Flyktingstatus eller status som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd

Detta direktiv fastställer de villkor som medborgare i icke-europeiska länder och statslösa personer ska uppfylla för att betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd. Det fastställer också innehållet i det skydd som skall beviljas dessa personer.

RÄTTSAKT

Rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när medborgare i tredje land eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet.

SAMMANFATTNING

Vid Europeiska rådets möte i Tammerfors i oktober 1999 enades länderna i Europeiska unionen (EU) om att inrätta ett gemensamt europeiskt asylsystem (CEAS) helt grundat på Genèvekonventionen från 1951 om flyktingars rättsliga ställning, kompletterad av New York-protokollet från 1967 och därigenom garantera att ingen skickas tillbaka för att på nytt bli utsatt för förföljelse, dvs. att principen om "non-refoulement" bekräftas. Genomförandet av det gemensamma europeiska asylsystemet innebär på kort sikt att man ska harmonisera reglerna för erkännande och innebörd av flyktingstatus.

Allmänna bestämmelser

Direktivet fastställer miniminormer för beviljande av flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande åt medborgare i icke-EU-länder eller statslösa personer samt innehållet i det skydd som skall beviljas dem.

Direktivet tillämpas på alla ansökningar om internationellt skydd vid ett EU-lands gräns. EU-länderna får också införa eller behålla förmånligare bestämmelser.

Förutsättningar för internationellt skydd

Flyktingstatus kan begäras av alla icke-EU-medborgare eller statslösa personer som befinner sig utanför sitt ursprungsland och som är ovilliga eller oförmögna att återvända dit. Sökande som inte uppfyller kraven för flyktingstatus kan ansöka om subsidiärt skydd.

Vid prövning av den sökandes fruktan ska EU-länderna beakta följande omständigheter:

• alla relevanta uppgifter om ursprungslandet vid tiden för granskningen av ansökan, inklusive information om ursprungslandets lagar och förordningar och hur dessa tillämpas;
• relevanta dokument eller yttranden från sökanden om huruvida denna har varit eller kan komma att bli föremål för förföljelse eller allvarlig skada;
• om där finns tydliga indikationer på att välgrundad fruktan för förföljelse eller en verklig risk för att lida allvarlig skada i fall där sökanden redan har varit föremål för förföljelse eller annan allvarlig och oberättigad skada;
• den sökandes personliga ställning (bakgrund, ålder, kön, handlingar för vilka den sökande kan ha varit utsatt eller kan komma att bli utsatt för som skulle betyda förföljelse eller allvarlig skada, etc.);
• den sökandes förehavanden efter att han eller hon lämnade sitt ursprungsland.

EU-länderna ska beakta förföljelsens ursprung. Hotet kan härröra från:

• staten;
• partier eller organisationer som kontrollerar staten;
• grupper som inte företräder staten, om staten är oförmögen eller ovillig att tillhandahålla effektivt skydd.

Enligt direktivet kan statligt skydd också lämnas av partier eller organisationer, inbegripet internationella organisationer, som kontrollerar en region eller en betydande del av statens territorium.

När EU-länderna väl har konstaterat att fruktan för förföljelse eller annan allvarlig och oberättigad skada är välgrundad, får de pröva huruvida denna fruktan är klart begränsad till en viss del av ursprungslandets territorium och, i så fall, huruvida den sökande rimligen kan återsändas till en annan del av landet där det inte skulle finnas någon välgrundad fruktan för förföljelse eller annan allvarlig och oberättigad skada.

Särskilda regler för flyktingstatus

Enligt direktivet ska följande situationer som innebär svåra överträdelser av grundläggande mänskliga rättigheter, av sin natur eller av upprepning, omfattas av begreppet förföljelse, när de grundar sig på ras, religion, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp, eller politisk åskådning:

• fysiskt eller psykiskt våld, inklusive sexuellt våld;
• rättsliga, administrativa, polisiära eller rättsliga åtgärder som är diskriminerande eller som tillämpas på ett diskriminerande sätt;
• åtal eller bestraffning som tillämpas på ett oproportionerligt eller diskriminerande sätt eller för vägran att gör militärtjänst som skulle innefatta mycket allvarliga brott, som krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten;
• ett avslag i fråga om rättsligt överklagande som resulterar i ett oproportionerligt eller diskriminerande straff;
• köns- eller barnspecifika handlingar.

Det är irrelevant huruvida den sökande faktiskt har de särdrag som ligger till grund för diskrimineringen - det räcker att sådana särdrag tillskrivs honom eller henne av den som står för förföljelsen. Det är också irrelevant huruvida den sökande kommer från ett land där många eller alla personer riskerar allmänt förtryck eller våld.

Flyktingar kan förlora sin flyktingstatus i vissa fall (vid förvärv av en ny nationalitet, frivilligt återvändande till ursprungslandet, ifall de omständigheter i ursprungslandet har upphört eller har förändrats till den grad att skydd inte längre är nödvändigt, etc.). Det är dock EU-landet som bär bevisbördan när det gäller att fastställa att en flykting inte längre uppfyller villkoren för att åtnjuta internationellt skydd.

Medlemsländerna ska från flyktingstatus och den status som ges av det subsidiära skyddet undanta sökande

• som har begått brott mot freden, krigsförbrytelse eller brott mot mänskligheten;
• som har begått ett grovt icke-politiskt brott;
• som har gjort sig skyldig till gärningar som strider mot Förenta nationernas (FN) syften och grundsatser.

EU-länderna ska dock bedöma dessa fall på individuell basis och se till att sökande har möjlighet att överklaga ett beslut att undanta dem från internationellt skydd.

Särskilda regler för subsidiär skyddsstatus

Direktivet ger EU-länderna möjlighet bevilja subsidiärt skydd till en person som ansöker om internationellt skydd och som befinner sig utanför sitt ursprungsland utan att kunna återvända dit på grund av en verklig risk att utsättas för allvarlig skada, som:

• tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling;
• dödsstraff eller avrättning;
• allvarligt och personligt hot mot en civilpersons liv eller lem till följd av urskillningslöst våld i situationer av väpnad konflikt, antingen inom landet eller mellan länder.

Det subsidiära skyddet kan återkallas om förhållandena i ursprungslandet upphör att existera eller förändras på ett sådant sätt att skyddet inte längre är nödvändigt.

Innebörden av flyktingstatus och subsidiär skyddsstatus

EU-länderna ska ta särskild hänsyn till situationen för vissa grupper av personer (till exempel underåriga, underåriga utan medföljande vuxen, funktionshindrade, äldre, gravida kvinnor, ensamstående föräldrar tillsammans med underåriga barn, personer som har utsatts för tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld).

Med förbehåll för villkor som kan definieras av EU-länderna har familjemedlemmar rätt till samma rättsliga ställning som den som ansöker om internationellt skydd.

Genom direktivet ska EU-länderna garantera personer som har flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande en rad rättigheter, bland annat följande:

• skydd mot avvisning eller utvisning;
• rätt till information på ett språk som de förstår;
• uppehållstillstånd på minst tre år och förnybart för flyktingar, och uppehållstillstånd på minst ett år och förnybart för personer som har subsidiärt skydd;
• rätt att resa inom det land som beviljat statusen liksom att resa utanför det landet;
• rätt att ta anställning eller bedriva verksamhet som egenföretagare liksom möjlighet att delta i yrkesutbildning;
• tillträde till utbildningssystemet för minderåriga och till fortbildning och omskolning för vuxna;
• tillgång till vård samt andra former av hjälp till personer med särskilda behov (underåriga, offer för tortyr, våldtäkt eller andra former av psykologiskt, fysiskt eller sexuellt våld, etc.);
• tillgång till lämplig bostad;
• tillgång till program som främjar deras integration i värdsamhället och till program för frivilligt återvändande till ursprungslandet.

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och Rådet om tillämpningen av direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet [KOM(2010) 314 slutlig – ej offentliggjord i EUT]. Rapporten presenterar införlivandet och verkställandet av direktiv 2004/83/EG av EU-länderna och problem identifierade som ett resultat av detta.

Även om vissa EU-länder inte höll tidsfristen för att införliva direktivet i nationell rätt, så har det nu införlivats av alla EU-länder. Vissa bestämmelser har dock införlivats inkorrekt eller bara delvis, inklusive lägre normer än de angivna i direktivet. Följaktligen är det stor variation i sättet på vilket EU-länder beviljar skydd och innehållet i skyddet.

Som exempel, så var införlivandet av följande bestämmelser som rör beviljande av internationellt skydd problematiskt:

• en lista över frågor att ta hänsyn till vid bedömning av ansökningar;
• aktörer som utövar förföljelse;
• förutsättningar för att betraktas som subsidiärt skyddsbehövande;
• upphörande av eller undantag från skydd, och EU-ländernas bevisbörda att visa anledningarna till detta.

Å andra sidan införlivade nästan alla EU-länderna bestämmelserna om aktörer som ger skydd och förföljelse och skäl för förföljelsen.

När det gäller innehållet i det beviljade skyddet, så misslyckades vissa EU-länder att införliva bestämmelserna om utsatta personer och underåriga och tillgång till information, hälso- och sjukvård samt integrationsfrämjande åtgärder. Bestämmelsen om skydd mot avvisning (non-refoulment) införlivades av alla EU-länder. I tillägg beviljar flera EU-länder längre uppehållstillstånd än vad direktivet kräver och beviljar tillträde till arbetsmarknaden.

Skillnaderna i EU-ländernas verkställande är, till viss grad, resultatet av att vissa koncept i direktivet är vaga och tvetydiga, som aktörer som ger skydd och internationellt skydd, vilket endast kan åtgärdas genom att ändra de berörda bestämmelserna.

I korthet, så har inte målet att harmonisera förutsättningarna för beviljande av internationellt skydd och skyddets innehåll inte ännu uppnåtts helt.

Senast ändrat den 19.10.2010