1.

Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse spelar en central roll för att främja social och territoriell sammanhållning. De avtalsslutande parterna i EES-avtalet måste, inom ramen för sina respektive befogenheter, sörja för att sådana tjänster utförs på grundval av principer och villkor som gör det möjligt för dem att fullgöra sina uppgifter.

2.

Vissa tjänster av allmänt ekonomiskt intresse kan tillhandahållas av offentliga eller privata företag (2) utan särskilt ekonomiskt stöd från myndigheter i Eftastaterna. Andra tjänster kan tillhandahållas endast om den berörda myndigheten erbjuder leverantören ekonomisk ersättning. I avsaknad av särskilda EES-bestämmelser har Eftastaterna i regel full frihet att själva besluta hur deras tjänster av allmänt ekonomiskt intresse bör organiseras och finansieras.

3.

Syftet med detta kapitel är att klargöra de viktigaste begreppen som ligger till grund för tillämpningen av reglerna för statligt stöd på ersättning för allmännyttiga tjänster (3). Det är därför inriktat på de krav avseende statligt stöd som är mest relevanta med tanke på ersättning för allmännyttiga tjänster.

4.

Den 20 december 2011 utfärdade Europeiska kommissionen beslut 2012/21/EU om tillämpningen av artikel 106.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på statligt stöd i form av ersättning för allmännyttiga tjänster som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (4), som förklarar vissa typer av ersättningar för allmännyttig tjänst som utgör statligt stöd förenliga med fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat fördraget) i enlighet med artikel 106.2 i fördraget och undantar dem från anmälningsskyldigheten enligt artikel 108.3 i fördraget. Beslut 2012/21/EU avses införlivas med EES-avtalet snarast möjligt. Parallellt med detta kapitel har Eftas övervakningsmyndighet (nedan kallad övervakningsmyndigheten) antagit Rambestämmelser för statligt stöd i form av ersättning för offentliga tjänster (allmännyttiga tjänster), nedan kallade rambestämmelserna, som anger på vilka villkor statligt stöd för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som inte omfattas av beslut 2012/21/EU kan förklaras förenligt med den inre marknaden enligt artikel 59.2 i EES-avtalet. Kommissionen planerar att anta en särskild förordning om stöd av mindre betydelse för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse för att klargöra att vissa kompensationsåtgärder inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107 i fördraget (5). Denna förordning kommer att införlivas med EES-avtalet så snart som möjligt efter det att den har antagits.

5.

Detta kapitel påverkar inte tillämpningen av andra bestämmelser i EES-lagstiftningen, särskilt de som gäller offentlig upphandling och krav som har sin grund i EES-avtalet och i sektorspecifik lagstiftning som införlivats med EES-avtalet. Om en offentlig myndighet väljer att anförtro en tredje part tillhandahållandet av en tjänst, måste den följa EES-lagstiftningen om offentlig upphandling i bilaga XVI till EES-avtalet. Även i de fall där upphandlingsdirektiven helt eller delvis är icke-tillämpliga (till exempel för tjänstekoncessioner och tjänstekontrakt som förtecknas i bilaga II B till direktiv 2004/18/EG (6), inklusive olika typer av sociala tjänster), måste tilldelningen ändå uppfylla EES-avtalets krav på insyn, likabehandling, proportionalitet och ömsesidigt erkännande (7).

6.

Utöver de frågor som tas upp i detta kapitel samt i beslut 2012/21/EU och rambestämmelserna kommer övervakningsmyndigheten att besvara individuella frågor som uppkommer i samband med tillämpningen av reglerna om statligt stöd på tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (8).

7.

Detta kapitel påverkar inte tillämpningen av Europeiska unionens domstols och Eftadomstolens relevanta rättspraxis (Europeiska unionens domstol nedan kallad domstolen).

8.

På grundval av artikel 61.1 i EES-avtalet är reglerna om statligt stöd i allmänhet endast tillämpliga om mottagaren är ett ”företag”. Huruvida den som tillhandahåller en tjänst av allmänt intresse ska betraktas som ett företag är därför grundläggande för tillämpningen av reglerna om statligt stöd.

9.

Domstolen har konsekvent definierat företag som enheter som utövar ekonomisk verksamhet, oberoende av deras rättsliga ställning och hur de finansieras (9). Klassificeringen av en viss enhet som ett företag beror därför helt och hållet på vilken typ av verksamhet den bedriver. Denna allmänna princip har tre viktiga konsekvenser:

10.

Två separata juridiska personer kan anses utgöra en ekonomisk enhet vid tillämpningen av reglerna för statligt stöd. Den ekonomiska enheten betraktas då som det berörda företaget. I detta sammanhang undersöker domstolen förekomsten av en kontrollerande andel eller om det finns funktionella, ekonomiska eller organiska kopplingar (11). Å andra sidan är en enhet som inte i sig tillhandahåller varor eller tjänster på en marknad inte ett företag bara för att den äger aktier, ens om det är fråga om ett majoritetsinnehav, om innehavet endast ger upphov till utövandet av de rättigheter som är knutna till ställningen som aktieägare eller delägare samt, i förekommande fall, mottagande av utdelningar, som endast är frukten av ägandet av en tillgång (12).

11.

För att klargöra distinktionen mellan ekonomisk och icke-ekonomisk verksamhet har domstolen konsekvent slagit fast att all verksamhet som går ut på att erbjuda varor och tjänster på en marknad utgör ekonomisk verksamhet (13).

12.

Frågan huruvida det finns en marknad för vissa tjänster kan vara beroende av hur dessa tjänster är organiserade i den berörda Eftastaten (14). Reglerna om statligt stöd gäller endast om en viss verksamhet tillhandahålls i en marknadsmiljö. Den ekonomiska arten av vissa tjänster kan därför skilja sig åt från en Eftastat till en annan. På grund av politiska val eller den ekonomiska utvecklingen kan klassificeringen av en viss tjänst dessutom komma att ändras över tiden. Vad som inte är en marknadsverksamhet i dag kan förvandlas till en sådan i framtiden, och tvärtom.

13.

En myndighets beslut att inte tillåta tredje man att tillhandahålla en viss tjänst (till exempel därför att den vill tillhandahålla tjänsten internt) utesluter inte förekomsten av en ekonomisk verksamhet. Trots en sådan avskärmning av marknaden kan en ekonomisk verksamhet existera om andra aktörer har vilja och kapacitet att tillhandahålla tjänsten på den berörda marknaden. Mer allmänt har det faktum att en särskild tjänst tillhandahålls internt (15) ingen betydelse för verksamhetens ekonomiska art (16).

14.

Eftersom distinktionen mellan ekonomiska och icke-ekonomiska tjänster beror på politiska och ekonomiska särdrag i en viss Eftastat, är det inte möjligt att upprätta en uttömmande förteckning över verksamheter som utan föregående bedömning inte skulle vara ekonomiska. En sådan förteckning skulle inte tillföra någon verklig rättssäkerhet och skulle således vara av begränsad nytta. Syftet med de följande punkterna är i stället att klargöra distinktionen med avseende på ett antal viktiga områden.

15.

I avsaknad av en definition av ekonomisk verksamhet i EES-avtalet förefaller rättspraxisen erbjuda olika kriterier för tillämpningen av inremarknadsreglerna och för tillämpningen av konkurrenslagstiftningen (17).

16.

Det följer av domstolens rättspraxis att artikel 107 i fördraget, som motsvarar artikel 61 i EES-avtalet, inte gäller när staten ingriper genom offentlig maktutövning (18) eller när myndigheter som härrör från staten agerar i egenskap av offentliga myndigheter (19). Ett företag kan anses agera genom att utöva offentliga befogenheter när verksamheten i fråga är en uppgift som utgör en del av statens väsentliga funktioner eller anknyter till dessa funktioner genom sin art, sitt syfte och de regler det omfattas av (20). Om inte den berörda Eftastaten har beslutat att införa marknadsmekanismer är verksamheter som i sig utgör en del av befogenheterna att utöva offentlig makt och utförs av staten generellt sett inte ekonomisk verksamhet. Exempel är verksamheter som avser följande:

17.

Huruvida sociala trygghetssystem ska klassificeras som system som omfattar ekonomisk verksamhet beror på hur de är inrättade och strukturerade. I allt väsentligt gör domstolen och tribunalen en distinktion mellan ekonomiska system och system baserade på solidaritetsprincipen.

18.

Domstolen och tribunalen har tillämpat en rad olika kriterier för att fastställa om ett socialt trygghetssystem är solidaritetsbaserat och därför inte omfattar en ekonomisk verksamhet. En mängd faktorer kan vara viktiga i detta avseende:

19.

Sådana solidaritetsbaserade system måste särskiljas från ekonomiska system (31). Till skillnad från solidaritetsbaserade system kännetecknas system av ekonomisk karaktär i regel av följande:

20.

I vissa system kombineras inslag ur bägge kategorierna. I sådana fall är klassificeringen av systemet beroende av att man gör en analys av systemets olika beståndsdelar och deras respektive vikt (36).

21.

I EES skiljer sig de olika hälso- och sjukvårdssystemen betydligt från varandra i olika stater. I vilken utsträckning olika vårdgivare konkurrerar med varandra i en marknadsmiljö beror till stor del på dessa nationella särdrag:

22.

I vissa nationella system är de allmänna sjukhusen en integrerad del av det nationella hälso- och sjukvårdssystemet och nästan helt och hållet baserade på solidaritetsprincipen (37). Sådana sjukhus finansieras direkt med sociala avgifter och andra statliga medel och deras tjänster är gratis för dem som är anslutna till systemet på grundval av principen om allmän täckning (38). Domstolen och tribunalen har bekräftat att om en sådan struktur finns bedriver de berörda organisationerna inte sin verksamhet i egenskap av företag (39).

23.

Där denna struktur finns är även verksamheter som i sig kan vara av ekonomisk art men som utförs enbart i syfte att tillhandahålla en annan icke-ekonomisk tjänst inte av ekonomisk karaktär. En organisation som köper varor – även i stora kvantiteter – för att kunna erbjuda en icke-ekonomisk tjänst fungerar inte som ett företag bara därför att det är en köpare på en viss marknad (40).

24.

I andra nationella system erbjuder sjukhus och andra vårdgivare sina tjänster mot ersättning, antingen direkt från patienterna eller via deras försäkring (41). I sådana system förekommer det ett visst mått av konkurrens mellan sjukhus när det gäller tillhandahållandet av hälso- och sjukvårdstjänster. Om så är fallet kan en vårdtjänst inte klassificeras som icke-ekonomisk bara därför att den tillhandahålls av ett offentligt sjukhus.

25.

Domstolen och tribunalen har också klargjort att vårdtjänster som oberoende läkare och andra privatpraktiserande läkare tillhandahåller mot ersättning på egen risk ska betraktas som ekonomisk verksamhet (42). Samma principer skulle gälla för oberoende apotek.

26.

Det har fastställts i rättspraxis att allmän utbildning som anordnas inom ett nationellt utbildningssystem som finansieras och övervakas av staten får betraktas som icke-ekonomisk verksamhet. I detta avseende har domstolen påpekat att staten,

”genom att upprätta och upprätthålla ett sådant system för offentlig undervisning som i regel finansieras med medel ur den offentliga budgeten och inte av eleverna eller deras föräldrar, inte avser att bedriva verksamhet i vinstsyfte utan endast att uppfylla sina sociala, kulturella och utbildningspolitiska uppgifter gentemot sina medborgare” (43).

27.

Enligt samma rättspraxis påverkas den offentliga utbildningens icke-ekonomiska art i princip inte av att elever eller deras föräldrar ibland måste betala undervisnings- eller inskrivningsavgifter som bidrar till att finansiera kostnaderna för att driva systemet. Sådana avgifter täcker ofta endast en bråkdel av de verkliga kostnaderna för tjänsten och kan således inte betraktas som betalning för den tjänst som tillhandahålls. Därför ändrar de inte det faktum att en offentlig utbildningstjänst som främst finansieras med offentliga medel är av icke-ekonomisk art (44). Dessa principer kan omfatta offentliga undervisningstjänster, t.ex. yrkesutbildning (45), privata och offentliga grundskolor (46) och förskolor (47), sekundär undervisning vid universitet (48) samt tillhandahållande av utbildning vid universitet (49).

28.

Sådant offentligt tillhandahållande av utbildningstjänster måste särskiljas från tjänster som finansieras främst av föräldrar och elever eller kommersiella intäkter. T.ex. kommersiella företag som erbjuder högre utbildning som finansieras helt och hållet av studenter omfattas helt klart av den senare kategorin. I vissa system kan offentliga institutioner även erbjuda utbildningstjänster som, på grund av sin art, finansieringsstruktur och förekomsten av konkurrerande privata organisationer, ska betraktas som ekonomiska.

29.

I riktlinjerna för statligt stöd till forskning, utveckling och innovation (50) har övervakningsmyndigheten klargjort att vissa verksamheter som bedrivs av universitet och forskningsorganisationer faller utanför tillämpningsområdet för reglerna om statligt stöd. Detta gäller forskningsorganisationers primära verksamhet, nämligen:

30.

Övervakningsmyndigheten har också klargjort att tekniköverföring (licensiering, avknoppningar eller andra former för förvaltning av kunskap som forskningsorganisationen har skapat) är av icke-ekonomisk art om verksamheten är intern till sin natur (51) och alla inkomster återinvesteras i de berörda forskningsorganisationernas primärverksamhet (52).

31.

Endast förmåner som beviljats direkt eller indirekt genom statliga medel kan utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 61 i EES-avtalet (53). Förmåner som finansieras med privata medel kan leda till att vissa företag får en starkare ställning, men omfattas inte av artikel 61 i EES-avtalet.

32.

En sådan överföring av statliga medel kan ske på många olika sätt, t.ex. i form av direkta bidrag, skattelättnader och naturaförmåner. Särskilt det faktum att staten inte tar ut marknadspriser för vissa tjänster innebär att den avstår från statliga medel. I sin dom i mål C-482/99, Frankrike mot kommissionen (54), bekräftade domstolen också att ett offentligt företags resurser utgör statliga medel i den mening som avses i artikel 107 i fördraget (som motsvarar artikel 61 i EES-avtalet), eftersom myndigheterna kan kontrollera dessa resurser. I fall där ett företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse finansieras med medel som tillhandahålls av ett offentligt företag och denna finansiering ska tillskrivas staten kan sådan finansiering således utgöra statligt stöd.

33.

Beviljande, utan anbudsförfarande, av tillstånd att ta i besittning eller använda offentlig egendom, eller av andra särskilda eller exklusiva rättigheter med ett ekonomiskt värde, kan medföra att staten avstår från statliga medel och ge stödmottagarna en fördel (55).

34.

Eftastater kan i vissa fall finansiera en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse med skatter eller avgifter som betalas av vissa företag eller användare. Inkomsterna från skatterna och avgifterna överförs till de företag som anförtrotts att tillhandahålla den berörda tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse. Domstolen har prövat denna typ av finansieringsarrangemang, särskilt i sin dom i mål 173/73, Italien mot kommissionen (56), där den fastslog att

”Eftersom medlen i fråga finansieras genom obligatoriska avgifter som införts genom lagstiftning och eftersom de, såsom detta fall visar, förvaltas och fördelas i enlighet med bestämmelserna i den lagstiftningen, måste de anses vara statliga medel i den mening som avses i artikel [107 i fördraget], även om de administreras av institutioner som inte är myndigheter.”

35.

På samma sätt bekräftade domstolen i de förenade målen C-78/90 till C-83/90, Compagnie Commerciale de l’Ouest (57), att åtgärder som finansieras genom skatteliknande avgifter utgör åtgärder som finansieras med statliga medel.

36.

Detta innebär att ersättning för att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, som finansieras genom skatteliknande avgifter eller obligatoriska avgifter som ålagts av staten, och som förvaltas och fördelas i enlighet med lagstiftningen, utgör ersättning som beviljats genom statliga medel.

37.

För att omfattas av artikel 61 i EES-avtalet måste ersättning för allmännyttiga tjänster påverka eller hota att påverka handeln mellan de avtalsslutande parterna. En sådan effekt förutsätter i allmänhet att det finns en marknad som är öppen för konkurrens. Där marknaderna har öppnats för konkurrens antingen genom EES-avtalet eller nationell lagstiftning eller i praktiken genom den ekonomiska utvecklingen, gäller därför reglerna för statligt stöd. I sådana situationer behåller Eftastaterna sin befogenhet att efter eget skön besluta hur de vill fastställa, organisera och finansiera tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, förutsatt att de omfattas av kontroller av statligt stöd om en kompensation beviljas den som tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, oavsett om denna är privat eller offentlig (inklusive intern). Om marknaden har varit förbehållen ett enda företag (inbegripet interna leverantörer) omfattas ersättningen till det företaget likaså av kontroll av statligt stöd. Om den ekonomiska verksamheten har öppnats för konkurrens kan ett beslut att tillhandahålla tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse med andra metoder än ett förfarande för offentlig upphandling som garanterar den lägsta kostnaden för gemenskapen leda till snedvridning genom att konkurrenter hindras från att komma in på marknaden eller genom att det blir lättare för stödmottagaren att expandera på andra marknader. Snedvridning kan också förekomma på insatsvarumarknader. Stöd som beviljats ett företag som är verksamt på en icke-avreglerad marknad kan dock påverka handeln om det stödmottagande företaget också är verksamt på avreglerade marknader (58).

38.

Stödåtgärder kan även påverka handeln om det stödmottagande företaget inte självt deltar i gränsöverskridande verksamhet. I sådana fall kan nämligen ett inhemskt utbud upprätthållas eller öka, med konsekvensen att möjligheterna för företag etablerade i andra avtalsslutande parter att erbjuda sina tjänster i den berörda Eftastaten försämras (59).

39.

Enligt domstolens rättspraxis finns det ingen tröskel eller procentsats under vilken handeln mellan de avtalsslutande parterna inte kan anses ha påverkats (60). Att stödet eller det stödmottagande företaget är relativt litet betyder inte automatiskt att handeln mellan avtalsslutande parter inte kan påverkas.

40.

Å andra sidan har kommissionen i flera fall dragit slutsatsen att verksamheten i fråga hade en rent lokal karaktär och inte påverkade handeln mellan de avtalsslutande parterna. Som exempel kan nämnas följande:

41.

Övervakningsmyndigheten behöver inte granska allt ekonomiskt stöd som beviljas av Eftastaterna. Enligt förordning (EG) nr 1998/2006 av den 15 december 2006 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i fördraget på stöd av mindre betydelse (65) omfattas stöd på mindre än 200 000 EUR per företag under en treårsperiod inte av artikel 61.1 i EES-avtalet. Särskilda tröskelvärden tillämpas inom transportsektorn (66), och kommissionen har för avsikt att anta en förordning med ett specifikt tröskelvärde för lokala tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, vilken kommer att införlivas med EES-avtalet.

42.

Domstolen klargjorde ytterligare i sin dom i Altmarkmålet (67) under vilka förhållanden ersättning för allmännyttiga tjänster inte utgör statligt stöd eftersom ersättningen inte medför några fördelar.

43.

Domstolen har konstaterat följande:

”En statlig åtgärd omfattas inte av [artikel 107.1 i fördraget] i den mån som åtgärden skall anses utgöra ersättning som motsvarar ett vederlag för tjänster som det mottagande företaget har tillhandahållit för att fullgöra skyldigheter avseende allmännyttiga tjänster, när åtgärden i själva verket inte innebär att dessa företag gynnas ekonomiskt och således inte har som verkan att dessa företag får en mer fördelaktig konkurrensställning än konkurrerande företag. För att det i ett konkret fall ska kunna anses att en sådan ersättning inte utgör statligt stöd måste dock ett antal villkor uppfyllas:

… För det första ska det mottagande företaget faktiskt ha ålagts skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och dessa skyldigheter ska vara klart definierade. …

… För det andra skall de kriterier på grundval av vilka ersättningen beräknas vara fastställda i förväg på ett objektivt och öppet sätt, på så sätt att det kan undvikas att ersättningen medför att det mottagande företaget gynnas ekonomiskt i förhållande till konkurrerande företag. … Om en medlemsstat ersätter de förluster som ett företag åsamkats utan att kriterierna för en sådan ersättning har fastställts i förväg, när det i efterhand visar sig att genomförandet av vissa uppgifter inom ramen för skyldigheterna att tillhandahålla allmännyttiga tjänster inte har varit ekonomiskt lönsamt, utgör detta också en ekonomisk åtgärd som omfattas av begreppet statligt stöd i den mening som avses i [artikel 107.1 i fördraget].

… För det tredje får ersättningen inte överstiga vad som krävs för att täcka hela eller delar av de kostnader som har uppkommit i samband med skyldigheterna att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid har erhållits och till en rimlig vinst …

… För det fjärde skall, när det företag som ges ansvaret för att tillhandahålla de allmännyttiga tjänsterna i ett konkret fall inte har valts ut efter ett offentligt upphandlingsförfarande som gör det möjligt att välja den anbudsgivare som kan tillhandahålla dessa tjänster till den lägsta kostnaden för det allmänna, storleken av den nödvändiga ersättningen fastställas på grundval av en undersökning av de kostnader som ett genomsnittligt och välskött företag som är utrustat med transportmedel som är lämpliga för att fullgöra den allmänna trafikplikt som ålagts det skulle ha åsamkats vid fullgörandet av trafikplikten, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid skulle ha erhållits och till en rimlig vinst på grund av fullgörandet av trafikplikten” (68).

44.

Avsnitt 3.2–3.6 kommer att handla om de olika krav som fastställts i rättspraxis i Altmarkmålet, nämligen begreppet tjänst av allmänt ekonomiskt intresse för ändamålet med artikel 61 i EES-avtalet (69), behovet av ett beslut om tilldelning (70), skyldigheten att fastställa ersättningsparametrarna (71) samt principerna för undvikande av överkompensation (72) och principerna för val av tjänsteleverantör (73).

45.

Begreppet tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är ett föränderligt begrepp som bland annat beror på medborgarnas behov, den tekniska utvecklingen och marknadsutvecklingen samt sociala och politiska preferenser i den berörda Eftastaten. Domstolen har slagit fast att tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är tjänster som har vissa särdrag jämfört med andra typer av ekonomisk verksamhet (74).

46.

I avsaknad av särskilda EES-bestämmelser som fastställer räckvidden för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse har Eftastaterna stor handlingsfrihet när det gäller att definiera en viss tjänst som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse och att bevilja tjänsteleverantören ersättning för tillhandahållandet av tjänsten. Övervakningsmyndighetens behörighet i detta avseende är begränsad till att kontrollera huruvida Eftastaten har gjort ett uppenbart fel vid avgränsningen av en tjänst som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse (75) och till att bedöma om ersättningen eventuellt omfattar statligt stöd. Om det finns särskilda EES-bestämmelser begränsas Eftastaternas handlingsfrihet ytterligare av de bestämmelserna, utan att det påverkar övervakningsmyndighetens skyldighet att genomföra en bedömning av om den berörda tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse har definierats på ett korrekt sätt med tanke på kontrollen av statligt stöd.

47.

Det första Altmarkkriteriet kräver att ett uppdrag att tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse ska definieras. Detta krav sammanfaller med kravet i artikel 59.2 i EES-avtalet (76). Det följer av artikel 59.2 i EES-avtalet att företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är företag med ”ett särskilt uppdrag” (77). Rent allmänt innebär uppdraget att tillhandahålla en särskild allmännyttig tjänst tillhandahållandet av tjänster som ett företag, om det beaktar sitt eget kommersiella intresse, inte skulle åta sig eller inte åta sig i samma utsträckning eller på samma villkor (78). Genom att tillämpa ett kriterium som avser allmänintresset kan Eftastaterna eller EES-avtalet förena sådana tjänster med särskilda skyldigheter.

48.

Övervakningsmyndigheten anser således att det vore olämpligt att ålägga särskilda skyldigheter rörande allmännyttiga tjänster för sådan verksamhet som företag som bedriver verksamhet på normala marknadsvillkor redan tillhandahåller eller kan tillhandahålla på ett tillfredsställande sätt och i allmänhetens intresse på villkor som staten fastställer. Det kan till exempel röra sig om pris, objektiva kvalitetsegenskaper, kontinuitet och tillgång till tjänsten (79). Vad gäller frågan om huruvida en tjänst kan tillhandahållas av marknaden, är övervakningsmyndighetens bedömning begränsad till en kontroll av om Eftastaten gjort ett uppenbart fel.

49.

Ett viktigt exempel på denna princip är bredbandssektorn, för vilken övervakningsmyndigheten redan har givit klara indikationer på vilka typer av verksamhet som kan betraktas som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Övervakningsmyndigheten anser framför allt att i områden där privata investerare redan har investerat i bredbandsinfrastruktur (eller håller på att bygga ut sin befintliga nätinfrastruktur) och redan erbjuder konkurrenskraftiga bredbandstjänster med tillfredsställande täckning, bör inrättandet av parallell bredbandsinfrastruktur inte betraktas som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse. Om investerare däremot inte är i stånd till att tillhandahålla tillräcklig bredbandstäckning, kan ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse beviljas på vissa villkor (80).

50.

Övervakningsmyndigheten anser också att de tjänster som ska klassificeras som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse måste vara riktade till medborgarna eller ligga i hela samhällets intresse.

51.

För att artikel 59.2 i EES-avtalet ska vara tillämplig måste tillhandahållandet av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse anförtros ett eller flera företag. De berörda företagen måste därför ha anförtrotts ett särskilt uppdrag av staten (81). Också det första Altmarkkriteriet kräver att företagen har en skyldighet att tillhandahålla en allmännyttig tjänst. För att rättspraxis i Altmarkdomen ska följas krävs det att det berörda företagets och myndighetens skyldigheter fastställs i uppdraget att tillhandahålla allmännyttiga tjänster.

52.

Uppdraget att tillhandahålla allmännyttiga tjänster ska tilldelas företagen genom en handling som, beroende på lagstiftningen i Eftastaterna, kan vara en lag eller annan författning eller ett avtal. Uppdraget kan också fastställas genom flera handlingar. På grundval av kommissionens och övervakningsmyndighetens strategi i sådana fall ska i handlingen eller handlingarna åtminstone anges följande:

53.

Att tjänsteleverantören deltar i den process genom vilken den anförtros en allmännyttig tjänst betyder inte att uppdraget inte har sin grund i en myndighetsåtgärd, även om uppdraget ges på tjänsteleverantörens begäran (82). I vissa nationella system är det inte ovanligt att myndigheterna finansierar tjänster som utvecklats och föreslagits av leverantören själv. Den nationella myndigheten måste dock besluta om den godkänner tjänsteleverantörens förslag innan den kan bevilja någon ersättning. Det är ovidkommande huruvida de nödvändiga inslagen i beslutet om tilldelning tas in direkt i beslutet att godta leverantörens förslag eller om en särskild rättsakt, till exempel ett avtal med leverantören, införs.

54.

De parametrar som ligger till grund för beräkningen av ersättningen måste vara fastställda i förväg på ett objektivt och öppet sätt för att säkerställa att de inte medför en ekonomisk fördel som skulle kunna gynna det stödmottagande företaget på bekostnad av konkurrerande företag.

55.

Behovet av att fastställa ersättningsparametrarna i förväg innebär inte att ersättningen måste beräknas på grundval av en särskild formel (till exempel ett visst pris per dag, per måltid, per passagerare eller per antal användare). Det som har betydelse är endast att det redan från början är klart hur ersättningen ska fastställas.

56.

Om den nationella myndigheten beslutar att ersätta alla utgiftsposter för tjänsteleverantören måste den avgöra på förhand hur dessa kostnader kommer att fastställas och beräknas. Endast de kostnader som har direkt samband med tillhandahållandet av tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse kan beaktas i detta sammanhang. Alla de inkomster som tillhandahållandet av tjänsten ger företaget måste dras av.

57.

Om företaget erbjuds en rimlig vinst som en del av ersättningen måste beslutet om tilldelning också ange kriterierna för hur denna vinst ska beräknas.

58.

Om det föreskrivs att ersättningen ska ses över under den period som uppdraget omfattar ska beslutet om tilldelning ange hur översynen ska gå till och hur den eventuellt kan påverka det totala ersättningsbeloppet.

59.

Om tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse har tilldelats genom ett anbudsförfarande måste metoden för att beräkna ersättningen ingå i den information som ges till alla de företag som vill delta i anbudsförfarandet.

60.

Enligt det tredje Altmarkkriteriet får ersättningen inte överstiga vad som krävs för att täcka hela eller delar av de kostnader som har uppkommit i samband med skyldigheterna att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid har erhållits och till en rimlig vinst. Därför måste en mekanism som avser valet av tjänsteleverantör vara utformad så att ersättningsnivån fastställs på grundval av dessa element.

61.

Med rimlig vinst avses en kapitalavkastning (83) som skulle krävas av ett typiskt företag som överväger om det ska tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse under hela perioden för tillhandahållandet av tjänsten, med hänsyn tagen till graden av risk. Graden av risk beror på vilken sektor eller typ av tjänst det är fråga om och vilka egenskaper kompensationsmekanismen har. Avkastningsgraden bör om möjligt fastställas genom hänvisning till den kapitalavkastning som uppnås i samband med liknande typer av tjänstekontrakt på konkurrensmässiga villkor (till exempel kontrakt som tilldelats genom ett anbudsförfarande). I sektorer där det inte finns något företag som är jämförbart med det företag som anförtrotts tillhandahållandet av tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse kan hänvisningen göras till jämförbara företag i andra avtalsslutande parter eller, vid behov, med företag i andra branscher, under förutsättning att varje sektors särdrag beaktas. För att fastställa vad som utgör en rimlig vinst kan Eftastaterna införa incitamentskriterier som framför allt avser kvaliteten på den tillhandahållna tjänsten och produktivitetsökningar. Effektivitetsvinster får inte göras på bekostnad av kvaliteten på den tjänst som tillhandahålls.

62.

I enlighet med det fjärde Altmarkkriteriet måste den ersättning som erbjuds antingen vara resultatet av ett offentligt upphandlingsförfarande som gör det möjligt att välja den anbudsgivare som kan tillhandahålla dessa tjänster till den lägsta kostnaden för gemenskapen, eller resultatet av en jämförande analys av ett typföretag, välskött och tillräckligt utrustat med nödvändiga medel.

63.

Det enklaste sättet för offentliga myndigheter att uppfylla det fjärde Altmarkkriteriet är att genomföra ett öppet, genomblickbart och icke-diskriminerande förfarande för offentlig upphandling i linje med Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (84) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster (85) (se nedan). Såsom anges i punkt 5 är ett sådant förfarande för offentlig upphandling ofta ett obligatoriskt krav enligt gällande EES-bestämmelser.

64.

Även i fall där det inte är ett uttalat krav är ett öppet, genomblickbart och icke-diskriminerande förfarande för offentlig upphandling en lämplig metod att jämföra olika potentiella anbud och fastställa ersättningen så att förekomsten av stöd utesluts.

65.

På grundval av domstolens rättspraxis utesluter ett förfarande för offentlig upphandling förekomsten av statligt stöd endast om det gör det möjligt att välja den anbudsgivare som kan tillhandahålla tjänsten till ”den lägsta kostnaden för det allmänna”.

66.

Vad gäller anbudets egenskaper är ett öppet (86) förfarande i överensstämmelse med reglerna för offentlig upphandling förvisso godtagbart, men också ett begränsat (87) förfarande kan uppfylla det fjärde Altmarkkriteriet, såvida inte intresserade aktörer hindras att lämna anbud utan giltigt skäl. Å andra sidan ger en konkurrenspräglad dialog (88) eller ett förhandlat förfarande med föregående offentliggörande (89) den upphandlande myndigheten ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, vilket kan begränsa intresserade aktörers deltagande. Därför kan de endast i undantagsfall anses vara tillräckliga för att uppfylla det fjärde Altmarkkriteriet. Det förhandlade förfarandet utan offentliggörande av ett meddelande om upphandling (90) kan inte garantera att förfarandet leder till att den anbudsgivare väljs som kan tillhandahålla dessa tjänster till den lägsta kostnaden för det allmänna.

67.

Vad gäller tilldelningskriterierna är det uppenbart att ”lägsta pris” (91) uppfyller det fjärde Altmarkkriteriet. Också det ”ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet” (92) anses vara tillräckligt, förutsatt att tilldelningskriterierna, även miljömässiga (93) eller sociala kriterier, är nära förknippade med föremålet för den tjänst som tillhandahålls och om det möjliggör att det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet motsvarar marknadsvärdet (94). Där sådana omständigheter förekommer kan en s.k. ”clawback”-mekanism vara lämplig för att minimera risken för överkompensation på förhand. Den beviljande myndigheten hindras inte från att fastställa kvalitativa standarder som alla ekonomiska aktörer ska uppfylla eller från att ta hänsyn till kvalitativa aspekter avseende de olika förslagen i sitt beslut om kontraktstilldelning.

68.

Slutligen kan det under vissa omständigheter vara så att ett upphandlingsförfarande inte möjliggör den lägsta kostnaden för gemenskapen eftersom det inte ger upphov till en tillräckligt öppen och äkta konkurrens. Detta skulle kunna vara fallet till exempel på grund av särdragen hos den berörda tjänsten, befintliga immateriella rättigheter eller att nödvändig infrastruktur ägs av en viss tjänsteleverantör. På samma sätt kan det i fråga om förfaranden där endast ett anbud inlämnas hända att anbudet inte anses vara tillräckligt för att garantera att förfarandet leder till den lägsta kostnaden för det allmänna.

69.

Om det finns en allmänt accepterad marknadsersättning för en viss tjänst är den ersättningen det bästa riktmärket för ersättning i avsaknad av ett anbud (95).

70.

Om ingen sådan marknadsersättning existerar måste ersättningsbeloppet fastställas på grundval av en analys av de kostnader som ett typiskt företag, välskött och tillräckligt utrustat med materiella resurser för att kunna uppfylla de krav som tillhandahållandet av en allmännyttig tjänst ställer, skulle ha åsamkats vid fullgörandet av dessa skyldigheter, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid har erhållits och till en rimlig vinst för att fullgöra dessa skyldigheter. Målet är att se till att ett ineffektivt företags höga kostnader inte tas som riktmärke.

71.

När det gäller begreppet ”välskött företag”, och i avsaknad av en officiell definition, bör Eftastaterna tillämpa objektiva kriterier som i ekonomiskt hänseende erkänns vara representativa för en tillfredsställande förvaltning. Övervakningsmyndigheten anser att enbart kriteriet att ett företag genererar vinst inte är tillräckligt för att det ska anses vara välskött. Hänsyn bör dock tas till det faktum att företagens finansiella resultat, särskilt inom de sektorer som oftast berörs av allmännyttiga tjänster, kan påverkas kraftigt av deras marknadsstyrka eller av sektorspecifika regler.

72.

Övervakningsmyndigheten anser att begreppet ”välskött företag” innebär att gällande redovisningsstandarder på nationell eller internationell nivå iakttas. Eftastaterna kan basera sin analys bl.a. på analytiska nyckeltal som är representativa för produktivitet (såsom avkastning på sysselsatt kapital, total kostnad i förhållande till omsättning, omsättning per anställd, mervärde per anställd, personalkostnader i förhållande till förädlingsvärde). Eftastaterna kan också använda analytiska nyckeltal som avser kvaliteten på utbudet i förhållande till användarnas förväntningar. Ett företag som anförtrotts att tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse som inte uppfyller de kvalitativa kriterier som fastställs av den berörda Eftastaten utgör inte ett välskött företag även om kostnaderna är låga.

73.

Företag med sådana analytiska nyckeltal som är typiska för en effektiv ledning kan anses vara representativa för typiska företag. En analys och jämförelse av kostnadsstrukturerna måste dock beakta storleken på företaget i fråga och det faktum att det inom vissa sektorer sida vid sida kan finnas företag med mycket olika kostnadsstrukturer.

74.

Hänvisningen till kostnaderna för ett ”typiskt” företag inom sektorn i fråga förutsätter att det finns ett tillräckligt stort antal företag vars kostnader kan beaktas. Dessa företag kan vara belägna i samma Eftastat eller i en annan avtalsslutande part. Övervakningsmyndigheten anser dock att man inte kan åberopa kostnaderna för ett företag som har en monopolställning eller tar emot ersättning för allmännyttiga tjänster som ges på villkor som inte är förenliga med EES-lagstiftningen, eftersom kostnadsnivån i bägge fallen kan vara högre än vanligt. De kostnader som ska beaktas är alla kostnader som avser tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse, det vill säga de direkta kostnader som är nödvändiga för att tillhandahålla tjänsten i fråga och ett lämpligt bidrag till de indirekta kostnader som är gemensamma såväl för tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse som för annan verksamhet.

75.

Om Eftastaten kan visa att kostnadsstrukturen för det företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse motsvarar den genomsnittliga kostnadsstrukturen för effektiva och jämförbara företag inom sektorn i fråga, anses den ersättning som gör det möjligt för företaget att täcka sina kostnader, inbegripet en rimlig vinst, uppfylla det fjärde Altmarkkriteriet.

76.

Med ”företag som är tillräckligt utrustat med materiella resurser” ska förstås ett företag som har de resurser som krävs för att omedelbart fullgöra den skyldighet att tillhandahålla en allmännyttig tjänst som åligger det företag som ska anförtros tillhandahållandet av tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse.

77.

Med ”rimlig vinst” avses den kapitalavkastning (96) som skulle krävas av ett typiskt företag som överväger om det ska tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse under hela perioden för tillhandahållandet av tjänsten, med hänsyn tagen till graden av risk (se avsnitt 3.5).

1.

För att vissa tjänster av allmänt ekonomiskt intresse ska kunna utföras på grundval av principer och villkor som gör det möjligt att utföra uppdraget, kan ekonomiskt stöd från myndigheterna visa sig nödvändigt om intäkter som härrör från tillhandahållandet av tjänsten inte gör det möjligt att täcka de kostnader som skyldigheten att tillhandahålla tjänsten medför.

2.

Det följer av Europeiska unionens domstols rättspraxis (2) att ersättning för tillhandahållande av allmännyttiga tjänster inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet om den uppfyller vissa villkor (3). Om dessa villkor är uppfyllda är artikel 1 i del I i protokoll 3 till avtalet mellan Eftastaterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (nedan kallat övervakningsavtalet) inte tillämplig.

3.

Om ersättningen för allmännyttiga tjänster inte uppfyller dessa villkor och om de allmänna kriterierna för tillämpningen av artikel 61.1 i EES-avtalet är uppfyllda, utgör ersättningen statligt stöd och omfattas av artiklarna 59 och 61 i EES-avtalet och artikel 1 i del I i protokoll 3 till övervakningsavtalet.

4.

I kapitlet om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på ersättning för tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (4) har Eftas övervakningsmyndighet (nedan kallad övervakningsmyndigheten) klargjort på vilka villkor ersättning för allmännyttiga tjänster ska betraktas som statligt stöd. I kommissionens förordning om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse som beviljas företag som tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (5), som kommer att införlivas med EES-avtalet, fastställer kommissionen under vilka förhållanden det bör anses att mindre belopp för ersättning för tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse inte påverkar handeln mellan EES-staterna och/eller inte snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen. Under dessa förhållanden omfattas ersättningen inte av artikel 61.1 i EES-avtalet och omfattas följaktligen inte av anmälningsförfarandet i artikel 1.3 i del I i protokoll 3 till övervakningsavtalet.

5.

Artikel 59.2 i EES-avtalet utgör den rättsliga grunden för en bedömning av huruvida statligt stöd till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är förenligt med den inre marknaden. Enligt den artikeln omfattas företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller som har karaktären av fiskala monopol av reglerna i EES-avtalet, särskilt konkurrensreglerna. Artikel 59.2 i EES-avtalet medger dock ett undantag från reglerna i EES-avtalet, om en tillämpning av konkurrensreglerna rättsligt eller i praktiken skulle hindra utförandet av de anförtrodda uppgifterna. Detta undantag är endast tillämpligt när utvecklingen av handeln inte påverkas i en omfattning som strider mot de avtalsslutande parternas intresse.

6.

I kommissionens beslut 2012/21/EU om tillämpningen av artikel 106.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på statligt stöd i form av ersättning för allmännyttiga tjänster som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (6), som avses införlivas med EES-avtalet snarast möjligt, fastställs på vilka villkor vissa typer av ersättning för allmännyttiga tjänster kan anses vara förenliga med den inre marknaden enligt artikel 59.2 i EES-avtalet och befriade från kravet på förhandsanmälan enligt artikel 1.3 i del I i protokoll 3 till övervakningsavtalet (7).

7.

De principer som anges i dessa rambestämmelser är endast tillämpliga på ersättning för allmännyttiga tjänster i den utsträckning den utgör statligt stöd som inte omfattas av beslut 2012/21/EU. Sådan ersättning omfattas av kravet på förhandsanmälan i enlighet med artikel 1.3 i del I i protokoll 3 till övervakningsavtalet. I dessa rambestämmelser anges på vilka villkor sådant statligt stöd kan anses förenligt med den inre marknaden i enlighet med artikel 59.2 i EES-avtalet. Dessa rambestämmelser ersätter kapitlet om statligt stöd i form av ersättning för offentliga tjänster (8) i övervakningsmyndighetens riktlinjer för statligt stöd.

8.

De principer som anges i dessa rambestämmelser är tillämpliga på ersättning för allmännyttiga tjänster inom luft- och sjötransport, utan att det påverkar tillämpningen av striktare särskilda bestämmelser i sektorsspecifik EES-lagstiftning. De gäller varken för sektorn för landtransporter eller för radio och TV i allmänhetens tjänst, som omfattas av kapitlet om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på radio och TV i allmänhetens tjänst (9) i övervakningsmyndighetens riktlinjer för statligt stöd.

9.

Stöd till leverantörer av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som är i svårigheter kommer att bedömas enligt kapitlet om stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (10) i övervakningsmyndighetens riktlinjer för statligt stöd.

10.

De principer som anges i dessa rambestämmelser tillämpas utan att det påverkar:

11.

I nuvarande utvecklingsskede på den inre marknaden kan statligt stöd som inte omfattas av tillämpningsområdet för beslut 2012/21/EU förklaras vara förenligt med artikel 59.2 i EES-avtalet om det är nödvändigt för tillhandahållandet av tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse i fråga och inte påverkar utvecklingen av handeln i en omfattning som strider mot EES intressen. De villkor som anges i punkterna 2.2 till 2.10 måste vara uppfyllda för att en sådan jämvikt ska uppnås.

12.

Stödet ska beviljas för en verklig och korrekt definierad tjänst av allmänt ekonomiskt intresse i enlighet med artikel 59.2 i EES-avtalet.

13.

I kapitlet om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på ersättning för tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse har övervakningsmyndigheten gett vägledning om de krav som gäller definitionen av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse. I synnerhet kan inte Eftastater förena särskilda skyldigheter i samband med tillhandahållande av allmännyttiga tjänster för tjänster som redan tillhandahålls eller kan tillhandahållas på ett tillfredsställande sätt (t.ex. pris, objektiva kvalitetsegenskaper, kontinuitet och tillgång till tjänsten) och på villkor som är förenliga med allmänintresset, som de fastställts av staten, av företag som bedriver sin verksamhet under normala marknadsförhållanden. När det gäller frågan om huruvida en tjänst kan tillhandahållas av marknaden är övervakningsmyndighetens bedömning begränsad till att kontrollera om Eftastatens definition är behäftad med ett uppenbart fel, om inte EES-lagstiftningen föreskriver striktare bestämmelser.

14.

Med tanke på tillämpningen av principerna i dessa rambestämmelser bör Eftastaterna visa att de har tagit lämplig hänsyn till behovet av allmännyttiga tjänster med stöd av ett offentligt samråd eller andra lämpliga instrument för att beakta användarnas och tjänsteleverantörernas intressen. Detta gäller inte då det är uppenbart att ett nytt samråd inte kommer att ge något större mervärde som läggs till ett samråd som nyligen genomfördes.

15.

Ansvaret för att tillhandahålla tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse ska anförtros det berörda företaget genom en eller flera officiella handlingar, som varje Eftastat själv får utforma. Med ”Eftastat” avses centrala, regionala och lokala myndigheter.

16.

I denna handling eller dessa handlingar måste framför allt följande anges:

17.

Uppdragets varaktighet bör motiveras med hänvisning till objektiva kriterier som t.ex. behovet av att skriva av fasta tillgångar som inte kan överföras. I princip bör uppdraget inte ha en längre varaktighet än vad som krävs för avskrivning av de viktigaste tillgångarna som behövs för att tillhandahålla tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse.

18.

Stöd kommer endast att anses vara förenligt med den inre marknaden på grundval av artikel 59.2 i EES-avtalet om företaget, i de fall där direktivet är tillämpligt, följer bestämmelserna i kommissionens direktiv 2006/111/EG (12). Stöd som inte är förenligt med detta direktiv anses påverka handeln i en omfattning som strider mot EES intresse i den mening som avses i artikel 59.2 i EES-avtalet.

19.

Stöd kommer endast att anses vara förenligt med den inre marknaden på grundval av artikel 59.2 i EES-avtalet om den ansvariga myndigheten, när den anförtror företaget i fråga att tillhandahålla tjänsten, har följt eller åtar sig att följa gällande EES-bestämmelser på området offentlig upphandling. Detta inkluderar eventuella krav på öppenhet, likabehandling och icke-diskriminering som härrör direkt från EES-avtalet och, i förekommande fall, EES sekundärrätt. Stöd som inte uppfyller dessa krav och bestämmelser anses påverka utvecklingen av handeln i en omfattning som skulle strida mot EES intresse i den mening som avses i artikel 59.2 i EES-avtalet.

20.

Om en myndighet ger flera företag i uppdrag att tillhandahålla samma tjänst av allmänt ekonomiskt intresse bör ersättningen beräknas på grundval av samma metod för vart och ett av företagen.

21.

Ersättningen får inte överstiga vad som krävs för att täcka nettokostnaden (13) för att fullgöra skyldigheterna i samband med tillhandahållandet av allmännyttiga tjänster, inklusive en rimlig vinst.

22.

Ersättningsbeloppet kan fastställas antingen på grundval av de förväntade kostnaderna och intäkterna, eller de kostnader och intäkter som faktiskt har uppkommit eller en kombination av båda, beroende på hur effektiva incitament Eftastaten vill ställa till förfogande från början, i enlighet med punkterna 40 och 41.

23.

Där ersättningen, helt eller delvis, grundar sig på förväntade kostnader och intäkter, måste de anges i beslutet om tilldelning. De bör vara baserade på rimliga och verifierbara parametrar som avser den ekonomiska miljö där tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse tillhandahålls. De ska, om tillämpligt, förlita sig på sakkunskap inom sektorns tillsynsmyndigheter eller av andra enheter som är oberoende av företaget. Eftastaterna ska ange de källor dessa förväntningar bygger på (14). Kostnadsberäkningen måste spegla de förväntade effektivitetsvinster som den tjänsteleverantör som tillhandahåller en allmännyttig tjänst uppnått under uppdragets livstid.

24.

Den nettokostnad som är nödvändig, eller förväntas vara nödvändig, för att tillhandahålla de allmännyttiga tjänsterna bör beräknas på grundval av nettokostnadsmetoden när detta krävs i EES-lagstiftning eller nationell lagstiftning och i andra fall där detta är möjligt.

25.

Enligt nettokostnadsmetoden beräknas den nettokostnad som är nödvändig, eller förväntas vara nödvändig, för att fullgöra skyldigheterna i samband med tillhandahållandet av den allmännyttiga tjänsten som skillnaden mellan nettokostnaden för tjänsteleverantören för att fullgöra skyldigheten och nettokostnaden eller vinsten för samma tjänsteleverantör utan denna skyldighet. Vederbörlig uppmärksamhet bör ägnas åt att korrekt bedöma de kostnader som tjänsteleverantören väntas undvika och de intäkter som väntas utebli i avsaknad av en skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster. Vid nettokostnadsberäkningen bör fördelarna, även immateriella värden i den mån det är möjligt, bedömas för den som tillhandahåller en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse.

26.

Bilaga IV till Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (15) och bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 97/67/EG av den 15 december 1997 om gemensamma regler för utvecklingen av gemenskapens inre marknad för posttjänster och för förbättring av kvaliteterna på tjänsterna (16) innehåller mer ingående vägledning om hur man tillämpar nettokostnadsmetoden.

27.

Även om övervakningsmyndigheten betraktar nettokostnadsmetoden som den mest tillförlitliga metoden för att fastställa kostnaden för en skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster kan det finnas fall där det inte är möjligt eller lämpligt att använda denna metod. I sådana fall kan övervakningsmyndigheten, i vederbörligen motiverade fall, godta alternativa metoder för att beräkna den nettokostnad som är nödvändig för att fullgöra skyldigheterna, t.ex. den metod som baseras på kostnadsfördelning.

28.

Enligt kostnadsfördelningsmetoden kan den nettokostnad som är nödvändig för att fullgöra skyldigheterna beräknas som skillnaden mellan kostnaderna och intäkterna för ett företag som har utsetts att fullgöra skyldigheterna i samband med tillhandahållandet av allmännyttiga tjänster enligt specifikationen och beräkningarna i beslutet om tilldelning.

29.

De kostnader som ska beaktas är alla kostnader som härrör från tillhandahållandet av tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse.

30.

Om det berörda företagets verksamhet begränsar sig till tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse kan alla företagets kostnader beaktas.

31.

Om företaget också bedriver verksamhet som faller utanför tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse får de kostnader som ska beaktas omfatta alla de direkta kostnader som krävs för att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och ett lämpligt bidrag till de indirekta kostnader som är gemensamma för båda tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse och annan verksamhet. De kostnader som hänför sig till eventuell verksamhet vid sidan om tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse ska omfatta alla direkta kostnader och ett lämpligt bidrag till de gemensamma kostnaderna. För att fastställa ett lämpligt bidrag till de gemensamma kostnaderna, kan marknadspriserna för användningen av resurserna, om de finns tillgängliga, användas som riktvärde (17). I avsaknad av sådana marknadspriser, kan det lämpliga bidraget till de gemensamma kostnaderna fastställas genom hänvisning till den rimliga vinst (18) som företaget förväntas göra genom den verksamhet som faller utanför tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse eller andra metoder om det är lämpligare.

32.

De intäkter som ska beaktas måste åtminstone omfatta alla intäkter som influtit från tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse, som de beräknas och anges i beslutet om tilldelning, och de alltför stora vinster som genereras från särskilda eller exklusiva rättigheter även om dessa är knutna till annan verksamhet i enlighet med punkt 45, oberoende av om dessa intäkter klassificeras som statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet.

33.

Med rimlig vinst avses den kapitalavkastning (19) som skulle krävas av ett typiskt företag som överväger om det ska tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse under hela den period beslutet om tilldelning gäller, med hänsyn tagen till graden av risk. Graden av risk beror på vilken sektor eller typ av tjänst det är fråga om och vilka egenskaper kompensationsmekanismen har.

34.

Om det är motiverat kan andra vinstnivåindikatorer än avkastningen på eget kapital användas för att fastställa vilken den rimliga vinsten borde vara, såsom genomsnittlig avkastning på eget kapital (20) under perioden, avkastning på sysselsatt kapital, avkastning på tillgångar eller avkastning på försäljning.

35.

Vilken indikator som än väljs måste Eftastaten förse övervakningsmyndigheten med bevis på att den beräknade vinsten inte överstiger det som skulle krävas av ett typiskt företag som överväger om det ska tillhandahålla tjänsten, t.ex. genom hänvisningar till liknande typer av kontrakt som tilldelats på konkurrensmässiga villkor.

36.

En kapitalavkastning som inte överstiger den relevanta swap-räntan (21) plus en premie på 100 baspunkter (22) anses under alla omständigheter vara rimlig. Den relevanta swap-räntan är en swap-ränta vars löptid och valutasammansättning motsvarar löptiden och valutasammansättningen i beslutet om tilldelning.

37.

Om tillhandahållandet av tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse är förknippad med en betydande kommersiell eller avtalsrelaterad risk, t.ex. därför att ersättningen ges i form av ett fast schablonbelopp som täcker förväntade nettokostnader och en rimlig vinst och företaget bedriver verksamhet i en konkurrensutsatt miljö, får den rimliga vinsten inte överstiga en nivå som motsvarar en kapitalavkastning som står i proportion till graden av risk. Denna avkastningsgrad bör om möjligt fastställas genom hänvisning till den kapitalavkastning som uppnås i samband med liknande typer av tjänstekontrakt som tilldelas på konkurrensmässiga villkor (t.ex. kontrakt som tilldelats genom ett anbudsförfarande). När en sådan metod inte är möjlig kan också andra metoder användas för att fastställa en kapitalavkastning, om det kan motiveras (23).

38.

Om tillhandahållandet av tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse inte är förenad med en betydande kommersiell eller avtalsmässig risk (t.ex. därför att nettokostnaderna för att tillhandahålla tjänsten i allt väsentligt kompenseras fullständigt i efterhand) får den rimliga vinsten inte överstiga den nivå som motsvarar den nivå som anges i punkt 36. En sådan kompensationsmekanism ger inte den som tillhandahåller den allmännyttiga tjänsten några incitament att effektivisera sin verksamhet. Därmed är dess användning strikt begränsad till fall där Eftastaten kan visa att det inte är möjligt eller lämpligt att beakta produktiviteten och att ha ett kompensationssystem som uppmuntrar tjänsteleverantören att göra effektivitetsvinster.

39.

Vid utformningen av metoden för ersättning måste Eftastaterna införa incitament för ett effektivt tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse av hög standard, såvida de inte vederbörligen kan motivera att det inte är möjligt eller lämpligt att göra detta.

40.

Effektivitetsincitament kan utformas på olika sätt för att bäst passa de särskilda egenskaperna hos varje enskilt fall eller sektor. Eftastaterna kan t.ex. på förhand fastställa en fast ersättningsnivå som förutser och inkluderar de effektivitetsvinster som företaget kan förväntas göra under den tid som beslutet om tilldelning avser.

41.

Eftastaterna kan t.ex. ange produktivitetsmål i beslutet om tilldelning, vilket innebär att ersättningsnivån är beroende av i vilken utsträckning målen har nåtts. Om företaget inte uppfyller målen ska ersättningen reduceras enligt en beräkningsmetod som anges i beslutet om tilldelning. Om företaget däremot överskrider målen ska ersättningen ökas enligt en metod som anges i beslutet om tilldelning. Belöningar som är kopplade till produktivitetsvinster ska fastställas på en sådan nivå att de möjliggör en jämn fördelning av dessa vinster mellan företaget och Eftastaten och/eller användarna.

42.

En sådan mekanism för att skapa incitament till effektivitetsförbättringar måste grundas på objektiva och mätbara kriterier som anges i beslutet om tilldelning och som är föremål för öppna efterhandsbedömningar som utförs av ett företag som är oberoende i förhållande till det företag som tillhandahåller tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse.

43.

Effektivitetsvinster bör uppnås utan att det påverkar kvaliteten på den tjänst som tillhandahålls och de bör uppfylla de standarder som fastställs i EES-lagstiftningen.

44.

Om ett företag bedriver verksamhet både inom och utanför tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse, ska det klart framgå av den interna redovisningen vilka kostnader och intäkter som hänger samman med tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse och övriga tjänster i enlighet med de principer som anges i punkt 31. Om ett företag anförtrotts att tillhandahålla flera olika tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, eftersom det är fråga om olika beviljande myndigheter eller olika typer av tjänster, ska företagets internredovisning göra det möjligt att för varje tjänst av allmänt ekonomiskt intresse kontrollera om det har skett någon överkompensation.

45.

Om det berörda företaget har exklusiva eller särskilda rättigheter som är knutna till annan verksamhet än den tjänst av allmänt ekonomiskt intresse för vilken stöd beviljas, som genererar en vinst som är större än en rimlig vinst, eller tar emot andra fördelar som staten beviljat, måste dessa beaktas oavsett hur de klassificeras mot bakgrund av artikel 61.1 i EES-avtalet, och läggas till företagets intäkter. Rimlig vinst för den verksamhet för vilken företaget har exklusiva eller särskilda rättigheter måste utvärderas utifrån den situation som föreligger, med hänsyn till den risk eller avsaknad av risk som företaget utsätter sig för. Denna bedömning måste också ta hänsyn till de effektivitetsincitament som Eftastaten har infört i samband med tillhandahållandet av tjänsterna i fråga.

46.

Eftastaten kan också besluta att den vinst som härrör från annan verksamhet vid sidan om tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse, särskilt verksamhet som är beroende av infrastruktur som krävs för att tillhandahålla tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse, helt eller delvis ska anslås finansieringen av tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse.

47.

Överkompensation bör ses som ersättning som företaget får utöver det proportionella stödbeloppet i enlighet med definitionen i punkt 21 för hela avtalstiden. Enligt punkterna 39–42 kan ett överskott som är ett resultat av oväntat stora effektivitetsvinster beaktas som ytterligare rimlig vinst av företaget när detta föreskrivs i beslutet om tilldelning (24).

48.

Eftersom överkompensation inte är nödvändig för att tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse ska kunna tillhandahållas utgör den statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden.

49.

Eftastaterna ska säkerställa att ersättningen för att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse uppfyller kraven i dessa rambestämmelser och särskilt att företag inte tar emot ersättning som överstiger det belopp som fastställts i enlighet med kraven i detta avsnitt. De måste lämna bevis på begäran av övervakningsmyndigheten. De ska utföra regelbundna kontroller, eller säkerställa att dessa kontroller utförs, vid slutet av giltighetsperioden för uppgiften och i alla händelser minst var tredje år. För stöd som beviljas på andra sätt än ett offentligt upphandlingsförfarande genom offentliggörande (25) bör kontroller normalt göras minst varatannat år.

50.

Om Eftastaten på förhand har fastställt en fast ersättningsnivå som tillräckligt förutser och beaktar de effektivitetsvinster som tjänsteleverantören kan förväntas göra medan uppdraget varar, på grundval av en korrekt fördelning av kostnader och intäkter och utifrån rimliga förväntningar enligt vad som anges i detta avsnitt, begränsas kontrollen av överkompensation i princip till en kontroll av att den vinstnivå som tjänsteleverantören är berättigad till enligt beslutet om tilldelning faktiskt är rimlig ur ett bakåtblickande perspektiv.

51.

De krav som anges i avsnitt 2.1–2.8 är vanligtvis tillräckliga för att säkerställa att ett stöd inte snedvrider konkurrensen på ett sätt som strider mot EES intresse.

52.

Det är möjligt att allvarlig snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden, i vissa undantagsfall, skulle kunna kvarstå och att stödet kan påverka handeln i en negativ riktning i en omfattning som strider mot EES intresse.

53.

I dessa fall undersöker övervakningsmyndigheten om sådana snedvridningar kan mildras genom att kräva villkor eller begära åtaganden från Eftastaten.

54.

Allvarlig snedvridning av konkurrensen som strider mot EES intresse förväntas bara uppstå under exceptionella omständigheter. Övervakningsmyndigheten kommer att begränsa sin uppmärksamhet till sådana snedvridningar där stödet har påtagliga negativa effekter på andra EES-stater och EES funktion, t.ex. för att de nekar företag inom viktiga sektorer i näringslivet möjlighet att uppnå den storskalighet som krävs för att arbeta effektivt.

55.

Sådan snedvridning kan uppstå, till exempel när de uppgifter som anförtros företaget antingen har en löptid som inte kan motiveras med hjälp av objektiva kriterier (t.ex. behovet av att skriva av fasta tillgångar som inte kan överföras) eller samlar en rad uppgifter (vanligen föremål för separata uppgifter utan förlust av sociala fördelar och inga ytterligare kostnader i fråga om effektivitet och ändamålsenlighet vid tillhandahållandet av tjänster). I detta fall undersöker övervakningsmyndigheten om samma offentliga tjänster lika gärna skulle kunna tillhandahållas på ett mindre snedvridande sätt, exempelvis genom en mer begränsad tilldelning i fråga om varaktighet eller omfattning eller genom separata tilldelningar.

56.

En annan situation där en närmare bedömning kan bli nödvändig är om en Eftastat anförtror en leverantör av en allmännyttig tjänst, utan ett konkurrensutsatt urvalsförfarande, uppgiften att tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse på en monopolfri marknad där mycket liknande tjänster redan tillhandahålls eller kan förväntas tillhandahållas inom en snar framtid i avsaknad av tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse. Dessa negativa effekter på utvecklingen av handeln kan bli mer uttalad om tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse ska erbjudas till en avgift som är lägre än för en faktisk eller potentiell leverantör, så att den leder till en avskärmning av marknaden. Övervakningsmyndigheten kan därför, med full respekt för Eftastatens val av definition för tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse kräva ändringar, t.ex. vid fördelningen av stödet, om den rimligen kan visa att det skulle vara möjligt att tillhandahålla samma tjänst av allmänt ekonomiskt intresse på likvärdiga villkor för användaren, på ett mindre snedvridande sätt och till en lägre kostnad för staten.

57.

Närmare kontroll är också berättigad om uppdraget att tillhandahålla en allmännyttig tjänst är förenad med särskilda eller exklusiva rättigheter som allvarligt begränsar konkurrensen på den inre marknaden i en omfattning som strider mot EES intresse. Även om det primära tillvägagångssättet för att bedöma sådana fall är artikel 59.1 i EES-avtalet kan det statliga stödet inte anses vara förenligt om de exklusiva rättigheterna innehåller bestämmelser om förmåner som inte kan bedömas ordentligt eller kvantifieras enligt metoderna för att beräkna nettokostnaderna för den allmännyttiga tjänst som beskrivs i avsnitt 2.8.

58.

Övervakningsmyndigheten kommer också att ägna uppmärksamhet åt situationer där stödet gör det möjligt för företaget att finansiera bildandet eller användningen av en infrastruktur som inte kan kopieras och ger det möjlighet att avskärma den marknad där tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse tillhandahålls eller på närliggande relevanta marknader. När detta är fallet kan det vara lämpligt att kräva att konkurrenter ges rättvis och icke-diskriminerande tillgång till denna infrastruktur på lämpliga villkor.

59.

Om snedvridningar av konkurrensen är en följd av att uppdraget hindrar ett effektivt genomförande eller verkställande av den EES-lagstiftning som är avsedd att säkerställa att den inre marknaden fungerar väl, ska övervakningsmyndigheten undersöka om tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse lika väl kan tillhandahållas på ett mindre snedvridande sätt t.ex. genom ett fullständigt genomförande av den sektorsspecifika EES-lagstiftningen.

60.

För varje ersättning för en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse som omfattas av dessa rambestämmelser måste den berörda Eftastaten offentliggöra följande uppgifter på internet eller på annat lämpligt sätt:

61.

De principer som anges i punkterna 14, 19, 20, 24, 39, 51–59 och 60 a gäller inte för stöd som uppfyller villkoren i artikel 2.1 i beslut 2012/21/EU.

62.

Eftastaterna ska vartannat år till övervakningsmyndigheten lämna en rapport om genomförandet av dessa rambestämmelser. Rapporterna måste innehålla en översikt över tillämpningen av dessa rambestämmelser för de olika kategorierna av tjänsteleverantörer, inklusive:

Den första rapporten ska överlämnas senast den 30 juni 2014.

63.

I enlighet med kraven i del II i protokoll 3 till övervakningsavtalet och övervakningsmyndighetens beslut nr 195/04/KOL av den 14 juli 2004 om de genomförandebestämmelser som avses i artikel 27 i del II i protokoll 3 till övervakningsavtalet (26) måste Eftastaterna lämna årliga rapporter till övervakningsmyndigheten om det stöd som beviljats efter ett beslut av övervakningsmyndigheten på grundval av dessa rambestämmelser.

64.

Rapporterna kommer att offentliggöras på övervakningsmyndighetens webbplats.

65.

Övervakningsmyndigheten har för avsikt att göra en översyn av dessa rambestämmelser senast den 31 januari 2017.

66.

I enlighet med artikel 7.4 i del II i protokoll 3 till övervakningsavtalet får övervakningsmyndigheten förena ett positivt beslut med villkor som ska uppfyllas för att ett stöd ska kunna anses vara förenligt med den inre marknaden samt fastställa skyldigheter för att göra det möjligt att övervaka att beslutet efterlevs. När det gäller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse kan det krävas villkor och skyldigheter främst för att se till att stöd som ges till de berörda företagen inte leder till otillbörlig snedvridning av konkurrensen och handeln på den inre marknaden. I detta sammanhang kan regelbundna rapporter eller andra skyldigheter vara nödvändiga beroende på hur situationen ser ut för varje enskild tjänst av allmänt ekonomiskt intresse.

67.

Övervakningsmyndigheten kommer att tillämpa dessa rambestämmelser från den 31 januari 2012.

68.

Övervakningsmyndigheten kommer att tillämpa alla de principer som anges i dessa rambestämmelser på samtliga stödprojekt som anmäls till den och fatta beslut om dessa projekt i enlighet med dessa principer även om projekten anmäldes före den 31 januari 2012.

69.

Övervakningsmyndigheten kommer att tillämpa de principer som anges i dessa rambestämmelser på olagligt stöd om vilket den fattar beslut efter den 31 januari 2012, även om stödet beviljades före detta datum. Om stödet beviljades före den 31 januari 2012 tillämpas inte principerna i punkterna 14, 19, 20, 24, 39 och 60.

70.

Som lämpliga åtgärder föreslår övervakningsmyndigheten att Eftastaterna för ändamålet med artikel 1.1 i del I i protokoll 3 till övervakningsavtalet offentliggör en förteckning över befintliga stödordningar om ersättning för offentliga tjänster som ska anpassas i enlighet med dessa rambestämmelser senast den 31 januari 2013 och att de anpassar dessa stödordningar i enlighet med dessa rambestämmelser senast den 31 januari 2014.

71.

Eftastaterna bör senast den 29 februari 2012 bekräfta att de samtycker till de lämpliga åtgärder som föreslås. Om svar uteblir utgår övervakningsmyndigheten från att den berörda Eftastaten inte samtycker.