–

Ungerns regering, genom M.Z. Fehér och R. Kissné Berta, båda i egenskap av ombud,

–

Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och J. Hoogveld, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Wasmeier och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1), Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 2013, s. 1), artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt legalitetsprincipen och effektivitetsprincipen.

2

Begäran har framställts i ett brottmål mot AB avseende innehav av olagliga substanser som denna person hade på sig och som upptäcktes till följd av en kroppsvisitation, vilken ledde till att substanserna togs i beslag.

3

I skälen 14 och 36 i direktiv 2012/13 anges följande:

…

4

Artikel 1 i direktivet, med rubriken ”Syfte”, har följande lydelse:

”Detta direktiv fastställer bestämmelser om misstänkta eller tilltalade personers rätt till information om deras rättigheter vid straffrättsliga förfaranden och om anklagelsen mot dem. Det fastställer även bestämmelser om rätten till information för personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder angående deras rättigheter.”

5

Artikel 2 i direktivet har rubriken ”Tillämpningsområde”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

”Detta direktiv är tillämpligt från den tidpunkt då personer underrättas av en medlemsstats behöriga myndigheter om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott fram till dess att förfarandena har avslutats, med vilket ska förstås det slutgiltiga avgörandet i frågan huruvida den misstänkta eller tilltalade personen har begått brottet samt i förekommande fall även under rättegång och i väntan på beslut om ett eventuellt överklagande.”

6

I artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Rätten att bli informerad om rättigheter”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer utan dröjsmål underrättas om åtminstone följande processuella rättigheter, så som dessa tillämpas enligt nationell rätt, för att dessa rättigheter ska kunna utövas effektivt:

2.   Medlemsstater ska se till att den information som lämnas enligt punkt 1 ska ges muntligen eller skriftligen, på ett enkelt och lättillgängligt språk, med beaktande av utsatta misstänkta eller tilltalade personers eventuella särskilda behov.”

7

Artikel 8 i direktiv 2012/13 har rubriken ”Kontroll och rättsmedel”. I denna artikel föreskrivs följande:

”1.   När information lämnas till misstänkta eller tilltalade personer i enlighet med artiklarna 3–6 ska medlemsstaterna se till att detta antecknas i enlighet med förfarandena för anteckningar i den berörda medlemsstatens lagstiftning.

2.   Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer eller deras försvarare har rätt att, i enlighet med förfarandena i nationell rätt, angripa en eventuell underlåtenhet eller vägran från de behöriga myndigheternas sida att tillhandahålla information i enlighet med detta direktiv.”

8

I skälen 12, 20 och 50 i direktiv 2013/48 anges följande:

…

…

9

I artikel 1 i detta direktiv, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”Detta direktiv fastställer minimiregler om rättigheterna för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för personer som är föremål för förfaranden enligt rambeslut [2002/584] … att få tillgång till en försvarare, att få en tredje part underrättad om frihetsberövande och att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet.”

10

Artikel 2 i direktivet har rubriken ”Tillämpningsområde”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

”Detta direktiv ska tillämpas på misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden från det att de genom ett officiellt meddelande eller på något annat sätt av den behöriga myndigheten i en medlemsstat har underrättats om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott, oavsett om de är frihetsberövade. Det ska tillämpas fram till dess att förfarandena har avslutats, med vilket ska förstås det slutgiltiga avgörandet i frågan huruvida den misstänkta eller tilltalade har begått brottet samt även under rättegången och i väntan på beslut om eventuellt överklagande.”

11

Artikel 3 i samma direktiv har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt till tillgång till en försvarare i så god tid och på sådant sätt att de berörda personerna kan utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt.

2.   Misstänkta eller tilltalade ska ha rätt till tillgång till försvarare utan onödigt dröjsmål. Misstänkta eller tilltalade ska under alla omständigheter ha rätt till tillgång till försvarare från och med den tidpunkt som inträffar först:

3.   Rätten till försvarare ska innebära följande:

…

6.   I undantagsfall och endast under förundersökningen får medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen av de rättigheter som anges i punkt 3, om och i den mån detta är motiverat med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, på grundval av något av följande tvingande skäl:

…

12

Under rubriken ”Rättsmedel” föreskrivs följande i artikel 12 i direktiv 2013/48:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden liksom personer som är eftersökta vid förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder har tillgång till effektiva rättsmedel enligt nationell rätt, om rättigheterna enligt detta direktiv har åsidosatts.

2.   Utan att det påverkar nationella bestämmelser och system för bevistillåtlighet, ska medlemsstaterna se till att man i straffrättsliga förfaranden vid bedömningen av uttalanden som misstänkta eller tilltalade har gjort eller av bevis som upptagits med åsidosättande av deras rätt till försvarare eller när ett undantag från denna rätt har beviljats i enlighet med artikel 3.6 iakttar rätten till försvar och ser till att rätten till en rättvis rättegång respekteras.”

13

Enligt artikel 54 i Nakazatelno protsesualen kodeks (straffprocesslagen) (DV nr 86, av den 28 oktober 2005), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad straffprocesslagen) är en tilltalad en person som, i denna egenskap, är föremål för ett straffrättsligt förfarande enligt de villkor och på det sätt som föreskrivs i denna lag.

14

Under rubriken ”Den tilltalades rättigheter” föreskrivs, i artikel 55 i straffprocesslagen, följande:

”1)   Den tilltalade har följande rättigheter: rätten att informeras om det brott som han eller hon anklagas för och vilken bevisning som förelagts, att yttra sig angående anklagelserna eller tiga, att få tillgång till handlingarna i målet, inklusive information som erhållits genom särskilda utredningsmetoder, och att erhålla nödvändiga utdrag, att lägga fram bevisning, att delta i det straffrättsliga förfarandet, att lämna önskemål, kommentarer och göra invändningar, att få yttra sig sist, att överklaga handlingar som kränker hans eller hennes rättigheter och legitima intressen samt att ha en försvarare. Den tilltalade har rätt att ha sin försvarare närvarande i samband med att utredningsåtgärder och andra processuella åtgärder som kräver den tilltalades medverkan, under förutsättning att den tilltalade inte uttryckligen avstår från den rätten. …

2)   Den tilltalade har rätt att få tillgång till allmän information som underlättar valet av försvarare. Den tilltalade har rätt att fritt kontakta sin försvarare, att i enrum tala med sin försvarare, att få råd och annan rättshjälp, inbegripet före och under förhör, och vid alla andra processuella åtgärder i vilka den tilltalade deltar.

…”

15

I artikel 164 i denna lag, med rubriken ”Kroppsvisitation”, föreskrivs följande:

”1)   Det är tillåtet att kroppsvisitera en person under förundersökning utan domstolsbeslut från behörig domstol i första instans eller domstolen i första instans inom vars område handlingen genomförs i följande fall:

2)   Kroppsvisitationen ska genomföras av en person av samma kön i närvaro av vittnen av samma kön.

3)   Protokollet om den verkställda utredningsåtgärden ska överlämnas till domstolen för godkännande utan dröjsmål, dock senast inom 24 timmar.”

16

Under rubriken ”Förundersökning” föreskrivs, i artikel 212 i nämnda lag, följande:

”1)   Förundersökning inleds genom beslut av åklagarmyndigheten.

2)   Om en inspektion, inbegripet kroppsvisitation, husrannsakan, beslag och hörande av vittnen genomförts anses förundersökningen ha inletts vid tidpunkten då ett protokoll om den första utredningsåtgärden upprättas, under förutsättning att den enda möjligheten för att samla in och säkra bevis är att åtgärden genomförs utan dröjsmål, samt när en kroppsvisitation enligt artikel 164 verkställs.

3)   Utredningsorganet som verkställt åtgärden enligt punkt 2 ska underrätta åklagarmyndigheten utan dröjsmål, dock senast inom 24 timmar.”

17

I artikel 219 i samma lag, med rubriken ”Delgivning av brottsmisstanke – Anklagelse och ingivande av beslutet”, föreskrivs följande:

”1)   Om det föreligger tillräckliga bevis för att en viss person är skyldig till brott som omfattas av allmänt åtal och det inte finns något skäl att avsluta det straffrättsliga förfarandet, ska utredningsorganet underrätta åklagaren om detta och åtala den berörda personen genom att utfärda ett beslut med den innebörden.

2)   Utredningsorganet får även delge en person brottsmisstanke i samband med att protokollet för den första utredningsåtgärden avseende personen upprättas; utredningsorganet ska underrätta åklagaren om detta.

3)   Beslut om delgivning av brottsmisstanke och det protokoll för utredningsåtgärden som avses i punkt 2 ska innehålla följande uppgifter:

…

8)   Utredningsorganet får inte verkställa utredningsåtgärder i vilka den tilltalade deltar förrän nämnda organ har uppfyllt sina skyldigheter enligt punkterna 1–7.”

18

Den 8 februari 2022 stoppade och kontrollerade tre polisinspektörer vid Rayonno upravlenye Lukovit (polisstationen i distriktet Lukovit, Bulgarien) ett fordon som framfördes av IJ och i vilket även AB och KL befann sig.

19

Redan innan fordonets förare blev föremål för ett narkotikatest uppgav AB och KL för polisinspektörerna att de innehade narkotika. Denna information vidarebefordrades muntligen till den tjänstgörande utredaren vid polisstationen i distriktet Lukovit, som antecknade uppgifterna i ett protokoll, såsom en muntlig anmälan om brott.

20

Eftersom resultatet av förarens narkotikatest var positivt, genomsökte en av polisinspektörerna fordonet.

21

Den tjänstgörande utredaren kroppsvisiterade dessutom AB och upprättade ett protokoll över ”kroppsvisitation och beslag i brådskande fall där godkännande meddelas av domstol i efterhand”. Den omständigheten att kroppsvisitationen genomfördes utan förhandsgodkännande av domstol motiverades, i protokollet, av att det fanns ”tillräckliga indicier för innehav av föremål som är förbjudna enligt lag och som avsågs i ett protokoll över en muntlig anmälan om brott”.

22

Vid kroppsvisitationen upptäcktes att AB hade ett narkotiskt ämne på sig. Den tjänstgörande utredaren informerade, samma dag, åklagaren vid Rayonna prokuratura Lovech, teritorialno otdelenie Lukovit (Distriktsåklagarmyndigheten i Lovech, lokalavdelningen i Lukovit, Bulgarien) om resultaten av kroppsvisitationen och om att denna hade genomförts inom ramen för en ”förundersökning”, i den mening som avses i artikel 212 i straffprocesslagen, som inletts av de ansvariga vid polisstationen i distriktet Lukovit.

23

Efter det att kroppsvisitation hade genomförts begärdes, inom ramen för samma förundersökning, vid ett förhör på polisstationen att AB skulle lämna skriftliga förklaringar. AB uppgav då att de substanser som upptäckts på honom var narkotika för hans eget bruk.

24

Den 9 februari 2022 ansökte Rayonna prokuratura Lovech, teritorialno otdelenie Lukovit (Distriktsåklagarmyndigheten i Lovech, lokalavdelningen i Lukovit), på grundval av artikel 164.3 i straffprocesslagen, vid Rayonen sad Lukovit (Distriktsdomstolen i Lukovit, Bulgarien), den hänskjutande domstolen, om godkännande av protokollet över kroppsvisitationen av AB och det beslag som kroppsvisitationen hade lett till. Det nationella målet rör denna ansökan om godkännande i efterhand av nämnda kroppsvisitation och beslag.

25

Den hänskjutande domstolen har uttryckt tvivel om huruvida den domstolsprövning som föreskrivs i nationell rätt av tvångsmedel för bevishantering under förundersökningen utgör en tillräcklig garanti för den respekt för misstänkta och tilltalades rättigheter som föreskrivs i direktiven 2012/13 och 2013/48.

26

I synnerhet har denna domstol konstaterat att den nationella rätten inte innehåller någon tydlig regel om omfattningen av domstolsprövningen av tvångsmedel för insamling av bevis i förundersökningar och att prövning av husrannsakan, kroppsvisitation och beslag enligt de nationella domstolarnas rättspraxis gäller den formella lagenligheten av dessa åtgärder. Den hänskjutande domstolen har härvidlag erinrat om att Europadomstolen vid flera tillfällen har fällt Republiken Bulgarien för åsidosättande av artiklarna 3 och 8 i Europakonventionen.

27

Vidare har den hänskjutande domstolen anfört att begreppet ”misstänkt”, enligt dessa direktiv, inte används i bulgarisk rätt, utan endast begreppet ”tilltalad”. Sistnämnda kvalificering förutsätter ett beslut av åklagaren eller utredningsmyndigheten. Det finns emellertid en väletablerad praxis hos polisen och åklagarmyndigheten att fördröja den tidpunkt från och med vilken den berörda personen anses vara ”tilltalad”, vilket i praktiken leder till att skyldigheterna i fråga om respekten för misstänktas rätt till försvar kringgås.

28

Slutligen framgår det av både nationell doktrin och nationell rättspraxis att den behöriga domstolen, även när den är övertygad om att den berörda personens rätt till försvar inte har respekterats, inte får pröva frågan om väckande av åtal, eftersom det skulle innebära ett ingrepp i åklagarens konstitutionellt förankrade behörighet att inleda straffrättsliga förfaranden vid domstol. I ett sådant fall kan den domstol som prövar de tvångsmedel som vidtagits under förundersökningen endast godta utredningen när denna har utförts i brådskande fall, även om detta innebär ett åsidosättande av rätten till försvar.

29

I detta sammanhang anger den hänskjutande domstolen att även om begreppet ”misstänkt” inte används i nationell rätt, skulle artikel 219.2 i straffprocesslagen i princip kunna garantera rätten till försvar för personer för vilka det inte finns tillräckliga bevis för att de är skyldiga, men som, på grund av behovet av att genomföra utredningsåtgärder med deras medverkan, kommer att få den processuella ställningen som ”tilltalade” och därför kommer att kunna åtnjuta de rättigheter som avses i artikel 55 i straffprocesslagen, som uppfyller kraven i direktiven 2012/13 och 2013/48.

30

Denna processuella bestämmelse är dock oklar. Den tillämpas dessutom på ett tvetydigt och motsägelsefullt sätt, eller inte alls. Enligt den hänskjutande domstolen råder det inget tvivel om att AB i förevarande fall är en person som är ”anklagad för brott”, i den mening som avses i Europakonventionen, såsom den har tolkats i Europadomstolens praxis, oberoende av hur AB:s rättsliga ställning kvalificeras enligt nationell rätt. Enligt den nationella rätten kan en person emellertid endast åtnjuta sin rätt till försvar om han eller hon har fått ställning som ”tilltalad”, vilket är beroende av viljan hos den myndighet som genomför utredningen under överinseende av åklagaren.

31

I detta hänseende anser den hänskjutande domstolen att underlåtenheten att ge information och tillgång till en försvarare i ett tidigt skede av det straffrättsliga förfarandet utgör ett förfarandefel som inte kan avhjälpas och som kan inverka på den rättvisa och skäliga karaktären hos hela det efterföljande straffrättsliga förfarandet.

32

Mot denna bakgrund beslutade Rayonen sad Lukovit (Distriktsdomstolen i Lukovit) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

33

Den hänskjutande domstolen har ställt sin första och sin andra fråga, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 2.1 i direktiv 2012/13 och artikel 2.1 i direktiv 2013/48 ska tolkas så, att dessa direktiv ska tillämpas i en situation där en person, med avseende på vilken det finns uppgifter om att han eller hon innehar olagliga substanser, blir föremål för kroppsvisitation och beslag av dessa substanser, medan begreppet ”misstänkt”, enligt dessa direktiv, inte används i nationell rätt, och nämnda person inte officiellt har delgetts att han eller hon har ställning som ”tilltalad”.

34

Både direktiv 2012/13 och direktiv 2013/48 syftar till att fastställa minimiregler för vissa rättigheter för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden. Direktiv 2012/13 avser i synnerhet rätten att bli informerad om sina rättigheter medan direktiv 2013/48 avser rätten att få tillgång till en försvarare, rätten att informera tredje man om frihetsberövandet samt rätten för enskilda som är frihetsberövade att kommunicera med tredje man och rätten att kommunicera med konsulära myndigheter. Det framgår dessutom av skälen i dessa direktiv att direktiven för detta ändamål stöder sig på de rättigheter som anges i bland annat artiklarna 47 och 48 i stadgan och syftar till att främja dessa rättigheter i förhållande till misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom,C‑467/18, EU:C:2019:765, punkterna 36 och 37).

35

Såvitt avser tillämpningsområdet för direktiv 2012/13 har domstolen tidigare slagit fast att det följer av artikel 1 och artikel 2.1 i detta direktiv att det endast fastställer bestämmelser om misstänkta eller tilltalade personers rätt till information om deras rättigheter vid straffrättsliga förfaranden och om anklagelsen mot dem från den tidpunkt då en person underrättas av en medlemsstats behöriga myndigheter om att han eller hon är misstänkt eller tilltalad för att ha begått ett brott (beslut av den 6 september 2022, Delgaz Grid,C‑95/22, EU:C:2022:697, punkt 25).

36

Tillämpningsområdet för direktiv 2013/48 framgår av dess artikel 2.1 enligt vilken detta direktiv ska tillämpas på misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden från det att de genom ett officiellt meddelande eller på något annat sätt av den behöriga myndigheten i en medlemsstat har underrättats om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott, oavsett om de är frihetsberövade eller inte.

37

I detta hänseende har domstolen tidigare slagit fast att det av lydelsen av denna bestämmelse, i synnerhet av orden ”genom ett officiellt meddelande eller på något annat sätt av den behöriga myndigheten i en medlemsstat har underrättats” framgår att det, för att detta direktiv ska bli tillämpligt, räcker att den behöriga myndigheten i en medlemsstat har underrättat den berörda personen, oberoende av hur detta har gått till, eftersom det saknar betydelse hur denna person underrättas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 mars 2020, VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse), C‑659/18, EU:C:2020:201, punkterna 25 och 26).

38

Eftersom tillämpningsområdena för direktiven 2012/13 och 2013/48 definieras i nästan identiska ordalag i artikel 2 i respektive direktiv, ska de i princip anses sammanfalla. Detta konstaterande överensstämmer med att båda direktiven syftar till att säkerställa skyddet för misstänktas och tilltalades rättigheter i straffrättsliga förfaranden. Av detta följer, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 38 i sitt förslag till avgörande, att den ytterligare preciseringen i det senaste av de båda direktiven, nämligen direktiv 2013/48, att informationen kan lämnas ”genom ett officiellt meddelande eller på något annat sätt”, ska anses vara tillämplig på direktiv 2012/13.

39

Av dessa överväganden följer, för det första, att två omständigheter måste vara uppfyllda för att en situation ska omfattas av tillämpningsområdet för dessa direktiv. Det är således nödvändigt dels att de behöriga nationella myndigheterna hyser misstankar om att den berörda personen har begått brott eller att personen är tilltalad för att ha begått ett brott, dels att vederbörande genom ett officiellt meddelande eller på något annat sätt har underrättats om detta av dessa myndigheter.

40

Det är vid tillämpningen av direktiven 2012/13 och 2013/48 följaktligen viktigt att nämnda myndigheter försäkrar sig om att den berörda personen har tagit del av att han eller hon är misstänkt för att ha begått ett brott eller att vederbörande är tilltalad för att ha begått ett brott.

41

Det ska, för det andra, påpekas att de behöriga nationella myndigheterna, måste ha ett visst utrymme för skönsmässig bedömning för att välja vid vilken tidpunkt de ska underrätta den berörda personen om att han eller hon är misstänkt för att ha begått ett brott eller att vederbörande är tilltalad för att ha begått ett brott. Detta förutsätter emellertid att tillhandahållandet av denna information inte har skett för sent, så att den berörda personen hindras från att utöva sin rätt till försvar, som direktiven 2012/13 och 2013/4 avser att skydda, på ett effektivt sätt.

42

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen angett att saken i det nationella målet avser ansökan från åklagaren vid Rayonna prokuratura Lovech, teritorialno otdelenie Lukovit (Distriktsåklagarmyndigheten i Lovech, lokalavdelningen i Lukovit) om godkännande i efterhand av en kroppsvisitation av AB och ett beslag av de olagliga substanser som upptäcktes vid kroppsvisitationen. Det beslutades om kroppsvisitationen och denna genomfördes efter det att denna person inför polistjänstemännen hade medgett att han innehade sådana substanser.

43

När en person, såsom AB, avger denna typ av erkännanden inför polistjänstemän, kan vederbörande komma att bli betraktad som misstänkt för att ha begått ett brott. Om dessa tjänstemän, till följd av erkännandet, kroppsvisiterar den berörda personen och beslagtar det som personen har uppgett att vederbörande innehar, innebär dessa handlingar dels att det fastställs att personen hädanefter är misstänkt av en behörig myndighet, dels att personen, underförstått men nödvändigtvis, informeras om denna misstanke. Det framgår att de båda villkoren för att tillämpa direktiven 2012/13 och 2013/48 under dessa omständigheter är uppfyllda.

44

Det förefaller härvidlag, vid tillämpningen av dessa direktiv, vara utan betydelse dels att det i den berörda medlemsstatens rättsordning inte föreskrivs att en person kan ha ställning som ”misstänkt”, dels att AB inte officiellt har delgetts att han har ställning som ”tilltalad”. Tillämpningsområdet för direktiven 2012/13 och 2013/48 ska nämligen tolkas enhetligt i alla medlemsstater och får således varken vara beroende av de skiftande betydelser av begreppen ”misstänkt” och ”tilltalad” som ges i medlemsstaternas rättsordningar eller av de villkor på vilka sådana ställningar erhålls enligt dessa rättsordningar.

45

Den första och den andra frågan ska följaktligen besvaras enligt följande. Artikel 2.1 i direktiv 2012/13 och artikel 2.1 i direktiv 2013/48 ska tolkas på följande sätt: Dessa direktiv ska tillämpas i en situation där en person, med avseende på vilken det finns uppgifter om att personen innehar olagliga substanser, blir föremål för kroppsvisitation och beslag av dessa substanser. De omständigheterna att begreppet ”misstänkt” inte används i nationell rätt och att nämnda person inte officiellt har delgetts att han eller hon har ställning som ”tilltalad” har ingen betydelse i detta hänseende.

46

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fjärde fråga, som ska prövas före den tredje frågan, för att få klarhet i huruvida artikel 8.2 i direktiv 2012/13 och artikel 12.1 i direktiv 2013/48, jämförda med artiklarna 47 och 48 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell rättspraxis, enligt vilken den domstol som, enligt tillämplig nationell rätt, ska pröva en ansökan om godkännande i efterhand av en kroppsvisitation och det beslag av olagliga substanser som kroppsvisitationen ledde till, vilka genomfördes under en förundersökning, inte är behörig att pröva huruvida den misstänktes eller tilltalades rättigheter, som garanteras enligt dessa direktiv, respekterades vid detta tillfälle.

47

Den hänskjutande domstolen har i förevarande fall preciserat att även om den kroppsvisitation som genomfördes under förundersökningen ska bli föremål för en domstolsprövning i efterhand, enligt artikel 164.3 i straffprocesslagen, avser denna prövning, enligt relevant nationell rättspraxis, endast de formkrav som är avgörande för lagenligheten av denna åtgärd och av det beslag som åtgärden ledde till, och den behöriga domstolen får inte pröva huruvida de rättigheter som garanteras enligt direktiven 2013/48 och 2012/13 har respekterats.

48

Det ska påpekas att medlemsstaterna, enligt artikel 8.2 i direktiv 2012/13, ska se till att misstänkta eller tilltalade eller deras försvarare ska ha rätt att, i enlighet med förfarandena i nationell rätt, angripa en eventuell underlåtenhet eller vägran från de behöriga myndigheternas sida att tillhandahålla information i enlighet med detta direktiv.

49

Med hänsyn till betydelsen av rätten till ett effektivt rättsmedel, som skyddas genom artikel 47 i stadgan, och till den klara, ovillkorliga och precisa texten i artikel 8.2 i direktiv 2012/13, utgör den sistnämnda bestämmelsen hinder för varje nationell åtgärd som hindrar utövandet av ett effektivt rättsmedel, om rättigheterna enligt detta direktiv har åsidosatts (dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom,C‑467/18, EU:C:2019:765, punkt 57).

50

Samma tolkning gäller artikel 12 i direktiv 2013/48, enligt vilken ”misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden … har tillgång till effektiva rättsmedel enligt nationell rätt, om rättigheterna enligt detta direktiv har åsidosatts” (dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom,C‑467/18, EU:C:2019:765, punkt 58).

51

Av detta följer att artikel 8.2 i direktiv 2012/13 och artikel 12.1 i direktiv 2013/48 innebär att medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar, vilka stadfästs i artiklarna 47 och 48.2 i stadgan, respekteras, genom att föreskriva ett effektivt rättsmedel enligt vilket alla misstänkta eller tilltalade kan vända sig till domstol som har till uppgift att pröva huruvida deras rättigheter enligt dessa direktiv har åsidosatts.

52

Enligt artikel 8.2 i direktiv 2012/13 och artikel 12.1 i direktiv 2013/48 ska rätten att få eventuella åsidosättanden av dessa rättigheter fastställda emellertid beviljas ”i enlighet med förfarandena i nationell rätt” respektive ”enligt nationell rätt”. I dessa bestämmelser fastställs således varken hur åsidosättandena av nämnda rättigheter ska kunna åberopas eller vid vilken tidpunkt detta kan ske under det straffrättsliga förfarandet, vilket innebär att medlemsstaterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning för att fastställa de specifika förfaranden som är tillämpliga i detta avseende.

53

Unionslagstiftarens avsikt att medge ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning bekräftas i skälen i direktiven 2012/13 och 2013/48. Det framgår nämligen, för det första, av skäl 36 i direktiv 2012/13 att rätten att få det fastställt att de behöriga myndigheterna underlåter eller vägrar att tillhandahålla information eller delar av det material som rör målet i enlighet med detta direktiv ”[inte] medför … någon skyldighet för medlemsstaterna att ha ett specifikt förfarande för överklagande, ett särskilt system eller ett klagomålsförfarande inom ramen för vilket en sådan underlåtelse eller vägran kan angripas”. Det anges, för det andra, i skäl 50 i direktiv 2013/48, att medlemsstaternas skyldighet att se till att rätten till försvar och rätten till en rättvis rättegång respekteras inte påverkar nationella bestämmelser eller system för bevistillåtlighet, och inte heller bör hindra medlemsstaterna från att bibehålla ett system genom vilket alla befintliga bevis kan åberopas i en domstol, ”utan att dessa bevis separat eller på förhand har bedömts med avseende på tillåtlighet”.

54

Artiklarna 47 och 48 i stadgan utgör inte heller hinder för att anse att medlemsstaterna inte är skyldiga att skapa möjligheter för misstänkta eller tilltalade att väcka självständig talan för att försvara sina rättigheter enligt direktiven 2012/13 och 2013/48. Det framgår nämligen av fast rättspraxis att unionsrätten, inbegripet bestämmelserna i stadgan, inte innebär att medlemsstaterna är skyldiga att införa andra rättsmedel än dem som föreskrivs i nationell rätt. Det förhåller sig emellertid annorlunda om det av den nationella rättsordningens systematik framgår att det inte finns något rättsmedel som ens accessoriskt gör det möjligt att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Randstad Italia,C‑497/20, EU:C:2021:1037, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

55

Av detta följer att unionsrätten inte utgör hinder för att en medlemsstat begränsar domstolsprövningen av tvångsåtgärder för bevisupptagning till att avse deras formella lagenlighet, om den domstol som prövar målet i sak sedan, i brottmålet, kan kontrollera att den tilltalades rättigheter enligt direktiven 2012/13 och 2013/48, jämförda med artikel 47 och artikel 48.2 i stadgan, har respekterats.

56

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen påpekat att det av fast nationell rättspraxis följer att uppgifter som har samlats in hos personer som har hörts som vittnen avseende deras egna handlingar inte kan beaktas som bevisning, då dessa personer i själva verket är misstänkta.

57

Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 72 i sitt förslag till avgörande förefaller denna rättspraxis göra det möjligt att, åtminstone i vissa fall, utesluta information och bevisning som erhållits i strid med bestämmelserna i unionsrätten, i förevarande fall artikel 3 i direktiv 2012/13, om underrättelse till den misstänkte om dennes rättigheter, och artikel 3 i direktiv 2013/48, om tillgång till försvarare.

58

Det är emellertid inte möjligt att, endast på grundval av de handlingar som EU-domstolen förfogar över, fastställa huruvida de nationella bestämmelserna i förevarande fall uppfyller de krav som anges i punkt 55 ovan. Den hänskjutande domstolen ska i detta syfte försäkra sig om att när den anklagade eller tilltalade i ett brottmål gör gällande oegentligheter i förfarandet, som är knutna till åsidosättanden av rättigheter som följer av ett av de båda direktiven, ska den domstol som prövar målet i sak alltid kunna fastställa dessa oegentligheter och alla följder av dessa åsidosättanden, i synnerhet huruvida den bevisning som erhållits under dessa omständigheter inte kan tillåtas eller vilket bevisvärde den har.

59

För det fall det inte är möjligt för den domstol som prövar målet i sak att fastställa dessa oegentligheter och följderna av dessa åsidosättanden, ska det erinras om EU-domstolens fasta praxis enligt vilken principen om unionsrättens företräde, i syfte att säkerställa den fulla verkan av samtliga unionsbestämmelser, bland annat innebär en skyldighet för de nationella domstolarna att i möjligaste mån tolka sin nationella rätt på ett sätt som är förenligt med unionsrätten (dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt), C‑205/20, EU:C:2022:168, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

60

Om det inte är möjligt att göra en unionsrättskonform tolkning innebär principen om unionsrättens företräde – även med beaktande av att, såsom framgår av punkterna 49–51 ovan, artikel 8.2 i direktiv 2012/13 och artikel 12.1 i direktiv 2013/48 har direkt effekt – att en nationell domstol, som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsbestämmelserna, är skyldig att säkerställa att unionsrättens krav ges full verkan i det mål som den har att avgöra genom att vid behov, med stöd av sin egen behörighet, underlåta att tillämpa varje nationell lagstiftning, även senare sådan, som strider mot samma bestämmelser, utan att vare sig begära eller avvakta att denna lagstiftning först upphävs genom ny lagstiftning eller på annan konstitutionell väg (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem), C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 108 och där angiven rättspraxis).

61

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 8.2 i direktiv 2012/13 och artikel 12.1 i direktiv 2013/48, jämförda med artiklarna 47 och 48 i stadgan, ska tolkas på följande sätt: De utgör inte hinder för en nationell rättspraxis, enligt vilken den domstol som, enligt tillämplig nationell rätt, ska pröva en ansökan om godkännande i efterhand av en kroppsvisitation och det beslag av olagliga substanser som kroppsvisitationen ledde till, vilka genomfördes under en förundersökning, inte är behörig att pröva huruvida den misstänktes eller tilltalades rättigheter, som garanteras enligt dessa direktiv, respekterades vid detta tillfälle. Detta förutsätter dels att denna person därefter, vid den domstol som ska pröva målet i sak, kan få ett eventuellt åsidosättande av de rättigheter som följer av nämnda direktiv fastställt, dels att denna domstol då är skyldig att fastställa följderna av ett sådant åsidosättande, i synnerhet huruvida den bevisning som erhållits under dessa omständigheter är otillåtlig eller vilket bevisvärde den har.

62

Den tredje tolkningsfrågan avser tolkningen av legalitetsprincipen och förbudet mot godtycklig maktutövning samt artikel 3.3 b i direktiv 2013/48 i samband med en nationell lagstiftning enligt vilken endast personer som formellt sett har ställning som ”tilltalade” kommer i åtnjutande av de rättigheter som följer av detta direktiv, medan det ankommer på den utredande myndigheten att bedöma vid vilken tidpunkt denna ställning uppnås.

63

Det framgår av fast rättspraxis att det, enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen, för det första, behöva omformulera de frågor som hänskjutits till den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 mars 2023, Direktor na Teritorialno podelenie na Natsionalnia osiguritelen institut-Veliko Tarnovo,C‑30/22, EU:C:2023:259, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

64

Det ankommer, för det andra, på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, TL (Avsaknad av tolk och översättning), C‑242/22 PPU, EU:C:2022:611, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

65

Det framgår av begäran om förhandsavgörande att det nationella målet rör en ansökan om en domstols godkännande i efterhand av en kroppsvisitation och det beslag av olagliga varor som kroppsvisitationen ledde till, vilka genomfördes under en förundersökning, och att det, för att ge ett användbart svar på den tredje frågan, i ett sådant fall i själva verket ska göras en prövning av räckvidden och arten av den rätt till tillgång till försvarare som föreskrivs i artikel 3 i direktiv 2013/48.

66

Den hänskjutande domstolen ska följaktligen anses ha ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 3 i direktiv 2013/48 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att en misstänkt eller tilltalad i samband med förundersökningen kan bli föremål för kroppsvisitation och beslag av olagliga varor, utan att denna person har rätt till tillgång till försvarare.

67

Enligt artikel 1 i direktiv 2013/48 fastställer direktivet minimiregler om bland annat rätten för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden att få tillgång till en försvarare och att få en tredje part underrättad om frihetsberövandet.

68

I detta hänseende ska medlemsstaterna enligt artikel 3.1 i direktivet se till att misstänkta och tilltalade har rätt till tillgång till en försvarare i så god tid och på sådant sätt att de kan utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt.

69

Denna principregel preciseras i punkt 2 i samma artikel 3, i vilken det föreskrivs att denna rätt ska kunna uppnås ”utan onödigt dröjsmål”, och under alla omständigheter från och med den tidpunkt som inträffar först beträffande fyra händelser som särskilt anges i leden a–d i denna punkt 2.

70

Det föreskrivs dessutom i punkt 3.3 c i direktiv 2013/48 att medlemsstaterna ska se till att den misstänkta eller tilltalade åtminstone har rätt att ha sin försvarare närvarande vid de utrednings- eller bevisupptagningsåtgärder som avses i denna bestämmelse, om dessa åtgärder föreskrivs enligt nationell rätt och om det krävs eller tillåts att den misstänkta eller tilltalade är närvarande vid åtgärden.

71

Det ska erinras om att kroppsvisitation och beslag av olagliga substanser inte ingår bland de händelser som anges i artikel 3.2 a–d och 3.3 c i detta direktiv.

72

För det första, vad avser rätten, enligt artikel 3.2 a i direktiv 2013/48, för misstänkta eller tilltalade att få tillgång till försvarare innan de förhörs av polisen eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet, ska det understrykas att det av skäl 20 i detta direktiv framgår att enligt unionslagstiftarens avsikt bör preliminära utfrågningar som genomförs av polisen i syfte att bland annat avgöra om en förundersökning bör inledas, till exempel vid en trafikkontroll, inte anses utgöra ett ”förhör”, i den mening som avses i detta direktiv. Dessa situationer ingår således inte bland de fall där misstänkta eller tilltalade under alla omständigheter ska ha rätt till tillgång till försvarare enligt artikel 3.2 a i direktivet.

73

För det andra, vad avser rätten, enligt artikel 3.2 c i direktiv 2013/48, för misstänkta eller tilltalade att få tillgång till försvarare ”utan onödigt dröjsmål” efter frihetsberövandet, ska det betonas att denna rättighet inte nödvändigtvis innebär att tillgången till försvarare konkretiseras omedelbart, det vill säga vid själva tidpunkten då frihetsberövandet äger rum.

74

Det framgår härvidlag av Europadomstolens praxis om artikel 6 i Europakonventionen, som det hänvisas till i skäl 12 i direktiv 2013/48, att såvitt avser rättegångsbiträde, i den mening som avses i punkt 3 c i denna artikel 6, har kroppsvisitation som genomförts vid en trafikkontroll, och som lett till att den berörda personen har vittnat mot sig själv, inte medfört någon betydande begränsning av personens handlingsfrihet, som skulle kunna vara tillräcklig för att göra rättshjälp obligatorisk från detta skede av förfarandet (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 18 februari 2010, Zaichenko mot Ryssland, CE:ECHR:2010:0218JUD 003966002, §§ 47 och 48).

75

Rent allmänt gäller att det för att fastställa huruvida avsaknaden av tillgång till försvarare vid kroppsvisitation och beslag av olagliga varor har inneburit att den misstänkte eller tilltalade har förlorat den rätt som garanteras i artikel 3 i direktiv 2013/48, ska tas hänsyn till punkt 1 i denna artikel, som kräver att det prövas huruvida en sådan tillgång har beviljats i så god tid och på sådant sätt att den misstänkte eller tilltalade kan utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt.

76

Det ankommer i detta fall på den behöriga domstolen att, enligt nationell rätt, göra nödvändiga kontroller genom att beakta samtliga relevanta omständigheter i detta hänseende. Det ankommer närmare bestämt på denna domstol att kontrollera huruvida det objektivt sett var nödvändigt att en försvarare var närvarande vid tidpunkten för kroppsvisitationen av AB och för det beslag av olagliga substanser som kroppsvisitationen ledde till för att effektivt säkerställa AB:s rätt till försvar.

77

Det ska härvidlag preciseras, med förbehåll för den behöriga nationella domstolens kontroll, att de åtgärder som AB var föremål för i princip inte förefaller ha vidtagits i ett sådant sammanhang att den berörde, vid den tidpunkt då dessa åtgärder genomfördes, borde ha getts tillgång till försvarare, i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 2013/48.

78

Av det ovan anförda följer att artikel 3 i direktiv 2013/48 ska tolkas på följande sätt: Den utgör inte hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att en misstänkt eller tilltalad i samband med förundersökningen kan bli föremål för kroppsvisitation och beslag av olagliga varor, utan att denna person har rätt till tillgång till försvarare. Detta förutsätter att det av prövningen av samtliga relevanta omständigheter följer att en sådan tillgång inte är nödvändig för att nämnda person ska kunna utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt.

79

Den hänskjutande domstolen har ställt sin femte fråga för att få klarhet i huruvida rättsstatsprincipen ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning och rättspraxis, enligt vilka den nationella domstolen ”inte är behörig att pröva det beslut genom vilken det slås fast att en person har ställning som tilltalad, trots att detta formella beslut är avgörande för att denna person ska ha rätt till försvar när tvångsmedel används mot vederbörande i utredningssyfte”.

80

Det framgår av domstolens fasta praxis att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (beslut av den 27 mars 2023, Belgische Staat,C‑34/22, EU:C:2023:263, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

81

Eftersom beslutet om hänskjutande utgör grunden för detta förfarande vid EU-domstolen, måste den nationella domstolen åtminstone i någon mån förklara varför den begär en tolkning av just de angivna unionsbestämmelserna samt redogöra för det samband som den har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den i det målet tillämpliga nationella lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 27 mars 2023, Belgische Staat,C‑34/22, EU:C:2023:263, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

82

I förevarande fall hänvisas genom den femte frågan mer allmänt till ”rättsstatsprincipen”, och beslutet om hänskjutande innehåller inte heller någon redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att, i samband med denna fråga, undra över tolkningen av denna ”princip”. EU-domstolen kan därför inte bedöma i vilken mån ett svar på nämnda fråga är nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det nationella målet.

83

Av detta följer att den femte frågan inte kan tas upp till prövning.

84

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: