—

med beaktande av sammanträdet i Prag (Tjeckien) den 6–9 april 2009,

—

med beaktande av artikel 17.1 i arbetsordningen,

—

med beaktande av 1970 års Unescokonvention om åtgärder för att förbjuda och förhindra olovlig införsel, utförsel och överlåtelse av äganderätten till kulturegendom,

—

med beaktande av den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter från 1978,

—

med beaktande av FN-stadgan, undertecknad den 26 juni 1945, och inrättandet av Internationella domstolen,

—

med beaktande av den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som antogs av FN:s generalförsamling den 10 december 1948,

—

med beaktande av 1985 års Afrikanska stadga om mänskliga rättigheter och folkens rättigheter från Banjul och inrättandet år 2004 av Afrikanska domstolen för mänskliga rättigheter och folkrätt,

—

med beaktande av FN:s förklaring om rättigheterna för personer som tillhör nationella eller etniska religiösa eller språkliga minoriteter, antagen av generalförsamlingen den 18 december 1992,

—

med beaktande av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter av den 1 februari 1995,

—

med beaktande av kapitel IV i förklaringen från det tolfte toppmötet för de alliansfria staternas rörelse som hölls i Durban (Sydafrika) 1998,

—

med beaktande av artikel 30 i grundfördraget för Afrikanska unionen från år 2000,

—

med beaktande av rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (2),

—

med beaktande av den allmänna deklarationen kulturell mångfall som antogs av Unescos generalförsamling den 2 november 2001,

—

med beaktande av 2001 års världskonferens mot rasism och 2002 års världskonferens om hållbar utveckling,

—

med beaktande av konvention om skydd för det immateriella kulturarvet från 2003,

—

med beaktande av protokollet till Afrikanska unionens domstol från 2003,

—

med beaktande av den resolution om rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och därmed sammanhängande intolerans som den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen antog i Brazzaville den 3 april 2003,

—

med beaktande av sin resolution om den internationella brottmålsdomstolen (ICC), antagen i Brazzaville den 3 april 2003 (3),

—

med beaktande av Dakar-deklarationen om främjande av AVS-ländernas kultur och kulturindustrier, antagen vid det första sammanträdet av AVS-ländernas kulturministrar den 20 juni 2003,

—

med beaktande av Europarådets resolution 1334 om positiva erfarenheter av autonoma regioner som inspirationskälla för konfliktlösning i Europa, antagen den 24 juni 2003,

—

med beaktande av rapporten från FN:s utvecklingsprogram från 2004 om kulturell frihet i dagens mångfacetterade värld,

—

med beaktande av Unescos konvention från 2005 om skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar,

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 8 juni 2005 om minoritetsskydd och antidiskrimineringspolitik i ett utvidgat EU (4),

—

med beaktande av Cotonouavtalet, undertecknat i Cotonou i juni 2000 (5) och ändrat i Luxemburg i juni 2005 (6), särskilt artikel 33 (institutionell utveckling och kapacitetsuppbyggnad) med dess krav på ”fullständig respekt för mångfalden inom och mellan samhällena”,

—

med beaktande av afrikanska stadgan om demokrati, val och samhällsstyrning, antagen av Afrikanska unionen den 30 januari 2007 i Addis Ababa,

—

med beaktande av deklaration om urbefolkningars rättigheter, antagen av FN:s generalförsamling den 13 september 2007,

—

med beaktande av Internationella arbetsorganisationens konventioner,

—

med beaktande av beslutet från Afrikanska unionens toppmöte i Maputo om att låta den afrikanska diasporan ingå som dess sjätte region,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för politiska frågor (AVS-EU/100.460/09), och av följande skäl:

A.

De nästan 200 länderna i världen är hem för omkring 5 000 etniska grupper, och två tredjedelar av dessa länder har minst en ansenlig etnisk eller religiös minoritet.

B.

Alla demokratier måste därför utarbeta en politik som uttryckligen ger erkännande åt kulturella skillnader samtidigt som den säkerställer den sammanhållning och främjar de gemensamma band och den känsla av solidaritet som är förutsättningar för att ett demokratiskt samhälle ska fungera.

C.

För att främja ett demokratiskt styrelseskick, utarbeta en multikulturell politik och främja mänsklig utveckling krävs en rättslig ram som fastställer lika rättigheter åt etniska, religiösa och språkliga minoriteter.

D.

Flertalet av AVS- och EU-länderna kännetecknas av kulturell mångfald, och med globaliseringen har denna mångfald utvidgats ytterligare. Anpassningen till nya kulturer, religioner och språk utgör en ny utmaning för många samhällen, inte minst i Europa och i AVS-länderna.

E.

I en globaliserad värld spelar respekten för mångfalden en allt viktigare roll, för såväl enskilda stater som det internationella samfundet, om sociala, etniska och religiösa konflikter ska förhindras.

1.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker vikten av att respektera och tillämpa regionala och interregionala rättsliga instrument och strukturer, och betonar den viktiga roll som domstolar för mänskliga rättigheter liksom Internationella brottmålsdomstolen spelar.

2.

Den gemensamma parlamentariska församlingen konstaterar att den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna intar en viktig roll i skyddet av alla folk och undanröjandet av alla former av diskriminering.

3.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar alla EU- och AVS-medlemsstater att ratificera och tillämpa internationella och regionala konventioner på människorättsområdet, inbegripet specifika rättsliga instrument för att skydda minoriteters rättigheter, samt att utveckla effektiv lagstiftning mot diskriminering som är linje med dessa internationella konventioner. Församlingen uppmärksammar i detta sammanhang de svårigheter som särskilt drabbar personer i behov av skydd, exempelvis hiv/aids-smittade, albiner, interflyktingar och invandrade arbetstagare.

4.

Den gemensamma parlamentariska församlingen erkänner den roll som Internationella arbetsorganisationen spelar för att skydda och undanröja diskriminering riktad mot alla arbetstagare, och uppmanar AVS-länderna och EU:s medlemsstater att upprätthålla dessa rättigheter.

5.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar alla EU- och AVS-länder att snarast möjligt ratificera Internationella arbetsorganisationens konvention 169 om infödda befolkningar och stambefolkningar.

6.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att där mångfald har lett till eller riskerar att leda till våldsamma konflikter bör varaktiga medlingsmekanismer upprättas som kan ta itu med sådana konflikter innan de trappas upp.

7.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar regeringarna i EU- och AVS-länderna att involvera organisationer från det civila samhället i den politiska dialogen, inbegripet organisationer som representerar marginaliserade grupper och minoritetsgrupper, i enlighet med artikel 8 i Cotonouavtalet.

8.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att utvecklingssamarbete mellan lokala aktörer är ett särskilt lämpligt sätt att utbyta bästa praxis när det gäller att anpassa sig till mångfalden och möta de specifika behoven hos vissa samhällsgrupper. Församlingen uppmanar därför regeringarna i EU- och AVS-länderna att stödja gemensamma utvecklingsinitiativ på lokal och regional nivå och ge dem det politiska utrymme som krävs för att de ska kunna nå framgång utan att vara beroende av medverkan från myndigheternas sida.

9.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att en multilateral inbördes granskning liknande det afrikanska systemet för inbördes granskning skulle kunna genomföras för att bedöma förutsättningarna i olika länder och fastställa riktmärken för demokratisk anpassning till mångfald.

10.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att en central förutsättning för tillämpningen av principerna of god förvaltning är att minoritetsgrupper säkras demokratisk representation och möjlighet att delta i politiska, sociala och kulturella diskussioner.

11.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att en medborgare inte måste ingå i en viss religiös grupp för att hans eller hennes samhälleliga och social rättigheter ska erkännas fullt ut.

12.

Den gemensamma parlamentariska församlingen konstaterar att det finns olika politiska och konstitutionella lösningar för att skapa utrymme åt kulturell mångfald. Dock anser församlingen att utformningen av en multikulturell politik i första hand förutsätter en rättslig ram som ger erkännande åt etniska, religiösa och språkliga befolkningsgruppers rättigheter och som skyddar medborgarna från alla former av diskriminering.

13.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker särskilt att alla AVS- och EU-länder måste respektera religionsfriheten i enlighet med artikel 18 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, artiklarna 1 och 2 i FN:s förklaring om mänskliga rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, religiösa och språkliga minoriteter och andra internationella överenskommelser om de mänskliga rättigheterna.

14.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att kulturella och religiösa yttringar måste själva överensstämma med internationella normer vad gäller de mänskliga rättigheterna, inte minst vad gäller minoriteters, kvinnors och barns rättigheter, såsom de fastslås i exempelvis, artiklarna 5 och 16.2 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna respektive artikel 4.2 i förklaringen om mänskliga rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, religiösa och språkliga minoriteter, samt att personer tillhöriga religiösa och kulturella grupper måste ha rätt till valfrihet.

15.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att en grupps traditionella, kulturella eller religiösa rättigheter inte får inte urholka allmängiltiga och internationellt erkända människorättsnormer.

16.

Den gemensamma parlamentariska församlingen erinrar om att religionsutövning är ett personligt val som hör privatlivet till, och anser att i samhällen som kännetecknas av mångfald bör en tydlig åtskillnad göras mellan myndigheter och religiösa organisationer.

17.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar alla AVS- och EU-länder att säkerställa alla minoritetsgruppers rätt att använda sitt modersmål i enlighet med artikel 2 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Församlingen erinrar om signatärstaternas skyldighet, enligt artikel 4.3 i förklaringen om mänskliga rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, religiösa och språkliga minoriteter, att vidta lämpliga åtgärder för att i möjligaste mån se till att personer som ingår i minoritetsgrupper får möjlighet att studera på sitt modersmål, och samtidigt se till att undvika att utbildningssystemet splittras längs etniska, religiösa eller språkliga linjer. Församlingen betonar behovet att även främja och säkra utbildningen i andra språk.

18.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar AVS- och EU-länderna att investera i sina utbildningssystem eftersom utbildning är en grundläggande mänsklig rättighet (artikel 26 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna) och utgör ett av de mest effektiva verktygen för att främja tolerans och integration (artikel 4.4 i förklaringen om mänskliga rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, religiösa och språkliga minoriteter). Församlingen uppmanar i detta sammanhang kommissionen att respektera sitt åtagande att avsätta åtminstone 20 procent av de medel som ingår i de geografiska programmen under instrumenten för utvecklingssamarbete till verksamhet inriktad på hälsa, sjukvård och utbildning, och uppmanar den till att utvidga detta åtagande till att även omfatta Europeiska utvecklingsfonden.

19.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar alla AVS- och EU-länder att se till att alla medborgare, i enlighet med artikel 19 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, har tillgång till media och därmed till obehindrat uttryck för deras etniska, religiösa eller språkliga identitet, inbegripet genom riktat stöd till medier på minoritetsspråk samt genom åtgärder för att säkra att alla samhällsgrupper representeras på ett rättvist och balanserat sätt. Det anstår demokratiska länder att se till att olika röster har rätt att komma till uttryck genom lämplig representation i medierna och tillgång till medier. Församlingen betonar att det är viktigt med bred tillgång till rikstäckande medier genom vilka människor kan hålla sig tillräckligt underrättade.

20.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att där utslagning och fördomar utgör ett allvarligt problem bör samarbetet mellan AVS- och EU-länderna omfatta stöd till program på medie- och utbildningsområdet för att främja tolerans och samförstånd.

21.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar AVS- och EU-länderna att anta förebyggande politiska strategier för att främja rättvis representation av olika etniska, kulturella och språkliga grupper i det offentliga politiska livet, valsystemen, den offentliga förvaltningen samt i polis- och säkerhetssektorn, genom att bekämpa alla former av diskriminering och ta fram särskilt utformade rekryteringsstrategier som, i lämpliga fall, även inbegriper positiv särbehandling.

22.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar AVS- och EU-länderna att se över och eventuellt ändra sina valsystem så att minoriteternas intressen tillvaratas på ett rättvist sätt samtidigt som man förhindrar att frågan om etnisk tillhörighet blir den avgörande tvistefrågan vid val.

23.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar AVS- och EU-länderna att påskynda utarbetandet av immaterialrättlig lagstiftning – i enlighet med uppmaningarna från erkända internationella organ som Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten – som inbegriper utbyte eller överföring av kulturegendom eller av resurser som hör kultur- eller naturarvet till.

24.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar AVS- och EU-länderna att erkänna betydelsen av ekonomisk diversifiering och att genomföra handlingsprogram som syftar till detta, inte minst med tanke på att socioekonomiska faktorer kan ge upphov till eller förvärra etniska och kulturella spänningar, samt att i syfte att påskynda utvecklingen främja den regionala integrationen.

25.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar AVS- och EU-länderna att främja den sociala integreringen av minoritetsgrupper och att aktivt verka för att de får tillgång till arbete, utbildning och social tjänster på lika villkor.

26.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU:s medlemsstater att uppfylla sina åtaganden att bistå AVS-länderna att fullfölja de skyldigheter de ålagts för att uppfylla millennieutvecklingsmålen.

27.

Den gemensamma parlamentariska församlingen konstaterar att faktorer som globalisering, konflikter över naturresurser och klimatförändringar troligtvis kommer att leda till ytterligare migrationsströmmar, och anser att migrationer mellan AVS-länder och mellan AVS- och EU-länder inte bara bör ses utifrån ett ekonomiskt perspektiv utan även ses i ljuset av det politiska, sociala och kulturella utbytet. Det är församlingens bestämda uppfattning att alla invandrares rättigheter och värdighet måste respekteras.

28.

Den gemensamma parlamentariska församlingen insisterar på att inkomsterna från AVS- och EU-ländernas naturtillgångar bör användas för att främja utvecklingen av alla samhällsgrupper i dessa länder. Församlingen uppmanar regeringarna att involvera alla samhällsgrupper och se till att de får del av dessa inkomster samt att vederbörlig hänsyn tas till miljön och kulturella värden. Församlingen konstaterar att det måste till mekanismer som säkerställer fördelningen av dessa tillgångar.

29.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar regeringarna i EU- och AVS-länderna att, då de utarbetar och ser över landstrategidokument och regionstrategidokument, analysera problem som gäller etniska, kulturella, religiösa och andra framväxande minoritetsgruppers integrering och jämlika ställning i samhället, samt att involvera representanter för dessa grupper i samrådsprocessen. Församlingen understryker att särskilda program bör utarbetas och finansieras som främjar lika tillgång till sociala tjänster och deltagande i det politiska livet.

30.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU:s medlemsstater och kommissionen att se till att minoriteters rättigheter, inbegripet ursprungsbefolkningars och framväxande minoritetsgruppers rättigheter, integreras i alla program och projekt, särskilt inom områdena mänskliga rättigheter, demokrati och förvaltning.

31.

Den gemensamma parlamentariska församlingen erinrar om EU:s positiva erfarenhet av att skydda minoriteters rättigheter och finna fredliga lösningar på gränskonflikter.

32.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar AVS- och EU-länderna att erkänna den positiva roll som grundfördraget för Afrikanska unionen spelar, varvid den noterar att detta fördrag slår fast att regeringar som kommer till makten på ett författningsvidrigt sätt inte ska ha rätt att delta i Afrikanska unionens verksamhet.

33.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att det afrikanska systemet för inbördes utvärdering på ett effektivt sätt stärker demokratiska institutioner som främjar mångfald och ansvarsfullt politiskt agerande. Församlingen uppmanar regionala och subregionala organisationer verksamma inom AVS-området att i detta sammanhang i större grad uppmärksamma frågor som rör minoritetsgruppers ställning.

34.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppdrar åt medordförandena att översända denna resolution till AVS–EG-ministerrådet, Afrikanska unionens kommission, det panafrikanska parlamentet, de nationella och regionala parlamenten, Europeiska kommissionen, FN och regionala organisationer samt till EU:s och Afrikanska unionens ordförandeskap.

—

med beaktande av sammanträdet i Prag (Tjeckien) den 6–9 april 2009,

—

med beaktande av artikel 17.1 i arbetsordningen,

—

med beaktande av artikel 178 i fördraget om Europeiska gemenskapen,

—

med beaktande av partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000 (Cotonouavtalet) (8),

—

med beaktande av beslutet (9) från det elfte ordinarie sammanträdet av Afrikanska unionens församling av stats- och regeringschefer, i Sharm-el-Sheik (Egypten) den 30 juni–1 juli 2008, om rapporten om avtalen om de ekonomiska partnerskapsavtalen,

—

med beaktande av beslutet från det tionde ordinarie sammanträdet av Afrikanska unionens församling av stats- och regeringschefer, i Addis Ababa (Etiopien) den 31 januari - 2 februari 2008, om rapporten om avtalen om de ekonomiska partnerskapsavtalen,

—

med beaktande av Accraförklaringen, antagen den 3 oktober 2008 vid det sjätte toppmötet med AVS-ländernas stats- och regeringschefer (10),

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet, Europaparlamentet samt Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 12 april 2005 – Konsekvens i utrikespolitiken – Om snabbare framsteg i strävan att uppnå millennieutvecklingsmålen (11),

—

med beaktande av rådets slutsatser (allmänna frågor och yttre förbindelser) från maj 2005 om millennieutvecklingsmålen (12),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 980/2005 av den 27 juni 2005 om tillämpning av Allmänna preferenssystemet (13),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1528/2007 av den 20 december 2007 om tillämpning av de ordningar som ska tillämpas på produkter med ursprung i vissa stater som ingår i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) enligt avtal om att sluta ekonomiska partnerskapsavtal eller som leder till att sådana partnerskapsavtal sluts (14),

—

med beaktande av slutsatserna från det 2870:e mötet i Europeiska unionens råd (allmänna frågor och yttre förbindelser) om avtal om ekonomiskt partnerskap av den 26-27 maj 2008,

—

med beaktande av den resolution som AVS–EU: s ministerråd antog i Addis Abeba den 13 juni 2008,

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet och rådet – Från Kairo till Lissabon – Det strategiska partnerskapet mellan EU och Afrika av den 27 juni 2007 (KOM(2007) 357),

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet och rådet – Avtal om ekonomiskt partnerskap av den 23 oktober 2007 (KOM(2007) 635),

—

med beaktande av allmänna tull- och handelsavtalet (Gatt), särskilt artikel XXIV,

—

med beaktande av FN:s millenniedeklaration av den 8 september 2000, i vilken världssamfundet gemensamt fastställde kriterier för fattigdomsutrotning, de s.k. millennieutvecklingsmålen,

—

med beaktande av deklarationen från den andra konferensen som anordnades av de afrikanska ministrarna med ansvar för integration och som antogs i Kigali i Rwanda den 26–27 juli 2007,

—

med beaktande av förklaringarna från Afrikanska unionens fjärde och femte handelsministerkonferens i Addis Ababa den 3 april 2008 respektive den 2 mars 2009, om avtal om ekonomiskt partnerskap,

—

med beaktande av rapporten som ledamoten av den franska nationalförsamlingen, Christiane Taubira, lade fram den 16 juni 2008: ”Les Accords de Partenariat Economique entre l'Union européenne et les pays ACP. Et si la Politique se mêlait enfin des affaires du monde?”,

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution om sina rekommendationer till kommissionen om förhandlingarna om ekonomiska partnerskapsavtal med AVS-regionerna och -staterna av den 26 september 2002 (15),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution om utvecklingspåverkan av avtalen om ekonomiskt partnerskap av den 23 mars 2006 (16),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 23 maj 2007 om ekonomiska partnerskapsavtal (17),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 23 maj 2007 om EU:s handelsrelaterade bistånd (18),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 12 december 2007 om ekonomiska partnerskapsavtal (19),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 19 februari 2004 om de ekonomiska partnerskapsavtalen: svårigheter och framtidsperspektiv (20),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 23 november 2006 om en översyn av förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap (21),

—

med beaktande av Kigaliförklaringen av den 20 november 2007 om utvecklingsvänliga avtal om ekonomiskt partnerskap (22),

—

med beaktande av rapporten från utskottet för ekonomisk utveckling, finanser och handel (AVS-EU 100.463/09), och av följande skäl:

A.

Enligt artikel 36.1 i Cotonouavtalet är EU och AVS-staterna överens om att ”sinsemellan upprätta en ny, med WTO-reglerna förenlig, handelsordning, varigenom hindren för handeln mellan dem gradvis undanröjs och samarbetet inom alla för handeln relevanta områden byggs ut”.

B.

Enligt artikel 37.3 i avtalet ska dock den ”förberedande perioden också utnyttjas för att bygga upp kapaciteten inom den offentliga och privata sektorn i AVS-staterna”.

C.

Förhandlingarna mellan EU och AVS-gruppen om frågor av allmänt intresse inleddes 2002. Därefter följde separata EU-förhandlingar med sex regioner för avtal om ekonomiska partnerskap (Västindien, Västafrika, Centralafrika, Östafrika, Södra Afrika utom SADC och Stillahavsområdet).

D.

15 medlemsstater i Cariforum paraferade ett avtal om ekonomiskt partnerskap med EU och dess medlemsstater den 16 december 2007.

E.

18 afrikanska länder, varav 8 länder som hör till gruppen minst utvecklade länder, paraferade s.k. språngbrädesavtal om ekonomiska partnerskap i november och december 2007. 29 övriga afrikanska AVS-länder, varav tre som inte hör till gruppen minst utvecklade länder, paraferade inga avtal om ekonomiskt partnerskap. Sydafrika har redan undertecknat avtalet om handel, utveckling och samarbete med EU, ett avtal som är förenligt med WTO:s handelssystem.

F.

Papua Nya Guinea och Fiji, två AVS-länder som inte hör till de minst utvecklade, paraferade ett interimsavtal om ekonomiskt partnerskap den 23 november 2007. De övriga Stillahavsländerna i AVS-gruppen (sex länder som hör till de minst utvecklade länderna och sju som inte gör det) paraferade inget avtal.

G.

År 2008 undertecknades enbart avtalet mellan Cariforum och EU och interimsavtalen mellan EU och Elfenbenskusten och EU och Kamerun.

H.

Från och med den 1 januari 2008 har EU tillämpat importordningar på produkter med ursprung i AVS-stater som paraferat avtal om ekonomiska partnerskap eller avtal om språngbrädesavtal om ekonomiska partnerskap, såsom fastställts i dessa avtal (23).

I.

Afrika och Stillahavsområdet fortsätter sina förhandlingar med EU i syfte att sluta fullständiga avtal om ekonomiskt partnerskap, och hälften av AVS-staterna har ännu inte paraferat eller undertecknat något sådant avtal.

J.

AVS-staterna har förklarat att de är bekymrade över ”omtvistade villkor” i de första avtalen om ekonomiskt partnerskap, och har begärt att denna fråga ska behandlas innan de undertecknar avtalet.

K.

Det har upprepade gånger bekräftats av samtliga partner att de ekonomiska partnerskapsavtalen ska ses som utvecklingsinstrument för att främja hållbar utveckling, regional integration och minskad fattigdom i AVS-staterna.

L.

Anpassningskostnaderna från de ekonomiska partnerskapsavtalen kommer att ha en betydande inverkan på utvecklingen i AVS-länderna. Denna inverkan, medan svår att förutse i detalj, kommer troligtvis att bestå av en direkt inverkan i form av minskade tullavgifter och en indirekt inverkan genom kostnader för anpassning eller socialt stöd på områdena för sysselsättning, ökad kompetens, produktion, exportdiversifiering och reform av de offentliga finansiella förvaltningarna.

M.

21 AVS-länder, varav vissa ännu inte har undertecknat ett ekonomiskt partnerskapsavtal, har fastställt särskilda belopp för följdåtgärder till de ekonomiska partnerskapsavtalen i sina nationella vägledande program för den tionde europeiska utvecklingsfonden.

N.

De ekonomiska partnerskapsavtalens utvecklingsinverkan kan, i vissa fall tillfälligtvis, i AVS-länderna leda till

O.

Handeln inom och mellan AVS-regionerna och mellan AVS-länderna och andra utvecklingsländer (handelssamarbete syd–syd) kan ha stora positiva effekter på AVS-ländernas utveckling.

P.

De mål som uppställdes i Cotonouavtalet var att göra de ekonomiska partnerskapsavtalen till instrument som främjar hållbar utveckling, utplånandet av fattigdom, successiv integrering av AVS-regionens ekonomier i världsekonomin och förstärkning av den regionala integrationen.

Q.

Vid toppmötet mellan EU och Afrika i Lissabon i december 2007 förklarade kommissionens ordförande José Manuel Barroso att ”det kommer att bli möjligt att se över bestämmelserna i de avtal om ekonomiskt partnerskap som undertecknats av de båda parterna under de senaste månaderna”.

R.

Eftersom befolkningarna i AVS-länderna är de som har drabbats hårdast av den globala finans- och livsmedelskrisen behövs det nu mer än någonsin insatser för att uppnå millennieutvecklingsmålen.

1.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar enträget EU:s medlemsstater att respektera sina åtaganden om att öka det offentliga utvecklingsbiståndet för att bidra till att förstärka handelskapaciteten, vilket kommer att göra det möjligt att införa följdåtgärder i form av regionala handelsrelaterade biståndspaket för genomförandet av ekonomiska partnerskapsavtal som bidrar till deras positiva effekt på utvecklingen. Församlingen understryker att undertecknandet av ett ekonomiskt partnerskapsavtal inte är en förutsättning för att få Aid for Trade-medel.

2.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar att avtalen om ekonomiskt partnerskap är utvecklingsinstrument som bör avspegla AVS-ländernas såväl nationella som regionala behov och intresse av minskad fattigdom, uppnåendet av millennieutvecklingsmålen och respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna, såsom rätt till föda och tillgång till grundläggande offentliga tjänster. Församlingen uppmanar enträget rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar att göra allt de kan för att återställa en atmosfär av förtroende, ömsesidig respekt och säkerhet i de fall där förbindelserna har försämrats under förhandlingarnas gång.

3.

4.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar att WTO-förenlighet såsom det definieras i artikel XXIV i GATT endast hänför sig till handel med varor och kräver att en betydande del av handeln avregleras inom en rimlig tidsperiod, och uppmanar rådet och kommissionen att anta förslag som enbart rör varor från AVS-länderna och som är förenliga med WTO:s bestämmelser.

5.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar AVS-länderna och Europeiska kommissionen att på bästa möjliga sätt använda de medel som finns tillgängliga för handelsrelaterat bistånd för att stödja reformen i områden som är viktiga för den ekonomiska utvecklingen, för att förbättra infrastrukturen där det är nödvändigt att mer effektivt dra nytta av de möjligheter som de ekonomiska partnerskapsavtalen erbjuder, att kompensera nettoförlusterna från tullavgifter och främja skattereformer så att de offentliga investeringarna i de sociala sektorerna inte minskar, att investera i produktionskedjan för att diversifiera exportproduktionen och att producera mer exportvaror med ett högre mervärde.

6.

Den gemensamma parlamentariska församlingen upprepar sin tidigare ståndpunkt att avtalen om ekonomiskt partnerskap inte bör finansieras via Europeiska utvecklingsfonden utan via det kompletterande handelsbistånd som EU utlovade 2005, dvs. 2 miljarder euro per år från 2010, varav 50 procent till AVS-länderna. Församlingen motsätter sig att avtalen om ekonomiskt partnerskap i något avseende ställs som villkor för beviljande av EU-bistånd, och uppmanar kommissionen att se till att tillgången till medel från den tionde Europeiska utvecklingsfonden frikopplas från resultaten av och takten i förhandlingarna.

7.

Den gemensamma parlamentariska församlingen påpekar att de ökningar av det offentliga utvecklingsbiståndet som medlemsstaterna utlovat i första hand bör användas för att fördubbla insatserna för att uppnå millennieutvecklingsmålen i de AVS-länder som drabbats hårdast av följderna av den globala finans- och livsmedelskrisen, som varje dag äventyrar de resultat som uppnåtts för att uppfylla dessa mål.

8.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker också att alla avtal bör respektera asymmetrin till fördel för AVS-länderna både när det gäller omfånget på produkterna och övergångsperioderna och att det i de ekonomiska partnerskapsavtalen bör ingå konkreta garantier för skydd av sektorer som enligt AVS-länderna är känsliga.

9.

Den gemensamma parlamentariska församlingen konstaterar med bestörtning att EG är färd med att ingå ett avtal om bananer med leverantörsländer i Latinamerika med mest-gynnad-nationsstatus som kommer att hota bananindustrins överlevnad i AVS-länderna och därtill, i synnerhet, undergräva den hållbara ekonomiska och sociala utvecklingen av små och sårbara ekonomier. Församlingen uppmanar Europeiska kommissionen att se till att åtgärder vidtas för att trygga utkomstmöjligheterna för småskaliga bananodlare, vilka är de mest utsatta.

10.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att man vid utformningen av stödåtgärder kopplade till de ekonomiska partnerskapsavtalen bör beakta vad den regionala integrationen och de ekonomiska förbindelserna med andra utvecklingsländer betyder för AVS-ländernas utveckling.

11.

12.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att ekonomiska partnerskapsavtal bör innehålla en översynsklausul, enligt vilken avtalen ska ses över 5 år efter det att avtalet undertecknats, varvid de nationella parlamenten, Europaparlamentet och det civila samhället formellt ska inbjudas att delta. Dessa avtal bör även innehålla förstärkta bestämmelser om övervakning och utvärdering för att kunna fastställa avtalens inverkan på den nationella och regionala utvecklingen och på målen för fattigdomsminskning i stället för att bara fastställa i hur hög grad avtalen efterlevs. Det måste även finnas en mekanism för överklagan så att det blir möjligt att ändra eller upphäva alla aspekter av avtalen som kan utgöra ett hinder för den regionala integrationen eller motverka insatserna att minska fattigdomen och uppnå millennieutvecklingsmålen.

13.

14.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att insynen i förhandlingarna och resultatet av dem måste öka för att politiker, parlamentariker och företrädare för det civila samhället ska kunna granska dessa offentligt.

15.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU:s institutioner och regeringar att göra sitt yttersta för att återupprätta en anda av förtrolighet, ömsesidig respekt och förtroende om denna skadats vid förhandlingarna.

16.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar att genomförandet av de ekonomiska partnerskapsavtalen bör övervakas av ett parlamentsorgan. Detta parlamentsorgan bör bildas ur den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen och dess organ och även i fortsättningen vara nära anknuten till eller en del av denna församling i syfte att beakta avtalens inverkan på AVS-staternas ekonomier såsom parterna kom överens om i Cotonouavtalet.

17.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker i synnerhet den viktiga roll som de nationella parlamenten och de icke-statliga aktörerna spelar i uppföljningen och kontrollen av de ekonomiska partnerskapsavtalen, och efterlyser deras systematiska medverkan i pågående förhandlingsprocesser. Detta kräver en tydlig dagordning för fortsatta förhandlingar, som stöds av AVS-länderna och EU och som grundar sig på medverkan.

18.

Den gemensamma parlamentariska församlingen rekommenderar att Europaparlamentet närhelst det är möjligt inväntar AVS-parlamentens yttranden om resultaten av förhandlingarna om avtalet om ekonomiskt partnerskap för att kunna beakta dessa resultat innan det ger sitt samtycke.

19.

20.

Den gemensamma parlamentariska församlingen framhåller att en AVS-stats undertecknande av ett interimsavtal inte får äventyra möjligheten för AVS-regionerna att ingå ett fullständigt avtal om ekonomiskt partnerskap med EU. I avtalet ska utvecklingsdimensionen och insatserna för att integrera de regionala ekonomierna beaktas, och målsättningen ska vara att konsolidera samarbetet mellan AVS- och EU-länderna.

21.

Den gemensamma parlamentariska församlingen upprepar återigen att det är nödvändigt att identifiera de sårbara produkter som ska undantas från liberaliseringen av handeln.

22.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar betydelsen av att i den anda av partnerskap som förenar AVS- och EU-länderna återställa det förtroende mellan parterna som rubbats av förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap.

23.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppdrar åt talmännen att översända denna resolution till AVS–EU-rådet, Europaparlamentet, Europeiska kommissionen, Europeiska rådets ordförandeskap, Afrikanska unionen, det panafrikanska parlamentet, de nationella och regionala parlamenten och AVS-ländernas regionala organisationer.

—

med beaktande av sammanträdet i Prag (Tjeckien) den 6–9 april 2009,

—

med beaktande av artikel 17.1 i arbetsordningen,

—

med beaktande av partnerskapsavtalet mellan EG och AVS-länderna som undertecknades i Cotonou den 23 juni 2000 och ändringsavtalet, som undertecknades i Luxemburg den 25 juni 2005 (Cotonouavtalet), särskilt artikel 32 i detta,

—

med beaktande av artiklarna 177–181 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

—

med beaktande av den gemensamma förklaringen av den 20 december 2005 av rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar församlade i rådet, Europaparlamentet och kommissionen om Europeiska unionens utvecklingspolitik: ”Dokument om europeiskt samförstånd”, i synnerhet artiklarna 12, 22, 38, 75, 76, 101 och 105 (25),

—

med beaktande av Agenda 21, Riodeklarationen om miljö och utveckling, och principförklaringen om hållbar förvaltning av skogarna som antogs av över 178 regeringar vid FN:s konferens om miljö och utveckling (UNCED) i Rio de Janeiro (Brasilien) den 3-14 juni 1992 och vars principer kraftigt underströks vid världstoppmötet om hållbar utveckling (WSSD) i Johannesburg (Sydafrika) den 26 augusti–4 september 2002,

—

med beaktande av FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) och dess Kyotoprotokoll,

—

med beaktande av FN:s konvention för bekämpning av ökenspridning som antogs i Paris den 17 juni 1994 och trädde i kraft den 26 december 1996,

—

med beaktande av FN:s millenniedeklaration av den 8 september 2000 i vilken världssamfundet gemensamt fastställer kriterier för fattigdomsutrotning, de s.k. millennieutvecklingsmålen,

—

med beaktande av miljöinitiativet från NEPAD (Nytt partnerskap för Afrikas utveckling),

—

med beaktande av ”Hyogoramen för åtgärder 2005–2015 om uppbyggnad av nationers och samhällens motståndskraft mot katastrofer” som antogs av FN:s världskonferens om katastrofminskning i januari 2005 i Kobe, Hyogo (Japan),

—

med beaktande av deklarationen om att integrera anpassningen till klimatförändringar i utvecklingssamarbetet, antagen av miljöministrarna i OECD:s medlemsstater den 4 april 2006,

—

med beaktande av förklaringen från G8-toppmötet i Heiligendamm den 7 juni 2007 om klimatförändringar, energieffektivitet och energitrygghet – utmaningar och möjligheter för världsekonomins tillväxt,

—

med beaktande av Afrika–EU-partnerskapet om klimatförändring som en del av den första handlingsplanen (2008–2010) för genomförandet av den gemensamma EU–Afrika-strategin,

—

med beaktande av färdplanen från Bali som antogs av FN:s konferens om klimatförändringar på ön Bali (Indonesien) i december 2007,

—

med beaktande av den fjortonde konferensen av de avtalsslutande parternas till FN:s ramavtal om klimatförändringen (UNFCCC) och den fjärde avtalspartskonferensen i dess funktion som möte mellan avtalsparterna i Kyotoprotokollet i Poznan (Polen) den 1–12 december 2008,

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 11 mars 2003 om klimatförändringar inom ramen för utvecklingssamarbetet (26),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 24 november 2004 och handlingsplanen 2004-2008 om klimatförändringar inom ramen för utveckling,

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet, Europaparlamentet samt Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 12 april 2005 – konsekvens i utrikespolitiken – om snabbare framsteg i strävan att uppnå millennieutvecklingsmålen (27),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén av den 10 januari 2007 om att begränsa den globala klimatförändringen till 2 grader Celsius – vägen framåt mot 2020 och därefter (28),

—

med beaktande av ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte den 8–9 mars 2007 som underströk vikten av att uppnå det strategiska målet att begränsa ökningen av världens medeltemperatur till högst 2 grader Celsius i förhållande till förindustriell tid,

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om att skapa en global klimatförändringsallians mellan Europeiska unionen och de fattiga utvecklingsländer som är mest utsatta för klimatförändringar (29),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 21 oktober 2008 om att skapa en global klimatförändringsallians mellan Europeiska unionen och de fattiga utvecklingsländer som är mest utsatta för klimatförändringar (30),

—

med beaktande av dokumentet från den höge representanten och Europeiska kommissionen till Europeiska rådet av den 14 mars 2008 om klimatförändring och internationell säkerhet (31),

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén med titeln ”Bekämpande av avskogning och skogsdegradering för att motverka klimatförändringen och minskningen av den biologiska mångfalden” av den 16 oktober 2008 (32),

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén med titeln ”På väg mot ett övergripande klimatförändringsavtal i Köpenhamn” av den 21 januari 2009 (33),

—

med beaktande av förklaringen från Cariforum och EU om klimatförändringar och energi av den 17 maj 2008,

—

med beaktande av förklaringen från staterna i Stillahavsforumet och EU om klimatförändringar av den 7 november 2008,

—

med beaktande av Afrika–EU-förklaringen om klimatförändringar av den 1 december 2008,

—

med beaktande av rapporten med titeln ”The Economics of Climate Change. The Stern Review” från 2006,

—

med beaktande av OECD:s rapport från 2007 om framstegen när det gäller att integrera anpassning till klimatförändringar i utvecklingssamarbetet,

—

med beaktande av rapporterna från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) och särskilt den fjärde utvärderingsrapporten från IPCC:s arbetsgrupp II med titeln ”Impacts, Adaptation and Vulnerability”,

—

med beaktande av utvecklingsrapporten 2007/2008 från FN:s utvecklingsprogram UNDP om kampen mot klimatförändringen – mänsklig solidaritet i en delad värld,

—

med beaktande av rapporten från Världsbanken och Internationella valutafonden med titeln ”Global Monitoring Report 2008: MDGs and the Environment – Agenda for Inclusive and Sustainable Development”,

—

med beaktande av OECD:s rapport om utsikterna för miljön fram till 2030 (”OECD Environmental Outlook to 2030”) från mars 2008,

—

med beaktande av sin resolution om klimatförändringar och små östater under utveckling inom ramen för samarbetet mellan AVS och EU, som antogs den 1 april 1999 i Strasbourg,

—

med beaktande av sin resolution om naturkatastrofer i AVS-länderna – EU-medel för beredskapsåtgärder (EUF-medel) och nödhjälp (ECHO-medel), som antogs den 22 november 2007 i Kigali (Rwanda),

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för sociala frågor och miljö (AVS-EU/100.383/09), och av följande skäl:

A.

Utvecklingsländerna har bidragit minst till klimatförändringen men är de länder som drabbas hårdast av de allvarliga sociala och miljömässiga konsekvenserna på grund av sin sociala, ekonomiska och geografiska utsatthet, sitt starka beroende av primärsektorn, som omfattar jordbruk, fiske och andra naturresurser, samt sin begränsade infrastruktur för att hantera klimatförändringens inverkan.

B.

En snabbare höjning av havsnivåerna kommer att orsaka översvämningar, kusterosion, inträngning av havsvatten i färskvattendepåerna och kommer till och med leda till att vissa lågt liggande öar i Stillahavsområdet och Västindien hamnar under havsytan. Enbart i Afrika kan antalet människor som drabbas av översvämningar vid kusten komma att öka från 1 miljon 1990 till över 70 miljoner 2080.

C.

Temperaturökningen och den föränderliga nederbörden i form av regn kommer att leda till allvarlig torka och kraftigt minskad tillgång på vatten i AVS-länderna. Mellan 75 och 250 miljoner människor i Afrika kan drabbas av ökad vattenstress och osäker vattenförsörjning med en temperaturökning på 1 °C, 350–600 miljoner med en temperaturökning på 2 °C och upp till 1,8 miljarder med en temperaturökning på 3 °C.

D.

Havens uppvärmning kommer att leda till en kraftig ökning av extrema väderförhållanden såsom tropiska oväder och cykloner. Dessa kommer att kraftigt påverka låglänta kustområden, floddeltan med mångmiljonstäder och andra områden med hög befolkningstäthet samt ekonomiskt mycket viktig infrastruktur såsom hamnar, infrastruktur till havs, stadsområden vid kuster och turistinfrastruktur.

E.

Klimatförändringarna kommer att ytterligare öka ökenutbredningen och markförstöringen, och därigenom äventyra alltmer av jordbruksproduktionen och livsmedelsförsörjningen och orsaka större hungersnöd och undernäring i AVS-områdena.

F.

De höjda havsnivåerna och temperaturökningen kommer att få mycket allvarliga konsekvenser för ekosystemen vid kusterna och i haven, leda till minskade fångster i Stillahavsområdet, Västindien och längs den afrikanska kusten samt få negativa följder för den lokala livsmedelsförsörjningen.

G.

Klimatförändringarna kommer att skynda på utarmningen av den biologiska mångfalden, utgöra ett allvarligt utrotningshot för många växt- och djurarter och orsaka oåterkalleliga skador på vissa ekosystem som är särskilt känsliga för klimatstörningar, såsom korallrev, mangroveträsk och regnskogar. Den utarmade biologiska mångfalden i AVS-länderna kommer att få mycket allvarliga effekter på näringskedjan och på försörjningen för människor som är direkt beroende av de varor och tjänster som dessa ekosystem alstrar.

H.

I kombination med redan bristfälliga hälso- och sjukvårdssystem och begränsad tillgång till offentlig hälso- och sjukvård samt dålig förvaltning och rening av vattenresurser, kommer klimatförändringarna att leda till en ökning av antalet fall av vektor- och vattenburna sjukdomar, såsom malaria, denguefeber och kolera, ökad värmepåverkan och förekomst av luftvägssjukdomar.

I.

Klimatförändringarnas miljökonsekvenser kommer att leda till enorma migrationsflöden internt och över gränserna (IPCC uppskattar att år 2050 kommer det att finnas 150 miljoner migranter). De flesta miljömigranter i AVS-länderna kommer att flytta inom sina hemländer eller till grannländer, vilket kommer att leda till ökande humanitära kriser, snabb urbanisering samt utvidgning av slumområdena i städerna och en avstannad utveckling inom AVS-länderna. Denna urbanisering kommer att leda till avfolkning av landsbygden och ökad markförsämring.

J.

Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) och Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar kommer klimatförändringarna att leda till ökad förekomst av insektsburna sjukdomar, inklusive malaria, chikungunya och borrelia, vilket kräver anpassningsåtgärder.

K.

Många av de konsekvenser av klimatförändringarna för hälsan som bland annat WHO har rapporterat om kan hållas under kontroll genom att förbereda och förstärka hälso- och sjukvårdssystemen genom lämpliga förebyggande åtgärder, med särskild uppmärksamhet på spridningen av tropiska sjukdomar, och genom offentliga informationskampanjer som särskilt riktas till utsatta grupper som gravida kvinnor, nyfödda, barn och äldre.

L.

Klimatförändringarna undergräver nationell, regional och global säkerhet och leder till konflikter om tillgången till, kontrollen över och användningen av otillräckliga naturresurser, eller till spänningar på grund av folkomflyttningar.

M.

Klimatförändringarna äventyrar 40 procent av de internationella investeringarna för att minska fattigdomen (enligt Världsbankens uppskattning) och utgör därmed ett allvarligt hot mot fattigdomsbekämpning, ekonomisk och social utveckling och möjligheterna att förverkliga millennieutvecklingsmålen i många AVS-länder.

N.

För att undvika klimatförändringens värsta oåterkalleliga effekter måste den globala temperaturökningen begränsas till under 2 °C och de globala växthusgaskoncentrationerna stabiliseras på en nivå under 450 ppm. De länder som står för de största koldioxidutsläppen – industriländer och tillväxtekonomier – måste bära det främsta ansvaret när det gäller att skära ned på utsläppen.

O.

Mildrande åtgärder måste kombineras med anpassningsåtgärder i AVS-länderna för att hantera klimatförändringarnas allvarliga effekter. Industriländerna har ett historiskt ansvar för klimatförändringen och de är enligt principen om att förorenaren betalar moraliskt skyldiga att hjälpa AVS-länderna i deras ansträngningar att anpassa sig till följderna.

P.

Det finns för närvarande ett enormt underskott i finansieringen av utvecklingsländernas anpassning. De beräknade årliga anpassningskostnaderna ligger på mellan 10 och över 80 miljarder USD per år, medan de medel som industriländerna har avsatt via multilaterala finansieringsmekanismer uppgår till 150–300 miljoner USD per år.

Q.

Tidiga åtgärder för anpassning till klimatförändringarna och minskning av katastrofrisken är en klart kostnadseffektiv lösning. Enligt beräkningar som gjorts skulle varje dollar som läggs på katastrofriskreducering kunna spara upp till sju dollar i katastrofinsatser, vilket också är ett kraftfullt argument för förhandstilldelning av biståndsbidrag.

R.

Förfarandena för användning och fördelning av resurser från olika finansieringsmekanismer för klimatförändringar, såsom mekanismen för ren utveckling (CDM), är ganska komplicerade, och mottagarländerna är inte tillräckligt delaktiga i dessa förfaranden.

S.

Mekanismen för ren utveckling har hittills varit dåligt lämpad för de fattigaste ländernas behov av investeringar i ren teknik. Afrika är värd för mindre än 2 procent av alla CDM-projekt. Dessa är ofta inte förenliga med additionalitetsprincipen och leder inte till en hållbar utveckling.

T.

Kostnaderna kommer att bli mycket högre om man dröjer med att fatta definitiva beslut om de mekanismer och den finansiering som behövs för att minska orsakerna till och effekterna av klimatförändringarna.

1.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar kommissionen och givarländerna att omarbeta och omforma utvecklingssamarbetet för att anpassa det till klimatförändringarna och främja låga koldioxidutsläpp

2.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar kommissionen att förenkla sina befintliga strukturer för hanteringen av klimatförändringar och utvecklingsfrågor.

3.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar kommissionen och EU:s medlemsländer att stärka kopplingen mellan millennieutvecklingsmålen och klimatförändringen genom att införliva effekterna av och anpassningen till klimatförändringen i de projekt och program som syftar till att uppnå millennieutvecklingsmålen samt i alla övergripande strategier för fattigdomsminskning och i utvecklingspolitiken.

4.

Den gemensamma parlamentariska församlingen välkomnar de begränsade framsteg som har gjorts när det gäller att jämställa anpassning till klimatförändringen med åtgärder för att mildra dess effekter vid förhandlingarna om det framtida regelverket efter Kyotoprotokollet. Församlingen betonar dock att en starkare koppling mellan förhandlingarna om anpassning och åtgärder för att mildra klimatförändringens effekter behöver etableras så att viktiga beslut som gäller dessa frågor inte tas isolerade från varandra.

5.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar det internationella samfundet och den privata sektorn att, i syfte att underlätta AVS-ländernas övergång till en koldioxidsnål ekonomi, avsätta de investeringar som behövs för forskning, utveckling och snabb och omfattande tekniköverföring för att mildra klimatförändringens effekter (till exempel energiteknik med låga koldioxidutsläpp, tekniker för koldioxidbindning och koldioxidlagring) och anpassning i AVS-länderna. Församlingen uppmanar också det internationella samfundet att avlägsna handelshinder för anpassningsteknik för klimatförändringar och att frigöra immateriella rättigheter (t.ex. obligatoriska licenser).

6.

Den gemensamma parlamentariska församlingen ber kommissionen och EU:s medlemsländer att stödja Unescos aktiviteter som bidrar till genomförandet av handlingsprogrammet från Barbados för en hållbar utveckling i små östater under utveckling och den efterföljande strategin från Mauritius.

7.

Europaparlamentet understryker att det vid FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i december 2009 måste nås ett globalt samförstånd om ett ambitiöst och bindande mål om mildrande åtgärder, enligt principen om gemensamma men differentierade ansvarsområden i Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC), och uppmanar därför alla industriländer och länder som utvecklas snabbt att komma överens om ett bindande mål för utsläpp av växthusgaser. För att stimulera tillväxtländers deltagande i det nya avtalet föreslår parlamentet att en mer flexibel och differentierad strategi införs för dessa länder (till exempel mål för särskilda sektorer), med beaktande av såväl varje lands förmåga att anpassa sig till och mildra klimatförändringens effekter som industriländernas historiska ansvar för global uppvärmning.

8.

Den gemensamma parlamentariska församlingen noterar att förfarandena för användning och fördelning av resurser från CDM måste granskas och förenklas för att göra mekanismen mer lättillgänglig för AVS-länderna och för att ge en mer balanserad fördelning av projekt för ren utveckling, med en ökning av antalet projekt, särskilt i Afrika söder om Sahara. Församlingen betonar att ett system bör införas för att se till att projekt för ren utveckling är förenliga med additionalitetsprincipen och leder till en hållbar utveckling i AVS-länderna. Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar givarländerna att hjälpa till att bygga upp den kapacitet som behövs i AVS-länderna för att förbättra deras deltagande i CDM och att inte enbart fokusera på denna mekanism som det avgörande politiska verktyget, utan att också utveckla nya mekanismer för att mildra klimatförändringens effekter i AVS-länderna.

9.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar regeringarna i industriländerna och utvecklingsländerna att fastställa tydliga, konsekventa och långsiktiga referensramar för att uppmuntra miljöinnovation och investering (exempelvis i förnybar energi, bränsleeffektiva bilar och hybridbilar samt nya bränslen). Församlingen understryker att den privata sektorn också har en central roll i att driva på miljöinnovation. Församlingen anser vidare att metoder för att på medellång till lång sikt ändra de övergripande konsumtionsmönstren i de utvecklade länderna måste införas för att minska utsläppen.

10.

Den gemensamma parlamentariska församlingen framhåller att kommissionen och givarländernas regeringar bör stärka partnerskapet med AVS-ländernas regeringar för att utveckla ambitiösa politiska initiativ och planer i syfte att stoppa avskogning och skador på skogen och för att tillhandahålla tekniker och avsevärda resurser för hållbar skogsförvaltning i AVS-länderna.

11.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar AVS-ländernas regeringar att integrera anpassningsmål och anpassningsåtgärder direkt i sin nationella utvecklingsplanering, sina strategier för fattigdomsbekämpning, i sektorspolitiken och sektorsstrategierna samt i samtliga stadier och alla nivåer av beslutsförfarandet.

12.

Den gemensamma parlamentariska församlingen framhåller att anpassningsbidrag bör bli ett rättsligt bindande åtagande som skrivs in i både det internationella avtal som kommer att antas i Köpenhamn 2009 och i den nationella lagstiftningen inom EU-27.

13.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar industriländerna att markant öka sitt finansiella stöd till AVS-ländernas anpassning och att undersöka de innovativa finansieringsmekanismer som är avsedda för detta, bland annat internationella skatter på handel, nationella utsläppsavgifter, avgifter på flygbiljetter och auktionering av utsläppsrätter. Församlingen uppmanar kommissionen att öka budgeten för den globala klimatförändringsalliansen betydligt, och ta mycket större hänsyn till klimatförändringen i den kommande budgeten för de europeiska utvecklingsfonderna, samt att omedelbart genomföra idén med en finansieringsmekanism för globala klimatförändringar, ett innovativt finansieringsinstrument för att tidigarelägga stödet för klimatrelaterade investeringar för de fattigaste och mest utsatta länderna.

14.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar att anpassningsfinansiering måste vara ett komplement till det befintliga offentliga utvecklingsbiståndet och de nuvarande biståndstagandena.

15.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar de internationella finansinstituten att utvidga såväl sin anpassningspolitik som sina program och finansieringsinstrument för anpassning.

16.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar den privata sektorn att öka sina åtaganden för att täcka det finansiella underskottet för klimatförändringen. Församlingen uppmanar kommissionen och regeringarna i EU- och AVS-länderna att investera i utvecklingen av offentlig-privata partnerskap för att få ytterligare finansiella medel från den privata sektorn för finansiering av anpassningsprojekt, särskilt i de minst utvecklade länderna.

17.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att bättre samordning mellan givarna, en intensifierad nord–syd-dialog och bättre samarbete mellan bidragsländer och utvecklingsländer när det gäller klimatförändringspolitiken, anpassningsmekanismer och anpassningsfinansiering krävs, i enlighet med Parisprinciperna och åtgärdsagendan från Accra 2008.

18.

Den gemensamma parlamentariska församlingen framhåller behovet av att ytterligare främja regionalt samarbete, utbyte av god praxis och inrättande av diskussionsforum mellan AVS-länder som står inför liknande klimatförändringsproblem.

19.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar AVS-ländernas regeringar att i högre grad involvera civilsamhället och lokalsamhällena i utarbetandet och genomförandet av åtgärder för anpassning till klimatförändringen, särskilt med tanke på att de har stor erfarenhet av förhållandena på plats och har direkt kontakt med de personer och platser som är mest utsatta för klimatstörningarnas skadliga effekter.

20.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar givarländer och internationella organisationer att bidra med investeringar för att stärka infrastrukturen för klimatövervakning och förvaltning av klimatrelaterad information samt anpassningskapaciteten hos institutioner, lokalsamhällen och enskilda individer i AVS-länderna.

21.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar institutioner för forskning och utveckling i EU:s medlemsstater att främja och underlätta utbyte av bästa praxis och information, dela med sig av sin expertis och kunskap samt bilda nätverk och partnerskap med liknande institutioner i AVS-länderna på de områden där klimatförändringen är en avgörande faktor (t.ex. jordbruk och förvaltning av vattenresurser).

22.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar utvecklingspartner att stödja AVS-ländernas regeringar och civila organisationer i utarbetande av offentlig utbildning och informationskampanjer om klimatförändringens effekter.

23.

Den gemensamma parlamentariska församlingen välkomnar kommissionens avsikt att föreslå en EU-strategi för minskning av katastrofrisken, och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att öka investeringarna i en sådan minskning av katastrofrisken som ett sätt att underlätta klimatförändringsanpassningen samt att införliva långsiktig finansiering för denna minskning som ett led i utvecklingsstödet. Församlingen anser att utveckling inom den privata sektorn av klimatrelaterade försäkringsmarknader i AVS-länderna bör främjas för att förbättra motståndskraften mot klimatchocker.

24.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar kommissionen och EU-medlemsstaternas regeringar att avsätta mer resurser för att stärka hälso- och sjukvårdssystemens kapacitet i AVS-länderna, och därigenom hjälpa dessa länder att klara av klimatförändringarnas negativa återverkningar på hälsan.

25.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att en lämplig planering och förvaltning av miljömigrationen kommer att bli avgörande för människornas säkerhet. Församlingen uppmanar därför det internationella samfundet att identifiera och rätta till de brister som finns i rättskyddet för miljöflyktingar. Församlingen föreslår att regionala eller internationella asylregler och asylavtal övervägs med tanke på den mycket utsatta situationen för östater som riskerar att hamna under havsnivån. Församlingen påminner också om att instrument för att skydda miljöflyktingars identitet, kultur och traditioner bör tas fram och införas.

26.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppdrar åt sina medordförande att översända denna resolution till AVS–EU: s ministerråd, Europeiska kommissionen, Afrikanska unionen, Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) och Världsbanken.

—

med beaktande av sammanträdet i Prag (Tjeckien) den 6–9 april 2009,

—

med beaktande av artikel 17.2 i arbetsordningen,

—

med beaktande av de mål som anges i det AVS–EG-partnerskapsavtal som undertecknades i Cotonou den 23 juni 2000 och ändrades den 25 juni 2005 (35),

—

med beaktande av G20-förklaringen om finanskrisen av den 15 november 2008 (36) och av G20-ledarnas uttalande vid toppmötet i London den 2 april 2009,

—

med beaktande av den gemensamma parlamentariska församlingens Port Moresbyförklaring om den globala finans- och livsmedelskrisen, antagen den 28 november 2008 (37),

—

med beaktande av FN:s millennieutvecklingsmål och åtagandet att halvera andelen personer som lider av hunger samt den andel personer som lever på mindre än en US-dollar,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 9 april 2008 med titeln ”EU: global partner för utveckling – Påskynda arbetet med att uppnå millennieutvecklingsmålen” (KOM(2008) 177),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 8 april 2009 med titeln ”Att hjälpa utvecklingsländerna hantera finanskrisen”,

—

med beaktande av Monterreyöverenskommelsen som antogs vid FN:s internationella konferens om utvecklingsfinansiering den 21–22 mars 2002, och med beaktande av Dohaförklaringen om utvecklingsfinansiering av den 2 december 2008, antagen vid den internationella uppföljningskonferensen om utvecklingsfinansiering som ska se över genomförandet av Monterreyöverenskommelsen (38),

—

med beaktande av Parisförklaringen (39) och handlingsprogrammet från Accra (40),

—

med beaktande av IMF:s nyligen publicerade rapport om den globala finanskrisens konsekvenser för låginkomstländer,

—

med beaktande av slutsatserna från den rapport om utvärderingen av ekosystemen (Millennium Ecosystem Assessment Report) som offentliggjordes 2007 (41),

—

med beaktande av slutsatserna från Världslivsmedelstoppmötet 1996 (42) och, bland dessa, målsättningen att halvera antalet personer i världen som lider av hunger före 2015,

—

med beaktande av rapporten från FN:s särskilde rapportör för rättigheten till föda, framlagd för FN:s generalförsamling den 25 oktober 2007 (43),

—

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1337/2008 av den 16 december 2008 om inrättande av en snabbinsatsmekanism för att hantera de kraftigt stigande livsmedelspriserna i utvecklingsländerna (44),

—

med beaktande av sina tidigare resolutioner om frågor i anslutning till en tryggad livsmedelsförsörjning i AVS-länder och AVS/EU-samarbetets roll, och av följande skäl:

A.

Millennieutvecklingsmålen, i synnerhet att utrota extrem fattigdom och svält, och de utvecklingsmål och principer som överenskommits vid FN:s konferenser utgör tillsammans en klar vision som måste ligga till grund för AVS–EU: s samarbete inom ramen för partnerskapsavtalet (Cotonouavtalet).

B.

Vissa givarländer har till följd av finanskrisen dragit ner på sitt offentliga utvecklingsbistånd till utvecklingsländer vars ekonomier redan är försvagade.

C.

Målet att främja AVS-ländernas assimilering i världsekonomin, i enlighet med avtalen från Lomé och senare Cotonou, har inte uppnåtts och deras andel av EU-importen minskar ständigt.

D.

AVS-länderna är beroende av en råvaruexport som utgör över 50 procent av deras valutaintäkter. Samtidigt leder finanskrisen till minskad export från och minskade penningöverföringar till många utvecklingsländer, liksom minskad tillgång till krediter, minskade utländska direktinvesteringar samt kraftigt sjunkande råvarupriser.

E.

Enligt Världsbankens nya uppskattningar för 2009 kommer 46 miljoner fler människor än vad som förväntades före krisen att behöva leva på mindre än 1,25 USD per dag, utöver de 130–155 miljoner människor som tvingades in i fattigdom 2008 på grund av stigande livsmedels- och bränslepriser. För varje procent som tillväxten sjunker riskerar ytterligare 20 miljoner människor att tvingas in i fattigdom.

F.

Enligt en nyligen utkommen sammanfattande rapport från Global Financial Integrity (GFI) uppgick utvecklingsländernas skuldbetalningar år 2006 till 540 miljarder USD, samtidigt som dessa länder förlorade nästan 1 biljon USD i olagliga finansiella utflöden. Samtidigt har utvecklingsländernas lånekostnaderna stigit markant medan deras valutor har försvagats avsevärt. Den ekonomiska och finansiella integrationen är på topp och utländska bankers fordringar på utvecklingsländerna har nästan tredubblats under de senaste fem åren, och uppgår idag till 3,1 biljoner USD. Enligt vissa beräkningar kommer världens finansflöden till utvecklingsländerna att falla från 1 biljon USD i 2007 till 165 miljarder USD detta år.

G.

Trots den centrala roll som jordbrukssektorn bevisligen spelar för AVS-länderna prioriterar varken de nationella regeringarna eller EU:s politik för utvecklingssamarbete denna viktiga sektor, och som följd riskerar hundratals miljoner människor att drabbas av extrem fattigdom, hungersnöd och undernäring.

H.

Ett allvarligt hinder för ökad jordbruksproduktion i utvecklingsländerna, en förutsättning för att minska otryggheten när det gäller livsmedelsförsörjningen, är att småjordbrukare, särskilt kvinnor, ofta saknar tillgång till odlingsmark, lån eller mikrokrediter för investeringar i utsäde, gödningsmedel, bevattningsmekanismer och den nödvändiga uppsättningen växtskyddsmedel.

I.

Avskaffandet av jordbruksstöd i AVS-länderna och bruket av exportstöd i industriländerna har bidragit till att dra ner avkastningen och jordbruksproduktionen, med en ökad import av livsmedel som följd.

J.

Jordbrukssektor drabbas allt oftare av naturkatastrofer, samtidigt som allt mindre resurser ställs till förfogande före och efter sådana katastrofer.

1.

Den gemensamma parlamentariska församlingen ställer sig bakom resultaten från och de åtaganden som gjordes vid G20-mötet i London den 2 april 2009, med särskild hänvisning till åtagandena att återupprätta tillväxt och sysselsättning, förstärka den finansiella tillsynen och regleringen, förstärka de internationella finansiella institutionerna, motverka protektionism, främja internationell handel och internationella investeringar, säkerställa en rättvis och varaktig återhämtning för alla och uppfylla biståndstaganden.

2.

Den gemensamma parlamentariska församlingen välkomnar därför de 1,1 miljoner USD som man enades om, och förutsätter att en fjärdedel av denna summa kommer att riktas åt utvecklingsländerna. Församlingen uppmanar G20-länderna att översända denna summa till utvecklingsländerna genom snabba utbetalningar av helt nya medel.

3.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar G20-, EU- och AVS-länderna att göra allt de kan för att förhindra att den växande globala krisen utvecklas till en allvarlig humanitär kris, och uppmärksammar hur viktigt det är att säkra det sociala skyddet och investeringar i livsmedelssäkerhet för att möta fattiga människors omedelbara behov.

4.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att de 50 miljarder USD som riktas till låginkomstländer utbetalas som direkt stöd och inte i form av lån, för att därigenom bidra till det sociala skyddet, främja handeln och trygga utvecklingen i låginkomstländer.

5.

Den gemensamma parlamentariska församlingen stöder G20-gruppens avsikt att dessa medel används på ett effektivt och flexibelt sätt för att stödja utvecklingen. Församlingen välkomnar de framsteg som IMF gjort med sin nya flexibla kreditfacilitet, och man därmed överger sitt tidigare föreskrivande och stränga utlånings- och konditionalitetssystem, vilket framgår av IMF:s uttalande härförleden i sin rapport om den globala finanskrisens följder för låginkomstländer. I den rapporten säger nämligen IMF att man vid utarbetandet av utgiftspolitiken bör prioritera att skydda eller utöka sociala program eller lyfta fram godkända investeringar och, generellt sett, upprätthålla takten i arbetet för att uppnå millennieutvecklingsmålen.

6.

Den gemensamma parlamentariska församlingen ger sitt fulla stöd åt G20-gruppens beslutsamhet att reformera de internationella finansinstitutionerna, men anser det omöjligt att vänta tills 2011 med att ge utvecklingsländerna ökat inflytande och större representation i internationella finanskretsar, inte minst med tanke på IMF:s nya ansvarsområden. Församlingen efterlyser i detta sammanhang förbättrad öppenhet och ansvarsskyldighet och ett nytt förhållningssätt till utvecklingspolitiken. Världsbanken och IMF måste nå enighet om sådana reformer vid sina styrelsesammanträden den 25 och 26 april 2009.

7.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU- och AVS-länderna att vidta åtgärder för att sätta stopp för skattesmitning och olaglig kapitalflykt från utvecklingsländerna, problem som beräknas kosta dessa länder 800 miljarder euro årligen, dvs. mer än åtta gånger mer än vad de mottar i stöd.

8.

Den gemensamma parlamentariska församlingen beklagar att G20-gruppens löften om ”Aid for Trade” och offentligt utvecklingsbistånd är otillräckliga. Församlingen understryker att även om man i kommunikén räknar upp finansiella åtgärder för att genom Världsbanken och IMF öka utvecklingsvärldens resurser fanns det inte något särskilt åtagande att se till att ”Aid for Trade” innebär att ytterligare medel avsätts.

9.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att de utmaningar som klimatförändringen reser måste mötas med strukturella reformer, och uppmanar till en systematisk riskbedömning av klimatförändringen som omfattar samtliga aspekter av den politiska planeringen och beslutstagandet, inbegripet handel, jordbruk, livsmedelssäkerhet osv. Församlingen begär att resultat från denna bedömning används för att formulera klara riktlinjer för en hållbar politik för utvecklingssamarbetet.

10.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU:s medlemsstater att uppfylla sina åtaganden när det gäller det officiella utvecklingsbiståndet – dvs. att tillhandahålla 0,56 procent av BNI inom 2010, och 0,7 procent inom 2015 – och att inte använda finanskrisen som skäl att skära ner på biståndet.

11.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att den rådande situationen kräver initiativ och mekanismer för att lösa det skuldproblem som utvecklingsländerna nu står inför, och uppmanar EU:s medlemsstater att inte räkna med medel som avsätts för skuldlättnad i det officiella utvecklingsbiståndet.

12.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att det krävs större insatser för att mobilisera mer inhemska och internationella resurser för hållbar utveckling – vilket förutsätter tillgång för alla till grundläggande ekonomisk och social infrastruktur, inklusive sociala tjänster – liksom för kapacitetsuppbyggnad.

13.

Den gemensamma parlamentariska församlingen erinrar om att en hållbar och rättvis fördelning av inkomster och välstånd kräver ett modernt och effektivt skattesystem. Församlingen anser att AVS- och EU-länderna bör samarbeta för att främja skattereformer som gör det möjligt öka skatteintäkterna genom en mer effektivt uppbörd, en bredare skattebas och mer effektiva åtgärder i kampen mot skatteflykt.

14.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar det internationella samfundet, och i synnerhet EU:s medlemsstater, att låta sysselsättnings- och arbetsmarknadsfrågor spela en mer central roll i den internationella utvecklingspolitiken, i avsikt att minska den globala ekonomiska avmattningens effekter på utvecklingsländerna tillväxt, handel och flöden av utländska direktinvesteringar, genom att bidra till att ytterligare stärka deras handelskapacitet, förbättra deras infrastruktur och underlätta penningöverföringar.

15.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att fri och rättvis handel, marknadsprinciper som främjar investeringar, företagsamhet och innovation samt effektivt reglerade finansiella marknader spelar en grundläggande roll för den ekonomiska tillväxten, sysselsättningen och en minskad fattigdom.

16.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att en icke-diskriminerande och rättvis internationell handel kan ge drivkraft åt utvecklingen och en hållbar ekonomisk tillväxt men håller fast vid att den bör underställas klara och öppet redovisade regler som alla kan enas om. Församlingen påminner AVS- och EU-länderna om behovet att se till att det råder överensstämmelse mellan handelspolitiken och utvecklingsmålen, även inom ramen för förhandlingarna om ekonomiska partnerskapsavtal.

17.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att man bör undvika överreglering som kan hämma den ekonomiska tillväxten, samt understryker behovet av en djupare dialog mellan stat och näringsliv för att finna innovativa sätt att fastställa tydliga regler, se till att rätten till egendom respekteras och skapa finansiella infrastrukturer som främjar mikroföretag och små och medelstora företag.

18.

Med beaktande av den rådande finanskrisens konsekvenser för AVS-länderna uppmanar den gemensamma parlamentariska församlingen AVS-länderna och EU att förbinda sig att ingå förhandlingar om ekonomiska partnerskapsavtal som är öppna, transparenta och allomfattande.

19.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar alla berörda parter att arbeta tillsammans för att i god tid uppnå framgångsrika och hållbara resultat vid Doharundan.

20.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och EU:s medlemsstater att skapa bättre samstämmighet när det gäller politiska åtgärder för utveckling inom områdena för jordbruk och handel.

21.

Den gemensamma parlamentariska församlingen upprepar principen om rätten till föda. Församlingen påminner ledare i EU- och AVS-länderna att de har åtagit sig att halvera antalet människor som lider av hunger fram till 2015, och uppmanar Europeiska kommissionen och rådet samt AVS-länderna att anta – och finansiera på vederbörligt sätt – alla åtgärder som behövs för att detta åtagande ska kunna fullgöras.

22.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar AVS- och EU-ländernas regeringar att möta behoven hos de mest utsatta – i första hand kvinnor och barn – genom att stärka hållbara näringsprogram och säkerhetsnät och utvidga de sociala skyddssystemen.

23.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar AVS-ländernas regeringar att involvera bönder och boskapsskötare, varav många är kvinnor, i utvecklingen av ländernas jordbruks- och markanvändningsprogram samt se till att de har tillgång till marker, krediter och nya teknologier som leder till ökad produktion.

24.

Den gemensamma parlamentariska församlingen efterlyser, inom ramen för översynen av Cotonouavtalet, en ändring av dess artikel 54 således att den beaktar millennieutvecklingsmål 1 som syftar till att halvera antalet människor som lider av hunger fram till 2015.

25.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar AVS- och EU-ländernas regeringar att tillsammans se till att adekvata biståndsmedel och offentliga utgifter inriktas på att uppnå livsmedelssäkerhet, i enlighet med AVS-ländernas stats- och regeringschefer förklaring i Maputo i juni 2004 (45).

26.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar de rika länderna, inklusive EU:s medlemsstater, liksom Förenta staternas nya regering, att minska jordbruksstöden och avskaffa exportstöden för jordbruksprodukter, i enlighet med det löfte som de flesta rika länderna gav vid inledningen av Doharundan men som ännu inte har infriats i nämnvärd omfattning.

27.

Den gemensamma parlamentariska församlingen fördömer skarpt dem som spekulerar med allmänna råvaror, jordbruksråvaror och energimarknader, verksamheter som förvärrar instabiliteten på livsmedelpriser och fördjupar den globala livsmedelskrisen. Församlingen understryker att det är oacceptabelt att hungersnöd för vissa betyder vinster för andra, och efterlyser adekvat lagstiftning och effektiv översyn på såväl nationell som internationell nivå för att förhindra att rätten till föda kränks genom spekulation. Församlingen uppmanar EU- och AVS-länderna och berörda företag i dessa länder att helt och fullt tillämpa initiativet för öppenhet i utvinningsindustrin.

28.

Den gemensamma parlamentariska församlingen konstaterar med bestörtning att EG är färd med att ingå ett avtal om bananer med leverantörsländer i Latinamerika med mest-gynnad-nationsstatus som kommer att hota bananindustrins överlevnad i AVS-länderna och därtill, i synnerhet, undergräva den hållbara ekonomiska och sociala utvecklingen av små och sårbara ekonomier. Församlingen uppmanar Europeiska kommissionen att se till att åtgärder vidtas för att trygga utkomstmöjligheterna för småskaliga bananodlare, vilka är de mest utsatta.

29.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU:s institutioner att snarast genomföra det nyligen antagna förslaget till livsmedelsmekanism, till ett värde av 1 miljard USD, utan motsvarande nedskärningar i budgetarna för bilateralt bistånd, samt återigen sätta frågan om livsmedelsproduktion högt upp på den internationella dagordningen, i linje med artikel 23 d i Cotonouavtalet.

30.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU- och AVS-länderna att utarbeta mekanismer och politiska åtgärder för att dämpa effekterna av instabilitet på råvarupriser samt att närhelst det är möjligt uppmuntra diversifieringen av AVS-ländernas lokala industrier och stödindustrier. Församlingen inser att överföringen av teknik och företagskompetens kan spela en positiv roll i utvecklingssträvandena. Församlingen uppmanar AVS- och EU-länderna att utveckla åtgärder för att i mesta möjliga mån stärka kopplingen till inhemsk produktionsverksamhet, påskynda tekniköverföringen och skapa utbildningsmöjligheter för lokala arbetstagare.

31.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar det överhängande behovet för EU och AVS-länderna att utarbeta omfattande och effektiva strategier för att bemöta krissituationer som kan uppstå som följd av naturkatastrofer som drabbar jordbrukssektorn.

32.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppdrar åt medordförandena att översända denna resolution till AVS–EG-ministerrådet, Europeiska kommissionen samt G20-gruppens regeringar och sekretariat.

—

med beaktande av sammanträdet i Prag (Tjeckien) den 6–9 april 2009,

—

med beaktande av artikel 17.2 i arbetsordningen,

—

med beaktande av FN:s konvention av den 10 mars 1988 om bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet,

—

med beaktande av EU-ordförandeskapets förklaring på EU:s vägnar om Somalia av den 3 februari 2009,

—

med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolutioner 1814 (2008), 1816 (2008) och 1844 (2008) om Somalia,

—

med beaktande av de uttalanden som gjorts av EU:s höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken tillika generalsekreteraren för Europeiska unionens råd, Javier Solana, den 23 februari och den 4 april 2009 samt av kommissionsledamot Louis Michel den 26 februari 2008,

—

med beaktande av de beslut och den förklaring som Afrikanska unionens råd antog i Addis Abeba (Etiopien) den 30 januari 2009,

—

med beaktande av den kommuniké som utfärdades av toppmötet med Afrikanska unionens stats- och regeringschefer i Addis Abeba (Etiopien) den 4 februari 2009,

—

med beaktande av den förklaring som antogs vid det trettonde extra sammanträde med den mellanstatliga utvecklingsmyndigheten Igads församling av stats- och regeringschefer som hölls i Nairobi (Kenya) den 29 oktober 2008,

—

med beaktande av kommunikén från det trettioandra extra sammanträdet av Igads ministerråd i Addis Abeba (Etiopien) den 27 januari 2009,

—

med beaktande av AVS-ambassadörskommitténs rapport om AVS-gruppens framtid, i den form den antogs av AVS:s ministerråd vid dess 86:e session i Bryssel (Belgien) den 10–14 december 2007,

—

med beaktande av AVS-sekretariatets projekt för att utveckla indikatorer för att mäta och övervaka regionala integrationsprocesser i de sex AVS-regionerna,

—

med beaktande av Europaparlamentets resolutioner av den 19 juni 2008 och den 20 november 2008 om situationen i Somalia (47) samt dess tidigare resolutioner om Somalia,

—

med beaktande av Afrikanska parlamentariska unionens resolution om Somalia, antagen den 30 november 2008,

—

med beaktande av Afrikanska unionens förklaring av den 10 december 2008 och dess kommuniké av den 22 december 2008,

—

med beaktande av handlingarna om sätten att genomföra avtalet om upphörande av väpnad konfrontation, samt den gemensamma förklaring om politiska avsikter, som den federala övergångsregeringen (TFG) och alliansen för Somalias (ARS) återbefrielse undertecknade den 26 oktober 2008,

—

med beaktande av slutsatserna från den internationella kontaktgruppen för Somalias fjortonde sammanträde den 26–27 februari 2009, med FN:s särskilda sändebud till Somalia, Ahmedou Ould-Abdallah, som ordförande, och av följande skäl:

A.

Det är viktigt att Somalias territoriella integritet, suveränitet, politiska oberoende och enhet respekteras.

B.

Som stat betraktat har Somalia varit i sönderfall under de senaste sjutton åren, och situationen har förvärrats till den grad att den idag utgör en av världens värsta humanitära och säkerhetsmässiga kriser.

C.

TFG och ARS undertecknade den 9 juni 2008 en överenskommelse om att dela makten. Det ursprungliga syftet med fredsprocessen i Djibouti var att få igång en bred nationell försoningsprocess och att uppnå en bred och stark politisk allians i stånd att säkra freden, samla landet i en försoningsprocess och återetablera en central statsförvaltning.

D.

Fredsprocessen har komplicerats ytterligare av splittringar inom ARS och TFG liksom av de framsteg som gjorts av radikala milisgrupper som Al-Shabab vilka ännu inte medverkar i fredsprocessen men som nu kontrollerar delar av landet, inklusive Baidoa där parlamentet tidigare hade sitt säte.

E.

Utbredda kränkningarna av mänskliga rättigheter och brott mot internationell humanitär rätt från alla parter i konflikten i Somalia – särskilt tortyr och annan misshandel, våldtäkter, utomrättsliga avrättningar, godtyckligt fängslande av människor, och attacker mot civila, journalister och människorättsförsvarare samt mot civil infrastruktur – fortsätter att äga rum i Somalia.

F.

Antalet svåra brott mot de mänskliga rättigheterna riktade mot barn i Somalia, från mord och våldtäkter till rekrytering av barnsoldater och hinder för humanitära insatser att nå behövande människor, har alla ökat under det föregående året.

G.

Sedan februari 2007 har 340 000 somalier flytt striderna i Mogadishu, samtidigt som 2,6 miljoner somalier – cirka 35 procent av befolkningen – är i behov av humanitärt bistånd, och ytterligare 1,3 miljoner har tvångsförflyttats. Många av dessa flyktingar utsattes för rån, våldtäkt eller misshandel av frilansmiliser då de flydde landet.

H.

Det noteras tacksamt att Kenya har tagit emot 250 000 flyktingar till flyktinglägren i Daadab. Hundratals somalier har drunknat i försök att ta sig över Adenviken till Jemen, och många har övergivits till sjöss av människosmugglare.

I.

Etiopien har dragit tillbaka sina styrkor från Somalia som led i en FN-stödd fredsöverenskommelse mellan den svaga övergångsregeringen och den främsta oppositionspartens moderata flygel. Tillbakadragandet av etiopiska styrkor – även om det underblåser farhågor om ett labilt maktvakum – och valet av en ny president erbjuder en ny möjlighet för försoning mellan de olika somaliska grupperna. Afrikanska unionens insatsstyrka i Somalia (Amisom), vars verksamhetsområde sedan mars 2007 i praktiken begränsats till Mogadishu, kommer nu att bli ensam kvar.

J.

Våldshandlingar riktade mot civila personer och biståndsarbetare, i strid mot den internationella humanitära rätten, liksom angrepp mot Amisom-personal och -posteringar och alla våldsyttringar och hot om våld som begås av dem som försöker undergräva den politiska processen, hindrar Amisoms arbete och undergräver freden och stabiliteten i regionen.

K.

Sedan årets början har uppskattningsvis 10 000 flyktingar nått gränsstaden Dolo Ado i Etiopiens somaliska region, en siffra som förväntas öka till 25 000 under nästkommande veckor. Det handlar till mesta del om kvinnor och barn som flyr genom att följa de tillbakadragande etiopiska styrkorna.

L.

Antalet framgångsrika piratangrepp har ökat avsevärt under de senaste tre åren (10 i 2006, 35 i 2007, 43 i 2008 och 9 hittills i 2009), och med dem antalet gisslan och beslagtagna fartyg.

M.

Kapningar på öppet hav är ett växande hot mot människors liv och säkerhet och mot leveranserna av humanitärt bistånd, särskilt i farvattnen kring Somalia och andra länder vid Afrikas horn. Dessa kapningar och väpnade rån är en följd av den fortsatta konflikten och politiska instabiliteten i Somalia

N.

Det omfattande olagliga fisket i somaliska vatten bidrar också till denna piratverksamhet samtidigt som det ödelägger en för somalierna livsviktig näringskälla tillika inkomstkälla för lokala fiskare.

O.

Enligt en rapport från FN:s miljöprogram (Unep) har mycket stora mängder giftigt avfall i läckande fraktbehållare dumpats längs Somalia kust, utan minsta hänsyn tagen till lokalbefolkningen hälsa eller återverkningarna för miljön.

P.

Enligt samma rapport medför detta avfall som dumpats till havs, och som delvis har sitt ursprung i EU, oåterkalleliga skador för såväl hälsan hos de människor som lever i regionen som deras miljö, och utgör därmed ett uppenbart brott mot deras mänskliga rättigheter.

Q.

Som en följd av piratdåden har världslivsmedelsprogrammet (WFP) tvingats avbryta sina livsmedelsleveranser till Somalia, vilket har lett till att den redan prekära humanitära situationen i landet har förvärrats ytterligare.

R.

Den 8 december 2008 inledde EU sitt marina ESFP-uppdrag EU NAVFOR Somalia (Atalanta) med uppgift att skydda såväl världslivsmedelsprogrammet sjötransporter som andra handelsfartyg som trafikerar rutterna utanför Somalia kust.

S.

Det räcker inte med militära insatser för att förhindra piratdåden utan detta förutsätter framför allt framsteg när det gäller att främja fred och utveckling och lägga grunden till en fungerande statsförvaltning.

1.

Den gemensamma parlamentariska församlingen ger sitt fulla stöd åt de framsteg som gjorts sedan december 2008, särskilt inrättanden av ett utvidgat och bredare förankrat parlament, förlängningen av övergångsperioden, valet av Sheikh Sharif Sheikh Ahmed som president och utnämningen av en premiärminister och regering. Församlingen konstaterar att denna nya process utgör en freds- och försoningsprocess i somalisk regi och stöder detta.

2.

Den gemensamma parlamentariska församlingen välkomnar i synnerhet att regeringen och parlamentet har återvänt till Mogadishu och att de har åtagit sig att fullfölja den fredsprocess som inleddes med fredsöverenskommelsen i Djibouti. Församlingen understryker att konkret och samordnat stöd måste ger för att lösa de enligt överenskommelse prioriterade och kopplade frågorna om politiska lösningar, säkerhet, återhämtning, mänskliga rättigheter och institutionsuppbyggnad. Församlingen ser detta som ett viktigt steg i utvecklingen av en fungerande statsförvaltning i Somalia.

3.

Den gemensamma parlamentariska församlingen välkomnar det vapenstillstånd som uppnåddes i februari 2009. Församlingen uppmanar även alla politiska aktörer och berörda parter i Somalia att delta i fredsprocessen och avstå från nya våldshandlingar.

4.

Den gemensamma parlamentariska församlingen efterlyser ett deltagande av det civila samhällets organisationer, särskilt kvinnoorganisationer, i den nationella dialogen och den nationella försoningsprocessen.

5.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker det brådskande behovet av att återinföra lag och ordning, inklusive respekten för internationellt erkända människorättsnormer och internationell humanitär rätt i hela landet. Församlingen konstaterar att emedan president Ahmed har gått med på att införa sharialagar bör dessa lagar kodifieras för att förhindra att de vantolkas på ett sätt som strider mot de mänskliga rättigheterna, och understryker att eventuella lagstiftningsändringar bör respektera de mänskliga rättigheterna och i synnerhet kvinnors rättigheter.

6.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar de nya ledarna att omgående, och inom den tidsram som förlängningen av övergångsstadgan (Transitional Federal Charter) till augusti 2011 medger, utarbeta och genomföra planer för att inrätta livskraftiga institutioner.

7.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uttrycker sin tacksamhet till Republiken Djibouti för den medlande roll som landet spelat under hela den somaliska fredsprocessen och för dess ansträngningar att verka för stabilitet och fred i syfte att återupprätta lugnet i regionen.

8.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uttrycker sin uppskattning över den roll som Kenya påtagit sig genom att stå värd för och medla vid den somaliska försoningskonferens under Igads överinseende som ledde till bildandet av TFG. Församlingen delar Afrikansk unionens uppskattning av den uppoffring som Etiopien har gjort och dess åtagande att finna en bestående lösning på konflikten i Somalia.

9.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar det internationella samfundet att stärka FN:s vapenembargo och att övervaka flygplatser och hamnar för att se till att vapen inte importeras in i landet olagligen, för att på så sätt förbättra säkerhetssituationen i allmänhet.

10.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar alla sidor i konflikten att stoppa attacker riktade mot civilpersoner, upphöra med all användning av dödshot, våldtäkter, olaglig internering, kidnappningar, trakasserier och plundring av civila, och till fullo följa bestämmelserna i artikel 3 i Genèvekonventionen. Församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och rådet att stödja ansträngningarna att garantera att personer som är skyldiga till sådana brott straffas på lämpligt sätt.

11.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar FN:s säkerhetsråd att stärka övervakningen av och rapporteringen om situationen i fråga om mänskliga rättigheter, bistå och ge råd till de federala övergångsinstitutionerna och ge stöd åt dem som förvarar de mänskliga rättigheterna runt om i Somalia.

12.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar den internationella kontaktgruppen för Somalia (ICG), Afrikanska unionen och givarstaterna som bidrar till TFG, inklusive EU, Norge och Förenta staterna, att stödja mekanismer för att undersöka brott mot de internationella mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten som begåtts i Somalia sedan 1991.

13.

Församlingen välkomnar TFG:s åtagande att införa effektiv och ansvarfull förvaltning med utgångspunkt i de förslag till riktlinjer som presenterades vid ICG:s sammanträde i New York i december 2008. Vidare välkomnar församlingen att de somaliska övergångsinstitutionerna har inbjudit samtliga somaliska parter såväl inom som utanför landet att medverka i försoningsprocessen.

14.

Den gemensamma parlamentariska församlingen välkomnar ICG:s beslut att regelbundet rapportera om de framsteg som uppnås i tillämpningen av de sexmånaders handlingsplaner som utarbetas i samarbete med TFG. Församlingen ger sitt fulla stöd till ICG:s uppmaning att med ytterligare resurser främja snabba återhämtningsinitiativ, exempelvis i form av åtgärder för att skapa arbetstillfällen, tillhandahålla sociala tjänster och erbjuda försörjningsmöjligheter, till omedelbart gagn för somaliernas välfärd, säkerhetssituationen i landet och landets framtida stabilitet, och att skydda de politiska och ekonomiska investeringar som det internationella samfundet redan har gjort.

15.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar Europeiska rådet och kommissionen att fortsätta sitt stöd åt uppbyggnaden av institutioner i Somalia. Parlamentet anser att Amisom bör förstärkas och att en stabiliseringsstyrka i FN-regi bör sättas in så snart de politiska och säkerhetsmässiga förutsättningarna tillåter det.

16.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar FN:s generalsekreterare att utan ytterligare dröjsmål inrätta en särskild fond för att finansiera Amisom tills dess att FN utstationerar en fredsbevarande styrka i landet.

17.

Den gemensamma parlamentariska församlingen kräver att Amisom och avlösande fredsbevarande styrkor från FN ska ha mandat att skydda civilbefolkningen, inklusive kvinnor, barn och internflyktingar, och omfatta en stark människorättskomponent, med kapacitet att övervaka, utreda och rapportera om brott mot de mänskliga rättigheterna.

18.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uttrycker sin uppskattning över de åtgärder som afrikanska stater, och i synnerhet Uganda Burundi, har vidtagit, och fördömer de attacker som nyligen genomfördes där ett antal ugandiska och burundiska soldater i Amisomstyrkan liksom många civila dödades eller skadades. Församlingen uppmuntrar det fortsatta engagemang som Amisom och dess styrkor visar trots de mycket svåra omständigheterna, och uppmanar alla parter i Somalia att ge sitt stöd åt dem som arbetar för att bringa stabilitet och fred i landet.

19.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar den nya regeringen att vidta alla nödvändiga och lämpliga åtgärder för att förhindra att den nuvarande humanitära krisen förvärras, och att skapa säkerhet och fred genom att få slut på stridigheterna vilka har lett till att människor har fördrivits från sina hem, civila har mist livet, egendom har gått till spillo och undernäring och sjukdomar har kunnat härja.

20.

Europaparlamentet fördömer den ökning av angrepp riktade mot biståndsarbetare som har skett under de senaste månaderna och som har allvarligt försvårat biståndsarbetet och försämrat den humanitära situationen i Somalia ytterligare. Församlingen uppmanar den nya ledningen att vidta alla nödvändiga åtgärder för att garantera humanitärt tillträde och bistånd till den drabbade befolkningen i landet, och vidta effektiva åtgärder för att garantera säkerheten för lokala och internationella humanitära biståndsarbetare.

21.

Parlamentet uppmanar FN:s samordnare av humanitära frågor i Somalia att vid sidan om fredsprocessen i Djibouti förhandla om tillträde för humanitärt bistånd, område för område, påskynda livsmedelsleveranserna och lindra den mycket svåra humanitära situationen. Församlingen uppmanar alla berörda regeringar att ge somaliska flyktingar i området obehindrad tillgång till humanitärt bistånd, och uppmanar det internationella samfundet att stärka sitt stöd.

22.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar den nya regeringen att prioritera frågan om rättsskipning och rättvisa i syfte att avskaffa den kultur av straffrihet som har fått fäste och som tillåter att Somalias folk i allmänhet och kvinnor i synnerhet utsätts för kränkningar av deras mänskliga rättigheter som till och med omfattar mord, våldtäkter och tortyr.

23.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU att tillhandahålla allt nödvändigt stöd för att få till stånd en hållbar demokratisk regering i Somalia och att ytterligare hjälpa Somalias nuvarande ledare att upprätthålla kontrollen över hela landet och att upprätta rättsstatsprincipen på ett sätt som är förnligt med landets internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.

24.

Den gemensamma parlamentariska församlingen fördömer eftertryckligen alla kapningar och väpnade rån, i synnerhet utanför Somalias kust.

25.

Den gemensamma parlamentariska församlingen välkomnar att EU-fartyg som deltar i det marina ESFP-uppdraget Atalanta nu verkar i dessa farvatten för att bekämpa sjöröveri, och att detta har lett till en markant minskning av antalet angrepp detta år. Församlingen efterlyser effektiv samordning med andra flottstyrkor i detta område, särskilt de från Förenta staterna, Ryssland och Kina. Vidare kräver församlingen att Atalanta-uppdraget utvidgas till att omfatta västra delen av Indiska oceanen där piraterna nu håller på att etablera sig.

26.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar det federala övergångsparlamentet och den nya TFG att i samarbete med FN och Afrikanska unionen betrakta sjöröveri och väpnade rån som begås från den somaliska kusten mot fartyg med humanitära biståndstransporter som brott för vilka gärningsmännen måste ställas inför rätta enligt gällande internationell lagstiftning.

27.

Den gemensamma parlamentariska församlingen välkomnar inrättandet den 14 januari 2009 av FN:s kontaktgrupp om sjöröveri utanför Somalias kust.

28.

Den gemensamma parlamentariska församlingen rekommenderar bestämt att EU stöder Somalias nya regering och alla andra berörda parter när det gäller att förbättra den grundläggande infrastrukturen för fiskeverksamhet, bevarandet av marina resurser och hanteringen av marint avfall, för att därigenom främja sysselsättningen och på sätt minska rekryteringen av unga män till sjöröveri- och milisverksamhet.

29.

Den gemensamma parlamentariska församlingen fördömer i kraftfulla ordalag det olagliga fisket i somaliska vatten, och uppmanar EU att ta itu med detta olagliga fiske genom att snabbt genomföra de nya bestämmelser om spårbarhet, kontroller och påföljder som antogs 2009.

30.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar FN och Europeiska kommissionen att till fullo undersöka den dumpning av giftigt avfall som förekommer utanför Somalia kust, fastställa ansvar och skyldighet på alla nivåer, stödja ansträngningarna att ställa de ansvariga för dessa miljöbrott inför rätta och se till att nedsmutsning av miljön hanteras på ett fullständigt sätt.

31.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar Unep att fortsätta sin undersökning och tillhandahålla en detaljerad och korrekt bedömning av problemets omfattning eftersom detta är av största vikt för Somalias framtid.

32.

Den gemensamma parlamentariska församlingen fördömer den människohandel som förekommer utanför Somalias kust.

33.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppdrar åt medordförandena att översända denna resolution till AVS–EG-ministerrådet och Europeiska kommissionen, EU- och AVS-ländernas parlament, Somalias president och parlament, Afrikanska unionens ordförandeskap och kommission, det panafrikanska parlamentet och FN:s generalsekreterare.