–

XXX, genom J. Hardy, avocat,

–

Belgiens regering, genom M. Jacobs, C. Pochet, A. Van Baelen och M. Van Regemorter, samtliga i egenskap av ombud,

–

Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och C.S. Schillemans, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom A. Azema och L. Grønfeldt, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 14.4 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

2

Begäran om förhandsavgörande har framställts i ett mål mellan XXX, en tredjelandsmedborgare, och Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Generalkommissariatet för flyktingar och statslösa, Belgien) (nedan kallat generalkommissariatet) angående generalkommissariatets beslut att återkalla hans flyktingstatus.

3

Konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951 (United Nations Treaty Series, volym 189, s. 150, nr 2545 (1954)) trädde i kraft den 22 april 1954 och har kompletterats och ändrats genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning, som antogs i New York den 31 januari 1967 (konventionen i denna lydelse kallas nedan Genèvekonventionen).

4

Artikel 1 F i Genèvekonventionen har följande lydelse:

”Stadgandena i denna konvention äga icke tillämpning på den beträffande vilken föreligga allvarliga skäl antaga, att han

…

…”

5

I artikel 33.2 i konventionen föreskrivs följande:

”Denna bestämmelse må likväl icke åberopas av flykting, vilken det föreligger skälig anledning att betrakta som en fara för det lands säkerhet i vilket han uppehåller sig eller vilken, med hänsyn till att han genom lagakraftägande dom har dömts för synnerligen grovt brott, utgör en samhällsfara i sagda land.”

6

Artikel 27.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s.77, och rättelse i EUT L 229, 2004, s. 35) stadgar följande:

”Åtgärder som vidtas med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet skall överensstämma med proportionalitetsprincipen och uteslutande vara grundade på vederbörandes personliga beteende. Tidigare straffdomar skall inte i sig utgöra skäl för sådana åtgärder.

Den berörda personens personliga beteende måste utgöra ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Motiveringar som inte beaktar omständigheterna i det enskilda fallet eller som tar allmänpreventiva hänsyn skall inte accepteras.”

7

Skäl 12 i direktiv 2011/95 har följande lydelse:

”Huvudsyftet med detta direktiv är dels att garantera att medlemsstaterna tillämpar gemensamma kriterier för att fastställa vilka personer som har ett verkligt behov av internationellt skydd, dels att garantera att en miniminivå av förmåner är tillgänglig för dessa personer i samtliga medlemsstater.”

8

I artikel 1 i samma direktiv anges följande:

”Syftet med detta direktiv är att införa normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar och person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet.”

9

I artikel 2 d i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

10

I artikel 12.2 b i samma direktiv föreskrivs följande:

”En tredjelandsmedborgare eller en statslös person kan inte anses som flykting om det finns synnerliga skäl för att anta att

…

11

I artikel 13 i direktiv 2011/95 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall bevilja en tredjelandsmedborgare eller en statslös person flyktingstatus om han eller hon kan betraktas som flykting enligt kapitlen II och III.”

12

Artikel 14.4 och 14.6 i samma direktiv föreskriver följande:

”4.   Medlemsstater får återkalla, upphäva eller vägra att förnya status som beviljats en flykting av ett regeringsorgan, ett förvaltningsrättsligt organ, en domstol eller ett domstolsliknande organ om

…

6.   Personer som omfattas av punkt 4 eller 5 ska ha de rättigheter som anges i eller som liknar dem som anges i artiklarna 3, 4, 16, 22, 31, 32 och 33 i Genèvekonventionen om de befinner sig i medlemsstaten.”

13

I artikel 17.1 b och d i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”En tredjelandsmedborgare eller en statslös person uppfyller inte kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande om det finns synnerliga skäl för att anse att

…

…

14

Artikel 21.2 b i samma direktiv har följande lydelse:

”Om det inte är förbjudet enligt de internationella förpliktelser som avses i punkt 1 får medlemsstaterna avvisa en flykting, vare sig denne formellt erkänts eller ej, om

…

15

Artikel 23.4 i direktivet har följande lydelse:

”Trots vad som sägs i punkterna 1 och 2 får medlemsstaterna vägra, inskränka eller återkalla förmånerna med hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen.”

16

I artikel 24 i samma direktiv föreskrivs följande:

”1.   Så snart som möjligt efter det att internationellt skydd har beviljats, ska medlemsstaterna till de personer som innehar flyktingstatus utfärda ett uppehållstillstånd som ska gälla i minst tre år och vara förnybart om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 21.3.

…

2.   Så snart som möjligt efter det att internationellt skydd har beviljats ska medlemsstaterna till de personer som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande och deras familjemedlemmar utfärda ett förnybart uppehållstillstånd som ska gälla i minst ett år och, om det förnyas, i minst två år, om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat.”

17

I artikel 25 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska till personer som innehar flyktingstatus utfärda resedokument i den form som anges i bilagan till Genèvekonventionen, för resor utanför deras territorier, om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat.

2.   Medlemsstaterna ska till personer som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande och som inte kan få ett nationellt pass, utfärda dokument som gör det möjligt för dem att resa utanför deras territorium, om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat.”

18

Artikel 45.1 och 45.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60) stadgar följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att när den behöriga myndigheten överväger att återkalla en tredjelandsmedborgares eller en statslös persons internationella skydd … ska denna person åtnjuta följande garantier:

…

…

3.   Medlemsstaterna ska se till att den behöriga myndighetens beslut att återkalla det internationella skyddet lämnas skriftligen. De faktiska och rättsliga skälen ska anges i beslutet och information om hur beslutet kan överklagas ska lämnas skriftligen.”

19

XXX beviljades flyktingstatus genom beslut av generalkommissariatet av den 23 februari 2007.

20

Genom dom av den 20 december 2010 dömde Cour d’assises de Bruxelles (Domstolen för grövre brott i Bryssel, Belgien) XXX till fängelse i 25 år. Enligt de uppgifter som lämnats i den belgiska regeringens yttrande avsåg denna fällande dom bland annat rån med våld avseende flera föremål samt mord i syfte att genomföra rånet eller undkomma straff.

21

Generalkommissariatet återkallade hans flyktingstatus genom beslut av den 4 maj 2016.

22

XXX överklagade beslutet till Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen, Belgien).

23

Det överklagandet ogillades genom dom av den 26 augusti 2019. Rätten bedömde att den fara som XXX utgör för samhället är en följd av att han dömts för ett synnerligen allvarligt brott. Det ankom inte på generalkommissariatet i detta sammanhang att visa att XXX utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot samhället. Tvärtom ankom det på XXX att visa att han, trots att han dömts för ett synnerligen allvarligt brott, inte längre utgör en samhällsfara.

24

Den 26 september 2019 överklagade XXX denna dom till Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien), som är den hänskjutande domstolen.

25

Till stöd för sitt överklagande har XXX gjort gällande att det ankommer på generalkommissariatet att visa att det föreligger ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot samhället och att det måste göras en proportionalitetsprövning för att avgöra om den fara som han eventuellt utgör motiverar att hans flyktingstatus återkallas.

26

Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

27

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att det kan anses styrkt att det föreligger en samhällsfara i den medlemsstat där den berörda tredjelandsmedborgaren befinner sig redan av den anledningen att han eller hon genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott.

28

I artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 föreskrivs att medlemsstaterna får återkalla status som beviljats en flykting om vederbörande utgör en samhällsfara i den medlemsstat där han eller hon befinner sig med hänsyn till att han eller hon genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott.

29

Enligt domstolens fasta praxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 20 oktober 2022, Centre public d’action sociale de Liège (Återkallelse eller uppskov med verkställigheten av ett beslut om återvändande), C‑825/21, EU:C:2022:810, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

30

Vad för det första gäller lydelsen av artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 nämner denna bestämmelse två separata rekvisit. Det ena är att det ska föreligga en lagakraftvunnen dom för ett synnerligen allvarligt brott. Det andra är att det ska föreligga en samhällsfara i den medlemsstat där den berörda tredjelandsmedborgaren befinner sig.

31

Även om det exakta förhållandet mellan dessa två rekvisit inte uttryckligen preciseras, återfinns de, såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 63 i sitt förslag till avgörande, i samtliga språkversioner av artikel 14.4 b i direktiv 2011/95, trots att det var tillåtet för unionslagstiftaren att enbart hänvisa till förekomsten av en sådan lagakraftvunnen dom, om lagstiftaren hade önskat att det rekvisitet skulle räcka för att motivera en åtgärd enligt denna bestämmelse.

32

Vad därefter gäller det sammanhang i vilket artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 ingår, ska det för det första understrykas att denna bestämmelse utgör ett undantag från regeln i artikel 13 i direktivet, enligt vilken medlemsstaterna ska bevilja en tredjelandsmedborgare flyktingstatus om han eller hon kan betraktas som flykting. Den bestämmelsen ska därför tolkas restriktivt (se, analogt, dom av den 13 september 2018, Ahmed, C‑369/17, EU:C:2018:713, punkt 52).

33

För det andra kan man inte bortse från att unionslagstiftaren valt att i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 nämna både förekomsten av en fällande brottmålsdom och en samhällsfara, snarare än att enbart hänvisa till det första av dessa villkor. I artikel 12.2 b i samma direktiv valde lagstiftaren nämligen en annan formulering, genom att uttryckligen föreskriva att en tredjelandsmedborgare inte ska ges flyktingstatus om han eller hon har förövat ett grovt icke-politiskt brott utanför tillflyktslandet innan vederbörande fick tillträde till det landet som flykting, utan att på något sätt kräva att tredjelandsmedborgaren utgör en samhällsfara i den medlemsstat där han eller hon befinner sig.

34

Skillnaden i formulering mellan artikel 12.2 b och artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 återspeglar i huvudsak skillnaden mellan artikel 1 F och artikel 33.2 i Genèvekonventionen, vilken utgör grundstenen i det folkrättsliga systemet för skydd av flyktingar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus), C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

35

Domstolen har för övrigt redan slagit fast att de fall som avses i artikel 14.4 i direktivet, i vilka medlemsstaterna får återkalla eller neka flyktingstatus, i huvudsak motsvarar de fall då medlemsstaterna får avvisa en flykting enligt artikel 33.2 i Genèvekonventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) (C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 93).

36

Artikel 33.2 i Genèvekonventionen tolkas i allmänhet, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 73 i sitt förslag till avgörande, som ett krav på att två kumulativa villkor ska vara uppfyllda, nämligen att det föreligger en lagakraftvunnen dom för ett synnerligen allvarligt brott och en samhällsfara i det land där den berörda personen befinner sig.

37

För det tredje ska det också påpekas, vad gäller beviljandet av subsidiärt skydd, vilket kan ge ett mer begränsat skydd än flyktingstatus, att artikel 17.1 i direktiv 2011/95 i punkt b hänvisar till att ett allvarligt brott har begåtts och i punkt d till att det föreligger en samhällsfara. Dessa omständigheter anges uttryckligen som alternativa villkor som vart och ett, betraktat för sig, innebär att subsidiärt skydd inte ska beviljas.

38

För det fjärde ska dessa båda bestämmelser tolkas på ett konsekvent sätt, eftersom unionslagstiftaren har valt att använda samma formulering i artikel 14.4 b och i artikel 21.2 b i direktiv 2011/95.

39

Det framgår av domstolens praxis avseende artikel 21.2 b i direktivet att två olika villkor måste vara uppfyllda för att denna bestämmelse ska vara tillämplig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2015, T., C‑373/13, EU:C:2015:413, punkt 72).

40

För det femte kan det inte, i motsats till vad den belgiska regeringen har hävdat, anses att en tolkning av artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 som innebär ett krav på att två olika villkor ska vara uppfyllda skulle innebära att bestämmelsen förlorade sin ändamålsenliga verkan, av det skälet att det enligt artikel 14.4 a i direktivet redan är möjligt att återkalla flyktingstatus för en tredjelandsmedborgare som utgör en fara, även när vederbörande inte genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott.

41

Det framgår nämligen av en jämförelse mellan dessa båda bestämmelser att artikel 14.4 a i direktivet hänvisar till en fara för säkerheten i den medlemsstat där den berörda tredjelandsmedborgaren befinner sig, medan artikel 14.4 b i direktivet avser en samhällsfara i den medlemsstaten. Dessa båda bestämmelser avser således två olika typer av faror.

42

Det ska slutligen påpekas att även huvudsyftet med direktiv 2011/95, såsom det framgår av artikel 1 och skäl 12 i direktivet, nämligen att garantera att medlemsstaterna tillämpar gemensamma kriterier för att fastställa vilka personer som har ett verkligt behov av internationellt skydd, dels att garantera att en miniminivå av förmåner är tillgänglig för dessa personer i samtliga medlemsstater, talar för en restriktiv tolkning av artikel 14.4 b i direktivet.

43

Av det ovan anförda följer att två separata rekvisit måste vara uppfyllda för att den bestämmelsen ska kunna tillämpas. För det första ska den berörda tredjelandsmedborgaren genom en lagakraftvunnen dom ha dömts för ett synnerligen allvarligt brott, och för det andra ska det ha visats att tredjelandsmedborgaren utgör en samhällsfara i den medlemsstat där han eller hon befinner sig.

44

Man kan således inte, utan att bortse från unionslagstiftarens val, anse att den omständigheten att ett av dessa två rekvisit är uppfyllt räcker för att fastställa att även det andra rekvisitet är uppfyllt.

45

Den första frågan ska följaktligen besvaras på följande sätt. Artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att förekomsten av en samhällsfara i den medlemsstat där den berörda tredjelandsmedborgaren befinner sig inte kan anses styrkt enbart på grund av att han eller hon genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott.

46

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att tillämpningen av denna bestämmelse förutsätter att den behöriga myndigheten har visat att den samhällsfara som berörda tredjelandsmedborgarens utgör i den medlemsstat där han eller hon befinner sig är verklig, faktisk och allvarlig och att återkallandet av flyktingstatus utgör en åtgärd som står i proportion till denna fara.

47

Som konstaterats i punkt 43 ovan kan flyktingstatus endast återkallas enligt artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 om två villkor är uppfyllda. Det andra villkoret är att det ska visas att den berörda tredjelandsmedborgaren utgör en samhällsfara i den medlemsstat där han eller hon befinner sig.

48

När det gäller att för det första fastställa räckvidden av begreppet samhällsfara i den mening som avses i denna bestämmelse, erinrar domstolen om att det framgår av dess fasta praxis att en unionsmedborgare som har använt sig av sin rätt till fri rörlighet, och vissa medlemmar av dennes familj, endast kan anses utgöra ett hot mot den allmänna ordningen om deras individuella beteende utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse i den berörda medlemsstaten (dom av den 12 december 2019, G.S. och V.G. (Hot mot den allmänna ordningen), C‑381/18 och C‑382/18, EU:C:2019:1072, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

49

Eftersom den hänskjutande domstolen bedömer att begreppet samhällsfara i den mening som avses i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 kan definieras på grundval av den standard som fastställts i denna rättspraxis, ska det understrykas att det inte generellt kan anses att varje hänvisning till ett hot mot den allmänna ordningen eller mot samhället uteslutande ska förstås som en hänvisning till ett individuellt beteende som utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse i den berörda medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2019, G.S. och V.G. (Hot mot den allmänna ordningen), C‑381/18 och C‑382/18, EU:C:2019:1072, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

50

För att ringa in innebörden av begreppet samhällsfara i den mening som avses i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 är det således nödvändigt att beakta dessa bestämmelsers ordalydelse, det sammanhang i vilket bestämmelserna förekommer och de mål som eftersträvas med den lagstiftning i vilken de ingår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2019, G.S. och V.G. (Hot mot den allmänna ordningen), C‑381/18 och C‑382/18, EU:C:2019:1072, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

51

Vad för det första gäller lydelsen av artikel 14.4 i direktiv 2011/95 ska det påpekas att den, till skillnad från bland annat artikel 27.2 andra stycket i direktiv 2004/38, inte uttryckligen kräver att den berörda tredjelandsmedborgarens beteende utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse för att tredjelandsmedborgaren ska kunna anses utgöra en samhällsfara.

52

Det framgår emellertid av själva ordalydelsen i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 att denna bestämmelse endast är tillämplig när den berörda tredjelandsmedborgaren ”utgör” en samhällsfara i den medlemsstat där han eller hon befinner sig, vilket tyder på att denna fara måste vara verklig och faktisk.

53

För det andra skulle, såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 86 i sitt förslag till avgörande, det uttryckliga kravet på att tredjelandsmedborgaren ”utgör” en sådan fara i stor utsträckning förlora sin verkan om redan en potentiell samhällsfara i denna medlemsstat skulle anses vara tillräcklig för att artikel 14.4 b ska vara tillämplig. Den omständigheten att det föreligger en lagakraftvunnen fällande dom för ett synnerligen allvarligt brott, vilket även det krävs enligt artikel 14.4 b, är normalt i sig sådan att det åtminstone kan fastställas att det föreligger en sådan potentiell fara.

54

Vad därefter gäller det sammanhang som artikel 14.4 i direktiv 2011/95 ingår i, ska det visserligen påpekas att artikel 23.4 liksom artiklarna 24 och 25 i direktivet, i motsats till artikel 14.4 b, direkt hänvisar till begreppet ”allmän ordning”, som den rättspraxis som nämns i punkt 48 ovan hänför sig till.

55

Det följer av domstolens praxis att det mot bakgrund av bland annat denna formulering enligt artikel 24.1 i nämnda direktiv endast är möjligt att neka uppehållstillstånd på grund av tvingande hänsyn till allmän ordning om den berörda tredjelandsmedborgaren utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2015, T., C‑373/13, EU:C:2015:413, punkterna 77–79).

56

Likväl kan användningen av uttrycket samhällsfara snarare än en hänvisning till ”allmän ordning” inte anses återspegla ett val att fastställa en standard som skiljer sig väsentligt från ovan i punkt 48 nämnda rättspraxis, eftersom de uttryck som används i såväl artikel 14.4 som artikel 21.2 i direktiv 2011/95 återspeglar de begrepp som används i artikel 33.2 i Genèvekonventionen, såsom har påpekats i punkt 34 ovan.

57

Det följer tvärtom av domstolens praxis att tillämpningen av artikel 21.2 i direktivet, vilken, såsom framgår av punkt 38 ovan, ska tolkas i överensstämmelse med artikel 14.4 i direktivet, är underkastad strängare villkor än de som medger tillämpning av artikel 24.1 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2015, T., C‑373/13, EU:C:2015:413, punkterna 72, 74 och 75).

58

Det framgår dessutom av domstolens praxis att enligt den allmänna systematiken i direktiv 2011/95 motiverar de grova brott som en tredjelandsmedborgare har begått innan han eller hon beviljades inresa som flykting en tillämpning av undantagsklausulen i artikel 12.2 b i direktivet, medan artiklarna 14.4 och 21.2 i direktivet gör det möjligt att beakta den faktiska fara som en tredjelandsmedborgare utgör (se, analogt, dom av den 9 november 2010, B och D, C‑57/09 och C‑101/09, EU:C:2010:661, punkt 101).

59

Slutligen innebär huvudsyftet med direktiv 2011/95 att artikel 14.4 b i direktivet ska tolkas restriktivt, såsom framgår av punkt 42 ovan.

60

Av det ovan anförda följer att en sådan åtgärd som avses i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 endast får vidtas om den berörda tredjelandsmedborgaren utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse i den medlemsstat där han eller hon befinner sig.

61

Vad för det andra gäller den behöriga myndighetens respektive tredjelandsmedborgarens respektive roller vid bedömningen av huruvida det föreligger ett sådant hot, framgår det av domstolens praxis att det ankommer på den behöriga myndigheten vid tillämpningen av denna bestämmelse att i varje enskilt fall göra en fullständig prövning av samtliga omständigheter i varje enskilt fall (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Ahmed, C‑369/17, EU:C:2018:713, punkterna 48 och 50 samt dom av den 22 september 2022, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl., C‑159/21, EU:C:2022:708, punkterna 72 och 92).

62

I detta sammanhang, och med hänsyn till bland annat att det i artikel 45.3 i direktiv 2013/32 föreskrivs att den behöriga myndighetens beslut att återkalla internationellt skydd ska innehålla de faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för beslutet, ska den behöriga myndigheten ha tillgång till samtliga relevanta uppgifter och, med beaktande av dessa uppgifter, göra sin egen bedömning av de faktiska omständigheterna, för att fatta sitt beslut i frågan och avge en fullständig motivering till detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl., C‑159/21, EU:C:2022:708, punkt 80).

63

Bland de omständigheter som ska beaktas för att bedöma om det föreligger en samhällsfara är det – även om förekomsten av ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse i allmänhet tyder på en benägenhet hos den berörda personen att uppföra sig på samma sätt även i framtiden – dock också möjligt att det tidigare beteendet i sig uppfyller villkoren för att kunna anses utgöra ett sådant hot (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 maj 2018, K. och H.F. (Uppehållsrätt och anklagelser och krigsförbrytelser), C‑331/16 och C‑366/16, EU:C:2018:296, punkt 56). Det är av särskild betydelse att den berörda tredjelandsmedborgaren genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott, eftersom unionslagstiftaren specifikt har hänvisat till förekomsten av en sådan dom och den, beroende på omständigheterna kring det brott som begåtts, kan bidra till att fastställa att det föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse i den berörda medlemsstaten.

64

Vad särskilt gäller frågan huruvida ett sådant hot är faktiskt framgår det såväl av svaret på den första frågan som av domstolens praxis att det inte automatiskt går att dra slutsatsen av den berörda tredjelandsmedborgarens anmärkningar i belastningsregistret att vederbörande kan bli föremål för den åtgärd som avses i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2016, CS, C‑304/14, EU:C:2016:674, punkt 41). Ju längre tid som gått mellan den lagakraftvunna fällande domen för ett synnerligen allvarligt brott och det beslut som fattas med stöd av denna bestämmelse, desto väsentligare är det att den behöriga myndigheten beaktar bland annat utvecklingen efter det att brottet begåtts, för att avgöra huruvida det föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot vid den tidpunkt då den ska besluta om återkallande av flyktingstatus.

65

Med hänsyn till att det i artikel 45.1 b i direktiv 2013/32 endast föreskrivs att den tredjelandsmedborgare vars internationella skydd den behöriga myndigheten avser att återkalla ska ha ”möjlighet” att ange skälen till varför det inte finns skäl att återkalla hans eller hennes skydd, kan det inte anses att den behöriga myndigheten, om tredjelandsmedborgaren inte lämnat några uppgifter om varför han eller hon inte längre utgör en samhällsfara, inte får presumera att det följer av en lagakraftvunnen dom för ett synnerligen allvarligt brott att tredjelandsmedborgaren utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse i den medlemsstat där han eller hon befinner sig.

66

För det tredje ska det påpekas att i en situation då den berörda medlemsstaten har visat att de båda villkoren i artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 är uppfyllda, har medlemsstaten möjlighet att vidta den åtgärd som anges i den bestämmelsen, men är inte skyldig att göra det (se, analogt, dom av den 24 juni 2015, T., C‑373/13, EU:C:2015:413, punkt 72, och dom av den 22 september 2022, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl., C‑159/21, EU:C:2022:708, punkt 81).

67

Denna valmöjlighet måste utövas under iakttagande av proportionalitetsprincipen, vilket innebär en avvägning mellan, å ena sidan, den samhällsfara som den berörda tredjelandsmedborgaren utgör i den medlemsstat där han eller hon befinner sig och, å andra sidan, skyddet enligt direktivet för personer som uppfyller de materiella villkoren i artikel 2 d i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 maj 2018, K. och H.F. (Uppehållsrätt och anklagelser om krigsförbrytelser), C‑331/16 och C‑366/16, EU:C:2018:296, punkt 62, dom av den12 december 2019, G.S. och V.G. (Hot mot den allmänna ordningen), C‑381/18 och C‑382/18, EU:C:2019:1072, punkt 64, och dom av den 9 februari 2023, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid m.fl. (Återkallande av en turkisk arbetstagares uppehållstillstånd), C‑402/21, EU:C:2023:77, punkt 72).

68

I samband med denna bedömning ska den behöriga myndigheten beakta de grundläggande rättigheter vars efterlevnad unionsrätten ska säkerställa, och i synnerhet kontrollera om det finns andra åtgärder som i mindre utsträckning inkräktar på flyktingars rättigheter och grundläggande rättigheter och som är lika effektiva för att säkerställa skyddet av samhället i den medlemsstat där den berörda tredjelandsmedborgaren befinner sig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 maj 2018, K. och H.F. (Uppehållsrätt och anklagelser om krigsförbrytelser), C‑331/16 och C‑366/16, EU:C:2018:296, punkterna 63 och 64).

69

Vid denna bedömning ska den behöriga myndigheten beakta den omständigheten att de berörda tredjelandsmedborgarna, för det fall flyktingstatus återkallas, fråntas denna status och således inte längre innehar samtliga rättigheter och förmåner som föreskrivs i direktiv 2011/95, men att de, i enlighet med artikel 14.6 i direktivet, fortsätter att åtnjuta ett visst antal rättigheter som föreskrivs i Genèvekonventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2019, M m.fl., (Återkallande av flyktingstatus), C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 99).

70

Artikel 14.6 i direktiv 2011/95 ska, i enlighet med artikel 78.1 FEUF och artikel 18 i stadgan, således tolkas så, att om en medlemsstat tillämpar någon av de möjligheter som anges i artikel 14.4 i direktivet, ska den tilldela den flykting som omfattas av någon av situationerna i dessa bestämmelser och som befinner sig på den medlemsstatens territorium i vart fall de rättigheter som föreskrivs i Genèvekonventionen och till vilka det uttryckligen hänvisas i artikel 14.6 i direktivet samt de rättigheter som föreskrivs i denna konvention och som inte kräver en laglig hemvist, utan att detta påverkar eventuella förbehåll som medlemsstaten har gjort (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) (C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 107).

71

Den andra och den tredje frågan ska följaktligen besvaras på följande sätt. Artikel 14.4 b i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att tillämpningen av denna bestämmelse förutsätter att den behöriga myndigheten visar att det hot som den berörda tredjelandsmedborgaren utgör mot ett grundläggande samhällsintresse i den medlemsstat där han eller hon befinner sig är verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt och att återkallandet av flyktingstatus utgör en åtgärd som står i proportion till detta hot.

72

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: