Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 29 juli 2024 (*)

” Begäran om förhandsavgörande – Avtal om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan – Överlämnande av en person till Förenade kungariket för lagföring – Den verkställande rättsliga myndighetens befogenheter – Risk för kränkning av en grundläggande rättighet – Artiklarna 49.1 och 52.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Den straffrättsliga legalitetsprincipen (inget brott och inget straff utan lag) – Ändring av systemet för villkorlig frigivning som är till nackdel för den berörda personen ”

I mål C‑202/24 [Alchaster],(i)

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Supreme Court (Högsta domstolen, Irland) genom beslut av den 7 mars 2024, som inkom till domstolen den 14 mars 2024, i ett förfarande rörande verkställighet av arresteringsorder utfärdade mot

MA,

ytterligare deltagare i rättegången:

Minister for Justice and Equality,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden L. Bay Larsen (referent), avdelningsordförandena K. Jürimäe, C. Lycourgos, E. Regan, T. von Danwitz, F. Biltgen och Z. Csehi samt domarna S. Rodin, A. Kumin, N. Jääskinen, M.L. Arastey Sahún och M. Gavalec,

generaladvokat: M. Szpunar,

justitiesekreterare: handläggaren A. Lamote,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 4 juni 2024,

med beaktande av de yttranden som har avgetts av:

–        Minister for Justice and Equality och Irland, genom M. Browne, Chief State Solicitor, samt D. Curley, S. Finnegan och A. Joyce, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av J. Fitzgerald, SC, och A. Hanrahan, BL,

–        MA, genom S. Brittain, BL, M. Lynam, SC, C. Mulholland, solicitor, och R. Munro, SC,

–        Ungerns regering, genom Z. Biró-Tóth och M.Z. Fehér, båda i egenskap av ombud,

–        Förenade kungarikets regering, genom S. Fuller, i egenskap av ombud, biträdd av V. Ailes och J. Pobjoy, båda barristers, och av J. Eadie, KC,

–        Europeiska kommissionen, genom H. Leupold, F. Ronkes Agerbeek och J. Vondung, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 27 juni 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan (EUT L 149, 2021, s. 10) (nedan kallat handels- och samarbetsavtalet), jämfört med artiklarna 49.1 och 52.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2        Begäran har framställts inom ramen för verkställigheten i Irland av fyra arresteringsorder som rättsliga myndigheter i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har utfärdat mot MA för lagföring.

 Tillämpliga bestämmelser

 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

3        I artikel 7.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), föreskrivs följande:

”Ingen får fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell rätt. Inte heller får ett strängare straff utmätas än som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks.”

 Unionsrätt

 Rambeslut 2002/584/RIF

4        Skäl 6 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1) har följande lydelse:

”Den europeiska arresteringsorder som införs genom detta rambeslut utgör den första konkreta åtgärde[n] på det straffrättsliga området rörande principen om ömsesidigt erkännande, vilken Europeiska rådet har kallat en ’hörnsten’ i det rättsliga samarbetet.”

5        I artikel 1.1 i det rambeslutet anges följande:

”Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.”

 Avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen

6        I artikel 126 i avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 2020, s. 7) föreskrivs följande:

”En övergångsperiod eller genomförandeperiod ska börja löpa den dag då detta avtal träder i kraft och upphöra den 31 december 2020.”

 Handels- och samarbetsavtalet

7        Punkt 23 i ingressen till handels- och samarbetsavtalet har följande lydelse:

”SOM BEAKTAR att samarbete mellan Förenade kungariket och [Europeiska] unionen i fråga om förebyggande, förhindrande, utredning, avslöjande eller lagföring av brott och verkställighet av straffrättsliga påföljder, inbegripet skydd mot och förebyggande av hot mot den allmänna säkerheten, kommer att göra det möjligt att stärka Förenade kungarikets och unionens säkerhet.”

8        I artikel 1 i handels- och samarbetsavtalet stadgas följande:

”Genom detta avtal inrättas grunden för breda förbindelser mellan parterna, inom ett område med välstånd och god grannsämja som utmärks av nära och fredliga förbindelser som bygger på samarbete och som respekterar parternas autonomi och suveränitet.”

9        Artikel 3.1 i handels- och samarbetsavtalet har följande lydelse:

”Parterna ska, med fullständig ömsesidig respekt och lojalitet, bistå varandra när de fullgör uppgifter som följer av detta avtal och eventuella kompletterande avtal.”

10      I artikel 522.1 i handels- och samarbetsavtalet föreskrivs följande:

”Målet för denna del är att sörja för samarbete inom brottsbekämpning och samarbete inom rättsliga frågor mellan medlemsstaterna och unionens institutioner, organ och byråer, å ena sidan, och Förenade kungariket, å andra sidan, när det gäller att förebygga, förhindra, utreda, avslöja och lagföra brott samt förebygga och bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism.”

11      I artikel 524 i handels- och samarbetsavtalet anges följande:

”1.      Det samarbete som föreskrivs i denna del grundar sig på parternas och medlemsstaternas långvariga respekt för demokratin, rättsstatens principer och skyddet för enskildas grundläggande rättigheter och friheter, inbegripet såsom fastställs i den [av Förenta nationernas generalförsamling den 10 december 1948 antagna] allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och [Europakonventionen], samt på vikten av att ge verkan åt rättigheterna och friheterna i den konventionen på inhemsk nivå.

2.      Ingenting i denna del ska påverka skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheter och rättsprinciper som särskilt återspeglas i [Europakonventionen] och, när det gäller unionen och dess medlemsstater, [stadgan].”

12      I artikel 596 i handels- och samarbetsavtalet föreskrivs följande:

”Målet för denna avdelning är att säkerställa att systemet för utlämning mellan, å ena sidan, medlemsstaterna och, å andra sidan, Förenade kungariket är baserat på en mekanism för överlämnande på grundval av en arresteringsorder i enlighet med villkoren i denna avdelning.”

13      Artikel 599.3 i handels- och samarbetsavtalet har följande lydelse:

”Om inte annat följer av artiklarna 600, 601.1 b–h och 602, 603 och 604 får en stat inte vägra att verkställa en arresteringsorder som utfärdats avseende någon av följande gärningar, om en sådan handling kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer, nämligen:

a)      en gärning som utförs av en person som bidrar till att en grupp personer, som agerar med ett gemensamt syfte, begår ett eller flera av de brott på området terrorism som avses i artiklarna 1 och 2 i Europeiska konventionen om bekämpande av terrorism, upprättad i Strasbourg den 27 januari 1977 …, eller

b)      terrorism enligt definitionen i bilaga 45.”

14      Artiklarna 600 och 601 i handels- och samarbetsavtalet innehåller uppräkningar av skäl till att verkställighet av en arresteringsorder ska respektive får vägras.

15      I artikel 602.1 och 602.2 i handels- och samarbetsavtalet stadgas följande:

”1.      Verkställighet får inte vägras på grund av att den verkställande staten kan betrakta brottet som ett politiskt brott, som ett brott förknippat med ett politiskt brott eller som ett brott inspirerat av politiska motiv.

2.      Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar, får emellertid var och en till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor anmäla att punkt 1 endast kommer att tillämpas vad gäller

a)      brott som avses i artiklarna 1 och 2 i Europeiska konventionen om bekämpande av terrorism,

b)      brott som består i stämpling till, eller sammansvärjning i syfte att begå, ett eller flera av de brott som avses i artiklarna 1 och 2 i [E]uropeiska konventionen om bekämpande av terrorism, om stämplingen eller sammansvärjningen motsvarar beskrivningen av gärningen i artikel 599.3 i detta avtal, och

c)      terrorism enligt definitionen i bilaga 45 till detta avtal.”

16      I artikel 603.1 och 603.2 i handels- och samarbetsavtalet föreskrivs följande:

”1.      Verkställighet får inte vägras på grund av att den eftersökte är medborgare i den verkställande staten.

2.      Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar, får emellertid var och en till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor anmäla att deras egna medborgare inte kommer att överlämnas eller att överlämnande av deras egna medborgare endast kommer att tillåtas på vissa angivna villkor. Anmälan ska grundas på skäl som rör grundläggande principer eller praxis i Förenade kungarikets eller den stats inhemska rättsordning på vars vägnar anmälan gjorts. I ett sådant fall får unionen, på någon av sina medlemsstaters vägnar, eller Förenade kungariket, alltefter omständigheterna, inom rimlig tid efter mottagandet av anmälan från den andra parten, anmäla till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor att de verkställande rättsliga myndigheterna i medlemsstaten eller Förenade kungariket, alltefter omständigheterna, får vägra att överlämna sina medborgare till den staten eller att överlämnande endast ska tillåtas på vissa angivna villkor.”

17      Artikel 604 c i handels- och samarbetsavtalet har följande lydelse:

”Den verkställande rättsliga myndighetens verkställighet av arresteringsordern får förenas med följande villkor:

…

c)      Om det finns välgrundade skäl att anta att det föreligger en verklig risk för skyddet av den eftersöktes grundläggande rättigheter, får den verkställande rättsliga myndigheten i förekommande fall kräva ytterligare garantier för behandlingen av den eftersökte efter överlämnandet innan den fattar beslut om huruvida arresteringsordern ska verkställas.”

18      I artikel 613.2 i handels- och samarbetsavtalet anges följande:

”Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de uppgifter som den utfärdande medlemsstaten har meddelat inte är tillräckliga för att myndigheten ska kunna besluta om överlämnandet, ska den begära att skyndsamt få nödvändiga kompletterande uppgifter, i synnerhet sådana som rör artiklarna 597, 600–602, 604 och 606, och får fastställa en tidsfrist inom vilken de ska inkomma … .”

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

19      District Judge (distriktsdomaren) vid Magistrates’ Courts of Northern Ireland (Fredsdomstolen för Nordirland, Förenade kungariket) har utfärdat fyra arresteringsorder mot MA avseende terroristbrott som ska ha begåtts under tiden 18–20 juli 2020, varav vissa kan förskylla fängelse på livstid.

20      Genom dom av den 24 oktober 2022 och beslut av den 24 oktober och 7 november 2022 beslutade High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) att MA skulle överlämnas till Förenade kungariket och avslog hans begäran om prövningstillstånd i Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland).

21      Genom beslut av den 17 januari 2023 beviljade Supreme Court (Högsta domstolen, Irland), tillika hänskjutande domstol i detta mål, MA prövningstillstånd med avseende på nämnda dom och beslut från High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland).

22      Inför den hänskjutande domstolen gjorde MA gällande att ett överlämnande av honom till Förenade kungariket vore oförenligt med den straffrättsliga legalitetsprincipen (inget brott och inget straff utan lag).

23      I det hänseendet påpekar den hänskjutande domstolen att det i handels- och samarbetsavtalet föreskrivs en mekanism för överlämnande mellan Förenade kungariket och medlemsstaterna. Med hänvisning till att den mekanismen är identisk med den mekanism som har införts genom rambeslut 2002/584, och mot bakgrund av den irländska lagstiftning genom vilken det rambeslutet och handels- och samarbetsavtalet har införlivats med den irländska rättsordningen, gör den hänskjutande domstolen bedömningen att Förenade kungariket i kraft av nämnda irländska lagstiftning och nämnda rambeslut ska behandlas som om landet vore en medlemsstat.

24      Den hänskjutande domstolen framhåller vidare att om MA överlämnas till Förenade kungariket och döms till fängelse, kommer frågan om hans eventuella villkorliga frigivning att regleras av lagstiftning i Förenade kungariket som antogs efter tidpunkten för det påstådda begåendet av de brott för vilka han har lagförts.

25      Bestämmelserna om villkorlig frigivning i Nordirland (Förenade kungariket) ändrades nämligen med verkan den 30 april 2021. Före denna ändring kunde en person som hade dömts för vissa terroristbrott beviljas automatisk villkorlig frigivning efter att ha avtjänat hälften av sitt straff. Enligt den ordning som gäller från och med ovannämnda datum måste villkorlig frigivning av en sådan person godkännas av en särskild myndighet och får endast ske efter det att den berörda personen har avtjänat två tredjedelar av sitt straff.

26      I detta hänseende framhåller den hänskjutande domstolen att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) tidigare har förkastat argumentet att retroaktiva ändringar av system för straffeftergift eller förtida frigivning skulle utgöra ett åsidosättande av artikel 7 i Europakonventionen men att Europadomstolen i domen av den 21 oktober 2013 i målet Del Río Prada mot Spanien (CE:ECHR:2013:1021JUD004275009) fann att åtgärder som vidtas medan ett straff verkställs kan påverka dess omfattning. För att kunna avgöra det nationella målet anser sig den hänskjutande domstolen därför behöva få det fastställt huruvida den domen innebär en ändring av Europadomstolens tidigare praxis.

27      Genom dom av den 19 april 2023 fann Supreme Court of the United Kingdom (Förenade kungarikets högsta domstol) att tillämpningen från och med den 30 april 2021 av det nya systemet för villkorlig frigivning på brott som hade begåtts innan det systemet trädde i kraft inte var oförenlig med artikel 7 i Europakonventionen, eftersom systemet endast ändrar de närmare omständigheterna för verkställigheten av de berörda personernas frihetsstraff och inte innebar att dessa straff förlängdes.

28      I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen gjort bedömningen att inget avseende ska fästas vid MA:s argument att det skulle föreligga en risk för åsidosättande av artikel 7 i Europakonventionen. Nämnda domstol har därvid bland annat beaktat dels att Förenade kungarikets rättssystem erbjuder garantier såvitt avser tillämpning av Europakonventionen, dels att det inte har visats att det föreligger något systemfel som innebär att de rättigheter som garanteras i Europakonventionen sannolikt skulle komma att kränkas på ett flagrant sätt vid ett överlämnande av MA, dels att denne skulle ha möjlighet att väcka talan vid Europadomstolen.

29      Den hänskjutande domstolen är emellertid osäker på huruvida det är möjligt att dra en liknande slutsats såvitt avser risken för åsidosättande av artikel 49.1 i stadgan.

30      I detta hänseende påpekar den hänskjutande domstolen att den omständigheten att artikel 49.1 i stadgan motsvarar artikel 7.1 i Europakonventionen innebär att dessa båda bestämmelser i enlighet med artikel 52.3 i stadgan i princip ska tillmätas samma räckvidd. Således vore det tänkbart att grunda sig på det resonemang som har förts såvitt avser artikel 7.1 i Europakonventionen utan att göra några kompletterande kontroller.

31      Den hänskjutande domstolen anser emellertid att EU-domstolen ännu inte uttalat sig om vad artikel 49 i stadgan innebär såvitt avser en ändring av nationella bestämmelser om villkorlig frigivning.

32      Med tanke på att den verkställande staten är skyldig att överlämna den eftersökte, finns det enligt den hänskjutande domstolen dessutom anledning att bedöma huruvida den staten är behörig att pröva ett resonemang som grundar sig på att straffrelaterade bestämmelser som sannolikt kommer att tillämpas i den utfärdande staten är oförenliga med artikel 49.1 i stadgan, samtidigt som denna stat inte är skyldig att iaktta stadgan och EU-domstolen har uppställt höga krav på att hänsyn ska tas till risken för att de grundläggande rättigheterna kan komma att kränkas i den utfärdande medlemsstaten.

33      Därför anser den hänskjutande domstolen sig behöva ställa en fråga till EU-domstolen om vilka kriterier en verkställande rättslig myndighet ska tillämpa vid bedömning av huruvida den straffrättsliga legalitetsprincipen riskerar att åsidosättas under omständigheter där varken den nationella grundlagen eller Europakonventionen utgör hinder för överlämnande.

34      Mot denna bakgrund beslutade Supreme Court (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Om överlämnande begärs i syfte att väcka åtal för terroristbrott, i enlighet med [handels- och samarbetsavtalet], och personen motsätter sig ett sådant överlämnande på den grunden att han eller hon hävdar att överlämnandet skulle strida mot artikel 7 i [Europakonventionen] och artikel 49.[1] i [stadgan], på den grunden att en lagstiftningsåtgärd har införts som ändrade den del av straffet som skulle behöva avtjänas i fängsligt förvar liksom arrangemangen för villkorlig frigivning, och som har antagits efter tidpunkten för det påstådda brottet för vilket överlämnande begärs, och där följande omständigheter råder:

i)      den anmodande staten (i det här fallet Förenade kungariket) är part i Europakonventionen och ger verkan åt den i sin inhemska lagstiftning …,

ii)      genomförandet av åtgärderna i fråga för fångar som redan avtjänar straff som utdömts av domstol har av domstolarna i Förenade kungariket … fastställts vara förenligt med Europakonventionen,

iii)      alla personer, även personen i det fall han överlämnas, har möjlighet att inge klagomål till [Europadomstolen],

iv)      det finns inga skäl att anta att en dom av [Europadomstolen] inte skulle genomföras av den anmodande staten,

v)      Supreme Court [(Högsta domstolen)] är i enlighet därmed förvissad om att det inte är konstaterat att överlämnande skulle innebära en verklig risk för överträdelse av artikel 7 i [Europakonventionen] eller [den nationella grundlagen],

vi)      det har inte hävdats att överlämnande hindras av artikel 19 i stadgan,

vii)      artikel 49 i stadgan är inte tillämplig under handläggningen eller på domens avkunnande,

viii)      det har inte påståtts att det finns skäl att anta att det finns någon märkbar skillnad i tillämpning mellan artikel 7 i [Europakonventionen] och artikel 49 i stadgan,

har en domstol vars avgöranden inte kan överklagas i enlighet med artikel 267.3 FEUF, och med beaktande av artikel 52.3 i stadgan och förtroende- och tillitsplikten mellan medlemsstaterna och dem som är skyldiga att genomföra överlämnanden enligt bestämmelserna i rambeslut 2002/584 och [handels- och samarbetsavtalet], rätt att göra gällande att den eftersökta personen inte har visat att det föreligger någon verklig risk för att ett överlämnande av honom eller henne skulle strida mot artikel 49.[1] i stadgan, eller är den domstolen skyldig att genomföra någon ytterligare utredning, och om så är fallet, vilken är karaktären och omfattningen av denna utredning?”

 Förfarandet vid EU-domstolen

35      Genom beslut av den 22 april 2024, Alchaster (C‑202/24, EU:C:2024:343), beslutade domstolens ordförande att målet ska handläggas skyndsamt i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 105.1 i domstolens rättegångsregler.

 Prövning av tolkningsfrågan

36      Med tanke på att den hänskjutande domstolen såväl i motiveringen till begäran om förhandsavgörande som i själva tolkningsfrågan har hänvisat till rambeslut 2002/584, finner EU-domstolen inledningsvis för gott att erinra om att det – som generaladvokaten också framhöll i punkt 33 i sitt förslag till avgörande – framgår av artikel 1.1 i det rambeslutet att dettas tillämpningsområde inskränker sig till verkställigheten av europeiska arresteringsorder utfärdade av medlemsstater. Av detta följer att nämnda rambeslut inte reglerar verkställigheten av arresteringsorder – såsom de i det nationella målet aktuella – som Förenade kungariket har utfärdat efter det att övergångsperioden i enlighet med artikel 126 i avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen upphörde den 31 december 2020.

37      Således är det påkallat att anse att den hänskjutande domstolen i allt väsentligt har ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida handels- och samarbetsavtalet jämfört med artikel 49.1 i stadgan ska tolkas så, att en verkställande rättslig myndighet, i ett fall där en person som avses i en arresteringsorder utfärdad på grundval av det avtalet har gjort gällande en risk för att nämnda artikel 49.1 ska komma att åsidosättas vid ett överlämnande till Förenade kungariket på grund av att det efter tidpunkten för det påstådda begåendet av det brott som personen har lagförts för har gjorts en ändring i villkoren för villkorlig frigivning till nackdel för nämnda person, ska pröva huruvida en sådan risk för åsidosättande av artikel 49.1 i stadgan föreligger innan den beslutar om verkställigheten av arresteringsordern – i en situation där denna rättsliga myndighet redan har funnit att det inte föreligger någon risk för åsidosättande av artikel 7 i Europakonventionen, på grundval av de garantier i fråga om efterlevnad av Europakonventionen som rättssystemet i Förenade kungariket allmänt erbjuder och på grundval av möjligheten för den aktuella personen att väcka talan vid Europadomstolen.

38      Den formella omständigheten att den hänskjutande domstolen i sin tolkningsfråga inte har hänvisat till någon viss bestämmelse i handels- och samarbetsavtalet utgör inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av huruvida det har hänvisats därtill i frågan (se, analogt, dom av den 18 april 2023, E. D. L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom), C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 29).

39      I artikel 1 i handels- och samarbetsavtalet anges att detta lägger grunden för breda förbindelser mellan unionen och Förenade kungariket, inom ett område med välstånd och god grannsämja som utmärks av nära och fredliga förbindelser som bygger på samarbete och som respekterar parternas autonomi och suveränitet.

40      Ett av de syften som för det ändamålet eftersträvas genom handels- och samarbetsavtalet är, såsom framgår av punkt 23 i ingressen till detta, att stärka unionens och Förenade kungarikets säkerhet genom att möjliggöra samarbete i fråga om förebyggande, förhindrande, utredning, avslöjande eller lagföring av brott och verkställighet av straffrättsliga påföljder, inbegripet skydd mot och förebyggande av hot mot den allmänna säkerheten.

41      Detta specifika syfte, vilket utgör en aspekt av det allmänna mål för handels- och samarbetsavtalet som anges i artikel 1 i detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2021, Governor of Cloverhill Prison m.fl., C‑479/21 PPU, EU:C:2021:929, punkt 67), ges konkret uttryck i del tre av avtalet, i enlighet med vad som anges i artikel 522.1 i detta.

42      Såvitt avser de allmänna villkoren för tillämpningen av denna del tre, anges i artikel 524.1 i handels- och samarbetsavtalet att det samarbete som föreskrivs i nämnda del tre grundar sig dels på unionens, Förenade kungarikets och medlemsstaternas långvariga respekt för demokratin, rättsstatens principer och skyddet för enskildas grundläggande fri- och rättigheter, inbegripet såsom dessa fastställs i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och i Europakonventionen, dels på vikten av att på inhemsk nivå ge verkan åt fri- och rättigheterna i Europakonventionen.

43      Inom ramen för detta samarbete syftar avdelning VII i samma del tre enligt artikel 596 i handels- och samarbetsavtalet till att säkerställa att systemet för utlämning mellan å ena sidan medlemsstaterna och å andra sidan Förenade kungariket är baserat på en mekanism för överlämnande på grundval av en arresteringsorder i enlighet med villkoren i den avdelningen.

44      I artiklarna 600 och 601 i handels- och samarbetsavtalet anges i vilka fall verkställighet av en arresteringsorder utfärdad på grundval av det avtalet ska respektive får vägras.

45      Därutöver innehåller artiklarna 602 och 603 i handels- och samarbetsavtalet bestämmelser om undantag för politiska brott respektive undantag på grund av medborgarskap, medan det i artikel 604 i avtalet slås fast vilka garantier som i mer specifika fall ska lämnas av den utfärdande staten.

46      Det föreskrivs visserligen inte uttryckligen i någon av handels- och samarbetsavtalets bestämmelser att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa en arresteringsorder utfärdad av Förenade kungariket på grundval av det avtalet, men det följer av strukturen hos avdelning VII i del tre i avtalet, och i synnerhet av de olika funktionerna hos artiklarna 600–604 i detta, att det – såsom generaladvokaten också framhöll i punkt 69 i sitt förslag till avgörande – endast är med hänvisning till skäl som framgår av handels- och samarbetsavtalet som en medlemsstat får vägra att verkställa en sådan arresteringsorder (se, analogt, dom av den 14 september 2023, Sofiyska gradska prokuratura (På varandra följande arresteringsorder), C‑71/21, EU:C:2023:668, punkt 48).

47      När det mer specifikt gäller en sådan situation som den som är i fråga i det nationella målet, föreskrivs det för övrigt uttryckligen i artikel 599.3 i handels- och samarbetsavtalet att en stat – såvida inget annat följer av artiklarna 600, 601.1 b–h och 602–604 i samma avtal – inte får vägra att verkställa en arresteringsorder avseende bland annat terrorism om de ifrågavarande brotten kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer.

48      Av resonemanget ovan följer att en verkställande rättslig myndighet i princip är skyldig att verkställa en sådan arresteringsorder som dem som är i fråga i det nationella målet, men icke desto mindre anges det i artikel 524.2 i handels- och samarbetsavtalet att ingenting i del tre i det avtalet ska påverka skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheter och rättsprinciper som särskilt återspeglas i Europakonventionen och, när det gäller unionen och dess medlemsstater, stadgan.

49      Den skyldighet att respektera stadgan som erinras om i nämnda artikel 524.2 åvilar medlemsstaterna när dessa beslutar om överlämnande av en person till Förenade kungariket, eftersom ett beslut om ett sådant överlämnande är att anse som en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. Således är verkställande rättsliga myndigheter i medlemsstaterna skyldiga att i samband med antagandet av ett sådant beslut garantera respekten för de grundläggande rättigheter som i stadgan tillerkänns den person som avses i en arresteringsorder utfärdad på grundval av handels- och samarbetsavtalet, varvid det saknar betydelse i detta hänseende att stadgan inte är tillämplig på Förenade kungariket (se, analogt, dom av den 6 september 2016, Petruhhin, C‑182/15, EU:C:2016:630, punkterna 52 och 53).

50      Bland dessa rättigheter märks särskilt de som följer av artikel 49.1 i stadgan, där det bland annat föreskrivs att det inte får utmätas ett straff som är strängare än det som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks.

51      Att det föreligger en risk för att de ovannämnda rättigheterna ska komma att kränkas kan således ge en verkställande rättslig myndighet möjlighet att efter en lämplig prövning avstå från att verkställa en arresteringsorder utfärdad på grundval av handels- och samarbetsavtalet (se, analogt, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 59, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 72, och dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag), C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 43).

52      När det gäller hur en sådan prövning ska gå till, framgår det av domstolens praxis rörande rambeslut 2002/584 att bedömningen i samband med ett förfarande för verkställighet av en europeisk arresteringsorder av huruvida det föreligger en verklig risk för kränkning av de grundläggande rättigheter som garanteras i artiklarna 4, 7, 24 och 47 i stadgan i princip ska ske genom en prövning i två separata steg som inte får blandas samman, eftersom de innebär bedömning mot bakgrund av olika kriterier, utan följaktligen måste genomföras i tur och ordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 89–94, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkterna 60, 61 och 68, dom av den 18 april 2023, E. D. L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom), C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 55, och dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag), C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

53      I det första steget ska den verkställande rättsliga myndigheten fastställa huruvida det föreligger objektiva, tillförlitliga, precisa och vederbörligen uppdaterade uppgifter som visar att det i den utfärdande medlemsstaten råder en verklig risk för att en av dessa grundläggande rättigheter ska komma att kränkas antingen på grund av systematiska eller allmänna brister eller på grund av brister som mer specifikt berör en objektivt identifierbar personkrets (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 89, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 102, och dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag), C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 47).

54      I det andra steget ska sedan den verkställande rättsliga myndigheten på ett konkret och precist sätt kontrollera i vilken utsträckning de brister som har konstaterats i det första steget av den prövning som avses i den föregående punkten i förevarande dom kan komma att inverka på den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder och huruvida det mot bakgrund av dennes personliga förhållanden finns grundad anledning att anta att han eller hon vid utlämnande till den utfärdande medlemsstaten skulle löpa en verklig risk att bli utsatt för en kränkning av dessa grundläggande rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 94, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 106, och dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag), C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 48).

55      Kravet på att genomföra en sådan prövning i två steg kan emellertid – såsom generaladvokaten också i allt väsentligt angav i punkt 76 i sitt förslag till avgörande – inte överföras till den bedömning som i samband med ett förfarande för verkställighet av en arresteringsorder utfärdad på grundval av handels- och samarbetsavtalet görs av risken för åsidosättande av artikel 49.1 i stadgan.

56      Det förenklade och effektiva system för överlämnande av dömda eller misstänkta personer som införs genom rambeslut 2002/584 bygger nämligen på den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna liksom på principen om ömsesidigt erkännande, vilken enligt skäl 6 i det rambeslutet utgör en ”hörnsten” i det straffrättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkterna 40 och 41, och dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag), C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkterna 35 och 36).

57      Principen om ömsesidigt förtroende innebär, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, att var och en av medlemsstaterna, utom under exceptionella omständigheter, ska anse att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och i synnerhet de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 191, och dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 93).

58      När medlemsstaterna tillämpar unionsrätten kan de således, enligt unionsrätten, vara skyldiga att presumera att de andra medlemsstaterna iakttar de grundläggande rättigheterna, vilket innebär att medlemsstaterna inte endast saknar rätt att kräva att en annan medlemsstat tillämpar en högre nationell nivå på skyddet för de grundläggande rättigheterna än den som säkerställs genom unionsrätten, utan även – utom i exceptionella fall – saknar rätt att kontrollera huruvida denna andra medlemsstat i ett enskilt fall verkligen har iakttagit de grundläggande rättigheter som unionen skyddar (se, för ett liknande resonemang, yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 192, och dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 94).

59      Tanken bakom att en verkställande rättslig myndighet måste ha konstaterat sådana brister som avses i punkt 53 i förevarande dom innan den på ett konkret och precist sätt får kontrollera huruvida den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder löper en verklig risk för att bli utsatt för en kränkning av en grundläggande rättighet är just att undvika att sådana kontroller kan genomföras i fall där det inte föreligger exceptionella omständigheter, vilket betyder att denna skyldighet är en konsekvens av den presumtion för den utfärdande medlemsstatens iakttagande av de grundläggande rättigheterna som följer av principen om ömsesidigt förtroende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 114–116).

60      Att denna skyldighet iakttas gör det bland annat möjligt att slå vakt om den ansvarsfördelning mellan den utfärdande och den verkställande medlemsstaten i fråga om uppfyllandet av krav knutna till de grundläggande rättigheterna som följer av en fullständig tillämpning av principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande, vilka ligger till grund för systemet med en europeisk arresteringsorder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 46, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 72 och 96, och dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag), C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 43).

61      Principen om ömsesidigt erkännande är emellertid specifik just för förbindelserna mellan medlemsstaterna.

62      Den principen bygger nämligen på den grundläggande premissen att varje medlemsstat dels med alla andra medlemsstater delar en rad gemensamma värden som ligger till grund för unionen i enlighet med vad som anges i artikel 2 FEU, dels erkänner att de andra medlemsstaterna delar dessa värden med den (se, för ett liknande resonemang, yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 168).

63      Vidare har denna princip grundläggande betydelse för unionen och för dess medlemsstater, eftersom den gör det möjligt att skapa och upprätthålla ett europeiskt område utan inre gränser (se, för ett liknande resonemang, yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 191).

64      Domstolen har också uttalat att begränsningen till exceptionella omständigheter av möjligheten att kontrollera huruvida en annan medlemsstat faktiskt i ett konkret fall har respekterat grundläggande rättigheter enligt stadgan dels har samband med unionens särart, dels bidrar till att upprätthålla den jämvikt på vilken unionen är grundad (se, för ett liknande resonemang, yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkterna 193 och 194).

65      Det kan förvisso inte uteslutas att ett internationellt avtal skulle kunna ge upphov till en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna och vissa tredjeländer.

66      Domstolen har således funnit detta vara fallet såvitt avser förbindelserna mellan medlemsstaterna och Konungariket Norge (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2023, Sofiyska gradska prokuratura (På varandra följande arresteringsorder), C‑71/21, EU:C:2023:668, punkterna 32 och 39).

67      Konungariket Norge har emellertid en särställning genom sina förmånliga förbindelser med unionen, vilka går utöver ett rent ekonomiskt och kommersiellt samarbete i så måtto att detta tredjeland är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, deltar i det gemensamma europeiska asylsystemet, genomför och tillämpar Schengenregelverket och har ingått ett avtal med unionen om ett förfarande för överlämnande mellan unionens medlemsstater och Island och Norge, vilket trädde i kraft den 1 november 2019 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2021, JR (Arresteringsorder – fällande dom från ett tredjeland medlem i EES), C‑488/19, EU:C:2021:206, punkt 60).

68      Därutöver har domstolen framhållit dels att parterna i det sistnämnda avtalet – i ingressen till detta – har gett uttryck för sitt ömsesidiga förtroende för varandras rättssystems uppbyggnad och funktion liksom för varandras förmåga att garantera en opartisk rättegång, dels att bestämmelserna i det avtalet är mycket lika de motsvarande bestämmelserna i rambeslut 2002/584 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2020, Ruska Federacija, C‑897/19 PPU, EU:C:2020:262, punkterna 73 och 74).

69      Det resonemang som avspeglas i punkt 66 i förevarande dom, vilket grundar sig på de specifika förbindelserna mellan unionen och vissa stater som är medlemmar i EES, kan emellertid inte utsträckas till att omfatta samtliga tredjeländer.

70      När det mer specifikt gäller den ordning som införs genom handels- och samarbetsavtalet, måste det inledningsvis konstateras att de förbindelser mellan unionen och Förenade kungariket som inrättas genom det avtalet inte är lika förmånliga som de förbindelser som beskrivs i rättspraxis (se punkterna 67 och 68 i förevarande dom). I synnerhet ingår Förenade kungariket inte i det europeiska område utan inre gränser för vilket principen om ömsesidigt förtroende är en av förutsättningarna.

71      Vidare framgår det visserligen av artikel 524.1 i handels- och samarbetsavtalet – såsom har nämnts i punkt 42 i förevarande dom – att samarbetet mellan Förenade kungariket och medlemsstaterna grundar sig på långvarig respekt för skyddet för enskildas grundläggande fri- och rättigheter, men däremot anges det inte att detta samarbete skulle vila på ett vidmakthållande av det ömsesidiga förtroende mellan de berörda staterna som förelåg innan Förenade kungariket lämnade unionen den 31 januari 2020.

72      Slutligen finns det också materiella skillnader mellan handels- och samarbetsavtalets bestämmelser om den överlämnandemekanism som inrättas genom det avtalet och de motsvarande bestämmelserna i rambeslut 2002/584.

73      I detta hänseende ska det bland annat påpekas att det rambeslutet inte innehåller några undantagsbestämmelser avseende brotts politiska karaktär eller eftersöktas medborgarskap som medger att verkställighet av europeiska arresteringsorder vägras i situationer jämförbara med dem som avses i artiklarna 602.2 och 603.2 i handels- och samarbetsavtalet. Sådana undantag illustrerar gränserna för förtroendet mellan parterna i det avtalet.

74      Nämnda rambeslut innehåller inte heller någon bestämmelse som är jämförbar med artikel 604 c i handels- och samarbetsavtalet, där det uttryckligen föreskrivs att om det finns välgrundade skäl att anta att det föreligger en verklig risk för skyddet av en eller flera av en eftersökts grundläggande rättigheter – vilka sådana rättigheter det än må röra sig om – får den verkställande rättsliga myndigheten om så erfordras kräva ytterligare garantier för behandlingen av den eftersökte efter överlämnandet innan den fattar beslut om huruvida arresteringsordern ska verkställas.

75      Denna artikel 604 c gör det alltså möjligt att begära ytterligare garantier i syfte att skingra sådana tvivel rörande respekten i den utfärdande staten för de grundläggande rättigheterna som inte kan undanröjas på grundval av förtroendet mellan Förenade kungariket och medlemsstaterna, utan att det innan denna mekanism genomförs först måste ha konstaterats att det föreligger antingen systematiska eller allmänna brister eller brister som mer specifikt rör en objektivt identifierbar personkrets.

76      Det föreskrivs visserligen inte uttryckligen i artikel 604 c i handels- och samarbetsavtalet att en verkställande rättslig myndighet får avstå från att verkställa en arresteringsorder om den inte har fått några ytterligare garantier eller anser att de ytterligare garantier som den har fått inte är tillräckliga för att undanröja de skäl som ursprungligen fick den att göra bedömningen att det förelåg en verklig risk i fråga om skyddet för den eftersöktes grundläggande rättigheter.

77      Om den bestämmelsen tolkades på ett annat sätt skulle det emellertid innebära att den ändamålsenliga verkan med den i bestämmelsen föreskrivna mekanismen gick förlorad.

78      Av detta följer att den verkställande rättsliga myndigheten som har att träffa ett avgörande om en arresteringsorder utfärdad på grundval av handels- och samarbetsavtalet inte får besluta om överlämnande av den eftersökte om myndigheten, efter en konkret och precis bedömning av dennes förhållanden, finner att det finns grundad anledning att anta att han eller hon vid ett överlämnande till Förenade kungariket skulle löpa en verklig risk såvitt avsåg skyddet för hans eller hennes grundläggande rättigheter.

79      Detta betyder att om den som avses i en arresteringsorder utfärdad på grundval av handels- och samarbetsavtalet har gjort gällande inför den verkställande rättsliga myndigheten att det föreligger en risk för åsidosättande av artikel 49.1 i stadgan om han eller hon överlämnas till Förenade kungariket, skulle myndigheten handla i strid med den i artikel 524.2 i det avtalet föreskrivna skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna om den beslutade om ett sådant överlämnande utan att först konkret ha fastställt, genom en lämplig prövning i den mening som avses i punkt 51 i förevarande dom, huruvida det finns grundad anledning att anta att den eftersökte löper en verklig risk att utsättas för ett sådant åsidosättande.

80      När det gäller hur detta fastställande ska gå till, är det för det första viktigt att framhålla att den omständigheten att det finns förklaringar och godkännanden av internationella traktater som i princip säkerställer iakttagandet av grundläggande rättigheter visserligen inte i sig är tillräcklig för att säkra ett lämpligt skydd mot risken för kränkning av grundläggande fri- och rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2016, Petruhhin, C‑182/15, EU:C:2016:630, punkt 57) men att den verkställande rättsliga myndigheten likafullt ska ta hänsyn till att Förenade kungariket sedan länge respekterar skyddet för enskildas grundläggande fri- och rättigheter, inbegripet såsom fastställs i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och i Europakonventionen (en omständighet som uttryckligen erinras om i artikel 524.1 i handels- och samarbetsavtalet), och beakta de bestämmelser som i Förenade kungariket föreskrivs och tillämpas med syftet att garantera respekten för de grundläggande rättigheter som anges i Europakonventionen (se, analogt, dom av den 19 september 2018, RO, C‑327/18 PPU, EU:C:2018:733, punkt 52).

81      Att den verkställande rättsliga myndigheten redan har funnit att det saknas risk för åsidosättande av artikel 7 i Europakonventionen, varvid den har grundat sig på de garantier som Förenade kungariket allmänt erbjuder såvitt avser efterlevnad av Europakonventionen och möjligheten för den eftersökte att väcka talan vid Europadomstolen, kan emellertid inte i sig tillmätas avgörande betydelse.

82      Av punkt 78 i förevarande dom följer nämligen att artiklarna 524.2 och 604 c i handels- och samarbetsavtalet jämförda med artikel 49.1 i stadgan ålägger den verkställande rättsliga myndigheten en skyldighet att pröva samtliga relevanta omständigheter i syfte att bedöma den förutsebara situationen för den eftersökte vid ett överlämnande till Förenade kungariket, något som – till skillnad från den prövning i två steg som avses i punkterna 52–54 i förevarande dom – innebär att hänsyn samtidigt ska tas både till gällande regler och rådande praxis i Förenade kungariket och (eftersom principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande inte är tillämpliga) till särdragen hos den eftersöktes individuella situation.

83      Således ska den verkställande rättsliga myndigheten – såsom generaladvokaten angav i punkterna 78 och 79 i sitt förslag till avgörande – göra en självständig prövning mot bakgrund av stadgans bestämmelser, varvid myndigheten inte får inskränka sig till att beakta den rättspraxis från Supreme Court of the United Kingdom (Förenade kungarikets högsta domstol) som har nämnts i punkt 27 ovan eller de i punkt 28 ovan åsyftade allmänna garantier som Förenade kungarikets rättssystem erbjuder.

84      Ett eventuellt konstaterande att det vid överlämnande av den berörda personen till Förenade kungariket skulle föreligga en verklig risk för åsidosättande av artikel 49.1 i stadgan måste därvid grunda sig på ett tillräckligt underlag i fråga om faktiska omständigheter (se, analogt, dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkterna 60 och 61).

85      Detta betyder att den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en arresteringsorder med hänvisning till artiklarna 524.2 och 604 c i handels- och samarbetsavtalet jämförda med artikel 49.1 i stadgan endast om den förfogar över sådana objektiva, tillförlitliga, precisa och vederbörligen uppdaterade uppgifter om den eftersöktes individuella förhållanden som visar att det finns grundad anledning att anta att det föreligger en verklig risk för åsidosättande av nämnda artikel 49.1 (se, analogt, dom av den 6 september 2016, Petruhhin, C‑182/15, EU:C:2016:630, punkt 59, och dom av den 19 september 2018, RO, C‑327/18 PPU, EU:C:2018:733, punkt 61).

86      För det andra innebär den skyldighet att fullständigt lojalt lämna ömsesidigt bistånd som åsyftas i artikel 3.1 i handels- och samarbetsavtalet att den verkställande rättsliga myndigheten, när den prövar huruvida det föreligger en risk för åsidosättande av artikel 49.1 i stadgan, helt och fullt ska utnyttja de instrument som i det avtalet föreskrivs till främjande av samarbetet mellan nämnda myndighet och den utfärdande rättsliga myndigheten.

87      I detta hänseende föreskrivs det till att börja med i artikel 613.2 i handels- och samarbetsavtalet att om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de uppgifter som den utfärdande staten har meddelat inte är tillräckliga för att myndigheten ska kunna besluta om överlämnandet, ska den begära att skyndsamt få nödvändiga kompletterande uppgifter, i synnerhet sådana som rör bland annat artikel 604 i handels- och samarbetsavtalet.

88      Den verkställande rättsliga myndigheten är således skyldig att kräva ett skyndsamt tillhandahållande av sådana kompletterande uppgifter som den i förekommande fall anser sig behöva för att kunna besluta om överlämnandet av en person som avses i en arresteringsorder utfärdad på grundval av handels- och samarbetsavtalet.

89      Eftersom en slutsats med innebörden att det föreligger en verklig risk för åsidosättande av artikel 49.1 i stadgan nödvändigtvis måste grunda sig på en analys av den utfärdande statens rätt, skulle den verkställande rättsliga myndigheten underlåta att iaktta skyldigheten enligt artikel 3.1 i handels- och samarbetsavtalet att fullständigt lojalt lämna ömsesidigt bistånd om den drog en sådan slutsats utan att först ha begärt att den utfärdande rättsliga myndigheten skulle tillhandahålla uppgifter om vilka regler som gäller i nämnda rätt och om hur dessa regler kan tänkas komma att tillämpas på den eftersöktes individuella förhållanden.

90      Vidare åligger det enligt artikel 604 c i handels- och samarbetsavtalet den verkställande rättsliga myndigheten att kräva ytterligare garantier om den anser att det finns välgrundade skäl att anta att det föreligger en verklig risk för åsidosättande av artikel 49.1 i stadgan.

91      Detta betyder att den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en arresteringsorder utfärdad på grundval av handels- och samarbetsavtalet med hänvisning till att det föreligger en sådan risk endast om myndigheten har krävt ytterligare garantier och inte har erhållit garantier som är tillräckliga för att den risk för åsidosättande av artikel 49.1 i stadgan som den ursprungligen hade identifierat ska kunna anses vara undanröjd.

92      För det tredje följer det, såvitt mer specifikt gäller räckvidden för artikel 49.1 i stadgan, av domstolens praxis att artikel 49 i stadgan åtminstone medför samma garantier som föreskrivs i artikel 7 i Europakonventionen, vilket är den artikel som i enlighet med artikel 52.3 i stadgan ska beaktas såsom lägsta tillåtna skyddsnivå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 164, dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 54, dom av den 2 februari 2021, Consob, C‑481/19, EU:C:2021:84, punkt 37, och dom av den 10 november 2022, DELTA STROY 2003, C‑203/21, EU:C:2022:865, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

93      I detta hänseende har den hänskjutande domstolen påpekat att en lagstiftning i Förenade kungariket som antogs efter det påstådda begåendet av de brott som är i fråga i det nationella målet innebär att de som har begått vissa terroristbrott, däribland brott som MA är misstänkt för, kan bli villkorligt frigivna endast om detta godkänns av en särskild myndighet och endast om de har avtjänat två tredjedelar av sitt straff, medan det tidigare systemet innebar automatisk villkorlig frigivning när den dömde hade avtjänat hälften av sitt straff.

94      Av Europadomstolens praxis följer att det vid tillämpning av artikel 7 i Europakonventionen måste göras åtskillnad mellan åtgärder som väsentligen utgör ”straff” och åtgärder som rör ”verkställigheten” eller ”tillämpningen” av ett straff. En åtgärd vars beskaffenhet och syfte rör straffeftergift eller en ändring av systemet för villkorlig frigivning utgör därvid inte en integrerande del av ”straffet” i den mening som avses i nämnda artikel 7 (Europadomstolen, 21 oktober 2013, Del Río Prada mot Spanien, CE:ECHR:2013:1021JUD004275009, § 83).

95      I praktiken är det inte alltid enkelt att skilja mellan en åtgärd som utgör ett ”straff” och en åtgärd som avser ”verkställigheten” av ett straff. För att kunna avgöra huruvida en åtgärd som vidtas medan ett straff verkställs enbart rör de närmare omständigheterna för verkställigheten av straffet eller tvärtom påverkar straffets omfattning, är det därför nödvändigt att i varje enskilt fall se närmare på vad det utmätta ”straffet” i verkligheten innebar i den inhemska rättsordningen vid den ifrågavarande tidpunkten – eller med andra ord att slå fast vilken straffets inneboende beskaffenhet var (Europadomstolen, 21 oktober 2013, Del Río Prada mot Spanien, CE:ECHR:2013:1021JUD004275009, §§ 85 och 90).

96      I detta hänseende har Europadomstolen nyligen bekräftat att den omständigheten att en senareläggning av gränsen för när villkorlig frigivning var möjlig som hade skett efter meddelandet av en viss fällande dom kunde ha gjort frihetsberövandet hårdare var att hänföra till verkställigheten av straffet och inte till själva straffet, varför det inte var möjligt att med ledning av denna omständighet dra slutsatsen att det faktiskt erhållna straffet var tyngre än det som hade utmätts av den domstol som hade prövat målet (Europadomstolen, 31 augusti 2021, Devriendt mot Belgien, CE:ECHR:2021:0831DEC003556719, § 29).

97      En åtgärd som avser verkställigheten av ett straff är således oförenlig med artikel 49.1 i stadgan endast om den innebär en retroaktiv ändring av själva omfattningen av det straff som utmättes med hänvisning till den dag då det aktuella brottet begicks, med resultatet att det faktiska straffet blir strängare än det ursprungligen utmätta. Så är under alla omständigheter inte fallet med en åtgärd som enbart innebär en senareläggning av gränsen för när villkorlig frigivning är möjlig, men det kan förhålla sig annorlunda exempelvis med en åtgärd som i allt väsentligt innebär att möjligheten till villkorlig frigivning avskaffas eller med en åtgärd som tillsammans med andra åtgärder leder till att det ursprungligen utmätta straffets inneboende beskaffenhet blir strängare.

98      Mot bakgrund av det ovan anförda sammantaget ska tolkningsfrågan besvaras på följande sätt. Artiklarna 524.2 och 604 c i handels- och samarbetsavtalet jämförda med artikel 49.1 i stadgan ska tolkas så, att en verkställande rättslig myndighet, i ett fall där en person som avses i en arresteringsorder utfärdad på grundval av det avtalet har gjort gällande en risk för att nämnda artikel 49.1 ska komma att åsidosättas vid ett överlämnande till Förenade kungariket på grund av att det efter tidpunkten för det påstådda begåendet av det brott som personen har lagförts för har gjorts en ändring i villkoren för villkorlig frigivning till nackdel för nämnda person, ska göra en självständig prövning av huruvida en sådan risk föreligger innan den beslutar om verkställigheten av arresteringsordern – i en situation där denna rättsliga myndighet redan har funnit att det inte föreligger någon risk för åsidosättande av artikel 7 i Europakonventionen, på grundval av de garantier i fråga om efterlevnad av Europakonventionen som Förenade kungariket allmänt erbjuder och på grundval av möjligheten för den aktuella personen att väcka talan vid Europadomstolen. Efter att ha gjort denna prövning får den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa arresteringsordern endast om den, efter att ha krävt att få kompletterande uppgifter och ytterligare garantier av den utfärdande rättsliga myndigheten, förfogar över objektiva, tillförlitliga, precisa och vederbörligen uppdaterade uppgifter som visar att det finns en verklig risk för att själva omfattningen av det straff som utmättes med hänvisning till den dag då det ifrågavarande brottet begicks har ändrats på så sätt att det faktiska straffet blir strängare än det ursprungligen utmätta straffet.

 Rättegångskostnader

99      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artiklarna 524.2 och 604 c i avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, jämförda med artikel 49.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

ska tolkas på följande sätt:

En verkställande rättslig myndighet, i ett fall där en person som avses i en arresteringsorder utfärdad på grundval av det avtalet har gjort gällande en risk för att nämnda artikel 49.1 ska komma att åsidosättas vid ett överlämnande till Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland på grund av att det efter tidpunkten för det påstådda begåendet av det brott som personen har lagförts för har gjorts en ändring i villkoren för villkorlig frigivning till nackdel för nämnda person, ska göra en självständig prövning av huruvida en sådan risk föreligger innan den beslutar om verkställigheten av arresteringsordern – i en situation där denna rättsliga myndighet redan har funnit att det inte föreligger någon risk för åsidosättande av artikel 7 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilken undertecknades i Rom den 4 november 1950, på grundval av de garantier i fråga om efterlevnad av den konventionen som Förenade kungariket allmänt erbjuder och på grundval av möjligheten för den aktuella personen att väcka talan vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Efter att ha gjort denna prövning får den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa arresteringsordern endast om den, efter att ha krävt att få kompletterande uppgifter och ytterligare garantier av den utfärdande rättsliga myndigheten, förfogar över objektiva, tillförlitliga, precisa och vederbörligen uppdaterade uppgifter som visar att det finns en verklig risk för att själva omfattningen av det straff som utmättes med hänvisning till den dag då det ifrågavarande brottet begicks har ändrats på så sätt att det faktiska straffet blir strängare än det ursprungligen utmätta straffet.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: engelska.

i      Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.