1.

I unionsrätten finns detaljerade bestämmelser om ursprungsbeteckningar, geografiska beteckningar och traditionella uttryck inom vinsektorn, samt märkning och presentation av vin.

2.

Vinprodukter som har en ursprungsbeteckning eller en skyddad geografisk beteckning får ha en märkning och en presentation som innehåller vissa uttryck som visar vilket vinföretag de kommer från. Detta föreskrivs i artikel 54.1 andra stycket i delegerad förordning (EU) 2019/33, ( 2 ) i vilken dessa uttryck anges i bilaga VI för vissa medlemsstater.

3.

I det mål som har föranlett denna begäran om förhandsavgörande vill en tysk vinodlare använda uttrycket ”Weingut” (vinföretag) i presentationen av sina viner, trots att de druvor som vinerna framställs av kommer från, odlas, skördas och pressas på en gård som ägs av någon annan, som ligger 70 kilometer från vinodlarens företag och som han arrenderar.

4.

Efter det att myndigheterna vägrat att godkänna uttrycket Weingut i presentationen av dessa viner, har det uppkommit en tvist där i huvudsak följande ska avgöras:

5.

Artikel 3 (”Definitioner”) har följande lydelse:

” …

3.   De definitioner som anges i … förordning (EU) nr 1307/2013[ ( 4 )] ska gälla i denna förordning …”

6.

Artikel 122 (”Delegerade befogenheter”) har följande lydelse:

”1.   För att beakta de särdrag som kännetecknar vinsektorn, ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 227 med avseende på regler och restriktioner när det gäller följande:

…

c) Frivilliga uppgifter rörande följande:

…

…”

7.

I artikel 4 (”Definitioner och därtill hörande bestämmelser”) föreskrivs följande:

”1.   I denna förordning gäller följande definitioner:

…

…”

8.

I skäl 48 anges följande:

”Uppgifter om det företag som sköter de vinodlingar varifrån vinprodukterna kommer och där all vinframställning sker kan innebära mervärde för producenterna och vara ett tecken på högre kvalitet för konsumenterna. Det bör därför vara möjligt för producenter att ange företagets namn på etiketter för vinprodukter med skyddad ursprungsbeteckning eller skyddad geografisk beteckning.

9.

Artikel 1 (”Syfte”) har följande lydelse:

”I denna förordning fastställs regler som kompletterar förordning (EU) nr 1308/2013 … vad gäller följande:

…

f) Märkning och presentation.”

10.

I kapitel IV (”Märkning och presentation”) i avsnitt 2 (”Frivilliga uppgifter”) föreskrivs följande i artikel 54 (”Uppgifter om företaget”):

”1.   De uttryck som avser ett visst företag i bilaga VI, förutom angivelsen av namnet på tappningsföretaget, producenten eller försäljaren, får endast användas för vinprodukter med skyddad ursprungsbeteckning eller geografisk beteckning.

Dessa uttryck ska endast användas om vinprodukten uteslutande framställts av druvor som skördats på vingårdar som hör till detta företag och vinframställningen uteslutande sker i detta företag.

…”

11.

Artikel 55 (”Hänvisning till namn på en geografisk enhet som är mindre eller större än det underliggande området för den skyddade ursprungsbeteckningen eller den geografiska beteckningen”) har följande lydelse:

”1.   Enligt artikel 120.1 g i förordning (EU) nr 1308/2013 och utan att det påverkar artiklarna 45 och 46 får endast en vinprodukt med skyddad ursprungsbeteckning, skyddad geografisk beteckning eller en geografisk beteckning från ett tredjeland ha en etikett med hänvisning till namnet på en geografisk enhet som är mindre eller större än området för ursprungsbeteckningen eller den geografiska beteckningen.

2.   Där det hänvisas till namn på geografiska enheter som är mindre än det underliggande området för ursprungsbeteckningen eller den geografiska beteckningen, ska området för den geografiska enheten i fråga definieras väl av den sökande i produktspecifikationen och i det sammanfattande dokumentet. Medlemsstaterna får anta bestämmelser om användningen av dessa geografiska enheter.

…”

12.

Bilaga VI (”Uttryck som avses i artikel 54.1”) innehåller följande uttryck för Tyskland: ”Burg, Domäne, Kloster, Schloss, Stift, Weinbau, Weingärtner, Weingut, Winzer.”

13.

I 38 § stycke 1 föreskrivs att uppgift om företaget endast får anges för vinerna Federweißer, Landwein (lantvin), Qualitätswein (kvalitetsvin), Prädikatswein (vin med särskild benämning), Sekt (mousserande vin), Qualitätsperlwein (mousserande kvalitetsvin) eller Qualitätslikörwein (kvalitetslikörvin) i enlighet med artikel 54.1 i delegerad förordning 2019/33, jämförd med bilaga VI till den förordningen. I styckena 3 och 5 nämns uppgiften ”Gutsabfüllung”.

14.

Ägaren (nedan kallad vinodlare A) till ett vinföretag i Zell i den tyska vinregionen Mosel framställer inte enbart vin av druvor från sina egna vinodlingar, utan även av druvor från arrenderade vinarealer.

15.

En av dessa arrenderade vinarealer, som är på 2,15 hektar, ligger 70 kilometer från Zell, på en vingård som ägs av vinodlare B.

16.

De två vinodlarna har ingått ett avtal som innebär att B odlar sitt vin enligt A:s anvisningar. Dessutom hyr A varje år, med ensamrätt, en pressningsanläggning under 24 timmar efter skörden på den arrenderade vinarealen.

17.

Pressningen genomförs av vinodlare B i enlighet med vinodlare A:s oenologiska riktlinjer och musten tappas upp i tankar och transporteras därefter till vinodlare A:s huvudanläggning av dennes anställda.

18.

Vinodlare A vill använda uppgifterna ”Weingut” och ”Gutsabfüllung” för vinet som pressas vid den pressningsanläggning som denne hyr av vinodlare B.

19.

Land Rheinland-Pfalz (delstaten Rheinland-Pfalz, Tyskland) anser att vinodlare A inte får använda dessa två uppgifter under de förhållandena.

20.

Vinodlare A väckte talan vid Verwaltungsgericht Trier (Förvaltningsdomstolen i Trier, Tyskland), vilken i dom av den 16 maj 2019 biföll talan och slog fast att vinodlare A hade rätt att använda uppgifterna ”Weingut” och ”Gutsabfüllung”. Enligt Verwaltungsgericht Trier (Förvaltningsdomstolen i Trier) var huvudsaken att vinframställningen sker under vinodlare A:s faktiska ledning och uteslutande på dennes ansvar.

21.

Land Rheinland-Pfalz överklagade domen till Oberverwaltungsgericht Rheinland-Pfalz (Förvaltningsöverdomstolen i Rheinland-Pfalz, Tyskland), vilken i dom av den 12 augusti 2020 ändrade domen i första instans och ogillade vinodlare A:s talan.

22.

Domstolen i andra instans byggde i huvudsak sin dom på följande argument:

23.

Vinodlare A har överklagat domen till Bundesverwaltungsgericht (Högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland) som har hänskjutit följande frågor till EU-domstolen för ett förhandsavgörande:

24.

Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 1 juni 2022.

25.

Vinodlare A och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Ovannämnda parter, samt Land Rheinland-Pfalz, deltog i förhandlingen den 3 maj 2023.

26.

Den hänskjutande domstolen vill i korthet få klarlagt huruvida vinframställningen uteslutande kan anses ha skett i det namngivande vinföretaget, om pressningen äger rum i en pressningsanläggning som hyrts från ett annat vinföretag för 24 timmar. ( 6 )

27.

Den hänskjutande domstolen konstaterar följande:

28.

Delegerad förordning 2019/33 antogs av kommissionen med stöd av en befogenhet som den ges i artikel 122 i förordning nr 1308/2013. ( 8 ) Bland de aspekter som delegerade akter kan behandla finns ”uttryck som avser ett företag och användningsvillkoren för dessa” (artikel 122.1 c led iii i förordning nr 1308/2013).

29.

På grundval av detta föreskrivs i artikel 54 i delegerad förordning 2019/33 villkoren för att få använda ”uppgifter om företaget”. Där hänvisas till bilaga VI när det gäller uttryck som avser ett visst företag som får användas ( 9 ) vid märkning eller presentation av produkten.

30.

Av artikel 54 i den delegerade förordningen följer att dessa uttryck

31.

Det är det sistnämnda kravet som väcker (välgrundade) tvivel hos den hänskjutande domstolen och som har tolkats på olika (likaledes välgrundade) sätt av domstolen i första instans och av appellationsdomstolen. De andra två villkoren är inte omtvistade och ingen har tagit upp dem i förevarande mål.

32.

När jag besvarar denna tolkningsfråga ska jag behandla begreppet vinföretag och kravet att vinframställningen uteslutande ska ske i det.

33.

Vid första anblicken tycks artikel 54.1 andra stycket i delegerad förordning 2019/33 knyta uttrycket ”företag” till den fysiska areal där den vinodlare som vill använda uttrycket (här ”Weingut”) har sina vinodlingar och framställer vinet.

34.

Enligt den bestämmelsen krävs det att druvorna har skördats på vingårdar som hör till vinföretaget och att vinframställningen uteslutande sker i detta företag. ( 10 ) Skäl 48 i delegerad förordning 2019/33 bekräftar detta, genom att det där hänvisas till ”det företag som sköter de vinodlingar varifrån vinprodukterna kommer och där all vinframställning sker”. ( 11 )

35.

Enligt denna första tolkning av bestämmelsen likställs ”företaget” med den gård där vinodlingarna finns, liksom de byggnader och anläggningar där druvorna (som skördats där) används i vinframställningen. Detta är appellationsdomstolens ståndpunkt.

36.

Med ”företag” kan emellertid även avses samtliga materiella och mänskliga resurser som har organiserats för att användas i produktionen. Denna innebörd har närmare anknytning till ordet ”affärsrörelse” än till dess geografiska grund. Att ett vin förknippas med ett visst vinföretag innebär inte nödvändigtvis att det kommer från vinodlingar på det företagets mark.

37.

Skillnaderna i den semantiska betydelsen av ordet ”företag” leder olika resultat:

38.

Den språkliga innebörden är inte given, eftersom ordet ”företag” används i delegerad förordning 2019/33 utan att definieras. Det definieras inte heller direkt i förordning nr 1308/2013, men den hänvisar däremot, i artikel 3.3, till de definitioner som bland annat finns i förordning (EU) nr 1307/2013. ( 12 )

39.

Enligt artikel 4.1 b i förordning nr 1307/2013 avses med jordbruksföretag ”… samtliga enheter som används för jordbruksverksamhet och drivs av en jordbrukare och som är belägna i en och samma medlemsstat”.

40.

Denna kedja av hänvisningar är viktig, för om definitionen av begreppet ”jordbruksföretag” i förordning nr 1307/2013 även gäller för förordning nr 1308/2013, så gäller den även för delegerad förordning 2019/33 som har sin grund i den. Det rör sig om samma begrepp och det ska därför tolkas på samma sätt. ( 13 )

41.

Det är inte fel att betrakta reglerna om vinodling ur ett jordbruksstödsperspektiv. Eftersom vinprodukter är jordbruksprodukter omfattas de av tillämpningsområdet för förordning nr 1308/2013, enligt artikel 1 i den förordningen, jämförd med del XII i bilaga I.

42.

Sammanfattningsvis tyder allt på att ordet företag, även när det gäller delegerad förordning 2019/33, inte nödvändigtvis avser en enda jordbruksareal.

43.

Den hänskjutande domstolen har, med rätta, gjort gällande att eftersom begreppet företag inte definieras i delegerad förordning 2019/33, är det rimligt att se till den rättspraxis där detta begrepp har tolkats inom området jordbruksproduktion.

44.

Bundesverwaltungsgericht (Högsta förvaltningsdomstolen) visar sig ha djupgående kännedom om EU-domstolens praxis. Den anger i sitt beslut att EU-domstolen ”har slagit fast under vilka omständigheter en arrenderad produktionsenhet ska hänföras till ett företag och förvaltas av jordbrukaren”. ( 14 )

45.

Den tillägger, med hänvisning till berörda domar, att EU-domstolen har slagit fast följande:

46.

Domstolen har uttalat sig om när jordbruksarealer kan knytas till ett företag och slagit fast kriterier rörande dess förvaltning, med avseende på bestämmelser där ordet ”företag” användes på ett liknande sätt som i förordning nr 1307/2013 (till vilken det hänvisas i nr 1308/2013 och, genom härledning från den, i delegerad förordning 2019/33).

47.

I denna rättspraxis ägnas särskild uppmärksamhet åt begreppet ”enheter” (eller ”produktionsenheter”), som delar av ett ”företag”, i anslutning till dess ledning eller förvaltning.

48.

I domen Landkreis Bad Dürkheim fann EU-domstolen att för att en jordbruksareal ska få användas som en del av de produktionsenheter som drivs av en jordbrukare, saknar det betydelse vilket slags rättsförhållande som denna användning bygger på. ( 19 ) Den betonade att ”en areal utgör en del av jordbrukarens jordbruksföretag när han bedriver jordbruksverksamhet på arealen” och att ”jordbrukaren måste ha viss självständighet att fatta egna beslut beträffande den berörda arealen för att han ska kunna utöva sin jordbruksverksamhet”. ( 20 )

49.

Att produktionsenheterna inte knyts till ett geografiskt område framgår tydligare i domen Agrargenossenschaft Alkersleben. I det målet överförde en producent vars företag var beläget i en tysk delstat huvuddelen av sin produktion till en annan delstat. EU-domstolen fann att det saknade betydelse att han hade flyttat sina produktionsenheter och att en producent är fri att välja var han ska bedriva produktionen. Däremot måste han driva ett antal produktionsenheter inom en medlemsstats geografiska territorium (även om han inte äger dem). ( 21 )

50.

I domen Avio Lucos tolkade domstolen begreppet företag, här med avseende på förordning nr 1307/2013, och betonade än en gång kopplingen mellan produktionsenheterna och jordbrukarens drift av (men inte nödvändigtvis äganderätt till) dem. ( 22 )

51.

De riktlinjer som följer av dessa domar innebär att begreppet ”företag” inte bara ska anses avse mark som producenten äger, utan även arrenderad mark (som således är belägen på andra jordbruksarealer än producentens egna).

52.

Mot bakgrund av dessa riktlinjer finns det inget som hindrar att den produkt som man har för avsikt att presentera med uttrycket ”Weingut” har framställts av druvor som skördats på vingårdar som producenten arrenderar och som i fysisk mening inte tillhör det företag som ger vinet dess namn. ( 23 ) Den funktionella (och inte enbart rumsliga) innebörden av ordet ”företag” möjliggör detta.

53.

Samtliga parter som medverkade i förhandlingen var överens om detta, även Land Rheinland-Pfalz. Land Rheinland-Pfalz ståndpunkt är av särskilt stor betydelse, eftersom den medger att det vinföretag som anges vid presentationen av vinet omfattar andras (avlägsna) vinodlingar som företagets ägare inte är ägare till.

54.

Som jag tidigare har nämnt ( 24 ) tycks den hänskjutande domstolen dra samma slutsats: en arrendering av vinodlingar som ligger en bra bit från vinodlarens huvudanläggning borde i princip inte ha någon betydelse för användningen av de uttryck som hänvisar till vinföretaget. ( 25 )

55.

Till skillnad från vad som var fallet i artikel 5 i förordning (EEG) nr 997/81, ( 26 ) får enligt artikel 54.1 första stycket i delegerad förordning 2019/33 de här omtvistade uttrycken bara användas för vinprodukter med skyddad ursprungsbeteckning eller geografisk beteckning”. ( 27 )

56.

Detta förklarar varför det i förevarande mål inte är något problem att de arrenderade vinodlingarna ligger omkring 70 kilometer från Zell, där producenten har sin huvudanläggning, eftersom de ligger i samma region som omfattas av en skyddad geografisk beteckning. ( 28 )

57.

Regelverket föreskriver dessutom specifikt en möjlighet att knyta kvalitet till mindre geografiska enheter för vinframställning. Enligt artikel 120.1 g i förordning nr 1308/2013, vilken kompletteras av artikel 55 i delegerad förordning 2019/33, får märkning och presentation av viner som frivillig uppgift innehålla ”namnet på en geografisk enhet som är mindre eller större än det underliggande området för ursprungsbeteckningen eller den geografiska beteckningen”.

58.

Användningen av uttrycket geografisk enhet för att beteckna dessa mindre områden, och den motsvarande avsaknad av det för att beteckna det jordbruksföretag som ska namnge vinet, visar att det sistnämnda inte nödvändigtvis behöver utmärkas av att det har mark som ligger inom ett och samma område som tillhör producenten. Tvärtom kan det företag som namnger vinet innehålla annans mark, som upplåtits eller arrenderats ut till producenten, som bedriver sin jordbruksverksamhet där.

59.

Det kan göras en invändning mot ovanstående resonemang, vilket den hänskjutande domstolen har påpekat: ( 29 ) Om användandet (i märkningen eller vid presentationen av vinet) av de uttryck som hänvisar till vinföretaget syftar till att ”bättre informera konsumenten om den plats där vinprodukten tillverkades”, ( 30 ) vilseleds då inte konsumenterna om begreppet företag tolkas på det ovan beskrivna sättet?

60.

Denna invändning har en viss tyngd, men den är inte oöverstiglig. Konsumenten förlitar sig på att ett vin som presenteras med det uttryck som namnger företaget håller en högre kvalitet och sambandet mellan vinet och företaget får därför inte försvinna. För att ett sådant samband ska föreligga är det emellertid inte nödvändigt att vinet kommer från mark som producenten äger; det räcker att framställningen av vinet sker under hans ledning, ansvar och kontroll, i hans egenskap av ägare till företaget i den funktionella mening som betonats ovan.

61.

I artikel 54.1 andra stycket i delegerad förordning 2019/33 görs skillnad mellan å ena sidan skörden av druvor och å andra sidan vinframställningen. Vinframställningen omfattar olika faser och en av dem är pressningen.

62.

Det måste således klargöras huruvida den innebörd av begreppet vinföretag som hittills har använts ( 31 ) kan godtas om vinframställningen, på grund av det som föreskrivs i den bestämmelsen, uteslutande måste ske i det företag som namnger vinet. ( 32 )

63.

Jag anser att bedömningen rörande den flexibla och funktionella tolkningen av begreppet ”företag” (som innebär att det inte är knutet till den geografiska grunden utan till producentens ledning, skötsel och ansvar för de enheter som används för produktionen), kan tillämpas, inte bara på odling och skörd av druvor utan även på pressning, som en del av vinframställningen.

64.

I det hänseendet sker vinframställningen uteslutande i det företag som namnger vinet, även om en del av den processen sker vid en anläggning som inte ligger på producentens mark, om pressningsanläggningen utgör en del av det (namngivande) företaget i det ovan beskrivna funktionella hänseendet.

65.

När det väl har slagits fast att odlingen och skörden av druvorna, vilka är av stor betydelse för slutresultatet, inte kräver någon geografisk anknytning till den mark som vinodlaren äger (eftersom denne kan arrendera annan mark som ingår i hans företag), kan det resonemanget i än högre grad tillämpas på pressningen av druvorna. ( 33 )

66.

Även här var de som deltog i förhandlingen eniga i sin bedömning, även delstaten. Var vinpressningsanläggningen är fysiskt belägen saknar betydelse. Den vinodlare som äger företaget som namnger vinet måste dock utöva en adekvat kontroll över pressningen och det är om detta som de övriga tolkningsfrågorna handlar.

67.

Denna lösning strider inte mot EU-domstolens praxis rörande bedrivande av vinframställning, av vilken det inte går att dra några entydiga slutsatser, eftersom den har inriktats på särdragen i varje enskilt fall. Detta har den hänskjutande domstolen med rätta påpekat:

68.

Av de situationer som behandlades i de två domarna har domen Baux ( 36 ) en viss likhet med situationen i förevarande mål, eftersom det handlade om användningen av uttrycket ”château” för att ange namnet på ett vinföretag. EU-domstolen fann ( 37 ) att den bestämmelse som var tillämplig i målet

69.

Domen Baux är något ambivalent på grund av särdragen i det målet. Även om den följer grundtanken att producenten ska utöva den faktiska ledningen och ansvara för vinets kvalitet, är den något tvetydig när det gäller den geografiska anknytningen till de druvor som odlats på slottets (”chateau”) mark.

70.

Domstolen klargör att bestämmelserna inte ”kräver att vinframställningen sker vid anläggningar som ligger på ägor där det finns ett slott (’château’) (eller att vinodlarna [var] ägare till anläggningarna för vinframställning) …”. Därefter tycks den emellertid förespråka att det ska finnas en geografisk anknytning mellan vinframställningen och den konkreta mark där vinodlingarna är belägna.

71.

Mot bakgrund av dessa omständigheter anser jag att pressningen av druvorna kan anses ha utförts i det företag som namnger vinet när den sker i en hyrd vinpressningsanläggning, som uteslutande ställts till förfogande för företagets ägare.

72.

Mot bakgrund av hur dyra pressningsanläggningar kan vara ( 40 ) gör detta det lättare för mindre producenter att få tillträde till marknaden på likvärdiga villkor. ( 41 ) Om endast vinodlare som har alla sina produktionenheter på egen mark skulle få använda kvalitetsuttryck som hänvisar till ett företag, skulle det bara vara stora företag som hade möjlighet att använda dessa uttryck, vilket skulle minska konkurrensen och vara till men för mindre producenter. ( 42 )

73.

Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat har denna lösning valts i en annan medlemsstat (Österrike), ( 43 ) vilken tillåter att omvandling, framställning, pressning eller filtrering av vinet sker mot ersättning genom avtal. Österrike tycks inte kräva att det ska finnas en strikt koppling mellan det fasta driftsstället och det företag som namnger vinet. ( 44 )

74.

Det jakande svaret på den första frågan innebär att de följande frågorna ska bedömas.

75.

Dessa två frågor, vilka kan behandlas tillsammans, bygger på att den första frågan besvaras jakande. Mot bakgrund av detta tar den hänskjutande domstolen upp de anställdas (egna eller andras) medverkan i pressningen av druvorna vid den anläggning som hyrts.

76.

Den frågar närmare bestämt följande:

77.

Vid förhandlingen handlade parternas och kommissionens yttranden just om frågor som rörde de anställda som medverkar i pressningen. Land Rheinland-Pfalz uttryckte farhågor beträffande mekanismerna för att kontrollera producentens ledning, övervakning och ansvar, när denne har hyrt tekniska anläggningar och anlitat externa tjänsteleverantörer.

78.

Av ovan redovisade rättspraxis följer att producenten under alla förhållanden ska säkerställa att den vinframställning som sker vid hyrda anläggningar, men som ingår i hans vinföretag (i den ovan beskrivna funktionella meningen), sker med samma teknik eller metoder som de som används i det företag som han äger.

79.

En vinodlare som genomför pressningen av druvorna vid en hyrd pressningsanläggning måste således göra det under ”… faktisk ledning, sträng och ständig kontroll och uteslutande på dennes ansvar” ( 45 ) i denna fas (och i andra faser) av vinframställningen.

80.

Om detta villkor är uppfyllt finns det inget som hindrar att pressningen utförs av de anställda som vanligtvis sköter pressningsanläggningen ( 46 ) och inte av de anställda vid det namngivande företaget. För att processen ska kunna tillskrivas ägaren till det sistnämnda företaget, måste den vinodlare som hyr pressningsanläggningen (personligen eller med hjälp av personal som är anställd hos honom eller som är knuten till honom genom ett avtal om tillhandahållande av tjänster) kontrollera att pressningen sker enligt hans anvisningar.

81.

Jag anser inte att det räcker att lämna allmänna anvisningar till den som hyr ut pressningsanläggningen, eftersom det inte kan uteslutas att det i samband med pressningen inträffar oförutsedda händelser som kräver att beslut fattas omedelbart. Dessa beslut kan bara fattas av producenten eller hans personal och de kan inte delegeras till utomstående, eftersom det bara är han och hans personal som känner till de särskilda egenskaperna hos hans vinframställningsmetod.

82.

Jag anser att EU-domstolen bör nöja sig med att ange detta kriterium. Det ankommer på förvaltningsmyndigheterna (eventuellt kontrollorganen för ursprungsbeteckningen eller den skyddade geografiska beteckningen) att omvandla dem till precisare regler.

83.

Ytterst ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra om producentens grad av medverkan i pressningen vid pressningsanläggningen som han hyr uppfyller dessa villkor. Det avtal som ingås om hyra av anläggningen är en viktig omständighet (dock inte den enda) för att avgöra vilket handlingsutrymme var och en av dem har.

84.

Den hänskjutande domstolen vill veta vilken betydelse det kan ha att den som hyr ut pressningsanläggningen där pressningen sker har ett eget ekonomiskt intresse i hur pressningen sker. Det intresset skulle kunna bero på att det i avtalet har föreskrivits ett avkastnings- och kvalitetsberoende tillägg till ersättningen.

85.

Det ankommer på den domstol som i varje enskilt fall ska avgöra en tvist rörande detta område, att avgöra huruvida ett avtalsvillkor ger upphov till en ekonomisk risk som kan innebära att det inte uteslutande är ägaren till det namngivande vinföretaget som har ansvaret.

86.

Jag anser emellertid att den ersättning och de incitament som har avtalats inte behöver göra det svårare för producenten att fatta beslut och utöva kontroll över pressningen. I egenskap av ansvarig för vinframställningen har han också ett intresse av att pressningen medför en högre avkastning samtidigt som produktens kvalitet bibehålls, utan att den teknik och de metoder som avgör hans viners oenologiska egenskaper åsidosätts.

87.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen besvarar frågorna från Bundesverwaltungsgericht (Högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland) på följande sätt:

Artikel 54.1 andra stycket i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/33 av den 17 oktober 2018 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 vad gäller ansökningar om skydd av ursprungsbeteckningar, geografiska beteckningar och traditionella uttryck inom vinsektorn, invändningsförfarandet, begränsningar i fråga om användning, ändringar av produktspecifikationer, avregistrering av skydd samt märkning och presentation

ska tolkas så,