–

WE och TL, genom M. Woźniak, radca prawny,

–

likvidatorn för Getin Noble Bank SA, tidigare Getin Noble Bank SA, inledningsvis genom Ł. Hejmej, M. Przygodzka och A. Szczęśniak, adwokaci, därefter genom M. Pugowski, aplikant radcowski, och J. Szewczak och Ł. Żak, adwokaci,

–

Polens regering, genom B. Majczyna och S. Żyrek, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom N. Ruiz García och A. Szmytkowska, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.1 och artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, TL och WE och, å andra sidan, likvidatorn för Getin Noble Bank SA, tidigare Getin Noble Bank S.A.. Målet gäller anspråk på återgång av betalning till Getin Noble Bank SA i enlighet med ett hypotekslåneavtal som förklarats ogiltigt på grund av att avtalet innehåller oskäliga avtalsvillkor.

3

Tionde skälet i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”Konsumenterna kan skyddas bättre genom att enhetliga regler antas i fråga om oskäliga villkor. …”

4

Artikel 6.1 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

5

I artikel 7.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

6

Artikel 117 i ustawa - Kodeks cywilny (civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U. nr 16, position 93), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civillagen), har följande lydelse:

”§ 1.   Om inte annat föreskrivs i lag gäller en preskriptionstid för penningfordringar.

§ 2.   Vid utgången av preskriptionstiden kan gäldenären undandra sig sin förpliktelse såvida han eller hon inte avstår från att göra gällande preskription. Ett preskriptionsavstående före utgången av preskriptionstiden är emellertid ogiltigt.

§ 21.   Efter det att preskriptionstiden har löpt ut är det inte längre möjligt att göra gällande en fordran mot en konsument.”

7

I artikel 1171 i civillagen föreskrivs följande:

”§ 1.   Domstolen får i undantagsfall, efter att ha vägt parternas intressen, underlåta att beakta att preskriptionstiden för en fordran gentemot en konsument har löpt ut om så anses skäligt.

§ 2.   När domstolen utövar den befogenhet som avses i § 1 bör den särskilt beakta följande:

8

I artikel 118 i civillagen, i dess lydelse fram till och med den 8 juli 2018, föreskrevs följande:

”Om inte annat stadgas annorstädes är preskriptionstiden tio år; för fordringar avseende periodiska betalningar och fordringar kopplade till näringsverksamhet är preskriptionstiden tre år.”

9

I artikel 118 i samma lag, i dess lydelse sedan den 8 juli 2018, föreskrivs följande:

”Om inte annat stadgas annorstädes är preskriptionstiden sex år; för fordringar avseende periodiska betalningar och fordringar kopplade till näringsverksamhet är preskriptionstiden tre år. Preskriptionstiden går ut den sista dagen på kalenderåret, såvida inte preskriptionstiden är kortare än två år.”

10

I artikel 120 § 1 i civillagen föreskrivs följande:

”Preskriptionstiden börjar löpa den dag då fordran förfaller till betalning. Om fordrans förfallande till betalning är beroende av att viss åtgärd vidtagits av rättsinnehavaren, börjar preskriptionstiden löpa den dag då fordran förföll till betalning om rättsinnehavaren hade vidtagit åtgärd utan dröjsmål.”

11

Artikel 355 i civillagen har följande lydelse:

”§ 1.   Gäldenären ska agera med tillbörlig omsorg (bonus pater familias).

§ 2.   Vid fastställandet av omsorgsplikten inom ramen för näringsverksamhet ska hänsyn tas till verksamhetens yrkesmässiga karaktär.”

12

Artikel 3851 i civillagen har följande lydelse:

”§ 1.   Villkor i ett konsumentavtal som inte har varit föremål för individuell förhandling är inte bindande för konsumenten om dennes rättigheter och skyldigheter enligt nämnda avtalsvillkor är utformade på ett sätt som strider mot god sed och allvarligt åsidosätter konsumentens intressen (olagliga avtalsvillkor). Detta gäller inte avtalsvillkor som fastställer parternas huvudsakliga prestationer, såsom pris eller vederlag, om de är tydligt formulerade.

§ 2.   Om ett avtalsvillkor inte är bindande för konsumenten enligt § 1 ska avtalet förbli bindande i övriga delar för parterna.

§ 3.   Avtalsvillkor vars innehåll konsumenten inte har haft något verkligt inflytande över anses vara avtalsvillkor som inte varit föremål för individuell förhandling. Detta gäller i synnerhet avtalsvillkor hämtade från ett standardavtal som avtalskontrahenten föreslagit för konsumenten.

§ 4.   Det ankommer på den som påstår att en klausul har varit föremål för individuell förhandling att bevisa detta.”

13

I artikel 405 i civillagen föreskrivs följande:

”Den som utan rättslig grund erhåller en ekonomisk fördel på annans bekostnad ska återgälda fördelen in natura och, om detta inte är möjligt, ersätta dess värde.”

14

I artikel 410 i civillagen föreskrivs följande:

”§ 1.   Bestämmelserna i föregående artiklar är bland annat tillämpliga på felaktiga betalningar.

§ 2.   Belopp har utbetalats felaktigt om den som har erlagt betalningen över huvud taget inte hade någon skyldighet härtill eller inte hade någon skyldighet gentemot den person till vilken betalningen erlagts, eller om grunden för betalningen inte längre föreligger, om det eftersträvade syftet med betalningen inte har uppnåtts eller om den rättsakt som fastställde betalningskravet var ogiltig och inte blev giltig efter erlagd betalning.”

15

I artikel 455 i civillagen föreskrivs följande:

”Om förfallodag inte angetts eller inte följer av förpliktelsens natur, ska betalning erläggas utan dröjsmål efter det att betalningsanmodan framställts till gäldenären.”

16

I artikel 481 § 1 i civillagen föreskrivs följande:

”Borgenären får, om gäldenären är i dröjsmål med betalning, kräva dröjsmålsränta även om borgenären inte åsamkats skada och dröjsmålet beror på omständigheter som gäldenären inte råder över.”

17

I artikel 496 i civillagen föreskrivs följande:

”Om parterna till följd av att avtalet hävts ska återbära vad de mottagit har var och en retentionsrätt till dess att motparten erbjuder sig att återbära vad denne mottagit eller garanterar återbäringsrätten.”

18

Artikel 497 i civillagen har följande lydelse:

”Föregående artikel ska gälla i tillämpliga delar om avtalet hävs eller förklaras ogiltigt.”

19

Artikel 5 punkterna 1, 3 och 4 i ustawa – Kodeks cywilny oraz niektórych innych ustaw (lag om ändring av civillagen och vissa andra lagar) av den 13 april 2018 (Dz. U. 2018, position 1104) har följande lydelse:

”1.   Bestämmelserna i [civillagen], i dess lydelse enligt denna lag, ska tillämpas från och med den dag då denna lag träder i kraft på fordringar som uppkommit innan denna lag trädde i kraft och som vid denna tidpunkt ännu inte var preskriberade.

…

3.   Bestämmelserna i [civillagen], i dess lydelse fram till denna dag, ska tillämpas på konsumentfordringar som uppkommit innan denna lag trädde i kraft och som vid denna tidpunkt ännu inte var preskriberade. Preskriptionstiden anges i artikel 118 och artikel 125 § 1 [i civillagen].

4.   Sådana preskriberade fordringar gentemot konsument beträffande vilka någon preskriptionsinvändning inte framställts per den dag då denna lag träder i kraft ska från och med detta datum omfattas av de preskriptionsverkningar som anges i [civillagen], i dess lydelse enligt denna lag.”

20

Den 7 september 2007 ingick TL och WE ett avtal med en bank, vars rättigheter och skyldigheter övertagits av Getin Noble Bank. Det var fråga om ett avtal om hypotekslån uttryckt i polska zloty och indexerat mot schweiziska franc (nedan kallat låneavtalet).

21

Enligt avtalet skulle lånebeloppet i polska zloty omräknas till ett belopp uttryckt i schweiziska franc. Vid omräkningen tillämpade banken köpkursen för schweiziska franc enligt förteckningen över växelkurser (nedan kallade omräkningsklausulerna). TL och WE var skyldiga att göra månatliga inbetalningar i polska zloty till ett belopp motsvarande månadsbeloppet, uttryckt i schweiziska franc.

22

Den 27 juli 2017 framställde TL och WE en invändning till Getin Noble Bank. De hävdade att omräkningsklausulerna var oskäliga och begärde att banken skulle återbetala de månatliga belopp som de redan hade erlagt till banken enligt dessa klausuler.

23

Den 28 september 2017 väckte TL och WE talan vid domstol och gjorde gällande att omräkningsklausulerna var olagliga och att låneavtalet var ogiltigt. Under målets handläggning underrättade domstolen TL och WE om att avtalet skulle förklaras ogiltigt för det fall dessa klausuler ansågs vara rättsstridiga. Kärandena underrättades även om att de i ett sådant fall skulle vara skyldiga att återbetala lånebeloppet utan dröjsmål efter betalningsanmodan från banken, och att banken skulle kunna kräva betalning av högre belopp. Vid sammanträde den 12 november 2021 vidhöll TL och WE sin avsikt att inte ersätta omräkningsklausulerna och att de inte ville låta avtalet bestå.

24

Genom mellandom av den 19 november 2021 förklarades låneavtalet ogiltigt. Denna dom har inte vunnit laga kraft.

25

Den 9 juli 2021 förklarade Getin Noble Bank för TL och WE att banken skulle utöva sin retentionsrätt och hålla inne eventuellt återbäringsgillt belopp fram till dess att TL och WE erbjöd banken att återbetala vad de mottagit enligt avtalet, det vill säga det lånebelopp som banken ställt till deras förfogande enligt låneavtalet, eller garanterade rätten till återbetalning av detta belopp.

26

Getin Noble Bank framställde en retentionsinvändning med stöd av sitt återgångsanspråk gentemot kärandena i syfte att kräva åter de medel som utbetalats till kärandena inom ramen för låneavtalets fullgörande. Frågan huruvida denna invändning kan göras gällande beror emellertid på huruvida fordran är preskriberad.

27

TL och WE har gjort gällande att preskriptionstiden för Getin Noble Banks fordringar började löpa den dag då banken tog emot den invändning som anges i punkt 22 ovan, eller den dag då banken delgavs underrättelse om att kärandena väckt talan (se punkt 23 ovan). Enligt kärandena har fordringarna preskriberats under år 2020, eftersom båda händelserna ägde rum under år 2017.

28

Getin Noble Bank gjorde gällande att preskriptionstiden för bankens fordringar ännu inte börjat löpa. Enligt banken börjar preskriptionstiden löpa den dag då domstol meddelat lagakraftvunnet avgörande i målet om huruvida omräkningsklausulerna kan göras gällande och huruvida låneavtalet är giltigt.

29

Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa, Polen), som är hänskjutande domstol, har lämnat följande uppgifter till EU-domstolen. Det framgår av en resolution av den 7 maj 2021 från Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen) att ett oskäligt villkor redan från början saknar verkan. Vidare framgår det att en konsument inom skälig tid kan besluta huruvida han eller hon ska ge sitt samtycke till detta avtalsvillkor, såväl inför domstol som utom rätta. En förutsättning för det är att konsumenten har fått fullständig information om vilka rättsföljder som kan följa av att avtalsvillkoret inte längre kan göras gällande, inbegripet de som följer av att det aktuella avtalet eventuellt förklaras ogiltigt. Om en i vederbörlig ordning informerad konsument uppger sig inte samtycka till det oskäliga avtalsvillkoret i fråga, förlorar villkoret sin verkan.

30

Enligt den hänskjutande domstolen innebär en sådan tolkning att avtalet anses ogiltigt från och med den dag då konsumenten beslutar att inte ge sitt samtycke till ett sådant avtalsvillkor, utan vilket avtalet i fråga inte kan bestå, eller från och med den dag då en rimligt lång frist löper ut, eller, om villkoren för att avtalet ska kunna bestå med tillämpning av dispositiva bestämmelser är uppfyllda, får retroaktiv verkan i form av dessa bestämmelser.

31

Den hänskjutande domstolen anser att denna tolkning kan vara problematisk i vissa avseenden. Förutom att konsumenten måste förklara att han eller hon vill bestrida de oskäliga avtalsvillkoren och inleda ett domstolsförfarande, framgår det inte klart av denna tolkning när preskriptionstiden börjar löpa. Om den hänskjutande domstolen anser att dessa preskriptionstider står att finna i allmänna polska rättsregler, vill den få klarhet i huruvida dessa regler är förenliga med direktiv 93/13.

32

Den hänskjutande domstolen anser dessutom att det finns anledning att precisera räckvidden av domen av den 29 april 2021, Bank BPH (C‑19/20, EU:C:2021:341). Den hänskjutande domstolen har i detta avseende hemställt att EU-domstolen ska klargöra huruvida skyldigheten att informera konsumenten om följderna av att oskäliga avtalsvillkor inte kan göras gällande kan påverka återgångsanspråk som framställs efter det att avtalet har ogiltigförklarats. Enligt den hänskjutande domstolen tycks det framgå av EU-domstolens praxis att fastställandet av att ett avtalsvillkor är oskäligt inte bara innebär att konsumenten inte är bunden av villkoret, utan även att konsumenten har en återgångsrätt vars räckvidd inte kan vara avhängig ytterligare förklaringar.

33

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida direktiv 93/13 påverkar de polska preskriptionsreglerna. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende uppgett att enligt polsk rätt inträder skyldigheten att återbetala felaktigt utbetalda belopp om återbetalningen inte fullgörs utan dröjsmål efter det att gäldenären har anmodats att fullgöra prestationen. Om frågan när en fordran förfaller till betalning beror på en särskild åtgärd från fordringsägarens sida, börjar preskriptionstiden löpa från och med den dag då fordran hade förfallit till betalning om fordringsägaren hade vidtagit denna åtgärd utan dröjsmål. Den hänskjutande domstolen har preciserat att detta ska förstås så, att preskriptionstiden för en sådan fordran börjar löpa vid en icke strikt definierad tidpunkt, som bestäms av den tid som förflutit från och med dagen för den felaktiga betalningen. För det första innebär detta att den som gjort den felaktiga betalningen kan anmoda betalningsmottagaren att göra en återbetalning, för det andra att denne kan underrätta mottagaren om anmodan och för det tredje att mottagaren gör en återbetalning ”utan dröjsmål”.

34

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den tolkning av dessa regler som företagits av Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) kan anses vara förenlig med unionsrätten. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att i enlighet med denna tolkning kan preskriptionstiden för en näringsidkares fordran avseende återgång av en felaktig betalning på grund av att ett avtal är ogiltigt eftersom ett avtalsvillkor är oskäligt inte börja löpa förrän efter det att avtalet slutgiltigt inte längre kan göras gällande. Detta avtal kan emellertid tills vidare inte göras gällande fram till dess att konsumenten ser till att denna situation upphör, vilket konsumenten kan göra när som helst antingen genom att samtycka till att vara bunden av avtalsvillkoret eller genom att inte samtycka därtill. Vad gäller preskriptionstiden för konsumentens fordran avseende återgång av en felaktig betalning, har den hänskjutande domstolen preciserat att preskriptionstiden inte kan börja löpa förrän konsumenten har fått kännedom om eller rimligen borde ha fått kännedom om att avtalsvillkoret är oskäligt.

35

Den hänskjutande domstolen anser att även om börjedagen för preskriptionstiden för näringsidkarens fordran avseende återgång av en felaktig betalning beror på konsumentens aktiva handlande, är det inte desto mindre så, att näringsidkaren kan fritas från allt ansvar för oskäliga avtalsvillkor, under förutsättning att konsumenten inte vidtar någon åtgärd för att bestrid avtalet och göra gällande sina rättigheter. Denna tolkning förefaller, enligt den hänskjutande domstolen, strida mot direktiv 93/13, i det att en näringsidkare som vet att en konsument kan förlora rätten att kräva ut sin fordran på grund av preskription inte skulle avhållas från att införa oskäliga villkor i avtal samt i det att näringsidkaren inte bara skulle försöka att ge sig på att tillämpa sådana villkor, utan även att fortsätta att fullgöra dessa avtal, och därvid dra fördel av att en konsument inte nödvändigtvis har kännedom om och är medveten om sina rättigheter.

36

Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i huruvida de ytterligare krav som ställs på konsumenten – nämligen att denne inte bara har att framställa klart definierade yrkanden utan även måste förklara sig vara medveten om följderna av att de oskäliga avtalsvillkoren bestrids – kan anses vara förenliga med direktiv 93/13. Om en konsument framställer återgångsanspråk utom rätta, kan emellertid den näringsidkare till vilken ett sådant anspråk framställs inte vara säker på att konsumenten i vederbörlig ordning har informerats om följderna av att det berörda avtalet ogiltigförklaras, vilket är något som krävs enligt unionsrätten. Den hänskjutande domstolen tycks anse att det följer av ett sådant konstaterande att konsumenten, utöver ett bestridande, är skyldig att avge ytterligare förklaringar och till och med låta detta bestridande bli föremål för prövning i domstol.

37

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att i ett domstolsförfarande kan avsaknaden av en sådan förklaring ersättas genom att domstol är skyldig att informera konsumenten om dessa konsekvenser och genom att konsumenten vidhåller sitt återgångsanspråk.

38

Den hänskjutande domstolen har vidare angett följande. EU-domstolens slutsatser i domen av den 29 april 2021, Bank BPH (C‑19/20, EU:C:2021:341), – nämligen att en nationell domstol, som konstaterar att ett villkor i ett avtal som en näringsidkare har ingått med en konsument är oskäligt, är skyldig att upplysa konsumenten om följderna av att avtalet ogiltigförklaras, oavsett om konsumenten företräds av ett professionellt ombud – ska endast avse sådana omständigheter som de som var aktuella i det målet, det vill säga när den i det målet aktuella nationella domstolen ex officio prövat om avtalet var giltigt. Den hänskjutande domstolen anser att en vid tolkning av dessa slutsatser inte torde vara förenlig med konsumentskyddssystemet. Detta system grundar sig på principen att en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument åtnjuter skydd, dock utan att det ”krävs en separat kontroll av konsumentens kännedom för att det ska kunna fastställas att dennes förklaring har fått de avsedda verkningarna”.

39

Sąd Najwyższys (Högsta domstolen) tolkning innebär dessutom att en näringsidkare kan anses ha underlåtit att fullgöra sina förpliktelser först då den dom i vilken det fastställs att avtalet är ogiltigt på grund av oskäliga villkor har vunnit laga kraft, vilket innebär att konsumenten inte har rätt till ränta för perioden mellan den dag då återgångsanspråket framställdes och den dag då nämnda dom vinner laga kraft. Detta skulle, i strid med direktiv 93/13, ge näringsidkarna incitament att systematiskt bestrida sådana återgångsanspråk i det att de kan räkna med att vissa konsumenter kommer att avstå från att göra gällande sina rättigheter vid domstol samt med att näringsidkarna, även om vissa konsumenter väcker talan vid domstol, inte kommer att utsättas för de praktiska följderna av betalningsdröjsmål.

40

Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida den omständigheten att det för att ett avtal ska anses vara slutgiltigt icke-bindande krävs att domstol slutgiltigt bilägger tvisten om huruvida avtalsvillkoren är oskäliga, inte leder till en betydande försvagning av konsumentens ställning, vilket skulle kunna äventyra förverkligandet av målen med direktiv 93/13.

41

Om det antas att direktiv 93/13 inte utgör hinder för att verkningarna av ett avtals ogiltighet inträder först efter det att konsumenten förklarat sig ha blivit fullständigt informerad om dessa verkningar, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det enligt direktivet krävs att en näringsidkare som mottagit ett återgångsanspråk på eget initiativ ska kontrollera huruvida konsumenten är medveten om dessa verkningar.

42

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att enligt polsk rätt beror börjedagen för preskriptionstiden för en näringsidkares fordringar på grund av att ett avtal inte kan göras gällande, på vid vilken tidpunkt näringsidkaren hade kunnat anmoda konsumenten att återbetala det aktuella beloppet. Även om det godtas att det förhållandet att oskäliga avtalsvillkor inte kan göras gällande ensidigt utgör hinder för en sådan betalningsanmodan, uppkommer enligt den hänskjutande domstolen frågan huruvida det ankommer på näringsidkaren att kontrollera huruvida den betalningsanmodan som konsumenten har riktat mot näringsidkaren är effektiv, bland annat genom att ge denne förklaringar om ömsesidiga rättigheter och skyldigheter om avtalet befinns vara ogiltigt.

43

För det fall det skulle vara tillåtet att låta börjedagen för preskriptionstiden för en näringsidkares fordringar, vilka har samband med att ett avtal inte kan göras gällande, vara beroende av omständigheter som inträffar efter det att näringsidkaren mottagit ett återgångsanspråk från konsumenten eller på annat sätt bestridande av de aktuella avtalsvillkorens rättsverkan eller tillåtlighet, har den hänskjutande domstolen tagit upp frågan huruvida en sådan lösning är förenlig med direktiv 93/13, med hänsyn till att denna preskriptionstid enligt polsk rätt inte börjar löpa förrän ett avtal slutgiltigt har förklarats vara ogiltigt.

44

Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i huruvida en situation där en konsuments återgångsanspråk gentemot en näringsidkare preskriberas oavsett preskription av näringsidkarens återbetalningsfordran, kan anses vara förenlig med direktiv 93/13, med tanke på att detta skulle kunna leda till att dessa krav preskriberas innan näringsidkaren åberopar sin retentionsrätt med avseende allt som denne tillhandahållit konsumenten. I ett sådant fall skulle näringsidkarens återbetalning av en del av vad denne mottagit från konsumenten vara beroende av att konsumenten erbjudit sig att återbetala allt som denne mottagit från näringsidkaren.

45

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida det är förenligt med direktiv 93/13 att medge att en näringsidkare inte fullgör sina skyldigheter, inte från och med den dag då näringsidkaren anmodas att återbetala de felaktiga betalningarna, utan först från och med den dag då det fastställs att konsumenten fått kännedom om verkningarna av avtalets ogiltighet och denne avstår från skydd mot dessa verkningar. En sådan tolkning skulle få till följd att konsumenten fråntas sin rätt till dröjsmålsränta för en period som, med hänsyn till handläggningstiden vid domstol, skulle kunna sträcka sig upp till flera år.

46

Den hänskjutande domstolen har informerat EU-domstolen om att enligt en av polska domstolar vedertagen tolkning av polsk rätt, så medför en gäldenärs utövande av sin retentionsrätt att dröjsmålet upphör. Att gäldenären inte uppfyller sina skyldigheter är emellertid en förutsättning för att dröjsmålsränta ska utgå. Denna tolkning grundar sig således på principen att gäldenären ska vara beredd att fullgöra sina skyldigheter, men att denne har en gentemot borgenären åberopbar rättighet som fritar gäldenären från skyldigheten att fullgöra sina åtaganden utan dröjsmål.

47

I tvister som handlar om de rättigheter som följer av direktiv 93/13 har näringsidkare, såsom svaranden i det nationella målet, bestritt konsumenternas anspråk och de har därmed inte avsikt att till konsumenterna återbära vad de erhållit. Enligt den hänskjutande domstolen framstår det emellertid som högst oklart huruvida de polska domstolarnas tolkning av de polska preskriptionsreglerna är förenlig med direktiv 93/13. En konsekvens av denna tolkning är nämligen att näringsidkare bestrider legitima krav från konsumenterna och att de inte hålls ansvariga för att medlen används på ett omotiverat sätt och för att de återgäldas för sent till konsumenterna.

48

Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa) att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

49

Getin Noble Bank har gjort gällande att syftet med begäran om förhandsavgörande är att EU-domstolen ska tolka bestämmelser i polsk rätt. EU-domstolen saknar dock enligt Getin Noble Bank behörighet att företa en sådan tolkning av polska bestämmelser.

50

EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Getin Noble Banks argument grundar sig på den felaktiga premissen att unionsrätten inte är tillämplig då medlemsstaterna utövar sin rätt att definiera kriterierna för när det kan anses fastställt att det föreligger ett oskäligt villkor i ett avtal och när de konkreta rättsverkningarna av en sådan fastställelse uppkommer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 66).

51

Regleringen i nationell rätt av det konsumentskydd som följer av direktiv 93/13 kan inte påverka omfattningen och således innehållet i detta skydd och inte heller äventyra det förbättrade skydd som uppnås genom antagandet av enhetliga regler om oskäliga avtalsvillkor, såsom eftersträvades av unionslagstiftaren och såsom framgår av tionde skälet i direktivet (dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följderna av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

52

I den mån Getin Noble Banks argument avser den första tolkningsfrågan och den omständigheten att det i denna fråga inte preciseras vilken av de i leden a–d angivna tolkningarna av polsk rätt som är den tolkning som gjorts i den polska rättsordningen, påpekar EU-domstolen följande. Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. Det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör dock ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva. En begäran om förhandsavgörande är inte till för att möjliggöra rådgivande yttranden i generella eller hypotetiska frågor, utan för att tillgodose behov knutna till den faktiska lösningen av en tvist. Såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF ska det begärda förhandsavgörandet vara ”nödvändigt” för att den hänskjutande domstolen ska kunna ”döma i saken” i det mål som är anhängigt vid den (beslut av den 7 april 2022, J.P., C‑521/20, EU:C:2022:293, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

53

Inom ramen för det förfarande som införts genom artikel 267 FEUF är EU-domstolen varken är behörig att tolka nationella bestämmelser i lagar eller andra författningar, eller att pröva huruvida sådana bestämmelser är förenliga med unionsrätten. I ett mål om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF får EU-domstolen endast tolka unionsrätten inom gränserna för den behörighet som unionen tilldelats (beslut av den 10 januari 2022, Anatecor, C‑400/21, EU:C:2022:30, punkt 13 och där angiven rättspraxis).

54

När tolkningsfrågorna är felaktigt formulerade eller går utöver EU-domstolens uppdrag enligt artikel 267 FEUF, ankommer det på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 10 januari 2022, Anatecor, C‑400/21, EU:C:2022:30, punkt 15 och där angiven rättspraxis).

55

I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) i sin resolution av den 7 maj 2021 gjorde en tolkning av polsk rätt. Enligt denna tolkning börjar preskriptionstiden – såvitt gäller näringsidkares fordringar som följer av att ett hypotekslåneavtal med oskäliga villkor befunnits vara ogiltigt – att löpa först då avtalet slutgiltigt inte kan göras gällande eller då en dom varigenom avtalet förklaras ogiltigt vinner laga kraft.

56

Enligt den hänskjutande domstolen framstår det som oklart huruvida denna tolkning av nationell rätt är förenlig med direktiv 93/13 vad gäller när preskriptionstiden börjar löpa för återgångsanspråk som framställs med anledning av att ett avtal är ogiltigt på grund att det innehåller oskäliga villkor. Mot denna bakgrund finner EU-domstolen att den hänskjutande domstolen inte begärt att EU-domstolen själv ska tolka nationell rätt, utan den har redogjort för olika möjliga tidpunkter då preskriptionstiden börjar löpa. Den hänskjutande domstolen vill i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder för dessa möjliga tidpunkter.

57

Den första frågan kan därmed inte anses avse tolkningen av polsk rätt. Getin Noble Bank kan därför inte vinna framgång med sitt argument om att EU-domstolen saknar behörighet.

58

Således är EU-domstolen behörig att pröva begäran om förhandsavgörande.

59

EU-domstolen kommer att pröva den första och den tredje frågan tillsammans. Den hänskjutande domstolen har ställt dessa båda frågor för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för att domstol tolkar nationell rätt på så sätt att efter att ett hypotekslåneavtal mellan en näringsidkare och en konsument förklarats vara ogiltigt på grund av att avtalet innehåller oskäliga villkor, så börjar preskriptionstiden för näringsidkarens fordringar till följd av avtalets ogiltighet löpa först den dag då avtalet slutgiltigt inte kan göras gällande, medan preskriptionstiden för konsumentens fordringar till följd av avtalets ogiltighet börjar löpa från och med den dag då konsumenten fick kännedom om eller rimligen borde ha fått kännedom om att det villkor som medför avtalets ogiltighet var oskäligt.

60

EU-domstolen framhåller för det första att i avsaknad av särskilda unionsbestämmelser på området ska det i varje medlemsstats rättsordning, enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi, antas regler för att genomföra det konsumentskydd som föreskrivs i direktiv 93/13. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande interna förhållanden (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (dom av den 8 september 2022, D.B.P. m.fl. (Hypotekslån i utländsk valuta), C‑80/21–C‑82/21, EU:C:2022:646, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

61

Vad för det andra avser effektivitetsprincipen ska det erinras om att varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet vid nationella domstolar och andra myndigheter betraktat som en helhet samt förfarandets förlopp och särdrag. Härvidlag ska det, i förekommande fall, tas hänsyn till de principer som utgör grunden för det nationella domstolsväsendet, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning (dom av den 8 september 2022, D.B.P. m.fl. (Hypotekslån i utländsk valuta), C‑80/21–C‑82/21, EU:C:2022:646, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

62

EU-domstolen har för det tredje preciserat att medlemsstaternas skyldighet att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten, bland annat de rättigheter som följer av direktiv 93/13, inbegriper ett krav på ett effektivt domstolsskydd, vilket även har stadfästs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta skydd måste gälla bland annat fastställandet av de processuella reglerna för väckande av en talan som grundar sig på sådana rättigheter (dom av den 8 september 2022, D.B.P. m.fl. (Hypotekslån i utländsk valuta), C‑80/21–C‑82/21, EU:C:2022:646, punkt 88 och där angiven rättspraxis).

63

I förevarande fall avser den första och den tredje frågan den eventuella asymmetri som präglar de rättsmedel som står till buds enligt polsk rätt dels för näringsidkare, dels för konsumenter, när det gäller när preskriptionstiden börjar löpa för återgångsanspråk som framställs med anledning av att ett avtal är ogiltigt på grund av att det innehåller oskäliga villkor.

64

EU-domstolen har – i ett mål om fastställande av en tidsfrist för domstols behörighet att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor, antingen ex officio eller efter invändning från konsumenten – uttalat att en sådan tidsfrist kan äventyra effektiviteten av det skydd som föreskrivs i artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13, eftersom det skulle räcka för näringsidkarna, för att frånta konsumenterna detta skydd, att invänta utgången av den frist som fastställts av den nationella lagstiftaren för att begära verkställighet av oskäliga villkor som näringsidkarna fortsätter att använda i avtalen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 november 2002, Cofidis, C‑473/00, EU:C:2002:705, punkt 35).

65

I linje med detta ansåg generaladvokat Kokott – i punkterna 63–67 i sitt förslag till avgörande i målen Cofidis och OPR-Finance (C‑616/18 och C‑679/18, EU:C:2019:975), som rörde tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66) – att olika nationella preskriptionstider dels för näringsidkare, dels för konsumenter, medför att det skapas en asymmetri mellan rättsmedel som kan äventyra effektiviteten av det skydd som föreskrivs i direktivet.

66

En situation där preskriptionstiden, för en konsuments fordringar som följer av att ett hypotekslåneavtal befunnits vara ogiltigt, börjar löpa före den tidpunkt då domstol fastställer att avtalet slutgiltigt inte kan göras gällande, trots att denna preskriptionstid inte löper ut innan konsumenten fått kännedom om eller rimligen kunnat få kännedom om sina rättigheter, medan preskriptionstiden för näringsidkarens motsvarande fordringar börjar löpa den dag då domstol fastställer att avtalet slutgiltigt inte kan göras gällande, innefattar således en asymmetri som är ägnad att undergräva konsumentens skydd enligt direktiv 93/13.

67

Hypotekslåneavtal fullgörs i allmänhet under långa tidsperioder. Detta innebär att även en sex- eller tioårig preskriptionstid för konsumenters återgångsanspråk under vissa förutsättningar kan visa sig vara oförenlig med effektivitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2022, D.B.P. m.fl. (Hypotekslån i utländsk valuta), C‑80/21–C‑82/21, EU:C:2022:646, punkt 100).

68

Vidare får konsumenten göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13 såväl vid domstol som, såsom i förevarande fall, utom rätta, för att eventuellt kunna avhjälpa att ett villkor är oskäligt genom att ändra villkoret genom avtal (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2021, Bank BPH, C‑19/20, EU:C:2021:341, punkt 49), utan att denna rättighet begränsas genom nationell rätt.

69

Såsom framgår av punkt 29 ovan har Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) i sin resolution av den 7 maj 2021 tolkat polsk rätt på följande sätt: En konsument kan besluta huruvida han eller hon ska ge sitt samtycke till ett oskäligt avtalsvillkor, såväl inför domstol som utom rätta. En förutsättning för det är att konsumenten har fått fullständig information om vilka rättsföljder som kan följa av att avtalsvillkoret inte längre kan göras gällande.

70

I den mån det inte kan uteslutas, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, att en konsument som utom rätta framställer en invändning enligt polsk rätt ska anses känna till sina rättigheter enligt direktiv 93/13, då denna invändning åtföljs av en uttrycklig förklaring om att konsumenten har erhållit fullständig information om följderna av att avtalet eventuellt är ogiltigt, så kvarstår risken för att preskriptionstiden för en konsuments fordringar till följd av ett hypotekslåneavtals ogiltighet löper ut redan innan preskriptionstiden för näringsidkarens motsvarande fordringar börjar löpa.

71

Enligt den hänskjutande domstolens uppgifter (se punkt 39 ovan) kan den tolkning av polsk rätt som Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) gjorde i sin resolution av den 7 maj 2021 – nämligen att preskriptionstiden för en näringsidkares fordringar börjar löpa först från och med den tidpunkt då en dom om ogiltigförklaring av det aktuella hypotekslåneavtalet vinner laga kraft – även leda till att näringsidkaren anses inte ha fullgjort avtalet först från och med detta datum. Konsumenten kan således, för det fall dennes återgångsanspråk inte är preskriberade, inte erhålla dröjsmålsränta från och med den dag då han eller hon framställt krav på återgång av betalningar som erlagts i enlighet med de oskäliga villkoren i nämnda avtal; detta innebär att näringsidkaren, i strid med direktiv 93/13, ges incitament att systematiskt avslå sådana återgångskrav.

72

En sådan bristande symmetri i rättsmedlen som den som är aktuell i det nationella målet kan således i än högre grad ge näringsidkaren, efter det att konsumenten framställt en invändning utom rätta, incitament att förbli passiv eller förlänga det utomrättsliga förfarandet med förhandlingar, så att preskriptionstiden för konsumentens fordringar löper ut, i det att preskriptionstiden för näringsidkarens egna fordringar börjar löpa först den dag då domstol slutgiltigt konstaterar att hypotekslåneavtalet inte kan göras gällande, och att längden på den utomrättsliga fasen inte har någon inverkan på den ränta som ska betalas till konsumenten.

73

En sådan asymmetri kan således, för det första, strida mot effektivitetsprincipen, som avses i punkterna 60 och 61 ovan, enligt vilken formerna för att genomföra det konsumentskydd som föreskrivs i direktiv 93/13 inte får vara utformade på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten.

74

För det andra kan en sådan asymmetri innebära ett åsidosättande av den avhållande verkan som artikel 6.1 i direktiv 93/13, jämförd med artikel 7.1 i samma direktiv, avser att tillmäta fastställandet av att villkor i avtal som en näringsidkare sluter med konsumenter är oskäliga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följderna av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

75

Mot denna bakgrund ska den första och den tredje frågan besvaras på följande sätt. Artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för att domstol tolkar nationell rätt på så sätt att efter att ett hypotekslåneavtal mellan en näringsidkare och en konsument förklarats vara ogiltigt på grund av att avtalet innehåller oskäliga villkor, så börjar preskriptionstiden för näringsidkarens fordringar till följd av avtalets ogiltighet löpa först den dag då avtalet slutgiltigt inte kan göras gällande, medan preskriptionstiden för konsumentens fordringar till följd av avtalets ogiltighet börjar löpa från och med den dag då konsumenten fick kännedom om eller rimligen borde ha fått kännedom om att det villkor som medför avtalets ogiltighet var oskäligt.

76

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder för att domstol tolkar nationell rätt på så sätt att det inte ankommer på en näringsidkare som har ingått ett hypotekslåneavtal med en konsument att kontrollera huruvida konsumenten har kännedom om följderna av att de oskäliga villkoren i avtalet lämnas utan avseende eller om att avtalet inte kan bestå om dessa villkor lämnas utan avseende.

77

Det ska för det första erinras om att en nationell domstol i en tvist rörande direktiv 93/13 har en skyldighet att, så snart den har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende, ex officio bedöma huruvida ett avtalsvillkor på vilket direktiv 93/13 är tillämpligt är oskäligt och därigenom undanröja obalansen mellan konsumenten och näringsidkaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová, C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

78

För att säkerställa det skydd som eftersträvas med detta direktiv kan den ojämlika situationen mellan konsumenten och näringsidkaren endast uppvägas av ett faktiskt ingripande från någon annan än de avtalsslutande parterna, det vill säga den nationella domstol som ska pröva ett sådant mål (dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová, C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

79

EU-domstolen har visserligen redan uttalat att det system som föreskrivs i direktiv 93/13 inte kan utgöra hinder för att parterna i ett avtal avhjälper ett avtalsvillkors oskälighet genom att ändra det genom avtal, under förutsättning dels att konsumentens avstående från att göra gällande avtalsvillkorets oskälighet följer av dennes fria och informerade samtycke, dels att det nya villkoret om ändring inte i sig är oskäligt. Inte desto mindre är det så, att såväl ett sådant avstående som oskäligheten hos det nya villkoret om ändring kan bli föremål för en ny tvist (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2021, Bank BPH, C‑19/20, EU:C:2021:341, punkterna 49–51).

80

Det ankommer visserligen på kreditinstitut att organisera sin verksamhet på ett sätt som överensstämmer med direktiv 93/13 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följderna av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 83). Ett kreditinstitut är emellertid inte skyldigt att kontrollera huruvida en konsument med vilken kreditinstitutet har ingått ett hypotekslåneavtal har kännedom om följderna av att oskäliga villkor i avtalet lämnas utan avseende.

81

Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras på följande sätt. Artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att domstol tolkar nationell rätt på så sätt att det inte ankommer på en näringsidkare som har ingått ett hypotekslåneavtal med en konsument att kontrollera huruvida konsumenten har kännedom om följderna av att de oskäliga villkoren i avtalet lämnas utan avseende eller om att avtalet inte kan bestå om dessa villkor lämnas utan avseende.

82

Med hänsyn till svaret på den första och den tredje frågan saknas anledning att besvara den fjärde frågan. Den fjärde frågan har nämligen ställts för det fall EU-domstolen skulle finna att direktiv 93/13 inte utgör hinder för att konsumentens återgångsanspråk preskriberas oavsett om näringsidkarens fordringar är preskriberade.

83

Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för att domstol tolkar nationell rätt på så sätt att när ett hypotekslåneavtal mellan en näringsidkare och en konsument inte kan bestå då de oskäliga avtalsvillkoren lämnas utan avseende, så kan näringsidkaren åberopa retentionsrätt, vilket gör det möjligt för näringsidkaren att villkora återgången av de betalningar som näringsidkaren erhållit från konsumenten med att konsumenten ska ha erbjudit sig att återbetala det som konsumenten själv har erhållit från näringsidkaren, eller ställt en garanti för att detta återbetalas, när näringsidkarens utövande av denna retentionsrätt medför att konsumenten förlorar rätten till dröjsmålsränta från och med utgången av den frist som näringsidkaren har på sig att fullgöra sina förpliktelser, efter det att näringsidkaren mottagit anmodan om att återbetala vad denne erhållit enligt avtalet.

84

Det förefaller framgå av beslutet om hänskjutande att några polska domstolar har tolkat polsk rätt så, att vid ett avtals ogiltighet är en avtalspart inte längre i dröjsmål om denne utövar sin retentionsrätt fram till dess att motparten erbjudit sig antingen att fullgöra sina förpliktelser eller garantera att denne kommer att göra så; detta innebär – i avsaknad av den tolkning som Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) gjorde i sin resolution av den 7 maj 2021 – att dröjsmålsränta ska utgå till konsumenten från och med utgången av näringsidkarens frist för att fullgöra sina förpliktelser, efter det att näringsidkaren mottagit konsumentens krav på fullgörelse, fram till den tidpunkt då retentionsinvändningen framställdes.

85

Eftersom det, enligt de förklaringar som lämnats av den hänskjutande domstolen, framgår av denna resolution att näringsidkaren inte är i dröjsmål innan hypotekslåneavtalet slutgiltigt inte kan göras gällande, så förlorar konsumenten nämligen rätten till en del av eller hela dröjsmålsräntan. Detta förvärrar ytterligare konsumentens rättsliga och ekonomiska ställning.

86

Effektiviteten av det konsumentskydd som ges genom direktiv 93/13 skulle äventyras om konsumenterna, när de gör gällande sina rättigheter enligt direktivet, riskerade att inte erhålla dröjsmålsränta på med anledning av avtalets ogiltighet återbäringsgilla belopp från och med utgången av den frist som näringsidkaren har på sig att fullgöra sina förpliktelser, efter det att näringsidkaren mottog anmodan om återbetalning av dessa belopp.

87

Mot denna bakgrund ska den femte frågan besvaras på följande sätt. Artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för att domstol tolkar nationell rätt på så sätt att när ett hypotekslåneavtal mellan en näringsidkare och en konsument inte kan bestå då de oskäliga avtalsvillkoren lämnas utan avseende, så kan näringsidkaren åberopa retentionsrätt, vilket gör det möjligt för näringsidkaren att villkora återgången av de betalningar som näringsidkaren erhållit från konsumenten med att konsumenten ska ha erbjudit sig att återbetala det som konsumenten själv har erhållit från näringsidkaren, eller ställt en garanti för att detta återbetalas åter, när näringsidkarens utövande av denna retentionsrätt medför att konsumenten förlorar rätten till dröjsmålsränta från och med utgången av den frist som näringsidkaren har på sig att fullgöra sina förpliktelser, efter det att näringsidkaren mottagit anmodan om att återbetala vad denne erhållit enligt avtalet.

88

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande: