1

Sökanden, Ana Carla Mendes de Almeida, har väckt talan med stöd av artikel 270 FEUF med yrkande om ogiltigförklaring av rådets genomförandebeslut (EU) 2020/1117 av den 27 juli 2020 om utnämning av de europeiska åklagarna vid Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 244, 2020, s. 18), i den del José Eduardo Moreira Alves d’Oliveira Guerra utnämnts till europeisk åklagare vid Europeiska åklagarmyndigheten (nedan kallat det angripna beslutet), och om ogiltigförklaring av Europeiska rådets beslut av den 8 mars 2021 om avslag på hennes klagomål av den 10 februari 2021 mot det angripna beslutet (nedan kallat beslutet med avslag på klagomålet).

2

Den 12 oktober 2017 antog rådet förordning (EU) 2017/1939 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 283, 2017, s. 1). I dess artikel 1 och artikel 8 föreskrivs att genom denna förordning inrättas den Europeiska åklagarmyndigheten som ett unionsorgan, och däri fastställs även bestämmelser avseende dess sätt att fungera.

3

Enligt artikel 8.2 i nämnda förordning, angående Europeiska åklagarmyndighetens struktur, ska myndigheten verka på central nivå och på decentraliserad nivå.

4

I artikel 2.4 i samma förordning definieras Europeiska åklagarmyndighetens anställda som den personal på central nivå som stöder kollegiet, de permanenta avdelningarna, den europeiska chefsåklagaren, de europeiska åklagarna, de europeiska delegerade åklagarna och den administrativa direktören i den dagliga verksamheten vid utförandet av de uppgifter denna myndighet har i enlighet med denna förordning.

5

I artikel 12 i nämnda förordning definieras de europeiska åklagarnas uppgifter och funktioner.

6

Enligt artikel 16.1 i förordning 2017/1939 ska varje medlemsstat som deltar i det fördjupade samarbetet för att inrätta den Europeiska åklagarmyndigheten nominera tre kandidater till posten som europeisk åklagare bland kandidater som är aktiva medarbetare i åklagarväsendet eller rättsväsendet i den berörda medlemsstaten, vilkas oberoende inte kan ifrågasättas, och som har nödvändiga kvalifikationer för utnämning till höga åklagarämbeten eller juridiska ämbeten i sina respektive medlemsstater och som har relevant praktisk erfarenhet av de nationella rättssystemen, ekonomiska utredningar och av internationellt straffrättsligt samarbete.

7

I artikel 16.2 i förordning 2017/1939 föreskrivs att efter att ha erhållit ett motiverat yttrande från den urvalskommitté som avses i artikel 14.3 i denna förordning ska rådet välja ut och utnämna en av kandidaterna till posten som europeisk åklagare för medlemsstaten i fråga. I sistnämnda bestämmelse preciseras även att om urvalskommittén konstaterar att en kandidat inte uppfyller de villkor som krävs för att utföra en europeisk åklagares uppgifter ska dess yttrande vara bindande för rådet. Enligt artikel 16.3 i förordning 2017/1939 ska rådet, med enkel majoritet, välja ut och utnämna europeiska åklagare för en period på sex år som inte kan förnyas. Rådet får även besluta att förlänga mandatet med högst tre år vid utgången av sexårsperioden. I artikel 16.4 i samma förordning föreskrivs att vart tredje år ska en tredjedel av de europeiska åklagarna ersättas, och rådet ska med enkel majoritet anta övergångsbestämmelser för utnämningen av europeiska åklagare för och under den första mandatperioden.

8

I enlighet med artikel 14.3 i förordning nr 2017/1939 ska rådet fastställa reglerna för urvalskommitténs arbetssätt.

9

I artikel 96 i förordning nr 2017/1939, innehållande allmänna personalbestämmelser, föreskrivs i punkt 1 första stycket att tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren för övriga anställda) samt de regler som antagits genom överenskommelse mellan unionens institutioner för att ge verkan åt dessa tjänsteföreskrifter och anställningsvillkor ska gälla för den europeiska chefsåklagaren och de europeiska åklagarna, de europeiska delegerade åklagarna, den administrativa direktören och Europeiska åklagarmyndighetens anställda, om inte annat föreskrivs i denna förordning. Enligt andra stycket i denna bestämmelse ska den europeiska chefsåklagaren och de europeiska åklagarna vara tillfälligt anställda vid Europeiska åklagarmyndigheten i enlighet med artikel 2 a i anställningsvillkoren för övriga anställda.

10

När det gäller Europeiska åklagarmyndighetens anställda föreskrivs i artikel 96.2 att de ska rekryteras i enlighet med de regler och bestämmelser som gäller för tjänstemän och övriga anställda i Europeiska unionen.

11

Den 13 juli 2018 antog rådet genomförandebeslut (EU) 2018/1696 om arbetssättet för den urvalskommitté som anges i artikel 14.3 i förordning 2017/1939 (EUT L 282, 2018, s. 8).

12

Den 23 april 2019, efter ett nationellt urvalsförfarande, godkändes de tre kandidater som Republiken Portugal nominerat till posten som europeisk åklagare. Sökanden var en av dessa. Hon har sedan år 2012 varit åklagare i Portugal, vid Departamento Central de Investigação e Ação Penal (central myndighet med ansvar för brottsutredning och lagföring), och i januari 2020 utsågs hon till samordnare för enheten för utredning och bekämpande av brottslighet riktad mot unionens medel. De ene av de andra kandidaterna var Moreira Alves d’Oliveira Guerra. Den urvalskommitté som avses i artikel 14.3 i förordning 2017/1939 underrättades om vilka kandidater som valts ut, och sökandena rangordnades i alfabetisk ordning.

13

Den 24 oktober 2019 hördes sökanden av urvalskommittén och den 18 november 2019 sände kommittén sitt motiverade yttrande till rådet och uppgav följande preferensordning för de tre kandidater som valts ut av Republiken Portugal: 1) sökanden, 2) Moreira Alves d’Oliveira Guerra, 3) João Conde Correia dos Santos.

14

Den 27 juli 2020 antog rådet det angripna beslutet.

15

Artikel 2 i nämnda beslut har följande lydelse:

”Följande personer utnämns härmed till europeiska åklagare vid Europeiska åklagarmyndigheten som tillfälligt anställda, med placering i lönegrad AD 13, för en period på tre år som inte kan förnyas, från och med den 29 juli 2020:

…

… Moreira Alves d’Oliveira Guerra.”

16

Den 22 oktober 2020 ingav sökanden, med stöd av artikel 90 i tjänsteföreskrifterna, ett klagomål mot det angripna beslutet till rådet.

17

Den 5 februari 2021 väckte sökanden talan med stöd av artikel 263 FEUF, vilken registrerades vid tribunalens kansli med målnummer T‑75/21, och yrkade att det angripna beslutet skulle ogiltigförklaras.

18

Den 10 februari 2021 ingav sökanden ett kompletterande klagomål, där hon åberopade nya omständigheter som hon ansåg att rådet skulle beakta i sitt svar på hennes klagomål.

19

I beslutet med avslag på klagomålet fann rådets tillsättningsmyndighet att det var uppenbart att klagomålet skulle avvisas, eftersom tillsättningsmyndigheten inte hade behörighet att pröva det i sak.

20

Genom beslut av den 8 juli 2021, Mendes de Almeida/rådet (T‑75/21, ej publicerat, överklagat till domstolen, EU:T:2021:424), avvisade tribunalen den talan som väckts den 5 februari 2021 med motiveringen att den hade väckts för sent. Överklagandet av nämnda beslut är anhängigt vid domstolen.

21

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

22

Rådet har yrkat att tribunalen ska

23

Enligt artikel 126 i rättegångsreglerna får tribunalen, om det är uppenbart att den saknar behörighet att pröva talan eller om det är uppenbart att talan inte kan tas upp till prövning eller att den helt saknar rättslig grund, på förslag av referenten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat, utan vidare handläggning.

24

Tribunalen anser att handlingarna i förevarande mål innehåller tillräckliga upplysningar och beslutar med tillämpning av artikel 126 i rättegångsreglerna att avgöra målet utan vidare handläggning.

25

Det ska inledningsvis erinras om att sökanden har väckt förevarande talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet och beslutet med avslag på hennes klagomål med stöd av artikel 270 FEUF.

26

Det följer av ordalydelsen i denna artikel att den behörighet som föreskrivs där omfattar alla tvister mellan unionen och dess anställda inom de gränser och på de villkor som fastställts i tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda.

27

I ansökan har sökanden förklarat att hon väckt talan med stöd av nyssnämnda bestämmelse med motiveringen att det i artikel 96.1 i förordning nr 2017/1939 föreskrivs att tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda samt de regler som antagits genom överenskommelse mellan unionens institutioner för att ge verkan åt dessa ska tillämpas på bland annat europeiska åklagare, om inte annat föreskrivs i nämnda förordning, och att dessa åklagare är tillfälligt anställda vid Europeiska åklagarmyndigheten enligt artikel 2a i anställningsvillkoren för övriga anställda. Det finns inte heller någon bestämmelse i förordning nr 2017/1939 som utesluter att tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda tillämpas på förfarandet för att utnämnda dessa åklagare.

28

Sökanden har preciserat att utnämningen av europeiska åklagare sker på högsta politisk nivå, såsom även är fallet med den europeiska chefsåklagaren, som utnämns av rådet och Europaparlamentet. Sökanden har härvidlag påpekat att i punkt VII.1 i bilagan till genomförandebeslut 2018/1696 föreskrivs uttryckligen att de sökande till posten som europeisk chefsåklagare som urvalskommittén uteslutit ska ha tillgång till de rättsmedel som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna. För att uppnå systematisk konsekvens bör detta genomförandebeslut därför tolkas så, att samma rättsmedel står till buds för de som sökt posten som europeisk åklagare. Det är endast de bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som är oförenliga med det urvalsförfarande som tillämpas på de europeiska åklagarna som lagstiftaren har ansett inte ska tillämpas på dessa sökande, för att säkerställa att en europeisk åklagare väljs för varje medlemsstat som deltar i detta fördjupade samarbete och att ansökningar från medborgare från andra medlemsstater inte ska ingå i förfarandet.

29

Den omständigheten att det i genomförandebeslut 2018/1696 inte uttryckligen föreskrivs att tjänsteföreskrifternas bestämmelser ska tillämpas på de europeiska åklagarna hindrar inte att talan mot det angripna beslutet kan väckas med stöd av artikel 270 FEUF. Det bör således vara möjligt att inge ett klagomål enligt artikel 90 i tjänsteföreskrifterna under förutsättning att det iakttar de formkrav och frister som är tillämpliga på ett sådant klagomål, och artikel 270 FEUF ska förstås så, att den inte enbart är tillämplig på personer som har ställning som tjänsteman eller annan anställd än lokalt anställd utan även på personer som gör anspråk på en sådan ställning. I enlighet med artikel 46 i anställningsvillkoren för övriga anställda ska bestämmelserna i avdelning VII i tjänsteföreskrifterna – där det föreskrivs att sökande till en tjänst som omfattas av tillämpningsområdet för dessa anställningsvillkor omfattas av artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna – anses vara analogt tillämpliga i förevarande fall. Sökanden har dessutom hänvisat till rättspraxis med innebörden att artikel 270 FEUF även är tillämplig på kandidater till tjänster öppna för tjänstemän eller andra än lokalt anställda.

30

Sökanden har även påpekat att den omständigheten att hon den 5 februari 2021 också väckt talan mot det angripna beslutet med stöd av artikel 263 FEUF, vilken registrerades med målnummer T‑75/21, saknar betydelse, och hon har bestridit att det kan föreligga litispendens i förhållande till förevarande talan.

31

Rådet har yrkat att tribunalen ska avvisa såväl den talan som riktats mot det angripna beslutet som den som riktats mot beslutet med avslag på sökandens klagomål. Rådet anser att det är uppenbart att yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet inte kan tas upp till prövning på grund av litispendens och, under alla omständigheter, på grund av att tribunalen saknar behörighet att pröva detta yrkande enligt artikel 270 FEUF. Rådet anser även att det är uppenbart att talan inte kan vinna bifall såvitt avser yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet med avslag på sökandens klagomål.

32

I förevarande fall ska det noteras att tvisten rör två beslut från rådet. Det ena beslutet innebär att en person snarare än en annan utnämnts till europeisk åklagare för Republiken Portugal, och det andra medför avslag på sökandens klagomål mot rådets utnämningsbeslut, då hon inte utnämnts till europeisk åklagare för denna medlemsstat.

33

För att avgöra huruvida sökanden har rätt att väcka talan mot dessa beslut med stöd av artikel 270 FEUF, ska det prövas huruvida tvisten mellan henne och rådet avseende dessa beslut utgör en tvist mellan unionen och dess anställda inom de gränser och på de villkor som fastställts i tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda.

34

Det ska i detta hänseende erinras om att begreppet ”tvist mellan unionen och dess anställda” har givits en vid tolkning i rättspraxis, vilket medför att tvister som rör personer som inte har ställning som tjänsteman eller övrigt anställd, men som hävdar att de bör ha en sådan ställning skall anses utgöra tvister av den förstnämnda typen (se dom av den 5 oktober 2004, Sanders m.fl./kommissionen, T‑45/01, EU:T:2004:289, punkt 45 och där angiven rättspraxis). Detta gäller personer som söker en post vars anställningsvillkor fastställs i tjänsteföreskrifterna eller anställningsvillkoren.

35

Vad gäller Europeiska åklagarmyndigheten ska det noteras att samtliga bestämmelser i tjänsteföreskrifterna inte är tillämpliga i sig på detta organ. Det framgår av förordning 2017/1939 att det är bestämmelserna i den förordningen som avgör i vilken mån vissa bestämmelser i tjänsteföreskrifterna eller anställningsvillkoren för övriga anställda är tillämpliga på de europeiska åklagarna.

36

I artikel 96.1 i förordning nr 2017/1939 föreskrivs nämligen att tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda ska gälla för den europeiska chefsåklagaren och de europeiska åklagarna, de europeiska delegerade åklagarna, den administrativa direktören och Europeiska åklagarmyndighetens anställda, ”om inte annat föreskrivs i denna förordning”.

37

Det ska understrykas att det följer av bestämmelserna i artikel 2 led 4 och artikel 12 i förordning nr 2017/1939, vilka det hänvisats till i punkterna 4 och 5 ovan, att de europeiska åklagarna inte tillhör Europeiska åklagarmyndighetens anställda.

38

Såsom det erinrats om i punkterna 6 och 7 ovan införs det genom artikel 16 i nämnda förordning ett särskilt förfarande för att utnämna de europeiska åklagarna, vilket är i fråga i förevarande mål.

39

Genom denna bestämmelse garanteras bland annat att när utnämningsförfarandet har avslutats ska endast de medlemsstater som deltar i det fördjupade samarbetet om inrättandet av den europeiska åklagarmyndigheten ha en europeisk åklagare som utnämnts av rådet. Nämnda bestämmelse innebär också att dessa medlemsstater, före utnämningen, kan utse tre kandidater som, med hänsyn till kravet att de ska vara aktiva medarbetare i åklagarväsendet eller rättsväsendet i den berörda medlemsstaten, i princip också är medborgare i denna stat.

40

Genom denna bestämmelse har det således införts ett sui generis-förfarande som skiljer sig från det som är tillämpligt vid rekryteringen av Europeiska åklagarmyndighetens anställda, varvid det ska noteras att sistnämnda personalkategori ska rekryteras i enlighet med de regler och bestämmelser som gäller för tjänstemän och övriga anställda i Europeiska unionen, såsom framgår av artikel 96.2 i förordning 2017/1939.

41

Det ska även framhållas att vid förfarandet för att utnämna europeiska åklagare är det inte nödvändigt att iaktta principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet, såsom den föreskrivs i artikel 27 i tjänsteföreskrifterna, till förmån för medborgarna i alla medlemsstater, det vill säga även de som inte deltar i det fördjupade samarbetet.

42

Det framgår dessutom av artikel 16 i förordning 2017/1939 att det varken är tillsättningsmyndigheten eller den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndigheten) vid Europeiska åklagarmyndigheten som utnämner de europeiska åklagarna, utan rådet. Den omständigheten att det framgår av det angripna beslutet att de utvalda personerna, däribland Moreira Alves d’Oliveira Guerra, har utnämnts till europeiska åklagare som tillfälligt anställda i lönegrad AD 13 räcker inte för att komma till slutsatsen att rådet agerade i egenskap av tillsättningsmyndighet eller anställningsmyndighet vid utnämningen av dessa åklagare.

43

Såsom rådet med fog har framhållit kan det förhållandet att förfarandet för att utnämna europeiska åklagare är av sui generis-karaktär förklaras av att det omfattar personer som inom ramen för detta samarbete ska anförtros ett särskilt ansvar på hög nivå inom unionens institutionella system.

44

Det är härvid viktigt att precisera att det följer av artikel 96.1 andra stycket i förordning 2017/1939 att det är först efter utnämningen av de europeiska åklagarna enligt artikel 16 i förordning 2017/1939 som dessa anställs såsom tillfälligt anställda vid Europeiska åklagarmyndigheten i enlighet med artikel 2 a i anställningsvillkoren för övriga anställda. Det följer av detta andra stycke att anställningsvillkoren för övriga anställa och den behörighet som tillkommer anställningsmyndigheten endast omfattar de europeiska åklagarnas anställnings- och lönevillkor. Det förhåller sig annorlunda med de villkor och förfaranden som reglerar utnämningen av dem.

45

Eftersom sistnämnda villkor och förfaranden inte regleras av tjänsteföreskrifterna eller anställningsvillkoren för övriga anställda, kan tvister avseende dessa villkor och förfaranden inte anses utgöra tvister mellan unionen och en av dess anställda i den mening som avses i artikel 270 FEUF.

46

De övriga argument som sökanden har anfört föranleder inte någon annan bedömning.

47

För det första kan sökanden inte med framgång åberopa beslutet av den 11 juli 1996, Gomes de Sá Pereira/rådet (T‑30/96, EU:T:1996:107), till stöd för påståendet att hon med rätta väckt talan med stöd av artikel 270 FEUF.

48

Punkterna 22–25 i beslutet av den 11 juli 1996, Gomes de Sá Pereira/rådet (T‑30/96, EU:T:1996:107), innehåller visserligen en erinran om den rättspraxis som innebär att unionsdomstolens behörighet att pröva alla tvister mellan unionen och dess anställda ska förstås så, att den inte endast avser tvister rörande personer som har ställning som tjänsteman eller annan anställd än lokalt anställd, utan även personer som gör anspråk på en sådan ställning, och där det har slagits fast att för att bestrida utnämningen av ledamöter i överklagandenämnderna vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) ska man begagna sig av de rättsmedel som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna.

49

Såsom rådet med fog har påpekat är det emellertid inte möjligt att överföra den lösning som valdes i beslutet av den 11 juli 1996, Gomes de Sá Pereira/rådet (T‑30/96, EU:T:1996:107), på förevarande mål, eftersom utnämningen av ledamöterna i EUIPO:s överklagandenämnder omfattas av ett annat regelverk än det som är tillämpligt vid utnämningen av europeiska åklagare. Vad beträffar överklagandenämndernas ledamöter framgår det av tillämplig lagstiftning att tjänsteföreskrifterna, anställningsvillkoren för övriga anställda samt de bestämmelser som har antagits för genomförandet av dessa ska tillämpas på den personalkategori som dessa ledamöter tillhör (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 11 juli 1996, Gomes de Sá Pereira/rådet, T‑30/96, EU:T:1996:107, punkterna 22 och 23). Såsom framgår av punkterna 35–44 ovan förhåller det sig däremot annorlunda när det gäller utnämningen av europeiska åklagare, eftersom lagstiftaren genom förordning 2017/1939 har valt att inrätta ett sui generis-system som innebär att de europeiska åklagarna inte tillhör Europeiska åklagarmyndighetens anställda, vilket redan påpekats i punkt 37 ovan.

50

För det andra kan bilagan till genomförandebeslut 2018/1696 i den del som avser utnämningen av den europeiska chefsåklagaren, vilken sökanden har åberopat, inte heller ge henne rätt att grunda sin talan på artikel 270 FEUF.

51

Det framgår nämligen av bestämmelserna i denna bilaga, jämförda med artiklarna 14 och 16 i förordning 2017/1939, att var och en av mekanismerna för att utnämna den europeiska chefsåklagaren och de europeiska åklagarna regleras av specifika särdrag i alla skeden av förfarandet.

52

Med hänsyn till bland annat den omständigheten att urvalsförfarandet avseende tjänsten som europeisk chefsåklagare inleds genom en öppen infordran av intresseanmälningar som ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning, är det endast sökandena till denna tjänst som har möjlighet att med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna bestrida de beslut från urvalskommitténs beslut som går dem emot, samt den förteckning över utvalda kandidater som denna kommitté upprättat och där dessa sökande inte upptagits.

53

Inom ramen för förfarandet för att utnämna europeiska åklagare, som inleds med att varje medlemsstat som deltar i det fördjupade samarbetet utser tre kandidater, kan möjligheten att anföra klagomål däremot inte utsträckas till att omfatta rådets beslut att inte utnämna vissa kandidater till tjänsten som europeisk åklagare, då lagstiftaren inte uttryckligen har gett uttryck för en sådan avsikt.

54

Av det ovan anförda följer att förevarande tvist inte kan anses utgöra en tvist mellan unionen och en av dess anställda inom de gränser och på de villkor som fastställs i tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda, i den mening som avses i artikel 270 FEUF.

55

Det är således uppenbart att tribunalen saknar behörighet att pröva talan i den del den avser det angripna beslutet.

56

Eftersom sistnämnda beslut inte omfattas av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda, kan inte heller sökandens klagomål mot det angripna beslutet eller rådets beslut med avslag på detta klagomål omfattas av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda. Följaktligen är det likaledes uppenbart att tribunalen saknar behörighet att pröva talan i den del den avser beslutet med avslag på sökandens klagomål.

57

Det följer av rättspraxis att det ankommer på sökanden att välja rättslig grund för sin talan och att det inte är unionsdomstolens uppgift att själv välja den rättsliga grund som är lämpligast (se dom av den 24 oktober 2014, Technische Universität Dresden/kommissionen, T‑29/11, EU:T:2014:912, punkt 24 och där angiven rättspraxis). Det är inte heller möjligt att anse att sökanden väckt förevarande talan mot det angripna beslutet med stöd av artikel 263 FEUF, eftersom hon uttryckligen har åberopat artikel 270 FEUF, oaktat det förhållandet att hon redan har väckt talan mot nämnda beslut med stöd av artikel 263 FEUF inom ramen för mål T‑75/21, vilket redan givit upphov till ett beslut av den 8 juli 2021, Mendes Almeida/rådet (T‑75/21, ej publicerat, överklagat till domstolen, EU:T:2021:424).

58

När det gäller beslutet med avslag på sökandens klagomål kan det under alla omständigheter konstateras, av samma skäl som anförts i punkterna 35–54 ovan, att även om det antas att sökanden inom ramen för förevarande mål haft för avsikt att väcka talan mot sistnämnda beslut med stöd av artikel 263 FEUF och oaktat att det saknas anledning att uttala sig om huruvida en sådan talan kan tas upp till prövning, var rådets tillsättningsmyndighet inte behörig att pröva det klagomål som sökanden ingett med stöd av artikel 90 i tjänsteföreskrifterna. Följaktligen avslog tillsättningsmyndigheten med rätta sökandens klagomål, och det är uppenbart att talan inte kan vinna bifall i detta avseende.

59

Talan ska således avvisas.

60

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Rådet har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska rådets yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande: