Överklagande ingett den 21 februari 2007 av Coop de France Bétail et Viande, tidigare Fédération nationale de la coopération bétail et viande (FNCBV) av den dom som förstainstansrätten meddelade den 13 december 2006 i de förenade målen T-217/03 och T-245/03, FNCBV m.fl. mot kommissionen

(Mål C-101/07 P)

(2007/C 95/46)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: Coop de France Bétail et Viande, tidigare Fédération nationale de la coopération bétail et viande (FNCBV) (ombud: M. Ponsard, avocat)

Övriga parter i målet: Fédération nationale des syndicats d'exploitants agricoles (FNSEA), Fédération nationale bovine (FNB), Fédération nationale des producteurs de lait (FNPL), Jeunes agriculteurs (JA), Europeiska gemenskapernas kommission, Republiken Frankrike

Klagandenas yrkanden

Klagandena yrkar att domstolen skall

Grunder och huvudargument

Klaganden anför sex grunder till stöd för sitt överklagande. Genom de fem första grunderna som anförs till stöd för yrkandet om upphävande gör klaganden gällande, för det första, att förstainstansrätten med orätt underlät att slå fast att kommissionen hade åsidosatt rätten till försvar i det att den i meddelandet om invändningar inte uppgav vilken metod den använt vid fastställelsen av böterna. För det andra gör klaganden gällande att förstainstansrätten har missuppfattat bevisning rörande den hemliga förlängningen av avtalet av den 24 oktober 2001. För det tredje gör klaganden gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i det att den antog att klaganden godtog förlängningen av nämnda avtal med hänvisning till ett övergripande avtal mellan slakterier och uppfödare utan att exakt visa att klaganden godtog denna förlängning. För det fjärde gör klaganden gällande att om det skall antas att klaganden har godtagit nämnda förlängning så var det fel av förstainstansrätten att betrakta detta avtal som ett konkurrensbegränsande avtal utan att bedöma det rättsliga och ekonomiska sammanhang i vilket det slutits och avtalets eventuella verkningar. För det femte gör klaganden gällande att motiveringsskyldigheten har åsidosatts och att domskälen i den överklagade domen är motsägelsefulla vad gäller beaktandet av klagandens medlemmars omsättning – och inte endast klagandens omsättning – i syfte att kontrollera huruvida den gräns på 10 procent av omsättningen som föreskrivs i artikel 15.2 i förordning nr 17 har överskridits.

Den sjätte grunden anförs till stöd för andrahandsyrkandet att de böter som klaganden ålagts skall sättas ned. Klaganden gör därvid gällande att även om domstolen inte bifaller överklagandet på de ovannämnda grunderna så skall under alla omständigheter böterna sättas ned, eftersom de inte motsvarar 10 procent utan 20 procent av klagandens omsättning, vilket innebär ett åsidosättande av själva ordalydelsen av artikel 15.2 i förordning nr 17.