1

Grupa Azoty SA, Azomureș SA och Lipasmata Kavalas LTD Ypokatastima Allodapis (mål C‑73/22 P) samt Advansa Manufacturing GmbH, Beaulieu International Group NV, Brilen SA, Cordenka GmbH Operalas KG, Dolan GmbH, Enka International GmbH CustCo. KG, Glanzstoff Longlaville SAS, Infinited Fiber Company Oy, Kelheim Fibres GmbH, Nurel SA, PHP Fibers GmbH, Teijin Aramid BV, Thrace Nonwovens CustGeosynthetics monoprosopi AVEE mi yfanton yfasmaton kai geosynthetikon proïonton SA och Trevira GmbH (mål C‑77/22 P) har yrkat att det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 29 november 2021 i mål T‑726/20, Grupa Azoty m.fl./kommissionen respektive det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 29 november 2021 i mål T‑741/20, Advansa Manufacturing m.fl./kommissionen ska upphävas. Genom dessa beslut (vilka nedan gemensamt kallas de överklagade besluten) avvisade tribunalen deras respektive talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens meddelande ”Riktlinjer för vissa statliga stödåtgärder inom ramen för systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser efter år 2021”, vilket offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 25 september 2020 (EUT C 317, 2020, s. 5) (nedan kallade de omtvistade riktlinjerna).

2

Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EUT L 275, 2003, s. 32), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/410 av den 14 mars 2018 (EUT L 76, 2018, s. 3) (nedan kallat direktiv 2003/87), inrättades ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen (nedan kallat EU:s utsläppshandelssystem).

3

I artikel 10a.6 i direktiv 2003/87 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna bör införa ekonomiska åtgärder i enlighet med andra och fjärde styckena till förmån för sektorer eller delsektorer som är utsatta för en verklig risk för koldioxidläckage till följd av avsevärda indirekta kostnader som faktiskt uppstår från kostnader för utsläpp av växthusgaser som förs vidare till elpriserna, förutsatt att sådana ekonomiska åtgärder är förenliga med regler för statligt stöd och i synnerhet inte leder till otillbörlig snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden. …”

4

I artikel 10b.1 i detta direktiv föreskrivs följande:

”Det ska anses föreligga risk för koldioxidläckage i sektorer och delsektorer om produkten av deras handelsintensitet med tredjeländer (definierad som förhållandet mellan det totala värdet av exporten till tredjeländer) plus värdet av importen från tredjeländer och EES sammanlagda marknadsstorlek (årlig omsättning plus sammanlagd import från tredjeländer) multiplicerad med deras utsläppsintensitet, mätt i kilogram koldioxid dividerat med deras bruttoförädlingsvärde (i euro) överstiger 0,2. …”

5

I artikel 10b.2 och 3 i nämnda direktiv föreskrivs på vilka villkor sektorer och delsektorer som inte överstiger detta tröskelvärde även kan anses löpa risk för koldioxidläckage och ingå i den grupp som avses i punkt 1 i denna bestämmelse.

6

I punkt 7 i de omtvistade riktlinjerna uppger Europeiska kommissionen att den i dessa ”anger … villkoren för när stödåtgärder inom ramen för EU:s utsläppshandelssystem kan anses som förenliga med den inre marknaden enligt artikel 107.3 c [FEUF]”.

7

Punkt 9 i dessa riktlinjer har följande lydelse:

”Principerna i dessa riktlinjer är tillämpliga endast på de specifika stödåtgärder som anges i artikel 10a.6 och artikel 10b i direktiv [2003/87].”

8

Punkterna 19–21 i nämnda riktlinjer har följande lydelse:

”19. Stöd för indirekta utsläppskostnader kommer att anses förenligt med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107.3 c [FEUF] om följande villkor är uppfyllda.

20. Syftet med denna typ av stöd är att hindra en avsevärd risk för koldioxidläckage, särskilt till följd av att kostnader för utsläppsrätter förs vidare till elpriser som stödmottagaren ska betala, om dess konkurrenter från tredjeländer inte har liknande kostnader i sina elpriser och stödmottagaren inte kan föra vidare dessa kostnader till produktpriserna utan att förlora en betydande del av sin marknadsandel. Att minska risken för koldioxidläckage genom att bistå stödmottagare med att minska deras utsatthet för denna risk främjar ett miljömål, eftersom syftet med stödet är att undvika att utsläppen av växthusgaser ökar globalt därför att produktion flyttas till länder utanför EU i avsaknad av ett bindande internationellt avtal om minskning av utsläppen av växthusgaser.

21. För att begränsa risken för snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden måste stödet begränsas till sektorer som är utsatta för en verklig risk för koldioxidläckage till följd av avsevärda indirekta kostnader som faktiskt uppstår från kostnader för utsläpp av växthusgaser som förs vidare till elpriserna. I dessa riktlinjer anses en verklig risk för koldioxidläckage föreligga endast om stödmottagaren är verksam inom en sektor som förtecknas i bilaga I.”

9

Bilaga I består av en förteckning över fjorton sektorer som anses löpa verklig risk för koldioxidläckage på grund av indirekta utsläppskostnader.

10

I punkt 64 i de omtvistade riktlinjerna föreskrivs att dessa riktlinjer, från och med den 1 januari 2021, ersätter de riktlinjer för vissa statliga stödåtgärder inom ramen för systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser efter 2012 som offentliggjordes den 5 juni 2012 (EUT C 158, 2012, s. 4). I punkterna 65 och 66 i de omtvistade riktlinjerna anger kommissionen att den kommer att tillämpa principerna i dessa riktlinjer från och med den 1 januari 2021 till och med den 31 december 2030 på alla anmälda stödåtgärder den har att fatta beslut om, även om projekten anmäldes före offentliggörandet.

11

Sökandena är företag verksamma inom sektorn för tillverkning av gödselmedel och kväveprodukter.

12

Denna sektor finns inte upptagen i förteckningen i bilaga I till de omtvistade riktlinjerna, med rubriken ”Sektorer som anses vara utsatta för en verklig risk för koldioxidläckage till följd av indirekta utsläppskostnader”, trots att den fanns med i förteckningen i bilaga II till de riktlinjer som offentliggjordes den 5 juni 2012, med rubriken ”Sektorer och delsektorer som på förhand anses löpa avsevärd risk för koldioxidläckage på grund av indirekta utsläppskostnader”, som var tillämplig till och med den 31 december 2020.

13

Genom ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 15 respektive den 16 december 2020 väckte sökandena, med stöd av artikel 263 FEUF, talan om ogiltigförklaring av bilaga I till de omtvistade riktlinjerna.

14

Genom särskilda handlingar som inkom till tribunalens kansli den 1 och den 12 mars 2021 framförde kommissionen invändningar om rättegångshinder enligt artikel 130.1 i tribunalens rättegångsregler.

15

Genom de överklagade besluten avvisade tribunalen talan med motiveringen att sökandena, till vilka de omtvistade riktlinjerna inte riktar sig, inte är direkt berörda av nämnda riktlinjer i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, eftersom riktlinjerna inte har någon direkt inverkan på sökandenas rättsliga ställning.

16

Till stöd för denna bedömning angav tribunalen bland annat, i punkterna 39–43 i de överklagade besluten, att även om det i de omtvistade riktlinjerna anses föreligga en verklig risk för koldioxidläckage endast när stödmottagaren bedriver sin verksamhet inom någon av de sektorer som anges i bilaga I till dessa riktlinjer, utesluter detta inte att medlemsstaterna till kommissionen kan anmäla stödåtgärder till förmån för företag som är verksamma i andra sektorer än dem som anges i bilagan och kan försöka visa att ett stöd till dessa företag uppfyller kraven i artikel 107.3 c FEUF, trots att ett av kriterierna i riktlinjerna inte är uppfyllt. Tribunalen konstaterade att det i ett sådant fall är mycket sannolikt att kommissionen, med stöd av rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 [FEUF] (EUT L 248, 2015, s. 9), antar ett beslut i vilket den konstaterar att det planerade stödet är oförenligt med den inre marknaden, och tillade att det endast är detta beslut som kan få direkta rättsverkningar för de företag som skulle ha kunnat erhålla stödet.

17

Tribunalen konstaterade dessutom, i punkt 38 i de överklagade besluten, att om en medlemsstat inte vidtar någon stödåtgärd som omfattas av de omtvistade riktlinjerna, antar kommissionen inte något beslut med stöd av förordning 2015/1589. Riktlinjerna skulle därför inte heller i detta fall direkt inverka på sökandenas rättsliga ställning.

18

I sina överklaganden har klagandena yrkat att domstolen ska

19

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

20

Genom beslut av domstolens ordförande av den 16 september 2022 förenades mål C‑73/22 P och mål C‑77/22 P med avseende på den muntliga delen av förfarandet och domen.

21

Genom handling som inkom till domstolens kansli den 21 april 2023 begärde klagandena i mål C‑73/22 P att den muntliga delen av förfarandet skulle återupptas.

22

Till stöd för denna begäran har dessa klaganden gjort gällande att frågan huruvida de omtvistade riktlinjerna berör dem direkt, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, inte hade prövats i vederbörlig ordning i generaladvokatens förslag till avgörande och inte hade utgjort föremål för en fullständig diskussion vid domstolen.

23

Diskussionen i denna fråga ska enligt nämnda klaganden fortsätta vid en muntlig förhandling och avse den angripna rättsaktens innehåll, art, syfte och rättsverkningar samt rätten till ett effektivt domstolsskydd. Bedömningen i förslaget till avgörande tar inte vederbörlig hänsyn till dessa omständigheter.

24

Det ska i detta sammanhang påpekas att domstolen enligt artikel 83 i sina rättegångsregler, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst får besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna.

25

Vad för det första gäller klagandenas synpunkter på generaladvokatens förslag till avgörande, erinrar domstolen om att det varken i stadgan för Europeiska unionens domstol eller i domstolens rättegångsregler föreskrivs någon möjlighet för parterna att inkomma med yttranden över generaladvokatens förslag till avgörande. Enligt artikel 252 andra stycket FEUF ska generaladvokaterna vid offentliga domstolssammanträden, fullständigt opartiskt och oavhängigt, lägga fram motiverade förslag till avgörande i mål som kräver att ett sådant förslag läggs fram. Domstolen är inte bunden av vare sig förslaget till avgörande eller av den motivering som ligger till grund för generaladvokatens förslag. Att en av parterna inte delar generaladvokatens uppfattning i förslaget till avgörande, oavsett vilka frågor som generaladvokaten prövat däri, kan följaktligen inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för att återuppta den muntliga delen av förfarandet (dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 37 och 38 samt där angiven rättspraxis).

26

Vad för det andra gäller den diskussion som ägt rum mellan parterna anser domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, att den efter den skriftliga delen av förfarandet vid domstolen har tillgång till alla uppgifter som är nödvändiga för att avgöra målet. Argumenten i begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet har för övrigt diskuterats ingående under den skriftliga delen av förfarandet.

27

Domstolen erinrar om att rätten att yttra sig inte innebär någon absolut skyldighet att hålla en muntlig förhandling i alla förfaranden. Detta gäller bland annat om målet inte rör faktiska och rättsliga omständigheter som inte på ett tillfredsställande vis kan prövas på grundval av handlingarna i målet och parternas skriftliga yttranden (dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 123 och där angiven rättspraxis). I artikel 76.2 i domstolens rättegångsregler föreskrivs just att domstolen får besluta att inte hålla någon muntlig förhandling om den anser att den, mot bakgrund av de inlagor och yttranden som har ingetts under den skriftliga delen av förfarandet, har tillräckligt underlag för att avgöra målet.

28

Mot bakgrund av det ovan anförda saknas det anledning att bifalla begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet.

29

Till stöd för sina respektive överklaganden har klagandena huvudsakligen anfört två identiska grunder. Den första grunden avser otillräcklig motivering. Den andra grunden avser felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av villkoret att en fysisk eller juridisk person som väcker talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som inte är riktad till denna person ska vara direkt berörd av denna rättsakt. Genom en andrahandsgrund, som också är identisk i de båda målen, har klagandena gjort gällande att tribunalen borde ha förenat prövningen av kommissionens invändningar om rättegångshinder med prövningen i sak av talan.

30

Genom den första grundens första del har klagandena gjort gällande att tribunalen underlät att fastställa de faktiska omständigheterna och att den inte bemötte de argument som åberopades vid den.

31

Klagandena har i detta avseende understrukit att de vid tribunalen hade anfört att de omtvistade riktlinjerna, till skillnad från andra riktlinjer, inte endast är vägledande utan även ger upphov till rättsliga skyldigheter för medlemsstaterna. Genom att i bilaga I till de omtvistade riktlinjerna upprätta en uttömmande förteckning över de sektorer till vilka sådant stöd som avses i artikel 10a.6 i direktiv 2003/87 ska beviljas, har kommissionen berövat medlemsstaterna möjligheten att med stöd av denna bestämmelse bevilja ett statligt stöd som är förenligt med den inre marknaden till en sektor som inte anges i denna bilaga. Av detta följer att bilagan är bindande för medlemsstaterna.

32

Trots att klagandena redogjorde för sina synpunkter i detta avseende gjorde tribunalen inte någon faktisk bedömning av de omtvistade riktlinjernas innehåll, art eller sammanhang. Denna underlåtenhet resulterade i en bristfällig motivering, vilken sticker av mot motiveringen i domstolens dom av den 19 juli 2016, Kotnik m.fl. (C‑526/14, EU:C:2016:570), och i tribunalens beslut av den 23 november 2015, EREF/Commission (T‑694/14, EU:T:2015:915). I dessa två domstolsavgöranden, som avsåg ett bankmeddelande respektive riktlinjer på miljöskyddsområdet, grundade unionsdomstolen sin bedömning på en detaljerad analys av de aktuella rättsakterna.

33

Genom den första grundens andra del har klagandena gjort gällande att tribunalen inte tillräckligt motiverade sin bedömning, i punkt 38 i de överklagade besluten, enligt vilken villkoret att en fysisk eller juridisk person som väcker talan mot en rättsakt som inte är riktad till denna person ska vara direkt berörd av rättsakten inte är uppfyllt även i det fallet att en medlemsstat inte vidtar någon stödåtgärd som omfattas av de omtvistade riktlinjerna.

34

Klagandena har påpekat att en sådan situation kan uppstå, eftersom medlemsstaterna enligt artikel 10a.6 i direktiv 2003/87 inte är skyldiga att vidta stödåtgärder. Det är således viktigt att förstå varför tribunalen anser att klagandena inte kan vara direkt berörda av de omtvistade riktlinjerna om medlemsstaterna inte har vidtagit stödåtgärder. Tribunalens bedömning, som innebär att det endast är ett beslut av kommissionen enligt förordning 2015/1589 som direkt kan beröra klagandena, är emellertid otillräckligt motiverad.

35

Kommissionen har yrkat att överklagandena ska lämnas utan bifall såvitt avser den första grunden.

36

Vad gäller den motiveringsskyldighet som åligger tribunalen enligt artikel 36 och artikel 53 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, följer det av fast rättspraxis att det av motiveringen till ett beslut av tribunalen klart och tydligt ska framgå hur tribunalen har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för avgörandet och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning (se, bland annat, dom av den 13 januari 2022,Tyskland m.fl./kommissionen, C‑177/19 P–C‑179/19 P, EU:C:2022:10, punkt 37, och dom av den 9 mars 2023, Les Mousquetaires och ITM Entreprises/kommissionen, C‑682/20 P, EU:C:2023:170, punkt 40).

37

I de överklagade besluten beskrev tribunalen först, i ett avsnitt som ägnas åt bakgrunden till tvisten, innehållet och sammanhanget i de omtvistade riktlinjerna och erinrade därefter, i en första del av sin bedömning, om rättspraxis avseende villkoren för upptagande till sakprövning av en talan som väckts av fysiska eller juridiska personer mot rättsakter som inte riktar sig till dem.

38

Tribunalen angav därefter, i punkt 34 i dessa beslut, att förteckningen över ekonomiska sektorer i bilaga I till de omtvistade riktlinjerna i princip medför en skyldighet för kommissionen att, inom tillämpningsområdet för dessa riktlinjer, endast betrakta statligt stöd som beviljats till förmån för de sektorer som anges i denna förteckning som förenligt med den inre marknaden.

39

Mot bakgrund av dessa omständigheter analyserade tribunalen, i punkterna 36–43 i de överklagade besluten, de olika situationer som kan uppstå med avseende på de statliga stöd som avses i de omtvistade riktlinjerna, stöd som medlemsstaterna uppmuntras att bevilja i artikel 10a.6 i direktiv 2003/87. Punkterna 36 och 37 i dessa beslut avser situationer i vilka en medlemsstat beslutar att bevilja dessa stöd, medan punkt 38 i besluten avser den situation i vilken en medlemsstat beslutar att inte bevilja stöd. I punkterna 39–43 i nämnda beslut behandlas det fallet att en medlemsstat avser att bevilja sådana stöd till en sektor som inte anges i bilaga I till de omtvistade riktlinjerna och anmäler dessa stöd till kommissionen med stöd av unionens primärrätt, det vill säga artikel 107.3 c FEUF.

40

Genom denna analys redogjorde tribunalen i detalj och på ett tydligt sätt för varför klagandenas resonemang inte kunde godtas. Klagandena hade nämligen gjort gällande att de omtvistade riktlinjerna var bindande för medlemsstaterna, hindrade dem från att bevilja stöd till sektorer som inte nämns i bilaga I till dessa riktlinjer och således direkt påverkade den rättsliga ställningen för företag som är verksamma inom dessa sektorer.

41

Vad särskilt gäller det typfall som klagandena har framhållit, i vilket en medlemsstat beslutar att inte vidta någon stödåtgärd som omfattas av de omtvistade riktlinjerna, har tribunalen i punkt 38 i dessa beslut tydligt formulerat sin bedömning att riktlinjerna i en sådan situation inte kan påverka klagandenas rättsliga ställning, eftersom kommissionen inte kommer att tillämpa nämnda riktlinjer utan stöd.

42

Tribunalen angav dessutom utförligt, i punkterna 39–43 i de överklagade besluten, vilkas innehåll sammanfattas i punkt 16 ovan, att det fortfarande står medlemsstaterna fritt att till kommissionen anmäla stödåtgärder till förmån för en ekonomisk sektor som, trots att den inte nämns i denna bilaga, på grund av exceptionella omständigheter skulle kunna utsättas för en verklig risk för koldioxidläckage och vara berättigad till stöd enligt artikel 107.3 c FEUF.

43

I motsats till vad som gjorts gällande i den första grundens första del, prövade tribunalen följaktligen invändningarna om rättegångshinder mot bakgrund av de omtvistade riktlinjernas innehåll och sammanhang och bemötte, i punkterna 36–43 i de överklagade besluten, klagandenas resonemang och redogjorde således tydligt för skälen till sitt beslut. Punkt 38 i dessa beslut, som särskilt kritiserats i den första grundens andra del, ingår i tribunalens resonemang och gör det möjligt att utan svårighet förstå skälen till att tribunalen ansåg att bilaga I till de omtvistade riktlinjerna inte har någon direkt inverkan på klagandenas rättsliga ställning när inget stöd som avses i dessa riktlinjer beviljats.

44

Av detta följer att överklagandena inte kan vinna bifall på någon av den första grundens två delar. Överklagandena kan följaktligen inte bifallas på denna grund.

45

Genom den andra grunden har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att klagandena inte var direkt berörda av de omtvistade riktlinjerna.

46

Klagandena har påpekat att man vid fastställandet av rättsverkningarna av en unionsrättsakt ska utgå från bland annat rättsaktens syfte och innehåll samt det sammanhang i vilket den antagits. De överklagade besluten grundar sig emellertid inte på en sådan konkret prövning, utan på ett allmännare resonemang som är behäftat med flera fel.

47

Tribunalen utgick således från den felaktiga premissen att alla kommissionens riktlinjer ska kvalificeras på samma sätt mot bakgrund av artikel 263 FEUF. Klagandena noterar i detta avseende att de överklagade besluten följer domstolens dom av den 19 juli 2016, Kotnik m.fl. (C‑526/14, EU:C:2016:570), och tribunalens beslut av den 23 november 2015, EREF/kommissionen (T‑694/14, EU:T:2015:915), trots att dessa domstolsavgöranden avser rättsakter vilka, till skillnad från de omtvistade riktlinjerna, ger medlemsstaterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning.

48

Genom detta tillvägagångssätt bortsåg tribunalen från att de omtvistade riktlinjerna riktar sig till medlemsstaterna och inte ger dem något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller de ekonomiska sektorer som kan komma i fråga för stöd enligt artikel 10a.6 i direktiv 2003/87.

49

Med hänsyn till att medlemsstaterna saknade utrymme för skönsmässig bedömning borde tribunalen enligt klagandena ha följt resonemanget i domen av den 5 maj 1998, Dreyfus/kommissionen (C‑386/96 P, EU:C:1998:193), i vilken det i punkt 44 anges att en enskild, till vilken en unionsrättsakt inte riktar sig, kan anses vara direkt berörd av denna rättsakt när möjligheten för dem som rättsakten riktar sig till att inte följa den är rent teoretisk.

50

Tribunalen beaktade felaktigt att en medlemsstat till kommissionen kan anmäla stödåtgärder till förmån för företag som är verksamma inom andra sektorer än de som förtecknas i bilaga I till de omtvistade riktlinjerna och försöka visa att de åtgärderna ändå är förenliga med den inre marknaden enligt artikel 107.3 c FEUF.

51

Klagandena har i detta hänseende påpekat att även om denna möjlighet finns rättsligt sett, ändrar inte den omständigheten på något sätt det faktum att de omtvistade riktlinjerna utesluter beviljande av sådant stöd som avses i artikel 10a.6 i direktiv 2003/87 till ekonomiska aktörer som är verksamma inom andra sektorer än de som nämns i bilaga I till dessa riktlinjer. Detta uteslutande uppvägs inte av att statligt stöd kan beviljas med stöd av artikel 107.3 c FEUF. Förväntningar om erhållande av sådant stöd är rena spekulationer, medan det stöd som avses i artikel 10a.6 i direktiv 2003/87 formellt föreskrivs och uppmuntras genom den bestämmelsen.

52

Tribunalen grundade sig dessutom på det felaktiga antagandet att en ekonomisk aktör endast kan vara direkt berörd om kommissionen antar ett beslut med stöd av förordning 2015/1589. Domstolen har redan slagit fast, på området för statligt stöd, att en ekonomisk aktör kan vara direkt berörd av kommissionens ställningstagande utan att kommissionen formellt har antagit ett beslut avseende denne (dom av den 17 september 2009, kommissionen/Koninklijke FrieslandCampina, C‑519/07 P, EU:C:2009:556, punkterna 48–50).

53

På grund av tribunalens felaktiga bedömning fråntas klagandena alla rättsmedel, trots att deras fall omfattas av den situation, som avses i bland annat punkt 33 i domen av den 25 juli 2002, Unión de Pequeños Agricultores/rådet (C‑50/00 P, EU:C:2002:462), i vilken en talan om ogiltigförklaring måste kunna väckas för att domstolsskydd ska vara säkerställt.

54

Med avseende på det sistnämnda har klagandena betonat att medlemsstaterna inte är skyldiga att anta stödåtgärder med stöd av artikel 10a.6 i direktiv 2003/87. Enligt klagandena är det sannolikt att stöd som avses i denna bestämmelse inte beviljas och att kommissionen således inte antar något beslut avseende sådant stöd. Ekonomiskt sett är en sådan situation jämförbar med den där kommissionen förklarar att ett anmält stöd är oförenligt med den inre marknaden. I den första situationen har klagandena emellertid, enligt tribunalens resonemang, inte tillgång till något rättsmedel, medan de har tillgång till rättsmedel i den andra situationen. Denna skillnad kan inte godtas, eftersom klagandena i båda fallen berörs på samma sätt.

55

Domstolen har dessutom slagit fast att det inte är befogat att förvänta sig att ekonomiska aktörer som påverkas av en unionsrättsakt framkallar ett negativt beslut av en medlemsstat för att kunna angripa denna unionsakt (dom av den 6 november 2018, Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, kommissionen/Scuola Elementare Maria Montessori och kommissionen/Ferracci, C‑622/16 P–C‑624/16 P, EU:C:2018:873, punkt 66). Det är inte heller rimligt att förvänta sig att medlemsstaterna åsidosätter sin skyldighet att samarbeta lojalt enligt artikel 4.3 FEU genom att anmäla stöd till sektorn för tillverkning av gödselmedel och kväveprodukter, trots att denna sektor inte nämns i bilaga I till de omtvistade riktlinjerna.

56

Enligt kommissionen kan överklagandena inte heller vinna bifall på den andra grunden.

57

Såsom framgår av punkterna 7 och 9 i de omtvistade riktlinjerna anges i dessa de krav som ska vara uppfyllda för att stödåtgärder som omfattas av EU:s utsläppshandelssystem, särskilt de som avses i artikel 10a.6 i direktiv 2003/87, ska kunna anses vara förenliga med den inre marknaden på grundval av artikel 107.3 c FEUF.

58

Antagandet av sådana riktlinjer utgör ett led i utövandet av kommissionens exklusiva befogenhet att bedöma huruvida stödåtgärder är förenliga med den inre marknaden enligt artikel 107.3 FEUF (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 19 juli 2016, Kotnik m.fl., C‑526/14, EU:C:2016:570, punkterna 37–39, och dom av den 15 december 2022, Veejaam och Espo, C‑470/20, EU:C:2022:981, punkt 29).

59

Genom att i riktlinjer fastställa på vilka villkor stödåtgärder kan anses förenliga med den inre marknaden och genom att, medelst offentliggörandet av dessa riktlinjer, tillkännage att den kommer att tillämpa bestämmelserna i riktlinjerna, har kommissionen själv begränsat utrymmet för sin skönsmässiga bedömning i den meningen att om en medlemsstat anmäler ett planerat statligt stöd som är förenligt med dessa regler, så ska kommissionen i princip godkänna förslaget. Kommissionen kan i princip inte avvika från nämnda regler utan att riskera att sanktionsåtgärder vidtas mot den, i förekommande fall på grund av att den åsidosatt allmänna rättsprinciper såsom likabehandlingsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar (dom av den 19 juli 2016, Kotnik m.fl.,C‑526/14, EU:C:2016:570, punkt 40, och dom av den 31 januari 2023, kommissionen/Braesch m.fl., C‑284/21 P, EU:C:2023:58, punkt 90).

60

I artikel 263 fjärde stycket FEUF föreskrivs att alla fysiska eller juridiska personer får väcka talan mot en akt som är riktad till dem eller som direkt och personligen berör dem samt mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder.

61

De omtvistade riktlinjerna kan inte anses vara riktade till klagandena. Med hänsyn till själva ordalydelsen i artikel 263 fjärde stycket FEUF krävs följaktligen, åtminstone, för att klagandena ska ha talerätt, såsom tribunalen påpekade i punkt 27 i de överklagade besluten, att dessa riktlinjer berör dem direkt.

62

Eftersom villkoret att klaganden ska vara direkt berörd av den angripna rättsakten uttrycks med samma ord i det andra meningsledet i artikel 263 fjärde stycket FEUF och i det tredje meningsledet i denna bestämmelse, ska det ha samma betydelse i vart och ett av dessa meningsled (dom av den 12 juli 2022, Nord Stream 2/Parlamentet och rådet, C‑348/20 P, EU:C:2022:548, punkt 73). Enligt fast rättspraxis förutsätter detta villkor att två kriterier är uppfyllda samtidigt. För det första måste den ifrågasatta rättsakten ha direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning. För det andra får rättsakten inte lämna något utrymme för skönsmässig bedömning för dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av unionslagstiftningen, utan tillämpning av några mellanliggande bestämmelser (dom av den 16 mars 2023, kommissionen/Jiangsu Seraphim Solar System och rådet/Jiangsu Seraphim Solar System och kommissionen, C‑439/20 P och C‑441/20 P, EU:C:2023:211, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

63

De omtvistade riktlinjerna, som bland annat avser de stödåtgärder som medlemsstaterna ska vidta enligt artikel 10a.6 i direktiv 2003/87, innebär, i enlighet med den rättspraxis som det erinras om i punkt 59 ovan, att kommissionen, när ett planerat statligt stöd anmäls vilket överensstämmer med kriterierna i dessa riktlinjer, inklusive förteckningen över stödberättigade sektorer i bilaga I till riktlinjerna, i princip ska godkänna detta projekt.

64

Eftersom klagandena är verksamma inom en sektor som inte omfattas av denna bilaga är det uteslutet att de kan dra fördel av en sådan skyldighet för kommissionen.

65

Såsom tribunalen angav i punkterna 39–41 i de överklagade besluten medför dessa riktlinjer i rättsligt hänseende emellertid inte att klagandena fråntas möjligheten att vara berättigade till sådant statligt stöd som avses i artikel 10a.6 i direktiv 2003/87.

66

Det ska i detta hänseende erinras om att antagandet av riktlinjer inte fråntar kommissionen dess skyldighet att undersöka de specifika exceptionella omständigheter som en medlemsstat i ett enskilt fall kan åberopa för att begära en direkt tillämpning av artikel 107.3 FEUF. Medlemsstaterna behåller möjligheten att till kommissionen anmäla planerat statligt stöd som inte uppfyller villkoren i riktlinjerna och kommissionen kan under exceptionella omständigheter godkänna sådana projekt (se, bland annat, dom av den 19 juli 2016, Kotnik m.fl., C‑526/14, EU:C:2016:570, punkterna 41 och 43, och dom av den 31 januari 2023, kommission/Braesch m.fl., C‑284/21 P, EU:C:2023:58, punkterna 92 och 93).

67

Inom ramen för EU:s utsläppshandelssystem finns det således inget som hindrar en medlemsstat från att till kommissionen, till förmån för företag i en ekonomisk sektor som inte anges i bilaga I till de omtvistade riktlinjerna, anmäla ett stödprojekt som, i enlighet med artikel 10a.6 i direktiv 2003/87, syftar till att minska en verklig risk för koldioxidläckage som denna sektor, enligt medlemsstatens mening, är föremål för, och från att redogöra för de omständigheter som kan motivera att projektet godkänns enligt artikel 107.3 c FEUF, trots att kommissionen i dessa riktlinjer inte har identifierat denna sektor som en sektor som är utsatt för en sådan risk.

68

Härav följer, såsom tribunalen med rätta fann, att det i de omtvistade riktlinjerna, även om de minskar klagandenas möjligheter att erhålla stöd enligt artikel 10a.6 i direktiv 2003/87, inte i sig fastställs huruvida klagandena är berättigade till ett sådant stöd och att de således inte direkt påverkar deras rättsliga ställning.

69

I motsats till vad klagandena har gjort gällande innebär inte den omständigheten att de inte kan väcka direkt talan mot de omtvistade riktlinjerna att de fråntas ett effektivt domstolsskydd. Enligt unionens processrätt kan nämligen en fysisk eller juridisk person åberopa att riktlinjer är rättsstridiga till stöd för en talan mot en rättsakt som antagits i enlighet med dessa riktlinjer, vilken påverkar denna person på ett sätt som uppfyller villkoren i artikel 263 fjärde stycket FEUF (se, analogt, dom av den 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P-C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408, punkterna 209–212).

70

Vad avser den möjligheten, vilken tagits upp av klagandena, att medlemsstaterna beslutar att inte bevilja något stöd som avses i artikel 10a.6 i direktiv 2003/87 med följden att kommissionen inte fattar något beslut om att godkänna eller inte godkänna ett stödprojekt mot bakgrund av de omtvistade riktlinjerna, konstaterar domstolen att klagandena i ett sådant fall inte, av denna anledning, kan befinna sig i en ofördelaktig konkurrenssituation i förhållande till andra företag som bedriver ekonomisk verksamhet inom samma sektor som klagandena. Under sådana omständigheter innebär rätten till ett effektivt rättsmedel, som stadfästs i artikel 47 första stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, inte att klagandena måste kunna bestrida riktlinjernas lagenlighet.

71

Enligt fast rättspraxis ska enskilda ha tillgång till ett effektivt domstolsskydd för sina rättigheter enligt unionsrätten (dom av den 5 november 2019, ECB m.fl./Trasta Komercbanka m.fl., C‑663/17 P, C‑665/17 P och C‑669/17 P, EU:C:2019:923, punkt 54 och där angiven rättspraxis). De rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten på området för statligt stöd är emellertid att inte utsättas för en snedvridning av konkurrensen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2018, Scuola Elementare Maria Montessori/Commission, Commission/Scuola Elementare Maria Montessori et Commission/Ferracci, C‑622/16 P–C‑624/16 P, EU:C:2018:873, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

72

Av det ovan anförda följer att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom sitt resonemang och att överklagandena inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

73

Enligt klagandena borde tribunalen ha prövat talan i sak innan den tog ställning till huruvida talan kunde tas upp till sakprövning. Klagandena har erinrat om att enligt artikel 130.7 i tribunalens rättegångsregler ska tribunalen besluta att rättegångshinder eller andra rättegångsfrågor ska prövas i samband med att målet avgörs i sak ”om det framstår som befogat på grund av särskilda omständigheter”. Med hänsyn till intresset av en god rättskipning borde tribunalen ha ansett att sådana omständigheter föreligger i förevarande fall. För att bedöma de omtvistade riktlinjernas rättsverkningar var det nämligen nödvändigt att höra argumenten i sak.

74

Enligt kommissionen är denna andrahandsgrund verkningslös och kan i vart fall inte leda till bifall för överklagandena.

75

Såsom domstolen redan har slagit fast ankommer det på tribunalen att bedöma huruvida intresset av god rättskipning motiverar att en invändning om rättegångshinder prövas omedelbart eller om den ska prövas samtidigt som själva sakfrågan. Det är inte nödvändigt att förena prövningen av invändningen om rättegångshinder med prövningen av målet i sak när den förstnämnda prövningen inte beror på en prövning av de grunder som klaganden har åberopat i sak (dom av den 25 oktober 2017, Rumänien/kommissionen, C‑599/15 P, EU:C:2017:801, punkt 46).

76

I förevarande fall framgår det av prövningen av den andra av de två grunder som åberopats i första hand till stöd för överklagandena att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den, utan att pröva talan i sak, slog fast att klagandena saknade talerätt.

77

Överklagandena kan således inte vinna bifall på denna andrahandsgrund.

78

Eftersom överklagandena inte kan vinna bifall på någon av grunderna, ska överklagandena ogillas i sin helhet.

79

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

80

Kommissionen har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, ska de bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader i målen om överklagande.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: