1

Atlas Copco Airpower NV och Atlas Copco AB har yrkat att domstolen ska upphäva det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 6 december 2021, genom vilket tribunalen vägrade tillerkänna dem ställning som intervenienter i mål T‑263/16 RENV och låta det skriftliga yttrande de ingett angående vilka slutsatser som bör dras av domstolens dom av den 16 september 2021, kommissionen/Belgien och Magnetrol International (C‑337/19 P, EU:C:2021:741) med avseende på avgörandet i mål T‑263/16 RENV omfattas av handlingarna i det målet (nedan kallat det överklagade beslutet).

2

I artikel 1.3 c i tribunalens rättegångsregler anges att vid tillämpningen av dessa rättegångsregler avses med ”rättegångsdeltagare”, när begreppet används utan närmare angivelse, varje rättegångsdeltagare i målet, inbegripet intervenienter.

3

I artikel 60 i dessa rättegångsregler föreskrivs att fristerna rörande förfarandet ska förlängas med tio dagar med hänsyn till avstånd i samtliga fall.

4

I artikel 79 i dessa rättegångsregler föreskrivs följande:

”Ett tillkännagivande ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning, som ska innehålla följande uppgifter: det datum när ansökan varigenom talan väckts inkom, parternas namn, yrkandena i ansökan samt åberopade grunder och huvudargument.”

5

I artiklarna 142–145 i rättegångsreglerna fastställs de bestämmelser som reglerar intervention vid tribunalen.

6

I artikel 143.1 i tribunalens rättegångsregler föreskrivs att ”[e]n interventionsansökan måste göras inom sex veckor från dagen för offentliggörandet enligt artikel 79”.

7

Artikel 215 i dessa rättegångsregler har följande lydelse:

”Om domstolen upphäver en dom eller ett särskilt uppsatt beslut av tribunalen och återförvisar målet till denna, anhängiggörs målet vid tribunalen genom återförvisningen.”

8

I artikel 217 i dessa rättegångsregler föreskrivs följande:

”1.   Om det avgörande som senare upphävts av domstolen meddelades efter det att det skriftliga förfarandet avseende saken i målet vid tribunalen hade avslutats, får rättegångsdeltagarna i målet vid tribunalen inom två månader från delgivningen av domstolens avgörande ge in skriftliga yttranden om vilka slutsatser som bör dras av detta avgörande med avseende på målets avgörande. Denna frist kan inte förlängas.

…

3.   När det med hänsyn till omständigheterna är befogat, får ordföranden medge att ytterligare skriftliga yttranden ges in.”

9

I artikel 219 i dessa rättegångsregler föreskrivs följande:

”Tribunalen ska besluta om rättegångskostnader som uppkommit under rättegången dels i målet vid tribunalen, dels i överklagandet vid domstolen.”

10

Genom beslut (EU) 2016/1699 av den 11 januari 2016 om den statliga stödordning för skattelättnader vid överskjutande vinst SA.37667 (2015/C) (f.d. 2015/NN) som Belgien har genomfört (EUT L 260, 2016, s. 61) (nedan kallat det omtvistade beslutet), fann Europeiska kommissionen att vissa skattebefrielser som beviljats av Konungariket Belgien utgjorde en stödordning i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF som var oförenlig med den inre marknaden och som hade genomförts i strid med artikel 108.3 FEUF. Kommissionen beslutade att beviljat stöd skulle återkrävas från de mottagare över vilka en slutlig förteckning senare skulle upprättas av Konungariket Belgien.

11

Konungariket Belgien och Magnetrol International NV väckte genom ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 22 mars och den 25 maj 2016 talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Ansökningarna registrerades med målnummer T‑131/16 respektive T‑263/16.

12

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 31 maj 2016 väckte Atlas Copco Airpower och Atlas Copco talan om ogiltigförklaring av detta beslut, vilken registrerades med målnummer T‑278/16.

13

Genom skrivelse av den 20 februari 2018 informerade tribunalens justitiesekreterare dem om att ordföranden på den avdelning vid tribunalen som tilldelats målen hade beslutat att vilandeförklara förfarandet i mål T‑278/16 till dess att tvisten i målen T‑131/16 och T‑263/16 avgjorts.

14

Genom beslut av den 17 maj 2018 beslutade ordföranden på tribunalens sjunde avdelning i utökad sammansättning att förena målen T‑131/16 och T‑263/16 vad gäller det muntliga förfarandet och det slutliga avgörandet.

15

Genom dom av den 14 februari 2019, Belgien och Magnetrol International/kommissionen (T‑131/16 och T‑263/16, EU:T:2019:91), ogiltigförklarade tribunalen det omtvistade beslutet.

16

Kommissionen överklagade denna dom den 24 april 2019. Detta överklagande registrerades med nummer C‑337/19 P.

17

Genom beslut av den 15 oktober 2019, Belgien och Magnetrol International/kommissionen, tillät domstolen Anheuser-Busch InBev SA/NV, Ampar BVBA, Atlas Copco Airpower NV och Atlas Copco AB (C‑337/19 P, ej publicerat, EU:C:2019:909) samt Soudal NV och Esko-Graphics BVBA (C‑337/19 P, ej publicerat, EU:C:2019:915), att intervenera till stöd för Magnetrol Internationals yrkanden.

18

Genom dom av den 16 september 2021, kommissionen/Belgique och Magnetrol International (C‑337/19 P, EU:C:2021:741), beslutade domstolen att

19

Den 25 november 2021 gav Atlas Copco Airpower och Atlas Copco på grundval av artikel 217 i tribunalens rättegångsregler in ett yttrande till tribunalen om de slutsatser de ansåg skulle dras av domen av den 16 september 2021, kommissionen/Belgien och Magnetrol International (C‑337/19 P, EU:C:2021:741), med avseende på målets avgörande (nedan kallat det aktuella yttrandet).

20

Genom skrivelse daterad den 6 december 2021, som delgavs Atlas Copco Airpower och Atlas Copco den 17 december 2021, underrättade tribunalens justitiesekreterare dem om att eftersom yttrandet inte utgjorde en handling som föreskrivs i tribunalens rättegångsregler, hade ordföranden på den avdelning som tilldelats målen beslutat att inte låta det föras till handlingarna i detta mål.

21

Genom skrivelse av den 29 december 2021, ställd till tribunalens ordförande och domare yrkade Atlas Copco Airpower och Atlas Copco, bland annat med stöd av domstolens ordförandes beslut av den 15 oktober 2019, kommissionen/Belgien och Magnetrol International (C‑337/19 P, ej publicerat, EU:C:2019:909), och tribunalens praxis, dels att tribunalen skulle ”rätta” det ”misstag” som tribunalen gjort sig skyldig till, dels att tribunalen skulle bekräfta deras ställning som intervenienter vid tribunalen, och begärde svar inom fem dagar.

22

Atlas Copco Airpower och Atlas Copco har yrkat att domstolen ska

23

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

24

Magnetrol International har inte formellt inkommit med några yrkanden, men anser att domstolen ska fastställa att Atlas Copco Airpower och Atlas Copco är intervenienter i mål T‑263/16 RENV.

25

Kommissionen har anfört att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning.

26

Kommissionen har anfört att även om det enligt artikel 57 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol visserligen föreskrivs att den vars interventionsansökan har avslagits kan överklaga ett beslut av tribunalen om att avslå denna ansökan, har klagandena i förevarande fall inte ingett någon interventionsansökan till tribunalen.

27

Tribunalen meddelade enligt kommissionen endast ett beslut, nämligen beslutet att inte låta det aktuella yttrandet föras till handlingarna i mål T‑263/16 RENV. Överklagandet avser emellertid inte detta beslut. Ett sådant beslut omfattas inte heller av de beslut som avses i artiklarna 56 och 57 i stadgan för Europeiska unionens domstol och kan därför inte överklagas.

28

Förevarande överklagande syftar i själva verket till att kringgå det beslut som meddelats av ordföranden på den avdelning vid tribunalen som tilldelats målen om att vilandeförklara förfarandet i mål T‑278/16 till dess att tvisten i målen T‑131/16 och T‑263/16 avgjorts, trots att detta beslut inte heller kan överklagas. Risken för ett sådant kringgående har redan tagits upp i punkt 19 i beslut av domstolens ordförande av den 10 september 2019, rådet/K.Chrysostomides & Co. m.fl. (C‑597/18 P, ej publicerat, EU:C:2019:743, punkt 19), Vid prövningen av en interventionsansökan som getts in av en rättegångsdeltagare i ett mål som vilandeförklarats efter att vissa mål utsetts som ”pilot”-mål

29

Enligt Atlas Copco Airpower och Atlas Copco utgör tribunalens beslut att inte låta det aktuella yttrandet föras till handlingarna i målet i mål T‑263/16 RENV ett beslut att vägra dem ställning som intervenienter i det målet. Ett sådant beslut kan överklagas med stöd av artikel 57 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.

30

För att pröva om överklagandet kan tas upp till sakprövning ska domstolen inledningsvis fastställa innebörden av det beslut som skrivelsen av tribunalens justitiesekreterare av den 6 december 2021 innehåller.

31

Det ska i detta hänseende påpekas att det i artikel 217.1 i tribunalens rättegångsregler föreskrivs att om domstolen upphäver ett beslut av tribunalen och beslutar att återförvisa avgörandet i målet till tribunalen efter det att det skriftliga förfarandet avseende saken i målet vid tribunalen hade avslutats, får rättegångsdeltagarna i målet vid tribunalen inom två månader från delgivningen av domstolens avgörande ge in skriftliga yttranden om vilka slutsatser som bör dras av detta avgörande med avseende på målets avgörande.

32

Det är emellertid utrett, för det första, att förevarande fall motsvarar den situation som avses i denna bestämmelse och, för det andra, att de aktuella yttrandena har inkommit inom den frist som föreskrivs i nämnda bestämmelse, förlängd med hänsyn till avstånd enligt artikel 60 i rättegångsreglerna. Beslutet att avvisa yttrandet grundar sig således inte på att det kom in för sent.

33

Härav följer att skrivelsen från tribunalens justitiesekreterare av den 6 december 2021, trots att den är kortfattad, ska förstås som ett uttryck för tribunalens vägran att tillerkänna klagandena ställning som intervenienter i mål T‑263/16 RENV, vilket är en ställning de anser sig ha förvärvat automatiskt på grund av att de tillåtits att intervenera i överklagandet i mål C‑337/19 P. Skrivelsen ger nämligen uttryck för tribunalens vägran att låta det aktuella yttrandet omfattas av handlingarna i mål T‑263/16 RENV, med motiveringen att yttrandet utgör en handling som inte föreskrivs i tribunalens rättegångsregler.

34

I detta sammanhang ska det anses att förevarande överklagande, med hänsyn till att det riktar kritik mot denna skrivelse i dess helhet och bland annat påtalar tribunalens beslut att inte låta det aktuella yttrandet föras till handlingarna i målet i mål T‑263/16 RENV, avser ogiltigförklaring av det överklagade beslutet inte bara i den del detta beslut innebär en vägran att tillerkänna klagandena ställning som intervenienter i detta mål, utan även i den del beslutet innebär en vägran att låta detta yttrande föras till handlingarna i det målet.

35

Kommissionens argument att förevarande överklagande avser ett beslut som inte har meddelats av tribunalen kan således inte godtas.

36

Vad gäller rätten att överklaga det överklagade beslutet föreskrivs i artikel 57 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att tribunalens beslut om avslag på en interventionsansökan kan överklagas till domstolen av den vars ansökan avslagits.

37

I förevarande fall är det visserligen ostridigt att tribunalen genom det överklagade beslutet inte avslog en interventionsansökan, eftersom klagandena inte hade ingett någon sådan ansökan till tribunalen.

38

Det ska emellertid även påpekas att innebörden i det beslut som naturligt följer av skrivelsen från tribunalens justitiesekreterare av den 6 december 2021, att vägra tillerkänna klagandena ställning som intervenienter i mål T‑263/16 RENV, liknar den innebörd som skulle ha legat i ett beslut av tribunalen om att avslå en interventionsansökan ingiven av klagandena. Båda dessa alternativ innebär nämligen att en part som gör gällande en rätt enligt artikel 40 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol till en särskild ställning i förfarandet på grund av sitt intresse av utgången i målet fråntas samtliga rättigheter som följer av denna ställning.

39

När domstolen fann att ett överklagande var välgrundat, upphävde tribunalens beslut och återförvisade målet till tribunalen för prövning, kan det inte heller rimligen förväntas att en intervenient i detta överklagande, som anser sig ha ställning som intervenient vid tribunalen, formellt ska inge en interventionsansökan till tribunalen enbart för att kunna ge in ett överklagande enligt artikel 57 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol av beslutet om avslag på denna ansökan.

40

En sådan ansökan kan nämligen under alla omständigheter endast avslås av tribunalen på grund av att den inkommit för sent, eftersom det föreskrivs i artikel 143.1 i tribunalens rättegångsregler, jämförd med artikel 79 i samma rättegångsregler, att en interventionsansökan ska ges in inom sex veckor från det att det meddelande som ursprungligen låg till grund för ansökan i det aktuella målet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning.

41

Att anse att en person som intervenerar i ett överklagande av ett mål och som påstår sig ha en automatisk ställning som intervenient vid tribunalen efter det att målet återförvisats till tribunalen inte kan överklaga ett beslut av tribunalen om att vederbörande vägras denna ställning, med stöd av artikel 57 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, av det enda skälet att tribunalen inte formellt har avslagit någon interventionsansökan, skulle i detta sammanhang innebära att den berörda parten berövas allt domstolsskydd som gör det möjligt för personen att tillvarata sina processuella rättigheter vid tribunalen, vilka denna part anser sig ha enligt artikel 40 i domstolens stadga, trots att artikel 57 första stycket i domstolens stadga syftar just till att garantera sådant skydd

42

För det fall att intervenienten i överklagandet har skäl för att göra gällande sin ställning som intervenient vid tribunalen i ett mål som återförvisats till tribunalen av domstolen, vilket är en fråga som ska avgöras i samband med prövningen i sak av förevarande överklagande och således inte kan prövas i samband med bedömningen av huruvida överklagandet kan tas upp till sakprövning, har personen nämligen inte tillgång till något annat rättsmedel för att göra gällande sina processuella rättigheter enligt artikel 40 i samma stadga.

43

Alltså kan en intervenient i ett överklagande inte, med stöd av artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, överklaga ett beslut av tribunalen varigenom intervenienten vägras ställning som intervenient i det mål som domstolen återförvisat till tribunalen.

44

I denna bestämmelse föreskrivs att tribunalens slutliga avgöranden samt avgöranden av den rätten som endast delvis avgör sakfrågan eller som avgör en rättegångsfråga om bristande behörighet eller något annat processhinder får överklagas till domstolen.

45

I förevarande fall kan det konstateras att sakfrågan i mål T‑263/16 RENV inte avgörs vid tribunalen genom det överklagade beslutet och att sakfrågan inte ens delvis avgörs genom det överklagade beslutet.

46

Även om detta beslut i praktiken avgör en rättegångsfråga avseende klagandenas ställning som intervenienter vid tribunalen, hänför sig denna rättegångsfråga inte till en rättegångsfråga om bristande behörighet eller något annat processhinder.

47

Domstolen har emellertid slagit fast att överklaganden enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol av tribunalens beslut som avgör en rättegångsfråga av ett annat slag än de rättegångsfrågor som det hänvisas till i denna bestämmelse ska avvisas (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 4 oktober 1999, kommissionen/ADT Projekt, C‑349/99 P, EU:C:1999:475, punkterna 10 och 11, och dom av den 8 januari 2002, Frankrike/Monsanto och kommissionen, C‑248/99 P, EU:C:2002:1, punkt 46).

48

Det ska dessutom påpekas att när tribunalen avgör en rättegångsfråga som hänför sig till en invändning om bristande behörighet eller invändning om rättegångshinder, ska den pröva ett yrkande från en part om att den ska avgöra målet utan att pröva själva sakfrågan, vilket är skälet till att ett sådant beslut måste kunna hänskjutas till domstolen utan att invänta ett eventuellt avgörande i sak. Så är däremot inte fallet med ett beslut varigenom en rättegångsfråga avseende en intervention avgörs.

49

Domstolen har därför funnit att ett beslut genom vilket tribunalen bifaller en interventionsansökan inte kan överklagas enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Bayerische Motoren Werke och Freistaat Sachsen/kommissionen, C‑654/17 P, EU:C:2019:634, punkterna 29 och 30).

50

Mot bakgrund av det ovan anförda ska denna lösning även tillämpas på ett överklagande av tribunalens beslut att inte tillerkänna en intervenient i ett överklagande ställning som intervenient i ett mål som hänskjutits till tribunalen av domstolen.

51

Vidare kan ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol av det slutliga avgörandet i det förfarande där den berörda personen påstår sig ha ställning som intervenient inte ge vederbörande ett tillräckligt domstolsskydd, eftersom detta överklagande endast är tillgängligt för rättegångsdeltagarna vid tribunalen och utövandet av ett sådant rättsmedel under alla omständigheter inte gör det möjligt att bevara nyttan av en eventuell intervention vid tribunalen, genom att säkerställa att denna ställning erkänns i ett skede i förfarandet där denna intervention faktiskt kan bidra till argumentationen vid denna domstol.

52

Mot bakgrund av det ovan anförda ska ett beslut där tribunalen – genom att inte låta ett yttrande som getts in av någon som intervenerar i ett överklagande föras till handlingarna i ett mål som återförvisats till tribunalen av domstolen efter det att domstolen upphävt tribunalens beslut, med motiveringen att yttrandet utgör en handling som inte föreskrivs i tribunalens rättegångsregler – underförstått genom detta agerande vägrar denna intervenient ställning som intervenient i detta mål, kunna överklagas med stöd av artikel 57 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.

53

Den omständigheten att denna person har väckt en talan om ogiltigförklaring vars prövning tribunalen har beslutat att vilandeförklara i avvaktan på ett kommande avgörande i det mål i vilket nämnda person påstår sig ha ställning som intervenient kan inte, i motsats till vad kommissionen har hävdat, utgöra hinder för att ge in ett sådant överklagande av ett beslut av tribunalen om att vägra sådan ställning.

54

Principen om god rättskipning skulle visserligen åsidosättas om klagandena i mål som vilandeförklarats till följd av att vissa mål utsetts som ”pilotmål” fick intervenera i dessa enbart på grund av denna omständighet (se, för ett liknande resonemang, beslut av domstolens ordförande av den 10 september 2019, rådet/K. Chrysostomides & Co. m.fl., C‑597/18 P, ej publicerat, EU:C:2019:743, punkt 19).

55

Detta övervägande rör likväl frågan huruvida beslutet att inte tillerkänna en person ställning som intervenient när personen anser sig ha denna ställning är välgrundat och saknar således relevans för bedömningen av huruvida ett överklagande av detta beslut kan tas upp till sakprövning.

56

Även om kommissionen i huvudsak har gjort gällande att frågan huruvida ett sådant överklagande kan tas upp till sakprövning i praktiken skulle göra det möjligt att till domstolen överklaga ett beslut av tribunalen om att vilandeförklara handläggningen av ett mål, trots att det beslutet inte kan överklagas, ska det emellertid påpekas att ett sådant beslut om vilandeförklaring, för det fall att tribunalens beslut om att vägra klaganden i det aktuella målet ställning som intervenient i ett annat mål vid tribunalen, fortsätter att ha full verkan.

57

Mot bakgrund av det ovan anförda kan kommissionens invändning om rättegångshinder inte godtas.

58

Atlas Copco Airpower och Atlas Copco har som enda grund anfört att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i två avseenden, nämligen för det första att inte tillerkänna dem ställning som intervenienter i mål T- 263/16 RENV, för det andra att inte låta det yttrande som de önskade inkomma med avseende de slutsatser som ska dras av domen av den 16 september 2021, kommissionen/Belgien och Magnetrol International (C‑337/19 P, EU:C:2021:741) föras till handlingarna i målet.

59

För det första ligger det enligt klagandena, såsom tribunalen upprepade gånger har påpekat, i intresset av en god rättskipning och kontinuitet i förfarandet vid domstolarna att en part som tillåtits intervenera i ett överklagande behåller sin ställning som intervenient för det fall målet återförvisas till tribunalen efter det att tribunalens avgörande har upphävts. Klagandena borde således ha betraktats som intervenienter i mål T‑263/16 RENV, utan att ha ansökt om att få intervenera vid tribunalen.

60

Denna lösning är även, såsom anges i tribunalens praxis, motiverad för att tribunalen ska kunna besluta om rättegångskostnaderna, när domstolen har beslutat att dessa ska anstå innan målet återförvisas till tribunalen. Just detta är fallet i förevarande mål.

61

För det andra gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den beslutade att inte låta det aktuella yttrandet föras till handlingarna i målet. Enligt artikel 217.1 i tribunalens rättegångsregler, i vilken begreppet ”rättegångsdeltagare i målet vid tribunalen” inte definieras, är det nämligen inte uteslutet att intervenienterna i överklagandet kan ha ställning som ”rättegångsdeltagare i målet vid tribunalen” vid ett eventuellt överklagande.

62

Kommissionen anser att tribunalen hade skäl för att anse att klagandena inte var intervenienter i mål T‑263/16 RENV.

63

I artikel 217.1 i tribunalens rättegångsregler är det nämligen inte ”rättegångsdeltagarna i förfarandet vid domstolen” eller ”rättegångsdeltagarna i överklagandet” som får ge in skriftliga yttranden utan ”rättegångsdeltagarna i målet vid tribunalen”. I artikel 1.2 c i tribunalens rättegångsregler preciseras räckvidden av artikel 217.1 genom att begreppet rättegångsdeltagare definieras som ”parter och intervenienter”.

64

Eftersom klagandena inte kan göra gällande ställningen som ”rättegångsdeltagare i målet vid tribunalen”, skulle ett bifall av förevarande överklagande enligt kommissionen innebära att det bildades en ny kategori av intervenienter av sitt eget slag som varken omfattas av iakttagandet av den frist som föreskrivs i artikel 143.1 i tribunalens rättegångsregler eller villkoren i artikel 143.2 i dessa rättegångsregler. Om sådana rättegångsdeltagare tilläts intervenera, skulle kommissionen inte ha möjlighet att bemöta deras yttranden. En sådan lösning skulle dessutom i praktiken leda till ett kringgående av de åtgärder för att vilandeförklara vissa förfaranden som antagits för att det ska gå att utse och prioritera ”pilotmål”.

65

Den praxis från tribunalen som klagandena har hänvisat till avser dessutom endast två beslut. Det senaste av dessa beslut är föremål för ett överklagande där kommissionen har bestritt att en intervenient i ett överklagande har ställning som intervenient vid tribunalen. Klagandenas situation skiljer sig för övrigt från den situation som parterna i de mål som gav upphov till dessa två beslut av tribunalen befann sig i.

66

Enligt kommissionen strider inte heller den lösning som tribunalen valde mot parternas grundläggande processuella rättigheter, eftersom dessa hade kunnat intervenera vid tribunalen genom att följa det förfarande som föreskrivs i tribunalens rättegångsregler, under förutsättning att de frister som gäller för detta förfarande iakttogs.

67

I artikel 1.2 c i tribunalens rättegångsregler anges att vid tillämpningen av dessa rättegångsregler avses med ”rättegångsdeltagare”, när begreppet används utan närmare angivelse, parter och intervenienter.

68

I denna bestämmelse med allmän giltighet preciseras emellertid inte i vilka fall tribunalen ska tillerkänna en person ställning som intervenient vid tribunalen.

69

Även om artiklarna 142–145 i nämnda rättegångsregler reglerar ordningen för intervention vid tribunalen genom att fastställa regler för och prövning av interventionsansökningar, behandlar de inte frågan om vilken ställning som ska tillerkännas personer som av domstolen har tillåtits intervenera i ett mål i skedet för överklagandet, när domstolen har bifallit överklagandet, upphävt tribunalens beslut och återförvisat målet till tribunalen för avgörande.

70

Likaledes innehåller inte heller artiklarna 217 och 218 i rättegångsreglerna, vars syfte är att fastställa hur förfarandet ska fortlöpa och vilka regler som är tillämpliga på förfarandet i mål som inleds efter det att ett beslut av tribunalen har upphävts och målet återförvisats till tribunalen, någon bestämmelse som preciserar vilken ställning intervenienterna i ett överklagande ska i sådana förfaranden.

71

Såsom klagandena har påpekat, utgör tribunalens prövning av ett mål till följd av ett beslut från domstolen om att upphäva tribunalens avgörande och återförvisa målet till tribunalen en fortsättning på det överklagande som pågår vid domstolen.

72

Denna fortsättning återspeglas uttryckligen i tribunalens rättegångsregler. För det första framgår det av artikel 215 i rättegångsreglerna att ett mål anhängiggörs direkt vid tribunalen genom återförvisningen om domstolen upphäver ett beslut av tribunalen och återförvisar målet till denna. Vidare börjar, enligt artikel 217 i rättegångsreglerna, fristen för att inkomma med skriftliga yttranden om vilka slutsatser som bör dras av detta avgörande med avseende på målets avgörande från och med delgivningen av nämnda avgörande. Slutligen föreskrivs i artikel 219 i samma rättegångsregler att tribunalen ska besluta om rättegångskostnaderna inte bara i förfarandet vid tribunalen utan även i överklagandet vid domstolen.

73

Enligt artikel 61 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol är tribunalen, om domstolen upphäver tribunalens avgörande och återförvisar ärendet till tribunalen, bunden av domstolens beslut i rättsfrågor.

74

Det ankommer följaktligen på tribunalen att, vid den nya prövning av talan i första instans som görs efter det att målet återförvisats till den, fastställa konsekvenserna för utgången av tvisten mellan parterna, av domstolens dom i överklagandet.

75

Parternas ingivande av yttranden i ett sådant sammanhang, vilket är tillåtet enligt artikel 217 i tribunalens rättegångsregler, har just till syfte att göra det möjligt för parterna att redogöra för sin ståndpunkt vad gäller dessa slutsatser med avseende på målets avgörande och att komplettera tribunalens uppgifter i detta avseende.

76

Denna bestämmelse syftar således till att, i likhet med artikel 172 i domstolens rättegångsregler, enligt vilken alla parter i det aktuella målet vid tribunalen som har ett intresse av att överklagandet bifalls, avvisas eller ogillas får inkomma med en svarsskrivelse till domstolen, säkerställa kontinuiteten i förfarandet i samband med handläggningen av ett och samma mål vid unionsdomstolarna.

77

För det första förutsätter domstolens erkännande av ställningen som intervenient för en person, med tillämpning av artikel 40 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, att denna person har kunnat visa ett intresse av utgången av den tvist som underställts domstolen.

78

Att vägra en intervenient i ett överklagande ställning som intervenient vid tribunalen när målet återförvisas till tribunalen av domstolen medför, eftersom denna person då inte längre kan inge en interventionsansökan till tribunalen av det skäl som anges i punkt 40 i detta beslut, att vederbörande fråntas varje möjlighet att yttra sig vid tribunalen angående de slutsatser som bör dras av ett beslut av domstolen trots att det beslutet har berört personens intressen.

79

I artikel 40 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol föreskrivs för övrigt att de som kan motivera att de har ett intresse får intervenera i ”tvister”. Det följer dock av artiklarna 55 och 56 i denna stadga, åtminstone i dess franska språkversion, att begreppet ”litige” [tvist], när det avser den konflikt som finns mellan parterna, skiljer sig från begreppet ”instance” [mål], vilket avser det förfarande som pågår vid den domstol där tvisten anhängiggjorts.

80

Det kan visserligen inte helt uteslutas att en intervenient i ett överklagande i vissa fall, bland annat när domstolen slutligt har avgjort vissa aspekter av ett mål innan den återförvisar målet till tribunalen, inte längre har något intresse av utgången av tvisten vid tribunalen. Denna omständighet kan emellertid inte i sig motivera att en intervenient i ett överklagande inte ska erkännas som intervenient i ett mål som återförvisats till tribunalen av domstolen, eftersom det ankommer på unionsdomstolarna att under förfarandets gång kontrollera att det intresse som motiverat interventionen kvarstår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 1999, Hüls/kommissionen, C‑199/92 P, EU:C:1999:358, punkterna 52 och 55).

81

I förevarande fall har, såsom klagandena har påpekat, deras interventionsansökan till domstolen bifallits av det skälet att de hade ett intresse av att ogiltigförklaringen med allmän verkan (erga omnes) från och med en tidpunkt i det förflutna (ex tunc) av det omtvistade beslutet vann laga kraft (se, för ett liknande resonemang, beslut av domstolens ordförande av den 15 oktober 2019, kommissionen/Belgien och Magnetrol International, C‑337/19 P, ej publicerat, EU:C:2019:909, punkt 17). Det är just denna ogiltigförklaring som utgör föremålet för förfarandet i mål T‑263/16 RENV, i vilket klagandena anser att de kan intervenera.

82

För det andra ska det påpekas att tribunalens lösning i det överklagade beslutet leder till att kontinuiteten i förfarandet i ett mål och omfattningen av verkningarna av att en deltagare tillåts intervenera vid domstolen blir beroende av domstolens beslut, som fattats med tillämpning av artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, om att själv slutligt avgöra målet eller tvärtom återförvisa målet till tribunalen.

83

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 87 i sitt förslag till avgörande kan intervenienten nämligen, när domstolen slutligt avgör målet i stället för att återförvisa målet till tribunalen, göra gällande sina argument vid den unionsdomstol som ska pröva den ursprungliga talan, medan intervenienten saknar en sådan möjlighet om målet återförvisas till tribunalen.

84

För det tredje framstår tribunalens lösning som än mer ägnad att påverka kontinuiteten i förfarandet vid unionsdomstolarna eftersom intervenienten i ett överklagande, med iakttagande av de villkor som anges i artikel 40 i stadgan för Europeiska unionens domstol och i de relevanta bestämmelserna i domstolens rättegångsregler, på nytt ska kunna delta i förfarandet vid domstolen vid ett överklagande av ett nytt avgörande från tribunalen som meddelas till följd av att domstolen återförvisar målet till tribunalen, och därmed får delta i en och samma tvist vid unionsdomstolarna på ett oavbrutet sätt.

85

För det fjärde ska det påpekas att domstolen enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken.

86

Det följer e contrario av denna bestämmelse att domstolen inte ska besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls men domstolen återförvisar målet till tribunalen.

87

I ett sådant fall ankommer det med nödvändighet på tribunalen att besluta om rättegångskostnaderna i överklagandet, vilket för övrigt uttryckligen föreskrivs i artikel 219 i tribunalens rättegångsregler.

88

Att vägra en intervenient i ett överklagande ställning som intervenient i ett mål som domstolen har återförvisat till tribunalen skulle därmed, när det har framställts yrkanden till domstolen om att en annan rättegångsdeltagare ska förpliktas att ersätta intervenientens rättegångskostnader eller att intervenienten ska förpliktas att ersätta en annan rättegångsdeltagares rättegångskostnader, antingen innebära att dessa yrkanden inte prövas av en unionsdomstol eller att tribunalen ska pröva yrkanden som hänför sig till en person som inte är rättegångsdeltagare i förfarandet vid tribunalen och som därför inte har kunnat försvara sig i det förfarandet.

89

Detta är fallet i förevarande mål.

90

I förevarande mål har såväl klagandena kommissionen nämligen yrkat att deras motpart ska förpliktas att ersätta de rättegångskostnader som uppkommit i överklagandet i mål C‑337/19 P.

91

Eftersom domstolen i domen av den 16 september 2021, kommissionen/Belgien och Magnetrol International (C‑337/19 P, EU:C:2021:741) beslutade att frågan om rättegångskostnader skulle anstå, ska tribunalen, såsom klagandena yrkat, vid prövningen av mål T‑263/16 RENV besluta om huruvida de ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i mål C‑337/19 P.

92

För det femte kan de argument som kommissionen har anfört mot att en intervenient i ett överklagande tillerkänns ställning som intervenient i ett mål som domstolen återförvisat till tribunalen inte godtas.

93

Även om erkännandet av att en intervenient i ett överklagande vid domstolen är intervenient vid tribunalen inte regleras i de bestämmelser som föreskrivs i artikel 143 i tribunalens rättegångsregler, innebär detta inte att en sådan intervention vid tribunalen är tillåten utan några som helst materiella eller formella krav. Den berörda personen måste nämligen i förväg ha tillåtits av domstolen att intervenera vid domstolen på de villkor som anges i artikel 40 i stadgan för Europeiska unionens domstol och i tillämpliga bestämmelser i domstolens rättegångsregler.

94

Den omständigheten att denna lösning gör det möjligt för en rättegångsdeltagare att inkomma med yttranden som de andra rättegångsdeltagarna i förfarandet vid tribunalen inte skulle kunna bemöta saknar vidare betydelse, dels eftersom tribunalens rättegångsregler inte ger någon allmän rätt att yttra sig över de yttranden som inkommit med stöd av artikel 217 i dessa rättegångsregler, dels eftersom det i artikel 217.3 i rättegångsreglerna ändå föreskrivs att ytterligare skriftliga yttranden får medges om det med hänsyn till omständigheterna är befogat.

95

Vad slutligen gäller kommissionens argument att den omständigheten att någon som intervenerar i överklagandet och som också är rättegångsdeltagare i ett mål som vilandeförklarats av tribunalen på grund av utseendet av ett ”pilotmål” tillerkänns ställning som intervenient vid tribunalen skulle leda till att beslutet om vilandeförklaring kringgås, ska det påpekas att ett sådant beslut om vilandeförklaring inte kan få till följd att klaganden hindras från att tillåtas intervenera vid en unionsdomstol, när denna intervention ska godkännas enligt artikel 40 i stadgan för Europeiska unionens domstol (se, för ett liknande resonemang, beslut meddelat av domstolens ordförande den 15 oktober 2019, kommissionen/Belgien och Magnetrol International, 337/19 P, ej publicerat, EU:C:2019:909, punkterna 14 och 18 och där angiven rättspraxis).

96

Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att denna artikel 40, iakttagandet av de processuella rättigheter som intervenienterna garanteras genom tribunalens rättegångsregler och principen om god rättskipning, inom ramen för ett konsekvent samband mellan förfarandena vid domstolen och tribunalen, innebär att en intervenient i ett överklagande automatiskt ska anses ha ställning som intervenient vid tribunalen när ett mål återförvisas till tribunalen efter det att domstolen har upphävt ett beslut som meddelats av tribunalen.

97

I förevarande mål är det dock ostridigt dels att Atlas Copco Airpower och Atlas Copco, genom beslut av domstolens ordförande av den 15 oktober 2019, kommissionen/Belgien och Magnetrol International (C‑337/19 P, ej publicerat, EU:C:2019:909), tilläts att intervenera vid domstolen i mål C‑337/19 P, dels att domstolen, genom domen av den 16 september 2021, kommissionen/Belgien och Magnetrol International (C‑337/19 P, EU:C:2021:741), upphävde tribunalens dom av den 14 februari 2019, Belgien och Magnetrol International/kommissionen (T‑131/16 och T‑263/16, EU:T:2019:91), och återförvisade målen T‑131/16 och T‑263/16 till tribunalen för prövning av vissa av grunderna i dessa mål.

98

Härav följer att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den vägrade klagandena ställning som intervenienter i mål T‑263/16 RENV.

99

Överklagandet ska således bifallas på den enda grund som klagandena har åberopat och det överklagade beslutet ska upphävas.

100

Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, antingen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

101

I förevarande fall framgår det av punkterna 96–98 i förevarande beslut att Atlas Copco Airpower och Atlas Copco automatiskt har ställning som intervenient vid tribunalen i det målet och att de följaktligen har samtliga rättigheter som följer av denna ställning, särskilt rätten att yttra sig enligt artikel 217.1 i tribunalens rättegångsregler.

102

Det ankommer således på tribunalen att vidta de processuella åtgärder som följer av denna ställning.

103

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken.

104

Enligt artikel 138.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

105

Även om kommissionen har tappat målet, har Atlas Copco Airpower, Atlas Copco och Magnetrol International inte yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Vardera parten ska därför bära sina rättegångskostnader för förevarande förfarande för överklagande.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: