This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document C2007/117/02
Case C-71/07 P: Appeal brought on 12 February 2007 by Franco Campoli against the judgment of the Court of First Instance (Second Chamber, Extended Composition) delivered on 29 November 2006 in Case T-135/05 Campoli v Commission
Mål C-71/07 P: Överklagande ingett den 12 februari 2006 av Franco Campoli av den dom som förstainstansrätten (andra avdelningen i utökad samansättning) meddelade den 29 november 2006 i mål T-135/05, Campoli mot kommissionen
Mål C-71/07 P: Överklagande ingett den 12 februari 2006 av Franco Campoli av den dom som förstainstansrätten (andra avdelningen i utökad samansättning) meddelade den 29 november 2006 i mål T-135/05, Campoli mot kommissionen
EUT C 117, 26.5.2007, p. 2–3
(BG, ES, CS, DA, DE, ET, EL, EN, FR, IT, LV, LT, HU, NL, PL, PT, RO, SK, SL, FI, SV)
EUT C 117, 26.5.2007, p. 1–2
(MT)
26.5.2007 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 117/2 |
Överklagande ingett den 12 februari 2006 av Franco Campoli av den dom som förstainstansrätten (andra avdelningen i utökad samansättning) meddelade den 29 november 2006 i mål T-135/05, Campoli mot kommissionen
(Mål C-71/07 P)
(2007/C 117/02)
Rättegångsspråk: franska
Parter
Klagande: Franco Campoli (ombud: advokaterna G. Vandersanden, L. Levi och S. Rodrigues)
Övriga parter i målet: Europeiska gemenskapernas kommission (ombud: V. Joris och D. Martin) och Europeiska unionens råd (ombud: M. Arpio och I. Šulce)
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen skall
— |
upphäva den dom som meddelades av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 29 november 2006 i mål T-135/05, och |
— |
bifalla klagandens yrkanden från första instans, ändrade i det att hushållstillägg och utbildningstillägg inte tas upp till sakprövning och följaktligen,
|
— |
förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna avseende såväl förfarandet vid förstainstansrätten som förfarandet för överklagande. |
Grunder och huvudargument
De argument som klaganden åberopar till stöd för sin talan har sin grund i underlåtelsen att iaktta principen om likabehandling och i underlåtelsen att iaktta den motiveringsskyldighet som åligger gemenskapsdomstolen.
Principen om likabehandling har åsidosatts genom att förstainstansrätten beslutat att lagstiftaren kan ändra föreskrifterna och införa ofördelaktigare villkor än de gällande villkoren förutsatt att lagstiftaren beslutar om en tillräckligt lång övergångsperiod. Föreskrifter om en övergångsperiod och dess längd är omständigheter som normalt sett är främmande för bedömningen av en ny åtgärds lagenlighet i förhållande till principen om likabehandling. Domstolen skall i enlighet med principen kontrollera så att ingen godtycklig eller uppenbart irrelevant åtskillnad förekommer i förhållande till det av gemenskapslagstiftaren eftersträvade ändamålet. I den överklagade domen har det emellertid varken fastställts vilket syftet är med de nya föreskrifterna avseende fastställandet av korrigeringskoefficienterna eller a fortiori kontrollerats så att ingen godtycklig eller uppenbart irrelevant åtskillnad förekommer i förhållande till det eftersträvade ändamålet. Klaganden anför vidare att en korrigeringskoefficient i nivå med den genomsnittliga levnadskostnaden i ett land på grund av sin natur skulle leda till en kränkning av både ändamålet att bibehålla pensionärers köpkraft och deras fria rörlighet och vistelserätt eftersom pensionärer bosatta i ett lands huvudstad eller i andra ”dyra ”städer eller regioner kommer att ha mindre köpkraft än de pensionärer som bosätter sig utanför dessa ”dyra ”områden.
Med sitt andra argument anför sökanden att det nya pensionssystemet i motsats till vad domstolen kommit fram till i den överklagade domen baseras på levnadskostnaderna i Bryssel i det att inkomsten hos de pensionärer som är bosatta i Belgien uteslutande bestäms med beaktande av levnadskostnaderna i huvudstaden, medan inkomsten hos de pensionärer som är bosatta i andra medlemsstaters huvudstäder bestäms genom en korrigeringskoefficient som beaktar den genomsnittliga levnadskostnaden i länderna. I övrigt bestrider klaganden förstainstansrättens konstaterande enligt vilket ifrågasättandet av en gemenskapsrättslig rättsakt inte skall vara beroende av hur denna akt tillämpas i praktiken. Åtgärderna för att införliva akten är istället nära knutna till akten i sig och leder i den mån klaganden inte haft kännedom om tillvägagångssättet för införandet av det nya pensionssystemet förrän efter det att det skriftliga förfarandet avslutats, till en kränkning av principen om parters lika ställning inför gemenskapsdomstolarna.
Slutligen bestrider klaganden med hänvisning till den fördel som tilldelas pensionstagare bofasta i en ”billig ”medlemsstat, förstainstansrättens kostaterande enligt vilket klaganden saknar berättigat intresse av att få saken prövad i enlighet med artikel 241 EG. Genom att peka på denna fördel i förhållande till de pensionstagare som är bosatta i en ”dyr ”medlemsstat hävdar klaganden en kränkning av principen om likvärdig köpkraft och ifrågasätter på samma grund pensionssystemet och dess övergångsregler vilka följer av de nya tjänsteföreskrifterna.