25.3.2010

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 79/40

---

BESLUT AVEFTASÖVERVAKNINGSMYNDIGHET

nr 405/08/KOL

av den 27 juni 2008

om att avsluta det formella granskningsförfarandet beträffande den isländska bostadsfinansieringsfonden (Íbúðalánasjóður – ILS)

(Island)

EFTAS ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET HAR ANTAGIT DETTA BESLUT (1),

med beaktande av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (2), särskilt artiklarna 59.2, 61–63 och protokoll 26,

med beaktande av avtalet mellan Eftastaterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (3), särskilt artikel 24,

med beaktande av artikel 1.2 i del I och artiklarna 4.4 och 6 i del II av protokoll 3 till övervakningsavtalet (4),

med beaktande av myndighetens riktlinjer (5) för tillämpning och tolkning av artiklarna 61 och 62 i EES-avtalet,

med beaktande av myndighetens beslut nr 195/04/KOL om de genomförandebestämmelser som avses i artikel 27 i del II av protokoll 3 (6),m

med beaktande av Eftadomstolens dom i mål E-9/04 om talan om ogiltigförklaring av beslut nr 213/04/KOL om bostadsfinansieringsfonden (7),

med beaktande av myndighetens beslut nr 185/06/KOL om att inleda ett formellt granskningsförfarande beträffande den isländska bostadsfinansieringsfonden (8),

efter att i enlighet med nämnda artiklar ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig och med beaktande av dessa synpunkter, och

av följande skäl:

I.   SAKFÖRHÅLLANDEN

1.   FÖRFARANDE

Genom en skrivelse av den 20 november 2003 från Islands delegation vid Europeiska unionen, genom vilken en skrivelse från det isländska finansministeriet av samma datum vidarebefordrades, båda mottagna och registrerade av myndigheten den 25 november 2003 (dok. nr: 03-8227 A, numera diarie nr: 255584), anmälde de isländska myndigheterna, enligt artikel 1.3 i del I av protokoll 3, en ökning av den maximala utlåningen för den isländska bostadsfinansieringsfonden (nedan kallad ILS) till upp till 90 % av bostadens inköpspris.

Den 11 augusti 2004 antog myndigheten beslut nr 213/04/KOL. I detta beslut konstaterade myndigheten, utan att inleda det formella granskningsförfarandet, att den isländska lagstiftningen gällande ILS innebar ett stöd till ILS, men att detta stöd var förenligt med reglerna för statligt stöd i enlighet med artikel 59.2 i EES-avtalet.

Detta beslut överklagades i Eftadomstolen av de isländska bankernas och värdepappersmäklarnas sammanslutning, en sammanslutning som sedan dess har gått samman med andra sammanslutningar inom finans- och försäkringsområdet, och som nu verkar under namnet Samtök fjármálafyrirtækja (nedan kallad SFF). Genom domen av den 7 april 2006 i mål E-9/04 biföll Eftadomstolen talan och ogiltigförklarade myndighetens beslut nr 213/04/KOL.

När myndigheten, på grundval av den tillgängliga informationen, drog den preliminära slutsatsen att de omtvistade stödåtgärderna utgjorde ett nytt stöd, antog myndigheten den 21 juni 2006 beslut nr 185/06/KOL om att inleda ett formellt granskningsförfarande beträffande ILS-systemet. Myndigheten skickade detta beslut till de isländska myndigheterna genom en skrivelse av den 21 juni 2006 (diarienr 377864).

Beslut nr 185/06/KOL offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning och EES-supplementet till detta (9). Övervakningsmyndigheten uppmanade berörda parter att inkomma med synpunkter på beslutet.

Genom en skrivelse av den 20 november 2006 från Islands delegation vid Europeiska unionen, som mottogs och registrerades av myndigheten den 21 november 2006, mottog myndigheten synpunkter på beslutet av de isländska myndigheterna (diarie nr 399173).

Genom en skrivelse av den 24 november 2006 (diarie nr 399801) vidarebefordrade myndigheten synpunkterna från de isländska myndigheterna till SFF och uppmanade SFF att bemöta synpunkterna.

Myndigheten mottog ytterligare synpunkter från de isländska myndigheterna genom en skrivelse av den 3 januari 2007 från Islands delegation vid Europeiska unionen, som mottogs och registrerades av myndigheten den 4 januari 2007 (diarie nr 405009).

Genom en skrivelse av den 31 januari 2007, som mottogs och registrerades av myndigheten den 2 februari 2007 (diarie nr 408361), svarade SFF på myndighetens skrivelse av den 24 november 2006, och detta svar vidarebefordrades till de isländska myndigheterna den 5 februari 2007 (diarie nr 408509).

Genom en skrivelse av den 28 februari 2007, som mottogs och registrerades av myndigheten den 1 mars 2007 (diarie nr 411962), lämnade SFF synpunkter på myndighetens beslut nr 185/06/KOL. Myndigheten vidarebefordrade dessa synpunkter till de isländska myndigheterna genom en skrivelse av den 5 mars 2007 (diarie nr 412290).

Genom en skrivelse från Islands delegation vid Europeiska unionen av den 5 mars 2007, som mottogs och registrerades av myndigheten den 9 mars 2007 (diarie nr 412950), bemötte de isländska myndigheterna de synpunkter som SFF lämnade den 31 januari 2007.

Genom en skrivelse av den 4 april 2007 (diarie nr 415881), begärde myndigheten vissa klargöranden från de isländska myndigheterna.

Genom en skrivelse av den 30 april 2007 från Islands delegation vid Europeiska unionen, som mottogs och registrerades av myndigheten den 30 april 2007 (diarie nr 419451), svarade de isländska myndigheterna på myndighetens brev av den 5 mars 2007.

Genom en skrivelse av den 14 juni 2007 från Islands delegation vid Europeiska unionen, som mottogs och registrerades av myndigheten den 14 juni 2007 (diarie nr 425255), svarade de isländska myndigheterna på myndighetens brev av den 4 april 2007.

Ytterligare information tillhandahölls av representanterna för de isländska myndigheterna genom ett e-postmeddelande av den 21 augusti 2007 (diarie nr 435379).

Genom en skrivelse av den 28 december 2007 (diarie nr 442805) begärde myndigheten ytterligare information från de isländska myndigheterna om statliga garantier enligt isländsk lagstiftning. Genom en skrivelse av den 24 oktober 2007 från Islands delegation vid Europeiska unionen, som mottogs och registrerades av myndigheten den 25 oktober 2007 (diarie nr 448739), svarade de isländska myndigheterna på denna begäran.

Ytterligare diskussioner om ärendet fördes av representanter för myndigheten och den isländska regeringen under flera möten, sista gången vid paketmötet den 29 oktober 2007 i Reykjavik.

Genom ett e-postmeddelande av den 27 november 2007 lämnade rättsliga företrädare för SFF in ytterligare information om ILS-granskningen (diarie nr 454226).

Ärendet diskuterades med den klagande vid ett möte den 6 mars 2008, varefter den klagande lämnade ytterligare synpunkter den 28 mars 2008 (diarie nr 471552).

Den isländska regeringen lämnade in sina synpunkter på dessa slutliga synpunkter från den klagande genom en skrivelse av den 15 april 2008 (diarie nr 473576).

2.   BAKGRUND TILL DE ISLÄNDSKA BESTÄMMELSERNA GÄLLANDE BOSTADSSEKTORN

2.1   INLEDNING

I följande avsnitt kommer myndigheten att beskriva situationen enligt isländsk lagstiftning beträffande bostadssystemet. Beskrivningen omfattar lagstiftningen, så som den såg ut vid den tidpunkt då EES-avtalet trädde i kraft, och beskriver förändringar i lagstiftningen i de fall då dessa har antagits vid en senare tidpunkt.

I avsnitt 3 beskrivs den rättsliga grunden enligt isländsk lagstiftning för vart och ett av de potentiella inslagen av stöd, så som de identifierades i beslut nr 185/06/KOL vid inledandet av det formella granskningsförfarandet. De rättsliga bestämmelser som gällde då EES-avtalet trädde i kraft, liksom förändringar i lagstiftningen kommer att diskuteras.

2.2   BOSTADSSYSTEMET

2.2.1    Inledning

Under de senaste 50 åren har offentliga interventioner på den isländska bostadsmarknaden syftat till att stimulera eget ägande av bostäder. 1955 lades grunden för en systematisk statlig inblandning, både vad gäller utformningen av bostadspolitiken och tillhandahållandet av lån för privatbostäder. Det statliga bostadsinstitutet (Húsnæðisstofnun ríkisins) inrättades genom lag nr 51/1980 (lög um Húsnæðisstofnun ríkisins) och tillhandahöll bland annat lån med förmånliga villkor till köpare av privatbostäder.

1986 genomgick bostadslånesystemet vissa förändringar, som bland annat innebar att pensionsfonder till viss del användes för att finansiera systemet. De isländska bankerna tillhandahöll inte i allmänhet någon finansiering för privatbostäder. När det statliga bostadsinstitutet beviljade bostadslån under marknadsräntorna blev resultatet en kraftig ökning av efterfrågan, vilket i sin tur ledde till att pensionsfondernas resurser överskreds. För att komma till rätta med denna situation och för att generera mer finansiella resurser för bostadsfinansiering, infördes ett bostadsobligationssystem 1989, som kommer att beskrivas i detalj nedan.

2.2.2    Lag nr 97/1993 om det statliga bostadsinstitutet (lög um Húsnæðisstofnun ríkisins)

2.2.2.1   Inledning

Vid den tidpunkt då EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994, reglerades det statliga bostadsinstitutet av lag nr 97/1993. Denna lag var i själva verket en konsoliderad version av lag nr 86/1988 med samma namn, som hade ändrats ett flertal gånger (10).

Enligt artikel 1 i lag nr 97/1993 var syftet med lagen att främja islänningarnas säkerhet i fråga om boende genom beviljande av lån och genom organisation av angelägenheter som gällde boende och bostadsbyggande. Vidare skulle den främja lika rättigheter i fråga om boende genom att tillhandahålla medel som är särskilt avsedda för att öka människors chanser till att förvärva eller hyra bostäder på överkomliga villkor.

Enligt villkoren i lag nr 97/1993 var fyra olika offentliga organ verksamma inom bostadssystemet, nämligen det statliga bostadsinstitutet (Húsnæðisstofnun ríkisins), den statliga bostadsstyrelsen, den statliga byggnadsfonden (Byggingarsjóður ríkisins) och arbetarnas bostadsfond (Byggingarsjóður verkamanna).

2.2.2.2   Det statliga bostadsinstitutet och den statliga bostadsstyrelsen

Den rättsliga grunden för det statliga bostadsinstitutet fastställdes i artikel 2 i lagen. Enligt denna bestämmelse var myndigheten en statlig institution som var underkastad en separat styrelse (den statliga bostadsstyrelsen) inom socialministerns administrativa verksamhetsområde, som hade högsta ansvaret för bostadsfrågor. Institutet skulle hantera och genomföra de bostadsrelaterade funktioner som de offentliga myndigheterna hade fått i uppdrag genom lagen.

Socialministern fick ge ut en förordning för att mer i detalj bestämma myndighetens struktur, se artikel 3 i lagen. Ministern fick också tillstånd att slå samman den övergripande ledningen, verksamheterna och personalen för två eller flera enheter, avdelningar och fonder som reglerades i lagen. Kostnaden för att driva det statliga bostadsinstitutet skulle delas mellan de fonder som myndigheten hade hand om, med hänsyn till deras verksamhetsomfattning och utestående tillgångar vid räkenskapsårets slut.

Det statliga bostadsinstitutet styrdes av den statliga bostadsstyrelsen (”styrelsen”). Den bestod av sju ledamöter som utsågs av parlamentet efter varje parlamentsval, se artikel 4 i lagen. Enligt artikel 5 i lagen skulle styrelsen ha hand om finanserna, verksamheten och andra aktiviteter för det statliga bostadsinstitutet, den statliga byggnadsfonden och arbetarnas bostadsfond. Den skulle också säkerställa att myndigheterna utförde sina uppgifter i enlighet med den rådande lagstiftningen och de administrativa bestämmelserna. Vidare hade styrelsen bland annat tilldelats uppgiften att fördela medel till exploatörer av subventionerade bostäder.

Den statliga bostadsstyrelsen var också bemyndigad, efter godkännande av socialministern, att skapa nya lånekategorier, se artikel 11.2. Ytterligare specifikationer om lånen fastställdes i artiklarna 12–15 i lagen.

2.2.2.3   Den statliga byggnadsfonden

Den statliga byggnadsfondens roll och uppgift fastställdes i artikel 8 i lag nr 97/1993. Enligt denna bestämmelse skulle fonden ägna sig åt låneverksamhet och bostadsobligationstransaktioner i enlighet med bestämmelserna i lagen och förordningar som fastställts i enlighet med lagen. Fonden ansvarade också för den upp- och utlåning som hade ägt rum med hänsyn till fonden eller som det skulle tas beslut om i framtiden. I artikel 9 i lagen fastställdes hur den statliga byggnadsfonden skulle finansieras:

”1.	Genom avkastning på fondens egna kapital, dvs. amorteringar, räntor och prisindexerade betalningar på beviljade lån.

2.	Enligt årliga bidrag från statskassan, enligt vad som stadgas i budgetlagen.

3.

Via försäljning av obligationer till arbetslöshetsförsäkringsfonden (Vinnumálaskrifstofa félagsmáláduneytis), till pensionsfonder enligt överenskommelse mellan det statliga bostadsinstitutet och fonderna, och genom andra typer av upplåning, som kan bestämmas mer i detalj i den tillämpliga investerings- och kreditplanen vid den aktuella tidpunkten.”

I artikel 11 i lagen gavs tillstånd till den statliga byggnadsfonden att bevilja lån inom följande kategorier, under förutsättning att medel hade ställts till förfogande i fondens budget för det relevanta året:

”1.	Lån för byggande av äldreboende, daghem för barn och daglig verksamhet för äldre människor.

2.	Särskilda lån för personer med särskilda behov.

3.	Lån eller bidrag till tekniska innovationer och andra reformer inom byggnadsindustrin.”

Alla lån från den statliga byggnadsfonden skulle vara fullständigt indexreglerade, se artikel 16 i lagen. Varje lån skulle säkras genom en inteckning med bästa förmånsrätt eller inteckning med näst bästa prioritet i den bostad som lånet hade beviljats för. Vidare var det tillåtet att kräva att det beviljade lånet och inteckningen inte skulle överskrida en viss andel av inköpspriset, fastighetstaxeringsvärdet eller brandförsäkringsvärdet.

2.2.2.4   Bostadsobligationer

Så som nämns ovan inrättades ett så kallat bostadsobligationssystem 1989. I enlighet därmed gavs den statliga byggnadsfonden, enligt artikel 18 i lag nr 97/1993, tillstånd att driva en separat bostadsobligationsenhet, vars finanser skulle hållas separerade från fondens andra aktiviteter. Enligt artikel 19 i lagen var bostadsobligationsenhetens roll följande:

”a)	Att emittera olika kategorier av säljbara obligationer i den statliga byggnadsfondens namn, nedan kallade bostadsobligationer, som omfattas av de villkor som fastställs i denna lag eller enligt någon förordning.

b)	Att byta ut skuldebrev som är säkrade genom inteckningar i en bostad som har utfärdats i samband med köp av en fastighet, byggande av en ny bostad eller omfattande utbyggnad, ombyggnad eller renovering av en befintlig bostad […].

c)	Att främja säljbarheten av bostadsobligationer på marknaden vid varje tidpunkt.”

Bostadsobligationssystemet var inte något traditionellt hypotekslånesystem, utan ett obligationsswapsystem, vilket innebar att bostadsköparna ansökte hos bostadsobligationsenheten om utfärdande av en inteckningsobligation, för vilken fastigheten som skulle köpas lämnades som säkerhet. Bostadsobligationsenheten köpte sedan denna obligation av bostadsköparen och betalade för den genom att emittera bostadsobligationer till säljaren. Dessa bostadsobligationer kunde man därefter handla fritt med på värdepappersmarknaden. Säljaren kunde sälja obligationerna på värdepappersmarknaden, använda dem som betalningsmedel eller behålla dem.

Enligt artikel 21 i lagen, hade bostadsobligationsenheten tillstånd att använda sig av en räntemarginal för att täcka sina driftskostnader och förväntade förluster till följd av utestående lån. Socialministern skulle fastställa räntemarginalens nivå efter ett förslag från den statliga bostadsstyrelsen.

De inteckningshandlingar som köptes av bostadsobligationsenheten skulle utfärdas för en maximal låneperiod på 25 år, se artikel 26 i lagen. Enligt artikel 27 kunde dessa inteckningshandlingar bytas mot bostadsobligationer till ett belopp som uppgick till högst 75 % av en fastighets skäligt fastställda pris. Socialministern var bemyndigad att fastställa den maximala procentsatsen genom en förordning, varvid denne kunde fastställa en högre procentsats för nybyggnation och förstagångsinköp av en bostad. Enligt artikel 29 i lagen skulle bostadsobligationsenheten främja säljbarheten för bostadsobligationer på marknaden. I detta syfte skulle enheten sträva efter att samarbeta med banker, pensionsfonder och andra aktörer på den finansiella marknaden. Vidare hade den statliga byggnadsfonden rätt att avyttra en del av sina fonder för transaktioner med bostadsobligationer för att främja jämvikten på marknaden.

Lagen i sig innehöll inte några bestämmelser om vem som var berättigad till lån i bostadsobligationssystemet. Sådana regler fanns i stället fastställda i förordning (EEG) nr 467/1991 om bostadsobligationsenheten och transaktioner med bostadsobligationer (um húsbréfadeild og húsbréfaviðskipti). När det gäller lån till företag föreskrevs i förordningen att byggföretag var berättigade att låna från systemet. Ett byggföretag definierades som varje erkänd aktör som bygger och säljer färdigställda lägenheter i enlighet med den relevanta branschstandarden, se artikel 1 i förordningen. Regler gällande lån till nya byggnader angavs i artikel 10 i förordningen och artikel 25 föreskrev ett särskilt krav på entreprenadföretag enligt vilket det krävdes att de lämnade en garanti från ett finansinstitut eller en kommun.

2.2.2.5   Arbetarnas bostadsfond

Syftet med arbetarnas bostadsfond var att tillhandahålla lån för subventionerade bostäder med målet att lösa bostadsbehovet för dem som kräver särskilt stöd för detta, se artikel 47 i lagen. Artikel 48 gällde finansieringen av arbetarnas bostadsfond, som kunde åstadkommas enligt följande:

”a)	Genom avkastning på fondens egna kapital, dvs. amorteringar, räntor och prisindexerade betalningar på beviljade lån.

b)	Genom årliga bidrag från statskassan, enligt vad som stadgas i budgetlagen vid varje enskild tidpunkt.

c)	Genom lån från kommuner till det statliga bostadsinstitutet, se artikel 42.

d)	Genom försäljning av obligationer till pensionsfonder i enlighet med avtal som slutits mellan det statliga bostadsinstitutet och pensionsfonderna.

e)	Genom särskild upplåning, som fastställts i investerings- och kreditplanerna vid den aktuella tidpunkten, då de disponibla fonderna enligt punkterna a–d inte räcker till för den planerade utvecklingen.”

Lånekategorierna för arbetarnas bostadsfond fanns förtecknade i artikel 50 i lagen och omfattade följande:

”1.	Lån för hyrköp av subventionerade bostäder (för 90 % av inköpspriset).

2.	Lån för privatägda subventionerade bostäder (för 90 % av inköpspriset).

3.	Lån för hyrda subventionerade bostäder (för 90 % av inköpspriset).

4.	Lån för allmänna hyrköpsbostäder (för 70 % och 20 % av inköpspriset). […]”

Lån för subventionerade bostäder beviljades av den statliga bostadsstyrelsen från arbetarnas bostadsfond, se artikel 52 i lagen. Lånet kunde vara upp till 90 % av byggkostnaderna eller köpesumman, dock fick det inte överstiga 90 % av den kostnadsbas som den statliga bostadsstyrelsen hade godkänt, minus ett särskilt bidrag på 3,5 % från kommunerna för varje socialbostad, se artikel 42.2 i lagen (11). När det gällde rätten till socialhjälp angavs i artikel 64 i lagen att rätten till lån för privatägda subventionerade bostäder var begränsad till dem som uppfyllde följande villkor:

”a)	Inte redan äger en lägenhet eller jämförbar tillgång i någon annan form.

b)	Har haft en medelinkomst under de senaste tre åren innan någon tilldelning sker som inte överstiger […]. Dessa inkomstgränser ska fastställas av den statliga bostadsstyrelsen i början av varje år […].

c)	Uppvisar betalningsförmåga som har bedömts av bostadsnämnden i en kommun […].”

I artikel 65 angavs att de som ansöker om hyreslägenheter måste uppfylla villkoren i punkterna a och b.

Ägaren av en socialbostad som ville sälja denna lägenhet skulle meddela bostadsnämnden eller någon annan exploatör om sådana avsikter, se artikel 85 i lagen. Exploatören skulle köpa lägenheten och sälja den igen i enlighet med lagen och de bestämmelser som fastställts enligt lagen. Vid förvärv av en lägenhet skulle dess säljare få tillbaka det bidrag som säljaren hade tillhandahållit vid köpet av lägenheten och de amorteringar som denne hade betalt på lånet från arbetarnas bostadsfond från den tidpunkt då köpeavtalet ingicks. Genom artikel 86 anförtroddes kommunerna uppdraget att beräkna försäljningspriset för en subventionerad lägenhet.

2.2.3    Bostadslagen nr 44/1998 (lög um húsnæðismál)

2.2.3.1   Inledning – viktiga ändringar

Bostadslagen nr 44/1998 trädde i kraft den 1 januari 1999. Genom denna lag inrättades bostadsfinansieringsfonden. Vid samma tid upphävdes den ovan nämnda lagen nr 97/1993 om det statliga bostadsinstitutet. Enligt artikel 1 i bostadslagen är syftet med lagen att främja säkerhet och lika rättigheter beträffande islänningarnas boende genom beviljande av lån och organisation av bostadsrelaterade angelägenheter. Vidare ska medel tillhandahållas som är särskilt avsedda för att öka människors chanser till att förvärva eller hyra bostad på överkomliga villkor. Med andra ord är syftet med lagen fullständigt överensstämmande med det som fastställdes i den ovan nämnda artikel 1 i den tidigare lagen nr 97/1993.

I det lagförslag som senare blev bostadslagen beskrevs de viktigaste ändringarna på följande sätt:

När socialministern lämnade in lagförslaget till parlamentet, förklarade han de viktigaste förändringarna i lagstiftningen enligt det nya lagförslaget på följande sätt:

2.2.3.2   Institutionell uppbyggnad

Bostadsfinansieringsfonden är en oberoende statligt ägd institution som är underkastad en separat styrelse inom socialministerns administrativa verksamhetsområde, se artikel 4 i bostadslagen. Fonden ersätter det tidigare statliga bostadsinstitutet. Enligt artikel 7 ska ministern utse en styrelse med fem ledamöter för fonden med en mandatperiod på fyra år. I artikel 8 anges att styrelsen ska anställa en verkställande direktör som ska ansvara för fondens dagliga drift, anställa personal etc.

Så som anges ovan innebar lagen att både den statliga byggnadsfonden och arbetarnas bostadsfond avskaffades. Fonderna var tänkta att slås samman och avskaffas då lagen trädde i kraft. Från och med samma datum tog bostadsfinansieringsfonden över båda fondernas funktioner, rättigheter, tillgångar, ansvar och skyldigheter, se artikel 53 i lagen. De rättigheter och privilegier som de åtnjöt enligt lagen gällde härmed bostadsfinansieringsfonden. Bostadsfinansieringsfonden tog på liknande sätt över alla rättigheter och skyldigheter som hörde samman med de skuldebrev som den statliga byggnadsfonden och arbetarnas bostadsfond ägde och skulle överta deras plats i de rättstvister som fördes emot dem eller som fördes på deras vägnar.

De uppgifter som bostadsfinansieringsfonden anförtros enligt lagen finns i artikel 9 i bostadslagen och omfattar följande:

”1.	Utlåning och administrering av bostadsobligationstransaktioner i enlighet med bestämmelserna enligt denna lag.

2.	Utlåning till kommuner, företag och föreningar för byggande och köp av bostäder. […]”

Så som var fallet för den statliga byggnadsfonden och arbetarnas bostadsfond enligt den tidigare lagen nr 97/1993 finansieras även bostadsfinansieringsfonden genom 1) avkastning på eget kapital och 2) emittering och försäljning av obligationer, se artikel 10 i bostadslagen. Däremot överfördes inte det system som fastställdes i lag nr 97/1993 i fråga om finansiering via direkta bidrag från statskassan till bostadslagen.

Enligt artikel 11 i bostadslagen ska bostadsfinansieringsfonden skydda och generera avkastning på de pengar fonden har hand om. När tillstånd har erhållits från socialministern kan fonden ta beslut om den helt eller delvis ska överlämna bevakningen av sina tillgångar till andra parter. De är viktigt att se till att fonden alltid har tillräckligt med likvida medel för att uppfylla sina skyldigheter.

2.2.3.3   Lånekategorier

2.2.3.3.1   De tre lånetyperna

I artikel 15 i bostadslagen fastställdes de tre kategorierna av lån som bostadsfinansieringsfonden ska erbjuda (14). Kategorierna var

—	allmänna lån, enligt kapitel VI i lagen, för byggande och köp av bostäder,

—	tilläggslån till enskilda, enligt kapitel VII i lagen, för byggande och köp av bostäder,

—	lån för hyresbostäder till kommuner, föreningar och företag, enligt kapitel VIII i lagen, för byggande och köp av bostäder för uthyrning.

Enligt artikel 16.1 fick fonden skapa nya lånekategorier, som skulle godkännas av socialministern.

2.2.3.3.2   Allmänna lån

I bostadslagen behölls det system med allmänna bostadslån som hade införts via bostadsobligationssystemet 1980 och som också tillämpades enligt lag nr 97/1993. I den nya lagen infördes inga ändringar beträffande denna lånekategori. För att administrera allmänna lån skulle bostadsfinansieringsfonden driva en bostadsobligationsenhet, på samma sätt som det tidigare statliga bostadsinstitutet, vars finanser skulle hållas separerade från andra aktiviteter inom fondens verksamhetsområde, se artikel 17 i bostadslagen (15).

Bostadsobligationsenheten hade följande uppgifter:

”1.	Att emittera kategorier av säljbara obligationer i bostadsfinansieringsfondens namn som omfattas av de villkor som fastställs i denna lag eller enligt någon förordning.

2.	Att byta ut skuldebrev som är säkrade genom inteckningar och bostadsobligationer.

3.	Att främja bostadsobligationernas säljbarhet på marknaden. […]”

En inteckningsobligation skulle vara indexreglerad och ha samma lånevillkor som bostadsobligationer, som lämnades i utbyte mot inteckningsobligationen, utöver räntemarginalen, se artikel 19 i lagen. Denna marginal skulle kunna sättas så att den täckte bostadsobligationsenhetens driftskostnader och förväntade förluster på grund av utestående lån, se artikel 28 i lagen. Socialministern skulle fastställa räntemarginalens nivå efter ett förslag från bostadsfinansieringsfondens styrelse.

Inteckningshandlingar och bostadsobligationer skulle kunna lämnas i utbyte mot ett belopp som inte överskred 70 % av fastighetens uppskattade värde, om ägaren byggde eller köpte sin första bostad, respektive 65 % för alla andra fall, se artikel 19 i lagen. Detta innebar med andra ord en minskning från det tidigare taket på 75 % av det uppskattade priset enligt den ovan nämnda artikel 27 i den tidigare lagen nr 97/1993. Socialministern fick i en förordning bestämma det maximala antalet inteckningshandlingar som skulle kunna köpas av bostadsobligationsenheten för varje fastighet. Enligt artikel 21 i lagen skulle den längsta låneperioden för inteckningshandlingar som köptes av bostadsobligationsenheten uppgå till 40 år. Ytterligare regler fanns angivna i förordning (EG) nr 7/1999 om bostadsobligationsenheten och transaktioner med bostadsobligationer (um húsbréfadeild og húsbréfaviðskipti).

När det gäller utlåning till byggnadsföretag återspeglade reglerna i denna förordning de regler som fanns i den tidigare förordningen 467/1991/EEG med samma namn och som tillämpades enligt den tidigare lagen (16).

Så som framgår av det ovanstående förblev swapsystemet för bostadsobligationer detsamma när bostadslagen hade trätt i kraft. Bostadsobligationsenheten för bostadsfinansieringsfonden anförtroddes samma funktioner som enheten hade haft i det statliga bostadsinstitutet, se artikel 19 i lag nr 97/1993 och artikel 17 i bostadslagen, som båda citeras ovan. Det framgår också av kommentarerna till kapitel VI i det lagförslag som blev bostadslagen, att kapitlet i sak innehöll motsvarande bestämmelser som kapitel IV i lag nr 97/1993 (17).

2.2.3.3.3   Tilläggslån

Genom bostadslagen fick bostadssystemet en ny lånekategori, så kallade tilläggslån, som var avsedd för personer med låga inkomster. Dessa lån kunde beviljas utöver de allmänna lånen och ersatte flera subventionerade lån som beviljades enligt lag nr 97/1993, men avskaffades senare (18). Enligt artikel 30 kunde bostadsfinansieringsfonden, efter en begäran av en kommunal bostadsnämnd, bevilja tilläggslån till enskilda personer som hade rätt till ett allmänt lån för att köpa en lägenhet, som skulle täcka 25 % av lägenhetens uppskattade värde. Precis som med subventionerade lån enligt det tidigare systemet i lag nr 97/1993 innan bostadsfinansieringsfonden inrättades, kunde den totala utlåningen från bostadsfinansieringsfonden (allmänt lån och tilläggslån) aldrig överskrida 90 % av lägenhetens uppskattade värde.

Det var socialministerns uppgift att fastställa en förordning som ytterligare beskrev kraven för att bevilja tilläggslån. Följande kriterier skulle beaktas vid beviljandet av dessa lån: familjens storlek, tillgångar, inkomst, lägenhetens storlek och typ av bostad. Socialministern utfärdade förordning nr (EG) 783/1998 om tilläggslån som mer i detalj beskrev de villkor som de sökande var tvungna att uppfylla för att vara berättigade till tilläggslån. I artiklarna 5 och 6 i förordningen angavs att den sökande inte kunde överskrida vissa gränser när det gällde inkomst och tillgångar för att vara berättigad till ett tilläggslån (19). I artikel 8 angavs att den sökande var tvungen att godkännas efter en bedömning av betalningsförmågan. I artikel 4 angavs att kommunerna hade rätt att ta fram ytterligare riktlinjer som bostadsnämnderna skulle ta hänsyn till. Dessa riktlinjer kunde omfatta nuvarande bostadssituation, den nuvarande bostadstypen och dess skick, samt familjens storlek och hälsa (20). Huvudkriterierna för att bestämma om någon var berättigad till ”subventionerade” lån fortsatte alltså att vara brist på tillgångar och låg inkomst, precis så som var fallet enligt de regler som gällde innan bostadslagen antogs.

Till skillnad från de tidigare reglerna enligt lag nr 97/1993 innehöll bostadslagen inte några bestämmelser för lån till så kallade subventionerade hyrköpsbostäder. Vidare innehöll bostadslagen inte några bestämmelser som hänförde sig till försäljning av subventionerade lägenheter, eftersom de kunde säljas på den allmänna marknaden om de villkor som angavs i artikel 32 i bostadslagen var uppfyllda.

2.2.3.3.4   Hyreslägenheter

Den tredje lånekategorin, lån till hyreslägenheter, regleras i kapitel VIII i bostadslagen. Enligt artikel 33 kan bostadsfinansieringsfonden erbjuda lån för byggande eller köp av bostäder som är avsedda att hyras ut till kommuner, föreningar eller företag som har som målsättning att bygga, äga och förvalta sådana bostäder. Lån kan beviljas för upp till 90 % av byggkostnaderna eller köpesumman men får inte överskrida 90 % av den kostnadsbas som har godkänts av fondens styrelse, se artikel 36 i lagen. Enligt artikel 37 i lagen ska rätten till hyresbostäder bero på den sökandes sociala omständigheter och om den sökandes inkomst och tillgångar faller inom de gränser som anges mer detaljerat i en förordning som har utfärdats av socialministern.

I de allmänna kommentarerna till kapitel VIII i lagförslaget till bostadslagen angavs att när det gäller denna typ av lån, skulle till största delen samma regler som gällde enligt den tidigare lagen nr 97/1993 fortsätta att gälla (21). Följaktligen är denna lånekategori i huvudsak samma som den som fanns tidigare i reglerna för arbetarnas bostadsfond. Det maximala lånebeloppet för denna lånekategori var 90 % av byggkostnaderna eller köpesumman, varvid båda omfattas av villkoren i bostadslagen och lag nr 97/1993. På samma sätt grundades berättigandet till dessa hyreslägenheter på kriteriet om behov av socialt stöd, såsom brist på tillgångar och låg inkomst.

2.2.3.4   Ändringar som har gjorts 2004

2.2.3.4.1   Lag nr 57/2004

2004 antogs två lagar om ändring av bostadslagen, lag nr 57/2004 (lög um breytingu á lögum um húsnæðismál, nr. 44/1998) och lag nr 120/2004 (lög um breytingu á lögum um húsnæðismál, nr 44/1998). I lag nr 57/2004, som trädde i kraft den 1 juli 2004, avskaffades swapsystemet för bostadsobligationer. I stället betalades de allmänna lån som bostadsfinansieringsfonden tillhandahöll ut i kontanter. Huvudsyftet med dessa förändringar beskrevs på följande sätt i lagförslaget:

Efter ändringarna angavs följande i artikel 19 i bostadslagen:

Artikel 10.2 och 10.3 i lagen om finansieringen av fonden ändrades så att de motsvarade avskaffandet av bostadsobligationssystemet:

”Bostadsfinansieringsfonden ska finansiera de uppgifter som tilldelats den enligt denna lag på följande sätt:

1.	Genom avkastning på fondens egna kapital, dvs. amorteringar, räntor och prisindexerade betalningar på beviljade lån.

2.	Genom emittering och försäljning av ILS-obligationer, och genom upplåning enligt vad som stadgas i budgetlagen vid varje enskild tidpunkt.

3.	Genom serviceavgifter i enlighet med artikel 49.”

Även om serviceavgifterna inte angavs tidigare i artikel 10 som ett finansieringsmedel, var artikel 49 en del av lagen allt sedan den trädde i kraft och hade inte ändrats. Genom artikel 5 i lag nr 57/2004 utökades artikel 11 i bostadslagen med två nya punkter om hantering av tillgångar och skulder:

Flera andra ändringar gjordes genom lag nr 57/2004. De hänförde sig mestadels till frågor som kan betecknas som tekniska ändringar i samband med avskaffandet av obligationsswapsystemet, se artiklarna 9–20 i ändringslagen. Denna lag innebar inte några ändringar i fråga om innebörden för de allmänna lånen eller vem som var berättigad till att få dem.

2.2.3.4.2   Lag nr 120/2004

Genom lag nr 120/2004, som trädde i kraft den 3 december 2004, höjdes gränsen för bostadsfinansieringsfondens allmänna lån till 90 % av fastighetens uppskattade värde från det tidigare högsta värdet på 70 %. Samtidigt fick socialministern befogenhet att ändra beloppet genom en administrativ förordning, se artikel 19 i lagen. Vidare avskaffades kapitel VII i lagen om tilläggslån som ett resultat av att gränsen för de allmänna lånen höjdes. I kommentarerna till artikel 4 i lagförslaget, i vilken bland annat kapitel VII i bostadslagen om tilläggslån avskaffades, gavs följande förklaringar:

Socialministern har utnyttjat de befogenheter som denne beviljades enligt ovanstående lag. Den maximala gränsen har sänkts till 80 % och höjts igen till 90 % men sedan sänkts igen till 80 % som är den nuvarande gränsen (24).

3.   RÄTTSLIG GRUND ENLIGT ISLÄNDSK LAG FÖR EVENTUELLA INSLAG AV STATLIGT STÖD

I sitt beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande identifierade myndigheten följande möjliga statliga stödåtgärder:

—	Den statliga garantin.

—	Befrielse från inkomst- och förmögenhetsskatt.

—	Räntesubventioner.

—	Inga utdelningsbetalningar.

—	Det faktum att ILS inte omfattas av kapitaltäckningskrav och regler om minsta kapitaltäckningsgrad.

3.1   STATLIG GARANTI

Bostadsfinansieringsfonden är en statlig institution som lyder under offentlig rätt, se artikel 4 i bostadslagen nr 44/1998 och jämför med artikel 2 i den tidigare lagen nr 97/1993. Detta innebär att det, i enlighet med den allmänna praxisen för den isländska offentliga rätten som gäller alla statliga institutioner, kan ställas en statlig garanti för alla dess skyldigheter.

Den nämnda praxisen enligt isländsk lag fanns redan innan EES-avtalet trädde i kraft. I de allmänna kommentarerna till det lagförslag som blev lag nr 121/1997 om statliga garantier (lög um ríkisábyrgðir) angavs följande: ”Detta grundar sig på den otvetydiga regeln enligt isländsk lagstiftning om att staten ansvarar för sina institutioners och företags skyldigheter, såvida inte garantin är begränsad av en explicit lagbestämmelse […] eller att statens ansvar i ett aktiebolag är begränsad till aktiekapitaltillskottet.” (25) Garantin gäller alla statliga institutioner, oberoende av när de grundades eller deras verksamhet, eller förändringar av verksamheten. Därför gäller den även det tidigare statliga bostadsinstitutet och de tre andra organen som var verksamma inom bostadsfinansieringsområdet innan bostadslagen trädde i kraft.

3.2   BEFRIELSE FRÅN INKOMST- OCH FÖRMÖGENHETSSKATT

I sitt beslut om att inleda ett förfarande identifierade myndigheten befrielsen från inkomst- och förmögenhetsskatt som ILS åtnjuter som den andra eventuella statliga stödåtgärden.

Statskassan, alla statliga institutioner och alla statliga företag som staten har obegränsat ansvar för har, långt innan EES-avtalet trädde ikraft, varit befriade från inkomst- och förmögenhetsskatt, se artikel 4.1 i inkomstskattelagen nr 90/2003 (lög um tekjuskatt og eignarskatt). Denna allmänna skattebefrielse gäller bostadsfinansieringsfonden eftersom den är en statlig institution.

Den rättsliga grunden för skattebefrielsen då EES-avtalet trädde i kraft angavs i artikel 4.1 i lag nr 75/1981 om inkomst- och förmögenhetsskatt (lög um tekjuskatt og eignarskatt). Den nuvarande lagen om inkomstskatt är en konsoliderad version av lag nr 75/1981 om inkomst- och förmögenhetsskatt. Därför omfattas bostadsfinansieringsfondens föregångare också av denna skattebefrielse.

När det gäller förmögenhetsskatten avskaffades denna för alla genom lag nr 129/2004 (lög um breyting á lögum nr 90/2003) och togs ut sista gången för tillgångar i slutet av år 2005. Fram till dess att lag nr 129/2004 antogs, befriades även de ovan nämnda institutionerna från att betala förmögenhetsskatt genom artikel 4.1 i lag nr 90/2003. Därför omfattas bostadsfinansieringsfondens föregångare också av denna skattebefrielse.

3.3   RÄNTESUBVENTIONER

I sitt beslut om att inleda ett förfarande identifierade myndigheten räntesubventioner som den tredje potentiella statliga stödåtgärd, vilket de facto motsvarar direkta budgetbidrag till ILS för att täcka de skulder som uppstår vid utlåning under marknadsräntorna för byggande av subventionerade hyresbostäder.

En av lånekategorierna i arbetarnas bostadsfond var lån till subventionerade hyresbostäder, se artikel 50 i lag nr 97/1993 som citeras ovan. I kapitel VIII i bostadslagen finns de aktuella reglerna om lån till subventionerade hyreslägenheter, och så som nämns ovan, är det till största delen samma regler som de som gällde tidigare. Därför fick både det statliga bostadsinstitutet, via arbetarnas bostadsfond, och ILS i uppdrag att tillhandahålla denna lånekategori.

Så som anges ovan var direkta budgetbidrag ett av finansieringsmedlen för arbetarnas bostadsfond, se artikel 48 i lag nr 97/1993. Dessa bidrag skulle delvis täcka fondens driftskostnader, inklusive kostnaderna som hörde samman med de subventionerade hyreslägenheterna. Räntesatsen för denna lånekategori fastställdes årligen av regeringen, se artikel 52 i lagen.

När det gäller situationen efter att bostadslagen hade trätt i kraft, sörjde den preliminära artikeln IX i bostadslagen, som antogs 1998, för att lån för subventionerade hyreslägenheter skulle fortsätta att beviljas till de räntesatser som gällde vid denna tidpunkt fram till slutet av år 2000.

Den 21 augusti 2001, ingick socialministern och finansministern ett särskilt avtal som föreskrev en subventionerad räntesats för denna lånekategori för 400 hyreslägenheter varje år (26). Den 26 september 2005 ingick ministrarna ett nytt avtal, där de justerade bidraget till ILS mot bakgrund av sänkningen av räntesatserna och ökningen av det maximala bidraget för varje lägenhet. Enligt dessa avtal skulle ILS erhålla ett budgetbidrag för de förluster som uppstod för denna lånekategori i den utsträckning som anges i avtalen.

3.4   INGA UTDELNINGSBETALNINGAR

I sitt beslut om att inleda ett förfarande identifierade myndigheten det faktum att ILS inte behöver betala några utdelningar till staten som den fjärde potentiella stödåtgärden. Detta beror på de allmänna principerna i den isländska offentliga rätten, enligt vilka statliga institutioner, som är organiserade som ILS, inte behöver betala några utdelningar (27). Som sådan har denna princip funnits redan innan EES-avtalet trädde i kraft och den rättsliga situationen för ILS föregångare var därför den samma.

Denna allmänna princip återspeglar bland annat det faktum att syftet med dessa institutioner inte är att vara vinstdrivande utan att tillhandahålla de tjänster som parlamentet har beslutat att staten ska utföra. Enligt isländsk offentlig rätt behöver en statlig institution en rättslig grund för att ta betalt för sina tjänster och avgiften får inte överstiga kostnaden för att tillhandahålla dem (28). Då en statlig institution har rätt enligt lagen att debitera mer än kostnaderna, eller som i fallet med ILS, få avkastning på sina fonder, se artikel 11 i bostadslagen, krävs en separat rättslig grund för institutionen att betala utdelning till den isländska staten.

Denna tolkning av den isländska lagen bekräftas i den isländska regeringens skrivelse av den 15 april 2008 där följande konstateras: ”I enlighet med lagen om statlig finansiell rapportering nr 88/1997 (lög um fjárreiður ríkisins) är den allmänna praxisen att offentliga organ endast behöver generera vinst om de är skyldiga till detta enligt lag. Vidare krävs en rättslig grund om ett offentligt organ är tvunget att betala utdelningar. Om ett offentligt organ genererar vinst ska det lämna en normal andel av sin vinst som utdelningar till statskassan, i enlighet med artikel 42 i lag nr 88/1997. Offentliga organ som betalar utdelning, såsom Landsvirkjun, omfattas av en rättslig skyldighet att göra detta. Hänvisning kan göras till artikel 4 i lag nr 42/1983 om Landsvirkjun (lög um Landsvirkjun). Därför finns det inte någon allmän rättslig bestämmelse enligt vilken offentliga organ måste betala utdelning.”

Varken bostadslagen eller lag nr 97/1993 innehöll någon rättslig bestämmelse enligt vilken ILS eller dess föregångare var tvungna att betala utdelning. Därför har ILS i detta avseende alltid lytt under nämnda allmänna princip i den isländska offentliga rätten.

3.5   ILS OMFATTAS INTE AV KAPITALTÄCKNINGSKRAV OCH REGLER OM MINSTA KAPITALTÄCKNINGSGRAD

I den lag som avses i punkt 14 i kapitel II i bilaga IX till EES-avtalet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (29), i dess ändrade lydelse, nedan kallat bankdirektivet), fastställs de krav på kapitaltäckning och reglerna om en minsta kapitaltäckningsgrad som gäller kreditinstitut i alla medlemsstater inom EU och Efta. Artikel 2.3 i direktivet innehåller en förteckning över institutioner som är undantagna från tillämpningen av bankdirektivets bestämmelser. I den gemensamma EES-kommitténs beslut utökades denna förteckning bland annat genom ett tillägg av ”Byggingarsjóður ríkisins” på Island (ordagrant översatt till ”statens byggnadsfonder” (30). Denna term omfattade den statliga byggnadsfonden och arbetarnas bostadsfond vilka, så som beskrivs ovan, slogs samman och togs över av ILS, se artikel 53 i bostadslagen. Således undantas ILS enligt artikel 116 i lag nr 161/2002 om finansiella institutioner (lög um fjármálafyrirtæki) från tillämpningen av lagen, som är en av åtgärderna för att genomföra direktivet i den isländska lagstiftningen.

4.   SYNPUNKTER FRÅN DE ISLÄNDSKA MYNDIGHETERNA

I sina skrivelser av den 20 november 2006 och 15 april 2008 hävdade den isländska regeringen att ILS-systemet skulle betraktas som ett befintligt stöd. För det första gällde systemets centrala delar redan innan EES-avtalet trädde i kraft och ändrades inte genom antagandet av bostadslagen. De ändringar av bostadssystemet som gjordes vid denna tidpunkt, var uteslutande inriktade på systemet för subventionerade bostäder och påverkade inte innehållet. För det andra var de inslag av statligt stöd, som identifierades av myndigheten i beslutet om att inleda ett förfarande, allmänna åtgärder som förblev oförändrade under antagandet av bostadslagen. Exempelvis har den underförstådda statliga garantin varit densamma både före och efter EES-avtalets ikraftträdande. I detta avseende hävdade den isländska regeringen att den följde EG-domstolens dom i målet Namur-Les Assurances du Credit om att endast innehållsmässiga förändringar i lagstiftningen kunde ändra klassificeringen av stödet (31). För det tredje gjordes inga ändringar 1999 vid införandet av bostadslagen som skulle ändra uppskattningen av systemets förenlighet med reglerna om statligt stöd. För det fjärde, och alternativt, kan de förändringar som gäller systemet för subventionerade bostäder som exempelvis hänför sig till de så kallade tilläggslånen separeras från det allmänna utlåningssystemet.

5.   SYNPUNKTER FRÅN TREDJE PART

SFF har hävdat att de ändringar som infördes genom bostadslagen innebär att systemet ska klassificeras som nytt stöd, eftersom dessa ändringar antyder att bostadssystemet inte har fortsatt att vara mer eller mindre oförändrat fram till idag. I sin skrivelse av den 31 januari 2007 hänvisar SFF bland annat till följande:

—	Förekomsten av en ny lag, dvs. att bostadslagen hade ersatt lagen om det statliga bostadsinstitutet.

—	Grundandet av en ny juridisk enhet, bostadsfinansieringsfonden, som ersatte den statliga bostadsstyrelsen/det statliga bostadsinstitutet och tog över den statliga byggnadsfondens och arbetarnas bostadsfonds tillgångar och skyldigheter.

—

Införandet av nya låneinstrument, med kontantlån i stället för bostadsobligationer och mindre socialhjälp vid bostadsproblem, ändringen av den maximala finansieringsnivån vid inköp, upphävandet av begränsningar vid försäljning av subventionerade bostäder som bebos av ägaren själv, avskaffandet av prioriteringsrättigheter och ändringarna i fråga om egenskaperna hos de enheter som är berättigade till lån.

—	Ändring av finansieringskällorna: Enligt bostadslagen får bostadsfinansieringsfonden, till skillnad från sina föregångare, inte några direkta statliga bidrag.

I sin skrivelse av den 28 mars 2008 hävdar SFF att den relevanta rättsliga prövningen bör bestå av en omfattande bedömning av ILS-systemet snarare än en individuell analys av de identifierade möjliga stödåtgärderna. Enligt SFF är de individuella komponenterna i systemet så nära förbundna med varandra att det skulle innebära en omotiverad konstgjord uppdelning att separera dem i bedömningen om huruvida åtgärderna kan betraktas som nya eller befintliga åtgärder. Ett sådant synsätt skulle, enligt SFF, inte ligga i linje med Europeiska kommissionens praxis i liknande fall. Slutligen uppmanar SFF myndigheten att ta hänsyn till den faktiska utvecklingen när det gäller antalet lån som beviljas av ILS och dess marknadsandel jämfört med de privata bankernas.

II.   BEDÖMNING

1.   DET FAKTUM ATT ILS INTE OMFATTAS AV KAPITALTÄCKNINGSKRAV OCH REGLER OM MINSTA KAPITALTÄCKNINGSGRAD UTGÖR INTE NÅGOT STATLIGT STÖD

Myndigheten har ansett det praktiskt att börja sin bedömning med frågan om huruvida det faktum att ILS inte omfattas av kapitaltäckningskrav och regler om minsta kapitaltäckningsgrad kan betraktas som statligt stöd.

Så som redan har påpekats innehåller bankdirektivet krav på kapitaltäckning och regler om minsta kapitaltäckningsgrad som ska tillämpas på kreditinstitut inom hela EES. I sitt beslut om att inleda ett förfarande intog myndigheten den preliminära ståndpunkten att undantaget från bankdirektivet som gällde ILS inte utgjorde något statligt stöd. Myndigheten konstaterade dock att frågan gav upphov till sådana tvivel att det var lämpligt att bedöma frågan under det formellt granskningsförfarandet. Denna bedömning har lett till att myndigheten kunde bekräfta sin preliminära ståndpunkt av följande skäl:

För det första, vilket också anges i beslutet om att inleda ett förfarande, utgör inte ILS ett kreditinstitut som omfattas av bankdirektivet eftersom det inte får ta emot några inlåningsmedel eller andra återbetalningsbara medel från allmänheten.

För det andra innehåller artikel 2.3 i direktivet en förteckning över institutioner som är undantagna från tillämpningen av bankdirektivets bestämmelser. Enligt den gemensamma EES-kommitténs beslut ingick Byggingarsjóður ríkisins i denna förteckning. Denna term användes tidigare för fonder som numera har tagits över av ILS. Oberoende av om bestämmelsen är konstituerande eller enbart upprepar det som redan följer av de normala reglerna i direktivet, är det själva bankdirektivet, så som det är anpassat till EES, som undantar ILS från sitt tillämpningsområde och de kapitaltäckningskrav och minsta kapitaltäckningsgrad som fastställs däri. Även om man antar att ett undantag från direktivet innebär en fördel för ILS skulle åtgärden inte kunna tillskrivas den isländska staten utan i stället den gemensamma EES-kommittén, och skulle följaktligen inte utgöra något statligt stöd (32).

För det tredje, även om ILS hade omfattats av bankdirektivet skulle ett undantag inte ha inneburit någon överföring av statliga resurser eftersom staten inte skulle avstå från någon vinst i en sådan situation.

2.   GEMENSAMMA ÖVERVÄGANDEN BETRÄFFANDE DEN STATLIGA GARANTIN, RÄNTESUBVENTIONEN, UNDANTAGET FRÅN INKOMST- OCH FÖRMÖGENHETSSKATT OCH AVSAKNADEN AV UTDELNINGSBETALNINGAR

2.1   DE OLIKA FÖRFARANDENA FÖR NYA OCH BEFINTLIGA STÖD

Förfarandet för nya stöd fastställs i artikel 1.3 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet (motsvarande artikel 88.3 i EG-fördraget). Om myndigheten tvivlar på förenligheten för en sådan stödåtgärd ska den inleda det formella granskningsförfarande som anges i artikel 1.2 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet (motsvarande artikel 88.2 i EG-fördraget) och i artikel 4.4 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet.

Förfarandet för ett befintligt stöd skiljer sig från det som gäller nya stöd och fastställs i artikel 1.1 i del I av protokoll 3 till övervakningsavtalet. Enligt denna bestämmelse ska myndigheten, i samarbete med Eftas stater, kontinuerligt granska alla stödsystem som finns i dessa stater. Den ska till de senare lämna förslag på åtgärder som krävs enligt EES-avtalets successiva utveckling eller funktion.

Enligt EG-domstolen

Med andra ord är varje bedömning, som görs i ett beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande om huruvida en potentiell stödåtgärd utgör ett nytt eller befintligt stöd, ovillkorligen endast preliminärt. Det framgår därför av rättspraxis att även om myndigheten inledningsvis, i ett beslut om att inleda ett förfarande, ansåg att åtgärden i fråga utgjorde ett nytt stöd kan den fortfarande, i sitt beslut som avslutar förfarandet, konstatera att åtgärden faktiskt utgör ett befintligt stöd eller att det inte utgör något stöd överhuvudtaget. När det gäller befintligt stöd måste myndigheten följa förfarandet för befintliga stöd (34). Således måste myndigheten i ett sådant fall avsluta det formella granskningsförfarandet och inleda ett annat förfarande för befintliga stöd som finns fastställt i artiklarna 17–19 i del II av protokoll 3 till övervakningsavtalet (35). Enligt detta senare förfarande, och endast enligt detta, skulle myndigheten bedöma om en befintlig stödåtgärd är förenlig med EES-avtalets funktion.

Den information som lades fram för myndigheten vid den tidpunkt då den bestämde sig för att inleda det formella granskningsförfarandet ”gjorde det inte möjligt” att dra någon preliminär slutsats om att stödet var befintligt och myndigheten behandlade därför dessa åtgärder inom ramen för de regler som gäller nya stöd. Eftersom denna ursprungliga ståndpunkt emellertid har bestridits av den isländska regeringen kommer myndigheten nedan att bedöma frågan på nytt mot bakgrund av det material som nu har lagts fram av regeringen och SFF.

Så som redan har påpekats kommer myndigheten att dra slutsats om förekomsten av och förenligheten för nya stödåtgärder under det formella granskningsförfarandet. Om däremot instrumenten i fråga inte utgör något nytt stöd kan myndigheten inte enligt det nuvarande förfarandet göra någon bindande bedömning om huruvida de i stället utgör befintligt stöd i enlighet med artikel 61.1 i EES-avtalet. Myndigheten kan inte heller göra någon bindande bedömning av huruvida sådana befintliga stödåtgärder skulle vara förenliga med avtalet. Därför tänker myndigheten, innan den drar någon slutsats i frågan om nya eller befintliga åtgärder, fortsättningsvis grunda sig på antagandet om att följande åtgärder utgör statligt stöd: statlig garanti, skattebefrielse, räntesubvention och befrielse från att betala utdelningar.

2.2   DEN RÄTTSLIGA PRÖVNINGEN

I artikel 4 i myndighetens beslut 195/04/KOL anges att med en ändring av befintligt stöd avses varje ändring, utom ändringar av rent formell eller administrativ art som inte kan påverka bedömningen av stödåtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden. Vidare, ifråga om den rättsliga bedömningen om stödet är nytt eller befintligt, konstaterade domstolen i målet Namur-Les Assurances du Credit att

Domstolen fortsatte med att dra slutsatsen att en verklig utvidgning av företagets aktiviteter inte skulle vara tillräckligt för att ändra klassificeringen för en stödåtgärd:

I målet Gibraltars regering mot kommissionen slog förstainstansrätten fast att

Vid bedömningen om huruvida en förändring av en stödåtgärd innebär att ett redan befintligt stöd ändras till ett nytt stöd har kommissionen undersökt om ändringens karaktär är innehållsmässig (39). I detta avseende har kommissionen tagit hänsyn till fördelens karaktär, syftet med fördelen, vilka förutsättningar som har legat till grund för fördelen, de personer och organ som den påverkar och de relevanta finansieringskällorna. Däremot har kommissionen inte undersökt de förändringar i lagstiftningen som inte utgör någon del av stödåtgärden i fråga.

I förhållande till enskilda stödåtgärder, såsom licensavgifter för ett offentligt programföretag, har detta synsätt fått kommissionen att undersöka villkoren för att den relevanta avgiften används, på grund av att dessa villkor utgör en integrerad del av stödåtgärden i fråga (40).

I det fall då stödåtgärden i fråga har bestått av en stödordning som inte har beviljats för någon särskild verksamhet, såsom offentliga företag som gynnas av en statlig garanti enkom för att företaget är organiserat som en del av staten, har kommissionen fokuserat på om några väsentliga ändringar har gjorts av stödåtgärden i sig (ordningen består av en statlig garanti för alla sådana företag). Eftersom reglerna som gäller varje stödmottagare inte utgör någon del av stödåtgärden i det senare fallet har kommissionen inte granskat de specifika reglerna som reglerar varje enskild stödmottagares verksamhet. Med andra ord har kommissionen inte funnit att ändringarna av regler som gäller varje enskild stödmottagare har kunnat leda till att stödordningen blev ett nytt stöd, vare sig det påverkade ordningen som sådan eller enbart det särskilda företaget som omfattas av förändringarna i lagstiftningen (41). Att göra så skulle faktiskt ha inneburit att en åtgärd med en stödordnings karaktär skulle omvandlas från ett befintligt stöd till ett nytt stöd när det gäller vissa stödmottagare men inte i förhållande till andra, enbart på grund av att reglerna som gäller de tidigare men inte de senare har förändrats. Ett sådant resultat skulle vara oförenligt med det faktum att åtgärden utgjordes av en enda åtgärd.

Innan man går in på vilka förändringar i lagstiftningen som är relevanta vid bedömningen om huruvida en stödåtgärd är ny eller befintlig måste man först fastställa om reglerna som gäller en eller flera stödmottagare utgör en del av stödåtgärden eller inte. I de fall då företaget i fråga tar emot stöd från flera åtgärder med olika syften och rättslig grund som har antagits vid olika tidpunkter och där några är enskilda och andra har karaktären av stödordningar ska de olika stödåtgärderna bedömas separat och inte tillsammans i en övergripande bedömning, enbart för att åtgärderna i sin helhet eller till viss del har samma stödmottagare (42).

2.3   KLASSIFICERING AV DE OLIKA STÖDÅTGÄRDERNA SOM NYA ELLER BEFINTLIGA STÖD

2.3.1    Den statliga garantin

Den statliga garantin som omfattar alla statliga institutioner för alla deras skyldigheter är ett resultat av den allmänna praxisen för den isländska offentliga rätten som redan gällde innan EES-avtalet trädde i kraft. Garantin gäller alla statliga institutioner, oberoende av när de grundades eller deras verksamhet, eller förändringar av verksamheten. Denna eventuella stödåtgärd måste betraktas som en ordning som inte omfattas av definitionen i artikel 1 d i del II av protokoll 3 till övervakningsavtalet. Med antagandet om att det är stöd måste ordningen, från början, betraktas som befintligt stöd eftersom det existerade innan EES-avtalet trädde i kraft, se artikel 1 b i del II av protokoll 3 till övervakningsavtalet.

Efter det att EES-avtalet trädde i kraft har det inte skett några innehållsmässiga, eller ens formella, förändringar av omfattningen och funktionen för garantin som sådan. Genom lag nr 121/1997 om statliga garantier, med efterföljande ändringar, infördes en mindre garantiavgift som uppgick till 0,00625 % per kvartal (0,00375 % per kvartal för inhemska åtaganden fram till 2001). Denna avgift minskar endast stödet enligt den ursprungliga statliga garantiordningen som fanns innan EES-avtalet trädde i kraft. Den ursprungliga stödordningen kan därför inte, oberoende av eventuella fördelar som är kopplade till den, klassificeras som ett nytt stöd (43).

Vidare har inga av de ändringar av ILS verksamhet som beskrivs ovan i avsnitt I.2 inneburit någon sådan ändring. Fördelens art var exakt densamma, liksom den rättsliga grunden för stödet. Inte heller syftet för denna icke-individuella åtgärd, som sträcker sig långt utanför de speciella omständigheterna för bostadslånesystemet och som gäller i allmänhet för alla statliga institutioner, har ändrats till följd av de ändringar i bostadslånesystemet som bostadslagen har lett till (44). Med andra ord var dessa förändringar i lagstiftningen inte enbart särskiljbara från denna eventuella stödåtgärd, utan även helt skilda från den. Därför kan garantiordningen inte utgöra någon ny stödåtgärd som kan bedömas enligt det aktuella formella granskningsförfarandet.

2.3.2    Befrielse från inkomst- och förmögenhetsskatt

Statskassan, alla statliga institutioner och alla statliga företag som staten har obegränsat ansvar för har, långt innan EES-avtalet trädde i kraft, varit befriade från inkomst- och förmögenhetsskatt.

Befrielsen från inkomstskatt föreskrivs idag i artikel 4.1 i inkomstskattelagen nr 90/2003, som är en konsoliderad version av lag nr 75/1981 om inkomst- och förmögenhetsskatt. Med antagandet om att skattebefrielsen utgör ett stöd måste den redan från början betraktas som en allmän ordning som omfattas av definitionen i artikel 1 d i del II av protokoll 3 till övervakningsavtalet. Efter det att EES-avtalet trädde i kraft har det inte skett några innehållsmässiga, eller ens formella, förändringar av omfattningen och funktionen för denna ordning. Ingenting i dessa allmänna skattebestämmelser, vare sig i förhållande till ILS eller till någon annan som är berättigad till befrielsen, ändrades som ett resultat av de ändringar av bostadslånesystemet som infördes efter den 1 januari 1994. Vidare har ändringarna av bostadslånesystemet varken i sig eller i förlängningen påverkat denna ordning. Bostadslagen medförde inte några förändringar i fråga om syftet med skattebefrielsen eller dess karaktär. Inte heller ändrades finansieringskällan eller den rättsliga grunden för skattebefrielsen. Skattebefrielsen kan därför inte utgöra någon ny stödåtgärd som kan tas med i det formella granskningsförfarande.

Fram till dess att lag nr 129/2004 antogs, i vilken förmögenhetsskatten avskaffades, befriades även de ovan nämnda institutionerna från att betala förmögenhetsskatt genom artikel 4.1 i lag nr 90/2003 om inkomst- och förmögenhetsskatt. Även med hänsyn till förmögenhetsskatten, konsoliderar denna lag enbart de regler som redan finns i den ovan nämnda lag nr 75/1981 om inkomst- och förmögenhetsskatt. Förmögenhetsskatten är numera helt avskaffad. Fram till dess att den avskaffades 2004 måste dessa institutioners befrielse från att betala skatten, i den mån de utgör stöd, bedömas som en ordning som omfattas av definitionen i artikel 1 d i del II av protokoll 3 till övervakningsavtalet. Under tidsperioden från det att EES-avtalet trädde i kraft och tills förmögenhetsskatten avskaffades allmänt, gjordes inga innehållsmässiga, eller ens formella ändringar av skattebefrielsens omfattning, finansiering eller funktion och ändringarna av bostadslånesystemet påverkade inte heller skattebefrielsens karaktär, syfte, funktion eller finansiering. Därför kan denna skattebefrielse inte utgöra någon ny stödåtgärd som kan bedömas enligt det aktuella formella granskningsförfarandet.

2.3.3    Räntesubventioner

Så som nämns ovan tillhandahöll arbetarnas bostadsfond lån för subventionerade hyreslägenheter till låga räntesatser som fastställdes av regeringen. Fonden fick direkta budgetbidrag, bland annat för att täcka sina utgifter för dessa lån. Eftersom arbetarnas bostadsfond var en offentlig institution var den isländska staten i slutänden ansvarig för de förluster som hänfördes sig till denna lånekategori om de direkta bidragen inte var tillräckliga för att täcka fondens förluster.

Lånekategorin subventionerade hyreslägenheter var i stor utsträckning oförändrad av bostadslagen, och ILS skulle bevilja dessa lån, till en början till samma ränta som hade gällt tidigare, se lagens preliminära artikel IX. I artikeln föreskrevs också att staten skulle tillhandahålla bidrag från budgeten för att täcka ILS kostnader. Detta har sedermera reglerats genom avtal mellan socialministern och finansministern, se avsnitt I.3.3.

Med hänsyn till den institutionella förändringen har det enligt kommissionens normala praxis visat sig att organ som får stöd kan ändra sin rättsförmåga, genom sammanslagning, uppdelning eller av något annat skäl utan att detta påverkar stödets klassificering. Detta gäller både när ändringen av rättsförmåga sker genom en privaträttslig åtgärd och när förändringen föreskrivs genom en lag eller någon offentligrättslig åtgärd (45). Förändringen från de fyra offentliga organ som drevs enligt lag nr 97/1993 jämfört med bostadslagen kan inte i sig ha någon inverkan på bedömningen av förenligheten för de relevanta åtgärderna. Så som tidigare har nämnts övertog bostadsfinansieringsfonden alla tillgångar, rättigheter och skyldigheter från sina föregångare och fortsatte med deras verksamhet, vilket visar att reformen syftade till att behålla kontinuiteten mellan dessa organisationer (46).

Följaktligen fick arbetarnas bostadsfond och ILS i uppdrag att tillhandahålla dessa subventionerade lån för hyreslägenheter till en räntesats som fastställs av regeringen, som tillhandahöll medel via budgetlagen, eftersom räntesatserna var så låga att de inte täckte kostnaderna för utlåningen. Skillnaden mellan de två är att bidraget till ILS är öronmärkt för denna särskilda lånekategori, medan arbetarnas bostadsfond fick budgetbidrag som var gemensamma för alla fondens kategorier av subventionerade lån. Denna skillnad härrör från det faktum att alla andra kategorier för subventionerade lån avskaffades för arbetarnas bostadsfond genom bostadslagen och att tilläggslånen, den viktigaste lånekategorin för subventionerade lån enligt bostadslagen i dess ursprungliga form, inte finansierades genom budgetbidrag till ILS.

De förändringar som infördes genom bostadslagen ändrade inte uppdraget om att tillhandahålla lån för subventionerade hyresbostäder. Med andra ord förblev syftet med denna åtgärd detsamma (47). Det faktum att budgetbidraget numera endast är inriktat på dessa lån är ett resultat av att de direkta statliga bidragen till andra subventionerade lån har avskaffats. Avskaffandet av direkta statliga bidrag till vissa verksamheter utgör inte någon förändring av finansieringen av en annan åtgärd. Därför kan ett sådant avskaffande inte påverka klassificeringen av den kvarstående åtgärdens karaktär. Snarare utgör det ett avskaffande av en separat stödåtgärd (48).

SFF har hänvisat till olika förändringar som bostadslagen har medfört och hävdat att dessa borde leda till att stödet till ILS skulle klassificeras som nytt stöd. Oberoende av dessa förändringars karaktär gällde de inte denna stödåtgärd, som endast gäller förluster som åsamkats av fonden vid lån till subventionerade hyreslägenheter. Höjningen av taket för allmänna lån var inte kopplad till denna lånekategori. På samma sätt gällde inte heller förändringar enligt lag nr 57/2004, varigenom bostadsobligationssystemet avskaffades och ersattes av kontantlån, denna lånekategori. Det krav som föreskrivs i artikel 11 i lag nr 97/1993 om att lånen skulle tryggas genom en botteninteckning eller en inteckning med näst bästa prioritet gällde inte denna lånekategori utan endast vissa lån från den statliga byggnadsfonden. Det faktum att denna bestämmelse inte fördes över till bostadslagen har ingen betydelse för dessa lån.

Sammanfattningsvis anser myndigheten att den fördel räntesubventionen innebär inte utgör något nytt stöd som kan undersökas enligt det aktuella formella granskningsförfarandet.

2.3.4    Inga utdelningsbetalningar

Så som framgår av avsnitt 3.4 innebär de allmänna principerna enligt den isländska offentliga rätten att statliga institutioner som är organiserade på samma sätt som ILS inte behöver betala utdelningar. Denna princip gällde redan innan EES-avtalet trädde i kraft och kan tillämpas på statliga institutioner oberoende av när de grundades, deras verksamhet eller ändring av verksamhet. Sedan EES-avtalet trädde i kraft har det inte gjorts några innehållsmässiga, eller ens formella ändringar av denna allmänna princip. Varken bostadslagen eller dess föregångare har någonsin avvikit från denna princip genom att införa någon rättslig bestämmelse som kräver att ILS ska betala utdelningar. Därför har den fördel och statliga finansiering som beror på avsaknaden av skyldighet att betala utdelningar inte ändrat karaktär till följd av bostadslagen eller dess ändringar. Inte heller har syftet med principen, som sträcker sig långt utanför de speciella omständigheterna för bostadslånesystemet och som gäller i allmänhet för alla statliga institutioner, ändrats som ett resultat av ändringar av bostadslånesystemet. Med andra ord var dessa förändringar i lagstiftningen inte enbart särskiljbara från denna eventuella stödåtgärd, utan även helt skilda från den. I den utsträckning att en icke-betalning av utdelning måste betraktas som en stödåtgärd måste åtgärden därför betraktas som en stödordning som omfattas av definitionen i artikel 1 d i del II av protokoll 3 till övervakningsavtalet. Vidare skulle ordningen utgöra ett befintligt stöd som fanns innan EES-avtalet trädde i kraft, se artikel 1 b i del II av protokoll 3 till övervakningsavtalet.

Endast om det kunde konstateras att befrielsen från att betala utdelning inte skulle härröra från de allmänna principerna i den isländska offentliga rätten utan snarare skulle vara ett resultat av bostadslagen och dess föregångare, skulle de villkor enligt vilka olika bostadsorgan drivs bli en del av bedömningen av det nya stödets förenlighet. Det skulle enbart vara i denna hypotetiska situation som de förändringar av bostadsfinansieringssystemet som har skett efter den 1 januari 1994 eventuellt skulle innebära att ett stöd som var kopplat till befrielse från att betala utdelningar ändrades från befintligt till nytt stöd.

2.4   SLUTSATS OM DE FYRA POTENTIELLA STÖDÅTGÄRDERNAS NYA RESPEKTIVE BEFINTLIGA KARAKTÄR

Mot bakgrund av den föregående bedömningen anser myndigheten att följande åtgärder: statlig garanti, räntesubvention, skattebefrielse och befrielse från att betala utdelningar, som identifierades i beslutet om att inleda ett förfarande inte utgör några nya stödåtgärder som kan bedömas enligt det aktuella formella granskningsförfarandet.

Följaktligen kommer myndigheten att avsluta det formella granskningsförfarandet och inleda ett förfarande enligt artikel 1.1 i del I och avsnitt V i del II av protokoll 3 till övervakningsavtalet som gäller befintligt stöd.

För att vara uttömmande skulle myndigheten vilja tillägga att även om man hade antagit det synsätt som föreslogs av SFF och konstaterat att bostadslagen med dess efterföljande ändringar verkligen var relevant för bedömningen av klassificeringen av de möjliga stödåtgärder som identifierades ovan, skulle myndigheten ändå ha dragit slutsatsen att de konkreta förändringar som har införts för bostadssystemet inte var av en sådan karaktär att det skulle ha utlöst en omklassificering av stödet från nytt till befintligt:

—

För det första kan det faktum att Island valde den rättsliga tekniken att anta en ny lag i stället för att ändra en redan existerande lag inte i sig leda till en omklassificering av en redan befintlig stödåtgärd (49). Vad som räknas är enbart om den nya lagen innebar innehållsmässiga förändringar för de relevanta stödåtgärderna, som skulle kunna påverka bedömningen av dessa åtgärders förenlighet. I detta avseende anser myndigheten det mycket viktigt att bostadslagen, när det gäller alla viktiga egenskaper, var en fortsättning på det tidigare systemet med samma målsättning om att trygga boende till en rimlig kostnad för alla invånare på Island. Så som visas i avsnitt 2.2.3.1 var syftet med bostadslagen samma som för lag nr 97/1993.

—	För det andra, med hänvisning till det ovanstående, har kommissionen genomgående haft som praxis att en förändring av en stödmottagares rättsförmåga inte är relevant för klassificeringen av stödet.

—	För det tredje har finansieringen av de potentiella stödåtgärderna till förmån för ILS som för närvarande gäller inte ändrats till följd av antagandet av bostadslagen och efterföljande ändringar av lagen.

—

För det fjärde ändrades ingenting när det gäller emitteringen av bostadsobligationer, den viktigaste lånekategorin, genom bostadslagen. En ny lånekategori, kategorin för så kallade tilläggslån, infördes som en del av reformen av subventionerade bostäder genom bostadslagen. I själva verket ersatte denna lånekategori de kategorier av subventionerade lån som kunde beviljas enligt lag nr 97/1993. Så som anges i avsnitt I.2.2.3.3.3 var den maximala procentandelen för dessa typer av lån och de kriterier som reglerade berättigandet till dem nästan identiska. Den viktigaste skillnaden gällande reglerna för dessa typer av lån är att det i bostadslagen föreskrivs att dessa lägenheter, under vissa villkor, kan säljas på den allmänna marknaden till ett marknadspris. Myndigheten anser att dessa förändringar av lagstiftningen varken innebar materiella ändringar av den krets av möjliga mottagare av subventionerade lån eller utökade ILS verksamhet inom detta område jämfört med dess föregångare. Vidare kan avskaffandet av kategorierna av subventionerade lån, se avsnitt I.2.2.3.3.3, inte leda till att en stödordning kategoriseras som nytt stöd. Sådana förändringar kan på sin höjd betraktas som ett avskaffande av stödet.

—

För det femte kan myndigheten inte hålla med SFF om att bostadslagen var förenad med en avsevärd utökning av möjligheterna för ILS att låna ut pengar till företag som bygger hyreslägenheter (50). Så som beskrivs i avsnitt I.2.2.3.3.2 kunde lån från bostadsobligationssystemet beviljas till företag som ägnade sig åt byggande av lägenheter både enligt villkoren i de föreskrifter som har getts ut på grundval av bostadslagen och dess föregångare.

—

För det sjätte avskaffades, så som beskrivs ovan, bostadsobligationssystemet genom lag nr 57/2004 och ersattes av direkta kontantlån som beviljades av ILS. SFF har hävdat att denna förändring kräver att stödet klassificeras som nytt stöd. Denna lag ändrade emellertid ingenting i fråga om räckvidden för potentiella mottagare och liknande. Inte heller innebar den en förändring av syftet eller finansieringen av någon möjlig stödåtgärd till ILS. Därför anser myndigheten att förändringarna kan betraktas som administrativa och tekniska snarare än innehållsmässiga.

—

För det sjunde höjdes gränsen för ILS allmänna lånekategori till 90 % av det uppskattade värdet för egendomen genom lag nr 120/2004. Till följd av detta avskaffades kapitel VII i lagen om tilläggslån. Lag nr 120/2004 ändrade ingenting när det gäller ILS-systemets offentliga verksamhet. Syftet med bostadslagen förblev detsamma, stödmottagaren var fortfarande enbart ILS och dess verksamhet var i huvudsak oförändrad. Vidare infördes inga ändringar av vem som var berättigade till lån från ILS. Det innebar endast att lån till maximalt 90 % var öppet för alla (51). Situationen här kan jämföras med Keller för vilken förstainstansrätten ansåg att en ökning från 7 miljarder till 80 miljarder italienska lire, när det gällde de maximala anläggningstillgångar som ett företag hade rätt att inneha för att ligga inom en godkänd stödordning, utgjorde en innehållsmässig ändring som skulle ha anmälts till kommissionen. Domstolen angav att denna förändring hade inneburit en ökning av antalet potentiella stödmottagare och hade de facto öppnat ordningen för sökanden (52). Att ändra stödordningen och därmed potentiellt öka antalet stödmottagare är en ändring av en av huvudegenskaperna för en stödordning som kan ha påverkan på dess förenlighet med EG-fördraget. I detta fall är det inte viktigt om de allmänna lånen uppgår till 70 eller 90 % av det uppskattade värdet för en fastighet när det gäller huruvida sådana lån kan klassificeras som tjänst av allmänt ekonomiskt intresse i den mening som avses i artikel 59.2 i EES-avtalet.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

De möjliga stödåtgärderna i from av statlig garanti, räntesubvention, skattebefrielser och befrielser från att betala utdelningar till förmån för ILS utgör befintligt stöd. Därför avslutas det formella granskningsförfarandet som kan tillämpas på nytt stöd.

Artikel 2

ILS befrielse från tillämpning av de bestämmelser i lagen som hänvisas till i led 14 i kapitel II i bilaga IX till EES-avtalet utgör inte något statligt stöd.

Artikel 3

Detta beslut riktar sig till Republiken Island.

Artikel 4

Endast den engelska texten är giltig.

---

(1)  Nedan kallad myndigheten.

(2)  Nedan kallat EES-avtalet.

(3)  Nedan kallat övervakningsavtalet.

(4)  Nedan kallat protokoll 3.

(5)  Riktlinjer för tillämpning och tolkning av artiklarna 61 och 62 i EES-avtalet och artikel 1 i protokoll 3 till övervakningsavtalet, antagna och utfärdade av myndigheten den 19 januari 1994, offentliggjorda i Europeiska gemenskapens officiella tidning (nedan kallad EGT [EUT efter 2003]) L 231 av den 3 september 1994, s. 1, och EES-supplement 1994 nr 32. Riktlinjerna ändrades senast den 19 december 2007. Nedan kallade riktlinjerna för statligt stöd. Den uppdaterade versionen av riktlinjerna för statligt stöd har offentliggjorts på myndighetens webbplats: http://www.eftasurv.int/fieldsofwork/fieldstateaid/guidelines/

(6)  Offentliggjort i EUT L 139 av den 25 maj 2006, s. 37, och EES-supplement 2006 nr 26.

(7)  Eftadomstolens dom av den 7 april 2006 i mål E-9/04, De isländska bankernas och värdepappersmäklarnas sammanslutning mot Eftas övervakningsmyndighet, Eftadomstolens rapport från 2006, s. 42.

(8)  Beslut nr 185/06/KOL av den 21 juni 2006 om att inleda ett formellt granskningsförfarande beträffande den isländska bostadsfinansieringsfonden (EUT C 314, 21.12.2006, s. 89, och EES-supplement nr 63).

(9)  Se fotnot 8.

(10)  Konsolideringen gjordes i enlighet med lag nr 61/1993, om ändring av lag nr 86/1988, och trädde i kraft den 12 augusti 1993.

(11)  I kapitel VIII i lag nr 97/1993 fanns regler om bostadskooperativ. Dessa regler överfördes inte till bostadslagen från 1998. Bostadskooperativ regleras för närvarande av en separat lag, nr 66/2003. När det gäller dessa kooperativs berättigande till lån från bostadsfinansieringsfonden, regleras detta av bestämmelserna i kapitel VIII i bostadslagen, se punkt d i artikel 5 i lag nr 66/2003.

(12)  Myndighetens inofficiella översättning. Den ursprungliga texten på isländska finns på http://www.althingi.is/altext/122/s/0877.html

(13)  Myndighetens inofficiella översättning. Den ursprungliga texten på isländska finns på http://www.althingi.is/altext/122/03/r06115030.sgml

(14)  Så som kommer att beskrivas nedan avskaffades en av kategorierna, tilläggslån, genom lag nr 120/2004 (se 2.2.3.4.2).

(15)  Genom lag nr 57/2004 avskaffades de bestämmelser som hänförde sig till bostadsobligationer eftersom fonden började bevilja kontantlån (se 2.2.3.4.1).

(16)  Se 2.2.2.4.

(17)  http://www.althingi.is/altext/122/s/0877.html

(18)  Dessa tilläggslån avskaffades genom lag nr 120/2004, se avsnitt 2.2.3.4.2.

(19)  En enskild person fick inte tjäna mer än 1 620 000 isländska kronor eller ha tillgångar som översteg 1 900 000 isländska kronor. Dessa siffror skulle justeras årligen.

(20)  När det gäller de förluster som bostadsfinansieringsfonden kan ådra sig vid beviljandet av dessa tilläggslån, föreskrevs det i artikel 43 i bostadslagen att kommunerna skulle äga och driva en så kallad reservfond som administrerades av bostadsfinansieringsfonden. Enligt artikel 44 får bostadsfinansieringsfonden ersättning från reservfonden för de förluster som de åsamkas av tilläggslånen. I artikel 45 föreskrevs att kommunerna inledningsvis skulle betala ett bidrag på 5 % av varje tilläggslån som beviljas i kommunen.

(21)  http://www.althingi.is/altext/122/s/0877.html

(22)  Myndighetens inofficiella översättning.

(23)  Myndighetens inofficiella översättning. Den ursprungliga texten på isländska finns på http://www.althingi.is/altext/131/s/0223.html

(24)  Se förordning (EG) nr 540/2006, senast ändrad genom förordning (EG) nr 587/2007. I förordningen fastställs också ett nominellt utlåningstak som för närvarande uppgår till 18 miljoner isländska kronor.

(25)  Myndighetens inofficiella översättning. Den ursprungliga texten på isländska finns på http://www.althingi.is/altext/122/s/0099.html

(26)  Skrivelse från den isländska regeringen av den 3 januari 2007, sidan 10.

(27)  Detta gäller inte då staten äger företag som är organiserade som aktiebolag och lyder under civilrätt.

(28)  För tillämpning av denna princip, se t.ex. isländska högsta domstolens dom av den 5 november 1998 i mål nr 50/1998.

(29)  EGT L 126, 26.5.2000, s. 1. Lagen införlivades i gemensamma EES-kommitténs beslut nr 15/2001 och trädde i kraft den 1 oktober 2001.

(30)  Denna översättning har tillhandahållits av den isländska regeringen.

(31)  Mål C-44/93, Namur-Les Assurances du Crédit, REG 1994, s. I-3829.

(32)  Mål T-351/02, Deutsche Bahn AG, REG 2006, s. II-1047, punkterna 100–103.

(33)  Mål C-400/99, Italien mot kommissionen, REG 2005, s. I-3657, punkterna 47, 54–55.

(34)  Mål T-190/00, Regione Siciliana mot kommissionen, REG 2003, s. II-5015, punkt 48.

(35)  Mål C-312/90, Spanien mot kommissionen, REG 1992, s. I-4117, punkterna 14–17, mål C-47/91, Italien mot kommissionen, REG 1992, s. I-4145, punkterna 22–25, de förenade målen T-195/01 och T-207/01, Gibraltars regering mot kommissionen, REG 2002, s. II-2309, och de förenade målen T-297/01 och T-298/01, SIC II, REG 2004, s. II-743.

(36)  Målet Namur-Les Assurances du Crédit som citeras ovan, punkterna 28 och 29 (understrykning av myndigheten). Se även punkt 23 i domen i vilken domstolen hänvisar till ändringar som ”inte påverkar innebörden av dessa fördelar”.

(37)  Målet Namur-Les Assurances du Crédit som citeras ovan, punkterna 32 och 33.

(38)  Målen Gibraltars regering mot kommissionen, punkt 111. Se liknande yttrande från AG Fennelly i de förenade målen C-15/98 och C-105/98, Italien och Sardegna Lines, Servizi Marittimi della Sardegna mot kommissionen, REG 2000, s. I-8855, punkt 64.

(39)  Kommissionens beslut av den 24 april 2007 i ärende E 10/2005 (ex C 60/99), skäl 33, kommissionens beslut av den 4 april 2007 i ärende E 7/2005 om finska garantiordningar, skäl 16, kommissionens beslut av den 20 april 2005 i ärende E 8/2005 om stöd till det spanska statliga programföretaget RTVE, skäl 2.2 och kommissionens beslut i ärende E 22/2004 – Direkta skatteincitament till förmån för exportrelaterad verksamhet, skälen 34 och 35.

(40)  Kommissionens beslut av den 24 april 2007 i ärende E 3/2005 – Finansiering av offentliga programföretag i Tyskland, skälen 200–214, kommissionens beslut i ärende E 14/2005 – Portugal, stöd till det offentliga programföretaget RTP, skälen 61–80.

(41)  Kommissionens beslut av den 24 april 2007 i ärende E 3/2005 – Finansiering av offentliga programföretag i Tyskland, skäl 215. Eftersom de var offentligt ägda institutioner hade de tyska offentliga bankerna av tradition gynnats av en implicit statlig garanti, den så kallade Anstaltslast. I ärende E 10/2000 om den tyska Landesbanken drog kommissionen slutsatsen att Anstaltslast var en förordning som fanns redan innan EG-fördraget trädde i kraft. Stödet till bankerna som strömmade från denna garanti var därför ett befintligt stöd och detta gällde även i de fall då Anstaltslast inte enbart berodde på allmän rättspraxis, utan hade införts uttryckligen i skriftliga rättsliga bestämmelser vid en senare tidpunkt, se skrivelse från kommissionen till Tyskland av den 8 maj 2000 med förslag om lämpliga åtgärder i ärende E 10/2000, led 7, första stycket. Enligt myndighetens kännedom har de tyska banker som utnyttjar Anstaltslast normalt grundats enligt en separat lag som reglerar den individuella bankens grundande och verksamhet. Flera av dessa banker verkar ha grundats efter att EG-fördraget trädde i kraft. Förändringar i lagstiftningen som reglerar verksamheten för offentliga banker har skett ofta. Grundandet av nya banker enligt lag, sammanslagning och uppdelning av offentliga banker och andra förändringar i den lagstiftning som reglerar offentliga banker kan säkert påverka företagets verksamhet och kan påverka funktionen på den gemensamma marknaden, konkurrensen eller helt enkelt det stödbelopp som är tillgängligt för företagen. Hur som helst har kommissionen varken undersökt när de olika bankerna som gynnades av garantin har grundats eller analyserat förändringar i bankernas verksamhet eller andra åtgärder som hör samman med enskilda banker innan slutsatsen drogs att det stöd som strömmade från Anstaltslast var ett befintligt stöd. Se även kommissionens beslut av den 16 oktober 2002 i ärende C-68/02 – Frankrike, Electricité de France (EDF), skäl 68, där en av stödåtgärderna till EDF, en statlig garanti, följde en allmän rättsprincip i den franska lagstiftningen som redan fanns innan EG-fördraget trädde i kraft. EDF:s verksamhet hade förändrats betydligt under åren och företaget hade också expanderat till nya marknader. Trots detta såg kommissionen inte något behov av att undersöka dessa faktiska förändringar. Inte heller undersökte kommissionen några förändringar i lagstiftningen gällande EDF som vidtogs efter det att EG-föredraget hade trätt i kraft, då man fastställde om stödåtgärden utgjorde ett nytt eller befintligt stöd, se även kommissionens beslut av den 16 december 2003 om statligt stöd som beviljats till förmån för EDF och företag inom el- och gassektorn (EUT L 49, 22.2.2005, s. 9, skäl 59), och kommissionens uppmaning enligt artikel 88.2 i EG-fördraget att inkomma med synpunkter i ärendet E 3/2002, EDF (EGT C 164, 15.7.2003, s. 7, skälen 53–55).

(42)  Kommissionens beslut av den 24 april 2007 i ärende E 3/2005 – Finansiering av offentliga programföretag i Tyskland, skälen 192–216, kommissionens beslut av den 20 april 2005 i ärende E 8/2005 om statligt stöd till förmån för det spanska statliga programföretaget RTVE, led 2.2 och kommissionens beslut av den 20 april i ärende E 9/2005 – Italien, RAI, skälen 25–48.

(43)  En annan fråga är huruvida ILS befrielse från den garantiavgift som infördes 1988 skulle kunna vara ett nytt stöd. Myndigheten har idag, genom beslut nr 406/08/KOL, inlett ett formellt granskningsförfarande om befrielse från de garantiavgifter som föreskrivs i lag nr 121/1997 om statliga garantier.

(44)  I detta avseende är situationen jämförbar med kommissionens beslut nedan, om tyska programföretag, Poczta Polska, La Poste, EDF etc. I dessa beslut var kommissionen tvungen att bedöma om de statliga garantierna till offentliga företag kunde betecknas som nya eller befintliga stöd. I alla besluten konstaterade kommissionen att garantin i sig antingen inte hade förändrats eller förblivit praktiskt taget oförändrad. I sin bedömning av stödet som följde av garantin, vågade sig inte kommissionen på att bedöma om det aktuella, enskilda företaget hade ändrat sin verksamhet, eftersom denna fråga inte hörde samman med stödåtgärden som sådan, utan gällde en av stödmottagarna av en abstrakt definierad stödordning.

(45)  Kommissionens beslut av den 29 november 2007, C(2007) 5778, statligt stöd C 56/07 – Frankrike, Garantie illimitée de l’Etat en faveur de La Poste, skälen 93–97, kommissionens beslut i ärende E 14/2005 – Portugal, stöd till det offentliga programföretaget RTP, skälen 78–80, kommissionens beslut av den 20 april 2005 i ärende E 10/2005 (ex C 60/99) – Redevance radiodiffusion TF1, skäl 33 och skrivelse från kommissionen till Tyskland av den 8 maj 2000 med förslag om lämpliga åtgärder i ärende E 10/2000, Landesbank, led 7, första stycket. När det gäller den befrielse från att betala en garantiavgift som ILS åtnjuter enligt lag nr 121/1997 om statliga garantier, är slutsatsen enligt myndighetens preliminära bedömning att den utgör ett nytt stöd och denna åtgärd behandlas separat, se myndighetens beslut nr 406/08/KOL av den 27 juni 2008.

(46)  Enligt artikel 35 i lag nr 1/1997 om statsanställdas pensionsfond (lög um Lífeyrissjóð starfsmanna ríkisins), kan en fondmedlem välja att öka sin pension med motsvarande löneökning för den befattning som medlemmen senast hade. Chefen för det statliga bostadsinstitutet ansåg att hans befattning motsvarade den befattning som chefen för ILS hade, vilket inte pensionsfonden ansåg. I en dom av den 22 januari 2004 i mål nr 344/2003 fattade högsta domstolen på Island ett beslut till förmån för chefen. I denna dom konstaterades bland annat att bostadsfinansieringsfonden i huvudsak hade anförtrotts samma roll som det statliga bostadsinstitutet, med sin verksamhet som hypotekslåneinstitut för islänningar. Domstolen ansåg att befattningen som chef för institutet var jämförbar med att vara chef för fonden i fråga om arbetsuppgifterna, deras omfattning och ansvaret för dem.

(47)  I kommissionens beslut i ärende E 14/2005 – Portugal, stöd till det offentliga programföretaget RTP, skälen 63 och 74 konstaterade kommissionen att ändringar som hade gjorts av en portugisisk stödåtgärd inte omvandlade åtgärden till ett stöd, bland annat eftersom ändringarna av den nationella regeln inte ändrade subventionens syfte.

(48)  Kommissionens beslut 2006/240/EG av den 16 november 2004 om en tysk stödordning till förmån för tillverkare av sädesbrännvin (EUT L 88, 25.3.2006, s. 50), skälen 83 och 84. Se även artikel 17.2 i kommissionens skrivelse av den 14 juli 2005 om ärende E 2/2005 om nederländskt stöd till bostadssektorn där kommissionen konstaterade att stödet var befintligt även om ordningen för direkta subventionera hade ersatts med en ordning för statligt lån och en skattebefrielse efter att EG-fördraget hade trätt i kraft. Anledningen till detta var att dessa förändringar sammantaget hade lett till ett mindre hinder för konkurrensen, se punkterna 16–26 i skrivelsen.

(49)  Kommissionens beslut i ärende E 12/2005 – Polen, obegränsad statlig garanti till förmån för Poczta Polska, skälen 39–47.

(50)  I detta avseende hänför SFF till yttranden från ordföranden för riksdagsutskottet där ordet ”individuell” raderades från artikel 15.1, i fråga om den allmänna lånekategorin, i det lagförslag som senare blev bostadslagen. Se punkt 7 i talet, se http://www.althingi.is/altext/122/05/r13133243.sgml

(51)  I sitt beslut i ärendet om offentliga programföretag i Tyskland drog kommissionen slutsatsen att ökningar av licensavgifterna inte skulle betraktas som nytt stöd: ”Ökningen är snarare en konsekvens av ett ökat finansiellt behov hos de offentliga programföretagen att uppfylla sitt uppdrag att verka i allmänhetens tjänst. Det är därför – och i linje med kommissionens tidigare praxis – inte särskiljbart från den ursprungliga stödordningen och utgör därför inte någon innehållsmässig ändring under förutsättning att uppdraget att verka i allmänhetens tjänst som sådan inte har ändrats innehållsmässigt.” Kommissionens beslut av den 24 april 2007, som citeras ovan, skäl 206.

(52)  Mål T-35/1999, Keller mot kommission, REG 2002, s. II-261, punkt 62.

---