medlemsstater. Det är en oroväckande omständighet.

2.11.3

Dessutom konstaterar man i det nummer av STERN REVIEW (16) – ”The Economics of Climate Change” – som kom ut i slutet av oktober 2006 att man bara för att hejda den globala uppvärmning som beror på växthusgaser behöver resurser motsvarande cirka 1 % av BNP, vilket också omfattar andra FoU-satsningar som behövs för detta.

2.11.4

Klimatförändringen och dess koppling till den mer allmänna frågan om energiutnyttjande, energiförbrukning och en hållbar energiförsörjning utgör emellertid inte det enda problemet på detta område. Även bekämpning av fysiska och psykiska sjukdomar, att underlätta för funktionshindrade, följderna av den demografiska utvecklingen, inbegripet forskning om åldrande, miljöskydd samt upprätthållande av våra levnadsvillkor och våra europeiska värderingar är exempel på forskningsområden där kommittén har gett utförliga rekommendationer i tidigare yttranden, t.ex. i yttrandet om det sjunde FoU-ramprogrammet och dess tillhörande särskilda program.

2.12

Europeiska gemenskapen står som bekant inför en mycket stor utmaning, en global konkurrens som blir allt hårdare, och i samband med detta handlar det framför allt om att bibehålla europeiska arbetstillfällen, lönenivåer och sociala och miljömässiga normer. Detta beror inte bara på USA:s och Japans ekonomiska kraft utan framför allt på att en betydande och allt starkare industri- och forskningskompetens håller på att utvecklas i länder som t.ex. Kina (vars mål är att år 2050 ha övertagit USA:s plats som världsledande tekniknation (17)!), Indien och Brasilien där lönenivåerna och de sociala och miljömässiga standarderna är betydligt lägre.

2.13

Det är mot bakgrund av just detta, dvs. den globala konkurrensen och den därmed förbundna globala kapplöpningen om ökade investeringar i forskning och utveckling, inbegripet en global konkurrens om de bästa vetenskapsmännen och ingenjörerna, som den europeiska gemenskapen på ett bättre sätt måste utnyttja och ytterligare förbättra sin potential avseende forskning, teknisk utveckling och innovation. Det handlar därvid i första hand om den globala konkurrensen, inte om den inomeuropeiska!

2.14

Europas konkurrenskraftiga ställning kan därför bara bibehållas i framtiden om Europa fortsätter att ligga steget före (18) på området för forskning, teknisk utveckling och innovation inom ramen för en sociokulturell miljö med demokrati, rättstat, fri företagsamhet, planeringstrygghet, motivation och erkänsla för framstående insatser som grund. Det europeiska forskningsområdet måste stärkas och utökas. Detta är visserligen något som i allmänhet erkänns i politiska avsiktsförklaringar i dag, men när det gäller genomförandet av det i praktiken, att omsätta det i prioriteringar (t.ex. forskningsbudgetar) och regelverk (t.ex. strukturen på lönetarifferna (19), skatterätt) föreligger tyvärr fortfarande stora brister, både på gemenskapsnivå och i de flesta medlemsstater.

2.15

Andra länder som konfronteras med liknande problem, som t.ex. USA och Japan, men också Schweiz, är framgångsrika genom att de lägger betydligt större resurser på forskning, teknisk utveckling och innovation, och dessutom gör det på ett effektivare sätt. Detta framgår bl.a. genom den dragningskraft som USA har på europeiska vetenskapsmän och ingenjörer. Den ömsesidiga rörlighet, som i princip är önskvärd på området, leder för EU:s del till en kompetensflykt (”brain drain”), eftersom alltför många experter och begåvningar väljer att utvandra till USA.

2.16

Särskilt vad gäller USA är detta faktum inte bara ett tecken på finansiell styrka och ett överlägset forskningssystem, utan det innebär dessutom att Europa försvagas samtidigt som USA växer sig allt starkare. USA:s FoU-politik kännetecknas dessutom, i jämförelse med Europas, av en öppnare och modigare inställning gentemot nya koncept och tillvägagångssätt, men också av en generellt större beredskap för risktagande. Den amerikanska FoU-politikens drivkraft är inte bara ekonomisk konkurrenskraft utan i lika hög grad en konsekvent nationell säkerhetsstrategi (20) och därmed sammanhängande stora FoU-investeringar, vilket leder till korsbefruktning.

2.17

För Europa gäller det nu alltså att blåsa nytt liv i sin tradition som ledande forsknings- och innovationsområde, investera betydligt mer i forskning och utveckling, ge sina medborgare de kunskaper som krävs för detta och belöna deras insatser samt att riva de hinder som står i vägen för detta.

2.18

Den viktigaste förutsättningen för att detta mål skall kunna uppnås är ett samhällsklimat där denna insikt växer fram och får full verkan, så att man på alla politiska nivåer kan skapa de ramvillkor som krävs och fatta beslut som fungerar som vägledning. Först då kommer skolor och universitet att kunna fullgöra sin roll inom den globala konkurrensen och först då kommer tillräckligt många unga människor att engagera sig för vetenskap och teknik. Först då kommer det förtroende och den optimism att uppstå inom näringslivet som krävs för de nödvändiga investeringarna.

3.1

Investeringskälla. Forskning och innovation är, tillsammans med en kvalificerad och effektiv utbildning av kompetenta personer på området, förutsättningen för samhällets välstånd i framtiden. Samhället måste alltså göra de investeringar som krävs. Inom EU kommer dessa investeringar från gemenskapen, medlemsstaterna, näringslivet och, i liten utsträckning, från privata stiftelser.

3.2.1

Sjunde FoTU-ramprogrammet. Europeiska gemenskapens huvudbidrag (21) till stödet för forskning och utveckling kommer att ges genom det sjunde FoTU-ramprogrammet. Detta ramprograms budget för perioden 2007–2013 uppgår till (22) omkring 50 miljarder euro (23), dvs. runt 5,8 % av gemenskapens totala budget för denna period.

3.2.2

Detta belopp utgör därmed runt 0,06 % av gemenskapens bruttonationalprodukt, dvs. bara ungefär 2 % av Barcelonamålet (se bilagan). Enligt kommittén räcker inte detta för att gemenskapens stöd till fullo skall få den stora hävstångseffekt och den integrerande effekt på medlemsstaternas stödpolitik och på den vilja att investera som krävs inom näringslivet och utlösa den stora tillväxt som krävs.

3.2.3

Kommittén beklagar därför att man inte följt dess rekommendation (24) att öka den del av gemenskapsbudgeten som är avsedd för det sjunde FoU-ramprogrammet mer.

Kommittén uppmanar därför rådet och Europaparlamentet att eftersträva tydliga framsteg på området i samband med översynen av EU:s budget 2008 och öka det sjunde FoU-ramprogrammets stödmedel till 3 % av Barcelonamålet.

3.2.4

Europeiska investeringsbanken. Kommittén vill också påpeka att Europeiska investeringsbankens stödmedel för forskning, utveckling och innovation bör ökas (25), särskilt de medel som syftar till att bygga upp nödvändig infrastruktur och stimulera kunskapsöverföring för industriell användning.

3.2.5

EU:s strukturfonder. Samma sak gäller, till och med i ännu högre grad, för användningen av EU:s strukturfonder. Här ligger framför allt de nya medlemsstaterna tydligt efter när det gäller att bygga upp den forskningsinfrastruktur som behövs och skapa band mellan denna och moderna högteknologiska företag.

3.3.1

Mer investeringar. Med tanke på gemenskapsstödets strukturellt sett blygsamma andel är det mycket viktigt att såväl medlemsstaterna som det europeiska näringslivet (26) investerar tillräckligt, dvs. betydligt mer än vad de gjort hittills, i forskning och utveckling, och i utbildning på dessa områden, i syfte att frigöra och stärka Europas potential avseende forskning, utveckling och innovation och för att använda det europeiska forskningsområdet för att åtminstone delvis uppnå Barcelonamålet. På detta område har de flesta medlemsstaterna mycket att ta igen och ett mycket akut behov!

3.3.2

Tillförlitliga och lämpliga ramvillkor. Jämte ökade finansiella ansträngningar krävs det också en översyn av alla övriga villkor som är nödvändiga för att kunna nå bästa möjliga resultat med de medel som ställts till förfogande. Därvid gäller det särskilt att undersöka om aspekter och bestämmelser som inte har någon direkt koppling till forskning kan vara av nytta eller till skada, och att se till att största möjliga planeringstrygghet råder och att de statliga riktlinjerna är tillförlitliga.

3.3.3

Stödåtgärder från gemenskapens sida. Europeiska gemenskapen kan och måste emellertid också genom sin politik bidra med ett starkt stöd, särskilt genom lämpliga förordningar och direktiv, optimala ramvillkor och genom en klok användning av stödmedlen från det sjunde FoTU-ramprogrammet så att en hävstångseffekt uppnås.

3.3.4

EU-regler avseende statliga stöd. I enlighet med artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget är det gemenskapslagstiftningen om statligt stöd som reglerar vilken typ av och hur stora stöd som får beviljas av medlemsstaterna för FoU-arbeten och vilka administrativa förfaranden som gäller för detta. (27) Utformningen av dessa stödbestämmelser är alltså ytterligare ett avgörande verktyg för att påverka medlemsstaternas forskningsstöd, men också för att använda stödet från gemenskapens sjunde FoTU-ramprogram på bästa möjliga sätt. Därför måste EU:s stödregler utformas på ett sådant sätt (28) att de uppmuntrar medlemsstaterna och gör det lättare för dem att, på ett så effektivt och obyråkratiskt sätt som möjligt, stödja forsknings- och utvecklingsprojekt på universitet, i forskningsorganisationer och inom näringslivet, samt samarbetet mellan dessa, i större utsträckning och på ett effektivare sätt än vad de gjort tidigare.

3.3.5

Prioritering av den globala konkurrenskraften. Man måste särskilt undvika att alltför detaljerade begränsningar av statligt stöd till forskning och utveckling med stor byråkratisk börda och som enbart är inriktade på den inomeuropeiska konkurrenssituationen inkräktar på Europeiska gemenskapens globala konkurrenskraft. Just med tanke på den mycket begränsade relativa storleken på gemenskapens stöd (29) måste medlemsstaterna å sin sida tvärtom på ett generöst sätt och utan byråkratiska hinder kunna stödja de nätverk mellan universitet, forskningsinstitut och näringslivet som är nödvändiga för Europeiska forskningsområdet.

3.3.6

Små och medelstora företag och nyetablerade företag ”start-ups”. Det gäller att ytterligare stärka den potential som små och medelstora företag har, särskilt ”start-ups”, med avseende på innovation och, mer generellt, att skapa starkare incitament för näringslivet att göra investeringar på detta område. Kommittén vill dessutom hänvisa till sina rekommendationer (30) angående EU-programmet ”Flerårigt program för företag och företagaranda, särskilt för små och medelstora företag” och till det i detta sammanhang särskilt viktiga stödet på området kunskapsbaserad ekonomi. Av det faktum att 98 % av alla företag i EU är små och medelstora företag framgår det mycket tydligt hur viktigt det är att stärka innovationsförmågan hos företagen inom denna kategori.

3.3.7

Exemplet USA. Inspiration bör hämtas från de globala konkurrenternas stödpolitik på området, särskilt från den stödpolitik som förs i USA.

3.4

Medlemsstaternas budgetbestämmelser. En annan väsentlig finansieringsrelaterad fråga är om de enskilda medlemsstaternas budgetbestämmelser är förenliga med målet om en effektivare användning av finansiellt stöd. Om detta inte är fallet bör man från gemenskapens sida arbeta för att varje medlemsstats budgetbestämmelser bättre än hittills uppfyller de krav som finns på området forskning och utveckling.

3.4.1

Flexiblare anslagsplaner och budgetbestämmelser. Särskilt när det gäller investeringar i större utvecklingsprojekt, eller egentligen all investering i forskning och utveckling, bör man undvika en ”kameral” bokföring, dvs. att statliga anslag fastställs som inte är adekvata för området och som leder till att beslut fattas som inte är lämpliga för projektet i fråga. Eftersom man vid planeringen av projekt på ett nytt tekniskt område inte alltid kan förutspå projektens exakta totala kostnad, och inte heller hur stora anslag som behövs inom ramen för det aktuella kalenderåret, kan det hända att projektmedel i form av statliga anslag kan förfalla på grund av att de är bundna till ett visst kalenderår. Detta leder till irrelevanta optimeringsförfaranden och ineffektivitet, och därför måste man finna bättre lösningar, och förankra dessa i medlemsstaternas budgetbestämmelser, för att t.ex. tillåta möjligheten att föra över en del av de anslagna medlen till kommande kalender- eller budgetår.

3.5

Medlemsstaternas beskattningsbestämmelser och ansvarsrättsliga bestämmelser. På samma sätt bör man från gemenskapens sida arbeta för att även medlemsstaternas skattelagstiftning och ansvarsrättsliga lagstiftning i så hög grad som möjligt anpassas till målet att skapa incitament för att få näringslivet att investera mer i forskning och utveckling och göra så att de finansiella riskerna vid införande av innovativ teknik eller innovativa produkter förblir överskådliga.

3.6

Tillräcklig grundfinansiering från medlemsstaternas sida. Dessutom måste medlemsstaterna se till att en tillräcklig grundfinansiering ställs till förfogande för deras forskningsinrättningar för att de över huvud taget skall kunna dra fördel av en medfinansiering genom det sjunde FoTU-ramprogrammet.

3.7

Bokföring, kostnadsberäkning och utvärdering. Likaså bör man kontrollera hur bokföring, kostnadsberäkning och utvärdering av utgifter sköts av mottagarna av statligt stöd, dvs. de olika forskningsinrättningarna, för att se om de verkligen tar hänsyn till de karakteristiska särdrag som området för forskning och utveckling har. I detta sammanhang bör man särskilt undersöka om företagsekonomiska aspekter som har utvecklats för tillverkningsindustrin utan vidare kan överföras på organisationer vars produkt är ”kunskap”, eller om detta leder till snedvridningar i fråga om kostnader, presentation och utvärdering.

3.8

Politiska och samhälleliga prioriteringar. Rent generellt gäller det för politiker, och media i egenskap av opinionsbildare, att skapa en medvetenhet om att en tillräcklig och effektiv forskning och utveckling är en nödvändig grogrund för samhällets framtida välstånd, alltså också för sysselsättning, social trygghet och konkurrenskraft. Detta rör såväl de budgetbeslut som är nödvändiga för de investeringar som behöver göras, som alla ramvillkor som är nödvändiga för utbildning, arbetsrätt och arbetsvillkor, beskattningsrätt, avtalsrätt etc. Det gäller emellertid också samhällets inställning som helhet till vetenskaplig-tekniska framsteg, vilka innebär betydande möjligheter, men oundvikligen också att, hur försiktig man än är, en viss risk alltid återstår. En alltför stor aversion mot risker leder till stagnation och eventuellt till och med till kunskapsförlust och tillbakagång.

4.1

Allmänna aspekter  (31). Mot bakgrund av ovanstående är det därför av avgörande betydelse hur den ekonomiska, politiska, sociala och kulturella miljön ser ut, eftersom det är i denna miljö som kreativitet, uppfinningsrikedom och företagsamhet kan utvecklas bäst (32) och det är den som gör det möjligt att locka till sig vetenskapsmän och ingenjörer till det europeiska forskningsområdet, och även få dem att stanna. Detta innefattar framför allt de åtgärder som krävs för att bibehålla respektive skapa bästa möjliga verksamhetsförhållanden för god forskning och utveckling.

4.2

Försök med nya idéer och koncept. Vetenskap och forskning behöver en miljö präglad av konkurrens om de bästa idéerna, metoderna och resultaten. Hit hör också oberoende reproducering (alternativt motbevisning) – dvs. ett slags certifiering – och spridning och utveckling av dessa, där huvudmålet måste vara att successivt skapa ny kunskap. Man måste sålunda stödja och tillämpa pluralistiska (33) och tvärvetenskapliga forskningsmetoder, utvärderingsförfaranden och forskningsstrukturer så att denna konkurrens om de bästa idéerna och forskningsresultaten, men också organisationsformerna, stimuleras och utnyttjas (34).

4.3

Utvärderingskriterier och svängrum. Utvärderingskriterierna måste alltså även främja nytänkande och därmed också beredskapen att acceptera risken för misslyckande, eftersom framgång a priori inte kan garanteras. Alltför rigida bestämmelser om uppifrån-och-ned-metoder eller regler om att enhetliggöra olika organisationsformer, forskningsprogram och arbetsmetoder måste undvikas, eftersom de kan förhindra utvecklingen i fråga om nyskapande och innovation. För innovation måste företagen ha tillräckligt med svängrum, så att inte den nya idén dör redan på grund av att det finns för många restriktiva bestämmelser. Frihet inom forskningen – också friheten från irrelevanta, inskränkande (35) eller ideologiska riktlinjer – är en grundläggande förutsättning för kreativ vetenskap och nya upptäckter, men med gränser i form av rättsliga bestämmelser rörande etiska spörsmål och kravet på relevant användning av tilldelade stödmedel.

4.3.1

”Nedifrån och upp”. Följande princip bör därför gälla all forskningspolitik: så mycket ”nedifrån-och-upp” som möjligt, så mycket ”uppifrån-och-ned” som är nödvändigt, så mycket decentralisering som möjligt och så mycket centralisering som är nödvändigt. Slutligen handlar det om att skapa balans mellan, å ena sidan, individuell idérikedom och individuell kreativitet och, å andra sidan, den planering, harmonisering och styrning som krävs när resurser läggs samman för att man skall kunna genomföra större projekt med arbetsfördelning.

4.3.2

Samarbetsprojekt. För särskilt krävande och lovande FoU-projekt eller högteknologiska projekt krävs det slutligen ofta internationellt samarbete mellan olika forskningsorganisationer, företag m.m. samt finansiering från olika bidragsgivare. Just när deras inre organisationsstrukturer, system för bedömning, personalpolitik, budgetbestämmelser (36) m.m. tydligt skiljer sig åt, kan detta leda till att de framsteg som åsyftas med samarbetet bromsas. Här gäller det att alla delaktiga aktörer är beredda att ta hänsyn till varandras behov och enas om gemensamma bestämmelser, om så är nödvändigt även om dessa avviker från egna sedvänjor, samt avstå från särskilda prioriteringskrav och nå överenskommelser som fungerar.

4.3.3

Den öppna samordningsmetoden. Medan man under punkten ”Testa nya idéer och koncept” alltså rekommenderar mångfald och redogör för vilka nackdelar stor enhetlighet kan ha för de evolutionära framstegen, måste man för samarbetsprojekt och rent allmänt för det inomeuropeiska samarbetet skapa ett minimum av enhetliga bestämmelser och kriterier som skall användas inom de samarbetande institutionerna. Det gäller att vara försiktig när man använder sig av öppen samordning, så att man uppnår den jämvikt som krävs mellan dessa motsatta ståndpunkter.

4.4

Förenkling  (37) av och minskade administrativa förfaranden. Överlappande eller parallella instanser måste undvikas  (38). Forskning och utveckling kräver också planering, företagande, administration och sakkunniga bedömningar som måste skötas av diplomerade och erfarna vetenskapsmän och ingenjörer. De administrativa förfarandena har dock blivit så många och omfattande att den börda som detta lett till berövar den egentliga forskningsverksamheten en stor del av dess prestationsförmåga. Det har framför allt uppstått en inflation i förfarandena kring ansökan, bedömning, övervakning och revision som leder till improduktiv verksamhet och som stjäl kraft från forskningen (39). Dessutom kan man inte ersätta bristande investeringar i utbildning, forskning och utveckling med mer utvärderingsförfaranden.

4.4.1

Därför upprepar kommittén sin enträgna begäran (40) att både kommissionen och medlemsstaterna verkligen skall ta tag i denna fråga och verka för att få till stånd effektivare och bättre samordnade förfaranden (framför allt med och mellan de berörda instanserna i medlemsstaterna). Kommittén rekommenderar framför allt att man minskar de alltför många vertikala (och även horisontella eller parallella) separat agerande tillståndsgivnings-, styr- och kontrollorganen (och -förfarandena).

4.5

Främjande av topprestationer och konkurrens. Kommittén välkomnar kommissionens, medlemsstaternas och forskningsorganisationernas ansträngningar för att särskilt främja framstående prestationer eller programförslag. Detta syftar rent allmänt till att uppnå topprestationer inom forskning och utveckling men också att få dem som presterar bäst att stanna kvar i eller komma till Europa. Detta innebär dock också ökade administrativa förfaranden. Desto viktigare blir prioriteringen att minska summan av alla dessa förfaranden massivt och att rationalisera och förenkla förfarandena. Talesättet ”mindre är mer” stämmer särskilt in på detta område.

4.6

Mindre avgränsade forskningskategorier. Det finns inte någon skarp åtskillnad mellan forskningskategorierna grundforskning, tillämpad forskning och utveckling utan snarare ett fruktbart nätverksbyggande och en koppling mellan de olika kategorierna. Så länge det emellertid görs åtskillnad mellan dessa kategorier i regelverken måste berörda organisationer ges tillräckligt spelrum för bedömning och beslut i samband med fastställandet av de olika kategoriernas stödandelar. Faktum kvarstår att resultat inom grundforskningen knappast är förutsebara, medan ett målinriktat och välplanerat förfaringssätt kan användas först när målet kan definieras och vägen är tillräckligt klar.

4.7

Från naturvetenskap till innovativa produkter, innovativa förfaranden och innovativa tjänster. Målet att öka omsättningen av ny kunskap inom grundforskningen och även inom tillämpad forskning och utveckling i nya produkter, processer eller tjänster förtjänar särskilt stöd. Även om det handlar om ett av de centrala problemen finns det tyvärr inget omfattande patentrecept på hur det skall lösas, men man kan ändå fastställa några grundläggande principer och rekommendera åtgärder.

4.7.1

Den viktigaste åtgärden i detta sammanhang är att förbättra rörligheten mellan den akademiska världen och näringslivet (se punkterna 5.5ff), men rent generellt också att främja dessa två ”kulturers” (41) ömsesidiga förståelse och ömsesidiga utbyte.

4.7.2

Den privata sektorn har dock också en skyldighet att utveckla en passande företagskultur och göra större ansträngningar på området forskning och utveckling och utveckla en modigare inställning gentemot innovativa produkter (se även punkt 4.9). Företagen måste rikta in sin personalpolitik på att själva ha eller bygga upp åtminstone så mycket vetenskaplig-teknisk kompetens att de kan ta ställning till och anpassa sig till nya idéer och möjligheter. Företagen måste dessutom bemöda sig om ett innovationsvänligt klimat för att främja och utnyttja medarbetarnas kreativa potential. Know-how kan endast överföras eller köpas om den redan finns tillgänglig och om folk känner till och förstår den (42).

4.7.3

Förbättrade informationssystem som kan nås via Internet och gör det möjligt för potentiella intressenter att följa vägen från en allmän samling uppslagsord till resultaten av europeisk forskning, publikationer i original och deras författare skulle också kunna bidra till detta. Cordis är delvis redan ett försök till detta (43). Sådana informationssystem borde också göras tillgängliga för funktionshindrade (44) och man bör ta hänsyn till äldre personer när man utformar dem.

4.7.4

Minst lika viktigt är dock det nödvändiga samarbetet mellan forskningsinstitut och företag specialiserade inom samma område. Detta samarbete främjas av att forskningsinstitut och berörda företag är belägna i omedelbar närhet till varandra (45), eftersom ett nära grannskap (”kluster”) för med sig såväl nödvändiga som efterfrågade möten och partnerskap. Det gäller att fortsätta främja dessa klusterbildningar genom lämpliga program. Men man bör också erkänna och främja alla ansträngningar på kommunal och regional nivå för att främja kunskapsöverföring och kontakter. Som goda exempel bör man här nämna initiativen med ”science cities” (46).

4.7.5

Kommittén ställer sig därför positiv till planerna (47) på ett europeiskt tekniskt institut (ETI), som skall bidra till att vidareutveckla gemenskapens och medlemsstaternas innovationsförmåga genom att knyta samman utbildnings-, forsknings- och innovationsaktiviteter på högsta nivå. ETI:s verksamhet bör framför allt bedrivas inom ramen för partnerskapsbaserade kunskaps- och innovationsgemenskaper. Kommittén rekommenderar att man i samband med detta dock framför allt också uppmuntrar, främjar och gynnar initiativ och processer som kommer nedifrån.

4.7.6

På det hela taget måste också medlemsstaterna vidta fler stödåtgärder på detta område. Dessa åtgärder måste inbegripa såväl de ”start-ups” som nämns ovan som samarbetet (48) mellan forskningsinstitutioner och redan etablerade företag.

4.8

Grundforskningens betydelse. Ovan nämnda stödprogram får dock under inga omständigheter innebära en belastning för grundforskningen. Därför vill kommittén återigen uttrycka sitt stöd för det mycket viktiga programmet ”Idéer” i det sjunde ramprogrammet och för Europeiska forskningsrådet som inrättats för detta program. En enda ny idé kan leda till en kraftig våg av förnyelse och framsteg på flera olika tekniska områden (49). Även näringslivet (50) skriver under på grundforskningens betydelse och stödet till denna forskning.

4.8.1

Detta ligger också i linje med kommitténs upprepade rekommendation att genom tillräckliga stöd också till grundforskningen tillmäta samtliga tre grundpelare i innovationstriangeln grundforskning, tillämpad forskning och utveckling (produkt- och processutveckling) vederbörlig vikt.

4.9

Den innovativa produkten. Även om alla dessa rekommendationer genomförs i praktiken förblir det den privata sektorns uppgift att realisera, använda, producera och marknadsföra de innovativa produkterna, de innovativa processerna och de innovativa tjänsterna, på basis av de kunskaper och färdigheter som förvärvats genom FoU-arbete. Detta kräver stora förinvesteringar och att det finns tillräckligt med tid till förfogande, och innebär dessutom tydliga marknadsbaserade risker, framför allt för de små och medelstora företagen. Även i detta avseende kan gemenskapen och medlemsstaterna bidra med avgörande hjälp genom en överlag tillförlitlig politik, genom att avskaffa administrativa hinder, skapa finanspolitiska – särskilt skattemässiga – incitament, genom tillräckliga stöd i form av riskkapital, genom att genomföra effektiva och obyråkratiska stödprogram och framför allt genom att alltid bemöda sig om ett teknik- och innovationsvänligt näringslivsklimat.

4.9.1

Systemet med offentliga upphandlingar skulle också kunna bidra till att innovativa produkter (metoder, tjänster) kommer ut på marknaden och på så sätt till att de offentliga institutionerna moderniseras (51).

4.10

Immateriell egendom och ett europeiskt gemenskapspatent. En av EU:s svagheter består i att det inte finns något gemenskapspatent. Avsaknaden av ett sådant patent avspeglas i betydligt högre kostnader och andra hinder när det gäller att säkerställa immateriell egendom. Avsaknaden av ett gemenskapspatent innebär två påtagliga nackdelar: för det första högre kostnader för patentförfaranden och patentskydd, och för det andra till och med en förlust av ett möjligt patentskydd, genom tidsfördröjning och bristande motivation.

4.10.1

Språkproblem. Ett av de hinder som står i vägen för EU när det gäller att införa ett gemenskapspatent är det språkproblem som föreligger. Kommittén rekommenderar därför att man löser språkfrågan enligt de beprövade sedvänjorna inom den internationella vetenskapens värld. Detta får dock inte på något sätt utnyttjas eller uppfattas som ett försök att rent allmänt hindra eller begränsa den språkliga mångfalden i Europa – ett värdefullt kännetecken på Europas kulturella bredd som kommittén stöder (52).

4.10.2

Tidsfrist för förhandsoffentliggörande som inte skadar nyhetsvärdet. Kommittén vill samtidigt på nytt påpeka att man bör införa en tidsfrist för förhandsoffentliggörande som inte skadar nyhetsvärdet (53), så att resultat som offentliggjorts på förhand av forskaren (i egenskap av uppfinnare) inte skadar patenterbarheten i ett senare skede.

4.11

De nya medlemsstaternas särskilda situation. Medan de nya medlemsstaterna i allmänhet har en konkurrensmässig fördel i form av låga löner – som naturligtvis också utgör en nackdel eftersom det innebär en lägre levnadsstandard för majoriteten av medborgarna – lider de av att den infrastruktur som är nödvändig för deras forskning och utveckling ännu inte är tillräckligt utbyggd.

4.11.1

Därför har kommittén vid flera tillfällen rekommenderat (54) att en klart större del av de medel som beviljas inom ramen för gemenskapens strukturfonder skall användas till att bygga ut forskningsinfrastruktur. På detta område skulle också finansiella medel från Europeiska investeringsbanken vara till stor nytta.

4.11.2

De nya medlemsstaterna måste dock också själva göra allt för att snarast möjligt fylla denna lucka och därefter successivt uppnå 3 %-målet. På det hela taget måste det vara ett prioriterat mål för gemenskapen att stödja de nya medlemsstaterna i deras arbete med att bygga ut sina forskningssystem och eftertryckligen stimulera nya vetenskapliga förmågor.

4.12

Innovation  (55) i allmän bemärkelse. Medan vi i kommentarerna och rekommendationerna hittills huvudsakligen behandlat innovation som en följd av vetenskaplig-tekniska aktiviteter och initiativ, vill vi här uttryckligen också hänvisa till företagar- och handelsaspekter samt sociala aspekter (56) och möjligheter till innovativa idéer och förfaranden. Dessa aspekter kompletterar utan tvivel den vetenskapliga och tekniska aspekten och har samma betydelse för välfärden, konkurrenskraften och Lissabonstrategin. Om man ser till det förberedande yttrande som begärts handlar det dock framför allt om frågor inom ekonomisk politik och socialpolitik, som kommer att behandlas i ett separat yttrande från kommittén om Lissabonstrategin. (Se dessutom nästa kapitel.)

4.12.1

Kommittén vill i samband med detta välkomna kommissionens meddelanden  (57) (se även punkt 1.2) av den 13 september 2006”Kunskap i praktiken: en brett upplagd innovationsstrategi för EU” och av den 12 oktober 2006, ”Ett innovationsvänligt, modernt Europa”. Kommittén instämmer helt och fullt i den tendens som uttrycks i dessa och som den i vissa av punkterna i dessa yttrande dessutom klargör. (I det första meddelandet åberopar man sig på Aho-rapporten (58), som också förtjänar stöd.) Kommittén vill dessutom hänvisa till sina egna förslag (59) för en innovativ sysselsättningspolitik.

5.1

Personliga aspekter och motivation. Under denna punkt hänvisar kommittén till det yttrande som den utarbetat på detta tema (61). Kommittén bekräftar och understryker återigen det som sägs där. I detta yttrande påpekar kommittén, vilket den också gjort tidigare, att humankapitalet är den känsligaste och värdefullaste resursen för forskning, utveckling och innovation. Den viktigaste uppgiften i detta sammanhang är alltså att motivera begåvade unga människor att välja en vetenskaplig eller teknisk utbildning och att också ställa bästa möjliga utbildningar till deras förfogande.

5.2

Universitet och tekniska högskolor. Mot bakgrund av ovanstående är därför de nödvändiga utbildningsanstalterna en avgörande förutsättning för att kunna fylla behovet av kompetenta vetenskapsmän och ingenjörer. Man måste alltså etablera och bevara ett tillräckligt stort antal universitet av hög kvalitet, framför allt tekniska universitet, och se till att dessa är så attraktiva som möjligt, har framstående lärare och att det vid dessa universitet finns en nära koppling mellan forskning och utbildning (62). Dessa universitet måste kunna klara sig i konkurrensen med de bästa universiteten i USA och andra utomeuropeiska länder. Följaktligen måste de också vara tillräckligt attraktiva för de bästa studenterna i länder utanför Europa. Även här skulle ETI kunna spela en viktig roll.

5.3

Rörlighet. I dag ser man nästan på rörlighet, både inom och utom Europa, som en del av den nödvändiga vidareutbildningen för unga forskare och ingenjörer, vilket för med sig följande två krav:

5.3.1

Rörlighet måste belönas och får inte bestraffas. Tyvärr finns det dock fortfarande ett stort antal – till och med nya (63) – avtals-, skatte- och försäkringsrättsliga bestämmelser och regler avseende försörjning som får motsatt effekt. Därför krävs det att man genomför en systematisk och adekvat översyn av alla tänkbara rörlighetsaspekter och – hinder på området. I samband med detta måste man tänka på att detta är något som måste gälla hela familjer, eftersom den eftersträvade rörligheten inte får leda till att familjer splittras.

5.3.2

Rörlighet får inte heller utgöra en enkelriktad väg mot kompetensflykt ( ”brain drain” ). Därför måste man inrikta sig på att ge forskare och ingenjörer från utomeuropeiska länder, särskilt från länder som konkurrerar med Europa, de förutsättningar som krävs för att lyckas på området genom att ställa tekniska hjälpmedel till deras förfogande och erbjuda dem en god arbetsmiljö, liksom goda inkomstförhållanden och karriärmöjligheter.

5.4

Karriär. Med de investeringar som gjorts av samhället och även av enskilda forskare för att bygga upp det breda och komplicerade baskunnande och de högt specialiserade kunskaper som eftersträvas övertar samhället – genom sin politik – ansvaret för att dessa investeringar utnyttjas på bästa sätt. Detta ansvar måste också visa sig genom att man sörjer för lämplig karriärväg för de utbildade forskarna med attraktiva vägval i olika riktningar utan återvändsgränder. Om kvalificerade vetenskapsmän och ingenjörer är arbetslösa eller arbetar på fel ställe utgör detta ett slöseri med ekonomiska investeringar och verkar avskräckande på nästa generations kunskapselit, vilket i sin tur resulterar i att intresset för vetenskapliga och tekniska yrken försvinner eller att man flyttar från Europa

5.4.1

Doktorander. Med tanke på hur lång en fullvärdig vetenskaplig-teknisk utbildning med anslutande doktorsutbildning är och på det faktum att en doktorsavhandling inom vetenskap och teknik förutsätter förmåga till självständigt arbete och heltidsarbete, måste en sådan utbildning också erkännas och avlönas som ett heltidsarbete (vilket för ingenjörer ibland också är fallet). Det är med avseende på en rad olika aspekter för riskfullt att undanhålla forskartalanger ett ekonomiskt oberoende för länge under deras doktorandtid genom otillräcklig ersättning (64). Ingenjörer och vetenskapsmän som kan visa att de genomgått en fullvärdig akademisk utbildning är inte några lärlingar eller praktikanter.

5.4.2

För dessa forskares fortsatta karriärväg är det viktigt att utveckla attraktiva modeller med tjänster med goda utsikter att övergå i fasta anställningar ( ”tenure track” ) liksom alternativa vägar för yrkesval i olika riktningar. Det som sades i föregående stycke gäller dessutom ännu mer här.

5.4.3

Att ge människorna en riktig chans. Framsteg och permanent innovation grundar sig också på att alla delaktiga är motiverade, på innovativa affärsmodeller och på att rätt ledningsmetoder tillämpas. Det handlar om att tillhandahålla bästa möjliga chanser för människor – alltså också alla medarbetare inom företag eller forskningsinstitut – att utveckla sina talanger och för egeninitiativ i enlighet med deras begåvning, prestationsförmåga och kreativitet, samt att möjliggöra en social miljö som stimulerar och främjar deras förmåga att skapa. Detta är mycket viktiga frågor inom socialpolitik och socialforskning, familjepolitik, företagsekonomi och rent allmänt ledningskultur. Inom denna har man också kommit att erkänna vikten av en meningsfull balans mellan arbete och privatliv för kreativitet och produktivitet (65).

5.5

Sambandet mellan den akademiska världen och näringslivet. När det gäller kunskapsöverföring och erfarenhetsutbyte är det de sakkunniga på respektive område som är huvudaktörer. Därför görs sedan länge ansträngningar för att få till stånd mer personliga utbyten mellan universitet och forskningsinrättningar å enda sidan och näringslivet å andra sidan. Dessa bör trots de problem och hinder som finns absolut stärkas.

5.5.1

Hittills har man nämligen tyvärr inte varit särskilt framgångsrik när det gäller att avskaffa de många hinder som står i vägen för sådana utbyten (66), som t.ex. avtalsrättsliga bestämmelser, utnämningsförfaranden, olika karriärkriterier etc. Med tanke på att det huvudsakligen rör sig om välkända problem bör man på nytt försöka inverka på respektive ändra de förfaranden och avtalsmässiga hinder som står i vägen på detta område. Det handlar emellertid inte bara om avtalsmässiga hinder och stora inkomstskillnader, utan också om de skillnader som föreligger mellan företagskulturen inom näringslivet och i den akademiska världen. Även om några av dessa skillnader torde vara naturliga är det viktigt att i en betydligt större utsträckning främja utbyten och samarbete mellan olika personer på detta område. Kommittén rekommenderar att man på nytt funderar kring denna fråga för att komma fram till ett positivt resultat.

5.5.2

Vid sidan om finanstekniska, skatte- och ansvarsrättsliga aspekter bör man därför lägga särskild tonvikt vid den ömsesidiga rörligheten mellan den akademiska världen och näringslivet. Kommittén upprepar därför sin rekommendation om att inrätta ett system för stipendium och bidrag för att uppmuntra till en tidsbegränsad (t.ex. mellan ett och tre år) ömsesidig rörlighet mellan näringslivet och forskningscentrum (med en garanti att man skall få gå tillbaka till sitt tidigare arbete), i likhet med det ”sabbatsår” som det finns möjlighet till i den akademiska världen. Detta skulle inte bara leda till bättre kännedom om och förståelse för de olika parternas situation och till kunskapsöverföring, utan naturligtvis också till att fler möjligheter öppnar sig för långsiktigare utbyten. Kommittén är visserligen medveten om att det för båda parter inte är oproblematiskt (67) med människor som återvänder, men fördelarna med ett sådant stipendium torde göra det möjligt att övervinna detta problem. Det skulle ju dessutom också kunna öppna nya karriärvägar.

—

Grundforskning och all mer långsiktig forskning och utveckling utvecklas genom att resultaten offentliggörs i ett tidigt skede för att andra forskare skall få möjlighet att kontrollera dem. Dessutom måste man utnyttja de synergieffekter som uppstår i en ögonblicklig, ömsesidig kommunikation inom forskarsamhället, och särskilt när många laboratorier samarbetar i ett gemensamt forsknings- och utvecklingsprogram.

—

Staten måste vanligen kräva att resultat av forskning som får statligt stöd skall offentliggöras för att säkerställa en rättvis stöd- och konkurrenssituation.

—

Med hänsyn till konkurrenssituationen är å andra sidan företag vanligen intresserade av att behandla resultat av sin produktutveckling konfidentiellt tills en ny produkt är klar att marknadsföras.

30.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 325/28

1.1

För EU:s medborgare är det viktigt att gemenskapsrätten förenklas och förtydligas. Europaparlamentet, rådet och kommissionen har framhållit vikten av att kodifiera de rättsakter som ändras ofta och har i ett interinstitutionellt avtal enats om att en påskyndad arbetsmetod kan användas i detta syfte. De rättsakter som skall kodifieras får dock inte ändras i sak.

1.2

Det aktuella förslaget från kommissionen är i linje med detta, och därför har EESK inga invändningar.

30.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 325/29

1.1

EESK välkomnar kommissionens rapport om reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för vin. Kommittén välkomnar särskilt att kommissionen i princip vill bibehålla en vinspecifik marknadsorganisation inom vilken alternativet ”genomgripande reform” kan genomföras.

1.2

Eftersom de europeiska vinerna både på den inre marknaden och på viktiga exportmarknader förlorat marknadsandelar till förmån för viner från tredjeland, framför allt i den nya världen, krävs det en ändring av de rättsliga ramvillkoren, för att de europeiska vinerna skall få ökad konkurrenskraft och vinna tillbaka marknadsandelar. Kommissionen bör därför vid reformen av bestämmelserna för utrikeshandeln ta större hänsyn till den europeiska vinindustrins ledande ställning på världsmarknaden.

1.3

Kommittén påminner om att den redan i sitt yttrande av den 27–28 januari 1999 (1) förklarade att kommissionens dåvarande reformförslag var otillräckliga. Många av kommitténs förslag – i synnerhet vad avser konkurrenskraft, interventioner, främjande av regional mångfald och informationsspridning – är i dag mer aktuella än någonsin.

1.4

Kommittén understryker att vin och vinodling är viktiga grundelement i Europas kultur och livsstil. Vinodlingen sätter i många europeiska vinregioner sin prägel på den sociala och ekonomiska miljön. Kommittén värdesätter därför att man i samband med reformen inte bara tar hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna utan också till följderna för sysselsättningen, det sociala nätet, miljön (särskilt genom röjningsprogrammen) samt hälso- och konsumentskyddet.

1.5

Kommittén vill peka på att 1,5 miljoner huvudsakligen små familjeföretag försörjer sig på vinodling i EU. Den europeiska vinodlingssektorn ger också mer än 2,5 miljoner arbetstagare sysselsättning åtminstone på säsongsbasis. Därför lägger kommittén vikt vid att man i samband med reformen prioriterar åtgärder som inverkar positivt på vinodlarnas inkomster och på sysselsättningsmöjligheterna inom den europeiska vinodlingssektorn.

1.6

Kommittén ställer sig positiv till kommissionens förslag att ställa nationella budgetanslag till förfogande i vinproducerande medlemsstater eftersom det ligger i linje med kommitténs krav på ökad subsidiaritet och hänsyn till de regionala skillnaderna. EESK håller sig till denna princip med sitt förslag om en uppdelning av stödinstrumenten mellan gemenskapsåtgärder och åtgärder inom ramen för de nationella budgetanslagen och avvisar en åternationalisering av politiken för vinmarknaden.

1.8

EESK anser att kommissionen bör föreslå konkreta åtgärder för konsumentinformation och marknadsföring på den inre marknaden och exportmarknaderna.

2.1

Kommissionen nämner följande mål för reformen: att öka konkurrenskraften och stärka de europeiska vinernas anseende, att vinna tillbaka marknadsandelar och erövra nya marknadsandelar, att så långt som möjligt förenkla reglerna och att hänsyn skall tas till vinregionernas sociala och politiska roll.

2.1.1

Kommissionen nämner också att man vill uppnå marknadsbalans och drar därav slutsatsen att det krävs vissa åtgärder, t.ex. omfattande nedläggningar.

2.2

Kommissionen analyserar i sin rapport situationen på marknaden, beskriver problem med den nuvarande organisationen och föreslår åtgärder för att åtgärda dessa.

2.3

Kommissionen har tagit fram fyra förslag för hur den gemensamma organisationen av marknaden för vin kan reformeras, nämligen:

2.3.1

Kommissionen kommer efter sin bedömning fram till att en genomgripande reform har fler fördelar än de andra alternativen och att man måste bibehålla en specifik marknadsorganisation för vinsektorn.

2.4

Kommissionen föreslår en reform i en, alternativt två, etapper. Alternativ A innebär att odlingsreglerna avskaffas omgående (eller per den 1 augusti 2010) utan övergångsbestämmelser. Alternativ B innebär att man genomför omfattande nedläggningar innan odlingsreglerna avskaffas, så att en strukturell anpassning sker.

2.5

Kommissionen föreslår att följande åtgärder avskaffas omedelbart:

2.6

Kommissionen föreslår att varje vinproducerande medlemsstat skall få ett nationellt budgetanslag beräknat enligt objektiva kriterier. Dessa medel skall medlemsstaterna använda för att finansiera de åtgärder ur ett åtgärdspaket som lämpar sig bäst för deras situation.

2.7

Kommissionen föreslår att många av dessa omställnings- och omstruktureringsåtgärder skall genomföras som ett led i landsbygdsutvecklingen och anser därför att budgetmedel bör överföras från den specifika vinbudgeten till den andra pelaren.

2.8

Kommissionen föreslår en genomgripande översyn av det nuvarande regelverket på kvalitetsområdet för att göra EU:s kvalitetspolitik mer förenlig med unionens internationella åtaganden, framför allt TRIPS-avtalet.

2.9

Kommissionen föreslår en liberalisering av vinframställningsmetoderna med särskild hänsyn till Internationella vinorganisationens bestämmelser.

2.10

Kommissionen föreslår ett förbud mot berikning med socker, att stödet till användning av mustkoncentrat skall tas bort och att den högsta tillåtna berikningshalten skall sänkas kraftigt för de nordliga vinområdena.

2.11

Kommissionen föreslår att reglerna för märkning förenklas genom att det skapas ett enda regelverk för märkning, som skall täcka in alla kategorier av vin och alla särskilda egenskaper hos de olika kategorierna.

2.12

Kommissionen har för avsikt att föra en ansvarstagande marknadsförings- och informationspolitik. Alla de möjligheter som det nuvarande regelverket ger bör utnyttjas.

2.13

Kommissionen har för avsikt att se till att reformen av vinsektorn också bidrar till att minska vinodlingens och vinframställningens negativa miljöeffekter.

2.14

Kommissionen värdesätter det faktum att den nya gemensamma organisationen är förenlig med WTO:s bestämmelser. Den nya organisationen innebär således att de nuvarande interventionerna tas bort och att det blir tillåtet att i EU framställa vin av importerad must och att blanda vin med ursprung i EU och vin med annat ursprung.

3.1

EESK instämmer i stor utsträckning i de mål som kommissionen nämner. Kommittén anser dock att det behövs vissa anpassningar.

3.1.1

Kommittén påminner om att den i ett tidigare yttrande bland annat nämnt följande mål:

3.1.2

EESK anser att det behövs en omfattande undersökning av om marknadsbalans är ett mål som överhuvudtaget kan uppnås på en globaliserad vinmarknad och sedan det faktiska skyddet utåt försvunnit.

3.1.3

Därför måste man lägga särskild tonvikt vid ökad konkurrensförmåga för de europeiska producenterna. Det gäller att stärka den europeiska ekonomin, stödja strävanden att höja kvaliteten och rikta in sig i större utsträckning på att utveckla marknaden och ta hänsyn till konsumenternas önskemål.

3.1.4

Kommittén anser att de ekonomiska målen måste göras mer konkreta och kompletteras med sociala och sysselsättningspolitiska mål. I samband med detta bör man framför allt eftersträva en förbättring av vinodlingsföretagens inkomstsituation. Unga vinodlares utvecklingsmöjligheter bör ägnas särskild uppmärksamhet. Sysselsättningsmöjligheterna för heltidsarbetande och säsongsarbetande måste beaktas, och villkoren för en skälig lön förbättras.

3.1.5

Kommittén ställer sig kritisk till en överföring av befogenheter från rådet till kommissionen, t.ex. i samband med att nya vinframställningsmetoder skall godkännas, eftersom kommissionen hittills inte i tillräckligt hög grad representerat de europeiska vinproducenternas intressen vid bilaterala avtalsförhandlingar.

3.1.6

EESK anser att de nuvarande finansieringsresurserna bör ökas med tanke på att två nya producentländer nu ansluter sig.

3.2

EESK anser att det behövs en omfattande granskning av kommissionens analys och förslag till åtgärder, eftersom marknadsaktörernas och de oberoende organisationernas analys ifrågasätts.

3.2.1

EESK anser att det behövs en bättre och mer omfattande marknadsövervakning, för att man skall kunna erhålla bättre information om produktionen, handeln och konsumtionen, information som skall ligga till grund för vinmarknadsorganisationen. De övergripande data som hittills använts är viktiga men otillräckliga. Det behövs också aktuella data om förändringar i produktionsstrukturerna, distributionskedjan och konsumentbeteendet.

3.2.2

Kommissionens påstående, att det skulle finnas växande strukturella överskott, måste granskas. Kommittén vill peka på att lagerökningarna också måste ses mot bakgrund av en ökad produktion av kvalitetsvin.

3.3

EESK förbehåller sig rätten att företa en omfattande granskning av dessa fyra alternativ men instämmer efter ett första påseende i kommissionens val. Alternativet ”genomgripande reform” bör dock ges en ändrad utformning.

3.3.1

Kommittén ställer sig uttryckligen positiv till kommissionens förslag att bibehålla en vinspecifik marknadsorganisation. Inom marknadsorganisationen för vin bör man ta hänsyn till alla aspekter av marknadsorganisationen, från produktion till konsumtion, framför allt också åtgärderna för hälso- och konsumentskydd och konsumentinformation.

3.4

EESK anser att den nya organisationen för vinmarknaden bör träda i kraft 2008. Kommittén anser dock att det krävs en utfasningsperiod, för att företagen vid behov gradvis skall kunna anpassa sig till de nya ramvillkoren.

3.4.1

Kommittén ställer sig helt avvisande till förslaget att mer än en tredjedel av den tillgängliga budgeten skall gå till ett nedläggningsprogram, vilket innebär att dessa medel inte finns tillgängliga för marknadsåtgärder eller för åtgärder för ökad konkurrensförmåga. Dock erkänner vi nedläggningarnas betydelse som ett verktyg inom marknadsorganisationen (se nedan) som bör erbjudas vinregionerna som en frivillig åtgärd inom den gemensamma ramen.

3.4.2

Kommittén är emot en fullständig liberalisering av planteringsreglerna, eftersom detta skulle äventyra de ekonomiska, sociala, miljöpolitiska och landskapsbevarande målen för reformen av vinmarknaden. Vi kan inte stödja en förflyttning av vinodlingen från de kulturella vinlandskapen till områden som medger billigare drift. Om de europeiska odlingsreglerna med ett förbud mot nyplantering avskaffas, måste man skapa en ram för överlämnande av fullmakter, så att vinregionerna vid behov kan göra sina odlingsregler förenliga med målen för den gemensamma organisationen för vinmarknaden.

3.4.3

Kommittén ställer sig kritisk till att kommissionen talar om att vinna tillbaka marknadsandelar men att utformningen av den genomgripande reformen inte innehåller några åtgärder för detta ändamål. Det saknas verktyg och åtgärder för att förverkliga de mål som förtjänar stöd.

3.5

Kommittén påminner om det krav som den framfört tidigare, att interventionerna bör avskaffas som en konstgjord avsättningsmöjlighet, och uppskattar därför förslagen.

3.5.1

Kommittén anser att vinregionerna bör kunna erbjuda nedläggning som ett led i ett strukturellt program med sociala komponenter som en frivillig åtgärd för de företag som helt eller delvis vill lägga ned produktionen.

3.5.2

Kommittén anser inte att det är hållbart att avskaffa interventionsåtgärderna omedelbart. Vi rekommenderar därför

3.5.3

EESK anser det vara av grundläggande betydelse att upprätthålla skyldigheten att destillera biprodukter, detta för att säkerställa kvaliteten inom vinproduktionen och undvika eventuella missbruk.

3.5.4

Kommittén anser att de nationella budgetanslagen bör omfatta även krisförebyggande åtgärder, grundade på producenternas medansvar.

3.5.5

Kommittén anser att nya framsynta verktyg måste införas om man vill uppnå de mål som fastställts. Hit hör bl.a. följande:

3.5.6

Kommittén betonar att marknadsorganisationens verktyg i första hand måste komma dem till godo som vill fortsätta utveckla vinodlingen i EU och inte avpassas för dem som av ett eller annat skäl upphör.

3.6

Kommittén ställer sig positiv till detta förslag eftersom det ligger i linje med kommitténs krav på att man skall ta större hänsyn till de regionala skillnaderna och mer konsekvent genomföra subsidiariteten inom vinsektorn. Man bör emellertid bibehålla en enhetlig och tillräckligt omfattande gemenskapsram i syfte att undvika en åternationalisering och bevara vinsektorns europeiska karaktär.

3.6.1

Kommittén förklarade redan i ett tidigare yttrande (CES 68/99) att det borde ligga inom medlemsstaternas befogenheter att ur omställningsprogrammet välja ut åtgärder för sina vinområden. I samband med detta kan producentorganisationerna, branschsammanslutningarna och inrättningar med liknande målsättningar spela en stor roll.

3.6.2

Kommittén påminner om att den begärt ett särskilt program för främjande av vinodling under mindre gynnsamma förhållanden, t.ex. i sluttningar och backar. Områden med extrema klimatförhållanden bör också omfattas av ett sådant program.

3.6.3

EESK förespråkar ett omfattande åtgärdspaket, som till sin omfattning bör sträcka sig längre än de exempel som kommissionen anger. Kommittén uttalade sig redan i sitt tidigare yttrande (CES 68/99) för en kraftig utvidgning av programmet för att främja vinframställning och marknadsföring.

3.6.4

EESK anser för övrigt att de nationella budgetanslagen bör omfatta åtgärder som är inbördes konsekventa och integrerade för att säkerställa största möjliga genomslagskraft. Sådana åtgärder bör också integreras i planeringen av produktionskedjan, från vinodlingen via förädlingen till saluförandet av produkten. Dessutom bör man finansiera sådana åtgärder som gör det möjligt för producenterna att delta i förvaltningen och utnyttjandet av alternativa avsättningsmöjligheter. EESK anser att de centrala aktörer som skall förvalta sådana planer är vinproducentorganisationerna.

3.6.5

Fördelningen av budgeten för de nationella budgetanslagen borde – vilket redan är fallet när det gäller omstruktureringen – stå i överensstämmelse med arealfördelningsnyckeln. Under utfasningsperioden bör man avsätta tillräckligt med budgetresurser för de marknadsmekanismer som löper ut, så att de företag som hittills använt sig av åtgärderna gradvis kan anpassa sig till de nya ramvillkoren.

3.6.6

Vilka verktyg som ingår i det nationella budgetanslaget bör fastställas i den gemensamma organisationen för vinmarknaden. Det åligger medlemsstaterna att inom ramen för sin andel av budgeten (som beror på arealfördelningsnyckeln) göra ett urval så att vinodlingen i det egna landet blir mer konkurrenskraftig. Programmen måste anmälas i Bryssel. Ansvaret för ett korrekt genomförande åvilar medlemsstaterna.

3.6.7

Kommittén föreslår följande uppdelning av stödinstrumenten mellan gemenskapsåtgärder och åtgärder inom ramen för de nationella budgetanslagen:

3.6.7.1

Gemenskapsåtgärder:

3.6.7.2

Nationella anslag

3.7

Kommittén har i flera yttranden betonat den andra pelarens betydelse för landsbygdsutvecklingen i framtiden. Till landsbygden hör också de europeiska vinområdena.

3.7.1

Mot bakgrund av detta principiella mål anser kommittén att vinsektorns speciella problem bör lösas genom att man helt och hållet låter de åtgärder som diskuteras i samband med reformen av vinmarknaden finansieras genom vinbudgeten. Därför får budgeten inte minskas genom vare sig sänkningar eller överföring av medel.

3.8

Eftersom kommissionens förslag har mycket långtgående konsekvenser och skulle leda till att det nuvarande kvalitetssystemet till slut avskaffades, förväntar sig EESK att kommissionen tar fram simuleringsmodeller för hur dessa förslag påverkar målen för reformen av vinmarknaden både om man ser till ökad konkurrenskraft och kvalitetsfrämjande och till konsumentskyddet.

3.8.1

EESK kräver att man först genomför gällande bestämmelser i TRIPS-avtalet, framför allt bestämmelsen om att införa ett register för skydd av geografiska beteckningar, innan man börjar diskutera ändringar i det nuvarande europeiska kvalitetssystemet.

3.9

EESK anser att förslagen innehåller motstridigheter som måste lösas.

3.9.1

EESK anser det absolut nödvändigt med en internationellt erkänd definition av produkten vin. Detta innebär också att erkända framställningsmetoder måste fastställas.

3.9.2

Att tillåta alla metoder som är erkända någonstans i världen strider mot strävan att närma sig OIV-normerna.

3.9.3

EESK anser därför att man i den strategiska inriktningen av bilaterala och internationella handelsavtal mer konsekvent bör orientera vinframställningsmetoderna till OIV-normerna.

3.9.4

Kommittén motsätter sig förslaget att tillåta produktion av vin av importerad druvmust eller mustkoncentrat i Europa eller att blanda produkter från tredjeland med europeiska sådana.

3.10

EESK begärde i sitt yttrande 1999 att de olika läges-, klimat- och väderleksvillkoren inom EU skulle beaktas. Kommittén vill peka på att detta är en mycket känslig fråga som inte får leda till splittring inom den europeiska vinindustrin eller till att reformförslag blockeras.

3.10.1

EESK betraktar därför kommissionens förslag mot bakgrund av sitt tidigare yttrande, de analyser som kommissionen lagt fram, den föreslagna liberaliseringen av vinframställningsmetoderna, erkännandet av vinframställningsmetoder i bilaterala avtal samt målen med reformen, framför allt ökad konkurrenskraft och sänkta produktionskostnader. I sin avvägning av för- och nackdelarna med kommissionens förslag anser EESK principiellt att bestämmelserna för användning av socker och stöd till mustkoncentrat bör fortsätta att gälla.

3.11

EESK gör bedömningen att förslagen är mycket komplexa och förväntar sig att kommissionen gör en noggrann simulering av följderna av de föreslagna förändringarna.

3.11.1

EESK vill peka på att det inte var länge sedan de rättsliga bestämmelserna för märkning ändrades efter diskussioner som varat i åratal. Kommittén uppmanar kommissionen att förklara vilka nya aspekter som inte beaktades i de nyligen avslutade diskussionerna.

3.11.2

Kommittén välkomnar förenklingar av märkningsreglerna om detta förbättrar informationen till konsumenten. Sådana ändringar får dock inte leda till en större risk för att konkurrensen snedvrids eller konsumenterna vilseleds eller till att domstolarna översvämmas av tvister. Därför bör man också pröva kommissionens förslag om att ge möjlighet att ange druvsort och årgång för enkla bordsviner, som har färre krav att uppfylla än lantvin och kvalitetsvin från angivna områden.

3.11.3

Kommittén vill peka på att den språkliga mångfalden i ett allt större EU ökar och att detta kan inverka menligt på handeln, på samma sätt som för närvarande är fallet när det gäller kraven på deklaration av sulfit. För obligatoriska uppgifter, t.ex. om ingredienser, bör man därför skapa en möjlighet att använda symboler som alla förstår.

3.12

EESK begärde redan i sitt yttrande CES 68/99 att information om de hälsorelaterade fördelarna med en måttlig vinkonsumtion och om farorna med missbruk borde göras till en viktig pelare i marknadsorganisationen för vin.

3.12.1

Eftersom kommissionens förslag är mycket vaga anser EESK att kommissionen bör föreslå konkreta åtgärder för konsumentinformation och marknadsföring på den inre marknaden och exportmarknaderna, åtgärder som sträcker sig längre än den nuvarande otillräckliga ramen och gör det möjligt att vinna tillbaka eller utöka marknadsandelar.

3.12.2

I samband med detta måste man ägna särskild uppmärksamhet åt information om fördelarna med en måttlig vinkonsumtion som ett led i hälsomedvetna kostvanor och en måttlig livsstil.

3.12.3

Den försämring av handelsbalansen som kan iakttas sedan flera år tillbaka måste stoppas och förbättras kraftigt genom program för exportfrämjande.

3.13

EESK hade redan i sitt yttrande CES 68/99 begärt mer omfattande miljööverväganden.

3.13.1

Vinområdena utgör nästan alltid särpräglade kulturlandskap som måste vårdas av vinodlarna genom en miljövänlig hantering. Vinodlingen är en del av livskulturen i hela regioner, som har vinodlingen att tacka för sin ekonomiska, sociala och kulturella existens.

3.13.2

Vid en reform måste man därför ta stor hänsyn till miljön, det sociala nätet, infrastrukturen, ekonomin och livskvaliteten.

3.14

EESK motsatte sig redan i sitt yttrande CES 68/99 förslaget om att tillåta blandning av tredjelandsimport och EU-produkter eller framställning av vin i EU av tredjelandsprodukter på grund av nackdelarna för de europeiska producenterna och risken för vilseledande av konsumenterna. Kommittén beklagade bristen på förslag från kommissionens sida på hur man skulle kunna stärka konkurrenskraften inom den internationella handeln, framför allt på exportmarknaderna. Kommittén är fortfarande kritisk till detta med tanke på den förestående reformen av vinmarknaden.

3.14.1

Mot bakgrund av sina tidigare analyser begär EESK att kommissionen vid reformen av marknadsorganisationen för vin och framför allt bestämmelserna för utrikeshandeln tar större hänsyn till den europeiska vinindustrins ledande ställning på världsmarknaden.

30.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 325/35

1.1

EESK anser att förslaget till ändring av två artiklar i EJFLU-förordningen är en logisk följd av Europeiska rådets beslut om budgetplanen 2007–2013. Vid tilldelningen av medel ur sammanhållningsfonden vore det lämpligt att beakta medlemsstaternas ekonomiska styrka på ett differentierat sätt. Förslaget att undanta Portugal från kravet på nationell medfinansiering kan godtas med tanke på den rådande situation.

1.2

I samband med att kommissionens förslag läggs fram tar EESK också tillfället i akt att noggrant granska rådets beslut om att skära ner EJFLU-medlen samt de särskilda bestämmelser som vissa medlemsstater åtnjuter beträffande storleken på och utformningen av medlen för landsbygdsutveckling.

2.1.1

Den 19 december 2005 enades EU:s stats- och regeringschefer, efter flera månaders förhandlingar, om en budgetram för EU för perioden 2007–2013. Den kompromiss som genomfördes i och med den mellaninstitutionella överenskommelsen mellan Europaparlamentet, rådet och Europeiska kommissionen som träffades den 14 juni 2006 omfattar, jämte de finansiella medlen för olika områden, också en rad andra bestämmelser.

2.2.1

Några av ovanstående överenskommelser rör det landsbygdsstöd som fastställdes i förordning (EG) nr 1698/2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) som antogs den 20 september 2005.

2.2.2

De överenskommelser som träffades i december 2005 skall nu, enligt kommissionens förslag, integreras i förordning (EG) nr 1698/2005 (EJFLU-förordningen). Förslaget från kommissionen innehåller därför ändringar av EJFLU-förordningen som syftar till att anpassa den del av förordningstexten som hittills inte har stått i överensstämmelse med den finansiella överenskommelsen från december 2005.

3.1.1

Europeiska kommissionen vill med sitt förslag skapa överensstämmelse mellan rådets beslut om budgetplanen 2007–2013 av den 19 december 2005 och EJFLU-förordningen. För att kunna göra detta måste två artiklar i EJFLU-förordningen ändras. De ändringar som föreslås rör artiklarna 69.6 och 70.

3.2.1

I enlighet med den nuvarande EJFLU-förordningen får det totala årliga stödet till en medlemsstat från fonder med syftet att främja sammanhållning (inbegripet EJFLU-medel) inte överstiga 4 % av landets BNP (artikel 69.6 i EJFLU-förordningen). I rådets beslut om budgetplanen 2007–2013 (punkt 40) begränsas det totala årliga stöd som får beviljas från sammanhållningsfrämjande fonder till nivåer på mellan 3,2398 % och 3,7893 % av BNP, beroende på de olika ländernas genomsnittliga BNI (bruttonationalinkomst) per capita.

3.3.1

I rådets beslut om budgetplanen 2007–2013 fastställs ytterligare tekniska bestämmelser om detta. Till exempel skall den högsta överföringsnivån minskas med 0,09 procentenheter av BNP för varje ökning med 5 procentenheter av den genomsnittliga BNI per capita under perioden 2001–2003 jämfört med genomsnittet i EU.

3.3.2

I detta beslut föreskrivs också att en revidering skall genomföras under 2010. Om det fastställs 2010 att en medlemsstats samlade BNP för perioden 2007–2009 avviker med mer än 5 % från det uppskattade samlade BNP-värdet, även som en följd av förändringar i valutakursen, skall de belopp som tilldelats medlemsstaten för den perioden justeras i enlighet med detta. Den totala nettoeffekten av dessa justeringar, antingen den är positiv eller negativ, får inte överstiga 3 miljarder euro.

3.3.3

I rådets beslut föreskrivs också bestämmelser om hur värdet av den polska zlotyn skall hanteras.

3.4.1

I EJFLU-förordningens artikel 70 fastställs att EJFLU-medel bara kan beviljas som tilläggsstöd. Detta innebär att det krävs en nationell medfinansiering (i olika omfattning). I den finansiella överenskommelsen från december 2005 tilldelar man dock Portugal ett belopp på 320 miljoner euro inom ramen för stödet till landsbygdutveckling, utan krav på nationell medfinansiering (punkt 63). Denna överenskommelse bör, enligt kommissionens förslag, föras in i EJFLU-förordningens nuvarande artikel 70. I fjärde stycket i denna artikel föreskrivs en undantagsbestämmelse för regioner i de yttersta randområdena och mindre öar i Egeiska havet, i enlighet med vilken EJFLU-fondens delfinansiering kan höjas till 85 %. I samma stycke bör man nu införa undantagsbestämmelsen om att Portugal inte behöver uppfylla medfinansieringskravet för ett stödbelopp från EJFLU på 320 miljoner euro.

4.1.1

EESK understryker att en överensstämmelse mellan de rättsliga grunderna är absolut nödvändig. Kommissionens förslag om ändring av förordning (EG) nr 1698/2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) är en logisk följd av rådets beslut om budgetplanen för 2007–2013. Formuleringarna i kommissionsförslaget motsvarar de beslut som rådet fattade i december 2005 och är logiskt anpassade till EJFLU-förordningens struktur.

4.2.1

Genom förslaget till förordning får nu Europaparlamentet, Europeiska kommissionen, Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén möjlighet att också yttra sig om innehållet i rådets beslut om budgetplanen, såvida besluten inte redan är en del av den mellaninstitutionella överenskommelsen.

4.3.1

EESK har alltid stött de sammanhållningsmål som satts upp i syfte att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen inom EU och minska skillnaderna i utveckling mellan olika regioner. Målet om konvergens, som utgör en viktig del av sammanhållningspolitiken, innebär att man genom att stödja tillväxtfrämjande villkor och faktorer gör det möjligt för de minst utvecklade medlemsstaterna och regionerna att närma sig EU-genomsnittet.

4.3.2

EESK vill påpeka att sammanhållningspolitiken genomförs med medel från olika fonder (Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF), Europeiska socialfonden (ESF) och Sammanhållningsfonden), och att tillgången till dessa medel regleras efter regionernas ekonomiska styrka och läge. Regioner som har ett regionalt BNP på under 75 % av EU-genomsnittet är stödberättigade inom ramen för konvergensmålet, medan alla andra regioner har tillgång till stöd inom ramen för målen om regional konkurrenskraft och sysselsättning. Bland EU:s 25 medlemsstater är 86 regioner i 18 medlemsstater konvergensregioner. Det finns konvergensregioner i 9 av de 10 nya EU-medlemsstaterna (inte i Cypern), men också i Tyskland, Spanien, Frankrike, Storbritannien, Portugal, Belgien, Österrike, Grekland och Italien.

4.3.3

EESK välkomnar bestämmelserna om att man måste ta hänsyn till att medlemsstaternas ekonomiska styrka skiljer sig åt vid beräkningen av de övre gränserna för tilldelning av sammanhållningsmedel. En differentiering, i stället för en fast gräns på 4 %, är förenlig med den tanke som ligger bakom konvergensmålet, liksom den utformning av stöden som innebär att de minst utvecklade medlemsstaterna kan tilldelas mer medel. Därmed är det också ändamålsenligt med en övre gräns som fastställs i relation till de olika ländernas ekonomiska styrka.

4.4.1

EESK anser att ”den andra pelaren” i den gemensamma jordbrukspolitiken, som omfattar stödet för landsbygdsutveckling, utgör ett ytterst viktigt politiskt område. Detta område har med rätta tillskrivits större betydelse under de senaste åren och måste fortsätta att utvecklas i samma riktning. Detta återspeglas också i kommissionens och medlemsstaternas politiska avsiktsförklaringar, vilket dock inte på något sätt har utmynnat i motsvarande finansiella medel inom den ”andra pelaren” för finansieringsperioden 2007–2013. EESK ställer sig mycket kritisk till detta och kommer vid lämplig tidpunkt att ta upp detta problem.

4.4.2

Under förhandlingarna om budgetplanen för 2007–2013 kunde flera länder förhandla till sig undantagsregler i fråga om storlek och utformning av medlen för landsbygdutveckling. Av det totala beloppet på 69,75 miljarder euro för landsbygdutveckling tilldelades 4,07 miljarder euro särskilt till åtta länder. Österrike beviljades 1,35 miljarder euro, Sverige 820 miljoner euro, Irland och Italien 500 miljoner euro vardera, Finland 460 miljoner euro, Portugal 320 miljoner euro, Frankrike 100 miljoner euro och Luxemburg 20 miljoner euro. EESK noterar att ett sådant oförutsett tilldelande av medel är en politisk eftergift, men också ett uttryck för engagemang och för den betydelse som landsbygdsutvecklingen har i dessa medlemsstater. Jämte de grundläggande problemen med en särskild tilldelning av medel av en sådan omfattning i förhandlingssammanhang, ser EESK också en risk för att landsbygdsutvecklingspolitiken driver isär på grund av att de budgeterade medlen och engagemanget är olika i de olika medlemsstaterna.

4.4.3

Mot bakgrund av Portugals svåra situation, som redan beskrivits i Europeiska kommissionens rapport om jordbrukssituationen i Portugal (KOM(2003) 359 slutlig av den 19 juni 2003) accepterar EESK rådets överenskommelse om att undanta Portugal från medfinansieringsplikten för ett stödbelopp på 320 miljoner euro. Principen om medfinansiering av stöd för landsbygdsutveckling är ändamålsenlig, men får inte bli någon dogm. EESK kommer också i fortsättningen att kritiskt granska medfinansieringens omfattning och struktur i enskilda fall samt undantagen från den.

30.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 325/37

1.1

EESK välkomnar kommissionens förslag att ändra artikel 25 i förordningen om påståenden, där det anges vilket kommittéförfarande som skall följas för att anta åtgärder som krävs för att genomföra förordningen.

1.2

EESK stöder beslutet att till artikel 25 foga punkterna (3) och (4), eftersom de möjliggör tillämpning av ett nytt föreskrivande förfarande med kontroll vid antagande av åtgärder med allmän räckvidd som är avsedda att ändra icke väsentliga delar av förordningen om påståenden. Denna ändring krävs för att göra detta förfarande mer heltäckande.

1.3

EESK stöder tillämpningen av ett nytt föreskrivande förfarande med kontroll för relevanta artiklar i förordningen, eftersom det nya förfarandet är tydligare och mer ändamålsenligt än det föregående.

1.4

EESK anser att förordningen om påståenden som omfattar närings- och hälsopåståenden som används vid märkning, presentation och marknadsföring av livsmedel bör genomföras snarast. I sammanhanget betonar kommittén vikten av att säkerställa att tillämpningen av det nya föreskrivande förfarandet vad gäller vissa artiklar i förordningen inte leder till alltför långdragna procedurer som skulle ligga till hinder för ett effektivt och snabbt genomförande av förordningen.

1.5

EESK påpekar att kommissionen i framtiden borde behandla frågan om ett förenklat regelverk för livsmedelssäkerhet och konsumentskydd. Kommittén välkomnar kommissionens avsikt att se över och uppdatera befintlig EU-lagstiftning om livsmedelsmärkning (1) och framhåller vikten av att förenkla och förtydliga de befintliga bestämmelserna om märkning i samband med förbättringar av regelverket.

1.6

EESK ser positivt på varje EU-regelverk som både tjänar konsumentskyddsintressen och främjar en harmoniserad och välfungerande inre marknad.

2.1

Rådet har bett EESK att utarbeta ett yttrande om ett förslag om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr …/… om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel (förordningen om påståenden (2)) för att den skall överensstämma med rådets nya beslut (EG) 2006/512 om ändring av beslut 1999/468/EG (beslutet om kommittéförfarandet) om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter. Med rådets beslut (EG) 2006/512 fogades ett nytt kommittéförfarande kallat föreskrivande förfarande med kontroll till beslut 1999/468/EG, eftersom det sistnämnda innehöll endast ett begränsat antal förfaranden för utövandet av dessa befogenheter.

2.2

I förordningen om påståenden, som omfattar näringspåståenden och hälsopåståenden som används i märkning, presentation och reklam för livsmedel hänvisas det till det föreskrivande förfarandet vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter, och förordningen bör därför vid behov anpassas till det nya föreskrivande kommittéförfarandet med kontroll som inrättades med rådets beslut 1999/468/EG.

3.1

EESK välkomnar i princip kommissionens förslag att tillämpa det föreskrivande förfarandet med kontroll vid antagande av åtgärder med allmän räckvidd vilka är avsedda att ändra icke väsentliga delar av förordningen om påståenden.

3.2

Vi anser att förordningen om påståenden antas vid en tidpunkt då medvetenheten om kost- och hälsofrågor gör att konsumenterna behöver exakt och konkret information. Kommittén påpekar att framgången med förordningen är avhängig av om man lyckas säkerställa ett högt konsumentskydd och samtidigt underlättar konsumenternas val på så sätt att såväl inhemska som importerade varor skall vara ofarliga och ha en noggrann och tydlig märkning.

3.3

Förordningen om påståenden kompletterar de allmänna bestämmelserna i direktiv 2000/13/EG, som förbjuder användning av information som skulle kunna vilseleda konsumenterna eller som tillskriver livsmedel hälsobringande egenskaper, och fastställer bestämmelser om användningen av näringspåståenden och hälsopåståenden. Kommittén anser att denna förordning är särskilt relevant i dag och borde genomföras utan dröjsmål mot bakgrund av att det generellt finns en ökande medvetenhet om kopplingarna mellan en sund livsstil och kosten, och ett behov av information som kan hjälpa konsumenterna att göra ”sunda val”.

3.4

Enligt EESK borde kommissionen utöver regelverket främja upplysningskampanjer om kost och hälsa inom ramen för folkhälsoprogrammet.

4.1

EESK anser att ändringarna i artikel 25 i förordningen om påståenden är viktiga. I artikeln beskrivs det kommittéförfarande som skall följas för att anta åtgärder av allmän räckvidd som ändrar icke väsentliga delar i en grundläggande rättsakt som antagits med hjälp av medbeslutandeförfarandet.

4.2

De nya punkterna i artikel 25 utgör enligt kommittén en mer konkret och detaljerad hänvisning till de relevanta artiklarna i rådets beslut 1999/468/EG och gör förfarandet mer effektivt genom att den föreskrivande kommitténs befogenheter stärks. I de nya punkterna ges en tydligare definition av kommissionens befogenheter och där betonas också Europarlamentets och rådets roll vad gäller att kontrollera åtgärderna innan de antas.

4.3

EESK stöder infogandet av punkterna 3 och 4 i artikel 25 som innebär att det införs en ny kategori förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter. Detta gör det möjligt för parlamentet och rådet att sätta sig emot förslag på åtgärder när dessa överskrider kommissionens genomförandebefogenheter eller bryter mot subsidiaritets- eller proportionalitetsprinciperna.

4.4

Kommittén stöder möjligheten att i undantagsfall förkorta eller förlänga förfarandets tidsfrister när så är motiverat (vilket anges i artikel 5a i beslut 1999/468/EG), ändrat genom beslut 2006/512/EG.

4.5

EESK ställer sig bakom ändringen av förordningen om påståenden för att tillämpa det nya föreskrivande förfarandet med kontroll på artiklarna i denna förordning som kräver åtgärder som faller under räckvidden för artikel 5 (föreskrivande förfarande) i beslutet om kommittéförfarandet (rådets beslut 1999/468/EG).

4.5.1

Kommittén ser denna ändring som positiv och verkningsfull, eftersom den innebär att det nya föreskrivande förfarandet med kontroll skall tillämpas vid bedömningen av de allmänna villkoren för användning av näringspåståenden och hälsopåståenden.

4.5.2

Kommittén anser att denna ändring kommer att bidra till att ett högt konsumentskydd bibehålls när förordningen om påståenden genomförs, särskilt vid fastställandet av särskilda näringsprofiler som livsmedel eller vissa kategorier av livsmedel måste uppfylla för att förses med näringspåståenden eller hälsopåståenden.

4.5.3

EESK betonar vikten av att rådfråga konsumentgrupper och livsmedelsföretagare och deras företrädare när villkoren för användning av näringspåståenden och hälsopåståenden skall upprättas eller uppdateras och när ändringar skall göras i den bilaga som innehåller en förteckning över tillåtna påståenden.

4.6

EESK skulle gärna se att kommissionen i framtiden övervägde en eventuell förenkling av förfarandet för att godta och godkänna den vetenskapliga grunden för ett näringspåstående som rör hälsofrågor (3). EESK anser dessutom att det behövs en förenkling av regelverket för livsmedelssäkerhet och konsumentskydd.

4.7

Kommittén framhåller att förordningen om påståenden måste vara saklig och är oroad över att vissa bestämmelser som rör dokumentationen om påståenden skulle kunna visa sig onödigt komplicerade. Kommittén ser det som viktigt att skapa balans mellan konsumenternas krav på mer vetenskaplig och tydlig information och livsmedelsproducenternas möjligheter att utveckla och marknadsföra livsmedel med för konsumenterna nyttiga och relevanta egenskaper.

30.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 325/40

1.1

EESK anser att man bör införa det föreskrivande förfarandet med kontroll i förordningen, och stöder Europeiska kommissionens ståndpunkt att det är viktigt att förenkla och förtydliga gemenskapsrätten.

2.1

Syftet med detta förslag är att i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr …/… om tillsättning av vitaminer och mineralämnen samt vissa andra ämnen i livsmedel införa en hänvisning till det nya föreskrivande förfarandet med kontroll i alla sådana fall där kommissionen har befogenhet att anta lagstiftningsliknande åtgärder i den mening som avses i artikel 2 i beslut 1999/468/EG om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter, i dess ändrade lydelse enligt rådets beslut 2006/512/EG.

2.2

Denna ändring är nödvändig på grund av det nya kommittéförfarande som har införts. Detta nya förfarande är det föreskrivande förfarandet med kontroll.

2.3

Förslaget omfattar enbart ändringar som är nödvändiga för att beslutet om det nya kommittéförfarandet skall beaktas i förordningen.

3.1

EESK anser att man bör införa det föreskrivande förfarandet med kontroll i förordningen, och stöder Europeiska kommissionens ståndpunkt att det är viktigt att förenkla och förtydliga gemenskapsrätten.

3.2

Det föreskrivande förfarandet med kontroll gör det möjligt att ändra icke väsentliga delar av förordningen, inbegripet genom strykning av vissa av dessa delar eller komplettering genom tillägg av nya icke väsentliga delar.

3.3

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén antog i mars 2004 ett yttrande där man fastställde sin ståndpunkt beträffande tillsättning av vitaminer och mineralämnen samt vissa andra ämnen i livsmedel. Eftersom det förslag till ändring som här behandlas har tillkommit till följd av en sammanslagning behövs inget nytt ställningstagande i frågan.

3.4

De nya bestämmelserna beträffande det föreskrivande förfarandet med kontroll bör ha tillämpats sedan den 23 juli 2006.

3.5

Kommittén har fått försäkringar om att kodifieringen inte innebär någon konkret ändring utan endast syftar till att göra gemenskapslagstiftningen klar och överskådlig. Vi ger därför vårt fulla stöd till denna målsättning och välkomnar förslaget på grundval av ovanstående försäkran.

30.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 325/41

1.1

Kommittén inser att det är nödvändigt att reformera det nuvarande systemet för stöd till gemenskapens bananodlare och välkomnar därför kommissionens förslag. EESK anser dock att det är för tidigt att bedöma hur det nya schablontullsystem som trädde i kraft den 1 januari 2006 har påverkat odlarnas inkomster, och att detta system inte beaktas i tillräcklig grad i förslaget.

1.2

Kommittén föreslår följande ändringar i femte skälet i förslaget:

”I avdelning III i rådets förordning (EG) nr 247/2006 av den 30 januari 2006 om särskilda åtgärder inom jordbruket till förmån för unionens yttersta randområden föreskrivs att det skall införas program för gemenskapsstöd till de yttersta randområdena och dessa skall omfatta särskilda åtgärder till förmån för den lokala jordbruksproduktionen. I denna förordning anges att en översyn skall göras senast den 31 december 2009. Om det visar sig att de ekonomiska konsekvenserna blir sådana att levnadsvillkoren förändras avsevärt bör kommissionen lämna sin rapport tidigare. För att beakta den mycket särskilda situation som gemenskapens bananodlare befinner sig i skall kommissionen lägga fram en särskild rapport före ovannämnda datum, om bananodlarnas inkomster minskar till följd av ändringarna i importsystemet. Detta instrument verkar vara bäst anpassat för att stödja bananproduktionen i vart och ett av de berörda områdena genom att det tillhandahåller flexibilitet och decentralisering av mekanismer för att stödja bananproduktionen. Möjligheten att inkludera bananstödet i dessa stödprogram bör förbättra samstämmigheten mellan strategierna för att stödja jordbruksproduktionen i dessa områden.”

1.3

Kommittén föreslår att följande nya artikel 28.3a i förordning (EG) nr 247/2006 läggs till efter artikel 3.2:

”Om bananodlarnas ekonomiska villkor försämras till följd av en ändring av importsystemet skall kommissionen lägga fram en särskild rapport senast den 31 december 2009 och vid behov låta den åtföljas av nödvändiga förslag.”

1.4

Kommittén föreslår att artikel 30 i förordning (EG) nr 247/2006 ändras genom att följande punkt läggs till:

”Kommissionen skall kunna tillåta att medlemsstaterna låter sina stödprogram omfatta ett särskilt förskottssystem för bananodlare.”

2.1

Banansektorn har mycket specifika drag och har därför blivit föremål för en särskild organisation av den gemensamma marknaden (GOM). Banansektorns särskilda karaktär beror främst på att den största delen av gemenskapsproduktionen äger rum i de yttersta randområdena, som – vilket framhålls i artikel 299.2 i fördraget – präglas av särskilda svårigheter, på att denna produktion bara står för 16 % av gemenskapsmarknaden och på att den internationella bananmarknaden praktiskt taget utgörs av ett oligopol i och med att saluföringen kontrolleras av fem stora företag.

2.2

Kommissionens förslag, som antogs efter en lång extern såväl som intern samrådsprocess, innebär en radikal förändring av det nuvarande stödsystemet för gemenskapsbananer. Det nuvarande systemet för gemenskapsstöd grundar sig på principen om kompensationsbetalningar, med ett stöd som varierar från år till år beroende på bananpriset. Det skall ersättas med ett stöd som fördelas på nationella anslag och för de yttersta randområdenas del skall ingå i de olika Posei-programmen medan de för andra produktionsområden inom EU skall ingå i systemet för samlat gårdsstöd.

2.3

Förslaget innebär en reform av följande tre gemenskapsförordningar:

2.3.1

Förordning (EEG) nr 404/93 om GOM för bananer. Här utgår avdelning II (producentorganisationer och koncentrationsmekanismer), avdelning III (system för kompensationsstöd, operativa program och röjningsbidrag) samt olika artiklar i avdelningarna IV och V som blivit föråldrade på grund av att tullkvotsystemet ersatts av ett schablontullsystem. Vissa artiklar i avdelning V ändras: Förvaltningskommittén för bananer avskaffas (hänvisningarna till denna kommitté skall anses som hänvisningar till förvaltningskommittén för bearbetade produkter av frukt och grönsaker) och bestämmelsen om att en årsrapport skall läggas fram inom ramen för förordning (EEG) nr 404/93 utgår.

2.3.2

Förordning (EG) nr 1782/2003 om 2003 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken. Här ändras de artiklar som handlar om att bananer som inte odlats i de yttersta randområdena skall omfattas av systemet för samlat gårdsstöd. För detta ändamål ändras taken för nationella belopp för Grekland, (+ 1,1 miljoner euro), Portugal (+ 0,1 miljoner euro) och Cypern (+ 3,4 miljoner euro). Dessa medlemsstater skall fastställa referensbeloppen och det antal hektar som skall krävas för uppbärande av samlat gårdsstöd, på grundval av en representativ period mellan år 2000 och 2005.

2.3.3

Förordning (EG) nr 247/2006 om Posei-programmen för jordbruk. Budgeten för Posei-programmen skall ökas till 278,80 miljoner euro, Poseican till 141,1 miljoner euro, Poseidom till 129,1 miljoner euro och Poseima till 8,6 miljoner euro.

2.4

EESK anser att kommissionens förslag i viss mån innebär att kommissionen försummar sitt ansvar för gemenskapens banansektor, att den gemensamma organisationen för bananer praktiskt taget töms på sitt innehåll och att det finansiella stödet till denna produkt överförs till Posei-programmens totala budget utan att man utformar ett särskilt kapitel för bananer.

2.5

Kommittén är positiv till att kommissionen föreslår ett system med fasta nationella anslag, men är rädd att den totala budget som detta resulterar i inte kommer att vara tillräcklig om gemenskapspriserna sjunker dramatiskt till följd av den omfattande avreglering av marknaden som det nya importsystemet medför och den marknadsutveckling som kan förutses följa av de pågående internationella handelsförhandlingarna.

3.1

Kommissionen bör hitta ett sätt att upprätthålla gemenskapsramen för bananodlarnas organisationer, eftersom den europeiska banansektorn i hög grad är uppdelad på små odlare som måste sälja sin frukt på en starkt konkurrenspräglad marknad och det därför är nödvändigt med en omfattande koncentration av utbudet. Kommittén anser att denna gemenskapsram för odlarnas organisationer skulle kunna bestå om man behåller vissa bestämmelser i avdelning II i förordning (EEG) nr 404/93, framför allt artiklarna 5, 8 och 9.

3.2

Bananodling är mycket intensiv och odlingarna måste underhållas året om vilket innebär ständiga kostnader, framför allt på grund av den omfattande arbetskraften och bevattningen. Därför har man i det nuvarande systemet infört ett förskottssystem som bör behållas.

3.3

Kommissionens förslag bör preciseras i fråga om innehållet i den rapport som skall tjäna som utgångspunkt för lämpliga åtgärder om det nya importsystemet leder till inkomstförlust för jordbrukarna.

30.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 325/43

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar förslaget om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71, som förhoppningsvis är en av de sista ändringarna eller rentav den sista ändringen som kommittén yttrar sig om. Därmed skulle förordning (EG) nr 883/2004 träda i kraft fullt ut, eftersom Europaparlamentet och rådet skulle ha antagit den nya tillämpningsförordning som skall ersätta förordning (EEG) nr 574/72.

1.2

EESK uppmanar därför medlemsstaterna och Europaparlamentet att påskynda behandlingen av den nya förordningen så att lagstiftningsförfarandet inte blir lika utdraget som för förordning nr 883/2004. Detta skulle vara det värdefullaste bidraget från EU-institutionerna under Europeiska året för arbetstagarnas rörlighet.

2.1

Förordningarna (EEG) nr 1408/71 och nr 574/72 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen har sedan de antogs ändrats flera gånger för att anpassas till ändringar i medlemsstaternas lagstiftning och till EG-domstolens domar som rör social trygghet.

2.2

Med dessa ändringar uppdateras systemet för samordning av sociala trygghetsfrågor på EU-nivå så att de EU-medborgare som flyttar inom EU inte får sämre social trygghet när de utövar sin rätt att fritt förflytta sig och bosätta sig i unionen, som är en av EU:s grundläggande rättigheter.

2.3

Den mest omfattande ändringen när det gäller samordning av de sociala trygghetssystemen i EU:s medlemsländer gjordes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 (1). Denna förordning ersätter förordning (EEG) nr 1408/71, men har ännu inte trätt i kraft eftersom den förordning som skall ersätta förordning (EEG) nr 574/72 först måste antas. Lagstiftningsförfarandet för förslaget till förordning om tillämpningsbestämmelser för förordning (EG) nr 883/2004 (2) har redan inletts, och kommittén har nyligen antagit ett yttrande om det förordningsförslaget (3).

2.4

EESK har också yttrat sig om förordningen om samordning av de sociala trygghetssystemen (4).

3.1

Det förslag som kommittén fått i uppdrag att bedöma syftar till att uppdatera bilagorna till förordning nr 1408/71 så att de återspeglar ändringar i medlemsstaternas lagstiftning om social trygghet. Detta kommer att underlätta tillämpningen av EU:s lagstiftning om samordning av de sociala trygghetssystemen.

3.2

Vid detta tillfälle och i den text som kommissionen har remitterat till EESK föreslås inga ändringar av förordning nr 574/72.

3.3

För att förenkla det här yttrandet kommer de föreslagna ändringarna, som är av mycket varierande karaktär, att tas upp i avsnittet ”särskilda kommentarer”.

4.1

EESK välkomnar generellt sett förslaget till förordning eftersom ändringarna är en följd av medlemsstaternas begäran om lagändringar. Alla ändringar när det gäller samordningen av de sociala trygghetssystemen i EU kommer alltid att bedömas positivt så länge som de gynnar EU-medborgarna och förenklar och förbättrar deras kontakter med de olika offentliga förvaltningar som skall värna om deras rättigheter.

4.2

Trots att förfarandet har inletts inför antagandet av förordningen om tillämpning av förordning nr 883/2004 anser kommittén att de allmänna kommentarer som den framförde i sitt yttrande om andra ändringar av förordningarna nr 1408/71 och 574/72 fortfarande är relevanta och därför bör beaktas (yttrandet antogs vid EESK:s plenarsession den 28–29 september 2005) (5). Dessa kommentarer gäller fortfarande.

4.3

Titeln på ändringsförslaget är ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, samt av rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71”.

4.4

I artikel 1 i förslaget anges att vissa bilagor till förordning (EEG) nr 1408/71 skall ändras, men det förekommer ingen hänvisning till förordning (EEG) nr 574/72. För att titeln på förordningsförslaget skall överensstämma med innehållet föreslår vi att titeln ändras genom att hänvisningen till förordning nr 574/72 stryks.

5.1

Artikel 1 i förslaget ändrar bilagorna I, II, IIa, III, IV och VI i förordning nr 1408/71.

5.2

För att ta hänsyn till ändringar i Sveriges socialförsäkringslag och socialavgiftslag ändras del I i bilaga I, som definierar termerna ”anställda” och ”egenföretagare”.

5.3

På grund av ändringar i Nederländernas nya sjukförsäkringslag ändras del II i bilaga I om de personer som omfattas av förordningens definition av ”familjemedlem”. I detta fall avses make, registrerad partner och barn under 18 år.

5.4

På grund av ändringar i Litauens och Slovakiens lagstiftningar om socialpensioner ändras bilaga IIa om särskilda icke-avgiftsfinansierade förmåner. I Litauens fall anpassas bilagan så att den avspeglar förändringar i den nationella lagstiftningen, och i Slovakiens fall anpassas dess lagstiftning och understödet bevaras endast för redan intjänade sociala rättigheter.

5.5

Ändringar införs i del A i bilaga III, som tar upp de bestämmelser i avtal om social trygghet som fortsätter att gälla, och hänvisningen i punkt 187 till den allmänna konventionen mellan Italien och Nederländerna stryks.

5.6

Ändringar görs också i bilaga IV del A om lagstiftningar som behandlas i förordningens artikel 37.1 enligt vilka invaliditetsförmånernas storlek är oberoende av försäkringsperiodens längd. Avsnittet om Slovakien i del A ändras för att anpassas till landets nationella lagstiftning.

5.7

På grund av ändringar i Spaniens lagstiftning ändras bilaga IV del B, som behandlar de särskilda systemen för egenföretagare, där särskilda bestämmelser gäller för sammanläggning av försäkringsperioder som fullgjorts i en annan medlemsstat.

5.8

Bilaga IV del C ändras när det gäller Slovakien och Sverige. I denna del redovisas de fall då man kan avstå från dubbel beräkning av förmåner eftersom beräkningen alltid leder till samma resultat. I Slovakiens fall gäller det efterlevandepension och i Sveriges fall beräkning av garantipensionen, som är grundad på bosättningsperioder i Sverige.

5.9

På grund av ändringar i Sveriges lagstiftning ändras del D i bilaga IV om förmåner och överenskommelser om sammanläggning av förmåner av samma slag i två eller flera medlemsstater. Man lägger också till den bilaterala konventionen mellan Finland och Luxemburg.

5.10

Ändringar görs också i bilaga VI, som innehåller särskilda regler för tillämpningen av vissa medlemsstaters lagstiftning. Det gäller följande länder och ändringar:

5.11

Ändringarna i de olika bilagorna till förordning (EEG) nr 1408/71 beror huvudsakligen på ändringar i flera medlemsstaters lagstiftningar. EESK välkomnar alla ändringar som innebär förbättringar av EU-medborgarnas förmåner.

5.12

Vi vill dock påpeka att den stora mängden bilagor och specialfall i förordningarna nr 1408/71 och 883/2004 inte är det bästa sättet att förenkla bestämmelserna om samordning av de sociala trygghetssystemen. Syftet med förordning (EG) nr 883/2004 var just att förbättra och förenkla, och EESK hoppas att kommissionen fortsätter att arbeta i denna riktning.

5.13

Kommissionen har lagt fram ett förslag till förordning om ändring av förordning (EG) nr 883/2004 för att fastställa innehållet i bilaga XI (6). Denna bilaga överensstämmer med bilaga VI i förordning (EEG) nr 1408/71. Kommittén noterar att de båda bilagorna skiljer sig åt på en punkt under rubriken ”W. FINLAND”, som nämns i punkt 5.10 i det här yttrandet.

5.14

I punkt 6 c 1 i bilagan till det förordningsförslag som är föremål för detta yttrande anges att ”…då en enskild person har pensionsförsäkringsperioder baserade på anställning i en annan medlemsstat…”. Under rubriken ”W. FINLAND” i bilaga XI till förslag till förordning om ändring av förordning (EG) nr 883/2004 står det däremot ”…i de fall då personen har pensionsförsäkringsperioder som grundas på arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare i en annan medlemsstat …”.

5.15

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén anser att eftersom de båda texterna behandlar samma situation bör de också innehålla samma formuleringar.

30.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 325/46

1.1

EESK uppmanar kommissionen att utropa ett frivilligår och så snabbt som möjligt publicera en vitbok om frivilligarbete och aktivt medborgarskap i Europa. På så sätt skulle man kunna framhäva växelverkan mellan dessa båda företeelser och omfattningen och betydelsen hos dem. Eftersom frivilligarbete till största delen sker på lokal nivå, bör denna vitbok bidra till en strategi, med vilken man kan stärka den europeiska aspekten på frivilligarbete och främja ett aktivt europeiskt medborgarskap och en identifiering med Europa.

1.2

Regeringarna i medlemsstaterna bör uppmanas att utforma en egen nationell politik i frågan om frivilligarbete och en strategi för hur man direkt kan främja och vinna erkännande för det. I denna nationella politik bör man också ta upp frågan om vilken roll en infrastruktur för frivilligarbete kan spela. EU kan här ange en ram och verka för ett ökat utbyte av god praxis mellan medlemsstaterna.

1.3

Samtliga medlemsstater bör utarbeta rättsliga ramvillkor som medger rätt till frivilligarbete oberoende av rättslig eller social ställning. Lika möjligheter skall garanteras alla som arbetar frivilligt, inbegripet personer med funktionshinder. I vissa medlemsstater står de rättsliga ramvillkoren fortfarande i vägen för frivilligarbetets utveckling och möjliggör därför inte något starkare samhälleligt stöd. Ibland bromsas utvecklingen till och med av rättsliga bestämmelser i form av förbud mot eller begränsningar av sådan verksamhet. Dessa hinder bör undersökas och frivilligarbetet måste främjas genom en rättslig ram som till exempel omfattar bestämmelser på försäkringsområdet och ersättning av utlägg.

1.4

Enligt EESK borde inte bara regeringarna utan också andra berörda aktörer – parlament, lokala och regionala myndigheter, organisationer i det civila samhället – erkänna frivilligarbetets betydelse och aktivt medverka till att främja detta. På så sätt betonar de nämligen frivilligarbetets roll och förbättrar dess anseende i samhället.

Dessutom vill EESK uttryckligen påpeka för kommissionen att det civila samhällets organisationer spelar en avgörande roll för frivilligarbetet.

1.5

Samtidigt anser kommittén att förhållandet mellan skolan och det civila samhället bör stärkas för att skapa en större beredskap att delta i frivilligarbete. Inom grundskoleutbildningen måste man därför skapa större utrymme för pedagogisk verksamhet inriktad på att utveckla ett socialt medvetande och intresse för att lösa sociala frågor av allmänt intresse. Så skulle man inom ramen för ett ”socialt och ekologiskt år” kunna erbjuda praktisk verksamhet som ett alternativ för ungdomar från 15 år och uppåt och på så sätt uppmuntra dem till viktig och meningsfull verksamhet. Särskild omsorg bör man ägna de icke-statliga organisationer där barnen gör sitt första frivilligarbete.

1.6

I sitt arbete om erkännande av icke-formellt och informellt lärande borde EU (t.ex. i samband med Europass och rekommendationer om nyckelkompetenser) ägna särskild uppmärksamhet åt erkännandet av kunskaper som erhållits genom frivilligarbete. Införandet av ett Europass för ungdomar skulle bidra till ökat erkännande av ungdomars frivilliga verksamhet.

1.7

Kommittén efterlyser därför att alla medlemsstater och unionen själv tar fram en politik för frivilligarbete som innehåller en strategi och konkreta program för främjande av ideellt arbete, som innehåller förslag till målinriktat stöd samt åtgärder för att höja medvetenheten hos allmänheten, främjande av partnerskap mellan det civila samhället och näringslivet samt det offentliga erkännandet av de frivilligas insatser. Detta kräver också motsvarande rättsliga ram som främjar frivilligarbete. EU kan här ange en ram, komma med idéer och verka för utbyte av god praxis mellan medlemsstaterna.

1.8

På europeisk nivå behövs det tillförlitlig och jämförbar statistik över frivilligarbetets omfattning, betydelse och samhällsekonomiska värde. En enhetlig definition av frivilligarbete bör ligga till grund för dessa undersökningar. Man bör analysera behoven och bevekelsegrunderna för volontärerna – och framför allt också bevekelsegrunderna för de människor som inte vill engagera sig. På europeisk nivå gäller det att finna möjligheter för frivilligarbetet att bidra till nationalinkomsten och synliggöra dess effekter på samhället. Här skulle Eurostat kunna fungera som samordnare och initiativtagare: Alla statistikmyndigheter i EU:s medlemsstater borde ha sådana siffror.

1.9

EESK rekommenderar att EU:s finansieringssystem och enskilda politikområden och program främjar frivilligarbete mer än tidigare. För detta krävs det framför allt en infrastruktur för att stödja frivilligarbete som omfattar hela Europa. För närvarande är det europeiska volontärtjänstprogrammet en källa till stöd för frivilligarbetet i EU. Inom detta arbetar runt 40 000 unga människor (mellan 18 och 25 år) i mellan sex månader och ett år i 31 EU-länder eller partnerländer. Det arbete som utförs av andra frivilliga i utvecklingsländer finansieras dock med utvecklingsbistånd. EESK anser att dessa stödkällor är otillräckliga och önskar att EU genomför en mer aktiv, konsekvent och sammanhängande strategi för detta frivilligarbete och framför allt ser till att de frivilligprogram som omfattar hela Europa görs tillgängliga för alla befolkningsgrupper och inte bara inskränker sig till långfristig volontärtjänstgöring som bedrivs av ungdomar.

1.10

EESK skulle också välkomna en särskild rekommendation om frivillig verksamhet bland äldre, t.ex. med pilotåtgärder för partnerskap och erfarenhetsutbyten, som skulle kunna ingå bland de initiativ som lanseras först.

1.11

Dessutom borde frivilligarbete i samband med europeiska projekt i högre grad likställas med ekonomiska bidrag. I övrigt måste ansökningsformulären för europeiska projekt rent allmänt utformas på ett enklare och mer obyråkratiskt sätt, för att frivilligorganisationer överhuvud taget skall kunna delta i europeiska projektupphandlingar.

1.12

Informationsspridningen måste intensifieras och utökas: Alltför ofta kommer informationen inte fram till berörda grupper. I samband med detta måste alla tillgängliga informationskanaler användas. Man skulle t.ex. kunna öppna en webbsida med information i frågan, som kan nås med ett klick från alla webbsidor som handlar om frivilligarbete. Europeiska nätverk av frivilligorganisationer har här en särskild roll att spela. De ser till att det sker ett utbyte organisationerna emellan, att information om bästa praxis sprids och frågor och krav från de frivilliga på fältet leds vidare till EU-institutionerna. Dessa nätverk är en del av infrastrukturen till stöd för frivilligarbete och måste därför erhålla riktat stöd.

1.13

EU kan göra en viktig insats till stöd för och för ett erkännande av frivilligarbetet genom att stödja den 5 december, som FN utropat till de frivilligas internationella dag, och hedra och fira frivilligarbete på denna dag. Det internationella frivilligåret 2001 har visat hur viktigt det är med offentligt understödda informationsprogram. Om man på EU-nivå – som EESK föreslagit – utropar ett frivilligarbetets år, skulle detta bidra till att det arbete som utförs av otaliga frivilliga på plats hedras och stöds på europeisk nivå. Det skulle framkalla en europeisk samhörighetskänsla hos volontärerna.

1.14

För att volontärarbetets betydelse för medlemsstaternas utveckling skall erkännas föreslår EESK att en stadga antas i EU, där frivilligorganisationernas roll, rättigheter och skyldigheter fastställs. För att stärka frivilligorganisationernas ekonomiska situation i medlemsstaterna föreslår EESK att det i gemenskapslagstiftningen införs en rättslig grund för att befria organisationerna från mervärdesskatt. Syftet med förslaget att fastställa dessa organisationers roll, rättigheter och skyldigheter i en europeisk stadga är först och främst att få till stånd enhetliga riktlinjer för organisationer som skulle kunna få särskild rättslig status i anslutning till särskilda ekonomiska och andra rättigheter.

2.1

För samhället utgör den frivilliga verksamheten en ovärderlig resurs. Mer än 100 miljoner volontärer i Europa ägnar sig under sin fritid åt en mycket varierande verksamhet till gagn för andra och i allmänhetens intresse. Det arbete som utförs av organisationer inom det civila samhället och som ofta uteslutande eller i hög grad utförs av frivilliga vinner allt större erkännande – bland företag, bland offentliga aktörer och framför allt bland medborgarna själva (1).

2.2

Frivilligarbetet är dock särskilt värdefullt eftersom det sträcker sig mycket längre än till att tillhandahålla tjänster och tillmötesgå sociala behov. Den motivation som ligger till grund för det, nämligen att av egen fri vilja göra en insats för och vara med och utforma det allmänna bästa, främjar sådana värderingar som samhällstillvändhet och solidaritet och utgör på så vis en motvikt till isolering och egoism – allt vanligare företeelser i moderna samhällen.

2.3

Frivilligarbetet hänger oskiljaktigt samman med ett aktivt medborgarskap, som i sin tur, både på lokal nivå och EU-nivå – utgör demokratins kärna. Medborgarna deltar i samhällslivet inte bara genom politisk verksamhet utan också genom att målinriktat arbeta med att lösa samhällsproblem. Genom att de engagerar sig i samhället kan de omsätta en konkret skaparvilja i praktiken. Den enskilde arbetar för de andra, antingen på sin fritid eller inom ramen för en volontärtjänst, och ställer sig på så sätt – ofta under stora finansiella risker eller hälsorisker – i det allmännas tjänst. Det är just denna form av aktivt europeiskt medborgarskap som skapar en stark känsla av samhörighet mellan medborgarna och deras samhälle. Frivilligarbete kan därför betraktas som ett av de bästa exemplen på medverkan och därmed som en viktig beståndsdel, ja till och med som en förutsättning för ett aktivt medborgarskap.

2.4

Dessutom främjar frivilligarbete den personliga utvecklingen: Å ena sidan skapas ett socialt samvete och å andra sidan utvecklas kompetenser och färdigheter som förbättrar de frivilligas möjligheter på arbetsmarknaden samt ökar deras aktiva deltagande i samhället. Frivilligarbete ger i sina olika former tillfälle till informellt lärande (2) och icke-formellt lärande (3), som på så sätt – vid sidan om det formella lärandet (4) – spelar en viktig roll när det gäller att förverkliga det livslånga lärandet.

2.5

Frivilligarbete är ett viktigt bidrag till nationalprodukten i våra samhällsekonomier. Detta bidrag lämnas mycket ofta utan beaktande i den nationella statistiken, eftersom det inte alltid bygger på ett utbyte av varor med ett värde i pengar och eftersom det inte finns någon enhetlig metod för att mäta dess ekonomiska värde. På de ställen där det mäts har det dock visat sig att det ekonomiska värdet av frivilligarbetet och dess bidrag till vår ekonomi är avsevärt (5). I Storbritannien uppskattas till exempel det ekonomiska värdet på frivilligarbetet till 7,9 % av BNP, och 38 % av den totala befolkningen deltar i sådan verksamhet. I Irland och Tyskland utför mer än 33 % och i Polen 18 % av befolkningen någon form av frivilligarbete.

2.6

Dessutom kan transnationell frivilligverksamhet på europeisk och internationell nivå avsevärt öka solidariteten och den ömsesidiga förståelsen mellan folken och främja interkulturell dialog. Mot den bakgrunden välkomnar EESK kommissionens avsikt att utvidga den europeiska volontärtjänstgöringen och öka dess synlighet och effektivitet.

2.7

Solidaritet och ansvarskänsla gentemot andra samt behovet av att känna sig nyttig är viktiga motivationskällor för frivilligarbete. Det skapar sociala band, bidrar till den sociala sammanhållningen och ökar livskvaliteten och de sociala framstegen i Europa. Det förkroppsligar på så sätt den europeiska integrationens värderingar, i enlighet med artikel 2 i EG-fördraget och i artikel 2 i EU-fördraget. Dessutom är frivilligarbete ett viktigt uttryck för deltagardemokratin, som i det europeiska konstitutionella fördraget erkänns vara en del av det demokratiska livet i EU. Frivillig verksamhet är till stor nytta för allmänheten, liksom de frivilliga själva. Frivilligarbete bör i samtliga EU:s medlemsstater och i unionen själv få det erkännande det förtjänar.

2.8

EESK ägnade sig redan i sin informationsrapport från 2002 om ”Hospicearbete – ett exempel på volontärverksamhet i Europa” (föredragande: Soscha zu Eulenburg) åt frågan om frivilligarbete.

Dessutom har kommittén belyst frivilligarbetet under andra aspekter, även om hittills inga yttranden i just denna fråga har utarbetats (6).

2.9

Också inom EU vinner frivilligarbetets bidrag på det sociala området och på kultur- och miljöområdet allt större erkännande, och frivilligorganisationerna blir allt mer involverade i de politiska beslutsprocesserna på områden som utbildning och livslångt lärande, hälsovård och konsumentskydd, utveckling, handel osv. EESK välkomnar dessa initiativ men anser att de framsteg som gjorts hittills är långtifrån tillräckliga.

2.10

EESK ser positivt på att ungdomars frivilliga verksamhet betraktas som en prioriterad fråga i den politiska process som kommissionen inledde 2001 samt inom ramen för den öppna samordningsmetoden. Kommittén uppmanar kommissionen att på grundval av de framsteg som redan gjorts fortsätta utvecklingen av frivilligarbetet genom att behandla de övergripande aspekterna inom ramen för ett holistiskt arbetssätt.

2.11

På internationell nivå var 2001 en milstolpe, då FN utropade det internationella frivilligåret. Detta år har riktat offentlighetens ljus på frivilligarbetet, det har återigen uppmuntrat människor att engagera sig frivilligt och visat vägar för hur frivilligarbete kan erkännas, stödjas och främjas från politiskt håll. På FN:s initiativ firas den 5 december varje år Internationella dagen för frivilligas arbete. Också EU borde göra sina medborgare uppmärksamma på detta viktiga evenemang.

2.12

Över lag anser kommittén dock att kommissionen och medlemsstaterna bör ägna sig mer åt frågan om frivilligarbete. Detta är också anledningen till att EESK välkomnar begäran från Margot Wallström om att kommittén skall utarbeta ett yttrande i denna viktiga fråga.

3.1

I praxis och forskning definieras frivilligarbete ofta på olika sätt, och det är också svårt att finna en definition som täcker detta begrepps alla olika nyanser. Typiska för de olika definitionerna i EU:s länder är tre gemensamma grundkriterier:

Det är omstritt huruvida endast regelbunden verksamhet skall falla under denna definition, om grannskapsprojekt och de tidsbanker som utvecklats på senare år också hör dit eller om endast ideellt arbete i formell och strukturerad form skall räknas in. De tre grundvillkoren är emellertid en absolut förutsättning för att en verksamhet skall anses som ideell, oavsett om det rör sig om frivilligt arbete till förmån för lokalsamhället eller en organiserad volontärtjänst. Generellt sett kan man säga att det är lättast att hantera de stora skillnaderna inom området ideell verksamhet genom en bred definition.

3.2

Syftet med frivilligarbete är inte att ersätta betalt arbete. Det är tvärtom önskvärt att det skall vara omöjligt att ersätta lönearbete med frivillig verksamhet. Det ideella arbetet får sitt särskilda värde genom att det bidrar till utformandet av vårt gemensamma samhälle. Det frivilliga arbetet syftar inte till att tillhandahålla sociala tjänster eller överta statliga grundläggande uppgifter. Det frivilliga arbetets särskilda mervärde består i följande:

3.3

Ideellt arbete uppträder i många olika former, vilket gör det svårt att kategorisera. De mest skilda samhällsgrupper engagerar sig i frivilligarbete, om än i olika utsträckning i olika medlemsländer: Andelen verksamma volontärer per område och deras profil (ålder, bakgrund, utbildningsnivå osv.) varierar delvis starkt från land till land.

3.4

Vid sidan av formell verksamhet som utövas genom särskilda organisationer finns också ett informellt engagemang, ofta i det dolda (t.ex. ofta invandrares frivilligarbete).

3.4.1

Bland de olika formerna av ideellt arbete finns bl.a. följande:

3.4.2

Man kan också klassificera det frivilliga arbetet efter verksamhetsområde (t.ex. idrott, kultur, socialt arbete, hälsovård, utbildning, ungdomsfrågor, miljö, katastrofskydd, politik och konsumentskydd, utvecklingssamarbete).

3.5

Volontärtjänstgöring är en särskild form av frivilligt arbete: Det är på förhand begränsat i tiden och utförs ofta av frivilliga på heltid, dvs. inte som merparten av det ideella arbetet som utförs som komplement till annan verksamhet, t.ex. utbildning eller yrkesverksamhet. Till skillnad från frivillig verksamhet som utövas fortlöpande under fritiden finns för volontärtjänstgöring i allmänhet en uppsättning gemensamt fastställda regler och ansvarsområden, ofta i form av ett avtal mellan de olika deltagarna i projektet, inklusive volontärerna. Man kan skilja på olika former av volontärtjänstgöring:

Frivillig verksamhet omfattar alla typer av ideellt arbete och kan beskrivas på följande sätt: Den är öppen för alla, obetald, sker på frivillig basis, innehåller utbildningsaspekter (inte formell utbildning) och åstadkommer ett socialt mervärde.

Volontärtjänstgöring är en form av frivillig verksamhet med följande särskilda kännetecken: Den är tidsbegränsad; mål, innehåll, uppgifter, struktur och ramar är tydligt fastställda; rättsligt skydd och social trygghet erbjuds.

Den statligt organiserade volontärtjänsten är en volontärtjänst som organiseras av staten eller på uppdrag av staten, exempelvis på det sociala området eller räddningstjänstområdet.

Civiltjänst finns i vissa länder som icke frivilligt alternativ till den obligatoriska värnplikten (7).

3.6

Man kan göra en klar distinktion mellan volontärverksamhet och ideell verksamhet: Volontärverksamheten, såsom den definieras av FN och ILO, utförs för organisationer utan vinstdrivande syfte, där den ofta avlönas under marknadsnivån, medan den ideella verksamheten är oavlönad, även om ersättning kan utgå för utgifter i samband med uppdraget. Vid preciseringen av den rättsliga statusen för dessa verksamheter bör man beakta detta förhållande för att göra situationen lättare för de berörda parterna och för ”praktikanter” som står till de icke-statliga organisationernas förfogande i samband med den obligatoriska delen av studierna.

Enligt ILO:s och FN-organens definition är frivilligarbete ett arbete som inom organisationer utan vinstsyfte, dvs. frivilligorganisationer eller icke-statliga organisationer med humanitär eller ideell inriktning, utförs av frivilliga som i de flesta fall får ersättning i form av lön. De är löntagare, vars arbete kan karaktäriseras som frivilligt eftersom deras lön ofta ligger under den marknadsmässiga. Som exempel kan nämnas att en logistiker i en humanitär hjälporganisation eller en jurist i en sammanslutning för försvar av flyktingars rättigheter är löntagare, men uppbär en annan och lägre lön en den som de skulle kunna kräva på den fria marknaden (transporter eller juridisk rådgivning).

Det europeiska volontärtjänstprogrammet, som vid flera tillfällen nämns och framhålls som ett exempel som bör utvidgas och lyftas fram, är i själva verket en tjänst som ställer ungdomar till förfogande för sammanslutningar eller icke-statliga organisationer mot ersättning för utgifter (kost och logi) och som omfattar en traktamentsdel som vid praktiktjänstgöring. Detta är ett sätt att låta dessa sammanslutningar eller icke-statliga organisationer få disponera ungdomar under universitetsstudierna (obligatorisk praktik i utlandet inom nästan alla studier med internationell eller europeisk prägel).

Ungdomars deltagande i humanitära projekt eller projekt av allmänt intresse mot en schablonersättning är berikande för båda parter. Om man har för avsikt är att klargöra den beviljade ersättningens rättsliga status får man inte blanda ihop ideellt arbete och volontärarbete.

3.7

Frivilligt arbete enligt ILO:s och FN-organens definition, dvs. för vilket lön utgår, t.ex. verksamheten inom Läkare utan gränser, behandlas inte i detta yttrande.

3.8

Under de senaste åren har området frivilligarbete diversifierats ytterligare med avseende på former och motiv. Avgörande för detta har varit nya värderingar och ny utveckling i samhället. Intresset för och efterfrågan på ideellt arbete har växt, men finansiering, budgetmedel och infrastrukturutveckling har inte hållit jämna steg. Erkännandet växer inte heller i tillräcklig omfattning.

3.8.1

För dem som arbetar frivilligt har det ideella arbetet fördelar i form av en meningsfull fritid, utveckling av social kompetens samt möjligheter att förvärva och dela med sig av erfarenheter. Kunskapsinhämtning eller möjligheten att lära sig mer om sig själv och sina färdigheter är allt oftare motiv bakom ungas engagemang i frivilligarbete, liksom inte minst viljan att klara av kunskapssamhällets krav. När det gäller volontärtjänst i utlandet spelar även de mellankulturella kontakterna och möjligheten att lära sig ett främmande språk en roll för dem som beslutar sig att arbeta frivilligt. Förståelsen mellan kulturerna främjas på så vis, framför allt inom EU-ramen. Gränsöverskridande frivilliga projekt som exempelvis ”börserna” för frivilligarbete i Euroregionerna kan spela en större roll för utvecklingen av EU-medborgarskapet.

3.8.2

Det civila samhällets organisationer och frivilligcentrum får lättare frivilligarbetande om man tar hänsyn till nya företeelser i vårt samhälle: Exempel på sådant är förändringar i ungdomskulturen, Internets utbredning och möjligheterna till frivilligt engagemang online; nya sätt att kontakta ungdomar, exempelvis via SMS; erbjudanden om kortfristiga åtaganden som ett första steg för ungdomar; hänsyn till nya fritidsförhållanden samt den tillgängliga tiden för intresserade medborgare; målinriktning mot nya målgrupper som invandrare, långtidsarbetslösa eller det ökande antalet pensionärer som vill engagera sig.

3.9

Sammanfattningsvis kan man säga att det frivilliga arbetet är en övergripande företeelse, att det berör olika områden av samhället men att det också spelar en roll för en stor del av befolkningen. Man kan emellertid notera att frivillig verksamhet är mindre vanlig i missgynnade och marginaliserade befolkningsgrupper.

4.1

I internationell facklitteratur analyseras det ideella arbetet huvudsakligen med avseende på dess samhälleliga eller ekonomiska funktion. Som redan nämnts består det frivilliga arbetets särskilda värde i dess bidrag till ett aktivt medborgarskap, och dess påverkan är ofta svår att kvantifiera: samhällsengagemang, känsla av tillhörighet, identifikation med samhället, solidaritet, ansvar för samhället och främjande av den sociala sammanhållningen är mycket svåra att direkt mäta.

4.2

Ett lämpligt tillvägagångssätt som beskrivs i forskningsarbete om det civila samhället (t.ex. Putnam, 2000 (8)) är det så kallade sociala kapitalet, till vilket det ideella arbetet utgör ett väsentligt bidrag. Sociala nätverk, kontakter, medborgarnas värderingar och attityder samt ömsesidigt förtroende är av väsentlig betydelse för regionernas sociala (och ekonomiska) utveckling. Om det inom ett visst område finns många organisationer ur det civila samhället eller frivilligarbetare, då ger även andra ekonomiska och sociala indikatorer ett mer positivt utslag. Det ideella arbetet ökar det sociala kapitalet i ett samhälle avsevärt eftersom det skapar nätverk och kopplingar.

4.3

Till de allmänt använda kvantitativa indikatorerna för ett lands utveckling (centrala ekonomiska indikatorer som ekonomisk tillväxt och budgetbalans) måste även nya och alternativa indikatorer fogas som mäter det sociala kapitalet och den sociala sammanhållningen samt det ideella arbetets bidrag. Man bör också i siffror ange det frivilliga arbetets ekonomiska värde enligt den metod som FN föreslår i sin handbok för ideella organisationer i nationalräkenskapssystemet.

4.4

Fokus ligger här på en hållbar utveckling med inriktning mot ett globalt system som vid sidan av ekonomiska framsteg också främjar ekologisk hållbarhet, solidaritet och demokrati. Detta ligger också i linje med målen i Lissabonstrategin där de tre områdena ekonomi, sociala frågor och miljö mot bakgrund av den hållbara utvecklingen anses hänga samman och kunna dra ömsesidig nytta av varandra genom samverkanseffekter. Frivilligt arbete utgör ett väsentligt bidrag som måste mätas inom alla tre områdena: Främjande av den sociala sammanhållningen, verksamhet på miljöområdet samt återintegrering av (långtids)arbetslösa på arbetsmarknaden.

4.5

I Europeiska ungdomspakten, som antogs av rådet våren 2005 och som ingår i Lissabonstrategin, uppmuntras unga att ägna sig åt frivillig verksamhet (9).

4.6

Enligt internationell forskning och erfarenhet kan ideellt arbete inom olika områden främjas på ett bättre och mer målinriktat sätt.

4.6.1

När det gäller barn kan till exempel socialisering, utbildning och uppfostran ges en sådan inriktning att de senare blir aktiva medlemmar av samhället. Organisationer med samhällsprogram där barn och ungdomar utgör en dominerande del av medlemmarna har en särskild roll som inspiratörer i denna process.

4.6.2

Ideellt arbete kan spela en särskild roll i kampen mot ungdoms- och långtidsarbetslöshet samt i allmänhet för inträdet i förvärvslivet.

Frivilligarbetare kan målinriktat samla viktiga erfarenheter och kunskaper som efterfrågas på arbetsmarknaden samt bygga upp kontaktnätverk. Vid sidan av verksamhet på det sociala området och inom sjukvården, två traditionella områden för ideellt arbete, kan frivilligarbetare skaffa sig nyckelkompetens och kunskaper på områdena informationsverksamhet, kommunikation, framställning i tal och skrift, social kompetens, förvaltning av organisationer och yrkesutbildning.

De har möjlighet att prova olika sociala roller, att lära sig fatta korrekta beslut, lösa problem, tillägna sig en arbetskultur, bevisa sin rättskänsla och sitt ledarskap. Det ideella arbetet kan utgöra en viktig beståndsdel i meritförteckningen och karriären. Frivilligarbete ger i sina olika former tillfälle till icke-formellt lärande och informellt lärande, som kompletterar det formella lärandet och utbildningen. Det förbättrar de frivilligas möjligheter på arbetsmarknaden, i synnerhet för de unga.

4.6.3

På området aktivt åldrande har frivilligarbete dubbel betydelse: Det ger äldre möjlighet att fortsätta att delta i samhällslivet och känna att deras livserfarenhet kommer till nytta. Detta påverkar deras hälsa och livskvalitet på ett positivt sätt. Dessutom kan frivilligarbetet leda till att förståelsen mellan generationerna ökar då unga och gamla arbetar tillsammans för något, utbyter erfarenheter och stöder varandra.

4.6.4

Ideellt arbete kan ge olika marginaliserade befolkningsgrupper en möjlighet till integration, antingen genom att frivilliga engagerar sig för dem eller genom att de själva genom frivilligarbete återknyter till samhället. Detta ansvarstagande genom ideellt arbete är viktigt framför allt för socialt marginaliserade befolkningsgrupper och för invandrare. Tyvärr förhindras denna process i vissa medlemsstater genom lagstiftning. Det finns exempelvis medlemsstater där invandrare inte får engagera sig i ideellt arbete.

4.6.5

Man kan också peka på betydelsen av olika självhjälpsgrupper. Kännetecknet på sådana är att människor med liknande problem – inom de mest skilda områden – sluter sig samman och hjälper varandra genom utbyte av personliga erfarenheter.

4.6.6

Även arbetsgivare och företag spelar en roll i främjandet av ideellt arbete. Dels förvärvar de anställda genom ideellt arbete utanför företaget social kompetens som höjer kreativiteten och arbetsmotivationen, och på detta sätt känner de en starkare koppling till företagen. Dels blir företagen allt mer medvetna om sitt sociala ansvar: Partnerskap till ömsesidig nytta mellan frivilligorganisationer, kommuner, stat och företag bidrar till att mobilisera lokal kapacitet och gemensamt arbeta med utformningen av samhället. Dialogen mellan arbetsmarknadsparterna, det ömsesidiga kunskapsutbytet samt kollektivavtal kan bidra till att det ideella arbetet, som är en del av det sociala ansvaret, får större erkännande och understöd.

4.6.7

EESK beklagar att frivilligorganisationer och frivillig verksamhet, ofta på grund av att det i många medlemsstater saknas en rättslig definition av eller en rättslig grund för frivilligarbetet, inte får tillräckligt offentligt erkännande. Ibland leder detta till att potentialen inte uppmärksammas, exempelvis när frivilligarbete inte erkänns som en del av åtgärderna för att integrera ungdomar, arbetslösa eller invandrare. Situationen för frivilligarbetare är dessutom ofta problematisk, särskilt med avseende på skatter, social trygghet och försäkringsfrågor. Bestämmelser måste införas som klargör frivilligarbetarnas rättsliga ställning och som ger samtliga invånare i ett land rätten att engagera sig i ideellt arbete. Medlemsstaterna uppmanas också att åtgärda de arbetsrättsliga brister som står i vägen för insatser från frivilligarbetare som utför ett viktigt arbete i allmänhetens intresse, särskilt i katastrofsituationer. Alltför ofta är anställda hänvisade till sina arbetsgivares goda vilja när det gäller att få särskild ledighet beviljad eller fortsatt utbetald lön.

4.6.8

EESK rekommenderar att man klargör förhållandet mellan och uppgifterna för staten, näringslivet och frivilligorganisationerna. Ideellt arbete spelar en viktig roll i våra samhällen men bör inte användas för att tillhandahålla grundläggande sociala tjänster eller ersätta verksamhet i offentlig regi. Politiken måste syfta till att främja ideellt arbete som sådant, men det bör inte instrumentaliseras eftersom det då skulle förlora sitt existensberättigande och sitt särskilda värde, som ligger i människornas fria val.

4.6.9

EESK anser att staten emellertid har till uppgift att tillhandahålla den infrastruktur som krävs för ideellt arbete. Frivilligarbetet är visserligen obetalt – men det är inte gratis. Erfarenheterna från vissa europeiska länder visar att en infrastruktur särskilt inriktad på ideellt arbete ökar dess omfattning och kvalitet avsevärt. Det lönar sig att ge stöd och rådgivning till frivilligorganisationer och att stimulera de frivilliga, utbilda, bistå och stödja dem, och eventuellt ersätta kostnader. Även om detta kostar pengar är det en investering som betalar sig. Här kan staten genom strategisk programplanering, medvetandehöjande åtgärder och samordning spela en aktiv roll. För att den frivilliga verksamheten ska bli mer känd måste staten finansiera utarbetandet av studier och lägga större vikt vid att idén bakom det ideella arbetet får en plats i utbildningen.

4.6.10

Å andra sidan måste alla berörda aktörer (stat, företag, fackföreningar och frivilligorganisationer) dra åt samma håll om frivilligarbetet skall kunna främjas och föras fram, och om det samhälleliga erkännandet skall kunna ökas. Ett effektivt samarbete i nätverk mellan frivilligorganisationerna för utbyte av god praxis och mobilisering av resurser är lika nödvändigt som dialog och samarbete mellan de olika sektorerna.

EESK:s yttrande om ”Ungdomspolitik”, föredragande: Jillian van Turnhout (EUT C 28, 3.2.2006, s. 35–41).

EESK:s yttrande om ”Programmet 'Aktiv ungdom' för perioden 2007–2013”, föredragande: José Isaías Rodríguez García-Caro (EUT C 234, 22.9.2005, s. 46–51).

EESK:s yttrande om ”Det europeiska medborgarskapet och former för hur det skall göras synligt och effektivt”, föredragande: Bruno Vever (ännu inte publicerat i EUT).

EESK:s yttrande om ”Handlingsprogrammet ’Aktivt medborgarskap’”, föredragande: Daniel Le Scornet (EUT C 28, 3.2.2006, s. 29–34).

30.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 325/53

1.1

Varje EU-medborgare berörs av företagens sociala ansvar, som är en byggsten i den europeiska sociala modellen. EESK välkomnar att kommissionen antar ett sådant synsätt i meddelandet, där man även betonar att ”frågan om företagens sociala ansvar avspeglar EU:s egna grundläggande värderingar”. Därför anser EESK att EU-medborgarna skall ha tillgång till en så tillförlitlig och utförlig information som möjligt när det gäller olika företags och regioners åtaganden och praxis. Utvärderingar av hög kvalitet kunde ge medborgaren större valmöjligheter som konsument, sparare och invånare. Produkter och tjänster som är spårbara och kan erbjuda samhällsinformation av hög kvalitet har redan i dag ett verkligt konkurrensmässigt övertag bland investerare, konsumenter och konsumentorganisationer. Denna tendens blir allt viktigare med tanke på en hållbar utveckling.

1.2

En informationsportal om företagens sociala ansvar kunde ingå i handlingsplanen för hur Europatanken skall kunna förmedlas bättre. Denna europeiska portal kunde innehålla tillgänglig information och ge möjlighet att åskådliggöra antalet och typen av företag, behandlade teman och deltagande parter. Den kunde vara värdefull för aktörerna i samtliga medlemsstater då dessa vill anpassa företagens sociala ansvar. Det vore särskilt viktigt att portalen innehåller information om goda metoder vid företag i de nya medlemsstaterna. Den kunde ge en allmän överblick av företagens sociala ansvar. Förteckningen skall vara frivillig och multilateral samt utgöra ett viktigt stöd för den ”europeiska alliansen” och bör medfinansieras av kommissionen. Den praxissamling (1) för företagens sociala ansvar som därmed bildas ger möjlighet till informationsutbyte om goda metoder vid företag och i olika regioner.

1.3

Eftersom företagens sociala ansvar bidrar till Lissabonstrategin (innovation, konkurrenskraft, möjligheter till anställning och nya arbetstillfällen) föreslår EESK att medlemsstaterna stöder företagens sociala ansvar i sina nationella reformplaner och därmed naturligtvis även i de nationella strategierna för hållbar utveckling. Kommittén påminner om att metoderna för socialt ansvarstagande är frivilliga och används som komplement till respekten för arbetsrätten och den nationella sociala lagstiftningen samt för att vid behov stödja de internationella arbetsnormerna. EESK uppmanar medlemsstaternas och EU:s förvaltningar att gynna uppkomsten och utvecklingen av nya verksamhetssektorer som skapas eller utvecklas genom politiken för företagens sociala ansvar. EU:s medlemsstater bör vid offentlig upphandling uppmuntra företagen till ansvarskännande (politik med sociala och miljömässiga kriterier).