6.2.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/149

1.

Händer det allt oftare att medborgare i EU:s medlemsstater utlämnas till Förenta staterna till följd av att de begått någon handling som anses straffbar i detta land samt att de som en följd av detta inte får möjlighet att vid en normal brottmålsprocess visa att de är oskyldiga utan utsätts för ”plea-agreement”, där straffmätningen sker med hjälp av ett slags poängräkning, utgående från de åtalades villighet att avlägga bekännelse samt på grundval av anmälan från eventuella andra gärningsmän?

2.

Kan ni bekräfta att personer som inte medverkar vid detta förfarande betraktas som samarbetsovilliga så att de, om målen mot dem faktiskt går till rättegång, löper en stor risk att dömas till avsevärt strängare straff än de som utmäts vid ”plea-agreement”, så att ifrågavarande personer, fastän de är uppriktigt övertygade om sin oskuld, skräms att trots allt bekänna sig skyldiga?

3.

Leder detta amerikanska förfarande till att de advokater som anlitats av de misstänkta inte får tillfälle att föra en normal försvarstalan såsom det brukas i Europa, utan kan spela en roll endast vid förhandlingarna och bedömningen av riskerna?

4.

Vilka möjligheter finns det för att européer som är brottsmisstänkta i Förenta staterna kunde lagföras i EU enligt sitt eget bosättningslands lag och med stöd av amerikanskt bevismaterial, i stället för att de utlämnas till en stat som utgår från starkt avvikande rättsnormer?

5.

Kunde de enskilda medlemsstaterna eller EU som helhet taget stoppa utlämningarna till Förenta staterna, så länge som lagföringen i brottmål i detta land inte handlar om sanningssökande?

1.

Kommissionen saknar statistik som gör det möjligt att fastställa huruvida alltfler medborgare i medlemsstaterna överlämnas till USA och gör s.k. plea bargaining, det vill säga erkänner sig skyldiga till brott i utbyte mot lindrigare straff.

2.

Kommissionen har inte tillräckligt med uppgifter om USA:s rättssystem (lagstiftningens innehåll och dess praktiska tillämpning) för att kunna avgöra hur stor risken är för dem som inte gör upp med åklagaren att få strängare straff än de annars skulle ha fått. Under alla omständigheter är det extremt svårt att ge ett allmängiltigt svar på frågan, eftersom varje enskilt fall torde vara unikt.

3.

Kommissionen har inte tillräckligt med uppgifter om USA:s rättssystem för att kunna besvara parlamentsledamotens fråga.

4.

Tre olika fall kan tänkas: a) EU-medborgaren i fråga befinner sig i den medlemsstat där han eller hon är medborgare. De flesta medlemsstater utvisar inte sina egna medborgare till USA. Bland dem som gör det finns det ett land som endast gör det på villkor att personen återsänds efter domen för att avtjäna straffet i hemlandet. Dessutom anpassas straffet vid behov till den medlemsstatens normer. b) EU-medborgaren i fråga befinner sig i en medlemsstat där han eller hon inte är medborgare, eller i tredje land. I detta fall är medborgarskapet inget hinder för utlämning till USA, men andra grunder för att vägra utlämning kan bli aktuella, särskilt sådana som finns i bilaterala utlämningsavtal. I framtiden, om överenskommelsen mellan EU och USA om utlämning träder i kraft, måste grunderna för att vägra utlämning i den överenskommelsen också beaktas. c) EU-medborgaren i fråga befinner sig i USA. I detta fall är det högst osannolikt att han eller hon skulle återsändas till den medlemsstat där han eller hon är medborgare för att ställas inför rätta där.

5.

Enskilda medlemsstater kan eventuellt förhindra utlämning under de omständigheter som beskrivs i den skriftliga frågan. Det beror på innehållet i det tillämpliga bilaterala utlämningsavtalet. För närvarande saknar EU som organisation möjlighet till detta. Överenskommelsen mellan EU och USA om utlämning kommer, om och när det träder i kraft, att innehålla ett skäl i ingressen där det anges att EU och USA är ”medvetna om de bestämmelser i deras respektive rättssystem som garanterar rätten till rättvis rättegång för en utlämnad person, däribland rätten att få sin sak prövad av en opartisk domstol som upprättats enligt lag”. Man kan tänka sig att allvarliga brister i denna rätt i rättssystemet i en av de avtalsslutande parterna ger den andra parten rätt att anse att det brister i en väsentlig förutsättning för överenskommelsen och att det saknas skyldighet till utlämning.

En allmän debatt om frågan ägde rum i parlamentet den 3 juni 2003, och parlamentsledamoten hänvisas till de svar som lämnades i detta sammanhang. Rådet beslutade den 6 juni 2003 att bemyndiga ordförandeskapet att underteckna överenskommelserna, vilket skedde i Washington den 25 juni 2003.