Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKATEN

ATHANASIOS RANTOS

föredraget den 11 april 2024(1)

Mål C‑792/22

Parchetul de pe lângă Judecătoria Rupea,

LV,

CRA,

LCM

Brottmål

mot

MG,

i närvaro av

SC Energotehnica SRL Sibiu

(begäran om förhandsavgörande från Curtea de Apel Braşov (Appellationsdomstolen i Braşov, Rumänien))

”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Direktiv 89/391/EEG – Åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet – Unionsrättens effektivitetsprincip – En arbetstagares dödsfall vid ett ingrepp – Brottmål och förvaltningsmål som pågår parallellt vid de nationella domstolarna – Lagakraftvunnen dom från förvaltningsdomstolen enligt vilken detta ingrepp inte utgör ett ’arbetsolycksfall’ – Nationella bestämmelser enligt vilka en sådan lagakraftvunnen dom har rättskraft för brottmålsdomstolen – Möjlighet för denna brottmålsdomstol att kvalificera nämnda ingrepp som ’arbetsolycksfall’ och utdöma straffrättsliga och civilrättsliga påföljder”

I.      Inledning

1.        Efter att en elektriker avlidit när han utförde ett ingrepp på en elektrisk installation, inleddes ett förvaltningsrättsligt förfarande mot det bolag som var offrets arbetsgivare. Parallellt inleddes ett brottmål mot den arbetsledande elektriker som arbetade för detta bolag för bristande iakttagande av lagbestämmelser om säkerhet och hälsa i arbetet och för dråp, i vilket den avlidne elektrikerns familj väckte civilrättslig talan om enskilt anspråk mot bolaget och den arbetsledande elektrikern.

2.        Efter det förvaltningsrättsliga förfarandet fastställde förvaltningsdomstolen, i en slutlig dom, att detta ingrepp inte utgjorde ett ”arbetsolycksfall”, vilket medförde att de förvaltningsrättsliga påföljder som detta bolag hade ålagts ogiltigförklarades. Vidare föreskrivs i de nationella bestämmelserna, såsom de har tolkats av konstitutionsdomstolen i den berörda medlemsstaten, att lagakraftvunna domar som andra rättsinstanser än brottmålsdomstolar har meddelat angående en prejudiciell fråga i ett brottmål har rättskraft för brottmålsdomstolen. Kvalificeringen av nämnda ingrepp som ett ”arbetsolycksfall” utgör en sådan prejudiciell fråga.

3.        Utgör direktiv 89/391/CEE,(2) vilket har till syfte att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet, hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken den brottmålsdomstol som ska pröva målet, är förhindrad att avgöra om detta ingrepp kan kvalificeras som ”arbetsolycksfall” och, således, att utdöma straffrättsliga eller civilrättsliga påföljder mot den arbetsledande elektrikern och arbetsgivaren? Detta är i huvudsak den fråga som Curtea de Apel Braşov (Appellationsdomstolen i Braşov, Rumänien), den nationella brottmålsdomstolen, har ställt.

4.        Detta mål, som är av ett slag som aldrig har prövats tidigare, ger domstolen tillfälle att ange hur de nationella rättsmedlen förhåller sig till varandra, för att de berörda parterna ska garanteras att unionsrättens effektivitetsprincip, särskilt skyddet för rätten till försvar, säkerställas inom ramen för genomförandet av direktiv 89/391.

II.    Tillämpliga bestämmelser

A.      Unionsrätt

5.        Avsnitt I direktiv 89/391, med rubriken ”Allmänna bestämmelser”, omfattar artiklarna 1–4 i detta avsnitt. Artikel 1 i detta direktiv, som har rubriken ”Tillämpningsområde”, har följande lydelse:

”1.      Syftet med detta direktiv är att initiera åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet.

2.       För det ändamålet innehåller direktivet dels allmänna principer för att förebygga yrkesbetingade risker, för arbetarskydd, för att eliminera riskfaktorer och faktorer, som kan förorsaka olycksfall, för information, samråd, avvägd medverkan i enlighet med nationell lagstiftning och/eller praxis samt utbildning av arbetstagarna och deras representanter, dels allmänna riktlinjer för genomförandet av dessa principer.

3.      Detta direktiv skall inte hindra tillämpningen av sådana gällande eller framtida bestämmelser i medlemsstaterna och i gemenskapen som är gynnsammare vad gäller skyddet för arbetstagarnas säkerhet och hälsa.”

6.        I artikel 4 i detta direktiv föreskrivs följande:

”1.      Medlemsstaterna skall vidta tillräckliga åtgärder för att säkerställa att arbetsgivare, arbetstagare och arbetstagarrepresentanter omfattas av sådana lagar och andra författningar som behövs för att bestämmelserna i detta direktiv skall kunna genomföras i praktiken.

2.      Medlemsstaterna skall i synnerhet se till att en ändamålsenlig kontroll och tillsyn säkerställs.”

7.        Artikel 5 i samma direktiv, som har rubriken ”Allmänna bestämmelser”, vilken ingår i avsnitt II i detta, med rubriken ”Arbetsgivarnas skyldigheter”, har följande lydelse:

”1.      Arbetsgivaren är skyldig att svara för att arbetstagarens säkerhet och hälsa tryggas i alla avseenden som är förbundna med arbetet.

…

3.      Arbetstagarnas skyldigheter på arbetarskyddsområdet skall inte inverka på arbetsgivarens ansvar.

4.      Detta direktiv skall inte inskränka medlemsstaternas möjlighet att vidta åtgärder för att upphäva eller begränsa arbetsgivarens ansvar i sådana situationer som är ovanliga och oförutsebara och som ligger utanför arbetsgivarens kontroll, eller för enstaka händelser vars konsekvenser inte skulle ha kunnat undvikas ens med den största noggrannhet.

Medlemsstaterna är inte skyldiga att begagna sig av möjligheten enligt första stycket.”

B.      Rumänsk rätt

1.      Strafflagen

8.        I artikel 192 i Legea nr. 286/2009 privind Codul penal (lag nr 286/2009 – strafflagen) av den 17 juli 2009,(3) i den version som var i kraft vid tidpunkten för händelserna i det nationella målet (nedan kallad strafflagen), med rubriken ”Dråp”, föreskrivs i punkt 2 följande:

”Dråp till följd av bristande iakttagande av rättsliga bestämmelser eller försiktighetsåtgärder som föreskrivs för utövandet av ett yrke eller en viss verksamhet ska medföra ett fängelsestraff på två till sju år. När åsidosättandet av de rättsliga bestämmelserna eller försiktighetsåtgärderna i sig utgör ett brott, ska bestämmelserna om brottets straffskala tillämpas.”

9.        I artikel 350 i denna lag, med rubriken ”Bristande iakttagande av lagbestämmelser om säkerhet och hälsa i arbetet”, föreskrivs i punkterna 1 och 3 följande:

”1)      Underlåtenhet att uppfylla skyldigheter och åtgärder som föreskrivs på området säkerhet och hälsa i arbetet ska, om den skapar en omedelbar risk för arbetsolycksfall eller yrkesrelaterad sjukdom, medföra fängelsestraff på sex månader till tre år eller böter.

…

3)      När de åtgärder som avses i punkterna 1 och 2 utgör försumligt handlande ska de medföra ett fängelsestraff på tre månader till ett år eller böter.”

2.      Straffprocesslagen

10.      Artikel 52 i Legea nr. 135/2010, privind Codul de procedură penală (lag nr 135/2010 – straffprocesslagen) av den 1 juli 2010,(4) i den version som var i kraft vid tidpunkten för händelserna i det nationella målet (nedan kallad straffprocesslagen), med rubriken ”Prejudiciella frågor”, har följande lydelse:

”1) Brottmålsdomstolen är behörig att pröva varje fråga som ska lösas innan tvisten kan biläggas, även om denna fråga till sin natur faller under en annan domstols behörighet, med undantag av de fall där behörigheten inte ligger hos rättsinstanserna.

2)      Brottmålsdomstolen ska pröva den prejudiciella frågan på grundval av de regler och bevismedel som är tillämpliga på det område som frågan rör.

3)      De lagakraftvunna domar som andra rättsinstanser än brottmålsdomstolar har meddelat angående en prejudiciell fråga i ett brottmål har rättskraft för brottmålsdomstolen, med undantag av omständigheter angående frågan huruvida ett brott föreligger.”

3.      Lag nr 319/2006

11.      Legea nr. 319/2006 a securităţii şi sănătăţii în muncă (lag nr 319/2006 om säkerhet och hälsa i arbetet) av den 14 juli 2006(5) (nedan kallad lag nr 319/2006), införlivar direktiv 89/391 med den rumänska lagstiftningen. I artikel 5 g i denna lag föreskrivs följande:

”I denna lag gäller följande definitioner:

…

g)      arbetsolycksfall – en svår kroppsskada eller en akut yrkesrelaterad förgiftning som inträffar under arbetet eller vid utövande av tjänsteuppdrag och som resulterar i att arbetstagaren tillfälligt är arbetsoförmögen i minst tre kalenderdagar, blir invalidiserad eller avlider.”

12.      I artikel 7.4 c i nämnda lag föreskrivs följande:

”Med förbehåll för övriga bestämmelser i denna lag, ska arbetsgivaren, mot bakgrund av karaktären av bolagets och/eller enhetens verksamheter

…

c)      beakta arbetstagarnas förmågor avseende säkerhet och hälsa när de anförtros en uppgift.”

13.      Artikel 20.1 b i denna lag har följande lydelse:

”Arbetsgivaren ska säkerställa villkor som gör det möjligt för varje arbetstagare att erhålla tillräcklig och lämplig information avseende säkerhet och hälsa i arbetet, bland annat i form av specifika upplysningar och instruktioner på arbetstagarens arbetsplats och avseende vederbörandes tjänst,

…

b)      vid en ändrad anställning eller en omplacering.”

14.      Artikel 22 i lag nr 319/2006 har följande lydelse:

”Varje arbetstagare ska utföra sitt arbete i enlighet med sin utbildning eller sin förberedelse och enligt de instruktioner som han eller hon har mottagit av sin arbetsgivare, i syfte att inte utsätta sig, eller utsätta andra personer, som kan påverkas av vederbörandes handlande eller underlåtande inom ramen för hans eller hennes arbete, för risker för olycka eller yrkesrelaterad sjukdom.”

4.      Beslut nr 1146/2006

15.      I bilaga I Hotărârea Guvernului nr. 1146/2006 privind cerințele minime de securitate și sănătate pentru utilizarea în muncă de către lucrători a echipamentelor de muncă (regeringsdekret nr 1146/2006 om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagarens användning av arbetsutrustning) av den 30 augusti 2006(6) (nedan kallat beslut nr 1146/2006) föreskrivs följande:

”…

3.3.2.1.      Avseende elektriska installationer och elektrisk arbetsutrustning ska skydd mot elchock vid direkt beröring säkerställas genom tekniska åtgärder, vilka ska kompletteras med organisationsåtgärder.

…

3.3.2.3.      Skydd mot elchock till följd av direkt beröring ska säkerställas genom följande organisationsåtgärder:

a)      Arbeten på elektriska anläggningar (felsökning, reparationer, anslutningar, etcetera) får enbart utföras av kvalificerade elektriker som har auktoriserats och utbildats för detta specifika arbete.

b)      Ingreppen ska utföras på grundval av arbetsordrar.

…

e)      Arbetsinstruktioner ska fastställas för varje ingrepp på elektriska anläggningar.

…

3.3.2.4.      Ingrepp på anläggningar, maskiner, utrustning och apparater med användning av elektricitet ska endast tillåtas på grundval av följande arbetsordrar:

…

d)      muntliga ordrar (DV),

…

3.3.23.1.      Elektriskt isolerande personlig skyddsutrustning ska användas vid arbeten på elektriska installationer eller elektrisk arbetsutrustning som utförs med eller utan frånkoppling av strömtillförseln.

…

3.3.23.4.      Arbeten på elektriska installationer och elektrisk arbetsutrustning utan frånkoppling av strömtillförseln ska utföras av personal som har auktoriserats för arbete med påkopplad strömtillförsel.

…”

III. Det nationella målet, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

16.      Det framgår av beslutet om hänskjutande att en elektriker som arbetade hos Energotehnica (nedan kallad offret) avled, den 5 september 2017, av en elchock när han utförde ett ingrepp som bestod i att byta ut en belysningsarmatur utomhus från en lågspänningsmast på en gård med djurhållning i kommunen Ticușu i regionen Brașov (Rumänien) (nedan kallat det aktuella ingreppet).

17.      Inom ramen för ett administrativt förfarande gjorde Inspectoratul Teritorial de Muncă Brașov (den territoriella yrkesinspektionen i Brașov, Rumänien, nedan kallad yrkesinspektionen) en utredning, som bestod i att höra vittnen och inhämta relevanta dokument avseende säkerhet och hälsa i arbetet. Efter denna utredning upprättade yrkesinspektionen den 9 september 2019 en utredningsrapport (nedan kallad utredningsrapporten), i vilken den kvalificerade det aktuella ingreppet som ”ett arbetsolycksfall med dödlig utgång”.

18.      Yrkesinspektionen ålade Energotehnica administrativa böter för att ha godkänt ingreppet på en anläggning i drift, utan frånkoppling av strömtillförseln, av personal som inte hade auktoriserats och som saknade utbildning, och för att inte ha informerat arbetstagaren om den utrustning som omfattades av specifika utbildningsmoment. Dessa påföljder kom inte att tillämpas i praktiken, på grund av att de sköts upp fram till utgången av brottmålsförfarandet. Ingen administrativ påföljd ålades någon anställd i detta bolag eftersom, enligt artikel 39.1 i lag nr 319/2006, endast handlanden som utförs av arbetsgivare, och inte av arbetstagare, som befinner sig i en av de situationer som anges i denna lag utgör administrativa brott.

19.      Energotehnica väckte vid Tribunalul Sibiu (förstainstansdomstol i Sibiu, Rumänien) en förvaltningsrättslig talan mot yrkesinspektionen och yrkade att utredningsrapporten skulle ogiltigförklaras. Endast två vittnen, som var arbetskollegor till offret, hördes i målet. I dom av den 10 februari 2021 biföll denna domstol talan och ogiltigförklarade rapporten i den del den avsåg konstaterandena avseende Energotehnica. Nämnda domstol ansåg, för det första, att det aktuella ingreppet hade skett utanför arbetstiden och, för det andra, att det inte förelåg någon bevisning som styrkte att offret hade getts en muntlig order att utföra detta ingrepp. Yrkesinspektionen överklagade denna dom till Curtea de Apel Alba Iulia (Appellationsdomstolen i Alba Iulia, Rumänien), vilken, i en dom av den 14 juni 2021, biföll Energotehnicas yrkande om att överklagandet skulle ogillas och lämnade överklagandet utan bifall med motiveringen att det var ogrundat.

20.      Parallellt med det förvaltningsrättsliga målet inledde åklagarmyndigheten i Parchetul de pe lângă Judecătoria Rupea (Åklagarmyndigheten vid förstainstansdomstolen i Rupea, Rumänien) ett brottmålsförfarande. Genom stämningsansökan av den 31 juli 2020 väckte åklagarmyndigheten, vid Judecătoria Rupea (Förstainstansdomstolen i Rupea, Rumänien), en talan mot MG, i egenskap av arbetsledande elektriker anställd av Energotehnica, avseende följande brott: Bristande iakttagande av de lagbestämmelser om säkerhet och hälsa i arbetet som föreskrivs i artikel 350.1 och 350.3 i strafflagen samt dråp enligt artikel 192.2 i strafflagen, med tillämpning av artikel 38.1 i denna lag, avseende faktisk medverkan till brott. I denna stämningsansökan angavs att MG, som var ansvarig på arbetsplatsen och vars specifika uppgifter var att organisera arbetet, utbilda personalen och vidta åtgärder för att garantera säkerheten i arbetet samt användning av den skyddsutrustning som föreskrevs i för varje arbetsplats specifika instruktioner, den 5 september 2017, omkring kl. 18.00, när arbetstiden var slut, gav offret, som befann sig under dennes arbetsledning, en muntlig arbetsorder om att utföra det aktuella ingreppet utan att erforderliga åtgärder för hälsa och säkerhet i arbetet vidtogs (det vill säga att enbart anförtro denna uppgift till personal som var kvalificerade elektriker med behörighet och utbildning att utföra det aktuella arbetet under arbetsledarens uppsikt). Detta ingrepp utfördes utan att strömtillförseln i den elektriska anläggningen frånkopplats och utan att elektriskt isolerande skyddshandskar användes.

21.      Inom ramen för detta brottmål mot MG, hördes ögonvittnena och de relevanta dokumenten rörande hälsa och säkerhet i arbetet fördes till handlingarna i målet. Även handlingarna från utredningen av det aktuella ingreppet, inbegripet utredningsrapporten, fördes till handlingarna i målet. I detta brottmål väckte LV, CRA och LCM, det vill säga offrets efterlevande maka, dotter respektive son (nedan kallade målsägandena), en civilrättslig talan om enskilt anspråk och yrkade att MG och Energotehnica skulle förpliktas att betala skadestånd med anledning av offrets dödsfall. Det gjordes inte någon brottsutredning avseende Energotehnica, som endast har en ställning som civilrättsligt ansvarig part, i den meningen att detta bolag, enligt rumänsk civilrätt, har en lagstadgad eller avtalsmässig skyldighet att helt eller delvis, ensam eller solidariskt, ersätta den skada som brottet har medfört och ska hållas ansvarigt i förfarandet.

22.      Genom dom i brottmålet av den 24 december 2001 frikände Judecătoria Rupea (Förstainstansdomstolen i Rupea, Rumänien) MG från brotten gällande att han inte iakttagit lagbestämmelserna om säkerhet och hälsa i arbetet samt gällande dråp. Vidare ogillade denna domstol den civilrättsliga talan om enskilt anspråk som målsägandena hade väckt mot MG och Energotehnica. Judecătoria Rupea (Förstainstansdomstolen i Rupea, Rumänien) ansåg för det första att det inte fanns bevis för att det var ställt utom rimligt tvivel att MG hade gett en muntlig order om att utföra det aktuella ingreppet, eftersom den enda utsagan som direkt bekräftade denna order var ett ögonvittnes utsaga som emellertid inte styrkts av någon direkt bevisning. Andra arbetstagare som också var närvarande har nekat till att de hört denna order. Denna domstol konstaterade, för det andra, att det aktuella ingreppet ägt rum omkring kl. 18.30–18.40, det vill säga efter arbetstidens slut (vilken anses infalla mellan kl. 17.00 och kl. 18.00), varför detta ingrepp inte kunde kvalificeras som ”arbetsolycksfall”.

23.      Åklagaren och målsägandena överklagade denna dom till Curtea de Apel Brașov (Appellationsdomstolen i Brașov), den hänskjutande domstolen. Vid denna domstol gjorde åklagaren gällande att det fanns bevis för att det var ställt utom rimligt tvivel att MG hade gett offret den muntliga ordern om att utföra det aktuella ingreppet. Åklagaren hänvisade till ett ögonvittnes utsaga, som bekräftats av uttalanden från andra arbetstagare som var närvarande på platsen. Målsägandena har hävdat att det fanns bevis för anklagelsen och hänvisat till samma ögonvittnes utsaga och till utredningsrapporten.

24.      Den hänskjutande domstolen har angett att den, då den har att pröva ett överklagande i ett brottmål mot MG, har en skyldighet att pröva målet utifrån samtliga rättsliga och faktiska aspekter, eftersom överklagandet är ett rättsmedel med fullt överförande verkan. Under dessa omständigheter skulle denna domstol kunna pröva de bevis som frambringats i första instans en gång till och pröva nya bevis samt göra en ny samlad bedömning av bevisningen. Denna domstol har emellertid anfört att Tribunalul Sibiu (Förstainstansrätten i Sibiu) redan har prövat de faktiska omständigheterna i det nationella målet och angett att det aktuella ingreppet inte utgjorde ett arbetsolycksfall. Den hänskjutande domstolen har även betonat att detta övervägande kan vara bindande för den, eftersom det rör sig om en ”prejudiciell fråga” i brottmålet, i den mening som avses i artikel 52 i straffprocesslagen.

25.      Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende påpekat att Curtea Constituțională (Författningsdomstolen, Rumänien), i dom nr 102/2021 av den 17 februari 2021, biföll en invändning om författningsstridighet avseende artikel 52.3 i straffprocesslagen, i vilken föreskrevs att lagakraftvunna domar som andra rättsinstanser än brottmålsdomstolar har meddelat angående en prejudiciell fråga hade rättskraft för brottmålsdomstolen, med undantag av omständigheter angående frågan huruvida ett brott föreligger. Curtea Constituțională (Författningsdomstolen, Rumänien) konstaterade således att uttrycket ”med undantag av omständigheter angående frågan huruvida ett brott föreligger” i denna bestämmelse var författningsstridigt. Curtea Constituțională (Författningsdomstolen, Rumänien) slog därvid bland annat fast att prejudiciella frågor utgör aspekter i målet av icke straffrättslig karaktär som ska lösas innan det meddelas avgörande om saken i brottmålet och rör ett grundläggande rekvisit för brottets uppbyggnad, såsom situationen innan ett brott begås eller en grundläggande beståndsdel av ett brott.

26.      I förevarande fall utgör, enligt den hänskjutande domstolen, kvalificeringen av det aktuella ingreppet som ”arbetsolycksfall” ett grundläggande rekvisit för brottets uppbyggnad, som har karaktären av ett faktiskt eller rättsligt villkor och det är nödvändigt att fastställa huruvida detta villkor är uppfyllt för att kunna meddela ett rättvist avgörande i brottmålet. Det kan därför betraktas som en ”prejudiciell fråga”, i den mening som avses i artikel 52.3 i straffprocesslagen.

27.      Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att Tribunalul Sibiu (Förstainstansdomstolen i Sibiu) eller Curtea de Apel Alba Iulia (Appellationsdomstolen i Alba Iulia) hade möjlighet att förklara målet vilande på olika processrättsliga grunder, bland annat med stöd av bestämmelsen att tvistemål måste avvakta utgången av brottmål, såsom den föreskrivs i den rumänska civilprocesslagen. I förevarande mål gjordes det emellertid inte vid förvaltningsdomstolarna gällande att målet skulle vilandeförklaras på grund av att ett brottmål pågick och ingen processrättslig sanktion fastställdes då vilandeförklaringen av målet är fakultativ för en tvistemålsdomstol, i enlighet med bestämmelserna i denna civilprocesslag.

28.      Den hänskjutande domstolen har tillagt att den, då målsägandena i brottmålet inte deltog i det förvaltningsrättsliga förfarandet och arbetsgivaren vann detta sistnämnda mål enbart mot den behöriga myndigheten (det vill säga yrkesinspektionen), ska frikänna MG från de brott som han står anklagad för, vilket medför att målsägandenas civilrättsliga talan ska ogillas om den, i enlighet med Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolen, Rumänien) dom nr 102/2021, gav rättskraft åt förvaltningsdomstolens dom i vilken det aktuella ingreppet kvalificerades som icke-relaterat till arbetet. En sådan situation skulle emellertid innebära ett åsidosättande av principen om skydd av arbetstagare och principen om arbetsgivarens ansvar som föreskrivs i artikel 1.1 och 1.2 samt artikel 5.1 i direktiv 89/391, jämförda med artikel 31.1 i Europeiska unionens stadga för de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

29.      Mot denna bakgrund har Curtea de Apel Braşov (Appellationsdomstolen i Braşov, Rumänien) beslutat att förklara målet vilande och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1)      Utgör principerna om skydd av arbetstagare och om arbetsgivarens ansvar enligt artiklarna 1.1, 1.2 och 5.1 i [direktiv 89/391] som har införlivats med nationell rätt genom [lag nr 319/2006], jämförda med artikel 31.1 i [stadgan], hinder för en lagstiftning såsom den som är tillämplig i det nationella målet, [såsom den har tolkats] i ett beslut från den nationella författningsdomstolen, enligt vilken en förvaltningsdomstol på arbetsgivarens begäran, i en tvist mot enbart den statliga myndigheten, genom ett slutligt beslut kan slå fast att en händelse inte kan kvalificeras som ett arbetsolycksfall i den mening som avses i direktivet, med den följden att en brottmålsdomstol – vid vilken dels den allmänna åklagaren har väckt åtal mot den ansvariga arbetstagaren, dels målsägandena har väckt civilrättslig talan om enskilt anspråk mot ovannämnda arbetsgivare i dennes egenskap av civilrättsligt ansvarig part i brottmålet och mot dess anställde – inte får meddela ett annorlunda beslut vad gäller kvalificeringen av samma händelse som ett arbetsolycksfall, när det beaktas att denna kvalificering utgör ett rekvisit för de brott som utgör saken i brottmålet (om detta rekvisit inte är uppfyllt går det inte att fastställa huruvida det finns ett straffrättsligt ansvar eller ett civilrättsligt ansvar vid sidan av det straffrättsliga), med hänsyn tagen till rättskraften hos den lagakraftvunna dom som har meddelats av förvaltningsdomstolen?

2)      Om [den första frågan] besvaras jakande, ska då principen om unionsrättens företräde tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning eller praxis enligt vilken de nationella allmänna domstolarna är bundna av beslut från den nationella författningsdomstolen och därför inte, utan att göra sig skyldiga till en disciplinförseelse, med stöd av sin egen behörighet kan avstå från att tillämpa den rättspraxis som följer av dessa beslut, trots att de mot bakgrund av en dom från EU-domstolen finner att denna rättspraxis strider mot artiklarna 1.1, 1.2 och 5.1 i rådets direktiv 89/391/EEG, som har införlivats med nationell rätt genom lag nr 319/2006, jämförda med artikel 31.1 i [stadgan]?”

30.      Parchetul de pe lângă Judecătoria Rupea (Åklagarmyndigheten vid förstainstansdomstolen i Rupea, Rumänien), den rumänska regeringen och Europeiska kommissionen har gett in skriftliga yttranden till domstolen.

31.      I enlighet med domstolens begäran, kommer jag i detta förslag till avgörande att fokusera på en bedömning av den första tolkningsfrågan.

IV.    Rättslig bedömning

32.      Genom sin första tolkningsfråga, har den hänskjutande domstolen i huvudsak önskat få klarhet i om direktiv 89/391 ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en förvaltningsdomstol, genom en slutlig dom som har rättskraft för en brottmålsdomstol, får slå fast att en händelse inte utgör ett ”arbetsolycksfall”, vilket medför att den brottmålsdomstol vid vilken talan har väckts inte kan utdöma straffrättsliga eller civilrättsliga påföljder för den arbetstagare som är platsansvarig och för arbetsgivaren.

A.      Huruvida den första tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning

33.      Den rumänska regeringen har, i sitt skriftliga yttrande, gjort en invändning om rättegångshinder beträffande den första tolkningsfrågan och, därmed, även gällande den andra tolkningsfrågan. Invändningen har för det första gjorts på grund av att den nationella bestämmelse vars förenlighet med direktiv 89/391 har ifrågasatts, nämligen artikel 52 i straffprocesslagen, avser frågan om rättskraft. För det andra föreskrivs i artikel 5.1 i detta direktiv en allmän säkerhetsskyldighet som åligger arbetsgivaren, utan att någon specifik form av ansvar anges. Det nationella målet avser emellertid en arbetstagares straffrättsliga ansvar för en annan arbetstagares dödsfall, medan nämnda direktiv, av vilket en tolkning har begärts, rör arbetsgivarens skyldigheter i förhållande till arbetstagarna. Följaktligen har den hänskjutande domstolen inte ombetts att uttala sig om ett rättsligt förhållande som omfattas av detta direktivs tillämpningsområde.

34.      Det ska i förevarande mål påpekas att offrets familj har väckt talan om enskilt anspråk mot MG och Energotehnica vid den hänskjutande domstolen. Följaktligen har en talan väckts vid denna domstol mot arbetsgivaren, vars civilrättsliga ansvar kan göras gällande om det aktuella ingreppet kvalificeras som ”arbetsolycksfall”. Vidare är frågan om att utdöma civilrättsliga påföljder för arbetsgivaren knuten till räckvidden av principen om att den av förvaltningsdomstolens meddelade domen äger rättskraft. Således har de processrättsliga villkor för att väcka talan som föreskrivs i de aktuella nationella bestämmelserna en anknytning till arbetsgivarens ansvar för det fall denne, inom ramen för den berörda medlemsstatens genomförande av direktiv 89/391, inte har säkerställt skyddet av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet.

35.      Följaktligen anser jag att den första tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning.

B.      Svar på den första tolkningsfrågan

36.      Det ska erinras om att direktiv 89/391 antogs på grundval av artikel 118 A i EEG‑fördraget (nu, efter ändring, artikel 153 FEUF), enlig vilken medlemsstaterna förbinder sig att främja förbättringar av skyddet för arbetstagarnas hälsa och säkerhet i arbetet och sträva efter att harmonisera dessa villkor samtidigt som redan gjorda förbättringar på detta område bibehålls. I artikel 1.1 och 1.2 i direktivet anges således att detta har till syfte att initiera åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet och att det, för detta ändamål, innehåller dels allmänna principer för att förebygga yrkesbetingade risker, för arbetarskydd, för att eliminera riskfaktorer och faktorer, som kan förorsaka olycksfall, för information, samråd, avvägd medverkan i enlighet med nationell lagstiftning och/eller praxis samt utbildning av arbetstagarna och deras representanter, dels allmänna riktlinjer för genomförandet av dessa principer.

37.      Vidare föreskriver artikel 4 i detta direktiv, i dess punkt 1, att medlemsstaterna skall vidta tillräckliga åtgärder för att säkerställa att arbetsgivare, arbetstagare och arbetstagarrepresentanter omfattas av sådana lagar och andra författningar som behövs för att bestämmelserna i detta direktiv skall kunna genomföras i praktiken. I dess punkt 2 föreskrivs att medlemsstaterna i synnerhet ska se till att en ändamålsenlig kontroll och tillsyn säkerställs.(7) I artikel 5.1 i direktiv 89/391 föreskrivs även att arbetsgivaren är skyldig att svara för att arbetstagarens säkerhet och hälsa tryggas i alla avseenden som är förbundna med arbetet. Enligt domstolens praxis framgår det inte att arbetsgivaren har ett strikt ansvar enligt artikel 5.1 i direktiv 89/391. I denna bestämmelse slås endast arbetsgivarens allmänna skyldighet att garantera säkerheten på arbetsplatsen fast. Ingenting sägs om formen för ansvaret.(8)

38.      I artikel 5.3 och 5.4 preciseras att arbetstagarnas skyldigheter på arbetarskyddsområdet inte ska inverka på arbetsgivarens ansvar och att detta direktiv inte ska inskränka medlemsstaternas möjlighet att vidta åtgärder för att upphäva eller begränsa arbetsgivarens ansvar i sådana situationer som är ovanliga och oförutsebara och som ligger utanför arbetsgivarens kontroll, eller för enstaka händelser vars konsekvenser inte skulle ha kunnat undvikas ens med den största noggrannhet.

39.      Det framgår av lydelsen i direktiv 89/391 att även om detta hänför till arbetsgivarens ansvar som princip och fastställer allmänna skyldigheter avseende skyddet av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i alla aspekter som är knutna till arbetet, innehåller det inte någon specifik bestämmelse om påföljder som medlemsstaterna ska ålägga arbetsgivare som inte har iakttagit sina skyldigheter. Vidare har flera särdirektiv, i den mening som avses i artikel 16.1 i direktiv 89/391,(9) antagits av unionslagstiftaren, däribland direktiven 89/654/EEG,(10) 89/656/EEG(11) och 2009/104/EG(12). Dessa direktiv innehåller emellertid inte fler specifika bestämmelser avseende påföljder att ålägga arbetsgivare som inte har säkerställt skyddet av arbetstagarnas säkerhet och hälsa.(13)

40.      Vidare föreskriver artikel 31 i stadgan, som har rubriken ”Rättvisa arbetsförhållanden”, i punkt 1 att ”[v]arje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden”. Följaktligen gäller denna bestämmelse, till vilken den hänskjutande domstolen har hänvisat i sin första tolkningsfråga, inte de sanktioner som kan utdömas när skyddet av arbetstagarnas säkerhet och hälsa inte har garanterats.

41.      Vad specifikt avser det aktuella ingreppet, vars kvalificering som ”arbetsolycksfall” är föremålet för det nationella målet, vill jag påpeka att unionen, enligt artikel 34.1 i stadgan, erkänner och respekterar rätten till tillgång till social trygghet och sociala förmåner som garanterar skydd i sådana fall som bland annat olyckor i arbetet. Däremot reglerar inte unionsrätten, för närvarande, vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att en händelse ska kunna kvalificeras som ”arbetsolycksfall”, vilka sanktioner som ska tillämpas på arbetsgivaren till följd av en sådan skada eller villkoren för fastställandet av vilken ersättning som ska beviljas offret.

42.      I förevarande fall har den hänskjutande domstolen önskat få klarhet i huruvida den processuella bestämmelse som föreskrivs i den nationella lagstiftningen är förenlig med unionsrätten. Enligt denna bestämmelse har ett slutligt beslut i vilket en förvaltningsdomstol har slagit fast att det aktuella ingreppet inte utgör ett ”arbetsolycksfall” rättskraft för denna domstol, det vill säga en brottmålsdomstol, vilket medför att den inte kan utdöma en straffrättslig påföljd mot MG samt civilrättsliga påföljder mot denne och/eller mot Energotehnica.(14)

43.      Det framgår i detta hänseende av domstolens praxis att i avsaknad av unionsbestämmelser på området ankommer det på varje medlemsstat, enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi, att fastställa de regler för det administrativa förfarandet och domstolsförfarandet som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har till följd av unionsrätten.(15) Nämnda regler får inte vara varken mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som syftar till att skydda rättigheter som följer av den nationella rättsordningen (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen).(16) Vidare, vad specifikt gäller rättskraft och i avsaknad av unionsbestämmelser på området, bestäms formerna för att genomföra principen om rättskraft även av medlemsstaternas nationella rättsordningar enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Principerna om likvärdighet och effektivitet ska dock iakttas.(17)

44.      Vad avser effektivitetsprincipen ska, enligt domstolens praxis, varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet vid nationella domstolar och andra myndigheter betraktat som en helhet samt förfarandets förlopp och särdrag. Utifrån detta perspektiv måste, i förekommande fall, grundläggande principer i det nationella domstolsväsendet beaktas, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning.(18)

45.      Med andra ord måste medlemsstaterna, när de definierar de processuella regler som ska gälla för de rättsmedel som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter som följer av direktiv 89/391, säkerställa att rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol iakttas i enlighet med artikel 47 i stadgan, i vilken principen om ett effektivt domstolsskydd stadfästs.(19)

46.      Följaktligen är medlemsstaterna, vid valet av sanktioner, skyldiga att iaktta effektivitetsprincipen, enligt vilken det ska införas effektiva och avskräckande sanktioner. I princip krävs det dock inte att dessa sanktioner är av något särskilt slag.(20) Dessa sanktioner kan även vara straffrättsliga och/eller civilrättsliga. Om sanktioner inte åläggs en arbetsgivare som inte iakttar de nationella bestämmelser som genomför direktiv 89/391, det vill säga i förevarande mål lag nr 319/2006, skulle den ändamålsenliga verkan och det effektiva skyddet av de rättigheter som garanteras i detta direktiv äventyras, trots att artikel 153.1 a FEUF har till syfte att förbättra arbetsmiljön för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet.

47.      Det nationella målet gäller möjligheten att ålägga straffrättsliga och civilrättsliga påföljder med anknytning, inte till principen ne bis in idem,(21) utan till principen om rättskraft, eftersom förvaltningsdomstolen redan har fastställt att det aktuella ingreppet inte kunde kvalificeras som ”arbetsolycksfall”. Det ska i detta hänseende påpekas att en tillämpning av principen om att straffrätten håller kvar civilrätten i utgångsläget (”le pénal tient le civil en l’état”), innebär att det i fall där både civilrättslig talan och straffrättsligt åtal har väckts avseende samma faktiska omständigheter åligger den civilrättsliga domstolen att vilandeförklara målet till dess att det föreligger en lagakraftvunnen straffrättslig dom.(22) I förevarande mål tillämpar den rumänska rätten en motsatt princip, det vill säga att civilrätten(23) håller kvar straffrätten i utgångsläget. Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att förvaltningsdomstolen, i det nationella målet, hade kunnat vilandeförklara målet i väntan på den slutliga domen i brottmålet, men att en sådan vilandeförklaring är fakultativ för en förvaltningsdomstol, vilket skulle medföra en tillämpning av artikel 52.3 i straffprocesslagen, enligt vilken de lagakraftvunna domar som andra rättsinstanser än brottmålsdomstolar har meddelat angående en prejudiciell fråga i ett brottmål har rättskraft för brottmålsdomstolen.(24)

48.      Mot bakgrund av domstolens praxis, kan det konstateras att en sådan bestämmelse inte strider mot unionsrätten då den gör det möjligt att förhindra att motstridiga beslut fattas som kan strida mot rättssäkerhetsprincipen,(25) med förbehåll för att, såsom anges i punkt 43 i detta förslag till avgörande, unionsrättens effektivitetsprincip iakttas.

49.      Det ska tilläggas att när en förvaltningsdomstol gör en prövning i sak, med en detaljerad bedömning av alla bevis avseende kvalificeringen av en händelse som ”arbetsolycksfall”, kan inte enbart den omständigheten att förvaltningsdomstolen har en mer framträdande roll i förhållande till brottmålsdomstolen i sig innebära en sämre rättsskipning. Ett brottmål kan nämligen inte, per definition, anses vara mer gynnsamt för offret och/eller målsägandena än ett förvaltningsrättsligt förfarande eftersom, som föreskrivs i artikel 48.1 i stadgan – vars innehåll motsvarar artikel 6.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 – var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse ska betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen fastställts.(26) En person som står åtalad vid en brottmålsdomstol ska således åtnjuta rätten till oskuldspresumtion.

50.      I förevarande mål har den hänskjutande domstolen understrukit att det förvaltningsrättsliga målet endast gällde Energotehnica mot yrkesinspektionen och att varken åklagaren eller målsägandena var inblandade i detta förfarande, medan de är företrädda i brottmålet.

51.      I detta hänseende framgår det inte klart av beslutet om hänskjutande huruvida målsägandena hade någon faktisk möjlighet att ingripa vid förvaltningsdomstolen för att, bland annat, frambringa bevis till stöd för att det aktuella ingripandet ska kvalificeras som ”arbetsolycksfall”. Om detta var fallet och även för det fall att de, i praktiken, inte ingrep, utgör inte direktiv 89/391 hinder för en lagstiftning enligt vilken en förvaltningsdomstol slutligt får fastställa att en händelse inte utgör ett arbetsolycksfall i ett avgörande som har rättskraft vid brottmålsdomstolen.

52.      Däremot anser jag, för det fall målsägandena fråntagits möjligheten att ingripa vid förvaltningsdomstolen, att unionsrättens effektivitetsprincip inte har iakttagits. Denna princip innebär nämligen, som anges i punkt 44 i detta förslag till avgörande, att rätten till försvar ska iakttas och, bland annat, att de berörda parterna har beretts tillfälle att yttra sig på ett ändamålsenligt sätt. I detta hänseende förefaller det, i förevarande mål, otänkbart att offrets familj skulle fråntas den rätt till ett effektivt domstolsskydd som garanteras i artikel 47 i stadgan, det vill säga att denna familj inte får tillgång till domstolarna.(27)

53.      Således ska målsägandena, i denna situation, såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande, vara garanterade att, vid brottmålsdomstolen, kunna lägga fram nya bevis som inte har kunnat diskuteras vid förvaltningsdomstolen, bland annat beträffande frågan om det aktuella ingreppet kan kvalificeras som ”arbetsolycksfall”. En förvaltningsdomstols slutliga dom kan således ha rättskraft vid brottmålsdomstolen och denna domstol måste ge målsägandena en möjlighet att ingripa vid denna även om denna situation, i slutändan, svårligen kan förenas med iakttagandet av rättssäkerhetsprincipen, eftersom ett sådant ingrepp kan leda till motstridiga domar mellan förvaltningsdomstolar och brottmålsdomstolar. Om så är fallet ankommer det på den berörda medlemsstaten att välja de processuella mekanismer som den anser vara bäst anpassade för att göra det möjligt att förena sådana motstridiga domar.(28)

54.      Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen ska besvara den första tolkningsfrågan på så sätt att direktiv 89/391 ska tolkas så, att det inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en förvaltningsdomstol, genom en slutlig dom som har rättskraft för brottmålsdomstolen, får fastställa att en händelse inte utgör ett ”arbetsolycksfall”, med följden att brottmålsdomstolen är förhindrad att utdöma straffrättsliga och civilrättsliga påföljder gentemot den platsansvariga arbetstagaren och gentemot arbetsgivaren, under förutsättning att iakttagandet av unionsrättens effektivitetsprincip garanteras, vilket innebär att målsägandena ska ha en faktisk möjlighet att lägga fram bevis för att denna händelse ska kvalificeras som ”arbetsolycksfall” vid brottmålsdomstolen om de inte har beretts någon möjlighet att lägga fram denna bevisning vid förvaltningsdomstolen.

V.      Förslag till avgörande

55.      Mot bakgrund av det ovan anförda, föreslår jag att domstolen ska besvara den första tolkningsfråga som Curtea de Apel Braşov (Appellationsdomstolen i Braşov, Rumänien) har ställt på följande sätt:

Rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet

ska tolkas på så sätt att

det inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en förvaltningsdomstol, genom en slutlig dom som har rättskraft för brottmålsdomstolen, får fastställa att en händelse inte utgör ett ”arbetsolycksfall”, med följden att brottmålsdomstolen är förhindrad att utdöma straffrättsliga och civilrättsliga påföljder gentemot den platsansvariga arbetstagaren och gentemot arbetsgivaren, under förutsättning att iakttagandet av unionsrättens effektivitetsprincip garanteras, vilket innebär att målsägandena ska ha en faktisk möjlighet att lägga fram bevis för att denna händelse ska kvalificeras som ”arbetsolycksfall” vid brottmålsdomstolen om de inte har beretts någon möjlighet att lägga fram denna bevisning vid förvaltningsdomstolen.

1      Originalspråk: franska.

2      Rådets direktiv av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (EGT L 183, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146). Gällande förfarandet för antagande av detta direktiv, se Walters, D., “The Framework Directive », Regulating Health and Safety Management in the European Union : A Study of the Dynamics of Change, Bruxelles”, P.I.E. Peter Lang S.A., 2002, s. 39–57.

3      Monitorul Oficial al României, del I, nr 510 av den 24 juli 2009.

4      Monitorul Oficial al României, del I, nr 486 av den 15 juli 2010.

5      Monitorul Oficial al României, del I, nr 646 av den 26 juli 2006.

6      Monitorul Oficial al României, del I, nr 815 av den 3 oktober 2006.

7      Även om den hänskjutande domstolen inte har nämnt artikel 4 i direktiv 89/391 i sin första tolkningsfråga, ska det erinras om att EU-domstolen, inom ramen för det samarbetsförfarande som föreskrivs i artikel 267 FEUF, kan behöva tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer härvidlag på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (se, bland annat, dom av den 16 november 2023, Ministerstvo vnútra Slovenskej republiky, C‑283/22, EU:C:2023:886, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

8      Dom av den 14 juni 2007, kommissionen/Förenade kungariket (C‑127/05, EU:C:2007:338, punkt 42).

9      I denna bestämmelse föreskrivs att ”[e]fter förslag från kommissionen med stöd av artikel 118a i fördraget skall rådet anta särdirektiv, bland annat på de områden som uppräknas i bilagan”.

10      Rådets direktiv 89/654/EEG av den 30 november 1989 om minimikrav för säkerhet och hälsa på arbetsplatsen (första särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT L 393, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 170).

11      Rådets direktiv 89/656/EEG av den 30 november 1989 om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av personlig skyddsutrustning på arbetsplatsen (tredje särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT L 393, 1989, s. 18; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 187).

12      Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/104/EG av den 16 september 2009 om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av arbetsutrustning i arbetet (andra särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EUT L 260, 2009, s. 5).

13      Samtidigt innehåller andra direktiv som genomför unionens socialpolitik specifika bestämmelser om tillämpliga sanktioner, såsom rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, 2000. s. 16), vars artikel 17 föreskriver att ”[m]edlemsstaterna skall bestämma vilka sanktioner som skall tillämpas på överträdelser av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med detta direktiv och vidta alla åtgärder som behövs för deras genomförande. Sanktionerna, som kan bestå av skadestånd till den utsatta personen, skall vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.”

14      Det ska erinras om att det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida rättskraften hos en förvaltningsdomstols dom, enligt nationell rätt, omfattar omständigheterna i förevarande mål och, i förekommande fall, pröva de följder som föreskrivs i nationell rätt (se, analogt, dom av den 7 april 2022, Avio Lucos, C‑116/20, EU:C:2022:273, punkt 99 och där angiven rättspraxis).

15      Dom av den 12 januari 2023, Nemzeti Adatvédelmi és Információszabadság Hatóság (C‑132/21, EU:C:2023:2, punkt 45).

16      Dom av den 12 januari 2023, Nemzeti Adatvédelmi és Információszabadság Hatóság (C‑132/21, EU:C:2023:2, punkt 48 och där angiven rättspraxis). Likvärdighetsprincipen innebär att nationella processuella bestämmelser som reglerar situationer som omfattas av unionsrätten inte får vara mindre förmånliga än de som avser liknande situationer som omfattas av nationell rätt (se dom av den 3 juni 2021, Bankia, C‑910/19, EU:C:2021:433, punkt 46). Den hänskjutande domstolen har i förevarande mål inte ifrågasatt att denna princip iakttagits och domstolen har inte någon uppgift som kan väcka tvivel om att de nationella bestämmelser som är aktuella i det nationella målet är förenliga med denna princip. Denna sistnämnda princip nämns således inte i det följande.

17      Beslut av den mars 2023, Willy Hermann Service (C‑561/22, EU:C:2023:167, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

18      Se dom av den 25 januari 2024, Caixabank (Preskription för återbetalning av hypoteksavgifter) (C‑810/21–C‑813/21, EU:C:2024:81, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

19      Se, analogt, dom av den 12 januari 2023, Nemzeti Adatvédelmi és Információszabadság Hatóság (C‑132/21, EU:C:2023:2, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

20      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 maj 2018, Scialdone (C‑574/15, EU:C:2018:295, punkt 33), och dom av den 17 maj 2023, Cezam (C‑418/22, EU:C:2023:418, punkt 28 samt där angiven rättspraxis).

21      Enligt domstolens praxis innebär principen ne bis in idem ett förbud mot både dubbel lagföring och dubbla straff, i den mening som avses i artikel 50 i stadgan, för samma gärning och mot en och samma person (dom av den 25 januari 2024, Parchetul de pe lângă Curtea de Apel Craiova m.fl. C‑58/22, EU:C:2024:70, punkt 46 och där angiven rättspraxis). I förevarande mål riktar sig emellertid, under alla omständigheter, det förvaltningsrättsliga respektive det straffrättsliga förfarandet mot olika personer.

22      Se generaladvokaten Saugmandsgaard Øes förslag till avgörande i de förenade målen CRPNPAC och Vueling Airlines (C‑370/17 och C‑37/18, EU:C:2019:592, fotnot 106).

23      Som den hänskjutande domstolen har anfört, är förvaltningsdomstolen en tvistemålsdomstol, i vid bemärkelse.

24      Se punkt 27 ovan.

25      Se, för ett liknande resonemang, på området mervärdesskatt, dom av den 24 februari 2022, SC Cridar Cons (C‑582/20, EU:C:2022:114, punkt 38).

26      Det ska påpekas att denna princip, enligt domstolens praxis, är tillämplig när det gäller att fastställa de objektiva rekvisiten för en lagöverträdelse som kan leda till att administrativa sanktionsåtgärder av straffrättslig karaktär åläggs (se dom av den 10 november 2022, DELTA STROY 2003, C‑203/21, EU:C:2022:865, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

27      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2024, Agentsia ”Patna infrastruktura” (Europeisk finansiering av väginfrastrukturer) (C‑471/22, EU:C:2024:99, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

28      Se, analogt, förslag till avgörande av generaladvokat Richard de la Tour i mål Nemzeti Adatvédelmi és Információszabadság Hatóság (C‑132/21, EU:C:2022:661, punkt 67).