–

Irland, genom M. Browne, Chief State Solicitor, A. Burke och A. Joyce, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av A. Thuillier, BL,

–

Europeiska kommissionen, genom C. Georgieva, H. Kranenborg, P.-J. Loewenthal och F. Wilman, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 15.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 2002, s. 37) och av artikel 47 andra stycket, artikel 52.1 och artikel 53 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett brottmål mot HYA, IP, DD, ZI och SS avseende deltagande i en organiserad kriminell grupp.

3

I skäl 11 i direktiv 2002/58 anges följande:

”I likhet med [Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT EGT L 281, 1995, s. 31)] omfattar det här direktivet inte sådana frågor om skydd av grundläggande fri- och rättigheter som rör verksamhet som inte regleras av gemenskapslagstiftningen. Det ändrar därför inte den befintliga jämvikten mellan den enskildes rätt till integritet och medlemsstaternas möjligheter att vidta sådana åtgärder, enligt artikel 15.1 i det här direktivet, som krävs för att skydda allmän säkerhet, försvar, statens säkerhet (inbegripet statens ekonomiska välstånd när verksamheten rör statens säkerhet) och brottsbekämpning. Det här direktivet påverkar följaktligen inte medlemsstaternas möjlighet att utföra laglig avlyssning av elektronisk kommunikation eller att vidta andra åtgärder om det är nödvändigt för något av dessa ändamål och sker i enlighet med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna[, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen),] i den tolkning dessa fått i rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Sådana åtgärder måste vara lämpliga, i strikt proportion till det avsedda ändamålet och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. De bör omfattas av lämpliga skyddsmekanismer i överensstämmelse med [Europakonventionen].”

4

I artikel 5.1 i direktiv 2002/58 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall genom nationell lagstiftning säkerställa konfidentialitet vid kommunikation och därmed förbundna trafikuppgifter via allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. De skall särskilt förbjuda avlyssning, uppfångande med tekniskt hjälpmedel, lagring eller andra metoder som innebär att kommunikationen och de därmed förbundna trafikuppgifterna kan fångas upp eller övervakas av andra personer än användarna utan de berörda användarnas samtycke, utom när de har laglig rätt att göra detta i enlighet med artikel 15.1. Denna punkt får inte förhindra teknisk lagring som är nödvändig för överföring av kommunikationen utan att det påverkar principen om konfidentialitet.”

5

I artikel 15.1 i detta direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får genom lagstiftning vidta åtgärder för att begränsa omfattningen av de rättigheter och skyldigheter som anges i artikel 5, artikel 6, artikel 8.1, 8.2, 8.3 och 8.4 och artikel 9 i detta direktiv när en sådan begränsning i ett demokratiskt samhälle är nödvändig, lämplig och proportionell för att skydda nationell säkerhet (dvs. statens säkerhet), försvaret och allmän säkerhet samt för förebyggande, undersökning, avslöjande av och åtal för brott eller vid obehörig användning av ett elektroniskt kommunikationssystem enligt artikel 13.1 i direktiv [95/46]. Medlemsstaterna får för detta ändamål bland annat vidta lagstiftningsåtgärder som innebär att uppgifter får bevaras under en begränsad period som motiveras av de skäl som fastställs i denna punkt. Alla åtgärder som avses i denna punkt skall vara i enlighet med de allmänna principerna i gemenskapslagstiftningen, inklusive principerna i artikel 6.1 och 6.2 [FEU].”

6

I artikel 121.4 i den bulgariska konstitutionen föreskrivs att ”rättsliga avgöranden ska vara motiverade”.

7

I artikel 34 i Nakazatelno protsesualen kodeks (straffprocesslagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad NPK), föreskrivs att ”varje domstolsbeslut måste innehålla … en motivering …”.

8

I enlighet med artikel 105.2 NPK ”[ska m]ateriella bevis som inte har samlats in eller fastställts i enlighet med de villkor och förfaranden som föreskrivs i denna kodex … inte godtas”.

9

I artikel 173.1 NPK föreskrivs följande:

”Användningen av särskilda utredningsmetoder under förundersökningen förutsätter att den åklagare som ansvarar för utredningen lämnar in en skriftlig motiverad ansökan till domstolen. …”

10

I artikel 174.3 och 174.4 NPK, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”3)   Ett tillstånd att använda särskilda utredningsmetoder i förfaranden som omfattas av Spetsializiran nakazatelen sads [Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien] behörighet ska i förväg beviljas av dess ordförande. …

4)   Den myndighet som avses i punkterna 1–3 ska avgöra saken genom ett motiverat beslut. …”

11

I artikel 14.1 i zakon za spetsialnite razuznavatelni sredstva (lagen om särskilda utredningsmetoder) (DV nr 95 av den 21 oktober 1997, s. 2), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad ZSRS), föreskrivs följande:

”Användningen av särskilda utredningsmetoder kräver att det upprättas en motiverad skriftlig begäran …”

12

I artikel 15.1 ZSRS, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”… Ordförandena för Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) … ger … skriftligt tillstånd att använda särskilda utredningsmetoder, med angivande av skälen för sitt beslut.”

13

Spetsializirana prokuratura (Särskilda åklagarmyndigheten, Bulgarien) lämnade mellan den 10 april och den 23 maj 2017 in sju ansökningar till ordföranden för Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) om tillstånd att använda särskilda utredningsmetoder för att avlyssna och uppfånga eller till och med övervaka och spåra IP:s, DD:s, ZI:s och SS:s telefonsamtal, vilka är fyra personer som misstänks ha begått allvarliga brott.

14

Respektive ansökan om telefonavlyssning beskrev på ett detaljerat, utförligt och motiverat sätt föremålet för ansökan, den berörda personens namn och telefonnummer, sambandet mellan det numret och den personen, den bevisning som dittills hade samlats in och den berörda personens påstådda roll i de brottsliga handlingarna. Behovet av att genomföra de begärda telefonavlyssningarna för att samla in bevisning avseende den brottsliga verksamhet som var föremål för utredningen, samt skälen och de omständigheter som visade att det var omöjligt att samla in dessa uppgifter med hjälp av andra medel, motiverades också på ett särskilt sätt.

15

Ordföranden för Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) biföll respektive ansökan samma dag som de lämnades in och utfärdade följaktligen sju beslut om tillstånd till telefonavlyssning. Enligt den domstolen motsvarar tillstånden till telefonavlyssning en färdig mall som är avsedd att täcka alla möjliga fall där tillstånd beviljas, utan att det däri – med undantag för den tidsperiod för vilken de särskilda utredningsmetoderna har beviljats – hänvisas till de faktiska och rättsliga omständigheterna. På grundval av dessa tillstånd spelades vissa av IP:s, DD:s, ZI:s och SS:s samtal in och lagrades.

16

Den 19 juni 2020 åtalade den särskilda åklagarmyndigheten dessa fyra personer samt en femte person, HYA, för att ha deltagit i en organiserad kriminell liga som i vinstsyfte smugglade in tredjelandsmedborgare till Bulgarien, hjälpte dem att olagligen resa in på bulgariskt territorium samt tog emot eller betalade mutor i samband med denna verksamhet.

17

Den domstol som ursprungligen hade att pröva målet i sak, det vill säga Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen), ansåg att innehållet i de inspelade samtalen var av direkt betydelse för att fastställa huruvida anklagelserna mot IP, DD, ZI och SS var välgrundade. Den fann att det ankom på den att först pröva giltigheten av det förfarande som ledde fram till tillstånd till telefonavlyssning.

18

I detta sammanhang beslutade den hänskjutande domstolen, genom beslut av den 3 juni 2021, att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen för att få klarhet, vilket var föremål för den första frågan, i huruvida en nationell praxis, enligt vilken skyldigheten att motivera ett domstolsbeslut, genom vilket det efter en motiverad ansökan från de straffrättsliga myndigheterna ges tillstånd att använda särskilda utredningsmetoder, är uppfylld när det i beslutet, vilket har upprättats enligt en färdig mall som inte innehåller någon individuell motivering, endast anges att de krav som föreskrivs i den lagstiftning som beslutet hänvisar till har iakttagits, är förenlig med artikel 15.1 sista meningen i direktiv 2002/58, jämförd med skäl 11 i samma direktiv.

19

I dom av den 16 februari 2023, HYA m.fl. (Skäl för att bevilja tillstånd till telefonavlyssning) (C‑349/21, EU:C:2023:102) (nedan kallad domen HYA m.fl. I), slog domstolen fast att artikel 15.1 i direktiv 2002/58, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en sådan nationell praxis, under förutsättning att de exakta skälen till varför den behöriga domaren ansåg att de rättsliga kraven hade iakttagits mot bakgrund av de faktiska och rättsliga omständigheter som kännetecknar det aktuella fallet, enkelt och otvetydigt kan utläsas vid en jämförelse av beslutet med ansökan om tillstånd, varvid nämnda ansökan, efter det att tillstånd har givits, ska göras tillgänglig för den person mot vilken tillstånd att använda särskilda utredningsmetoder har beviljats.

20

Under dessa omständigheter slog domstolen fast, i punkt 66 i nämnda dom, att det saknades anledning att besvara den andra frågan, genom vilken den hänskjutande domstolen ville få klarhet i huruvida det, för det fall den första frågan skulle besvaras nekande, strider mot unionsrätten om den nationella lagstiftningen tolkas så, att den information som har erhållits genom ett sådant tillstånd används för att styrka åtalet.

21

Efter en lagändring som trädde i kraft den 27 juli 2022 överfördes vissa brottmål vid Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen), som upplöstes, till Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia), som är den hänskjutande domstolen i förevarande mål. Sistnämnda domstol har i sin begäran om förhandsavgörande angett att den har vissa svårigheter att tillämpa domen HYA m.fl. I.

22

Den hänskjutande domstolen har erinrat om att EU-domstolen, i punkterna 56–61 i den domen, ålade den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida motiveringen till tillståndet att använda särskilda utredningsmetoder är tillgänglig och begriplig, genom att i detta syfte korsläsa ansökan och domstolens tillstånd.

23

Enligt den hänskjutande domstolen har ansökan i sin helhet i förevarande fall visserligen fogats till handlingarna i målet och är tillgänglig för försvaret. Ansökan har dessutom det innehåll som krävs enligt den nationella lagstiftningen. Vid en korsläsning av de skäl som anges i ansökan och i domstolens tillstånd skulle det följaktligen vara möjligt att på ett enkelt och otvetydigt sätt förstå skälen till domstolsbeslutet att tillåta avlyssning, uppfångande och lagring av kommunikation utan användarnas samtycke.

24

Den hänskjutande domstolen anser emellertid att den modell för motivering som EU-domstolen utarbetade i domen HYA m.fl. I, vilken i huvudsak består i att korsläsa tillståndet och ansökan för att sålunda utläsa de exakta skälen till att tillståndet beviljades, när tillståndet är utformat enligt en förutbestämd modell utan individuella skäl, inte är tillämplig i nationell rätt med hänsyn till de krav som uppställs i nationell rätt vad gäller förfarandet för att meddela domstolsavgöranden om att tillåta avlyssning, uppfångande och lagring av meddelanden utan användarnas samtycke. I artikel 14.1 ZSRS och artikel 173.1 NPK föreskrivs nämligen att en ansökan som lämnas in av straffrättsliga myndigheter i detta syfte ska vara skriftlig och motiverad. På samma sätt krävs det enligt artikel 15.1 ZSRS och artikel 174.4 NPK att det domstolstillstånd som meddelas till följd av en sådan ansökan i sig ska vara skriftligt och motiverat.

25

Den hänskjutande domstolen anser följaktligen att det föreligger en motsägelse mellan nationell rätt och unionsrätt när det gäller kvaliteten på motiveringen till domstolstillståndet. Enligt nationell rätt krävs det nämligen att domstolstillståndet i sig innehåller uttryckliga skriftliga skäl, medan det enligt unionsrätten endast krävs ett standardtillstånd från en rättslig myndighet, under förutsättning att tillståndet meddelas på grundval av en utförligt motiverad ansökan som är tillgänglig för domstolen och försvaret, så att en korsläsning av domstolstillståndet och ansökan gör det möjligt att förstå skälen till det beslut som fattats.

26

Eftersom det inte finns någon möjlighet till unionsrättskonform tolkning av nationell rätt, önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida principen om unionsrättens företräde innebär att nationell rätt inte ska tillämpas, i syfte att tillämpa den modell för motivering som EU-domstolen fastställde i domen HYA m.fl. I, trots att den domen inte enbart förefaller strida mot EU-domstolens tidigare praxis, såsom den särskilt framgår av domen av den 2 mars 2021, Prokuratuur (Villkor för att ge tillgång till uppgifter avseende elektronisk kommunikation) (C‑746/18, EU:C:2021:152). utan även mot praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna enligt dom av den 11 januari 2022, Ekimdzhiev m.fl. mot Bulgarien (CE:ECHR:2022:0111JUD007007812).

27

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att den modell för motivering som EU-domstolen fastställde i domen HYA m.fl. I grundar sig på en tolkning av artikel 47 andra stycket i stadgan.

28

Det är emellertid tveksamt om denna modell för motivering uppfyller de krav som följer av, för det första, skäl 11 i direktiv 2002/58, enligt vilket tillämpningen av de åtgärder som föreskrivs i artikel 15.1 i direktivet ska vara förenlig med Europakonventionen och den tolkning som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har gjort av denna, för det andra, artikel 52 i stadgan, enligt vilken varje begränsning av utövandet av de rättigheter som erkänns i stadgan ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och med proportionalitetsprincipen, för det tredje, artikel 53 i stadgan, i vilken det föreskrivs att ingen bestämmelse i stadgan ska tolkas som en begränsning av en viss rättighet som erkänns i Europakonventionen eller i en medlemsstats konstitution och, för det fjärde, likvärdighetsprincipen, enligt vilken en rättslig situation som avser unionsrätten inte ska regleras mindre förmånligt i nationell lag och rättspraxis än en liknande rättslig situation som uteslutande avser en inhemsk rättslig situation.

29

Frågan är således huruvida dessa bestämmelser och principer i unionsrätten utgör hinder för att avstå från att tillämpa en nationell lagstiftning som uttryckligen kräver en motivering av domstolsavgöranden och som inte tillåter den modell för motivering som domstolen fastställde i domen HYA m.fl. I.

30

Den hänskjutande domstolen önskar även få klarhet i huruvida unionsrätten, för det fall denna första fråga besvaras jakande, även utgör hinder för en nationell bestämmelse, såsom den i artikel 105.2 NPK, enligt vilken inspelad kommunikation ska undantas från bevisningen på grund av att det saknas motivering till domstolstillstånden, när dessa domstolstillstånd, i enlighet med unionsrätten, inte behöver vara motiverade, förutsatt att ansökningarna är tillräckligt motiverade. I ett sådant fall föreligger det inte något hinder enligt artikel 47 andra stycket i stadgan mot att telefonsamtalen används som bevisning. I annat fall skulle, med tillämpning av artikel 105.2 NPK, i avsaknad av motivering av tillstånd i strid med nationell rätt, telefonsamtal som bevisning avvisas, såvida inte EU-domstolen, i förekommande fall, fastställer att unionsrätten inte utgör hinder för att denna bestämmelse tolkas så, att den tillåter användning av bevisning som inhämtats på grundval av ett omotiverat domstolstillstånd när en domstol senare har fastställt att detta tillstånd var lagligt med iakttagande av den tilltalades rätt till försvar.

31

Mot denna bakgrund beslutade Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 15.1 i direktiv 2002/58 …, jämförd med artikel 47 [andra] stycket … i stadgan …, såsom EU-domstolen har tolkat denna bestämmelse i sin dom [HYA m.fl. I], mot bakgrund av skäl 11 i direktiv [2002/58], artiklarna 52.1 och 53 i stadgan samt likvärdighetsprincipen tolkas så, att en nationell domstol är skyldig att

32

Kommissionen har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning. Begäran om förhandsavgörande syftar nämligen till att domstolen ska uttala sig om förenligheten, med bulgarisk rätt, av den nationella domstolspraxis som var föremål för domen HYA m.fl. I, enligt vilken domstolsavgöranden om att tillåta användning av särskilda utredningsmetoder, såsom telefonavlyssning, till följd av en motiverad och utförlig ansökan från de straffrättsliga myndigheterna, ska avfattas med en på förhand fastställd text som inte innehåller några individuella skäl, i vilken det endast anges, utöver tillståndets giltighetstid, att de krav som föreskrivs i den lagstiftning som anges i dessa beslut är uppfyllda. En sådan fråga, som avser tolkningen av nationell rätt, omfattas emellertid inte av domstolens behörighet.

33

Det ska i detta hänseende påpekas att det visserligen framgår av begäran om förhandsavgörande, vilken har framställts i samma nationella mål som det mål som gav upphov till domen HYA m.fl. I, att enligt den hänskjutande domstolen, till vilken målet överfördes, strider denna nationella praxis mot flera bestämmelser i nationell rätt, särskilt artikel 121.4 i den bulgariska konstitutionen, enligt vilka det krävs att varje domstolsavgörande som tillåter avlyssning, uppfångande och lagring av kommunikation utan användarnas samtycke ska innehålla en uttrycklig skriftlig motivering, oberoende av om det föreligger en motiverad ansökan från de straffrättsliga myndigheterna.

34

Det förefaller således som om den nationella domstolen förespråkar en tolkning av nationell rätt som, såsom framgår av punkterna 47–52 i domen i målet HYA m.fl. I, avviker från den tolkning som görs av den nationella domstol som ursprungligen var behörig att pröva målet och vars beslut om hänskjutande gav upphov till denna dom.

35

Det ska erinras om att enligt fast rättspraxis är EU-domstolen inte behörig att tolka en medlemsstats nationella rätt (dom av den 26 januari 2021, Hessischer Rundfunk, C‑422/19 och C‑423/19, EU:C:2021:63, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

36

Det ska emellertid påpekas att den hänskjutande domstolen, genom denna nya begäran om förhandsavgörande, inte avser att fastställa huruvida nämnda nationella domstolspraxis är förenlig med bestämmelserna i nationell rätt, utan att fastställa huruvida unionsrätten utgör hinder för nationella bestämmelser som förbjuder en sådan praxis, genom att kräva att varje domstolsavgörande som tillåter att avlyssning, uppfångande och lagring av kommunikation används utan användarnas samtycke ska innehålla en uttrycklig skriftlig motivering, oberoende av om det finns en motiverad ansökan från de straffrättsliga myndigheterna. En sådan fråga, som avser tolkningen av unionsrätt, omfattas av domstolens behörighet.

37

Begäran om förhandsavgörande ska följaktligen besvaras.

38

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 15.1 i direktiv 2002/58, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser som kräver att ett domstolsavgörande som utan de berörda användarnas samtycke tillåter avlyssning, uppfångande och lagring av kommunikation ska innehålla en uttrycklig skriftlig motivering, oberoende av om det föreligger en motiverad ansökan från de straffrättsliga myndigheterna. Om så är fallet önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida samma bestämmelse i direktiv 2002/58 utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken inspelade samtal ska avvisas som bevisning på grund av avsaknad av motivering av domstolstilståndet, trots att en korsläsning av domstolstillståndet och ansökan gör det möjligt att enkelt och entydigt förstå skälen till detta tillstånd.

39

Domstolen konstaterar inledningsvis att den hänskjutande domstolen har kontrollerat att de åtgärder som är aktuella i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2002/58. Till följd av domstolens uppmaning, i punkt 38 i domen HYA m.fl. I, att kontrollera huruvida de särskilda utredningsmetoder som använts i det nationella målet medförde att de berörda leverantörerna av elektroniska kommunikationstjänster ålades behandlingsskyldigheter, angav den hänskjutande domstolen i sin begäran om förhandsavgörande att så var fallet, eftersom de berörda leverantörerna enligt lag skulle fånga upp och överföra uppgifterna till polismyndigheterna.

40

Vad gäller den ställda frågan ska det inledningsvis påpekas att denna fråga, såsom framgår av punkterna 24–29 ovan, grundar sig på premissen att det följer av domen HYA m.fl. I att unionsrätten, särskilt artikel 15.1 i direktiv 2002/58, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, kräver att de bulgariska domstolarna tillämpar den nationella domstolspraxis som prövades i den domen, på så sätt att dessa domstolar ska underlåta att tillämpa, såsom oförenliga med unionsrätten, bestämmelser i nationell rätt som, i strid med den modell för motivering som domstolen fastställde i nämnda dom, kräver att varje domstolsavgörande som utan de berörda användarnas samtycke tillåter avlyssning, uppfångande och lagring av kommunikationer ska innehålla en uttrycklig skriftlig motivering.

41

Denna premiss är emellertid felaktig.

42

Det ankommer nämligen på domstolen, i enlighet med fördelningen av behörighet mellan unionsdomstolen och de nationella domstolarna, att beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna, såsom den angetts i beslutet om hänskjutande, vilket innebär att en begäran om förhandsavgörande ska prövas mot bakgrund av den tolkning av nationell rätt som den hänskjutande domstolen har gjort (se, bland annat, dom av den 8 juni 2023, Prestige and Limousine, C‑50/21, EU:C:2023:448, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

43

I enlighet med denna rättspraxis uttalade sig domstolen i domen HYA m.fl. I om huruvida den nationella rättspraxis som Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) hade beskrivit i sin begäran om förhandsavgörande var förenlig med unionsrätten. Såsom redan har påpekats i punkt 19 i förevarande dom, slog domstolen i domen HYA m.fl. I fast att artikel 15.1 i direktiv 2002/58, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en sådan nationell praxis, under förutsättning att de exakta skälen till varför den behöriga domaren ansåg att de rättsliga kraven hade iakttagits mot bakgrund av de faktiska och rättsliga omständigheter som kännetecknar det aktuella fallet, enkelt och otvetydigt kan utläsas vid en jämförelse av beslutet med ansökan om tillstånd, varvid nämnda ansökan, efter det att tillstånd har givits, ska göras tillgänglig för den person avseende vilken tillstånd att använda särskilda utredningsmetoder har beviljats.

44

Nämnda dom kan däremot inte på något sätt tolkas så, att den fastställer en modell för motivering som tvingar de bulgariska myndigheterna att tillämpa en sådan praxis genom att ålägga dem att, med motiveringen att de är oförenliga med unionsrätten, underlåta att tillämpa de bestämmelser i nationell rätt som kräver att ett domstolsavgörande om tillstånd till användning av särskilda utredningsmetoder, såsom avlyssning, uppfångande och lagring av kommunikation, ska innehålla en uttrycklig skriftlig motivering.

45

Tvärtom framgår det av domskälen i domen HYA m.fl. I att unionsrätten inte på något sätt utgör hinder för sådana nationella bestämmelser.

46

Det ska i detta sammanhang erinras om att i artikel 5.1 i direktiv 2002/58 stadfästs principen om konfidentialitet vid kommunikation och därmed förbundna trafikuppgifter via allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Den principen innebär att det är förbjudet att avlyssna, fånga upp, lagra eller använda andra metoder som innebär att kommunikationen och de därmed förbundna trafikuppgifterna kan fångas upp eller övervakas utan de berörda användarnas samtycke, utom i de fall som avses i artikel 15.1 i nämnda direktiv (domen HYA m.fl. I, punkt 40).

47

I denna bestämmelse föreskrivs således att medlemsstaterna genom lagstiftning får vidta åtgärder för att begränsa omfattningen av de rättigheter och skyldigheter som anges i artikel 5 i samma direktiv, särskilt när en sådan begränsning i ett demokratiskt samhälle är nödvändig, lämplig och proportionell för förebyggande, undersökning, avslöjande av och åtal för brott. Det preciseras vidare i bestämmelsen att alla sådana lagstiftningsåtgärder ska vidtas i enlighet med de allmänna principerna i unionsrätten, inklusive de rättigheter, friheter och principer som fastställs i stadgan (domen HYA m.fl. I, punkt 41).

48

De lagstiftningsåtgärder som reglerar behöriga myndigheters tillgång till de uppgifter som avses i artikel 5.1 i direktiv 2002/58, kan inte vara begränsade till att kräva att tillgången till sådana uppgifter svarar mot det ändamål som eftersträvas med lagstiftningsåtgärderna, utan de måste även fastställa de materiella och formella villkor som gäller för sådan behandling (domen HYA m.fl. I, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

49

Sådana åtgärder och villkor ska vidtas och antas i enlighet med de allmänna principerna i unionsrätten, däribland proportionalitetsprincipen, och de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan, såsom följer av artikel 15.1 i direktiv 2002/58, i vilken det hänvisas till artikel 6.1 och 6.2 FEU (domen HYA m.fl. I, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

50

De formella villkor som avses i punkt 48 ovan ska antas i enlighet med rätten till en rättvis rättegång som stadfästs i artikel 47 andra stycket i stadgan, vilken, såsom framgår av förklaringarna avseende den artikeln, motsvarar artikel 6.1 i Europakonventionen. Den rättigheten kräver att ett domstolsavgörande innehåller en motivering (domen HYA m.fl. I, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

51

När det i en lagstiftningsåtgärd som vidtagits med stöd av artikel 15.1 i direktiv 2002/58 föreskrivs att det genom domstolsavgörande får fattas beslut om att begränsa principen om konfidentialitet vid elektronisk kommunikation, vilken fastställs i artikel 5.1 i direktivet, medför artikel 15.1, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, således en skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva att sådana avgöranden ska motiveras (domen HYA m.fl. I, punkt 45).

52

För att rätten till en effektiv domstolsprövning enligt artikel 47 i stadgan faktiskt ska kunna utövas krävs det nämligen att den berörda personen har möjlighet att få kännedom om skälen till ett beslut som fattats rörande honom eller henne, antingen genom att läsa själva beslutet eller genom att underrättas om skälen för beslutet, för att kunna ta till vara sina rättigheter under bästa möjliga förutsättningar och, med full kännedom om samtliga omständigheter, kunna avgöra om han eller hon vill bestrida beslutet vid en domstol som är behörig att genomföra en legalitetskontroll av det beslutet (domen HYA m.fl. I, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

53

Av detta följer att en nationell lagstiftning som föreskriver att varje domstolsavgörande som utan de berörda användarnas samtycke tillåter avlyssning, uppfångande och lagring av kommunikationer ska innehålla en uttrycklig skriftlig motivering nödvändigtvis uppfyller de krav på motivering som följer av unionsrätten. De nationella domstolarna är således inte alls skyldiga att underlåta att tillämpa en sådan lagstiftning.

54

Den första delen av tolkningsfrågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 15.1 i direktiv 2002/58, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationella bestämmelser som kräver att ett domstolsavgörande som utan de berörda användarnas samtycke tillåter avlyssning, uppfångande och lagring av kommunikation ska innehålla en uttrycklig skriftlig motivering, oberoende av om det föreligger en motiverad ansökan från de straffrättsliga myndigheterna.

55

Med hänsyn till svaret på den första delen av frågan saknas anledning att besvara den andra delen av frågan.

56

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande:

Artikel 15.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation), jämförd med artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

att den inte utgör hinder för nationella bestämmelser som kräver att ett domstolsavgörande som utan de berörda användarnas samtycke tillåter avlyssning, uppfångande och lagring av kommunikation ska innehålla en uttrycklig skriftlig motivering, oberoende av om det föreligger en motiverad ansökan från de straffrättsliga myndigheterna.