92003E1408

SKRIFTLIG FRÅGA E-1408/03

från Kathleen Van Brempt (PSE) till kommissionen

(23 april 2003)

Ämne: Vägmarkeringar som utgör fara för motorcyklister

Motorcyklister erfar en mängd problem med glatta vägytor och vägmarkeringar. Vid regn blir vägmarkeringarna mycket hala och särskilt i kurvor blir det farligt att köra motorcykel. Myndigheterna väljer ofta de billigaste lösningarna och väljer inte alltid kvalitetsfärg som motverkar halka. Kontrollerna av huruvida färgen uppfyller gällande normer är också alltför få.

Det finns också problem med beck. Beck används för att göra mindre lagningar på vägytan. Vid regn är dock dessa beckytor mycket hala. Motorcyklar glider lätt på dessa och bromssträckan blir också längre. Dessutom är det material som används inte särskilt beständigt. Det finns dock vägreparationsprodukter som är säkrare och beständigare.

Känner kommissionen till dessa problem?

Vilka initiativ tar kommissionen för att undvika glatta vägytor och vägmarkeringar?

Känner kommissionen till alternativ till traditionell vägmarkeringsfärg och beck och vad anser kommissionen om detta?

Svar från Loyola de Palacio på kommissionens vägnar

(27 maj 2003)

Kommissionen är mycket oroad över de farliga förhållandena på vissa vägavsnitt, och friktionen är en mycket viktig faktor för en vägs säkerhet. Det måste dock påminnas om att det är medlemsstaterna som är behöriga när det gäller underhåll av vägar, bland annat lämplig användning av vägmarkeringar och beläggning.

På kommissionens uppdrag har CEN(1) antagit en standard för vägmarkeringsmaterial som ger bra fäste även när vägen är våt (standard EN 1423:1997 Vägutrustning Vägmarkeringar Ytglas och friktionsmaterial). När det gäller vägbeläggning skall CEN/TC 227 utarbeta en standard som, när den antagits, kommer att bli föremål för CE-märkning på grundval av direktivet om byggprodukter (rådets direktiv 89/106/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om byggprodukter(2)). De kvalitetsklasser som fastställs i dessa standarder innebär att vägmyndigheterna kan införskaffa material som är mycket bättre än färg utan tillsatser.

När sådana markeringar och beläggningar har införts måste deras friktion kontrolleras. Medlemsstaterna tillämpar en eller två av totalt tolv olika modeller för att mäta friktionen. I ett försök att skapa jämförbara säkerhetsnivåer i de olika medlemsstaterna håller CEN-gruppen TC 227 WG 5 på att utarbeta ett utkast till standard för ett enhetligt förfarande för att fastställa friktionen genom dynamisk mätning.

Kommissionen stöder denna verksamhet genom forskningsprojekten Format (underhåll av vägbeläggning) och Silvia (vägbeläggning med låg bullernivå), som båda inleddes 2002. I sitt arbetsprogram för 2003 har kommissionen meddelat att den för parlamentet och rådet skall lägga fram ett direktiv om hantering av platser med hög olycksfrekvens och granskning av vägtrafiksäkerheten. När sådana förfaranden har inletts kommer det att bli möjligt att identifiera högrisksträckor och ta fram avhjälpande åtgärder på ett kostnadseffektivt sätt, och rikta in sig på kritiska avsnitt i nätet.

(1) Europeiska standardiseringsorganisationen.

(2) EGT L 40, 11.2.1989.