6.11.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 273/24

1)

delvis upphäva Europeiska gemenskapernas förstainstansrätts dom av den 8 juli 2004 i mål T-44/00, Mannesmannröhren-Werke AG mot Europeiska (1) gemenskapernas kommission, med bifall till klagandens yrkanden i första instans, i de delar som talan mot kommissionens beslut 2003/382/EG av den 8 december 1999 i ett förfarande enligt artikel 81 EG ogillats.

2)

ogiltigförklara kommissionens beslut 2003/382/EG av den 8 december 1999 i dess helhet.

3)

nedsätta, i andra hand, de böter som fastställts mot klaganden i artikel 4 i beslut 2003/382/EG samt de dröjsmålsräntor som fastställts i artikel 5 i beslut 2003/382/EG i lämplig omfattning.

4)

återförvisa, i andra hand, målet till Europeiska gemenskapernas förstainstansrätten för ny prövning i enlighet med vad Europeiska gemenskapernas domstol uttalat om rättsläget.

5)

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1)

Förstainstansrätten har åsidosatt principen om ett rättvist förfarande, eftersom den felaktigt funnit att den centrala användningen av det så kallade dokumentet om fördelningsnycklar inom ramen för bevisningen mot klaganden var tillåten, fastän klaganden varken känner till vem som upprättat dokumentet, var det kommer från eller omständigheterna kring att kommissionen fått tillgång till det. Klaganden skulle endast ha kunnat försvara sig på ett lämpligt sätt mot dokumentet om fördelningsnycklar om den hade givits tillfälle att yttra sig – förutom över innehållet i dokumentet – över tillförlitligheten hos uppgifterna i det.

2)

Förstainstansrätten har med orätt bekräftat att de kartellrättsliga reglerna åsidosatts på sådant sätt som klaganden kritiserats för i artikel 2 i det omtvistade beslutet. Kommissionen har inte styrkt att klaganden ingick eller genomförde ett horisontellt avtal med företagen Vallourec och Dalmine i och med att leveransavtalet med Corus ingicks år 1993. Det har inte beaktats att det var fråga om ett icke-exklusivt leveransavtal, som ingicks mer än två år efter övriga avtal.

3)

Förstainstansrätten har åsidosatt likabehandlingsprincipen, genom att klaganden – till skillnad från Vallourec och Dalmine – inte medgivits någon nedsättning på grund av samarbete i enlighet med meddelandet om befrielse från och nedsättning av böter i kartellärenden. Genom den så kallade Becherförklaringen har klaganden lämnat ett bidrag till klargörandet av de faktiska omständigheterna, vilket också har använts inom ramen för det omtvistade beslutet. Klaganden har dessutom inte bestritt de faktiska omständigheter som anges i meddelandet om anmärkningar, men inte heller detta har beaktats i syfte att sätta ned böterna.