EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 8.3.2018

COM(2018) 118 final

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

om effekterna av artiklarna 199a och 199b i rådets direktiv 2006/112/EG på bedrägeribekämpning

1BAKGRUND

Enligt artikel 199a.1 i direktiv 2006/112/EG (nedan kallat mervärdesskattedirektivet) får medlemsstaterna föreskriva att den betalningsskyldiga personen ska vara den beskattningsbara person åt vilken tillhandahållandena görs (förfarandet för omvänd betalningsskyldighet). Detta förfarande är tidsbegränsat och kan användas till och med den 31 december 2018.

Enligt artikel 199a.3 i mervärdesskattedirektivet ska de medlemsstater som tillämpar förfarandet lämna en rapport till kommissionen senast den 30 juni 2017 på grundval av utvärderingskriterierna i artikel 199a.2 c.

Därefter ska kommissionen före den 1 januari 2018 lägga fram en allmän utvärderingsrapport om effekterna av den mekanism som föreskrivs i artikel 199a.1 i mervärdesskattedirektivet har haft på bedrägeribekämpningen.

Enligt artikel 199b.1 i mervärdesskattedirektivet får medlemsstaterna utse mottagaren som betalningsskyldig för mervärdesskatt på specifika leveranser av varor och tjänster som en åtgärd enligt en mekanism för snabba insatser för att bekämpa plötsligt och omfattande bedrägeri som kan leda till betydande och oersättliga ekonomiska förluster. Denna åtgärd ska tillämpas till och med den 31 december 2018 1 .

Enligt artikel 2 i direktiv 2013/42/EU om ändring av mervärdesskattedirektivet ska kommissionen före den 1 januari 2018 lägga fram en övergripande utvärderingsrapport om effekterna av mekanismen för snabba insatser.

Mot bakgrund av detta inriktas denna rapport på effekterna av de åtgärder som föreskrivs i artikel 199a i mervärdesskattedirektivet för att bekämpa bedrägeri och på effekterna av den mekanism som föreskrivs i artikel 199b i mervärdesskattedirektivet.

2RAPPORTENS OMFATTNING

Syftet med rapporten är enligt artiklarna 199a och 199b att ge medlemsstaterna möjlighet att snabbt angripa problem med gemenskapsinternt bedrägeri via skenföretag: i artikel 199a genom en möjlighet att tillämpa förfarandet för omvänd betalningsskyldighet för de angivna tillhandahållandena och i artikel 199b genom att ställa ett snabbare förfarande till förfogande för att införa förfarandet för omvänd betalningsskyldighet i händelse av plötsligt och omfattande bedrägeri.

Gemenskapsinternt bedrägeri via skenföretag innebär att ett företag köper varor från en annan medlemsstat där varorna är mervärdesskattebefriade och sedan säljer dem vidare och inkluderar mervärdesskatt på fakturan till kunden. När företaget tagit emot mervärdesskattebetalningen från kunden försvinner företaget innan det har betalat in mervärdesskatten till skattemyndigheterna. Samtidigt kan kunden, som agerat i god eller ond tro, dra av den mervärdesskatt som betalats till leverantören i sin mervärdesskattedeklaration. Möjligheten att använda förfarandet för omvänd betalningsskyldighet enligt artikel 199a i mervärdesskattedirektivet förefaller vara ett användbart verktyg för medlemsstaterna för att bekämpa denna typ av bedrägeri på deras territorier inom de känsliga områden som anges. Om företaget är skyldigt att använda omvänd betalningsskyldighet för dessa inhemska tillhandahållanden kan det inte debitera mervärdesskatt på fakturan och inte få betalt för mervärdesskatt från kunden, och företaget kan följaktligen inte försvinna med mervärdesskattebeloppet.

Mekanismen för snabba insatser i artikel 199b är en processuell åtgärd som ger medlemsstater möjlighet att snabbt införa ett tillfälligt förfarande för omvänd betalningsskyldighet på tillhandahållanden där plötsligt och omfattande bedrägeri har förekommit, inbegripet på tillhandahållanden som inte anges i artikel 199a. En medlemsstat kan med hjälp av mekanismen överbrygga den period det tar för godkännande av normala undantag enligt artikel 395 i mervärdesskattedirektivet, som medlemsstaten ska ansöka om samtidigt.

Kommissionen har på senare tid lagt fram två lagstiftningsförslag till stöd för medlemsstaternas bedrägeribekämpning. Det första är ett förslag om administrativt samarbete på mervärdesskatteområdet 2 som skulle stärka samarbetet mellan medlemsstaterna för att effektivt bekämpa gränsöverskridande bedrägeri. Det andra är ett förslag om ett slutgiltigt system för mervärdesskatt 3 som i slutändan skulle begränsa risken för gemenskapsinternt bedrägeri via skenföretag, eftersom det skulle innebära beskattning där transporten av varorna avslutas och därmed avskaffa undantaget för gemenskapsinterna tillhandahållanden och förvärv av varor.

Rapporten grundar sig på återkoppling från medlemsstater och berörda parter om verkan av den sektorsvisa omvända betalningsskyldigheten i bedrägeribekämpning, i enlighet med mervärdesskattedirektivets krav.

Under arbetet med rapporten uppmanades medlemsstaterna att lämna sina erfarenheter och sin bedömning av åtgärderna. För att säkerställa att synpunkter från företag beaktades ombads berörda företag, via expertgruppen för mervärdesskatt 4 , att lämna sina synpunkter.

3BEDÖMNING AV ÅTGÄRDERNA

3.1 Användningen av åtgärden i artikel 199a.1 i mervärdesskattedirektivet

Artikel 199a.1 i mervärdesskattedirektivet är till sin karaktär frivillig och gör det möjligt för medlemsstaterna att tillämpa förfarandet för omvänd betalningsskyldighet för ett antal varor och tjänster. Medlemsstaternas användning av åtgärden varierar: vissa har använt sig av möjligheten i stor utsträckning och tillämpar förfarandet för omvänd betalningsskyldighet för ett stort antal tillhandahållanden, medan andra inte använder sig av den alls.

I bilaga I finns en översikt över medlemsstaternas användning av förfarandet för omvänd betalningsskyldighet baserat på artikel 199a.1 i mervärdesskattedirektivet (baserad på uppgifter från medlemsstaterna och berörda parter).

3.2Åtgärden i artikel 199a i mervärdesskattedirektivet

Bedömningen av åtgärden i artikel 199a inriktades främst på följande fem frågor: 1) Anser du att den tillämpade åtgärden är/har varit ändamålsenlig och effektiv för att bekämpa bedrägeri? 2) Anser du att åtgärden har varit nödvändig för att bekämpa bedrägeri? Vilka skulle följderna när det gäller mervärdesskatt ha varit om din medlemsstat inte hade infört åtgärden? 3) Förekom någon överflyttning av bedrägerier till andra varor och tjänster när åtgärden infördes? 4) Kunde du konstatera att mervärdesskattebedrägerier överflyttades till andra länder efter att åtgärden införts för inhemska transaktioner? 5) Ökade beskattningsbara personers kostnader för regelefterlevnad till följd av införandet av åtgärden, och, om så var fallet, anser du att kostnaderna är proportionerliga i förhållande till åtgärdens fördelar?

Nästan alla medlemsstater besvarade frågeformuläret och lämnade sina bedömningar av åtgärden. Även berörda parter lämnade sina synpunkter, exempelvis ett antal större företag, konsultföretag, mindre revisionsbyråer och några akademiker.

3.2.1Åtgärdens ändamålsenlighet för bedrägeribekämpning

3.2.1.1Medlemsstaternas bedömning

Medlemsstaterna anser i allmänhet att åtgärden är ett mycket ändamålsenligt och effektivt verktyg för att bekämpa mervärdesskattebedrägeri i de aktuella sektorerna eller för att förebygga att bedrägeri inträffar.

Ett antal medlemsstater påpekade att införandet av förfarandet för omvänd betalningsskyldighet ledde till att gemenskapsinternt bedrägeri via skenföretag minskade betydligt eller försvann helt inom de angivna sektorerna. Införandet av förfarandet för omvänd betalningsskyldighet i de angivna sektorerna bidrog till att medlemsstaternas intäktsförlusterna minskade väsentligt på grund av gemenskapsinternt bedrägeri via skenföretag och ledde till förbättrad uppbörd av mervärdesskatt. Förutom att gemenskapsinternt bedrägeri via skenföretag försvann bidrog åtgärden även till att minska antalet företag på den ”svarta” marknaden och återställde rättvis konkurrens i sektorn.

Vissa medlemsstater framhöll att förfarandet för omvänd betalningsskyldighet inte är helt bedrägerisäkert, eftersom det ger möjligheter för andra sätt att undvika mervärdesskatt. Samtidigt påpekade de emellertid att det kan vara ett effektivt sätt att minimera bedrägerier inom vissa områden.

Alla medlemsstater som tillämpar förfarandet för omvänd betalningsskyldighet för inhemska transaktioner med utsläppsrätter angav att det fungerade mycket effektivt för att stoppa särskilt aggressiva former av bedrägeri. Man påpekade att marknaden för utsläppsrätter för växthusgaser är särskilt sårbar för bedrägeri på grund av utsläppsrätternas stora rörlighet och de stora belopp som står på spel, och att åtgärden gör det möjligt för medlemsstaterna att förhindra förekomsten av dessa mervärdesskattebedrägerier. Förfarandet ansågs också effektivt när det gäller att begränsa kommande förluster av mervärdesskatteintäkter, varför vissa medlemsstater infört det som en förebyggande åtgärd när det förekom tecken på bedrägeririsker i den aktuella sektorn.

3.2.1.2De berörda parternas bedömning

Berörda parter anser att åtgärden är effektiv för att bekämpa mervärdesskattebedrägeri, framför allt karusellbedrägeri och gemenskapsinternt bedrägeri via skenföretag.

Åtgärden tycks ha lett till att bedrägerier har upphört i ett antal fall, till att minska risken för att företag blir delaktiga i karusellbedrägeri och till att sektorn har rensats från oförklarligt låga priser, vilket har återskapat likvärdiga villkor för ärliga företag.

Några berörda parter betonade att den omvända betalningsskyldigheten bara är effektiv som en kortsiktig lösning men inte på lång sikt. Den är en generell åtgärd mot bedrägerier som tillämpas på alla företag i en sektor som måste hantera komplicerade regler om efterlevnad. Eftersom genomförandet inte sker enhetligt på EU-nivå skapas dessutom ytterligare en börda för företag som arbetar i flera medlemsstater, eftersom faktureringsreglerna skiljer sig åt beroende på huruvida den berörda medlemsstaten har valt att införa omvänd betalningsskyldighet för interna transaktioner för de varor eller tjänster som företaget handlar med. Dessa berörda parter insisterar på att EU:s mervärdesskattedirektiv ska genomföras på ett standardiserat och harmoniserat sätt i den nationella lagstiftningen och att ett robustare och mer bedrägerisäkert system för mervärdesskatt i EU behövs.

Några berörda parter framhöll att åtgärden var mycket effektiv för att bekämpa bedrägeri med utsläppsrätter för växthusgaser.

3.2.2Åtgärdens nödvändighet för bedrägeribekämpning

3.2.2.1Medlemsstaternas bedömning

Medlemsstaterna anser i allmänhet att införandet av omvänd betalningsskyldighet i de aktuella sektorerna var nödvändigt och oumbärligt för att bekämpa bedrägeri. Om åtgärden inte hade införts i de specifika fallen skulle risken ha varit stor för bedrägeri och omfattande förluster för de offentliga finanserna.

Ett antal medlemsstater påpekade att sedvanlig revision var otillräcklig i de flesta av fallen, och att den omvända betalningsskyldigheten därför var nödvändig för att göra det möjligt att bekämpa bedrägeri i de specifika sektorerna. Enligt vissa medlemsstater skulle man i avsaknad av förfarandet för omvänd betalningsskyldighet ha varit tvungna att i betydande grad förlita sig på operativa resurser. Resultatet av ett sådant tillvägagångssätt är ofta retrospektivt och det finns inga garantier för att det skulle vara framgångsrikt.

Framför allt när det gäller utsläppsrätter för växthusgaser påpekade medlemsstaterna att den omvända betalningsskyldigheten var nödvändig för att bekämpa mervärdesskattebedrägeri och för att undvika ytterligare förluster för statsbudgetarna. Utan den omvända betalningsskyldigheten för inhemska transaktioner skulle sannolikt bedrägeriet ha fortsatt, eftersom konventionella kontrollresurser och kontrollåtgärder inte hade räckt till för att komma till rätta med det.

Vissa medlemsstater framhöll att det endast var möjligt att motverka internationella bedrägerier med utsläppsrätter för växthusgaser genom att införa gemensamma regler på en bredare nivå och att samma effekt inte uppnås genom att omvänd betalningsskyldighet införs i en eller ett fåtal medlemsstater.

3.2.2.2De berörda parternas bedömning

Alla berörda parter som lämnade synpunkter på denna aspekt anser att åtgärden var nödvändig för att bekämpa mervärdesskattebedrägeri.

Utan åtgärden skulle sannolikt bedrägeri när det gäller dessa varor och tjänster fortsätta. Många företag skulle ha tvingats sluta att ingå avtal med företag utan tillräckliga garantier om deras ärlighet, vilket skulle ha påverkat den ekonomiska verksamheten i stort. Företagen skulle också ha påverkats i kommersiellt avseende, inte bara på grund av att försäljningsavdelningarna hade varit tvungna att gå igenom utdragna förfaranden för att få motparten godkänd, utan även i fråga om den tid som skatteavdelningen hade behövt lägga ner på att revidera deras verksamhet.

3.2.3Överflyttning av bedrägerier till andra sektorer

3.2.3.1Medlemsstaternas bedömning

Medlemsstaterna är ganska oeniga när det gäller frågan om huruvida bedrägerier har överflyttats till andra sektorer. Medan vissa medlemsstater som tillämpar åtgärden inte anser att bedrägerier flyttats över till andra varor och tjänster, hävdar lika många medlemsstater att bedrägerier faktiskt har överflyttats till andra varor och tjänster.

Medlemsstater som konstaterade att bedrägerier flyttats över till andra sektorer angav att bedragarna anpassar sig och i stället väljer andra varor som inte omfattas av förfarandet för omvänd betalningsskyldighet.

En medlemsstat konstaterade att man i samband med att omvänd betalningsskyldighet införs ofta kan se att företag som är inblandade i gemenskapsinternt bedrägeri via skenföretag byter plats i kedjan av bedrägliga transaktioner (t.ex. från mäklare till bulvanföretag). En medlemsstat framhöll att bedragare ändrar sitt tillvägagångssätt när förfarandet för omvänd betalningsskyldighet införs. Till exempel börjar de använda mer än en vara (produkt) i bedrägerikedjan för att försvåra bedömningen av vilken vara som påverkas och den ekonomiska omfattningen av bedrägeriet.

I fråga om den omvända betalningsskyldigheten för utsläppsrätter för växthusgaser konstaterade en medlemsstat att mervärdesskattebedrägeriet flyttats över till elsektorn.

Vissa medlemsstater konstaterade en överflyttning av bedrägerier när det gäller elektroniska produkter som lätt kan bytas ut mot produkter som ligger precis utanför de produkter som omfattas av bestämmelsen. Några medlemsstater angav att bedrägerier flyttades över till en rad liknande produkter, såsom kameror, spelkonsoler, skärmar, skrivarpatroner eller hemelektronikprodukter och elektriska hushållsapparater, efter att den omvända betalningsskyldigheten hade införts i sektorerna för mobiltelefoner, mikroprocessorer, pekdatorer, persondatorer och bärbara datorer.

En medlemsstat avslöjade bedrägerier i sektorn för mjöl, foderväxter och vegetabiliska oljor, som kan vara en följd av en överflyttning på grund av att omvänd betalningsskyldighet införts i spannmålssektorn.

Några medlemsstater nämnde slutligen att det saknades tillgängliga uppgifter om överflyttning till andra sektorer.

3.2.3.2De berörda parternas bedömning

Synpunkterna från de berörda parterna på denna aspekt var ganska begränsade eftersom majoriteten av dem tycks sakna uppgifter på området. Enligt ett fåtal berörda parter framstår det som naturligt att bedragare inriktar sig på andra områden när förfarandet för omvänd betalningsskyldighet införs i en sektor.

3.2.4Överflyttning av bedrägerier till andra medlemsstater

3.2.4.1Medlemsstaternas bedömning

Det var lika många medlemsstater som konstaterade att bedrägerier hade flyttats över till andra medlemsstater som medlemsstater som inte kunde konstatera en sådan överflyttning.

Enligt några medlemsstater är det sannolikt att bedrägerier flyttas över till en annan medlemsstat som inte inför något förfarande för omvänd betalningsskyldighet, eftersom bedragare söker nya bedrägerimöjligheter. Vissa medlemsstater angav att bedrägeririsker uppkom inom deras territorier efter att omvänd betalningsskyldighet hade införts i en angränsande medlemsstat.

I fråga om utsläppsrätter för växthusgaser påpekade några medlemsstater att bedrägerier hade flyttats över till andra medlemsstater. Några medlemsstater angav att anledningen till att bedrägerier inte flyttades över till andra medlemsstater delvis kan bero på att indikationer på bedrägeri i en viss sektor ledde till att andra medlemsstater svarade på mervärdesskattebedrägeriet genom att i förebyggande syfte införa omvänd betalningsskyldighet inom dessa sektorer, vilket begränsade möjligheten att flytta över bedrägeriet till deras territorier.

3.2.4.2De berörda parternas bedömning

Synpunkterna från de berörda parterna på denna aspekt var begränsade eftersom majoriteten av dem tycks sakna uppgifter på området. Några berörda parter informerade kommissionen om att ingen överflyttning av bedrägerier till andra medlemsstater hade konstaterats.

3.2.5Effekter på kostnader för regelefterlevnad och åtgärdens proportionalitet

3.2.5.1Medlemsstaternas bedömning

Majoriteten av medlemsstaterna anser att införandet av åtgärden ledde till en viss ökning av kostnaderna för regelefterlevnad. De ytterligare kostnader som uppstod rör förändringar av redovisningssystem, kassaregister, fakturering, utbildning av personal osv.

Även om vissa medlemsstater anser att kostnadsökningen var ansenlig betraktar alla medlemsstater kostnadsökningen som proportionerlig och att den uppvägs av fördelarna med införandet av åtgärden, som exempelvis ökade mervärdesskatteintäkter, minskad osund konkurrens, minskade kostnader för bedömning av potentiella mervärdesskatterisker vid transaktioner, minskade kostnader för skattetvister och förbättrade betalningsflöden.

Vissa medlemsstater anser att införandet av åtgärden inte ledde till någon ökning av kostnaderna för regelefterlevnad.

3.2.5.2De berörda parternas bedömning

Majoriteten av de berörda parterna konstaterade en viss ökning av kostnaderna till följd av införandet av förfarandet för omvänd betalningsskyldighet i den specifika sektorn.

Generellt sett innebar förändringen av betalningsflödet för mervärdesskatt och en engångskostnad för införandet (t.ex. analys av vilka produkter som omfattades av omvänd betalningsskyldighet) de största kostnaderna för företagen. Införandet av förfarandet med omvänd betalningsskyldighet bedöms också öka komplexiteten när det gäller att fastställa korrekt mervärdesskatt, fakturering och granskning av mottagna fakturor från andra leverantörer. Det skapar också nya risker för leverantörer och kunder, till exempel om leverantören felaktigt använder omvänd betalningsskyldighet så att ingen mervärdesskatt debiteras på fakturan, eller om en kund godtar en faktura som felaktigt debiterar mervärdesskatt i stället för att ange omvänd betalningsskyldighet och därför betalar mervärdesskatt till leverantören.

Trots detta anser de berörda parterna bestämt att kostnaderna står i proportion till de erhållna fördelarna. Man framhöll att laglydiga företag helt uppenbart anser att införandet av omvänd betalningsskyldighet skapar rättvisa konkurrensvillkor som berättigar de ökade kostnaderna för regelefterlevnad. För vissa företag var de kostnader som uppstod nödvändiga för att marknaden skulle stabiliseras.

Ett antal berörda parter kunde inte konstatera någon ökning av kostnaderna för regelefterlevnad. Vissa hävdar att förfarandet med omvänd betalningsskyldighet förenklar de interna rutinerna och minskar onödiga betalningsflöden för skattebetalare och skattemyndigheter.

3.2.6Andra frågor och synpunkter från kommissionen

Även om inga större problem med överflyttning av bedrägeri till andra medlemsstater konstaterades framhöll ett antal medlemsstater att risken för en sådan överflyttning ökar och att förfarandet för omvänd betalningsskyldighet även genomförs som en preventiv åtgärd, framför allt när en angränsande medlemsstat genomför åtgärden. Därför kan det faktum att ingen överflyttning av bedrägerier till andra medlemsstater konstaterades delvis bero på att medlemsstaternas införande av förfarandet för omvänd betalningsskyldighet i förebyggande syfte begränsar möjligheterna att överflytta bedrägerier.

När det gäller överflyttning av bedrägerier till andra sektorer mottog kommissionen ett antal begäranden från medlemsstater om att få tillämpa omvänd betalningsskyldighet för inhemska transaktioner med vissa varor som inte anges i artikel 199a men som i många fall är närbesläktade med varor som omfattas av artikeln. Begärandena motiveras ofta med att det skett en överflyttning av bedrägerier från varor för vilka det berörda landet har infört en omvänd betalningsskyldighet till liknande varor som inte finns med på förteckningen. Det tyder på att omvänd betalningsskyldighet för inhemska transaktioner är en åtgärd som snabbt kan lösa ett specifikt problem med bedrägeri som rör vissa varor och tjänster, men att det leder till att bedrägeriet flyttar över till andra varor, ofta med samma företag inblandade. Detta bekräftar vad vissa medlemsstater angav i sina svar. Vid bedömningen av dessa begäranden om undantag insisterar kommissionen alltid på att medlemsstaterna samtidigt anger vilka andra åtgärder de vidtar eller tänker vidta för att lösa problemet med mervärdesskattebedrägeri i den berörda sektorn.

Ett antal berörda företag lämnade även allmänna synpunkter på det sektorsvisa förfarandet för omvänd betalningsskyldighet. I allmänhet anser de att det frivilliga förfarandet med omvänd betalningsskyldighet gör affärsverksamheten mer komplicerad, minskar den rättsliga förutsebarheten och understryker behovet av ett standardiserat och harmoniserat genomförande av mervärdesskattedirektivet. Vissa framhöll att det frivilliga förfarandet med omvänd betalningsskyldighet bara är en snabb lösning och inte lika effektiv som en långsiktig lösning, eftersom mervärdesskattebedrägerierna inte har minskat globalt under årens lopp. Enligt dem krävs därför ett robustare och bedrägerisäkert system.

3.3Minimiperioden på två år för tillämpning av åtgärden i artikel 199a i mervärdesskattedirektivet

Enligt artikel 199a.1 i mervärdesskattedirektivet får medlemsstater tillämpa förfarandet för omvänd betalningsskyldighet till och med den 31 december 2018 och under minst två år.

Kravet på en minimiperiod på två år för åtgärden har visat sig vara ett hinder för några medlemsstater som har velat införa förfarandet för omvänd betalningsskyldighet under 2017 för att bekämpa nyligen upptäckta fall av mervärdesskattebedrägeri för varor och/eller tjänster i förteckningen i artikel 199a. De berörda medlemsstaterna var till slut tvungna att begära en avvikelse baserad på artikel 395 i mervärdesskattedirektivet, vilket till följd av det förfarande som föreskrivs i artikeln ledde till att medlemsstaternas åtgärd mot bedrägeriproblemet fördröjdes. Mot bakgrund av detta kan man fråga sig om tvåårsbegränsningen är användbar.

3.4Bedömningen av åtgärden i artikel 199b i mervärdesskattedirektivet

Enligt artikel 199b i mervärdesskattedirektivet får medlemsstaterna utse mottagaren som betalningsskyldig för mervärdesskatt på specifika leveranser av varor och tjänster som en åtgärd enligt en mekanism för snabba insatser för att bekämpa plötsligt och omfattande bedrägeri som kan leda till betydande och oersättliga ekonomiska förluster.

Mekanismen för snabba insatser tillämpades aldrig på grund av att det är svårt för medlemsstaterna att uppfylla villkoren. Frågeformuläret om åtgärden skickades bara till medlemsstaterna 5 och var inriktat på åtgärdens användbarhet och villkoren för att tillämpa den. En majoritet av medlemsstaterna lämnade sina synpunkter på dessa aspekter.

3.4.1Medlemsstaternas bedömning

En överväldigande majoritet av de medlemsstater som svarade anser att mekanismen för snabba insatser ändå är ett användbart verktyg för att bekämpa vissa fall av plötsligt och omfattande bedrägeri. Åtgärden förbättrar medlemsstaternas möjligheter att komma till rätta med bedrägerier och att minska risken för oersättliga förluster av mervärdesskatteintäkter. Åtgärden kompletterar och skyddar hela mervärdesskattesystemet. Medlemsstaterna framhöll den extraordinära karaktären hos åtgärden, som endast bör fungera som en sista utväg.

Vissa medlemsstater anser att åtgärden inte är användbar eftersom dess villkor är extremt strikta och i praktiken omöjliga att uppfylla. En medlemsstat angav att villkoren ”plötsligt” och ”omfattande” i praktiken utesluter varandra. Om bedrägeri inträffar plötsligt är det svårt att bevisa att det är omfattande. Om det kan bevisas att bedrägeriet är omfattande kan kriteriet plötsligt inte uppfyllas.

Bara en medlemsstat angav att åtgärden inte var användbar eftersom andra åtgärder i mervärdesskattedirektivet var tillräckliga.

4SLUTSATSER – DET FORTSATTA ARBETET

Generellt sett anser medlemsstaterna att förfarandet för omvänd betalningsskyldighet i artikel 199.1 i mervärdesskattedirektivet är ett mycket ändamålsenligt och effektivt verktyg för att bekämpa mervärdesskattebedrägeri. Införandet av förfarandet för omvänd betalningsskyldighet har lett till att bedrägeri inom de aktuella sektorerna har minskat betydligt eller upphört. Denna uppfattning delades också i svaren från de berörda företag som tillfrågades. När det gäller mekanismen för snabba insatser i artikel 199b i mervärdesskattedirektivet anser de flesta medlemsstaterna att den trots att den inte använts ändå utgör ett användbart verktyg i exceptionella fall av mervärdesskattebedrägeri.

Åtgärderna i artiklarna 199a och 199b i mervärdesskattedirektivet är tidsbegränsade och upphör att gälla den 31 december 2018. Utifrån synpunkterna från medlemsstaterna och berörda parter framgår det att medlemsstaterna skulle gå miste om ett effektivt verktyg för att bekämpa mervärdesskattebedrägeri om åtgärderna inte förlängdes.

Ett sektorsvist förfarande för omvänd betalningsskyldighet medför viss ytterligare komplexitet i mervärdesskattesystemet i de länder som tillämpar det, vilket leder till ökade kostnader för regelefterlevnad och en ökad administrativ börda för skattemyndigheterna. Enligt en nyligen genomförd studie som utvärderar det frivilliga förfarandet för omvänd betalningsskyldighet 6 medför förfarandet en ökning med 43 % av företagens kostnader för regelefterlevnad. Förfarandet för omvänd betalningsskyldighet kan vara särskilt betungande för små och medelstora företag, som ofta inte har omfattande tekniska resurser för att hantera förfarandets efterlevnadskrav.

En utvärdering av ett generellt förfarande för omvänd betalningsskyldighet (som även jämför det med sektorsvis omvänd betalningsskyldighet) på den inre marknaden genomfördes i den konsekvensbedömning som åtföljde förslaget om tillfällig tillämpning av ett allmänt förfarande för omvänd betalningsskyldighet 7 . Sektorsvisa förfaranden för omvänd betalningsskyldighet ses som en effektiv tillfällig åtgärd, och kommissionen känner inte till att ett riktat förfarande för omvänd betalningsskyldighet skulle leda till några större negativa konsekvenser med tanke på det snäva tillämpningsområdet och tidsbegränsningen.

I avvaktan på att ett slutgiltigt system träder i kraft har möjligheterna i artiklarna 199a och 199b visat sig mycket användbara för medlemsstaterna som särskilda, riktade och tillfälliga åtgärder. Om åtgärderna upphörde utan att några alternativa lösningar fanns på plats skulle det leda till fler mervärdesskattebedrägeri, mindre rättvis beskattning och förlorade intäkter för staten.

Mot bakgrund av de ovannämnda faktorerna och eftersom ett slutgiltigt mervärdesskattesystem skulle lösa problemet med undantag från mervärdesskatt kopplad till gemenskapsinterna leveranser av varor vid vilka kunden erhåller varan utan att betala mervärdesskatt till leverantören, bör förlängningen av båda åtgärderna baserade på artikel 199a och mekanismen för snabba insatser i artikel 199b begränsas till den tidpunkt då det slutgiltiga systemet träder i kraft eller till ytterligare en begränsad tidsperiod. Om de två åtgärderna skulle upphöra i nuläget skulle medlemsstaternas verktyg för att bekämpa mervärdesskattebedrägeri i vissa sektorer reduceras. Kommissionen kommer därför att under andra kvartalet 2018 lägga fram ett lämpligt lagstiftningsförslag om förlängning av de befintliga åtgärderna.

(1)      Artikel 3 i direktiv 2013/42/EU av den 22 juli 2013 om ändring av direktiv 2006/112/EG.

(2)

COM(2017) 706 final.

(3)

COM(2017) 569 final, COM(2017) 568 final, COM(2017) 567 final.

(4)  Expertgruppen för mervärdesskatt ger kommissionen stöd och råd i mervärdesskattefrågor. Gruppen består av individer som utnämnts personligen och som har sakkunskap på mervärdesskatteområdet samt organisationer som företräder framför allt företag och yrkesverksamma på skatteområdet och som kan bistå i utarbetande och genomförande av mervärdesskattepolitik.

(5) Eftersom åtgärden aldrig tillämpades har företag ingen erfarenhet av dess tillämpning.

(6) EY, 2014.

(7)

 Förslag till RÅDETS DIREKTIV om ändring av direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt vad gäller tillfällig tillämpning av ett allmänt förfarande för omvänd betalningsskyldighet på leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster över ett visst tröskelvärde (COM(2016) 811 final av den 21 december 2016).

Förslaget ger medlemsstaterna möjlighet att införa ett generellt (inte sektorsvist) förfarande för omvänd betalningsskyldighet för inhemska leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster förutsatt att vissa villkor uppfylls. Tillämpningsområdet och de villkor som krävs för att tillämpa det generella förfarandet skiljer sig från villkoren i artiklarna 199a och 199b i mervärdesskattedirektivet, så det skulle inte ersätta dessa åtgärder.

EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 8.3.2018

COM(2018) 118 final

BILAGA

till

Rapport från kommissionen till rådet och Europaparlamentet

om effekterna av artiklarna 199a och 199b i rådets direktiv 2006/112/EG på bedrägeribekämpning

Medlemsstaternas användning av förfarandet för omvänd betalningsskyldighet enligt artikel 199a i mervärdesskattedirektivet