Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)

29 juli 2024 (*)

[Domen har rättats enligt beslut av den 20 september 2024]

” Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Europeisk arresteringsorder – Rambeslut 2002/584/RIF – Överlämnande av eftersökta personer till de utfärdande rättsliga myndigheterna – Iakttagande av grundläggande rättigheter – Systembrister eller allmänna brister vad gäller oavhängigheten hos den dömande makten i den utfärdande medlemsstaten – Brister avseende avsaknad av bevisning för domarnas edsavläggelse – Förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling – Förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten – Den verkställande rättsliga myndighetens bedömning – Den verkställande rättsliga myndighetens beslut att inte verkställa en europeisk arresteringsorder – Verkan av detta beslut för den verkställande rättsliga myndigheten i en annan medlemsstat”

I mål C‑318/24 PPU [Breian],(i)

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Curtea de Apel Braşov (Appellationsdomstolen i Braşov, Rumänien) genom beslut av den 30 april 2024, som inkom till domstolen den 30 april 2024, i ett mål angående verkställighet av den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot

P.P.R.,

ytterligare deltagare i rättegången:

Parchetul de pe lângă Înalta Curte de Casaţie şi Justiţie – Direcţia Naţională Anticorupţie – Serviciul Teritorial Braşov,

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden E. Regan, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på femte avdelningen, samt domarna Z. Csehi, I. Jarukaitis och D. Gratsias (referent),

generaladvokat: J. Kokott,

justitiesekreterare: handläggaren R. Şereş,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 24 juni 2024,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–         P.P.R., genom J. Azzopardi, avukat, och M. Laïchi, avocate,

–        Parchetul de pe lângă Înalta Curte de Casaţie şi Justiţie – Direcţia Naţională Anticorupţie – Serviciul Teritorial Braşov, genom M. Voineag, i egenskap av ombud,

–        Rumäniens regering, genom M. Chicu, E. Gane och A. Rotăreanu, samtliga i egenskap av ombud,

–        Irland, genom G. Mullan, BL,

–        Frankrikes regering, genom R. Bénard och B. Dourthe, båda i egenskap av ombud,

–        Maltas regering, genom A. Buhagiar, i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom A. Biolan, H. Leupold och J. Vondung, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 11 juli 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 4.3 och 17.1 FEU, artiklarna 4 och 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt av artiklarna 1.2, 1.3, 15 och 19 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).

2        Begäran har framställts i förfarandet avseende verkställighet av den europeiska arresteringsorder som Curtea de Apel Braşov – Biroul executări penale (Appellationsdomstolen i Braşov, avdelningen för verkställighet av straffrättsliga påföljder, Rumänien) utfärdat mot P.P.R.

 Tillämpliga bestämmelser

 Internationell rätt

3        I artikel 2 a i stadgarna för Internationella kriminalpolisorganisationen (Interpol), som Interpols generalförsamling antog den 13 juni 1956 i Wien (Österrike) vid sitt 25:e möte, senast ändrade år 2023 vid församlingens 91:a möte (nedan kallade Interpols stadgar), föreskrivs att Interpol bland annat har till syfte ”att, inom de gränser som uppställs av lagstiftningen i de olika länderna och med beaktande av andemeningen i FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, i största möjliga utsträckning säkerställa och främja ett omfattande samarbete mellan olika kriminalpolisorganisationer”.

4        I artikel 5 i Interpols stadgar nämns Commission for the Control of Interpol’s Files (Interpols kommission för ärendekontroll, nedan kallad CCF) som en del av Interpol.

5        Enligt artikel 36.1 och 36.3 i Interpols stadgar är CCF en oberoende instans som ska säkerställa att Interpol följer tillämpliga regler vid behandlingen av personuppgifter och som bland annat ska fatta beslut om klagomål på området.

6        CCF har en egen stadga som närmare reglerar dess uppgifter och befogenheter. Enligt artikel 3.1 c i denna stadga kan CCF bland annat besluta att personuppgifter ska raderas från Interpols informationssystem.

 Rambeslut 2002/584

7        I artikel 1 i rambeslut 2002/584, med rubriken ”Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder”, föreskrivs följande:

”1.       Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

2.       Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.

3.       Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [FEU].”

8        I artikel 3 i detta rambeslut, med rubriken ”Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern skall vägras”, föreskrivs följande:

”Den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten (nedan kallad den verkställande rättsliga myndigheten) skall vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i följande fall:

1.       Om det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern omfattas av amnesti i den verkställande medlemsstaten då denna var behörig att lagföra brottet enligt sin egen strafflag.

2.       Om det framgår av de uppgifter som står till den verkställande rättsliga myndighetens förfogande att den eftersöktes ansvar för samma gärning prövats genom lagakraftägande dom i en medlemsstat, under förutsättning att straffet, vid fällande dom, avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vilken avkunnandet ägt rum.

3.       Om den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder på grund av sin ålder ännu inte kan ställas till straffrättsligt ansvar för de gärningar som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lag.”

9        I artikel 8 i rambeslutet, med rubriken ”Den europeiska arresteringsorderns innehåll och form”, föreskrivs följande:

”1.       En europeisk arresteringsorder skall innehålla följande uppgifter uppställda i enlighet med formuläret i bilagan:

a)       Den eftersöktes identitet och nationalitet.

b)       Namn, adress, telefonnummer, faxnummer och e‑postadress till den utfärdande rättsliga myndigheten.

c)       Uppgift om förekomsten av en verkställbar dom, en arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan och som omfattas av artiklarna 1 och 2.

d)       Brottets beskaffenhet och brottsrubricering, särskilt med avseende på artikel 2.

e)       En beskrivning av de omständigheter under vilka brottet begåtts, inbegripet tidpunkt och plats samt den eftersöktes delaktighet i brottet.

f)       Det straff som dömts ut, om det rör sig om en slutlig dom, eller den straffskalan för brottet som föreskrivs i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.

g)       Eventuella andra konsekvenser av brottet.

2.       Den europeiska arresteringsordern skall översättas till ett språk som är officiellt i den verkställande medlemsstaten. Varje medlemsstat får, när detta rambeslut antas eller vid en senare tidpunkt, i en förklaring som skall deponeras hos [generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd] förklara att den kommer att godta en översättning till ett annat eller flera andra av Europeiska [unionens] officiella språk.”

10      Artikel 15 i rambeslutet, med rubriken ”Beslut om överlämnande”, har följande lydelse:

”1.       Den verkställande rättsliga myndigheten skall, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges i detta rambeslut, besluta om en person skall överlämnas.

2.       Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de uppgifter som den utfärdande medlemsstaten har meddelat inte är tillräckliga för att myndigheten skall kunna besluta om överlämnandet, skall den begära att utan dröjsmål få nödvändiga kompletterande uppgifter, …

3.       Den utfärdande rättsliga myndigheten får när som helst överföra alla användbara kompletterande uppgifter till den verkställande rättsliga myndigheten.”

11      I artikel 19 i rambeslut 2002/584, med rubriken ”Hörande av personen i avvaktan på beslut”, föreskrivs följande:

”1.       Hörandet av den eftersökte skall genomföras av en rättslig myndighet, med bistånd av någon annan person som skall utses i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där den anmodande domstolen är belägen.

2.       Hörandet av den eftersökte skall verkställas i enlighet med lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten och på de villkor som fastställs i samförstånd mellan den utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten.

3.       Den behöriga verkställande rättsliga myndigheten får ge en annan rättslig myndighet i den egna medlemsstaten i uppdrag att delta vid hörandet av den eftersökte för att säkerställa att denna artikel och de villkor som har fastställts tillämpas på ett korrekt sätt.”

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

12      Den 17 december 2020 utfärdade Curtea de Apel Braşov (Appellationsdomstolen i Braşov, Rumänien) en europeisk arresteringsorder mot P.P.R., för verkställighet av ett fängelsestraff som ådömts honom genom en dom från Appellationsdomstolens brottmålsavdelning av den 27 juni 2019. Domen vann laga kraft till följd av en dom från brottmålsavdelningen vid Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta kassationsdomstolen, Rumänien), meddelad den 17 december 2020.

13      Efter den lagakraftvunna domen av den 17 december 2020 utfärdade straffverkställighetsavdelningen vid Curtea de Apel Brașov (Appellationsdomstolen i Brașov) samma dag en europeisk arresteringsorder mot P.P.R. för verkställighet av det straff som ådömts honom.

14      Det framgår av den hänskjutande domstolens uppgifter att P.P.R. greps i Paris (Frankrike) den 28 juni 2022 och att ett förfarande för överlämnande inleddes mot honom. Förfarandet avslutades genom en dom från Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) av den 29 november 2023, som vunnit laga kraft. Cour d’appel de Paris vägrade att verkställa den europeiska arresteringsorder som de rumänska myndigheterna utfärdat mot P.P.R.

15      Enligt den hänskjutande domstolen grundade Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) detta avslagsbeslut på att det förelåg en risk för kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, vilken stadfästs i artikel 47 andra stycket i stadgan. Appellationsdomstolen ansåg för det första att det fanns systembrister och allmänna brister som påverkade den dömande makten i Rumänien, eftersom det var osäkert var protokollet beträffande domarnas edsavläggelse bevarades, vilket gav upphov till tvivel om huruvida sammansättningen av domstolarna i denna medlemsstat var korrekt. För det andra påverkade denna systembrist det straffrättsliga förfarandet mot P.P.R. vid Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta kassationsdomstolen), eftersom protokollet beträffande edsavläggelsen av en av de tre domarna i den dömande sammansättning som hade att pröva det berörda målet inte kunde återfinnas och en annan domare i den dömande sammansättningen endast hade avlagt ed som allmän åklagare, medan det av tillämpliga bestämmelser i rumänsk rätt inte klart framgår att det inte krävdes någon ny edsavläggelse i samband med att hon tillsattes som domare.

16      Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) beaktade även det beslut som CCF:s avdelning för klagomål fattade vid sitt 123:e möte, vilket hölls mellan den 30 januari och den 3 februari 2023 (CCF/123/R1358.21). I beslutet förordnades det om att den internationella efterlysningen av P.P.R. skulle raderas från Interpols databas med motiveringen att uppgifterna om honom inte var förenliga med Interpols regler om behandling av personuppgifter. Cour d’appel de Paris ansåg att detta beslut visade att det förelåg allvarliga farhågor om förekomst av politiska aspekter i det allmänna sammanhanget och om respekten för de grundläggande rättigheterna under handläggningen av det förfarande som P.P.R. var föremål för i Rumänien.

17      Den hänskjutande domstolen har även påpekat att P.P.R. greps i Malta den 29 april 2024 med stöd av den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot honom. Samma dag begärde den maltesiska verkställande rättsliga myndigheten kompletterande uppgifter från den hänskjutande domstolen, och angav att P.P.R. hade åberopat domen från Cour d’appel de Paris (se punkt 14 ovan).

18      Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel Braşov (Appellationsdomstolen i Braşov) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1.      Kan artikel 15.1 i [rambeslut 2002/584] tolkas så, att den lagakraftägande domen angående den verkställande rättsliga myndighetens beslut att vägra att överlämna den person som begärs överlämnad har rättskraft mot en annan verkställande rättslig myndighet i en annan medlemsstat, eller ska nämnda artikel tolkas så, att den inte utgör hinder för att begäran om överlämnande upprepas på grundval av samma europeiska arresteringsorder, efter det att de omständigheter som utgjorde hinder för verkställigheten av en tidigare europeisk arresteringsorder inte längre föreligger eller om beslutet att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern inte var förenligt med unionsrätten, under förutsättning att verkställigheten av en ny europeisk arresteringsorder inte skulle strida mot artikel 1.3 i [rambeslut 2002/584] och den upprepade begäran om överlämnande är proportionerlig i överensstämmelse med den tolkning av [rambeslut 2002/584] som gjordes i [domen av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. (C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 141 och punkt 5 i domslutet)]?

2.      Kan artikel 1.3, i [rambeslut 2002/584] jämförd med artikel 47 andra stycket i [stadgan], tolkas så, att den verkställande rättsliga myndigheten inte får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av ett straff, för det fall det i samband med bedömningen av skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheter inom förfarandet för verkställighet av en europeisk arresteringsorder – vad gäller rätten till en rättvis rättegång mot bakgrund av kravet på en domstol som har inrättats enligt lag enligt artikel 47 andra stycket i [stadgan] – har konstaterats oegentligheter vad gäller edsavläggelse av medlemmarna av den dömande sammansättningen i det mål som avgjordes genom den fällande domen, utan att det har väckts tvivel om andra offentliga myndigheters inblandning i förfarandet för utnämning av domare?

3.      Kan artikel 1.3 i [rambeslut 2002/584], jämförd med artikel 47 andra stycket i [stadgan], tolkas så, att ett beslut av [CCF], vilket direkt avser en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, i en situation där han eller hon gör gällande att hans eller hennes rätt till en rättvis rättegång kommer att kränkas för det fall han eller hon överlämnas till den utfärdande medlemsstaten, inte ensamt kan motivera att den verkställande rättsliga myndigheten vägrar att verkställa denna europeiska arresteringsorder, men att ett sådant beslut däremot kan beaktas av denna rättsliga myndighet, tillsammans med andra omständigheter, för att bedöma huruvida det finns systembrister eller allmänna brister i fråga om hur systemet för rättskipning i denna medlemsstat fungerar eller brister som påverkar domstolsskyddet av en objektivt identifierbar personkrets som den nämnda personen ingår i?

4.      Kan [rambeslut 2002/584] tolkas så, att det inte utgör hinder för att en begäran om överlämnande av den person som begärs överlämnad upprepas på grundval av samma europeiska arresteringsorder, vars verkställande ursprungligen har vägrats av den verkställande rättsliga myndigheten i en medlemsstat, vid en annan verkställande rättslig myndighet i en annan medlemsstat, när den utfärdande rättsliga myndigheten själv, mot bakgrund av EU-domstolens nuvarande praxis, konstaterar att det tidigare beslutet att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern inte var förenligt med unionsrätten, eller förutsätter detta att EU-domstolen har ombetts att tolka de unionsbestämmelser som är tillämpliga i det specifika målet?

5.      Är det förenligt med principen om ömsesidigt erkännande, som fastställs i artikel 1.2 i [rambeslutet 2002/584], samt med principerna om ömsesidigt förtroende och lojalt samarbete, som fastställs i artikel 4.3 första stycket FEU, jämförda med kravet på att säkerställa ett effektivt domstolsskydd av de berörda personernas rättigheter, däribland i relation till artiklarna 15 och 19 i [rambeslut 2002/584], att de rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten (den utfärdande rättsliga myndigheten genom en direkt representant eller, på denna myndighets anmodan, genom andra rättsliga organ såsom exempelvis en sambandsåklagare, den nationella ledamoten i Eurojust eller den allmänna åklagaren i den utfärdande medlemsstaten), genom att göra framställningar, inkomma med bevis och medverka i juridiska diskussioner, dels deltar direkt i de rättsliga förfaranden för verkställighet av en europeisk arresteringsorder som genomförs av den verkställande rättsliga myndigheten, dels använder ett rättsmedel mot beslutet att vägra överlämnandet – förutsatt att ett sådant rättsmedel är tillgängligt, och i så fall i enlighet med den verkställande medlemsstatens nationella lagstiftning – på grundval av och under iakttagande av likvärdighetsprincipen?

6.      Kan artikel 17.1 FEU om [Europeiska] kommissionens uppgifter, mot bakgrund av [rambeslut 2002/584], tolkas så, att dess uppgifter att dels främja unionens allmänna intresse och ta lämpliga initiativ i detta syfte, dels övervaka tillämpningen av unionsrätten får utövas på området för den europeiska arresteringsordern, även på begäran av den rättsliga myndighet som har utfärdat en europeisk arresteringsorder, för det fall den sistnämnda myndigheten finner att den verkställande rättsliga myndighetens vägran att verkställa den europeiska arresteringsordern på ett allvarligt sätt skulle undergräva principerna om ömsesidigt förtroende och lojalt samarbete, och kommissionen således får vidta de åtgärder som den finner nödvändiga i enlighet med dessa uppgifter och helt oberoende?”

19      Den 16 maj 2024 skickade EU-domstolen en begäran om klarläggande till den hänskjutande domstolen avseende arten av det förfarande inom ramen för vilket den hänskjutande domstolen hade framställt sin begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, föremålet för detta förfarande och innehållet i de beslut som den kunde komma att fatta efter nämnda förfarande. Den hänskjutande domstolen besvarade denna begäran den 22 maj 2024. I sitt svar angav den bland annat att den behöriga maltesiska domstolen den 20 maj 2024, i egenskap av rättslig myndighet som ska verkställa den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot P.P.R., hade beslutat att inte överlämna P.P.R. till de rumänska myndigheterna. Nämnda domstol ansåg nämligen att de uppgifter om förhållandena vid frihetsberövande i Rumänien som den förfogade över inte gjorde det möjligt för den att dra slutsatsen att förbudet mot omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling som föreskrivs i artikel 4 i stadgan skulle iakttas med avseende på P.P.R. för det fall P.P.R. överlämnades till de rumänska myndigheterna.

20      Enligt den hänskjutande domstolen hade den maltesiska verkställande rättsliga myndigheten, för att dra denna slutsats, dels grundat sig på information som bland annat fanns tillgänglig på den rumänska kriminalvårdsförvaltningens webbplats, dels beaktat den omständigheten att den hänskjutande domstolens godkännande av de behöriga rumänska myndigheternas försäkran att P.P.R. inte skulle utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling på grund av förhållandena under frihetsberövandet, i den engelska översättningen av meddelandet från den hänskjutande domstolen till den maltesiska verkställande rättsliga myndigheten, angavs med ordet ”approved” och inte med ordet ”endorsed”; det sistnämnda ordet är det ord som används i punkt 68 i den engelska språkversionen av domen av den 15 oktober 2019, Dorobantu (C‑128/18, EU:C:2019:857).

21      Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel Braşov (Appellationsdomstolen i Braşov) att ställa en sjunde tolkningsfråga till EU-domstolen. Denna fråga har följande lydelse:

”Ska artikel 1.3 i [rambeslut 2002/584], jämförd med artikel 4 i [stadgan] (med förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling) tolkas så, att den verkställande rättsliga myndigheten, vid en prövning av förhållandena vid frihetsberövande i den utfärdande medlemsstaten, dels inte får vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern på grundval av uppgifter som inte har kommit till den utfärdande rättsliga myndighetens kännedom och beträffande vilka den senare inte har haft möjlighet att lämna kompletterande uppgifter i den mening som avses i artikel 15.2 och 15.3 i [rambeslut 2002/584], dels inte får tillämpa en högre standard än den som föreskrivs i stadgan och utan att exakt ange de regler som den hänvisar till, särskilt när det gäller sådana krav på frihetsberövande som upprättandet av en ’exakt plan för verkställigheten av påföljden’, ’exakta kriterier för att fastställa en särskild verkställighetsordning’ och garantier för icke-diskriminering på grund av en ’särskilt unik och känslig situation’?”

 Huruvida målet ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande

22      Den hänskjutande domstolen har ansökt om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande enligt artikel 23a första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

23      Den hänskjutande domstolen har till stöd för sin ansökan i huvudsak angett att P.P.R. för närvarande är frihetsberövad på Malta inom ramen för förfarandet för verkställighet av den europeiska arresteringsorder som utfärdats av de rumänska myndigheterna. Vidare beror frågan om han ska vara fortsatt frihetsberövad beror på utgången i det nationella målet, eftersom P.P.R. vid den verkställande rättsliga myndigheten i Malta åberopat beslutet från Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) att inte verkställa den europeiska arresteringsorder som utfärdats av de rumänska myndigheterna.

24      Enligt artikel 107.1 i rättegångsreglerna kan en begäran om förhandsavgörande, i vilken det uppkommer en eller flera frågor som rör de områden som avses i avdelning V, avseende ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, i tredje delen i EUF-fördraget, på ansökan av den hänskjutande domstolen eller undantagsvis på EU-domstolens eget initiativ, handläggas enligt ett förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande, i den mening som avses i tredje kapitlet i tredje avdelningen i rättegångsreglerna. Detta kapitel omfattar artiklarna 107–114 i nämnda rättegångsregler.

25      Det ska för det första påpekas att begäran om förhandsavgörande särskilt avser tolkningen av rambeslut 2002/584, som omfattas av bestämmelserna i tredje delen i avdelning V i EUF-fördraget, avseende området med frihet, säkerhet och rättvisa. Begäran kan följaktligen bli föremål för förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande, i enlighet med artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

26      Vad för det andra gäller villkoret att målet ska vara brådskande, konstaterar EU-domstolen att detta villkor är uppfyllt bland annat när den berörda personen i det nationella målet för närvarande är frihetsberövad och utgången i det nationella målet är avgörande för huruvida denna person ska vara fortsatt frihetsberövad. Den berörda personens situation ska i detta sammanhang bedömas utifrån omständigheterna vid tidpunkten för prövningen av ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål (dom av den 14 maj 2024, Stachev, C‑15/24 PPU, EU:C:2024:399, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

27      I förevarande fall härrör begäran om förhandsavgörande visserligen inte från den domstol som, i egenskap av rättslig myndighet som verkställer den aktuella europeiska arresteringsordern, i slutändan har att besluta om överlämnande av den person som avses med arresteringsordern. Istället härrör begäran om förhandsavgörande från den rättsliga myndighet som har utfärdat arresteringsordern.

28      Såsom den hänskjutande domstolen bekräftade som svar på den ovan i punkt 19 nämnda begäran om klarlägganden, skulle den icke desto mindre, beroende på svaren på tolkningsfrågorna, kunna se sig tvungen att återkalla den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot P.P.R. Eftersom P.P.R. endast är frihetsberövad med stöd av denna arresteringsorder, skulle den direkta följden av att arresteringsordern eventuellt återkallas vara att P.P.R försätts på fri fot.

29      Mot denna bakgrund beslutade EU-domstolens femte avdelning den 15 maj 2024, på förslag från referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att bifalla ansökan från den hänskjutande domstolen om att målet ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

 Prövning av tolkningsfrågorna

 Inledande anmärkningar

30      Såsom redan har påpekats ovan i punkt 27 härrör begäran om förhandsavgörande från den rättsliga myndighet som utfärdat den europeiska arresteringsorder med stöd av vilken P.P.R. frihetsberövats på Malta. Av de förklaringar som den hänskjutande domstolen har lämnat framgår att syftet med begäran om förhandsavgörande bland annat är att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida den kan utfärda en ny europeisk arresteringsorder mot P.P.R., eller huruvida den är skyldig att återkalla den europeiska arresteringsorder som redan har utfärdats mot honom, för det fall det av EU-domstolens svar skulle framgå att vägran att verkställa den tidigare arresteringsordern inte var förenlig med unionsrätten.

31      Sådana överväganden motiverar att den hänskjutande domstolen, i egenskap av utfärdande rättslig myndighet, får ställa frågor till EU-domstolen om villkoren för verkställighet av en europeisk arresteringsorder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 53).

32      Säkerställandet av de grundläggande rättigheterna i samband med ett förfarande avseende en europeisk arresteringsorder omfattas nämligen i första hand av den utfärdande medlemsstatens ansvar. Med hänsyn till att utfärdandet av en sådan arresteringsorder kan leda till att den person som är föremål för densamma grips, måste således den utfärdande rättsliga myndigheten, för att säkerställa att dessa rättigheter garanteras, ha möjlighet att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen för att avgöra huruvida den ska vidhålla eller återkalla en europeisk arresteringsorder, eller huruvida den får utfärda en sådan arresteringsorder (dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

33      Härav följer, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 24–26 i sitt förslag till avgörande, att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning i sin helhet. Detta påverkar dock inte möjligheten att företa en bedömning av huruvida var och en av tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning.

 Den första frågan

34      Den hänskjutande domstolen har ställt den första delen av den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 1.3 och 15.1 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att den verkställande myndigheten i en medlemsstat är skyldig att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder när den verkställande myndigheten i en annan medlemsstat tidigare har vägrat att verkställa denna arresteringsorder med motiveringen att överlämnandet av den berörda personen skulle riskera att kränka den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, vilken stadfästs i artikel 47 andra stycket i stadgan.

35      Den hänskjutande domstolen har ställt den andra delen av den första frågan för att få klarhet i huruvida dessa bestämmelser – under samma omständigheter – ska tolkas så, att de utgör hinder för att den utfärdande rättsliga myndigheten vidhåller den aktuella europeiska arresteringsordern.

36      Det framgår av fast rättspraxis att såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som principen om ömsesidigt erkännande, vilken grundar sig på det ömsesidiga förtroendet mellan dessa, är av grundläggande betydelse i unionsrätten, eftersom det tack vare dessa principer är möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser. Närmare bestämt innebär principen om ömsesidigt förtroende, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, att var och en av medlemsstaterna, utom när det föreligger exceptionella omständigheter, ska utgå ifrån att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten (dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 93 och där angiven rättspraxis).

37      Av fast rättspraxis framgår att risken för en kränkning av de grundläggande rättigheter som erkänns av unionsrätten kan medföra att den verkställande rättsliga myndigheten får, undantagsvis och efter en lämplig prövning, avstå från att vidta åtgärder med anledning av en europeisk arresteringsorder med stöd av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 72).

38      Av EU-domstolens praxis följer att när en verkställande rättslig myndighet, som ska fatta beslut i frågan huruvida ett överlämnande ska ske av en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, förfogar över uppgifter som tycks visa att det föreligger en verklig risk för en kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 andra stycket i stadgan på grund av systembrister eller allmänna brister i fråga om hur domstolsväsendet i den utfärdande medlemsstaten fungerar, så är denna myndighet skyldig att på ett konkret och precist sätt kontrollera – med hänsyn tagen till den berörda personens personliga förhållanden, arten av det brott för vilket vederbörande lagförs och det faktiska sammanhang i vilket den europeiska arresteringsordern utfärdats – huruvida det finns grundad anledning att anta att denna person kommer att löpa en sådan risk om han eller hon överlämnas till denna medlemsstat (dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 97).

39      Det finns emellertid ingen bestämmelse i rambeslut 2002/584 som föreskriver en möjlighet eller en skyldighet för en verkställande myndighet i en medlemsstat att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder enbart av det skälet att verkställighet har vägrats av den verkställande myndigheten i en annan medlemsstat, utan att själv kontrollera om det föreligger skäl för att vägra verkställighet (se, analogt, dom av den 14 september 2023, Sofiyska gradska prokuratura (På varandra följande arresteringsorder), C‑71/21, EU:C:2023:668, punkt 51).

40      I synnerhet kan ett beslut av en verkställande rättslig myndighet i en medlemsstat att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, även om det har rättskraft enligt nationell rätt, inte likställas med en ”lagakraftägande dom” i den mening som avses i artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584, vilken är den enda som kan utgöra hinder mot att ett straffrättsligt förfarande avseende samma gärningar inleds mot personen i fråga i den utfärdande staten eller i någon annan stat (se, analogt, dom av den 14 september 2023, Sofiyska gradska prokuratura (På varandra följande arresteringsorder), C‑71/21, EU:C:2023:668, punkt 52).

41      Den eftersöktes ansvar för samma gärning ska anses ha prövats genom lagakraftägande dom, i den mening som avses i artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584, när det efter ett avslutat brottmålsförfarande inte längre finns möjlighet att väcka åtal eller de rättsliga myndigheterna i en medlemsstat har meddelat ett lagakraftägande avgörande genom vilket den tilltalade frikänns för de gärningar som lagts denne till last (dom av den 16 november 2010, Mantello, C‑261/09, EU:C:2010:683, punkt 45).

42      Prövningen av en begäran om överlämnande innebär emellertid inte att den verkställande staten inleder ett straffrättsligt förfarande mot den person som begärs överlämnad och innefattar inte någon bedömning i sak av ärendet (dom av den 14 september 2023, Sofiyska gradska prokuratura (På varandra följande arresteringsorder), C‑71/21, EU:C:2023:668, punkt 54).

43      Härav följer att den verkställande myndigheten i en medlemsstat inte kan vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder enbart på den grunden att verkställighet har vägrats av den verkställande myndigheten i en annan medlemsstat, utan att själv kontrollera om det föreligger skäl för att vägra verkställighet (se, analogt, dom av den 14 september 2023, Sofiyska gradska prokuratura (På varandra följande arresteringsorder), C‑71/21, EU:C:2023:668, punkt 61).

44      Av det ovan anförda framgår visserligen att principen om ömsesidigt erkännande, såsom den genomförts genom rambeslut 2002/584, inte omfattar beslut att vägra verkställighet av europeiska arresteringsorder. Icke desto mindre är det nödvändigt att precisera vilka verkningar den omständigheten att en verkställande myndighet i en medlemsstat tidigare har vägrat att verkställa en sådan arresteringsorder på grund av att det förelåg risk för kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång inför en domstol som har inrättats enligt lag, vilken stadfästs i artikel 47 andra stycket i stadgan, kan få för den verkställande myndigheten i en annan medlemsstat.

45      I enlighet med rättspraxis (se punkt 34 ovan) innebär principen om ömsesidigt förtroende att var och en av medlemsstaterna, utom i undantagsfall, ska utgå från att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten, i synnerhet de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten.

46      I förevarande fall kräver principen om ömsesidigt förtroende, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 37–44 i sitt förslag till avgörande – när det föreligger ett beslut att vägra verkställighet som har fattats i en annan medlemsstat på grund av att det föreligger risk för kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång som föreskrivs i artikel 47 andra stycket i stadgan – att den verkställande myndigheten i en medlemsstat som har att pröva en ny ansökan om överlämnande av den berörda personen tar vederbörlig hänsyn till de skäl som ligger till grund för det beslutet, inom ramen för sin egen prövning av huruvida det finns skäl att vägra verkställighet (se, analogt, dom av den 18 juni 2024, Förbundsrepubliken Tyskland (Verkan av ett beslut om beviljande av flyktingstatus), C‑753/22, EU:C:2024:524, punkt 80).

47      Ovannämnda överväganden gör sig i tillämpliga delar gällande för den utfärdande rättsliga myndighet vars europeiska arresteringsorder inte har verkställts på grund av att det finns risk för kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, vilken stadfästs i artikel 47 andra stycket i stadgan.

48      Det finns inte någon bestämmelse i rambeslut 2002/584 som utesluter möjligheten för den utfärdande myndigheten att vidhålla begäran om överlämnande med stöd av en europeisk arresteringsorder, när den verkställande myndigheten i en medlemsstat har vägrat att verkställa denna arresteringsorder.

49      Även om ett beslut av den verkställande rättsliga myndigheten i en medlemsstat att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder inte i sig medför någon skyldighet för den rättsliga myndighet som utfärdat arresteringsordern att återkalla densamma, bör det dock leda till vaksamhet hos sistnämnda myndighet (se, analogt, dom av den 14 september 2023, Sofiyska gradska prokuratura (På varandra följande arresteringsorder), C‑71/21, EU:C:2023:668, punkt 55).

50      I domen av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. (C‑158/21, EU:C:2023:57), hade EU-domstolen att ta ställning till frågor om möjligheten att utfärda flera på varandra följande europeiska arresteringsorder under liknande omständigheter som i det nationella målet. De principer som EU-domstolen anförde i punkterna 139–143 i den domen kan analogt överföras på förevarande mål.

51      I synnerhet kan det visa sig nödvändigt att den utfärdande rättsliga myndigheten vidhåller en europeisk arresteringsorder, särskilt efter det att de omständigheter som ledde till att den tidigare ansökan om överlämnande avslogs inte längre föreligger eller, om avslagsbeslutet inte var förenligt med unionsrätten, för att slutföra förfarandet för överlämnande av en eftersökt person och på så sätt främja uppnåendet av det syfte att motverka straffrihet som eftersträvas med detta rambeslut (se, analogt, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 141).

52      Såsom har påpekats i punkt 32 ovan ankommer det emellertid i första hand på den utfärdande medlemsstaten att säkerställa de grundläggande rättigheterna inom ramen för förfaranden som rör en europeisk arresteringsorder.

53      En utfärdande rättslig myndighet kan följaktligen inte, om omständigheterna inte har ändrats, vidhålla en europeisk arresteringsorder när en verkställande rättslig myndighet, i enlighet med artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, med rätta har vägrat att efterkomma arresteringsordern på grund av att det föreligger verklig risk för kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, som stadfästs i artikel 47 andra stycket i stadgan (se, analogt, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 143). Om det däremot inte föreligger någon sådan risk, särskilt till följd av ändrade omständigheter, kan enbart den omständigheten att den verkställande myndigheten vägrat att verkställa en sådan arresteringsorder inte i sig utgöra hinder för att den utfärdande rättsliga myndigheten vidhåller samma arresteringsorder.

54      Eftersom vidhållandet av en europeisk arresteringsorder, vars verkställighet har vägrats i en medlemsstat, kan få till följd att den som arresteringsordern avser grips i en annan medlemsstat och därmed inskränka vederbörandes personliga frihet, ankommer det på den utfärdande rättsliga myndigheten att pröva huruvida vidhållandet av arresteringsordern är proportionerligt med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. Vid en sådan prövning ankommer det på denna myndighet att bland annat beakta arten och svårhetsgraden av det brott för vilket den eftersökta personen lagförs, följderna för denna person av vidhållandet av den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot vederbörande och utsikterna till verkställighet av denna arresteringsorder (se, analogt, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 144 och 145).

55      Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 1.3 och 15.1 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att den verkställande myndigheten i en medlemsstat inte är skyldig att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, när den verkställande myndigheten i en annan medlemsstat tidigare har vägrat att verkställa denna arresteringsorder med motiveringen att överlämnandet av den berörda personen skulle riskera att kränka den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, vilken stadfästs i artikel 47 andra stycket i stadgan. Denna myndighet ska emellertid, inom ramen för sin egen prövning av huruvida det föreligger ett skäl till att vägra verkställighet, beakta de skäl som ligger till grund för det avslagsbeslut som fattats av den första verkställande myndigheten. Dessa bestämmelser utgör inte hinder för att den utfärdande rättsliga myndigheten – under samma omständigheter – vidhåller den europeiska arresteringsordern, under förutsättning att verkställigheten av denna arresteringsorder enligt dess egen bedömning inte får vägras av den anledningen att det föreligger risk för att den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, vilken stadfästs i artikel 47 andra stycket i stadgan, kränks och att vidhållandet av denna arresteringsorder är proportionerligt.

 Den tredje frågan

56      Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, ska tolkas så, att ett beslut av CCF, vilket avser en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, i en situation där han eller hon gör gällande att hans eller hennes rätt till en rättvis rättegång kommer att kränkas för det fall han eller hon överlämnas till den utfärdande medlemsstaten, ensamt kan motivera att den verkställande rättsliga myndigheten vägrar att verkställa denna europeiska arresteringsorder, eller, om så inte är fallet, kan beaktas av denna rättsliga myndighet när den beslutar huruvida det finns anledning att vägra att verkställa nämnda europeiska arresteringsorder av det skäl som anförts av denna person.

57      Enligt den hänskjutande domstolens förklaringar beslutade CCF:s avdelning för klagomål att ta bort den internationella efterlysningen av P.P.R. från Interpols databas på grund av att uppgifterna om honom inte var förenliga med Interpols regler om behandling av personuppgifter. Detta beslut av CCF beaktades av Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) i dess dom av den 29 november 2023, varigenom den vägrade att verkställa den europeiska arresteringsorder som utfärdats av de rumänska myndigheterna mot P.P.R.

58      I domen av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. (C‑158/21, EU:C:2023:57), hade EU-domstolen att ta ställning till en liknande fråga rörande den verkställande myndighetens beaktande av en rapport från Groupe de travail sur la détention arbitraire (Arbetsgruppen mot godtyckliga frihetsberövanden) som är ett organ underställt Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter. De principer som EU-domstolen har anfört i punkterna 121–126 i den domen kan i tillämpliga delar överföras på den verkställande myndighetens beaktande av ett beslut av CCF vilket avser en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder.

59      Eftersom den prövning i två steg som avses i punkt 38 ovan ska grunda sig både på objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter om hur systemet för rättskipning i den utfärdande medlemsstaten fungerar och på en konkret och precis analys av den eftersökta personens individuella situation, kan ett beslut av CCF om att ta bort den internationella efterlysningen av den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, på grund av att Interpols regler om behandling av personuppgifter har åsidosatts, inte räcka för att motivera att verkställighet av denna europeiska arresteringsorder vägras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 123).

60      Förutsatt att den verkställande myndigheten har kunnat visa att det föreligger systembrister eller allmänna brister (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 135), ska denna inom ramen för det andra steget på ett konkret och precist sätt göra en bedömning av om det finns grundad anledning att tro att den eftersökta personen kommer att löpa en verklig risk att dennes grundläggande rätt till en rättvis rättegång kommer att kränkas vid ett överlämnande till den utfärdande medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 92, och dom av den 17 december 2020, Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet), C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:1033, punkt 61). Ett beslut av CCF kan anses ingå bland de omständigheter som kan beaktas i det andra steget, utan att den verkställande rättsliga myndigheten för den skull är bunden av detta.

61      Den tredje frågan ska följaktligen besvaras enligt följande. Artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, ska tolkas så, att ett beslut av CCF, vilket avser en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, i en situation där han eller hon gör gällande att hans eller hennes rätt till en rättvis rättegång kommer att kränkas för det fall han eller hon överlämnas till den utfärdande medlemsstaten, inte ensamt kan motivera att den verkställande rättsliga myndigheten vägrar att verkställa denna europeiska arresteringsorder. Ett sådant beslut kan däremot beaktas av denna rättsliga myndighet när den beslutar huruvida det finns anledning att vägra att verkställa nämnda europeiska arresteringsorder.

 Den fjärde frågan

62      Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 267 FEUF ska tolkas så, att den rättsliga myndighet som har utfärdat en europeisk arresteringsorder är skyldig att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen innan den, med hänsyn till de skäl som föranlett den verkställande rättsliga myndigheten att vägra att verkställa arresteringsordern, beslutar att återkalla eller vidhålla nämnda arresteringsorder.

63      Enligt artikel 267 andra stycket FEUF får en domstol i en medlemsstat när en fråga om tolkningen av fördragen eller giltigheten och tolkningen av rättsakter som beslutas av unionens institutioner, organ eller byråer uppkommer vid den domstolen, om den anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken, begära att EU-domstolen meddelar ett förhandsavgörande.

64      När en sådan fråga uppkommer i ett ärende vid en nationell domstol, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, ska den nationella domstolen enligt artikel 267 tredje stycket FEUF föra frågan vidare till EU-domstolen.

65      Härav följer att den rättsliga myndighet som utfärdar en europeisk arresteringsorder inte är skyldig att begära förhandsavgörande från EU-domstolen innan den, mot bakgrund av de skäl som föranledde den verkställande rättsliga myndigheten att vägra att verkställa arresteringsordern, beslutar att återkalla nämnda arresteringsorder i enlighet med unionsrätten eller att vidhålla densamma, såvida inte dess beslut inte kan överklagas till domstol enligt nationell rätt.

66      I det sistnämnda fallet är den utfärdande rättsliga myndigheten i princip skyldig att föra frågan vidare till EU-domstolen, i den mening som avses i artikel 267 tredje stycket FEUF, när en fråga om tolkningen av unionsrätten uppkommer vid den. Enligt fast rättspraxis kan den endast befrias från denna skyldighet om den har funnit att frågan saknar relevans, att den ifrågavarande unionsbestämmelsen redan har tolkats av EU-domstolen eller att den korrekta tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för rimligt tvivel (dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑561/19, EU:C:2021:799, punkterna 32 och 33 samt där angiven rättspraxis).

67      Frågan huruvida en sådan situation är för handen ska bedömas med beaktande av unionsrättens särdrag, de särskilda svårigheter som dess tolkning medför och risken för skillnader i rättspraxis inom unionen (dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

68      När en rättslig myndighet som har utfärdat en europeisk arresteringsorder, mot vars beslut det inte finns något rättsmedel vid domstol enligt nationell lagstiftning, anser att den befinner sig i någon av de tre situationer som de redogjorts för i punkt 67 ovan, och att den därför är befriad från den skyldighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen som föreskrivs i artikel 267 tredje stycket FEUF, måste det framgå av skälen till detta beslut att den anförda unionsrättsliga frågeställningen saknar relevans för utgången i målet, eller att tolkningen av den aktuella unionsrättsliga bestämmelsen följer av EU-domstolens praxis, eller – i avsaknad av sådan praxis – att tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att den inte kan ge upphov till rimligt tvivel hos den nationella domstol som dömer i sista instans (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 51).

69      Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 267 FEUF ska tolkas så, att den rättsliga myndighet som utfärdar en europeisk arresteringsorder inte är skyldig att begära förhandsavgörande från EU-domstolen innan den, mot bakgrund av de skäl som föranledde den verkställande rättsliga myndigheten att vägra att verkställa arresteringsordern, beslutar att återkalla nämnda arresteringsorder eller att vidhålla densamma, såvida inte det beslut som den ska fatta inte kan bli föremål för domstolsprövning enligt nationell rätt, i vilket fall den i princip är skyldig att föra frågan vidare till EU-domstolen.

 Den andra frågan

70      Det ska inledningsvis noteras att även om den hänskjutande domstolen i den andra frågan har hänvisat till ”oegentligheter vad gäller edsavläggelse”, framgår det av begäran om förhandsavgörande att dessa ”oegentligheter” i förevarande fall närmare bestämt består i en ovisshet om var protokollen beträffande rumänska domares edsavläggelse bevaras, vilket innebar att något protokoll beträffande edsavläggelsen för en av de tre domarna i den dömande sammansättningen vid Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) som hade att pröva P.P.R.:s mål inte har kunnat hittas, och för en annan domare i den dömande sammansättningen har endast ett protokoll beträffande avlagd ed i egenskap av allmän åklagare återfunnits.

71      Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att den rättsliga myndighet som ska verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett straff får vägra att verkställa denna arresteringsorder, genom att grunda sig på en ovisshet om var protokollen beträffande domarnas edsavläggelse i den utfärdande medlemsstaten bevaras, på det förhållandet att protokollet för en domare i den dömande sammansättning som utdömde detta straff inte hade återfunnits eller på det förhållandet att en annan domare i den dömande sammansättningen endast hade avlagt ed vid sin utnämning till allmän åklagare.

72      Det ska i detta avseende erinras om att möjligheten att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder har utformats som ett undantag som ska tolkas restriktivt, och huvudregeln är att den europeiska arresteringsordern ska verkställas (dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag), C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 37).

73      Enligt principen om ömsesidigt förtroende ankommer det dessutom på medlemsstaterna att utgå ifrån att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 93 och 94).

74      I synnerhet bygger den höga graden av förtroende mellan medlemsstaterna som utgör grundvalen för systemet med den europeiska arresteringsordern likväl på att den utfärdande medlemsstatens brottmålsdomstolar – vilka efter verkställigheten av en europeisk arresteringsorder har att genomföra straffrättsliga förfaranden för lagföring eller förfaranden avseende verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd eller förfaranden för den straffrättsliga prövningen i sak – förutsätts uppfylla de krav som hänger samman med den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, vilken garanteras i artikel 47 andra stycket i stadgan (dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 95).

75      [I enlighet med rättelse enligt beslut av den 20 september 2024] Mot bakgrund av vad som anförts i punkterna 72–74 ovan kan endast extraordinära omständigheter motivera att den verkställande myndigheten vägrar att verkställa en europeisk arresteringsorder med motiveringen att det föreligger en risk för att denna grundläggande rättighet kränks.

76      Enligt EU-domstolens praxis ankommer det visserligen i första hand på varje medlemsstat att – för att säkerställa att principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande, vilka ligger till grund för systemet med en europeisk arresteringsorder, kan tillämpas fullt ut – se till att, och detta ytterst under EU-domstolens kontroll, de krav som följer av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång i artikel 47 andra stycket i stadgan är uppfyllda, och därvid avstå från varje åtgärd som kan äventyra den rättigheten; samtidigt kan den omständigheten att det föreligger en verklig risk, eller att denna risk till och med materialiseras, för att en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder får sin grundläggande rätt kränkt om han eller hon överlämnas till den utfärdande rättsliga myndigheten medföra att den verkställande rättsliga myndigheten har rätt att, undantagsvis, avstå från att vidta åtgärder med anledning av denna europeiska arresteringsorder med stöd av artikel 1.3 i detta rambeslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 46 samt där angiven rättspraxis).

77      I detta sammanhang ska den verkställande rättsliga myndigheten i en medlemsstat, innan den med stöd av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 vägrar att överlämna en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett straff, göra en prövning i två steg.

78      Det ankommer på denna myndighet att i ett första steg fastställa huruvida det föreligger objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligt uppdaterade uppgifter till stöd för att det – i den utfärdande medlemsstaten – föreligger en verklig risk för en kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång inför en domstol som har inrättats enligt lag enligt artikel 47 andra stycket i stadgan på grund av systembrister eller allmänna brister som har att göra med domstolars oavhängighet och opartiskhet i denna medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkterna 52 och 66 samt där angiven rättspraxis).

79      Om så är fallet ska den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten i ett andra steg, på ett konkret och precist sätt, bedöma i vilken utsträckning de brister som fastställts i det första steget har kunnat påverka verksamheten vid de domstolar i den utfärdande medlemsstaten som är behöriga i de förfaranden som den berörda personen har varit föremål för och huruvida det – med hänsyn till den berördes personliga situation, arten av det brott för vilket den berörda personen lagförts och den faktiska bakgrunden till den fällande domen för vilken erkännande och verkställighet begärs, samt i förekommande fall, de ytterligare uppgifter som medlemsstaten har lämnat i enlighet med detta rambeslut – finns grundad anledning att tro att en sådan risk faktiskt förverkligades i förevarande mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

80      Bland de krav som hänger samman med den grundläggande rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 andra stycket i stadgan, återfinns rätten för var och en att få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol som inrättats enligt lag. De sistnämnda kraven omfattar till sin natur inte bara förfarandet för utnämning av domare utan även de villkor under vilka domare tillträder sitt ämbete.

81      Det krävs följaktligen att de materiella och processuella villkoren för utnämningen av domare och tillträdande till domarämbetet är utformade på ett sådant sätt att de inte kan ge upphov till rimligt tvivel hos enskilda beträffande de utnämnda domarnas okänslighet för påverkan av yttre omständigheter och deras neutralitet i förhållande till motstående intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen, C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II, EU:C:2020:232, punkt 71).

82      Det är emellertid inte varje oegentlighet som kan inträffa under förfarandet för utnämning av en domare eller vid tillträdande till domarämbetet som kan föranleda tvivel om domarens oavhängighet och opartiskhet och följaktligen om huruvida den dömande sammansättning där denna domare ingår utgör en ”oavhängig och opartisk domstol som inrättats enligt lag”, i den mening som avses i unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 123).

83      Av Europadomstolens praxis – som är relevant eftersom stadgan, enligt artikel 52.3 första meningen däri, omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 – följer att endast åsidosättanden som rör de grundläggande bestämmelserna inom förfarandet för domartillsättning eller tillträde till domarämbetet kan utgöra ett åsidosättande av artikel 6.1 i Europakonventionen (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 1 december 2020, Guðmundur Andri Ástráðsson/Island (CE:ECHR:2020:1201JUD002637418, § 246 och § 247).

84      Den omständigheten att det i en medlemsstats nationella rätt eventuellt föreskrivs att en allmän åklagare som avlagt ed när han eller hon tillträdde sin tjänst inte behöver avlägga ny ed vid en senare utnämning till domare, kan således inte anses utgöra en systembrist eller allmän brist vad gäller oavhängigheten hos den dömande makten, i den mening som avses i rättspraxis (se punkt 79 ovan).

85      En sådan bestämmelse i nationell rätt, som motiveras av att allmänna åklagares ställning i denna medlemsstat likställs med domares ställning och att de båda kategorierna av tjänstemän måste avlägga samma ed när de tillträder sina ämbeten, kan nämligen inte ge upphov till tvivel om lagenligheten av utnämningen av domare är och följaktligen inte heller om deras oavhängighet och opartiskhet.

86      Det förhållandet att det råder osäkerhet om var protokollen beträffande edsavläggelser av domare i en medlemsstat bevaras, eller att det är omöjligt att hitta dessa protokoll, särskilt om flera år har förflutit sedan den berörda domaren avlade eden, kan inte i sig och i avsaknad av andra relevanta omständigheter visa att de berörda domarna har utövat sina ämbeten utan att någonsin ha avlagt den ed som krävs.

87      Under alla omständigheter kan ovisshet om huruvida domarna i en medlemsstat, innan de tillträdde sina ämbeten, har avlagt den ed som föreskrivs i nationell rätt inte anses utgöra en systembrist eller allmän brist vad gäller oavhängigheten hos den dömande makten i denna medlemsstat, om det i nationell rätt föreskrivs effektiva rättsmedel som gör det möjligt att göra gällande en eventuell underlåtenhet att avlägga ed av de domare som har meddelat en viss dom och därmed få denna dom upphävd. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida det finns sådana rättsmedel i rumänsk rätt.

88      Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att den rättsliga myndighet som ska verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats i syfte att verkställa ett straff inte får vägra att verkställa denna arresteringsorder med hänvisning till att protokollet beträffande edsavläggelsen av en domare som utdömde detta straff inte kan hittas eller med hänvisning till att en annan domare som ingår i samma dömande sammansättning endast hade avlagt ed när han utnämndes till allmän åklagare.

 Den femte frågan

89      Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att den rättsliga myndighet som utfärdar en europeisk arresteringsorder har rätt att delta som part i förfarandet avseende verkställigheten av denna arresteringsorder vid den verkställande rättsliga myndigheten.

90      Det ska i detta hänseende påpekas att varken artikel 15 eller artikel 19 i rambeslut 2002/584, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, eller någon annan bestämmelse i detta rambeslut föreskriver att den rättsliga myndighet som utfärdar en europeisk arresteringsorder är skyldig att delta direkt i förfarandet vid den verkställande rättsliga myndigheten avseende verkställigheten av denna arresteringsorder. En skyldighet att föreskriva ett sådant deltagande kan inte heller härledas från principerna om ömsesidigt erkännande och lojalt samarbete.

91      Även om rambeslut 2002/584 förvisso inte kan tolkas så, att det utgör hinder för ett sådant deltagande, vilket eventuellt föreskrivs i förfarandereglerna i den verkställande medlemsstatens nationella rätt, kvarstår det faktum att det i nämnda rambeslut föreskrivs andra sätt för att underlätta samarbetet och utbytet av nödvändiga uppgifter mellan den utfärdande rättsliga myndigheten och den verkställande rättsliga myndigheten.

92      I artikel 8.1 i rambeslut 2002/584 anges således en rad relevanta uppgifter som ska ingå i en europeisk arresteringsorder. Enligt artikel 15.2 i rambeslutet ska den verkställande rättsliga myndigheten, om den anser att de uppgifter som den utfärdande medlemsstaten har meddelat inte är tillräckliga för att myndigheten ska kunna besluta om överlämnandet, dessutom begära att utan dröjsmål få nödvändiga kompletterande uppgifter. Enligt artikel 15.3 i rambeslutet får den utfärdande rättsliga myndigheten dessutom när som helst överföra alla användbara kompletterande uppgifter till den verkställande rättsliga myndigheten.

93      Det framgår i detta avseende av rättspraxis att skyldigheten till lojalt samarbete ska iakttas vid dialogen mellan de verkställande rättsliga myndigheterna och de utfärdande rättsliga myndigheterna, bland annat för att säkerställa att systemet med den europeiska arresteringsordern inte förlamas. Enligt principen om lojalt samarbete ska medlemsstaterna bland annat respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen (dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 131 och där angiven rättspraxis).

94      Mot bakgrund härav ska de utfärdande och verkställande rättsliga myndigheterna, för att få till stånd ett effektivt straffrättsligt samarbete, fullt ut använda sig av de verktyg som föreskrivs i bland annat artiklarna 8.1 och 15 i rambeslut 2002/584 för att främja det ömsesidiga förtroende som utgör grunden för detta samarbete (dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 132 och där angiven rättspraxis).

95      Det kan följaktligen inte anses vara oundgängligt att den utfärdande rättsliga myndigheten deltar som part i förfarandet vid den verkställande rättsliga myndigheten för att säkerställa att principerna om ömsesidigt erkännande och lojalt samarbete, vilka ligger till grund för systemet med en europeisk arresteringsorder, iakttas.

96      Mot bakgrund av det ovan anförda ska den femte frågan besvaras enligt följande. Rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att den rättsliga myndighet som har utfärdat en europeisk arresteringsorder inte har rätt att delta som part i förfarandet avseende verkställighet av denna arresteringsorder vid den verkställande rättsliga myndigheten.

 Den sjätte frågan

97      Den sjätte frågan avser kommissionens möjlighet att, efter hänskjutande från den rättsliga myndighet som har utfärdat en europeisk arresteringsorder, vidta de åtgärder som den anser vara nödvändiga till följd av den verkställande rättsliga myndighetens vägran att verkställa arresteringsordern.

98      Det är emellertid uppenbart att en sådan fråga inte har något samband med föremålet för tvisten vid den hänskjutande domstolen. Föremålet för tvisten är, såsom framgår av punkt 28 ovan, att avgöra huruvida den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot P.P.R. ska återkallas eller, om den i stället, ska vidhållas.

99      Av detta följer att den sjätte frågan inte kan tas upp till sakprövning.

 Den sjunde frågan

100    Den hänskjutande domstolen har ställt den sjunde frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 1.3, 15.2 och 15.3 i rambeslut 2002/584, jämförda med artikel 4 i stadgan, ska tolkas så, att den verkställande rättsliga myndigheten, vid en prövning av förhållandena vid frihetsberövande i den utfärdande medlemsstaten, inte får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder dels genom att grunda sig på uppgifter om förhållandena vid frihetsberövande på anläggningar för frihetsberövande i den utfärdande medlemsstaten utan att först ha begärt kompletterande uppgifter från den utfärdande rättsliga myndigheten, dels genom att tillämpa en högre standard i fråga om förhållanden under frihetsberövanden än den som garanteras i nämnda artikel 4.

101    EU-domstolen har slagit fast att den verkställande rättsliga myndigheten, under vissa villkor, är skyldig att avsluta överlämnandeförfarandet enligt rambeslut 2002/584 när ett sådant överlämnande riskerar att leda till att den eftersökta personen utsätts för en omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan (dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu, C‑128/18, EU:C:2019:857, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

102    Av detta följer att när den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten har tillgång till uppgifter som visar att det finns en verklig risk för att frihetsberövade personer i den utfärdande medlemsstaten utsätts för en omänsklig eller förnedrande behandling, i förhållande till den norm för skydd av grundläggande rättigheter som garanteras i unionsrätten, särskilt i artikel 4 i stadgan, är myndigheten skyldig att bedöma förekomsten av denna risk när den ska besluta om den person mot vilken en europeisk arresteringsorder utfärdats ska överlämnas till myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten. Verkställigheten av en sådan arresteringsorder får nämligen inte leda till att denna person behandlas på ett omänskligt eller förnedrande sätt (dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu, C‑128/18, EU:C:2019:857, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

103    Den verkställande rättsliga myndigheten ska i detta syfte grunda sin bedömning på objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter om förhållanden under frihetsberövanden i fängelser i den utfärdande medlemsstaten som visar att det finns antingen systembrister eller allmänna brister eller brister som rör vissa kategorier av personer eller vissa anläggningar för frihetsberövande. Dessa uppgifter kan härröra bland annat från avgöranden från internationella domstolar, såsom domar från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, domstolsavgöranden från den utfärdande medlemsstaten eller avgöranden, rapporter eller andra handlingar som upprättats av Europarådets organ eller som härrör från Förenta nationerna (dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern), C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

104    Konstaterandet av att det finns en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling på grund av de allmänna förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten kan dock inte i sig leda till en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder. Enbart det förhållandet att det finns omständigheter som visar att bristerna, när det gäller förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten, är antingen systematiska eller generella, berör vissa kategorier av personer eller berör vissa anläggningar för frihetsberövande innebär nämligen inte i sig nödvändigtvis att den berörda personen i ett konkret fall skulle utsättas för en omänsklig eller förnedrande behandling om han eller hon överlämnades till myndigheterna i denna medlemsstat (dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern), C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

105    För att säkerställa att artikel 4 i stadgan iakttas i det särskilda fall som rör den person mot vilken en europeisk arresteringsorder utfärdats, måste en verkställande rättslig myndighet, som har tillgång till objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter som vittnar om sådana brister, följaktligen på ett konkret och precist sätt kontrollera om det, med hänsyn till omständigheterna i det fallet, finns grundad anledning att tro att denna person till följd av att han eller hon överlämnas till den utfärdande medlemsstaten löper en verklig risk för att utsättas för en omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i denna artikel på grund av de förhållanden som råder på den anstalt i den utfärdande medlemsstaten där vederbörande kommer att bli intagen (dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern), C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

106    Den verkställande rättsliga myndigheten ska i detta syfte tillämpa artikel 15.2 i rambeslut 2002/584 och anmoda den rättsliga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten att utan dröjsmål lämna nödvändiga kompletterande uppgifter om de förhållanden under vilka den berörda personen ska sitta frihetsberövad i denna medlemsstat. Denna anmodan kan även avse förekomsten, i den utfärdande medlemsstaten, av eventuella nationella eller internationella förfaranden och rutiner för kontroll av förhållandena under frihetsberövanden som är förbundna med, till exempel, besök på anläggningar för frihetsberövande, och som gör det möjligt att bedöma de aktuella förhållandena på dessa anläggningar (dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern), C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

107    Den utfärdande rättsliga myndigheten är skyldig att lämna dessa upplysningar till den verkställande rättsliga myndigheten (dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern), C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

108    Det är endast om den verkställande rättsliga myndigheten, mot bakgrund av de uppgifter som lämnats enligt artikel 15.2 i rambeslut 2002/584 och alla övriga uppgifter som den förfogar över, konstaterar att det, med avseende på den person mot vilken den europeiska arresteringsordern har utfärdats, finns en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling, i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, som verkställigheten av denna arresteringsorder ska skjutas upp, dock utan att den betraktas som upphävd. För det fall de uppgifter som den verkställande rättsliga myndigheten erhåller från den utfärdande rättsliga myndigheten innebär att den verkliga risken för att den berörda personen utsätts för en omänsklig eller förnedrande behandling i den utfärdande medlemsstaten kan uteslutas, ska den verkställande rättsliga myndigheten, inom de tidsfrister som anges i rambeslut 2002/584, fatta beslut om verkställighet av den europeiska arresteringsordern (dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern), C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkterna 65 och 66 samt där angiven rättspraxis).

109     I det avseendet, såsom det har erinrats om i punkt 93 i förevarande dom, föreskrivs det i artikel 15.2 i rambeslutet uttryckligen att den verkställande rättsliga myndigheten, om den anser att de uppgifter som den utfärdande medlemsstaten har meddelat inte är tillräckliga för att myndigheten ska kunna besluta om överlämnandet, får begära att utan dröjsmål få nödvändiga kompletterande uppgifter. Vidare föreskrivs det i artikel 15.3 i rambeslutet att den utfärdande myndigheten när som helst får överföra alla användbara kompletterande uppgifter till den verkställande rättsliga myndigheten.

110    Vidare, såsom det har erinrats om i punkt 94 ovan, ska medlemsstaterna, enligt principen om lojalt samarbete, respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen (dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern), C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 109 och där angiven rättspraxis).

111    Enligt dessa bestämmelser får den verkställande rättsliga myndigheten begära upplysningar om, och den utfärdande rättsliga myndigheten lämna försäkringar angående, de konkreta och precisa förhållanden som kommer att gälla för den frihetsberövade personen i den utfärdande medlemsstaten (dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern), C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 110).

112    [I enlighet med rättelse enligt beslut av den 20 september 2024] Det framgår av de överväganden som angetts i punkterna 106–111 ovan att den verkställande rättsliga myndigheten inte kan dra slutsatsen att det finns grundad anledning att tro att den person mot vilken den europeiska arresteringsordern har utfärdats till följd av att han eller hon överlämnas till den utfärdande medlemsstaten löper en verklig risk för att utsättas för en omänsklig eller förnedrande behandling, i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, utan att först ha framställt en begäran om uppgifter till den utfärdande rättsliga myndigheten enligt artikel 15.2 i rambeslut 2002/584.

113    I förevarande fall har den hänskjutande domstolen angett att den lämnade uppgifter om förhållandena vid frihetsberövande av P.P.R. om han överlämnades till de rumänska myndigheterna, men att den maltesiska verkställande rättsliga myndigheten vägrade att överlämna P.P.R. på grundval av uppgifter som den kunde hämta på internet.

114    Det ska i detta avseende erinras om att försäkran från de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten om att den berörda personen inte kommer att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling på grund av de konkreta och precisa förhållandena under dennes frihetsberövande, oavsett på vilken anstalt i den utfärdande medlemsstaten som vederbörande kommer att placeras, utgör en omständighet som den verkställande rättsliga myndigheten inte får underlåta att beakta. Denna försäkran är nämligen bindande för den myndighet som lämnat den och om försäkran inte iakttas så kan detta göras gällande mot nämnda myndighet vid domstolarna i den utfärdande medlemsstaten (dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern), C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 111).

115    Domstolen har sålunda slagit fast att om en sådan försäkran har lämnats, eller i vart fall godkänts av den utfärdande rättsliga myndigheten, i förekommande fall efter att ha begärt biträde från centralmyndigheten eller från en av centralmyndigheterna i den utfärdande medlemsstaten, så ska den verkställande rättsliga myndigheten – mot bakgrund av det ömsesidiga förtroende som ska råda mellan medlemsstaternas rättsliga myndigheter och som utgör grunden för systemet med den europeiska arresteringsordern – fästa tilltro till denna försäkran, i vart fall så länge som det inte finns någon precis uppgift som kan ge vid handen att förhållandena under frihetsberövande på en viss anstalt står i strid med artikel 4 i stadgan (dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern), C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 112, och dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu, C‑128/18, EU:C:2019:857, punkt 68).

116    Av det ovan anförda följer emellertid att den verkställande rättsliga myndigheten inte kan bortse från de uppgifter som den utfärdande rättsliga myndigheten har lämnat enbart på grundval av uppgifter som den förstnämnda myndigheten själv har inhämtat från offentligt tillgängliga källor, utan att begära kompletterande uppgifter och förklaringar av den sistnämnda myndigheten, med stöd av artikel 15.2 i rambeslut 2002/584.

117    Eftersom den hänskjutande domstolen har angett att den maltesiska verkställande rättsliga myndigheten, när den vägrade att verkställa den europeiska arresteringsorder som är aktuell i det nationella målet, beaktade den omständigheten att den hänskjutande domstolens godkännande av en sådan försäkran som den som avses i punkt 115 i förevarande dom angavs med en annan term än den som används i den engelska språkversionen av rättspraxis på området, ska det dessutom påpekas att ett sådant godkännande inte kräver att en bestämd term eller formulering används. Det räcker att det tillräckligt klart framgår av den utfärdande rättsliga myndighetens meddelande till den verkställande rättsliga myndigheten att den förstnämnda myndigheten har godkänt denna försäkran, oavsett vilka exakta termer som används.

118    Det ska slutligen understrykas att enbart den omständigheten att det inte har upprättats någon ”exakt plan för verkställigheten av påföljden” eller ”exakta kriterier för att fastställa en särskild verkställighetsordning”, något som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sin sjunde fråga, inte omfattas av begreppet ”omänsklig eller förnedrande behandling” i den mening som avses i artikel 4 i stadgan.

119    Om det antas att det krävs att en sådan plan eller sådana kriterier upprättas i den verkställande medlemsstaten, ska det erinras om att EU-domstolen, med hänvisning till principen om ömsesidigt förtroende, vars grundläggande betydelse i unionsrätten framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 36 ovan, vid upprepade tillfällen har slagit fast att medlemsstaterna kan vara skyldiga att presumera att de andra medlemsstaterna iakttar de grundläggande rättigheterna, vilket innebär att medlemsstaterna är förhindrade att bland annat kräva att en annan medlemsstat tillämpar en högre nivå på skyddet för de grundläggande rättigheterna än den som säkerställs genom unionsrätten (dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu, C‑128/18, EU:C:2019:857, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

120    Den verkställande rättsliga myndigheten får således inte vägra att överlämna den eftersökta personen enbart av det skälet att den utfärdande rättsliga myndigheten inte har meddelat den en ”exakt plan för verkställigheten av påföljden” eller ”exakta kriterier för att fastställa en särskild verkställighetsordning”.

121    Vad gäller den hänskjutande domstolens hänvisning till att den eftersökta personen befinner sig i en ”särskilt unik och känslig situation” vilken kräver ”garantier för icke-diskriminering”, ska det påpekas att det för att säkerställa att artikel 4 i stadgan iakttas när det gäller en person mot vilken en europeisk arresteringsorder utfärdats, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 106 i förevarande dom, krävs en konkret och exakt bedömning av omständigheterna i målet.

122    Den sjunde frågan ska följaktligen besvaras enligt följande. Artiklarna 1.3, 15.2 och 15.3 i rambeslut 2002/584, jämförda med artikel 4 i stadgan och principen om ömsesidigt förtroende, ska tolkas så, att den verkställande rättsliga myndigheten, vid en prövning av förhållandena vid frihetsberövande i den utfärdande medlemsstaten, inte får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder på grundval av uppgifter om förhållandena vid frihetsberövande på anläggningar för frihetsberövande i den utfärdande medlemsstaten som den själv har inhämtat och med avseende på vilka den inte har begärt kompletterande uppgifter från den utfärdande rättsliga myndigheten. Den verkställande rättsliga myndigheten får inte tillämpa en högre standard i fråga om förhållanden under frihetsberövanden än den som garanteras i artikel 4 i stadgan.

 Rättegångskostnader

123    Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

1)      Artiklarna 1.3 och 15.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna,i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009,

ska tolkas så,

att den verkställande myndigheten i en medlemsstat inte är skyldig att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, när den verkställande myndigheten i en annan medlemsstat tidigare har vägrat att verkställa denna arresteringsorder med motiveringen att överlämnandet av den berörda personen skulle riskera att kränka den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, vilken stadfästs i artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna myndighet ska emellertid, inom ramen för sin egen prövning av huruvida det föreligger ett skäl till att vägra verkställighet, beakta de skäl som ligger till grund för det avslagsbeslut som fattats av den första verkställande myndigheten. Dessa bestämmelser utgör inte hinder för att den utfärdande rättsliga myndigheten – under samma omständigheter – vidhåller den europeiska arresteringsordern, under förutsättning att verkställigheten av denna arresteringsorder enligt dess egen bedömning inte får vägras av den anledningen att det föreligger risk för att den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, vilken stadfästs i artikel 47 andra stycket i stadgan, kränks och att vidhållandet av denna arresteringsorder är proportionerligt.

2)      Artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

att ett beslut av Commission for the Control of Interpol’s Files (Interpols kommission för ärendekontroll) (CCF), vilket avser en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, i en situation där han eller hon gör gällande att hans eller hennes rätt till en rättvis rättegång kommer att kränkas för det fall han eller hon överlämnas till den utfärdande medlemsstaten, inte ensamt kan motivera att den verkställande rättsliga myndigheten vägrar att verkställa denna europeiska arresteringsorder. Ett sådant beslut kan däremot beaktas av denna rättsliga myndighet när den beslutar huruvida det finns anledning att vägra att verkställa nämnda europeiska arresteringsorder.

3)      Artikel 267 FEUF ska tolkas så,

att den rättsliga myndighet som utfärdar en europeisk arresteringsorder inte är skyldig att begära förhandsavgörande från EU-domstolen innan den, mot bakgrund av de skäl som föranledde den verkställande rättsliga myndigheten att vägra att verkställa arresteringsordern, beslutar att återkalla nämnda arresteringsorder eller att vidhålla densamma, såvida inte det beslut som den ska fatta inte kan bli föremål för domstolsprövning enligt nationell rätt, i vilket fall den i princip är skyldig att föra frågan vidare till EU-domstolen.

4)      Artikel 1.3 i rambeslut 2002/584,i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299,

ska tolkas så,

att den rättsliga myndighet som ska verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats i syfte att verkställa ett straff inte får vägra att verkställa denna arresteringsorder med hänvisning till att protokollet beträffande edsavläggelsen av den domare som utdömde detta straff inte kan hittas eller med hänvisning till att en annan domare som ingår i samma dömande sammansättning endast hade avlagt ed när vederbörande utnämndes till allmän åklagare.

5)      Rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299,

ska tolkas så,

att den rättsliga myndighet som har utfärdat en europeisk arresteringsorder inte har rätt att delta som part i förfarandet avseende verkställighet av denna arresteringsorder vid den verkställande rättsliga myndigheten.

6)      Artiklarna 1.3, 15.2 och 15.3 i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, jämförda med artikel 4 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och principen om ömsesidigt förtroende,

ska tolkas så,

att den verkställande rättsliga myndigheten, vid en prövning av förhållandena vid frihetsberövande i den utfärdande medlemsstaten, inte får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder på grundval av uppgifter om förhållandena vid frihetsberövande på anläggningar för frihetsberövande i den utfärdande medlemsstaten som den själv har inhämtat och med avseende på vilka den inte har begärt kompletterande uppgifter från den utfärdande rättsliga myndigheten. Den verkställande rättsliga myndigheten får inte tillämpa en högre standard i fråga om förhållanden under frihetsberövanden än den som garanteras i artikel 4 i stadgan.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk : rumänska.

i      Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.