–

KM och SM, genom W. Bochenek och P. Stalski, radcowie prawni,

–

mBank SA, genom A. Cudna-Wagner och K. Stoklosa, radcowie prawni, och B. Miąskiewicz, adwokat,

–

Polens regering, genom B. Majczyna och S. Żyrek, båda i egenskap av ombud,

–

Portugals regering, genom C. Alves, P. Barros da Costa, A. Cunha, B. Lavrador och A. Pimenta, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom N. Ruiz García och A. Szmytkowska, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.1 och artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, SM och KM och, å andra sidan, banken mBank S.A.. Målet gäller anspråk på återgång av betalning till mBank SA i enlighet med ett hypotekslåneavtal som ska förklaras ogiltigt på grund av att avtalet innehåller oskäliga avtalsvillkor.

3

Tionde skälet i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”Konsumenterna kan skyddas bättre genom att enhetliga regler antas i fråga om oskäliga villkor. …”

4

Artikel 6.1 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

5

I artikel 7.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

6

Artikel 60 i ustawa – Kodeks cywilny (civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U. nr 16, position 93), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civillagen), har följande lydelse:

”Om inte annat föreskrivs i lag, ska en viljeyttring från den som utför en rättshandling framgå av allt agerande som i tillräcklig utsträckning påvisar denna, även på elektronisk väg.”

7

I artikel 117 i samma lag föreskrivs följande:

”§ 1.   Om inte annat föreskrivs i lag gäller en preskriptionstid för penningfordringar.

§ 2.   Vid utgången av preskriptionstiden kan gäldenären undandra sig sin förpliktelse såvida han eller hon inte avstår från att göra gällande preskription. Ett preskriptionsavstående före utgången av preskriptionstiden är emellertid ogiltigt.

§ 21.   Efter det att preskriptionstiden har löpt ut är det inte längre möjligt att göra gällande en fordran mot en konsument.”

8

I artikel 1171 i civillagen föreskrivs följande:

”§ 1. Domstolen får i undantagsfall, efter att ha vägt parternas intressen, underlåta att beakta att preskriptionstiden för en fordran gentemot en konsument har löpt ut om så anses skäligt.

§ 2. När domstolen utövar den befogenhet som avses i § 1 bör den särskilt beakta följande:

9

I artikel 118 i civillagen, i dess lydelse fram till och med den 8 juli 2018, föreskrevs följande:

”Om inte annat stadgas annorstädes är preskriptionstiden tio år; för fordringar avseende periodiska betalningar och fordringar kopplade till näringsverksamhet är preskriptionstiden tre år.”

10

I artikel 118 i civillagen, i dess lydelse sedan den 8 juli 2018, föreskrivs följande:

”Om inte annat stadgas annorstädes är preskriptionstiden sex år; för fordringar avseende periodiska betalningar och fordringar kopplade till näringsverksamhet är preskriptionstiden tre år. Preskriptionstiden går ut den sista dagen på kalenderåret, såvida inte preskriptionstiden är kortare än två år.”

11

I artikel 120 § 1 i civillagen föreskrivs följande:

”Preskriptionstiden börjar löpa den dag då fordran förfaller till betalning. Om fordrans förfallande till betalning är beroende av att viss åtgärd vidtagits av rättsinnehavaren, börjar preskriptionstiden löpa den dag då fordran förföll till betalning om rättsinnehavaren hade vidtagit åtgärd utan dröjsmål.”

12

Artikel 3851 i civillagen har följande lydelse:

”§ 1. Villkor i ett konsumentavtal som inte har varit föremål för individuell förhandling är inte bindande för konsumenten om dennes rättigheter och skyldigheter enligt nämnda avtalsvillkor är utformade på ett sätt som strider mot god sed och allvarligt åsidosätter konsumentens intressen (olagliga avtalsvillkor). Detta gäller inte avtalsvillkor som fastställer parternas huvudsakliga prestationer, såsom pris eller vederlag, om de är tydligt formulerade.

§ 2. Om ett avtalsvillkor inte är bindande för konsumenten enligt § 1 ska avtalet förbli bindande i övriga delar för parterna.

§ 3. Avtalsvillkor vars innehåll konsumenten inte har haft något verkligt inflytande över anses vara avtalsvillkor som inte varit föremål för individuell förhandling. Detta gäller i synnerhet avtalsvillkor hämtade från ett standardavtal som avtalskontrahenten föreslagit för konsumenten.

§ 4. Det ankommer på den som påstår att en klausul har varit föremål för individuell förhandling att bevisa detta.”

13

I artikel 405 i civillagen föreskrivs följande:

”Den som utan rättslig grund erhåller en ekonomisk fördel på annans bekostnad ska återgälda fördelen in natura och, om detta inte är möjligt, ersätta dess värde.”

14

I artikel 410 i civillagen föreskrivs följande:

”§ 1.   Bestämmelserna i föregående artiklar är bland annat tillämpliga på felaktiga betalningar.

§ 2.   Belopp har utbetalats felaktigt om den som har erlagt betalningen över huvud taget inte hade någon skyldighet härtill eller inte hade någon skyldighet gentemot den person till vilken betalningen erlagts, eller om grunden för betalningen inte längre föreligger, om det eftersträvade syftet med betalningen inte har uppnåtts eller om den rättsakt som fastställde betalningskravet var ogiltig och inte blev giltig efter erlagd betalning.”

15

I artikel 455 i civillagen föreskrivs följande:

”Om förfallodag inte angetts eller inte följer av förpliktelsens natur, ska betalning erläggas utan dröjsmål efter det att betalningsanmodan framställts till gäldenären.”

16

I artikel 481 § 1 i civillagen föreskrivs följande:

”Borgenären får, om gäldenären är i dröjsmål med betalning, kräva dröjsmålsränta även om borgenären inte åsamkats skada och dröjsmålet beror på omständigheter som gäldenären inte råder över.”

17

Den 18 februari 2009 ingick SM och KM ett avtal med mBank om hypotekslån med rörlig ränta, uttryckt i polska zloty (PLN) och indexerat mot schweiziska franc (CHF) (nedan kallat låneavtalet).

18

Enligt avtalet skulle SM och KM göra månatliga inbetalningar i polska zloty, vars belopp fastställdes med tillämpning av den säljkurs för schweiziska franc som offentliggjorts i förteckningen över mBanks växelkurser på betalningsdagen (nedan omräkningsklausulerna).

19

Den 4 juli 2019 framställde SM och KM en invändning gentemot mBank, eftersom de ansåg att omräkningsklausulerna var oskäliga. SM och KM framställde därvid krav på återgång, inom 30 dagar, av de månatliga inbetalningar som banken hade uppburit felaktigt på grund av att låneavtalet var ogiltigt, nämligen uppgående till ett belopp på 242238,61 PLN (cirka 52277 euro). För det fall det inte fanns någon grund för att ogiltigförklara avtalet framställdes krav på återbetalning av 52298,92 PLN (cirka 11288 euro) avseende överskjutande månatliga inbetalningar (kapitalbelopp och ränta) som banken uppburit under perioden 20 juli 2009–18 mars 2019.

20

Genom skrivelse av den 16 juli 2019 tog mBank ställning till dessa betalningskrav och uppgav att låneavtalet var lagenligt, giltigt och inte innehöll några oskäliga villkor.

21

Den 31 juli 2019 ansökte SM och KM om att Sąd Rejonowy dla Warszawy-Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen för centrala Warszawa, Polen), som är hänskjutande domstol i målet vid EU-domstolen, skulle bestämma att parterna skulle lösa tvisten med hjälp av en medlare. SM och KM yrkade att mBank skulle erlägga de belopp som anges i punkt 19 ovan.

22

Den 4 december 2019 svarade mBank på denna medlingsansökan och uppgav att det inte framstod som möjligt att bilägga tvisten.

23

Sammanträde hölls den 13 december 2019. mBank närvarade inte vid sammanträdet men SM och KM inställde sig vid den hänskjutande domstolen där de vidhöll sitt käromål. Den hänskjutande domstolen konstaterade att någon överenskommelse inte hade ingåtts och beslutade att handläggningen av medlingsförfarandet skulle avslutas.

24

Den 10 augusti 2020 uppgav SM och KM att de samtyckte till att låneavtalet förklarades ogiltigt i dess helhet. De uppgav vidare att en ogiltigförklaring av avtalet var till deras fördel och att de godtog följderna av avtalets ogiltighet, inbegripet de rättsliga och ekonomiska följderna därav.

25

Efter det att den hänskjutande domstolen underrättat SM och KM om följderna av att låneavtalet förklarades ogiltigt, uppgav de vid sammanträde den 27 oktober 2020 att de förstod dessa konsekvenser och att de samtyckte till att låneavtalet förklarades ogiltigt.

26

Den hänskjutande domstolen har konstaterat att omräkningsklausulerna i låneavtalet är oskäliga och att avtalet inte kan bestå om dessa klausuler befinns vara ogiltiga.

27

Med hänvisning till EU-domstolens praxis avseende direktiv 93/13 har den hänskjutande domstolen även påpekat följande. Då den omständigheten att de oskäliga villkoren befinns vara ogiltiga innebär att hela låneavtalet är ogiltigt, har avtalsparterna fordringar gentemot varandra. Därvid ska ersättning för enligt avtalet felaktigt utbetalda belopp utgå till motsvarande belopp.

28

Enligt den hänskjutande domstolen fanns det – fram till dess att Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen) den 7 maj 2021 meddelade en resolution – fast rättspraxis i Polen som angav hur man skulle tolka polsk rätt angående verkningarna av att olagliga avtalsvillkor inte är bindande.

29

Enligt den hänskjutande domstolen fann Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) i denna resolution att det stred mot EU-domstolens praxis att tolka polsk rätt på så sätt att polska domstolar ex officio ska pröva huruvida det eventuellt finns oskäliga villkor i konsumentavtal och fastställa att dessa villkor är absolut ogiltiga. Enligt nämnda rättspraxis från EU-domstolen kan en konsument nämligen samtycka till att ett oskäligt avtalsvillkor tillämpas. I ett sådant fall får det aktuella oskäliga villkoret full verkan; detta innebär att villkoret tills vidare kan göras gällande och att det inte är föremål för absolut ogiltighet. Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) konstaterade vidare att då näringsidkaren – för det fall ett låneavtal innehållande ett oskäligt villkor befinns vara ogiltigt – har rätt att kräva återbetalning av utlånat kapitalbelopp, ska denne även ha rätt att göra gällande att avtalsvillkoret inte kan göras gällande och att avtalet ska ogiltigförklaras till följd därav.

30

Enligt den hänskjutande domstolen framstår det som oklart huruvida rättsfiguren ”tills vidare kan göras gällande” är förenlig med direktiv 93/13. Den hänskjutande domstolen har därvid uppgett att denna rättsfigur innebär att en rättshandling fortsätter att vara giltig men saknar verkan fram till dess att konsumenten i förekommande fall ger sitt samtycke. Det framgår emellertid av EU-domstolens praxis att ett oskäligt avtalsvillkor ska anses aldrig ha existerat och att en nationell domstol ska beakta samtliga följder av att ett oskäligt avtalsvillkor inte kan göras gällande. Rätten behöver därvid inte invänta att konsumenten avger en förklaring i detta avseende.

31

Enligt den hänskjutande domstolen framgår det av Sąd Najwyższys (Högsta domstolen) resolution av den 7 maj 2021 att ett oskäligt avtalsvillkor är ”vilande” fram till dess att konsumenten avger en formell förklaring om att denne i) inte samtycker till att avtalsvillkoret består; ii) känner till att avtalsvillkorets ogiltighet medför att det avtal som avtalsvillkoret ingår i blir ogiltigt samt är medveten om vilka följder detta får samt iii) samtycker till att avtalet förklaras ogiltigt (nedan kallad den formella förklaringen). Enligt den hänskjutande domstolen framgår det emellertid varken av direktiv 93/13 eller av EU-domstolens praxis att det skulle finnas någon skyldighet att avge en sådan förklaring. Den hänskjutande domstolen har härav dragit slutsatsen att det strider mot artikel 6.1 i direktiv 93/13 att villkora tillämpligheten av nämnda bestämmelse med att en sådan formell förklaring avges.

32

Den hänskjutande domstolen har även understrukit att så länge som ett avtal är vilande, kan näringsidkaren inte kräva fullgörelse av detsamma. Detta innebär att preskriptionstiden inte kan börja löpa såvitt avser näringsidkaren.

33

När en konsument utom rätta begär att ett oskäligt avtalsvillkor ska anses vara ogiltigt kan en näringsidkare inte kontrollera huruvida konsumenten har informerats om sina rättigheter och om följderna av att avtalsvillkoret anses vara ogiltigt. Den tidpunkt då en konsument framställt ett ogiltighetsyrkande och förklarat sig vara medveten om sina rättigheter samt följderna av att ett oskäligt avtalsvillkor är ogiltigt är emellertid av betydelse. Denna tidpunkt avgör nämligen när preskriptionstiden för borgenärens återgångskrav börjar löpa samt möjligheten att kräva betalning och framställa kvittningsinvändning.

34

Enligt den hänskjutande domstolen framstår den tolkning av polsk rätt som Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) företog i sin resolution av den 7 maj 2021 som tveksam. Enligt denna tolkning börjar preskriptionstiden för en näringsidkares fordran på att en konsument ska betala åter belopp med anledning av att ett avtal är ogiltigt att löpa först från och med den dag då konsumenten avger en formell förklaring. Enligt den hänskjutande domstolen torde en sådan tolkning strida mot effektivitetsprincipen.

35

Den hänskjutande domstolen har påpekat att denna tolkning innebär att fordran aldrig preskriberas om konsumenten inte avger någon formell förklaring. Dessutom har den hänskjutande domstolen påpekat att även om konsumenten avger en sådan förklaring, men näringsidkaren bestrider att förklaringen utgör en ”uttrycklig förklaring från konsumentens sida som bekräftar att han eller hon har erhållit fullständig information”, såsom erfordras enligt Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), och näringsidkaren i enlighet därmed hävdar att förklaringen ska lämnas utan avseende, så börjar preskriptionstiden för nämnda fordran inte att löpa.

36

Den hänskjutande domstolen anser att en sådan tolkning försätter näringsidkaren i en bättre rättsställning än konsumenten. Preskriptionstiden för näringsidkarens fordran börjar nämligen löpa vid ett senare tillfälle än preskriptionstiden för konsumentens fordran. Preskriptionstiden börjar även löpa senare än den för bankens fordran för det fall ett avtal som inte innehåller några oskäliga villkor är ogiltigt. Detta utgör ett åsidosättande av likvärdighetsprincipen. Att näringsidkaren försätts i en så pass förmånlig rättsställning strider även mot effektivitetsprincipen och artikel 7.1 i direktiv 93/13. Den näringsidkare som utformar ett avtal med oskäliga villkor är nämligen de facto garanterad att dennes fordran inte preskriberas om konsumenten inte först och uttryckligen informerar näringsidkaren om att konsumenten känner till att avtalet innehåller oskäliga villkor och vilka rättsföljder detta medför.

37

Den hänskjutande domstolen anser att den dag då preskriptionstiden för näringsidkarens fordran börjar löpa ska senast vara den dag då näringsidkaren mottar en första skrivelse där konsumenten gör gällande att avtalet är ogiltigt eller att det innehåller oskäliga villkor. I ett sådant fall bör näringsidkaren förstå att konsumenten är medveten om och accepterar konsekvenserna av att avtalet befinns vara ogiltigt.

38

Den hänskjutande domstolen anser till och med att preskriptionstiden för näringsidkarens fordran, i enlighet med huvudregeln, ska börja löpa den dag då näringsidkaren fullgör sin del av avtalet eller något senare. Enligt den hänskjutande domstolen kan det anses att en bank som upprättar ett avtal med oskäliga villkor redan från början borde – med tanke på den sakkunskap som banken innehar – känna till att avtalet innehåller oskäliga villkor och att detta innebär att det som avtalsparterna mottagit enligt avtalet ska gå åter. Sąd Okręgowy w Warszawie – Sąd Ochrony Konkurencji i Konsumentów (Regionala domstolen i Warszawa – domstol för konkurrens- och konsumentskydd, Polen) har den 27 december 2010, i ett mål där mBank var en av parterna, uttalat att ett sådant avtalsvillkor som det som är aktuellt i det nationella målet var rättsstridigt. Om det godtas att preskriptionstiden för när en bank kan framställa anspråk på återbetalning av utlånat kapitalbeloppet börjar löpa först den dag då konsumenten avger en formell förklaring, innebär detta enligt den hänskjutande domstolen inte bara att det accepteras att näringsidkaren beter sig rättsstridigt, utan även att näringsidkaren ges incitament att agera på ett sådant sätt, vilket strider mot direktiv 93/13.

39

Den hänskjutande domstolen har påpekat att några polska domstolar har funnit att Sąd Najwyższys tolkning medför att en konsuments fordran gentemot en bank förfaller till betalning först efter det att konsumenten på ett frivilligt och informerat sätt har förklarat sig medge att avtalet ogiltigförklaras.

40

Om denna tolkning godtogs skulle det, enligt den hänskjutande domstolen, innebära att även om en konsument först begär att en bank ska återbetala felaktiga betalningar på grund av att ett avtal med banken är ogiltigt, så har konsumentens fordran inte förfallit till betalning. Detta innebär att konsumenten inte kan framställa anspråk på dröjsmålsränta enligt lagstadgad räntesats förrän från och med den dag då en sådan förklaring avgavs. Den hänskjutande domstolen anser att den omständigheten att det uppställs ett nytt villkor för att konsumenten ska kunna få dröjsmålsränta strider mot likvärdighetsprincipen, eftersom en fordran som inte kan preskriberas i enlighet med allmänna principer i polsk civilrätt förfaller till betalning då ersättningsyrkande framställs. Förutom att denna tolkning torde strida mot EU-domstolens praxis, skulle den gynna den näringsidkare som avsiktligt väntar med att betala konsumentens fordran och därmed förlänga handläggningstiden för det aktuella domstolsförfarandet.

41

Avslutningsvis har den hänskjutande domstolen uppgett att Sąd Najwyższys tolkning innebär att en konsuments fordran – bestående i återgång av de betalningar som konsumenten erlagt enligt ett låneavtal som är ogiltigt på grund av att det innehåller oskäliga villkor – måste sättas ned med ett belopp motsvarande den ränta på kapitalbeloppet som konsumenten skulle ha betalat till banken om låneavtalet hade varit giltigt. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida direktiv 93/13 samt likvärdighets- och effektivitetsprinciperna gör det möjligt att på detta sätt begränsa konsumentens krav på att få åter vad som erlagts.

42

Anledningen till att konsumentens fordran måste sättas ned på detta sätt är att om allt som erlagts var återbäringsgillt, så skulle det innebära en obehörig vinst för konsumenten. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att denna tolkning strider mot likvärdighetsprincipen, i det att den begränsar konsumentens rätt till återgång av betalningar som denne felaktigt erlagt till en bank, medan banken kan begära att allt det som banken felaktigt erlagt till konsumenten ska gå åter.

43

Denna tolkning strider även mot effektivitetsprincipen. Den hänskjutande domstolen anser dels att en sådan tolkning strider mot denna princip på samma sätt som om bankerna tillerkändes rätt att kräva in fordringar gentemot konsumenter på grund av att de använt lånebeloppet på avtalsvidrigt sätt, dels att en sådan tolkning innebär en begränsning i tid av konsumentens återgångskrav; med hänvisning till domen av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. (C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980), anser den hänskjutande domstolen att detta torde strida mot direktiv 93/13.

44

Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy dla Warszawy-Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen för centrala Warszawa) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv [93/13], samt principerna om effektivitet och likvärdighet, tolkas så, att de utgör hinder för en domstols tolkning av nationell lagstiftning, enligt vilken följande gäller för det fall ett avtal innehåller ett oskäligt avtalsvillkor utan vilket avtalet inte kan fullgöras:

45

mBank har gjort gällande att syftet med att den hänskjutande domstolen har ställt sin tolkningsfråga, punkterna 1–3, är att EU-domstolen ska tolka bestämmelser i polsk rätt. EU-domstolen saknar dock enligt mBank behörighet att företa en sådan tolkning av polska bestämmelser.

46

mBank har i detta avseende gjort gällande följande. Det är nationell rätt som reglerar vilka sanktionsåtgärder som ska vidtas då ett avtal inte är förenligt med direktiv 93/13 och därför inte kan bestå utan ett avtalsvillkor som anses oskäligt. Detta innebär att det inte ankommer på EU-domstolen utan på de nationella domstolarna att tolka och tillämpa nationell rätt.

47

EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva. Inom ramen för detta samarbete ankommer det på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och som har exakt kännedom om omständigheterna samt har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är därmed i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (beslut av den 16 december 2021, Fedasil,C‑505/21, EU:C:2021:1049, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

48

Regleringen i nationell rätt av det konsumentskydd som följer av direktiv 93/13 kan inte påverka omfattningen och således innehållet i detta skydd och inte heller äventyra det förbättrade skydd som uppnås genom antagandet av enhetliga regler om oskäliga avtalsvillkor, såsom eftersträvades av unionslagstiftaren och såsom framgår av tionde skälet i direktiv 93/13 (dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följderna av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

49

Den nationella domstolen är vid tillämpningen av nationell rätt skyldig att i möjligaste mån tolka denna mot bakgrund av ordalydelsen i, och syftet med, direktiv 93/13 för att uppnå det resultat som avses i direktivet. Kravet på direktivkonform tolkning innefattar en skyldighet för de nationella domstolarna att i förekommande fall ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med ett direktivs syften (dom av den 4 juni 2020, Kancelaria Medius,C‑495/19, EU:C:2020:431, punkterna 47 och 50 samt där angiven rättspraxis).

50

Punkterna 1–3 i tolkningsfrågan i förevarande mål avser tolkningen av bestämmelserna i direktiv 93/13, inte tolkningen av nationella bestämmelser. mBank kan därför inte vinna framgång med sitt argument om att EU-domstolen saknar behörighet.

51

Således är EU-domstolen behörig att besvara punkterna 1–3 i tolkningsfrågan.

52

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att i samband med att ett hypotekslåneavtal mellan en bank och en konsument förklaras vara ogiltigt i dess helhet på grund av att avtalet innehåller ett oskäligt villkor utan vilket avtalet inte kan bestå, så utgör dessa båda bestämmelser hinder

53

EU-domstolen erinrar om att det i artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs att oskäliga avtalsvillkor inte är bindande för konsumenten. Det är fråga om en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga (dom av den 17 maj 2018, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen, C‑147/16, EU:C:2018:320, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

54

I samband med att de nationella domstolarna utövar sin befogenhet enligt bestämmelserna i direktiv 93/13, är de skyldiga att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt och därigenom kompensera för obalansen mellan konsumenter och näringsidkare (dom av den 17 maj 2018, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen, C‑147/16, EU:C:2018:320, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

55

Enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 ankommer det följaktligen på de nationella domstolarna att underlåta att tillämpa oskäliga villkor så att de inte får bindande verkan för konsumenten, såvida inte konsumenten motsätter sig detta (dom av den 26 mars 2019, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2019:250, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

56

Konsumentens möjlighet att motsätta sig tillämpningen av direktiv 93/13 kan emellertid inte förstås så, att konsumenten, för att göra gällande sina rättigheter enligt direktivet, åläggs en positiv förpliktelse att åberopa direktivsbestämmelserna genom en formell förklaring som ges in till domstol.

57

Denna möjlighet består nämligen endast i att konsumenten, efter att ha underrättats av den nationella domstolen, bereds möjlighet att inte göra gällande att ett avtalsvillkor är oskäligt och icke bindande, och därmed ge ett fritt och informerat samtycke till det aktuella avtalsvillkoret (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Dziubak,C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 53 och där angiven rättspraxis). Denna möjlighet, som innebär att konsumenten avstår från att göra gällande det skydd som föreskrivs i direktiv 93/13, innebär i sig att konsumenten redan från början åtnjuter sådant skydd.

58

Såsom framgår av fast rättspraxis (se punkterna 53 och 55 ovan) krävs det enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 att oskäliga avtalsvillkor inte är bindande för konsumenterna; detta är en rättsverkan som inte får skjutas upp till framtiden eller villkoras enligt nationella bestämmelser eller nationell rättspraxis.

59

Artikel 6.1 i direktiv 93/13 utgör således hinder för att nationell rätt tolkas på ett sätt som innebär att en konsument, för att göra gällande sina rättigheter enligt direktivet, är skyldig att avge en formell förklaring till domstol.

60

Att nationell rätt inte får tolkas på ett sådant sätt framgår även av att nationella domstolar (se punkterna 54 och 55 ovan) ska, i förekommande fall ex officio, underlåta att tillämpa oskäliga avtalsvillkor och därmed se till att villkoren inte får några bindande verkningar gentemot konsumenten, även i det fallet då konsumenten inte infinner sig vid domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2020, Kancelaria Medius,C‑495/19, EU:C:2020:431, punkt 52).

61

För det fall konsumenten ålades att avge en formell förklaring för att kunna göra gällande sina rättigheter, skulle det kunna äventyra den avhållande verkan som enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13, jämförd med artikel 7.1 däri, åsyftas genom fastställandet av att villkor i konsumentavtal är oskäliga (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl.,C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 63). En sådan förklaring skulle nämligen utgöra ett incitament för näringsidkare att inte godta konsumenters anspråk framställda utom rätta på att oskäliga villkor är ogiltiga, då dessa näringsidkare vet att konsumenterna, för att göra gällande sina rättigheter enligt direktivet, måste avge en formell förklaring till domstol.

62

Vad sedan gäller möjligheten för en domstol – som har att pröva ett yrkande om återgång av betalning på grund av att ett hypotekslåneavtal mellan en bank och en konsument är ogiltigt med anledning av att avtalet innehåller oskäliga villkor utan vilka avtalet inte kan bestå – att sätta ned den ersättning som konsumenten yrkat för de belopp som konsumenten erlagt enligt avtalet med motvärdet av den ränta som banken hade haft rätt till om låneavtalet hade fortsatt att vara giltigt – har EU-domstolen i ett sådant sammanhang uttalat följande: Artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 utgör hinder för en tolkning i rättspraxis av nationell rätt enligt vilken banken har rätt att av konsumenten begära ersättning som går utöver återbetalning av det kapitalbelopp som utbetalts vid fullgörandet av avtalet och betalning av dröjsmålsränta enligt lagstadgad räntesats från och med dagen för betalningsanmodan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följderna av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 84).

63

Med detta förbehåll avseende dröjsmålsränta enligt lagstadgad räntesats, har EU-domstolen vidare uttalat följande: Att tolka nationell rätt så, att en bank har rätt att av konsumenten begära ersättning som går utöver återbetalning av det kapitalbelopp som utbetalats vid fullgörandet av avtalet, och följaktligen rätt att erhålla ersättning för konsumentens användning av detta kapital, skulle bidra till att undanröja den avhållande verkan som en ogiltigförklaring av avtalet har på näringsidkarna och därmed äventyra uppnåendet av det långsiktiga mål som avses i artikel 7 i direktiv 93/13 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följderna av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkterna 76–78).

64

Enligt direktiv 93/13 kan det således inte komma i fråga att en bank kan begära ersättning som går utöver återbetalning av det kapitalbelopp som utbetalts vid fullgörandet av det ogiltiga avtalet och betalning av dröjsmålsränta enligt lagstadgad räntesats från och med dagen för betalningsanmodan. Därmed kan det enligt direktivet inte heller komma i fråga att banken beviljas ersättning genom en nedsättning av den kompensation som den berörda konsumenten begärt för återgång av de betalningar som konsumenten erlagt vid fullgörandet av det aktuella avtalet, med motvärdet av den ränta som banken hade haft rätt till om låneavtalet hade fortsatt att vara giltigt.

65

Artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska således tolkas så, att i samband med att ett hypotekslåneavtal mellan en bank och en konsument förklaras vara ogiltigt i dess helhet på grund av att avtalet innehåller ett oskäligt villkor utan vilket avtalet inte kan bestå, så utgör dessa båda bestämmelser hinder

66

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

Artikel 6.1 och artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att i samband med att ett hypotekslåneavtal mellan en bank och en konsument förklaras vara ogiltigt i dess helhet på grund av att avtalet innehåller ett oskäligt villkor utan vilket avtalet inte kan bestå, så utgör dessa båda bestämmelser hinder