Överklagande ingett den 8 mars 2007 av Europeiska gemenskapernas kommission av den dom som förstainstansrätten (femte avdelningen) meddelade den 14 december 2006 i mål T-237/02, Technische Glaswerke Ilmenaus mot Europeiska gemenskapernas kommission

(Mål C-139/07 P)

(2007/C 140/11)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: Europeiska gemenskapernas kommission (ombud: V. Kreusnitsch och P. Aalto)

Övriga parter i målet: Technische Glaswerke Ilmenau, Schott Glas, Konungariket Sverige och Republiken Finland

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen skall

Grunder och huvudargument

Europeiska gemenskapernas kommission yrkar att förstainstansrättens dom av den 14 december 2006 i mål T-237/02 skall upphävas, i den del kommissionens beslut av den 28 maj 2002 ogiltigförklaras i den del som ansökan om tillgång till handlingar som rör granskningsförfarandena avseende stöd som beviljats Technische Glaswerke Ilmenau GmbH avslås.

Enligt förstainstansrättens och domstolens fasta rättspraxis har parterna och stödmottagaren inte rätt att få tillgång till handlingarna i ett granskningsförfarande rörande stöd. Förstainstansrätten har därför gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkterna 87–89 i den överklagade domen ange att det inte föreligger några särskilda omständigheter av sådant slag att det är uppenbart att kommissionen gjorde rätt när den inte lämnade tillgång till handlingarna. Av fast rättspraxis framgår tvärtom tydligt att handlingarna i fråga alltigenom är undantagna från rätten till tillgång och det därför saknas anledning att göra en individuell prövning från handling till handling.

Dessutom är granskingsförfarandet rörande stöd ett förfarande som riktas mot den medlemsstat som har beviljat stöd, eftersom stödmottagaren inte har rätt till statligt stöd. Följaktligen måste i fråga om tillgång till handlingar samma sak gälla som i fördragsbrottsförfaranden enligt artikel 226 EG, nämligen att ingen rätt till tillgång till handlingarna föreligger.

Den överklagade domen leder dessutom till det absurda resultatet att allmänheten genom att åberopa en rättsakt som syftar till öppenhet, nämligen förordning nr 1049/2001 (2), får större möjlighet att få tillgång till handlingarna än den direkt berörde stödmottagaren har, trots att denne har rätt att väcka talan mot det beslut som fattas efter förfarandet, just för att denne berörs direkt och personligen i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG. Domen leder till en än mer oförklarlig konsekvens, nämligen att en ansökan om tillgång från stödmottagaren skall avslås i enlighet med fast rättspraxis, medan en ansökan från stödmottagaren eller en icke berörd tredje person med stöd av öppenhetsförordningen skall prövas.

Kommissionen gör i sin tredje grund gällande att samma begrepp, ordet ”handling” i singularis i artikel 4.2 i förordning nr 1049/2001 och artikel 6 i samma förordning har givits olika betydelse. I artikel 4.2 betyder detta ord att prövningen skall ske handling för handling, medan förstainstansrätten tolkar artikel 6 så, att begreppet även kan avse samtliga handlingar i ett förvaltningsärende.

Kommissionen gör i den fjärde grunden gällande att förstainstansrätten har åsidosatt artikel 255 EG genom att inte grunda sitt avgörande på den aktuella rättsaktens ordalydelse utan på ett på egen hand formulerat postulat utan stöd i rättsaktens ordalydelse.

Kommissionen gör slutligen gällande att förstainstansrätten felaktigt har fastställt att de två granskningsförfarandena rörande stöd till Technische Glaswerke Ilmenau GmbH vid tidpunkten för beslutet rörande tillgång till handlingarna redan hade avslutats, så att kommissionen inte kunde hänvisa till handläggningssekretess, vilket delvis är felaktigt, eftersom talan hade väckts mot förfarandet vid förstainstansrätten. Förstainstansrätten tycks också felaktigt tro att förordning nr 1049/2001 har gjort tidigare rättspraxis och entydiga processrättsliga bestämmelser rörande granskningsförfaranden rörande statligt stöd obsoleta.

(1)  EUT C 331,s. 29.

(2)  EUT L 145, s. 43.