–

ARST SpA – Azienda regionale sarda trasporti, genom S. Manso, avvocato,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av P. Garofoli, avvocato dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom L. Malferrari, P. Messina och G. Wilms, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3 a, 4 j, 6.3 och 6.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 (EUT 2006, L 102, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 165/2014 av den 4 februari 2014 (EUT L 60, 2014, s. 1) (nedan kallad förordning nr 561/2006).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan ARST SpA – Azienda regionale sarda trasporti (nedan kallat Arst), ett lokalt kollektivtrafikföretag i regionen Sardinien (Italien), och å andra sidan flera av bolagets anställda. Målet gäller betalning – som dessa anställda yrkat att Arst ska förpliktas att erlägga – av ersättning och/eller kompensation i proportion till de viloperioder som inte tagits ut och de timmar som överstiger den maximala sammanlagda körtiden under två på varandra följande veckor.

3

I artikel 3 a led 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/15/EG av den 11 mars 2002 om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter (EGT L 80, 2002, s. 35) definieras begreppet arbetstid på följande sätt:

”vad gäller mobila arbetstagare avses hela tidsperioden mellan arbetets början och dess slut, under vilken de befinner sig på sin arbetsplats, står till arbetsgivarens förfogande och ägnar sig åt sina uppgifter eller sin verksamhet, dvs.

…”

4

I skälen 17 och 24 i förordning nr 561/2006 anges följande:

…

5

I artikel 1 i denna förordning anges att ”[i] syfte att harmonisera konkurrensvillkoren mellan olika landtransportsätt, i synnerhet inom vägtransportsektorn, och förbättra arbetsförhållandena och trafiksäkerheten, fastställs i denna förordning bestämmelser om körtider, raster och viloperioder för förare som utför person- och godstransporter på väg. Denna förordning syftar dessutom till att främja bättre övervakning och tillsyn i medlemsstaterna samt förbättrade arbetsmetoder inom vägtransportsektorn.”

6

I artikel 2.1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”Denna förordning skall tillämpas på vägtransporter av

…

7

I artikel 3 i samma förordning föreskrivs följande:

”Denna förordning skall inte tillämpas på vägtransporter med

…”

8

Artikel 4 i förordning nr 561/2006 har följande lydelse:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…

…

…

…

…

…”

9

I artikel 6.3 och 6.5 i förordning nr 561/2006 föreskrivs följande:

”3.   Den sammanlagda körtiden under två på varandra följande veckor får inte överstiga 90 timmar.

…

5.   En förare ska som annat arbete registrera all tid enligt beskrivningen i artikel 4 e och all tid som föraren kör ett fordon som används för kommersiella transporter vilka inte omfattas av denna förordning …”

10

Enligt artikel 15 i samma förordning ska ”[m]edlemsstaterna … se till att förare av sådana fordon som anges i artikel 3 a omfattas av nationella regler som ger tillräckligt skydd vad gäller tillåtna körtider och obligatoriska raster och viloperioder.”

11

I artikel 2 led 2 i förordning nr 1073/2009 definieras begreppet linjetrafik som ”persontransporter vid regelbundna tider längs bestämda färdvägar, varvid passagerarna får stiga på och av vid i förväg bestämda hållplatser”.

12

Den 5 september 2011 väckte flera av Arsts förare – anställda för att ombesörja persontransport på väg – talan vid Tribunale di Oristano (Domstolen i Oristano, Italien) och yrkade att bolaget skulle förpliktas att betala ersättning och/eller kompensation i proportion till de viloperioder som inte tagits ut och de timmar som översteg den maximala sammanlagda körtiden under två på varandra följande veckor, i strid med förordning nr 561/2006. Förarna gjorde gällande att på grund av de arbetstider som fastställts av Arst under perioden mellan den 11 april 2007, det vill säga den dag då förordningen trädde i kraft, och den 6 december 2010, hade ingen av dem åtnjutit ”normal veckovila” i den mening som avses i artikel 4 h i nämnda förordning. De gjorde vidare gällande att samtliga förare hade överskridit den högsta tillåtna sammanlagda körtid under två på varandra följande veckor som avses i artikel 6.3 i samma förordning.

13

Arst gjorde för sin del gällande att förordning nr 561/2006 inte var tillämplig på dessa förare enligt artikel 3 a i förordningen, eftersom förarna endast en eller två gånger hade utfört körningar som överskred den gräns som föreskrivs i nämnda bestämmelse och då endast på vissa arbetsplatser.

14

Tribunale di Oristano (Domstolen i Oristano, Italien) biföll talan i sin helhet, men satte ned den ersättning som UN och TF hade begärt med 50 procent på grund av att de hade arbetat som förare under en kortare tid.

15

ARST överklagade detta beslut till Corte d’appello di Cagliari (Appellationsdomstolen i Cagliari, Italien), som genom dom av den 10 mars 2016 satte ned det belopp som domstolen i första instans hade förpliktat Arst att betala till de berörda förarna och ogillade talan i övrigt.

16

Corte d’appello di Cagliari (Appellationsdomstolen i Cagliari) slog fast att begreppet ”längd” i den mening som avses i artikel 3 a i förordning nr 561/2006 vid transport utanför tätorter avser förarens totala körsträcka under en arbetsdag, vilket innebär att körsträckan i kilometer räknat för samtliga körningar som föraren utför under denna arbetsdag ska beaktas vid fastställandet av huruvida gränsen på 50 kilometer (km) som föreskrivs i denna bestämmelse har överskridits. Vidare fann samma domstol, mot bakgrund av artikel 4 j och k i förordningen, att den ”dagliga körtiden” sammanfaller med arbetsdagen och underkände därför Arsts argument att endast körtiden ska beaktas vid prövningen av huruvida den sammanlagda körtiden under två på varandra följande veckor som föreskrivs i artikel 6.3 i förordningen har iakttagits.

17

Arst överklagade till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), som är den hänskjutande domstolen, och bestred den tolkning som Corte d’appello di Cagliari (Appellationsdomstolen i Cagliari) gjorde i sin dom av den 10 mars 2016 av såväl begreppet ”längd” i den mening som avses i artikel 3 a i förordning nr 561/2006 som begreppet ”sammanlagd körtid under två på varandra följande veckor” i artikel 6.3 i förordningen.

18

Den hänskjutande domstolen har för det första påpekat att Arst ombesörjer persontransporter på väg vid regelbundna tider längs bestämda färdvägar, varvid passagerarna får stiga på och av vid i förväg bestämda hållplatser. Eftersom förordning nr 561/2006, enligt artikel 3 a, inte är tillämplig på vägtransporter med fordon som används för persontransporter i linjetrafik där linjens längd inte överstiger 50 kilometer, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida begreppet ”längd” avser den rutt som det berörda företaget har fastställt för betalning av biljetten – vilket enligt den nämnda domstolen tycks följa av bestämmelsens ordalydelse, i vilken det hänvisas till ”linjens” längd – eller om detta begrepp snarare avser de kilometer som en förare tillryggalägger med fordonet under en arbetsdag, även om denne täcker flera rutter, vilket verkar kunna utläsas av förordningens syfte. Enligt skäl 17 syftar förordningen till att ”förbättra de sociala förhållandena för anställda som omfattas av förordningen, liksom till att förbättra den allmänna trafiksäkerheten”.

19

Den hänskjutande domstolen har preciserat att den första frågan föranleds av att Arst bedriver linjetrafik för persontransporter på flera olika rutter och att dess förare täcker flera rutter under en och samma arbetsdag med samma fordon. Den hänskjutande domstolen har även påpekat att fordon som används för denna tjänst används för såväl transporter som understiger 50 kilometer som för transporter som överstiger detta kilometerantal och att förordning nr 561/2006, i enlighet med domen av den 9 september 2021, Ministère public (Ministère public (extraterritoriella sanktioner) (C‑906/19, EU:C:2021:715), är tillämplig på fordon som används på detta sätt. Nämnda domstol anser emellertid att en blandad användning inte innebär att hela den transport som ombesörjs av Arst omfattas av förordningens tillämpningsområde.

20

Vad sedan gäller artikel 6.3 i förordning nr 561/2006 vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det vid bedömningen av om den sammanlagda körtiden under två på varandra följande veckor har iakttagits endast ska tas hänsyn till den ”körtid” som registrerats enligt artikel 4 j i förordningen under dessa två veckor eller om även allt ”annat arbete” som den berörde chauffören har utfört i den mening som avses i artikel 6.5 i samma förordning ska beaktas. Den hänskjutande domstolen anser att det inte är möjligt att klart avgöra huruvida detta ”andra arbete” är relevant eller inte vid beräkningen av den sammanlagda körtiden under två på varandra följande veckor enligt artikel 6.3. Samma domstol har även påpekat att Corte d’appello di Cagliari (Appellationsdomstolen i Cagliari) har underkänt Arsts argument att endast den tid som chauffören tillbringar vid ratten ska beaktas i detta sammanhang.

21

Mot denna bakgrund beslutade Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

22

Den första tolkningsfrågan består av två delar, vilka ska prövas i tur och ordning.

23

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågans första del för att få klarhet i huruvida artikel 3 a i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att begreppet ”linjens längd … överstiger [inte] 50 kilometer” motsvarar kilometerantalet för hela den rutt (linje) som transportföretaget fastställt för den linjetrafik för persontransporter som företaget tillhandahåller.

24

Begreppet ”linjens längd” definieras inte i förordning nr 561/2006 och artikel 3 a i förordningen innehåller inte någon hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att definiera ett sådant begrepp. Vid tolkningen av denna bestämmelse är det således nödvändigt att utgå från dess normala betydelse i vanligt språkbruk, men även det sammanhang som bestämmelsen ingår i och de mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juli 2022, Pricoforest, C‑13/21, EU:C:2022:531, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

25

I vanligt språkbruk avses med ”längd” en rutt eller en färdväg, som följs eller ska följas, bland annat på väg, mellan en avgångsort och en ankomstort. Ordet ”linje” avser en kontinuerlig länk som sammankopplar dessa två punkter.

26

Ordalydelsen i artikel 3 a i förordning nr 561/2006 hänför sig således till en konkret sträcka som tillryggalagts eller som ska tillryggaläggas på väg längs en färdväg som förbinder en avgångsort med en ankomstort, i syfte att ombesörja sådana persontransporter i linjetrafik som fordonet används för (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juli 2022, Pricoforest, C‑13/21, EU:C:2022:531, punkt 24). Denna lydelse innehåller ingen hänvisning till den sträcka som föraren faktiskt tillryggalagt på väg under en viss arbetsperiod eller till den maximala sträcka som det berörda fordonet har tillryggalagt från sin avreseort.

27

Begreppet linjetrafik definieras i artikel 2 led 2 i förordning nr 1073/2009 – till vilken artikel 4 n i förordning nr 561/2006 hänvisar – såsom ”persontransporter vid regelbundna tider längs bestämda färdvägar, varvid passagerarna får stiga på och av vid i förväg bestämda hållplatser”. Begreppet ”bestämd färdväg” utesluter att hänsyn tas till den sträcka som en förare faktiskt tillryggalagt på väg under en viss arbetsperiod eller till den maximala sträcka som det berörda fordonet har tillryggalagt från avreseorten, utöver denna färdväg.

28

Begreppet ”linjens längd … överstiger [inte] 50 kilometer”, i den mening som avses i artikel 3 a i förordning nr 561/2006, ska följaktligen förstås så, att det avser en bestämd färdväg som inte överstiger denna sträcka och som förbinder en avreseort med en ankomstort och som, i förekommande fall, betjänar i förväg fastställda hållplatser utmed vägen där passagerarna får stiga på och av. Sådan persontransport på väg är således, enligt denna bestämmelse, undantagen från förordningens tillämpningsområde, oberoende av om de förare som genomför transporten täcker flera av dessa färdvägar under en och samma arbetsdag och med samma fordon.

29

Domstolen delar den ståndpunkt som Europeiska kommissionen har gett uttryck för i sitt skriftliga yttrande, nämligen att förare av fordon på vilka förordning nr 561/2006 inte är tillämplig enligt artikel 3 a i förordningen, under alla omständigheter – i enlighet med artikel 15 i förordningen jämförd med skäl 24 i samma förordning – ska omfattas av nationella bestämmelser som syftar till att säkerställa lämpligt skydd avseende tillåtna körtider, raster och obligatoriska viloperioder. Den tillämpliga nationella lagstiftningen ska ovillkorligen iaktta bestämmelserna i direktiv 2002/15, bland annat vad gäller arbetstid, raster och viloperioder.

30

Mot denna bakgrund ska den första delen av den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 3 a i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att begreppet ”linjens längd … överstiger [inte] 50 kilometer” motsvarar den rutt (linje) som transportföretaget fastställt – vilken inte överstiger denna sträcka – som det berörda fordonet ska tillryggalägga på väg för att förbinda en avgångsort med en ankomstort och, i förekommande fall, betjäna i förväg fastställda hållplatser utmed vägen för att ombesörja sådana persontransporter i linjetrafik som fordonet används för.

31

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra delen av den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2.1 b jämförd med artikel 3 a i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att denna förordning är tillämplig på all vägtransport som det berörda företaget utför, när de fordon som används för persontransporter i linjetrafik huvudsakligen används för att täcka linjer vars längd inte överstiger 50 kilometer och, vid enstaka tillfällen, linjer vars längd överstiger 50 kilometer.

32

Domstolen erinrar inledningsvis om att såvitt gäller persontransporter på väg i linjetrafik fastställs tillämpningsområdet för förordning nr 561/2006 i artikel 2.1 b i förordningen. Här anges att förordningen ska tillämpas på vägtransporter av passagerare med fordon som är konstruerade eller permanent inrättade för transport av mer än nio personer, inbegripet föraren, och avsedda för detta ändamål.

33

I artikel 3 a i förordning nr 561/2006 anges att denna förordning inte är tillämplig på vägtransporter med ”fordon som används för persontransporter i linjetrafik, om linjens längd inte överstiger 50 kilometer”. Eftersom denna bestämmelse inför ett undantag från förordningens tillämpningsområde, ska den tolkas restriktivt så att dess verkningar inte går utöver vad som är nödvändigt för att garantera skyddet för de intressen som undantaget är avsett att säkerställa [se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2021, Ministère public (Extraterritoriella sanktioner), C‑906/19, EU:C:2021:715, punkt 33].

34

När ett företag, såsom i förevarande fall, ombesörjer persontransporter i linjetrafik där linjens längd överstiger 50 kilometer och denna utförs med fordon som normalt används för persontransporter i linjetrafik där linjens längd inte överstiger 50 kilometer, kan en sådan blandad användning inte anses medföra att förordning nr 561/2006 blir tillämplig på samtliga persontransporter i linjetrafik som ombesörjs av detta företag. Persontransporter i linjetrafik, där linjens längd inte överstiger 50 kilometer, är nämligen uttryckligen undantagna från förordningens tillämpningsområde enligt artikel 3 a.

35

Mot denna bakgrund ska den andra delen av den första frågan besvaras på följande sätt. Artikel 2.1 b jämförd med artikel 3 a i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att denna förordning inte är tillämplig på all vägtransport som det berörda företaget utför, när de fordon som används för persontransporter i linjetrafik huvudsakligen används för att täcka linjer vars längd inte överstiger 50 kilometer och, vid enstaka tillfällen, linjer vars längd överstiger 50 kilometer. Förordningen är endast tillämplig när dessa sträckor överstiger 50 kilometer.

36

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.3 i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att begreppet ”sammanlagd körtid under två på varandra följande veckor” i denna bestämmelse, utöver ”körtid” i den mening som avses i artikel 4 j i förordningen även omfattar allt ”annat arbete” i den mening som avses i artikel 6.5 i förordningen som föraren utför under dessa två veckor.

37

Enligt artikel 6.3 i förordning nr 561/2006 får ”den sammanlagda körtiden under två på varandra följande veckor … inte överstiga 90 timmar”.

38

I bland annat den spanska, den tyska, den engelska, den franska, den ungerska och den portugisiska språkversionen av denna bestämmelse hänvisas till begreppet körtid, som i artikel 4 j i förordningen definieras som ”tid som registrerats som körning” i enlighet med bestämmelserna i förordning nr 165/2014. Uttrycket ”periodo di guida” i den italienska språkversionen av artikel 6.3 i förordning nr 561/2006 motsvarar däremot begreppet ”körperiod”, vilket definieras i artikel 4 q i förordningen såsom ”den sammanlagda körtiden från det att föraren börjar köra efter en viloperiod eller en rast till dess att han tar en viloperiod eller en rast”, varvid det preciseras att ”[k]örperioden får vara oavbruten eller avbruten.”

39

Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att såväl begreppet ”körtid” som begreppet ”körperiod” i den mening som avses i artikel 4 j och q i förordning nr 561/2006 hänför sig till den tid som föraren tillbringar med att köra, även om det första begreppet endast avser den tid som registreras.

40

Begreppet ”annat arbete” däremot definieras i artikel 4 e i förordning nr 561/2006 såsom ”all verksamhet som definieras som arbetstid i artikel 3 a i direktiv [2002/15] utom körning”. Enligt sistnämnda bestämmelse omfattar ”arbetstid” bland annat ”den tid som ägnas åt allt arbete som avser vägtransporter”, särskilt ”körning”, ”lastning och lossning”, ”hjälp till passagerare som stiger på eller av fordonet”, ”rengöring och tekniskt underhåll” och ”allt annat arbete som syftar till att säkerställa fordonets, lastens och passagerarnas säkerhet eller till att uppfylla de bestämmelser i lagar och andra författningar som direkt hänger samman med transporten i fråga”.

41

Härav följer att begreppen ”körtid” och ”körperiod”, i den mening som avses i artikel 4 j och q i förordning nr 561/2006, endast omfattar körning och inte all verksamhet som föraren utför under sin arbetstid.

42

Enligt artikel 6.5 i förordning nr 561/2006 ska föraren som ”annat arbete” registrera inte bara ”all tid enligt beskrivningen i artikel 4 e [i denna förordning]”, det vill säga all verksamhet, med undantag för körning, som definieras som ”arbetstid”, utan även ”all tid som föraren kör ett fordon som används för kommersiella transporter vilka inte omfattas av denna förordning”.

43

Härav följer att det vid beräkningen av den sammanlagda körtiden under två på varandra följande veckor, som enligt artikel 6.3 i förordning nr 561/2006 inte får överstiga 90 timmar, endast ska tas hänsyn till de tidsperioder som föraren kör fordonet och som omfattas av förordningens tillämpningsområde. Att vid en sådan beräkning inkludera den tid som föraren kör ett fordon på vilket förordningen inte är tillämplig, enligt artikel 3 a, skulle nämligen medföra att artikel 6.3 i nämnda förordning blev tillämplig på vägtransporter som uttryckligen är undantagna från förordningens tillämpningsområde.

44

Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras på följande sätt. Artikel 6.3 i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att begreppet ”sammanlagd körtid under två på varandra följande veckor” i denna bestämmelse, endast omfattar ”körtid” i den mening som avses i artikel 4 j i förordningen. Detta begrepp omfattar däremot inte allt ”annat arbete”, i den mening som avses i artikel 6.5 i förordningen, som föraren utför under dessa två veckor.

45

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: