–

Protectus s. r. o., genom M. Mandzák, M. Para och M. Pohovej, advokáti,

–

Výbor Národnej rady Slovenskej republiky na preskúmavanie rozhodnutí Národného bezpečnostného úradu, genom L. Mičinský, M. Nemky och M. Rafajová, advokáti,

–

Slovakiens regering, genom E.V. Larišová, A. Lukáčik och S. Ondrášiková, samtliga i egenskap av ombud,

–

Estlands regering, genom M. Kriisa, i egenskap av ombud,

–

Frankrikes regering, genom R. Bénard och O. Duprat-Mazaré, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska unionens råd, genom I. Demoulin, N. Glindová, J. Rurarz och T. Verdi, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom Ș. Ciubotaru, A.-C. Simon, A. Tokár och P.J.O. Van Nuffel, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 47, 51.1 och 51.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Protectus s. r. o., tidigare Bonul s. r. o., och, å andra sidan, Výbor Národnej rady Slovenskej republiky na preskúmavanie rozhodnutí Národného bezpečnostného úradu (utskottet i Republiken Slovakiens Nationella råd för omprövning av Nationella säkerhetsmyndighetens beslut) (nedan kallat utskottet). Målet angår utskottets beslut att avslå Protectus överklagande av det beslut som meddelats av Národný bezpečnostný úrad (Nationella säkerhetsmyndigheten, Slovakien) att upphäva Protectus intyg respektive certifikat om industrisäkerhet.

3

Skäl 3 i rådets beslut 2013/488/EU av den 23 september 2013 om säkerhetsbestämmelser för skydd av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter (EUT L 274, 2013, s. 1) har följande lydelse:

”I enlighet med nationella lagar och andra författningar, och i den utsträckning som krävs för [Europeiska unionens] råds verksamhet, bör medlemsstaterna respektera detta beslut när deras behöriga myndigheter, personal eller entreprenörer hanterar säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter, så att de alla kan vara förvissade om att säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter ges en motsvarande skyddsnivå.”

4

I artikel 1.1 och 1.2 i detta beslut föreskrivs följande:

”1.   I detta beslut fastställs grundläggande principer och miniminormer för säkerhet för att skydda säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter.

2.   Dessa grundläggande principer och miniminormer ska gälla för rådet och rådets generalsekretariat (generalsekretariatet) och iakttas av medlemsstaterna i enlighet med deras nationella lagar och andra författningar, så att de alla kan vara förvissade om att säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter ges en motsvarande skyddsnivå.”

5

I artikel 11 punkterna 2, 5 och 7 i nämnda beslut föreskrivs följande:

”2.   Generalsekretariatet får genom kontrakt överlåta arbetsuppgifter som omfattar eller medför att säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter lämnas ut till, hanteras av eller förvaras av industrienheter eller andra enheter som är registrerade i en medlemsstat …

…

5.   Den nationella säkerhetsmyndigheten, den utsedda säkerhetsmyndigheten eller någon annan behörig myndighet i respektive medlemsstat ska så långt det är möjligt enligt nationella lagar och andra författningar säkerställa att entreprenörer och underentreprenörer som är registrerade i den medlemsstaten och som deltar i entreprenader som kräver säkerhetsskyddsavtal eller underentreprenader som kräver tillgång till uppgifter på säkerhetsskyddsklassificeringsnivån CONFIDENTIEL UE/EU CONFIDENTIAL eller SECRET UE/EU SECRET inom sina anläggningar, antingen när de genomför sådana entreprenader eller innan kontraktet ingås, innehar ett säkerhetsskyddsgodkännande av verksamhetsställe på relevant säkerhetsskyddsklassificeringsnivå.

…

7.   Genomförandebestämmelser för denna artikel fastställs i bilaga V.”

6

I artikel 15.3 a–c i samma beslut anges följande:

”Medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder i enlighet med sina nationella lagar och andra författningar, för att säkerställa att detta beslut vid hantering eller förvar av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter respekteras av

7

Artikel 16.3 a i) i beslut 2013/488 har följande lydelse:

”För tillämpningen av artikel 15.3 bör medlemsstaterna

8

I punkterna 8–13 i beslutets bilaga V, med rubriken ”Industrisäkerhet”, föreskrivs följande:

9

I 46 § i zákon č. 215/2004 Z. z. o ochrane utajovaných skutočností a o zmene a doplneni niektorých zákonov (lag nr 215/2004 om skydd av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter och om ändring av vissa lagar), av den 11 mars 2004, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lag nr 215/2004), föreskrivs följande:

”Ett intyg om industrisäkerhet för näringsidkare kan endast utfärdas till en näringsidkare som är …

c) tillförlitlig i säkerhetshänseende …”

10

I 49 § punkterna 1 och 2 moment a) och b) i denna lag föreskrivs följande:

”1.   En näringsidkare med avseende på vilken en risk för överträdelse av säkerhetsbestämmelser konstaterats ska inte anses vara en tillförlitlig näringsidkare i säkerhetshänseende.

2.   Med risk för överträdelse av säkerhetsbestämmelser avses

11

I 50 § punkt 5 i nämnda lag föreskrivs följande:

”Om Nationella säkerhetsmyndigheten konstaterar att en näringsidkare inte längre är tillförlitlig i säkerhetshänseende i den mening som avses i 46 § eller upprepade gånger har åsidosatt sina åtaganden att skydda säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter, ska Nationella säkerhetsmyndigheten häva intygets giltighet.”

12

I 60 § punkt 7 i samma lag stadgas följande:

”Nationella säkerhetsmyndigheten ska genomföra en säkerhetsprövning med avseende på en fysisk person som ska få tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter i samband med utförandet av uppgifter enligt ett internationellt avtal som Republiken Slovakien ingått, och utfärda ett certifikat om personalsäkerhetsgodkännande till honom eller henne. Bestämmelserna i 10–33 §§ ska tillämpas på utfärdandet av certifikat om personalsäkerhetsgodkännande för en person …”

13

I 5 § i vyhláška č. 134/2016 Z. z. o personálnej bezpečnosti (förordning nr 134/2016 om personalsäkerhet) av den 23 mars 2016, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”1)   I certifikatet om en fysisk persons personalsäkerhetsgodkännande enligt 60 § punkt 7 i lag [nr 215/2004] ska följande anges:

…

…

4)   För det fall annat inte anges i ett internationellt avtal som är bindande för Republiken Slovakien

…

6)   Bestämmelserna i punkterna 1–5 ovan gäller i tillämpliga delar även för utfärdande av certifikat om industrisäkerhet till näringsidkare.”

14

Den 6 september 2018 utfärdade Nationella säkerhetsmyndigheten ett intyg om industrisäkerhet till Protectus. Därigenom kunde nämnda bolag ta del av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter på säkerhetsskyddsklassificeringsnivån ”Mycket hemligt” samt överföra säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter på säkerhetsskyddsklassificeringsnivån ”Hemligt”, eller framställa sådana uppgifter.

15

Nationella säkerhetsmyndigheten utfärdade dessutom den 15 november 2018 ett certifikat om industrisäkerhet till Protectus för säkerhetsskyddsklassificeringsnivån ”SECRET UE/EU SECRET”.

16

Nationella säkerhetsmyndigheten fick därefter kännedom om icke säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter om Protectus. Dessa uppgifter gav bland annat vid handen att Protectus, eller personer i bolagets ledning, var föremål för en brottsutredning. Av dessa uppgifter framgick även att Protectus hade ingått avtal med bolag som var föremål för en brottsutredning, att Protectus hade erlagt ”icke sedvanliga belopp” till dessa bolag och att det fanns misstankar om att Protectus och ett annat bolag som hade gemensam ledning med Protectus hade lämnat in anbud i samma anbudsförfarande. Nationella säkerhetsmyndigheten tog även genom egen försorg del av, eller erhöll från andra myndigheter, andra uppgifter som betecknades som ”säkerhetsskyddsklassificerad skriftlig bevisning”.

17

Nationella säkerhetsmyndigheten beredde Protectus tillfälle att yttra sig över de uppgifter som inte var säkerhetsskyddsklassificerade.

18

Genom beslut av den 25 augusti 2020 upphävde Nationella säkerhetsmyndigheten intyget och certifikatet om industrisäkerhet för Protectus. Till stöd för sitt beslut att upphäva detta intyg anförde Nationella säkerhetsmyndigheten – utifrån såväl säkerhetsskyddsklassificerade som icke säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som myndigheten hade tillgång till – att Protectus utgjorde en säkerhetsrisk på grund av en kommersiell förbindelse som skulle kunna vara till förfång för Republiken Slovakiens säkerhetsrelaterade intressen samt på grund av ageranden som var oförenliga med landets ekonomiska intressen. I beslutet preciserade Nationella säkerhetsmyndigheten även att beslutet att upphäva intyget innebar att även certifikatet om industrisäkerhet skulle upphävas. Certifikatet kunde nämligen äga giltighet endast om även intyget var giltigt.

19

Protectus överklagade Nationella säkerhetsmyndighetens beslut till utskottet. Utskottet avslog överklagandet genom beslut av den 4 november 2020. Sistnämnda beslut motiverades bland annat med hänvisning till säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter vars innehåll inte framgick av beslutet. Varken Protectus eller bolagets advokat bereddes tillgång till dessa uppgifter, då Nationella säkerhetsmyndighetens direktör hade avslagit advokatens begäran om att få ta del av dessa uppgifter.

20

Protectus överklagade utskottets beslut till Najvyšší správny súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen, Republiken Slovakien). Behörigheten att pröva detta överklagande överfördes, efter det att överklagandet hade getts in, till Najvyšší správny súd Slovenskej republiky (Högsta förvaltningsdomstolen, Republiken Slovakien), tillika hänskjutande domstol i detta mål.

21

Den 28 september 2022 översände Nationella säkerhetsmyndigheten samtliga handlingar i ärendet till sistnämnda domstol, inklusive de säkerhetsskyddsklassificerade skriftliga bevis som nämns i motiveringen till Nationella säkerhetsmyndighetens respektive utskottets beslut.

22

Genom beslut av den 4 oktober 2022 beslutade rättens ordförande att Protectus inte skulle beredas tillgång till de delar av målets utredning som var säkerhetsskyddsklassificerade. Samma dag begärde Protectus advokat att den hänskjutande domstolen skulle bevilja tillgång till den säkerhetsskyddsklassificerade skriftliga bevisning som Nationella säkerhetsmyndigheten hade gett in. Den 5 oktober 2022 avslog rättens ordförande denna begäran, och uppmanade samtidigt Nationella säkerhetsmyndigheten att överväga om det eventuellt var möjligt att lämna ut denna bevisning till Protectus advokat. Genom skrivelse av den 25 november 2022 underrättade Nationella säkerhetsmyndigheten nämnda domstol om att myndigheten gick med på att två säkerhetsskyddsklassificerade skriftliga bevis kunde lämnas ut, men myndigheten kunde inte ge sitt samtycke till att övrig säkerhetsskyddsklassificerad skriftlig bevisning lämnades ut. Som skäl för detta angav Nationella säkerhetsmyndigheten att informationskällorna skulle röjas om de aktuella handlingarna lämnades ut.

23

Genom en skrivelse av den 16 januari 2023 begärde Protectus advokat återigen att få tillgång till den skriftliga bevisningen i dess helhet, bland annat med hänvisning till artikel 47 i stadgan, såsom denna bestämmelse tolkats i EU-domstolens dom av den 22 september 2022, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl. (C‑159/21, EU:C:2022:708).

24

Mot denna bakgrund vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida stadgan är tillämplig i det nationella målet.

25

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende särskilt understrukit följande. Villkoren för när ett certifikat om industrisäkerhet kan anses vara giltigt fastställs i slovakisk rätt. Enligt slovakiska bestämmelser kopplas giltigheten av ett sådant certifikat till giltigheten av ett intyg om industrisäkerhet. Någon närmare reglering av hur säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter ska behandlas finns inte, ej heller några bestämmelser om tillgång till sådana uppgifter.

26

Den hänskjutande domstolen har likaså påpekat att beslut 2013/488 ålägger medlemsstaterna vissa konkreta skyldigheter i fråga om godkännande av fysiska eller juridiska personer som har rättskapacitet och därmed förmåga att ingå kontrakt. Den hänskjutande domstolen anser dessutom att den omständigheten att tillämplig slovakisk lagstiftning inte antagits för att genomföra en specifik unionsrättsakt, och att det däri görs en koppling mellan giltigheten av ett certifikat och ett nationellt intyg om industrisäkerhet, inte innebär att tillämpning av slovakisk lagstiftning inte kan utgöra en tillämpning av unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. Detta medför enligt den hänskjutande domstolen att stadgan är tillämplig i det nationella målet.

27

För det fall stadgan är tillämplig i det nationella målet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida slovakisk lagstiftning och praxis, avseende tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter i ärenden om upphävande av intyg eller certifikat om industrisäkerhet, kan anses vara förenliga med artikel 47 i stadgan.

28

Enligt slovakisk lagstiftning och praxis är sådana uppgifter tillgängliga, utan restriktioner, för domstolar som har att pröva överklaganden av beslut som grundar sig på dessa uppgifter. Däremot är dessa uppgifter inte tillgängliga för den som är klagande i det aktuella målet. Klagandens advokat får ta del av dessa uppgifter först efter att tillstånd därtill har inhämtats från den myndighet som identifierat de säkerhetsskyddsklassificerade uppgifterna i fråga. Frågan huruvida beslutet att inte meddela sådant tillstånd är korrekt kan dock inte bli föremål för domstolsprövning. Advokaten är dessutom bunden av sekretess och får därför inte röja innehållet i de säkerhetsskyddsklassificerade uppgifterna för sin huvudman.

29

Mot denna bakgrund anser den hänskjutande domstolen att det av domen av den 22 september 2022, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl. (C‑159/21, EU:C:2022:708), torde framgå att detta regelverk, såsom det har genomförts av nationella myndigheter och domstolar, eventuellt inte är förenligt med artikel 47 i stadgan. Det är emellertid nödvändigt att få klarhet i huruvida det är möjligt att tillämpa den slutsatsen i dess helhet i detta mål. I förekommande fall vill den hänskjutande domstolen även få klarhet i vilka befogenheter den ska ha för att säkerställa de rättigheter som följer av artikel 47 i stadgan i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet.

30

Mot denna bakgrund beslutade Najvyšší správny súd Slovenskej republiky (Högsta förvaltningsdomstolen, Republiken Slovakien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

31

Utskottet har gjort gällande att EU-domstolen inte är behörig att meddela förhandsavgörande i detta mål.

32

För det första anser utskottet att det nationella målet inte har någon koppling till unionsrätten. De slovakiska myndigheterna har nämligen tillämpat nationell lagstiftning som endast syftar till att skydda Republiken Slovakiens intressen och som antogs före Slovakiens anslutning till unionen, på ett område där medlemsstaterna under alla omständigheter har exklusiv befogenhet.

33

För det andra anmodas EU-domstolen direkt genom den tredje frågan att tolka nationell lagstiftning och bedöma huruvida denna lagstiftning är förenlig med unionsrätten.

34

EU-domstolen gör följande bedömning. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet omfattas av stadgans tillämpningsområde. De övriga frågorna, som alla avser tolkningen av bestämmelser i stadgan, har ställts enbart för det fall EU-domstolen besvarar den första frågan jakande.

35

Utskottets argument att EU-domstolen saknar behörighet att pröva begäran om förhandsavgörande i dess helhet (se punkt 32 ovan) ska således prövas i samband med att EU-domstolen prövar den första frågan. Dessa argument kan inte anses innebära att EU-domstolen saknar behörighet att meddela förhandsavgörande i detta mål.

36

Vad vidare specifikt gäller den tredje frågan erinrar EU-domstolen om följande. I ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, är den nationella domstolen ensam behörig att fastställa och bedöma omständigheterna i det nationella målet samt att tolka och tillämpa nationell rätt (dom av den 24 juli 2023, Lin, C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

37

Det framgår emellertid av själva ordalydelsen i denna fråga att den inte ställts för att EU-domstolen ska tolka en bestämmelse i nationell rätt, utan stadgan.

38

EU-domstolen finner sig följaktligen vara behörig att meddela förhandsavgörande i målet.

39

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 51.1 i stadgan ska tolkas så, att en nationell domstols prövning av lagenligheten av ett beslut att dels återkalla ett intyg om industrisäkerhet som gör det möjligt att få tillgång till av en medlemsstat säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter, dels, till följd av att intyget återkallats, återkalla ett certifikat om industrisäkerhet som ger tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter i enlighet med artikel 11 i beslut 2013/488 och bilaga V till detta beslut, avser åtgärder som utgör tillämpning av unionsrätten, i den mening som avses i stadgans artikel 51.1.

40

Stadgans tillämpningsområde definieras i artikel 51.1 i stadgan. Däri anges att bestämmelserna i stadgan, när det gäller åtgärder som vidtas av medlemsstaterna, riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten.

41

De grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är således tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall (dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 19, och dom av den 6 oktober 2015, Delvigne, C‑650/13, EU:C:2015:648, punkt 26).

42

Begreppet ”tillämpning av unionsrätten”, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, innebär att det måste finnas en koppling mellan en unionsrättsakt och den berörda nationella åtgärden, varvid det krävs mer än att de berörda ämnesområdena ligger nära varandra eller att ett ämnesområde indirekt påverkar ett annat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2016, Paoletti m.fl., C‑218/15, EU:C:2016:748, punkt 14, och dom av den 24 februari 2022, Glavna direktsia Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto, C‑262/20, EU:C:2022:117, punkt 60).

43

För att det ska kunna fastställas om en nationell åtgärd innebär en ”tillämpning av unionsrätten”, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, måste det bland andra omständigheter således prövas huruvida den aktuella nationella lagstiftningen har till syfte att tillämpa en unionsbestämmelse, vilken slags lagstiftning det rör sig om och huruvida den eftersträvar andra mål än dem som omfattas av unionsrätten, även om den kan påverka unionsrätten indirekt, samt huruvida det finns unionslagstiftning som är specifik för ämnesområdet eller som har påverkan däröver (dom av den 5 maj 2022, BPC Lux 2 m.fl., C‑83/20, EU:C:2022:346, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

44

Vad för det första gäller frågan huruvida stadgan är tillämplig på beslut att återkalla ett intyg om industrisäkerhet som gör det möjligt att få tillgång till av en medlemsstat säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter, påpekar EU-domstolen följande. På sitt nuvarande utvecklingsstadium finns det i unionsrätten inte någon rättsakt innehållande allmänna bestämmelser som reglerar medlemsstaternas beslut att bevilja tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter enligt nationella bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter), C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 103).

45

Vad i synnerhet gäller beslut 2013/488 – som den hänskjutande domstolen har hänvisat till avseende certifikatet om industrisäkerhet som ger tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter – anges det i dess artikel 1.1 att beslutet fastställer grundläggande principer och miniminormer för säkerhet för att skydda säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter. Beslutet innehåller däremot inte några bestämmelser om tillgång till uppgifter som är säkerhetsskyddsklassificerade enligt nationella bestämmelser.

46

I detta sammanhang framgår det inte av begäran om förhandsavgörande att de nationella bestämmelser som reglerar återkallandet av det i det nationella målet aktuella intyget om industrisäkerhet har till syfte eller verkan att följa upp en unionsbestämmelse. Ej heller framgår det av begäran om förhandsavgörande att tillämpningen av dessa nationella bestämmelser skulle påverka tillämpningen av en unionsbestämmelse.

47

Det framgår således inte att ett beslut att återkalla ett sådant säkerhetsintyg som det som är aktuellt i det nationella målet skulle innebära en tillämpning av unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.

48

Vad för det andra gäller frågan huruvida stadgan är tillämplig på ett beslut att återkalla ett certifikat om industrisäkerhet som ger tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter, kan det konstateras att unionsinstitutionerna har antagit särskilda rättsakter som ska reglera skyddet för säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter inom ramen för institutionernas verksamhet.

49

Det kan särskilt noteras att rådet i detta syfte har antagit beslut 2013/488. Den hänskjutande domstolen har hänvisat till detta beslut.

50

Det följer av beslutets skäl 3 och artikel 1.2 att de grundläggande principer och miniminormer som definieras i beslutet ska iakttas av medlemsstaterna i enlighet med deras nationella lagar och andra författningar, så att alla kan vara förvissade om att säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter ges en motsvarande skyddsnivå.

51

Vad särskilt gäller industrisäkerhet föreskrivs det i artikel 11.2 i beslutet att generalsekretariatet får, genom kontrakt, till industrienheter eller andra enheter överlåta arbetsuppgifter som omfattar eller medför att säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter lämnas ut, hanteras eller förvaras.

52

För att säkerställa att entreprenörer och underentreprenörer skyddar säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter, föreskrivs det i artikel 11.5 i beslutet att den nationella säkerhetsmyndigheten, den utsedda säkerhetsmyndigheten eller någon annan behörig myndighet i respektive medlemsstat ska, enligt nationella lagar och andra författningar, säkerställa att entreprenörer och underentreprenörer som är registrerade i den medlemsstaten och som deltar i entreprenader som kräver säkerhetsskyddsavtal eller underentreprenader som kräver tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter inom sina anläggningar, antingen när de genomför sådana entreprenader eller innan kontraktet ingås, innehar ett säkerhetsskyddsgodkännande av verksamhetsställe på relevant säkerhetsskyddsklassificeringsnivå.

53

I artikel 11.7 i beslut 2013/488 föreskrivs att genomförandebestämmelser för artikel 11 fastställs i bilaga V till detta beslut.

54

I punkterna 8–13 i bilaga V återfinns regler för säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe. Av dessa regler framgår att ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe ska beviljas av behörig nationell myndighet som en indikation på, i enlighet med nationella lagar och andra författningar, att en industrienhet kan skydda säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter på lämpligt sätt. Vidare framgår det att denna myndighet som ett minimum ska se till att en rad krav som anges i bilaga V iakttas samt att alla ändringar av ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe ska anmälas till generalsekretariatet. I punkt 13 i bilaga V preciseras dessutom att återkallande av ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe av behörig nationell myndighet ska utgöra tillräcklig grund för att generalsekretariatet ska kunna säga upp ett kontrakt som kräver säkerhetsskyddsavtal eller utestänga en anbudsgivare från upphandlingsförfarandet.

55

I syfte att säkerställa genomförandet av beslut 2013/488 föreskrivs i artikel 15.3 c i beslutet att medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder i enlighet med sina nationella lagar och andra författningar för att säkerställa att detta beslut vid hantering eller förvar av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter respekteras särskilt av personer som i kraft av sina arbetsuppgifter vederbörligen bemyndigats att ha tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter. För att fullgöra denna skyldighet ska medlemsstaterna bland annat, i enlighet med artikel 16.3 a i) i detta beslut, utse en nationell säkerhetsmyndighet som ska ansvara för säkerhetsarrangemangen för skydd av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter, så att säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter vid ministerier, organ eller myndigheter skyddas i enlighet med detta beslut.

56

Mot bakgrund av de bestämmelser som sålunda fastställts i beslut 2013/488 och som ålägger medlemsstaterna skyldigheter, ska de åtgärder som medlemsstaterna vidtar i syfte att säkerställa industrisäkerhet – genom reglering av tillgången till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter knutna till kontrakt som rådet har ingått genom att utfärda och kontrollera säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe – anses utgöra en tillämpning av unionsrätten.

57

I synnerhet innebär en nationell myndighets beslut att återkalla ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe, i den mening som avses i punkt 13 i bilaga V till beslut 2013/488, en sådan tillämpning. Ett sådant återkallandebeslut ifrågasätter nämligen ett godkännande vars utfärdande specifikt föreskrivs i unionsrätten, det vill säga artikel 11.5 i beslut 2013/488, jämförd med punkt 8 i bilaga V till detsamma. Verkningarna av ett sådant godkännande definieras dessutom, i vart fall delvis, i unionsrätten. Nämnda artikel 11.5 kräver nämligen att en entreprenör eller en underentreprenör som deltar i entreprenader som kräver säkerhetsskyddsavtal eller underentreprenader som kräver tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter inom sina anläggningar, antingen när de genomför sådana entreprenader eller innan kontraktet ingås, innehar ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe på relevant säkerhetsskyddsklassificeringsnivå.

58

Att villkoren för när en nationell myndighet kan återkalla ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe, i den mening som avses i beslut 2013/488, inte direkt fastställs vare sig i detta beslut eller i någon annan unionsrättsakt – vilket därmed innebär att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende, dock under förutsättning att de iakttar det ramverk som fastställts i detta beslut – kan inte föranleda EU-domstolen att göra någon annan bedömning.

59

Det framgår nämligen av EU-domstolens praxis att en medlemsstat som använder sig av en valfrihet mellan flera olika sätt att tillämpa en unionsrättsakt eller av en skönsmässig befogenhet eller ett utrymme för fritt skön som helt och hållet ingår i den reglering som föreskrivs genom denna rättsakt, ska anses utgöra en tillämpning av unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2019, TSN och AKT, C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

60

Denna lösning gör sig gällande i förevarande fall. Det stora utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har, inom det ramverk som fastställts i beslut 2013/488, för att återkalla ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe i beslutets mening, ingår nämligen i det regelverk som definieras i beslutet. Detta medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning innebär för övrigt ingalunda att ett sådant säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe har sin grund i nationell rätt, eller att verkningarna därav uteslutande bestäms i nationella bestämmelser.

61

Mot denna bakgrund – och med hänsyn till att syftet med det i beslut 2013/488 föreskrivna regelverket för skydd av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter är att säkerställa att verksamheten vid rådet fungerar väl – finner EU-domstolen att den slovakiska, den estniska och den franska regeringen inte kan vinna framgång med argumentet att medlemsstaterna fortfarande har befogenhet att utöva detta utrymme för skönsmässig bedömning.

62

Den slovakiska regeringen har i detta avseende åberopat artikel 4.2 FEU. I denna del erinrar EU-domstolen om följande. Även om det enligt denna bestämmelse ankommer på medlemsstaterna att definiera sina väsentliga säkerhetsintressen och vidta åtgärder som är ägnade att upprätthålla deras inre och yttre säkerhet, kan inte enbart den omständigheten att en nationell åtgärd vidtagits för att skydda nationell säkerhet medföra att unionsrätten inte är tillämplig och att medlemsstaterna befrias från sin skyldighet att iaktta unionsrätten (dom av den 16 januari 2024, Österreichische Datenschutzbehörde, C‑33/22, EU:C:2024:46, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

63

Det framgår av begäran om förhandsavgörande att ett certifikat om industrisäkerhet, såsom det som är aktuellt i det nationella målet, ska anses utgöra ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe i den mening som avses i beslut 2013/488.

64

Det framgår nämligen av begäran om förhandsavgörande att ett sådant certifikat, i enlighet med tillämpliga slovakiska bestämmelser, utfärdas enbart för att göra det möjligt för det företag som har ett sådant intyg att få tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter. Det framgår även att företaget, då det får intyget, informeras om sina skyldigheter enligt unionsrätten, och att det enligt slovakiska bestämmelser inte finns något annat tillstånd som gör det möjligt för ett företag att ta del av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter inom det ramverk som fastställs i beslut 2013/488.

65

Den hänskjutande domstolen har visserligen preciserat att tillämpliga slovakiska bestämmelser inte har antagits specifikt för att införliva beslut 2013/488 i den slovakiska rättsordningen. Det framgår emellertid av EU-domstolens praxis att en sådan omständighet inte utesluter att en rättsakt som grundar sig på dessa bestämmelser utgör en tillämpning av rättsreglerna i nämnda beslut, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, under förutsättning att rättsakten följer de regler som fastställts i samma beslut (se, analogt, dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 28).

66

Även om det av begäran om förhandsavgörande inte framgår att Protectus varit part i ett avtal med rådet, eller att Protectus deltagit i förhandlingarna om eller fullgörandet av ett sådant avtal, kan detta inte innebära att beslut 2013/488 inte ska äga tillämpning. Artikel 11 i och bilaga V till detta beslut innebär nämligen att ett företag kan ansöka om ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe för att vid behov kunna delta i en offentlig upphandling vid rådet som innebär tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter.

67

Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i vilken betydelse det har att det enligt slovakisk rätt går att återkalla ett företags certifikat om industrisäkerhet redan av den anledningen att företagets intyg om industrisäkerhet har återkallats. EU-domstolen finner i denna del att fastställandet av ett sådant samband mellan återkallandet av ett nationellt säkerhetsgodkännande, i den mening som avses i slovakisk lagstiftning, och återkallandet av ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe, i den mening som avses i beslut 2013/488, utgör ett val som Republiken Slovakien har gjort med utövande av det utrymme för skönsmässig bedömning som nämns i punkt 60 ovan. Ett sådant val kan således inte innebära att återkallandet av ett sådant säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe inte utgör en tillämpning av unionsrätten.

68

Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 51.1 i stadgan ska tolkas på följande sätt:

69

EU-domstolen kommer att pröva den andra och den tredje frågan gemensamt. Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida artikel 47 i stadgan ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning och praxis som innebär att ett beslut att återkalla ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe, i den mening som avses i beslut 2013/488, inte anger vilka säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som ligger till grund för återkallandebeslutet, samtidigt som det föreskrivs att den domstol som är behörig att pröva lagenligheten av beslutet ska ha tillgång till dessa uppgifter och att advokaten för den tidigare innehavaren av detta säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe kan få tillgång till dessa uppgifter först efter det att berörda nationella myndigheter lämnat sitt samtycke därtill och under förutsättning att sekretessen garanteras. Den hänskjutande domstolen har vidare ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida artikel 47 i stadgan – för det fall denna artikel utgör hinder för sådan lagstiftning och praxis – ska tolkas så, att den ger den nationella domstolen behörighet att själv lämna ut vissa säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter till den tidigare innehavaren av säkerhetsgodkännandet av verksamhetsställe, i förekommande fall via dennes advokat, när det inte framstår som motiverat att inte lämna ut dessa uppgifter till den tidigare innehavaren eller till dennes advokat.

70

Det ska för det första prövas huruvida en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 47 i stadgan.

71

EU-domstolen har i fast rättspraxis uttalat följande. Erkännandet av rätten till ett effektivt rättsmedel, i den mening som avses i artikel 47 i stadgan, i ett enskilt fall förutsätter att den som åberopar rätten till ett effektivt rättsmedel gör gällande fri- och rättigheter som garanteras i unionsrätten, eller att denne är föremål för åtgärder som utgör en tillämpning av unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan (dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

72

I förevarande fall kan det visserligen konstateras att beslut 2013/488 inte ger en ekonomisk aktör någon rätt att beviljas säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe när vissa villkor är uppfyllda.

73

Det framgår emellertid av punkt 8 i bilaga V till beslut 2013/488 att en förutsättning för att en ekonomisk aktör ska ges tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter vid ingående eller fullgörande av ett kontrakt som kräver säkerhetsskyddsavtal med rådet är att denne aktör innehar ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe.

74

Under dessa omständigheter erinrar EU-domstolen om att det, såsom framgår av punkt 52 ovan, följer av artikel 11.5 i beslut 2013/488 att entreprenörer och underentreprenörer som deltar i entreprenader som kräver säkerhetsskyddsavtal eller underentreprenader som kräver tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter inom sina anläggningar ska, när de genomför sådana entreprenader eller innan kontraktet ingås, inneha ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe på relevant säkerhetsskyddsklassificeringsnivå.

75

Vidare anges i punkt 10 i bilaga V till detta beslut att ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe erfordras i det förkontraktuella skedet när säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter ska tillhandahållas under anbudsförfarandets gång.

76

Enligt punkt 11 i nämnda bilaga V får den upphandlande myndigheten inte tilldela den valde anbudsgivaren ett kontrakt som kräver säkerhetsskyddsavtal innan den har fått bekräftelse från behörig nationell myndighet i den medlemsstat där den berörde entreprenören eller underentreprenören är registrerad att ett giltigt intyg om säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe har utfärdats. I punkt 13 i denna bilaga föreskrivs dessutom att ett återkallande av ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe ska utgöra tillräcklig grund för att säga upp ett kontrakt som kräver säkerhetsskyddsavtal.

77

Ett beslut att återkalla ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe, i den mening som avses i beslut 2013/488, innebär således att den ekonomiska aktören förlorar sitt tillstånd att få tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter vid ingåendet och fullgörandet av ett kontrakt som kräver säkerhetsskyddsavtal. Ett sådant återkallandebeslut innebär således bland annat att denne aktör inte längre kan delta – såsom denne kunde före återkallandet – i det förkontraktuella skedet avseende ett kontrakt som kräver säkerhetsskyddsavtal vid rådet eller tilldelas kontraktet av rådet för det fall denne vinner upphandlingen. Denna möjlighet går förlorad även om den ekonomiska aktören – i likhet med Protectus i det nationella målet – den dag då säkerhetsgodkännandet återkallades inte var en entreprenör eller underentreprenör till rådet.

78

En sådan ekonomisk aktör ska följaktligen, i enlighet med artikel 47 i stadgan, ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför domstol för att bestrida beslutet att återkalla säkerhetsgodkännandet av verksamhetsställe, i den mening som avses i beslut 2013/488.

79

Vad för det andra gäller de minimikrav som ska vara uppfyllda i samband med att en sådan talan förs, erinrar EU-domstolen om följande. Enligt fast rättspraxis ska den berörda personen – för att den i artikel 47 i stadgan stadfästa domstolsprövningen ska vara effektiv – kunna få kännedom om de skäl som ligger till grund för det beslut som fattats rörande honom eller henne, antingen genom att läsa själva beslutet eller genom att på begäran underrättas om skälen för beslutet, vilket inte påverkar den rätt som behörig domstol har att kräva att den aktuella myndigheten redovisar sina skäl. Detta är nödvändigt för att den berörde personen ska kunna ta till vara sina rättigheter under bästa möjliga förutsättningar och, med kännedom om samtliga omständigheter, kunna avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan vid behörig domstol samt för att behörig domstol fullt ut ska kunna genomföra laglighetskontrollen av det aktuella nationella beslutet (dom av den 4 juni 2013, ZZ, C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

80

I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, där beslutet att återkalla ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe i den mening som avses i beslut 2013/488 uteslutande grundar sig på att ett annat säkerhetsgodkännande har återkallats, kan domstolsprövningen av beslutet att återkalla säkerhetsgodkännandet av verksamhetsställe bli effektiv endast i den mån den tidigare innehavaren av nämnda säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe kan få tillgång till de skäl som ligger till grund för återkallandet av detta andra säkerhetsgodkännande. Det är nämligen endast på det viset som vederbörande kan förstå de skäl som i slutändan ledde till att säkerhetsgodkännandet av verksamhetsställe återkallades och därmed, i förekommande fall, bestrida dessa skäl.

81

Visserligen kan tvingande hänsyn till bland annat skyddet för statens säkerhet eller internationella förbindelser utgöra hinder för att man till den tidigare innehavaren av ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe, i den mening som avses i beslut 2013/488, lämnar ut samtliga eller vissa delar av de uppgifter som ligger till grund för beslutet att återkalla detta säkerhetsgodkännande. I sådana fall ankommer det dock på behörig nationell domstol, mot vilken det inte kan göras gällande att uppgifterna är sekretessbelagda eller hemliga, att inom ramen för sin domstolsprövning använda sig av metoder som gör det möjligt att förena dessa tvingande hänsyn med nödvändigheten av att i tillräcklig utsträckning säkerställa den enskildes processuella rättigheter, såsom rätten att yttra sig och principen om ett kontradiktoriskt förfarande (se, analogt, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 125 och där angiven rättspraxis).

82

På grund av ovanstående är medlemsstaterna skyldiga att föreskriva en effektiv domstolsprövning såväl av förekomsten av och det välgrundade i de hänsyn till statens säkerhet som anförts av behörig nationell myndighet för att inte lämna ut samtliga eller vissa delar av de uppgifter som ligger till grund för beslutet att återkalla säkerhetsgodkännandet av verksamhetsställe, i den mening som avses i beslut 2013/488, som av lagligheten av detta återkallandebeslut (se, analogt, dom av den 4 juni 2013, ZZ, C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 58).

83

När det gäller domstolsprövningen av lagligheten av ett beslut att återkalla ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe, i den mening som avses i beslut 2013/488, åligger det medlemsstaterna att införa regler som gör det möjligt för den domstol som ska pröva lagligheten av beslutet att få kännedom om de skäl och den bevisning som legat till grund för beslutet (se, analogt, dom av den 4 juni 2013, ZZ, C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 59).

84

När det gäller de krav som måste uppfyllas vid domstolsprövningen av förekomsten av och det välgrundade i de skäl som anförts av behörig nationell myndighet rörande den berörda medlemsstatens säkerhet, är det viktigt att en domstol företar en oberoende prövning av samtliga rättsliga och faktiska omständigheter som åberopats av den behöriga nationella myndigheten för att, i enlighet med nationella processuella regler, pröva huruvida tvingande hänsyn till exempelvis skyddet för statens säkerhet eller internationella förbindelser utgör hinder för att man helt eller delvis lämnar ut de skäl som ligger till grund för det aktuella återkallandebeslutet samt den bevisning som hänför sig till detta (se, analogt, dom av den 4 juni 2013, ZZ, C‑300/11, EU:C:2013:363, punkterna 60 och 62, samt dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 126).

85

Om denna domstol gör bedömningen att statens säkerhet inte utgör hinder för att den berörde i vart fall delvis ges information om de skäl och den bevisning som utgör grund för beslutet att återkalla säkerhetsgodkännandet av verksamhetsställe, i den mening som avses i beslut 2013/488, och som inte lämnats ut inledningsvis, ska behörig nationell myndighet ges möjlighet att ge vederbörande information om återstående skäl och bevisning. Om myndigheten inte tillåter att dessa lämnas ut ska nämnda domstol pröva lagligheten av återkallandebeslutet och därvid endast grunda sin bedömning på de skäl och bevis som lämnats ut (se, analogt, dom av den 4 juni 2013, ZZ, C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 63, samt dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 127).

86

Om det däremot visar sig att tvingande hänsyn till exempelvis skyddet av statens säkerhet eller internationella förbindelser faktiskt utgör hinder för att underrätta vederbörande om samtliga eller vissa delar av de skäl eller den bevisning som ligger till grund för beslutet att återkalla säkerhetsgodkännandet av verksamhetsställe, i den mening som avses i beslut 2013/488, ska domstolsprövningen av huruvida återkallandebeslutet är lagenligt företas inom ramen för ett förfarande där det på ett lämpligt sätt görs en avvägning mellan de krav som följer av dessa tvingande hänsyn och de krav som följer av rätten till ett effektivt domstolsskydd, i synnerhet rätten till ett kontradiktoriskt förfarande, samtidigt som eventuella ingrepp däri begränsas till vad som är strikt nödvändigt (se, analogt, dom av den 4 juni 2013, ZZ, C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 64, samt dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 128).

87

Mot bakgrund av nödvändigheten av att iaktta artikel 47 i stadgan ska nämnda förfarande i så stor utsträckning som möjligt säkerställa att principen om ett kontradiktoriskt förfarande iakttas, så att vederbörande kan ifrågasätta de skäl som ligger till grund för beslutet att återkalla säkerhetsgodkännandet av verksamhetsställe, i den mening som avses i beslut 2013/488, och lämna synpunkter på de bevis som ligger till grund för återkallandebeslutet och därigenom på ett ändamålsenligt sätt utöva sin rätt till försvar. Därvid är det möjligt att tillgripa de möjligheter som står till buds, till exempel att till vederbörande lämna ut en sammanfattning av innehållet i uppgifterna eller i bevisningen (se, analogt, dom av den 4 juni 2013, ZZ, C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 65, samt dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 129).

88

I vart fall är det viktigt att vederbörande ges information om huvudinnehållet i de skäl som ligger till grund för återkallandebeslutet, eftersom det nödvändiga skyddet av bland annat statens säkerhet eller internationella förbindelser inte får leda till att denne fråntas sin rätt att yttra sig och inte heller får leda till att dennes rätt till rättsmedel gentemot beslutet blir ineffektiv (se, analogt, dom av den 4 juni 2013, ZZ, C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 65).

89

Om den nationella myndighet som har återkallat säkerhetsgodkännandet av verksamhetsställe, i den mening som avses i beslut 2013/488, vid den behöriga nationella domstolen endast avser att anföra vissa av de skäl som ligger till grund för återkallandebeslutet, vilka skäl myndigheten anser vara tillräckliga för att motivera beslutet, får myndigheten i förekommande fall besluta sig för att endast ange huvudinnehållet i dessa skäl (se, analogt, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 119, 127 och 130). I ett sådant fall ska denna domstol i enlighet med rättspraxis (se punkt 85 ovan) pröva huruvida återkallandebeslutet är lagenligt enbart utifrån de skäl vars huvudinnehåll har redovisats.

90

Avvägningen mellan, å ena sidan, rätten till ett effektivt domstolsskydd och, å andra sidan, nödvändigheten av att bland annat skydda statens säkerhet eller internationella förbindelser ligger till grund för slutsatsen i punkterna 87 och 88 ovan. Denna avvägning gör sig dock inte gällande på samma sätt när det gäller bevis som hänför sig till de skäl som anförts vid behörig nationell domstol. I vissa fall kan utlämnandet av dessa bevis nämligen direkt och särskilt äventyra bland annat statens säkerhet, i det att ett sådant utlämnande bland annat kan äventyra personers liv, hälsa och frihet eller röja undersökningsmetoder som särskilt används av nationella säkerhetsmyndigheter och därigenom allvarligt hindra, eller till och med omöjliggöra, dessa myndigheters framtida arbete (se, analogt, dom av den 4 juni 2013, ZZ, C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 66).

91

Mot denna bakgrund ankommer det på behörig nationell domstol att pröva huruvida och i vilken utsträckning den omständigheten att hemliga uppgifter eller bevis inte har lämnats ut till den berörda personen, och att denne följaktligen har saknat möjlighet att göra gällande sin inställning till denna information, kan påverka bevisvärdet av dessa bevis (se, analogt, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 129 och där angiven rättspraxis).

92

Under dessa förhållanden ankommer det på behörig nationell domstol att se till att den berörde ges information om huvudinnehållet i de skäl som ligger till grund för beslutet att återkalla säkerhetsgodkännandet av verksamhetsställe, i den mening som avses i beslut 2013/488, på ett sätt som tar vederbörlig hänsyn till nödvändigheten av att bevisen förblir hemliga. Vidare ankommer det på behörig nationell domstol att i förekommande fall vidta åtgärder enligt nationell rätt med anledning av ett eventuellt åsidosättande av denna informationsskyldighet (se, analogt, dom av den 4 juni 2013, ZZ, C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 68).

93

Mot bakgrund av dessa krav som följer av artikel 47 i stadgan framgår det i förevarande fall att den behöriga nationella domstolens rätt att få ta del av samtliga säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som ligger till grund för beslutet att återkalla säkerhetsgodkännandet av verksamhetsställe, i den mening som avses i beslut 2013/488, och som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, är en nödvändig men otillräcklig förutsättning för att säkerställa ett effektivt rättsmedel i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet.

94

Iakttagandet av rätten till försvar innebär nämligen inte bara att behörig domstol har tillgång till samtliga relevanta uppgifter för att meddela sitt avgörande, utan även att den berörda personen, i förekommande fall via ombud, kan tillvarata sina intressen genom att framföra sina synpunkter på dessa uppgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl., C‑159/21, EU:C:2022:708, punkt 58).

95

Den möjlighet som advokaten för den tidigare innehavaren av säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe har att, med de berörda nationella myndigheternas samtycke, få tillgång till de säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som ligger till grund för beslutet att återkalla säkerhetsgodkännandet av verksamhetsställe, i den mening som avses i beslut 2013/488, räcker inte för att säkerställa att artikel 47 i stadgan iakttas, i en situation där dessa myndigheter får besluta att inte lämna ut sådana uppgifter utan att behörig nationell domstol kan vidta åtgärder med anledning av att ett sådant beslut eventuellt är omotiverat vid prövningen av huruvida återkallandebeslutet är lagenligt och där advokaten måste se till att sekretessen för dessa uppgifter inte röjs, vilket innebär att advokaten inte får lämna ut uppgifterna till sin klient.

96

Det är utifrån uppgifterna i begäran om förhandsavgörande inte möjligt att avgöra huruvida behörig nationell domstol enligt slovakisk lagstiftning har befogenhet att kontrollera huruvida de skäl som de nationella myndigheterna har anfört verkligen utgör hinder för att lämna ut samtliga eller vissa delar av de säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som ligger till grund för beslutet att återkalla säkerhetsgodkännandet av verksamhetsställe, i den mening som avses i beslut 2013/488, och att i förekommande fall vidta åtgärder med anledning av ett beslut att inte lämna ut en del av dessa uppgifter som inte är vederbörligen motiverat.

97

Det framgår visserligen av begäran om förhandsavgörande att Protectus eller bolagets advokat har kunnat ta del av icke-säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter och vissa av de säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som ligger till grund för beslutet att återkalla säkerhetsgodkännandet av verksamhetsställe, i den mening som avses i beslut 2013/488. Den hänskjutande domstolen har emellertid inte preciserat huruvida de uppgifter som lämnats ut på detta sätt gjort det möjligt för Protectus att ta del av huvudinnehållet i återkallandebeslutet eller i vart fall huvudinnehållet i det eller de skäl som den behöriga nationella myndigheten hade för avsikt att göra gällande.

98

Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att pröva i vilken mån denna nationella lagstiftning och praxis säkerställer att de krav som följer av artikel 47 i stadgan (se punkterna 79–92 ovan) kan iakttas.

99

Vad för det tredje gäller följderna av att det eventuellt konstateras att denna lagstiftning och denna praxis inte är förenliga med artikel 47 i stadgan, står det medlemsstaterna fritt att förbehålla den behöriga nationella myndigheten befogenheten att lämna ut eller inte lämna ut säkerhetsskyddsklassificerade skäl eller bevis; detta gäller dock under förutsättning att den nationella domstol som har att pröva överklagandet av beslutet att återkalla ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe, i den mening som avses i beslut 2013/488, har befogenhet att vidta åtgärder med anledning av det slutliga beslut som denna myndighet meddelat i detta avseende (se, analogt, dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretssbelagda uppgifter), C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 113).

100

En sådan lösning kan – när den behöriga nationella myndigheten på ett omotiverat sätt hindrar att samtliga eller vissa delar av de uppgifter som ligger till grund för ett sådant återkallandebeslut lämnas ut – säkerställa att artikel 47 i stadgan iakttas fullt ut. Därigenom kan man nämligen säkerställa att myndighetens åsidosättande av sina processuella skyldigheter inte leder till att domstolsavgörandet grundas på omständigheter och handlingar som sökanden inte har kunnat ta del av och som denne således inte har haft möjlighet att ta ställning till (se, analogt, dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter), C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 114).

101

För att säkerställa ett effektivt domstolsskydd vid bedömningen av lagenligheten av beslutet att återkalla ett säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe, i den mening som avses i beslut 2013/488, kan det således inte anses oundgängligt att den nationella domstol som har att pröva överklagandet av detta återkallandebeslut har befogenhet att själv lämna ut vissa säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter, när det inte framstår som motiverat att inte lämna ut dessa uppgifter till den tidigare innehavaren av detta säkerhetsgodkännande av verksamhetsställe, i förekommande fall via dennes advokat (se, analogt, dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter), C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 115).

102

Mot denna bakgrund ska den andra och den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 47 i stadgan ska tolkas på följande sätt:

103

Med hänsyn till svaret på den andra och den tredje frågan saknas det anledning att besvara den fjärde frågan.

104

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: