–

Amazon Services Europe Sàrl, genom F. Angeloni, M. Berliri, S. Borocci, G. Gelera och F. Moretti, avvocati,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av L. Delbono och R. Guizzi, avvocati dello Stato,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, T. Suchá och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

–

Irland, genom M. Browne, Chief State Solicitor, A. Joyce och M. Tierney, båda i egenskap av ombud, biträdda av D. Fennelly, BL,

–

Europeiska kommissionen, genom L. Armati, M. Escobar Gómez, S.L. Kalėda och L. Malferrari, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1150 av den 20 juni 2019 om främjande av rättvisa villkor och transparens för företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster (EUT L 186, 2019, s. 57), Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (EGT L 178, 2000, s. 1), Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EUT L 241, 2015, s. 1), Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 2006, s. 36) och artikel 56 FEUF.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Amazon Services Europe Sàrl (nedan kallat Amazon), ett bolag bildat enligt luxemburgsk rätt, och Autorità per le Garanzie nelle Comunicazioni (Tillsynsmyndigheten för kommunikation, Italien) (nedan kallad AGCOM). Målet rör de åtgärder som AGCOM vidtagit gentemot leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster.

3

I skälen 3, 7 och 51 i förordning 2019/1150 anges följande:

…

…

4

I artikel 1 i förordningen föreskrivs följande:

”1.   Syftet med denna förordning är att bidra till en väl fungerande inre marknad genom att fastställa regler för att säkerställa att företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster och företagsanvändare av webbplatser, när det gäller sökmotorer, erbjuds ändamålsenlig transparens, rättvisa villkor och effektiva möjligheter till prövning.

2.   Denna förordning ska tillämpas på onlinebaserade förmedlingstjänster och sökmotorer som tillhandahålls, eller som någon erbjuder sig att tillhandahålla, för företagsanvändare respektive företagsanvändare av webbplatser som har sin etablerings- eller bosättningsort i unionen och som, via dessa onlinebaserade förmedlingstjänster eller sökmotorer, erbjuder varor eller tjänster till konsumenter som befinner sig i unionen, utan hänsyn till vilken etablerings- eller bosättningsort leverantörerna av dessa tjänster har och oavsett vilken lag som annars skulle vara tillämplig.

…

5.   Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av unionslagstiftningen, i synnerhet unionslagstiftning som är tillämplig på områdena civilrättsligt samarbete, konkurrens, dataskydd, skydd av företagshemligheter, konsumentskydd, elektronisk handel och finansiella tjänster.”

5

I artikel 2.1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

6

I artikel 1 i direktiv 2000/31 föreskrivs följande:

”1.   Syftet med detta direktiv är att bidra till att den inre marknaden fungerar väl genom att säkerställa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna.

…

5.   Detta direktiv skall inte tillämpas på

…”

7

I artikel 2 h i direktivet föreskrivs följande:

”I detta direktiv avses med

…

8

I artikel 3 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   Varje medlemsstat skall se till att de av informationssamhällets tjänster som en på dess territorium etablerad tjänsteleverantör tillhandahåller överensstämmer med de nationella bestämmelser som är tillämpliga i denna medlemsstat och som omfattas av det samordnade området.

2.   Medlemsstaterna får inte av skäl som omfattas av det samordnade området begränsa den fria rörligheten för de av informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat.

…

4.   Medlemsstaterna får vidta åtgärder för undantag från punkt 2 när det gäller någon av informationssamhällets tjänster om följande villkor uppfylls:

9

I artikel 1.1 i direktiv 2006/123 föreskrivs följande:

”I detta direktiv fastställs de allmänna bestämmelser som skall underlätta utövandet av etableringsfriheten för tjänsteleverantörer och den fria rörligheten för tjänster, samtidigt som tjänsternas höga kvalitetsnivå bibehålls.”

10

I artikel 3.1 direktivet föreskrivs följande:

”Om bestämmelserna i detta direktiv stridet mot en bestämmelse i en annan gemenskapsrättsakt som reglerar specifika frågor rörande tillträde till och utövande av en tjänsteverksamhet inom särskilda områden eller för särskilda yrken, skall bestämmelsen i den andra gemenskapsrättsakten ges företräde och tillämpas på dessa särskilda områden eller yrken. …”

11

I artikel 16.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall respektera tjänsteleverantörernas rätt att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat än den där de är etablerade.

Den medlemsstat där tjänsten tillhandahålls skall garantera rätten att fritt få tillträde till och utöva tjänsteverksamhet inom dess territorium.

Medlemsstaterna får inte för att tillåta tillträde till eller utövande av en tjänsteverksamhet på sitt territorium ställa krav som inte respekterar följande principer:

12

I artikel 1.1 i direktiv 2015/1535 föreskrivs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

…

…

…”

13

I artikel 5.1 första stycket i direktivet föreskrivs följande:

”Om inte annat följer av artikel 7 ska medlemsstaterna omedelbart till kommissionen överlämna alla utkast till tekniska föreskrifter, såvida inte föreskriften utgör endast en överföring av den fullständiga texten till en internationell eller europeisk standard, då det är tillräckligt med information om den aktuella standarden. De ska också till kommissionen redovisa skälen till varför det är nödvändigt att utfärda en sådan teknisk föreskrift, om dessa skäl inte redan framgår av utkastet.”

14

I artikel 1 i legge n. 249 – Istituzione dell’Autorità per le garanzie nelle comunicazioni e norme sui sistemi delle telecomunicazioni e radiotelevisivo (lag nr 249 om inrättande av tillsynsmyndigheten för kommunikation och om införande av bestämmelser avseende system för telekommunikation, radio och tv) av den 31 juli 1997 (ordinarie tillägg till GURI nr 177 av den 31 juli 1997), föreskrivs följande:

”…

29.   Personer som i de upplysningar som [AGCOM] har begärt lämnar bokföringsuppgifter eller uppgifter om utövandet av sin verksamhet som inte överensstämmer med verkligheten ska åläggas de påföljder som föreskrivs i artikel 2621 i civillagen.

30.   Personer som inte inom den föreskrivna fristen och på föreskrivet sätt lämnar in de handlingar, uppgifter och upplysningar som [AGCOM] har begärt ska av AGCOM påföras en administrativ straffavgift på en miljon [italienska lire (ITL) (cirka 516 euro) till två hundra miljoner ITL (cirka 103000 euro].

…”

15

I artikel 1.6 c led 14-bis i lag nr 249 av den 31 juli 1997, i dess lydelse enligt legge n. 178 – Bilancio di previsione dello Stato per l’anno finanziario 2021 e bilancio pluriennale per il triennio 2021–2023 (lag nr 178 om statens preliminära budget för budgetåret 2021 och den fleråriga budgeten för treårsperioden 2021–2023) av den 30 december 2020 (ordinarie tillägg till GURI nr 322 av den 30 december 2020), föreskrivs följande:

”[AGCOM] har följande ansvarsområden

…

c) styrelsen

…

14-bis) ska se till att förordning [2019/1150] tillämpas på ett adekvat och ändamålsenligt sätt, bland annat genom att anta riktlinjer, främja att uppförandekoder upprättas och samla in relevant information.”

16

Den 25 juni 2013 antog AGCOM delibera n. 397/13/CONS – Informativa economica di sistema (beslut nr 397/13/CONS om ekonomisk systemrapport) (nedan kallat beslut nr 397/13).

17

I artikel 2.1 i beslut nr 397/13 anges de kategorier av personer som är skyldiga att till AGCOM skicka in handlingen ”Informativa economica di sistema” (ekonomisk systemrapport) (nedan kallad IES).

18

I artikel 6 i beslutet föreskrivs följande:

”1.   Personer som i enlighet med den skyldighet som avses i artikel 2 i detta beslut lämnar uppgifter som inte överensstämmer med verkligheten bestraffas i enlighet med artikel 1.29 i lag nr [249 av den 31 juli 1997].

2.   Personer som inte inom fristen och på föreskrivet sätt fullgör den skyldighet som avses i artikel 2 bestraffas i enlighet med artikel 1.30 i lag nr [249 av den 31 juli 1997].”

19

Den 12 maj 2021 antog AGCOM delibera n. 161/21/CONS – Modifiche alla delibera n. 397/13 del 25 giugno 2013”Informativa Economica di Sistema” (beslut nr 161/21/CONS om ändringar av beslut nr 397/13 av den 25 juni 2013”Ekonomisk systemrapport”) (nedan kallat beslut nr 161/21).

20

I ingressen till beslut nr 161/21 anges följande:

”…

Med beaktande av förordning 2019/1150 …

Med beaktande av lag [nr 178 av den 30 december 2020,] …

…

Med hänsyn till att [IES] är en årlig deklaration som kommunikationsoperatörer är skyldiga att [fylla i] och som rör identifieringsuppgifter och ekonomiska uppgifter om den verksamhet som bedrivs av de berörda personerna. Syftet är att samla in de uppgifter som är nödvändiga för att exakta lagstadgade skyldigheter ska kunna uppfyllas, däribland värdering av Sistema integrato delle comunicazioni [integrerade kommunikationssystemet (SIC)] och kontroll av [koncentrations]gränser inom ramen för detta, analyser av marknaden och av eventuella dominerande ställningar eller ställningar som under alla omständigheter är till förfång för mångfalden, årsrapporten och utredningar …, samt att möjliggöra uppdatering av statistikbasen för kommunikationsoperatörer.

Med hänsyn till att AGCOM genom lag [nr 178 av den 30 december 2020] tilldelas nya befogenheter då den anförtros uppgiften att säkerställa att ’förordning [2019/1150] tillämpas på ett adekvat och ändamålsenligt sätt, bland annat genom att anta riktlinjer, främja att uppförandekoder upprättas och samla in relevant information’.

[Med iakttagande av] att det därför är nödvändigt att utvidga [vissa] rapporteringsskyldigheter enligt IES till att omfatta leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster och sökmotorer för att årligen samla in relevanta upplysningar och utföra verksamhet som syftar till att säkerställa en adekvat och ändamålsenlig tillämpning av förordning 2019/1150 och utövandet av de uppgifter som [AGCOM] tilldelats genom lag [nr 178 av den 30 december 2020].

…”

21

Genom artikel 1.1 i det beslutet ändrades förteckningen i artikel 2 i beslut nr 397/13 så att skyldigheten att skicka in IES till AGCOM utvidgades till att omfatta följande kategorier av personer:

”…

h) Leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster: fysiska eller juridiska personer som, även om de inte är etablerade eller bosatta i landet, tillhandahåller eller erbjuder sig att tillhandahålla onlinebaserade förmedlingstjänster, enligt definitionen i förordning 2019/1150, till företagsanvändare som är etablerade eller bosatta i Italien.

i) Leverantörer av sökmotorer: fysiska eller juridiska personer som, även om de inte är etablerade eller bosatta i landet, tillhandahåller eller erbjuder sig att tillhandahålla en sökmotor, enligt definitionen i förordning 2019/1150, på italienska eller till användare som är etablerade eller bosatta i Italien.

…”

22

Amazon, som har sitt säte i Luxemburg, driver en onlineplattform i syfte att sammanföra säljare och konsumenter för att transaktioner dem emellan avseende försäljning av varor ska kunna genomföras.

23

Till följd av de ändringar i den nationella lagstiftningen som följer av lag nr 178 av den 30 december 2020 och beslut nr 161/21, vilka antagits av de italienska myndigheterna bland annat för att säkerställa tillämpningen av förordning 2019/1150, är Amazon, i egenskap av leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster, numera skyldig att till AGCOM skicka in IES, en handling i vilken upplysningar om leverantörens ekonomiska situation ska lämnas.

24

Amazon har väckt talan vid Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio, Italien), som är den hänskjutande domstolen, och bland annat yrkat att beslut nr 161/21 ska upphävas.

25

Amazon har vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att det beslutet, i den del det ålägger Amazon att skicka in IES till AGCOM, strider mot principen om frihet att tillhandahålla tjänster, förordning 2019/1150 och flera direktiv.

26

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende inledningsvis erinrat om att den italienska lagstiftaren, efter antagandet av förordning 2019/1150, genom lag nr 178 av den 30 december 2020, ändrade lag nr 249 av den 31 juli 1997.

27

AGCOM ska således övervaka tillämpningen av förordning 2019/1150, bland annat genom att samla in uppgifter (artikel 1.6 c led 14-bis i lag nr 249 av den 31 juli 1997, i dess lydelse enligt lag nr 178 av den 30 december 2020).

28

Den hänskjutande domstolen har vidare angett att AGCOM genom beslut nr 161/21 ändrade beslut nr 397/13 för att beakta de åtgärder som den italienska lagstiftaren hade vidtagit för att tillämpa förordning 2019/1150. Skyldigheten att skicka in IES till AGCOM utvidgades således till att omfatta leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster och sökmotorer (nedan kallade de berörda tjänsteleverantörerna) som erbjuder tjänster i Italien.

29

Den hänskjutande domstolen har preciserat att IES ursprungligen skulle skickas in till Garante per la radiodiffusione e l’editoria (Myndigheten för radio och tv samt utgivning, Italien), i enlighet med de lagbestämmelser som gav den befogenhet att vidta åtgärder för att fastställa vilka bokföringsuppgifter och andra upplysningar som vissa enheter skulle lämna till den, och att garantens befogenheter har överförts till AGCOM.

30

Den hänskjutande domstolen anser att AGCOM genom beslut nr 161/21 ålade de berörda tjänsteleverantörerna skyldigheten att till AGCOM lämna relevanta och specifika upplysningar om deras ekonomiska situation. Leverantörerna är således exempelvis skyldiga att uppge de sammanlagda intäkterna från e-handelswebbplatser, de belopp som erhållits som abonnemangsavgifter och som registrerings-, anslutnings- eller teckningsavgifter, vilka användare etablerade i Italien får betala för att använda dessa leverantörers onlinebaserade försäljningsplattform för att erbjuda konsumenter varor eller tjänster, fasta och rörliga provisioner på försäljningen, via den onlinebaserade försäljningsplattformen, av varor eller tjänster som erbjuds konsumenter av företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster, i den mening som avses i artikel 2.1 i förordning 2019/1150 (nedan kallade företagsanvändare), vilka är etablerade i Italien, fasta och rörliga provisioner som betalas av företagsanvändare som är etablerade i Italien för försäljning av varor eller tjänster som erbjuds konsumenter via den onlinebaserade försäljningsplattformen, andra intäkter från andra förmedlingstjänster än reklam, som tillhandahålls företagsanvändare eller andra användare än dessa företagsanvändare, vilka är etablerade i Italien och som erbjuder varor eller tjänster till konsumenter via den onlinebaserade försäljningsplattformen.

31

Den hänskjutande domstolen har betonat att underlåtenhet att skicka in IES till AGCOM eller lämnandet av felaktiga uppgifter bestraffas med de påföljder som föreskrivs i artikel 1.29 och 1.30 i lag nr 249 av den 31 juli 1997.

32

Mot bakgrund av dessa omständigheter anser den hänskjutande domstolen att skyldigheten att skicka in IES till AGCOM i flera avseenden kan vara oförenlig med unionsrätten, särskilt med principen om frihet att tillhandahålla tjänster, förordning 2019/1150 och flera direktiv.

33

Vad gäller förordning 2019/1150 anser den hänskjutande domstolen att det inte finns något samband mellan iakttagandet av de skyldigheter som föreskrivs i den förordningen och de upplysningar som krävs enligt IES, vilka huvudsakligen avser de berörda tjänsteleverantörernas intäkter och inte är relevanta för att säkerställa transparens och rättvisa villkor i förhållandet mellan dessa tjänsteleverantörer och företagsanvändarna. Den hänskjutande domstolen anser att de italienska myndigheterna i den nationella rättsordningen, genom de nationella åtgärderna enligt vilka leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster numera är skyldiga att skicka in IES till AGCOM (nedan kallade de omtvistade nationella åtgärderna), har infört bestämmelser som avser kontroll av leverantörernas interna förhållanden, vilken skiljer sig helt från den kontroll som föreskrivs i förordningen och som avser leverantörernas iakttagande av de skyldigheter som föreskrivs i den förordningen.

34

Den hänskjutande domstolen har bland annat preciserat att om de upplysningar som ska lämnas i IES varken anses vara relevanta eller användbara för en korrekt tillämpning av förordning 2019/1150, är beslut nr 161/21 ogiltigt, eftersom AGCOM enligt lag nr 178 av den 30 december 2020 har till uppgift att säkerställa en adekvat och ändamålsenlig tillämpning av förordningen och inte ges befogenhet att anta andra regleringsakter inom den berörda sektorn.

35

Vad gäller direktiv 2015/1535 anser den hänskjutande domstolen, med hänvisning till artiklarna 1 och 5 i direktivet, att de nationella bestämmelser enligt vilka de berörda tjänsteleverantörerna är skyldiga att skicka in IES till AGCOM specifikt inför ett allmänt krav avseende tillhandahållandet av informationssamhällets tjänster, vilket innebär att de inte kan göras gällande mot enskilda om de inte har anmälts till kommissionen i förväg.

36

När det gäller principen om frihet att tillhandahålla tjänster, som avses i artikel 56 FEUF och som anges i direktiven 2000/31 och 2006/123, har den hänskjutande domstolen påpekat att det i artikel 3 i direktiv 2000/31 fastställs en princip enligt vilken informationssamhällets tjänster, inom det ”samordnade området” i den mening som avses i artikel 2 h i direktivet, ska omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad, varvid medlemsstaterna endast får vidta åtgärder som avviker från denna princip om vissa materiella och processuella villkor som föreskrivs i artikel 3.4 iakttas. Enligt den hänskjutande domstolen uppfyller de omtvistade nationella åtgärderna emellertid inte dessa villkor.

37

Den hänskjutande domstolen har vidare erinrat om att medlemsstaterna enligt artikel 16 i direktiv 2006/123 inte får – för att tillåta tillträde till eller utövande av en tjänsteverksamhet på sitt territorium – ställa krav som inte respekterar icke-diskrimineringsprincipen, nödvändighetsprincipen och proportionalitetsprincipen. Enligt den hänskjutande domstolen är de omtvistade nationella åtgärderna emellertid oproportionerliga.

38

Mot denna bakgrund beslutade Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

39

Den italienska regeringen har gjort gällande att den andra frågan inte kan tas upp till prövning, eftersom den hänskjutande domstolen har begärt att EU-domstolen ska pröva huruvida de upplysningar som ska uppges i IES är relevanta och ändamålsenliga mot bakgrund av syftet med förordning 2019/1150, vilket skulle få till följd att EU-domstolen gör en bedömning av de faktiska omständigheterna som omfattas av den hänskjutande domstolens behörighet. Den hänskjutande domstolen har dessutom inte angett på vilket sätt dessa upplysningar skulle vara irrelevanta eller onödiga.

40

Det ska erinras om att förfarandet enligt artikel 267 FEUF grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen och att det i ett sådant förfarande är den nationella domstolen som ska bedöma omständigheterna i målet. I syfte att ge ett användbart svar får emellertid EU-domstolen, i en anda av samarbete med de nationella domstolarna, lämna samtliga uppgifter som den anser vara nödvändiga till dessa (dom av den 1 juli 2008, MOTOE, C‑49/07, EU:C:2008:376, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

41

Även om det inte ankommer på EU-domstolen att tolka bestämmelser i en medlemsstats nationella rätt, kan den likväl ge den hänskjutande domstolen de klargöranden som krävs vad gäller de unionsrättsliga bestämmelser som kan utgöra hinder för de nationella bestämmelserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2016, Lesoochranárske zoskupenie VLK, C‑243/15, EU:C:2016:838, punkt 64 och där angiven rättspraxis, och dom av den 8 maj 2019, Rossato och Conservatorio di Musica F.A. Bonporti, C‑494/17, EU:C:2019:387, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

42

I förevarande fall ska den andra frågan anses utgöra en helhet tillsammans med den första frågan och den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor då den vill att EU-domstolen tolkar förordning 2019/1150 mot bakgrund av de faktiska och rättsliga omständigheter som den har redogjort för i begäran om förhandsavgörande.

43

Härav följer att den andra frågan kan tas upp till prövning.

44

Den hänskjutande domstolen har ställt den första, den andra, den fjärde och den femte frågan, vilka ska prövas tillsammans och först, för att få klarhet i huruvida artikel 56 FEUF, artikel 16 i direktiv 2006/123 eller artikel 3 i direktiv 2000/31 ska tolkas så, att de utgör hinder för åtgärder som en medlemsstat vidtagit i det uttalade syftet att säkerställa att förordning 2019/1150 efterlevs på ett adekvat och ändamålsenligt sätt, och enligt vilka leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster, som är etablerade i en annan medlemsstat, för att kunna tillhandahålla sina tjänster i den förstnämnda medlemsstaten är skyldiga att, vid äventyr av påföljder, till en myndighet i den medlemsstaten regelbundet skicka in en handling om sin ekonomiska situation, i vilken flera detaljerade upplysningar, i synnerhet om leverantörens intäkter, ska anges.

45

Såsom framgår av artikel 1.1 i direktiv 2006/123, som antagits med stöd av artikel 47.2 EG och artikel 55 EG, vars lydelse återfinns i artikel 53.1 FEUF respektive artikel 62 FEUF, syftar direktivet bland annat till att underlätta den fria rörligheten för tjänster. Direktiv 2000/31, som antogs med stöd av artikel 47.2 EG, artikel 55 EG och artikel 95 EG, vars lydelse återfinns i artikel 53.1 FEUF, artikel 62 FEUF respektive artikel 114 FEUF, syftar enligt artikel 1.1 i direktivet till att bidra till att den inre marknaden fungerar väl genom att säkerställa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna.

46

Eftersom dessa två direktiv utgör ett konkret uttryck för friheten att tillhandahålla tjänster som stadfästs i artikel 56 FEUF, hade det inte funnits anledning att pröva den första, den andra, den fjärde och den femte frågan mot bakgrund av artikel 56 om det hade varit fastställt att ett av dessa direktiv utgör hinder för sådana nationella åtgärder som de som är aktuella i det nationella målet.

47

Vad gäller artikel 56 är det visserligen riktigt, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 6 i sitt förslag till avgörande, att den artikeln enligt rättspraxis är tillämplig på åtgärder inom beskattning, som enligt artikel 1.5 a i direktiv 2000/31 är undantagen från tillämpningsområdet för det direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, Airbnb Ireland och Airbnb Payments UK, C‑83/21, EU:C:2022:1018, punkt 38). I förevarande fall har emellertid varken den hänskjutande domstolen eller den italienska regeringen gjort gällande att de omtvistade nationella åtgärderna är kopplade till behovet av att säkerställa att skatteförpliktelser fullgörs.

48

Det ska dessutom påpekas att det i artikel 3.1 i direktiv 2006/123 bland annat föreskrivs att om bestämmelserna strider mot en bestämmelse i en annan unionsrättsakt som reglerar specifika frågor rörande tillträde till och utövande av en tjänsteverksamhet inom särskilda områden, ska bestämmelsen i den andra akten ges företräde och tillämpas på dessa särskilda områden.

49

Med hänsyn till att artikel 3 i direktiv 2000/31 avser särskilda frågor rörande startande och utövande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster saknas det, såsom generaladvokaten har angett i punkterna 204–207 i sitt förslag till avgörande, anledning att pröva den första, den andra, den fjärde och den femte frågan mot bakgrund av direktiv 2006/123, för det fall det skulle fastställas dels att sådana nationella åtgärder som de som är aktuella omfattas av nämnda bestämmelse, dels att den bestämmelsen utgör hinder för nämnda åtgärder.

50

Härav följer att artikel 3 i direktiv 2000/31 ska tolkas först.

51

I artikel 3.1 föreskrivs att varje medlemsstat ska se till att de av informationssamhällets tjänster som en på dess territorium etablerad tjänsteleverantör tillhandahåller överensstämmer med de nationella bestämmelser som är tillämpliga i denna medlemsstat och som omfattas av det samordnade området. I artikel 3.2 preciseras att medlemsstaterna inte av skäl som omfattas av det samordnade området får begränsa den fria rörligheten för de av informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat.

52

Det framgår dessutom av artikel 3.4 i direktiv 2000/31 att medlemsstaterna, på vissa kumulativa villkor, får vidta åtgärder mot en bestämd tjänst bland informationssamhällets tjänster som omfattas av det samordnade området vilka avviker från principen om fri rörlighet för informationssamhällets tjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, Airbnb Ireland, C‑390/18, EU:C:2019:1112, punkt 83).

53

Vad gäller det ”samordnade området” som avses i artikel 3 i direktiv 2000/31, ska det preciseras att artikel 2 h i direktivet definierar det området som att det omfattar de krav som har fastställts i medlemsstaternas rättssystem och som är tillämpliga på tjänsteleverantörer av informationssamhällets tjänster eller på informationssamhällets tjänster, oberoende av om de är av allmän natur eller särskilt utformade för dem. Det området gäller de krav som tjänsteleverantören måste uppfylla när det gäller startande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, såsom krav i fråga om behörighet, tillstånd eller anmälningar, och utövande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, såsom krav i fråga om tjänsteleverantörens beteende, kvaliteten på eller innehållet i tjänster.

54

Direktiv 2000/31 bygger således på att principen om tillsyn i ursprungsmedlemsstaten och principen om ömsesidigt erkännande ska tillämpas, vilket innebär att informationssamhällets tjänster, inom det samordnade område som definieras i artikel 2 h i direktivet, endast regleras i den medlemsstat där leverantörerna av dessa tjänster är etablerade (dom av den 9 november 2023, Google Ireland m.fl., C‑376/22, EU:C:2023:835, punkt 42).

55

Det ankommer följaktligen på varje medlemsstat att, i egenskap av ursprungsmedlemsstat för informationssamhällets tjänster, reglera dessa tjänster och därmed att skydda de mål av allmänintresse som anges i artikel 3.4 a i) i direktiv 2000/31 (dom av den 9 november 2023, Google Ireland m.fl., C‑376/22, EU:C:2023:835, punkt 43).

56

Vidare ankommer det, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande, på varje medlemsstat, i egenskap av medlemsstat mot vilken informationssamhällets tjänster är riktade, att inte begränsa den fria rörligheten för dessa tjänster genom att föreskriva ytterligare skyldigheter inom det samordnade området och kräva att dessa ska iakttas (dom av den 9 november 2023, Google Ireland m.fl., C‑376/22, EU:C:2023:835, punkt 44).

57

Härav följer att artikel 3 i direktiv 2000/31, med förbehåll för de undantag som är tillåtna enligt villkoren i punkt 4 i artikel 3, utgör hinder för att leverantören av en informationssamhällstjänst som önskar tillhandahålla denna tjänst i en annan medlemsstat än den där leverantören är etablerad av den andra medlemsstaten åläggs krav som faller inom det samordnade området.

58

I förevarande fall är det utrett att de omtvistade nationella åtgärderna, i den mån de kräver att leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster som är etablerade i andra medlemsstater än Italien, vid äventyr av påföljder, skickar in IES till AGCOM, innebär att dessa leverantörer är skyldiga att uppfylla villkor som inte uppställs i deras etableringsmedlemsstat.

59

Det har inte heller bestritts att dessa tjänster omfattas av begreppet ”informationssamhällets tjänster ” i artikel 2 a i direktiv 2000/31.

60

Den italienska regeringen har däremot gjort gällande att skyldigheten att skicka in IES till AGCOM inte omfattas av det ”samordnade området” i den mening som avses i artikel 2 h i direktivet, eftersom den är avsedd att göra det möjligt för AGCOM att från de berörda tjänsteleverantörerna erhålla de upplysningar som gör det möjligt för AGCOM att utöva sin tillsynsfunktion. Denna skyldighet syftar således inte till att leverantörerna av nämnda tjänster ska erhålla en auktorisation för att få starta eller utöva en verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster.

61

Den omständigheten att skyldigheten att till en myndighet i en medlemsstat regelbundet lämna upplysningar om det berörda företagets ekonomiska situation, vid äventyr av påföljder om denna skyldighet inte iakttas, åläggs för nämnda myndighets tillsyn av att verksamheten avseende informationssamhällets tjänster bedrivs korrekt, påverkar i detta avseende inte på något sätt omfattningen av den skyldigheten, enligt vilken leverantörer av sådana tjänster som är etablerade i en annan medlemsstat och som önskar tillhandahålla dessa tjänster i den förstnämnda medlemsstaten är skyldiga att iaktta nämnda skyldighet. Den omständigheten att en tjänsteleverantör i praktiken kan börja och fortsätta att tillhandahålla någon av informationssamhällets tjänster utan att uppfylla den skyldigheten påverkar dessutom inte kravet att skyldigheten måste fullgöras för att leverantören lagligen ska kunna utöva den aktuella verksamheten.

62

I motsats till vad den italienska regeringen har gjort gällande utgör en sådan skyldighet som den att regelbundet lämna in IES till AGCOM ett krav avseende utövande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, vilket således innebär att denna skyldighet omfattas av det ”samordnade området” i den mening som avses i artikel 2 h i direktiv 2000/31.

63

Artikel 3 i direktiv 2000/31 utgör således hinder för åtgärder som vidtagits av en medlemsstat och som innebär att leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster, som är etablerade i en annan medlemsstat, för att kunna tillhandahålla sina tjänster i den förstnämnda medlemsstaten är skyldiga att, vid äventyr av påföljder, till en myndighet i den medlemsstaten regelbundet skicka in en handling om sin ekonomiska situation, i vilken flera detaljerade upplysningar, i synnerhet om leverantörens intäkter, ska anges, såvida inte åtgärderna uppfyller de villkor som föreskrivs i artikel 3.4.

64

Den tolkningen påverkas inte av den tjeckiska regeringens argument att artikel 3 inte kan utgöra hinder för sådana åtgärder med hänsyn till den rättspraxis avseende artikel 56 FEUF som är analogt tillämplig. Det framgår av denna rättspraxis att när en nationell lagstiftning som omfattar alla näringsidkare som utövar verksamhet inom landet inte har till syfte att reglera villkoren för de berörda företagens tillhandahållanden av tjänster och när den eventuella inskränkning som den innebär för det fria tillhandahållandet av tjänster är alltför osäker och alltför indirekt för att den skyldighet som den innehåller ska kunna anses vara ägnad att begränsa denna frihet, ska denna lagstiftning inte anses strida mot förbudet i artikel 56 (dom av den 22 december 2022, Airbnb Ireland och Airbnb Payments UK, C‑83/21, EU:C:2022:1018, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

65

Såsom generaladvokaten har angett i punkterna 166 och 167 i sitt förslag till avgörande kan krav som faller inom det samordnade området nämligen inte uppfylla de villkor som följer av denna rättspraxis, eftersom de per definition syftar till att reglera startandet och utövandet av den verksamhet som består i att tillhandahålla någon av informationssamhällets tjänster. Unionslagstiftaren kan vidare genom en sekundärrättsakt konkretisera en grundläggande frihet som stadfästs i EUF-fördraget genom att skapa villkor som är ännu förmånligare för en väl fungerande inre marknad än de villkor som följer av primärrätten (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 16 juni 2015, Rina Services m.fl., C‑593/13, EU:C:2015:399, punkt 40).

66

Det ska således prövas huruvida sådana nationella åtgärder som de som anges i punkt 63 ovan uppfyller villkoren i artikel 3.4 i direktiv 2000/31.

67

Det ska i detta avseende inledningsvis betonas att det framgår av själva ordalydelsen i den artikeln att endast åtgärder som ”vidtas mot en bestämd tjänst bland informationssamhällets tjänster” kan omfattas av den bestämmelsen.

68

Det ska härvid erinras om att domstolen i domen av den 9 november 2023, Google Ireland m.fl. (C‑376/22, EU:C:2023:835), slog fast att artikel 3.4 i direktiv 2000/31 ska tolkas så, att generella och abstrakta åtgärder som avser en i allmänna ordalag beskriven kategori av bestämda tjänster bland informationssamhällets tjänster och som utan åtskillnad är tillämpliga på alla leverantörer av denna kategori av tjänster inte omfattas av begreppet ”åtgärder som vidtas mot en bestämd tjänst bland informationssamhällets tjänster”, i den mening som avses i denna bestämmelse.

69

I förevarande fall verkar det som att de omtvistade nationella åtgärderna, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, har en generell och abstrakt räckvidd, vilket innebär att de inte kan kvalificeras som ”åtgärder som vidtas mot en bestämd tjänst bland informationssamhällets tjänster” i den mening som avses i artikel 3.4 a i direktiv 2000/31.

70

Enligt den bestämmelsen ska dessutom nationella åtgärder, för att anses vara förenliga med nämnda bestämmelse, vara nödvändiga för att säkerställa allmän ordning, skydd av folkhälsan, allmän säkerhet eller skydd av konsumenter.

71

Det ska således prövas huruvida detta är fallet vad gäller nationella åtgärder som vidtagits i det uttalade syftet att säkerställa efterlevnaden av förordning 2019/1150.

72

Enligt artikel 1.5 i förordning 2019/1150 ska denna förordning inte påverka tillämpningen av unionslagstiftningen, bland annat på området elektronisk handel.

73

Eftersom det är uppenbart att direktiv 2000/31 omfattas av det området, kan sådana åtgärder som de omtvistade nationella åtgärderna – då de syftar till att säkerställa efterlevnaden av förordning 2019/1150 – endast anses vara förenliga med artikel 3.4 a i det direktivet, om det fastställs att förordningens syfte motsvarar ett av de mål som räknas upp i den bestämmelsen.

74

Det framgår av skälen 7 och 51 i förordning 2019/1150 att förordningen syftar till att fastställa en uppsättning målinriktade obligatoriska bestämmelser på unionsnivå för att säkerställa rättvisa, förutsebara, hållbara och förtroendeskapande affärsvillkor online på den inre marknaden. I synnerhet bör företagsanvändare garanteras lämplig transparens och ändamålsenliga möjligheter till prövning i hela unionen så att gränsöverskridande näringsverksamhet inom unionen underlättas och den inre marknaden därmed kan fungera bättre.

75

I artikel 1.1 i förordningen preciseras att förordningen bidrar till en väl fungerande inre marknad genom att fastställa regler för att säkerställa att företagsanvändare och företagsanvändare av webbplatser, när det gäller sökmotorer, erbjuds ändamålsenlig transparens, rättvisa villkor och effektiva möjligheter till prövning.

76

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 186–190 i sitt förslag till avgörande finns det, även om det antas att sådana nationella åtgärder som de omtvistade nationella åtgärderna syftar till att säkerställa målet med förordning 2019/1150, inte något direkt samband mellan det målet och de mål som räknas upp i artikel 3.4 a i) i direktiv 2000/31, vilka det erinrats om i punkt 70 ovan.

77

Det är nämligen utrett att målet med förordning 2019/1150 varken rör allmän ordning, skydd för folkhälsan eller allmän säkerhet.

78

Vad gäller konsumentskyddet ska det inledningsvis påpekas att detta inte omfattar skydd för företag. Förordning 2019/1150 innehåller emellertid bestämmelser om förhållandet mellan leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster och företagsanvändare.

79

Det framgår vidare av skäl 3 i förordning 2019/1150 att sambandet mellan ”transparens och förtroende för den onlinebaserade plattformsekonomin i förbindelser mellan företag” och ”[bidraget] till att konsumenternas förtroende för den onlinebaserade plattformsekonomin ökar” endast är indirekt.

80

I skäl 3 anges slutligen följande: ”Direkta konsekvenser av utvecklingen av den onlinebaserade plattformsekonomin för konsumenterna behandlas dock av annan unionslagstiftning, särskilt konsumentregelverket.”

81

Det ska tilläggas att artikel 3.4 i direktiv 2000/31, som utgör ett undantag från principen om tillsyn i ursprungsmedlemsstaten, ska tolkas restriktivt (se, analogt, dom av den 22 november 2012, Probst, C‑119/12, EU:C:2012:748, punkt 23, och dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains, C‑817/19, EU:C:2022:491, punkt 70). Det undantaget kan dessutom inte tillämpas på åtgärder som på sin höjd endast kan ha ett indirekt samband med ett av de mål som avses i den bestämmelsen.

82

Det går således inte att av den omständigheten att nationella åtgärder har vidtagits i det uttalade syftet att säkerställa efterlevnaden av förordning 2019/1150 dra slutsatsen att dessa åtgärder är nödvändiga för att säkerställa ett av de mål som räknas upp i artikel 3.4 a i) i direktiv 2000/31.

83

Härav följer att åtgärder som vidtagits av en medlemsstat och som innebär att leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster, som är etablerade i en annan medlemsstat, för att kunna tillhandahålla sina tjänster i den förstnämnda medlemsstaten är skyldiga att, vid äventyr av påföljder, till en myndighet i den medlemsstaten regelbundet lämna in en handling om sin ekonomiska situation, i vilken flera detaljerade upplysningar, i synnerhet om leverantörens intäkter, ska anges, inte uppfyller de villkor som föreskrivs i artikel 3.4 a i direktiv 2000/31.

84

Eftersom de omtvistade nationella åtgärderna omfattas av det samordnade område som avses i direktiv 2000/31 och tolkningen av direktivet gör det möjligt att besvara den första, den andra, den fjärde och den femte frågan, såsom de omformulerats i punkt 44 ovan, saknas det anledning att, i enlighet med övervägandena i punkterna 45–49 ovan, även tolka artikel 56 FEUF eller direktiv 2006/123.

85

Mot denna bakgrund ska den första, den andra, den fjärde och den femte frågan besvaras enligt följande. Artikel 3 i direktiv 2000/31 ska tolkas så, att den utgör hinder för åtgärder som en medlemsstat vidtagit i det uttalade syftet att säkerställa att förordning 2019/1150 efterlevs på ett adekvat och ändamålsenligt sätt, och enligt vilka leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster, som är etablerade i en annan medlemsstat, för att kunna tillhandahålla sina tjänster i den förstnämnda medlemsstaten är skyldiga att, vid äventyr av påföljder, till en myndighet i den medlemsstaten regelbundet skicka in en handling om sin ekonomiska situation, i vilken flera detaljerade upplysningar, i synnerhet om leverantörens intäkter, ska anges.

86

Den tredje och den sjätte frågan avser skyldigheten att göra en förhandsanmälan som föreskrivs i direktiven 2000/31 och 2015/1535. Ett åsidosättande av den skyldigheten medför att åtgärder som borde ha anmälts men som inte har anmälts inte kan göras gällande gentemot enskilda.

87

Med hänsyn till svaren på den första, den andra, den fjärde och den femte frågan saknas det emellertid anledning att besvara den tredje och den sjätte frågan.

88

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”)

ska tolkas så,

att den utgör hinder för åtgärder som en medlemsstat vidtagit i det uttalade syftet att säkerställa att Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1150 av den 20 juni 2019 om främjande av rättvisa villkor och transparens för företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster efterlevs på ett adekvat och ändamålsenligt sätt, och enligt vilka leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster, som är etablerade i en annan medlemsstat, för att kunna tillhandahålla sina tjänster i den förstnämnda medlemsstaten är skyldiga att, vid äventyr av påföljder, till en myndighet i den medlemsstaten regelbundet skicka in en handling om sin ekonomiska situation, i vilken flera detaljerade upplysningar, i synnerhet om leverantörens intäkter, ska anges.