Överklagande ingett den 6 mars 2007 av Raiffeisen Zentralbank Österreich AG av den dom som förstainstansrätten (andra avdelningen) meddelade den 14 december 2006 i de förenade målen T-259/02 – T-264/02 och T-271/02, Raiffeisen Zentralbank Österreich AG m.fl. mot Europeiska gemenskapernas kommission, med avseende på mål T-259/02

(Mål C-133/07 P)

(2007/C 117/18)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: Raiffeisen Zentralbank Österreich AG (ombud: advokaterna S. Völcker och G. Terhorst)

Övrig part i målet: Europeiska gemenskapernas kommission

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen skall

Grunder och huvudargument

Förstainstansrätten har åsidosatt artikel 81 EG genom att godta att kommissionen utifrån den omständigheten att möten mellan banker har berört en medlemsstats hela område kan sluta sig till att dessa möten kan begränsa handeln mellan stater.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att kvalificera mötena mellan bankerna som ett ”särskilt allvarligt åsidosättande ”i den mening som avses i riktlinjerna för beräkning av böter. Förstainstansrätten har tillämpat de kriterier som anges i förordningen för att bedöma överträdelsens allvar (överträdelsens art, dess konkreta påverkan på marknaden, omfattningen av den relevanta geografiska marknaden) på ett felaktigt sätt, underlåtit att beakta att kommissionen har varit selektiv och endast inlett förfaranden mot vissa banker, och inte genomfört den helhetsbedömning som den själv kräver skall göras.

Förstainstansrätten har felaktigt tillgodoräknat Raiffeisen Zentralbank Österreich AG marknadsandelar för hela Raiffeisensektorn. Den har därvid felaktigt begränsat sin prövning till att avse endast uppenbara skillnader i behandlingen jämfört med andra banker. Det fanns ingen rättslig grund för ett fullt tillgodoräknande.

Förstainstansrätten bedömde Raiffeisen Zentralbank Österreich AG:s samarbete på ett rättsstridigt sätt. Den tillämpade kriteriet ”betydande mervärde ”i strid mot förbudet mot retroaktiv verkan, underlät att ta hänsyn till att Raiffeisen Zentralbank Österreich AG vid flera tillfällen samarbetat frivilligt, utgick felaktigt från en omvänd bevisbörda vad beträffar värdet av samarbetet, ansåg felaktigt att den gemensamma redogörelsen för omständigheterna inte var en godtagbar form för samarbete, och godtog felaktigt inte Raiffeisen Zentralbank Österreich AG:s medgivande av att avtalen hade ett konkurrensbegränsande syfte som ett bidrag till samarbetet.

(1)  EUT C 331, s. 29.