Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)

den 10 juli 2024 (*)

”Ekonomiska och monetära unionen – Bankunionen – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag (SRM) – Gemensam resolutionsfond (SRF) – Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut om beräkning av förhandsbidrag för år 2021 – Motiveringsskyldighet – Likabehandling – Proportionalitet – SRB:s utrymme för skönsmässig bedömning – Uppenbart felaktig bedömning – Invändning om rättsstridighet – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Begränsning av domens rättsverkningar i tiden”

I mål T‑403/21,

Norddeutsche Landesbank – Girozentrale, Hannover (Tyskland), företrädd av advokaterna J. Seitz och C. Marx,

sökande,

mot

Gemensamma resolutionsnämnden (SRB), företrädd av J. Kerlin, T. Wittenberg och C. De Falco, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av advokaterna G. Coppo, S. Reinart och K. Bongs,

svarande,

med stöd av

Europeiska kommissionen, företrädd av D. Triantafyllou och A. Steiblytė, båda i egenskap av ombud,

intervenient,

meddelar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av ordföranden A. Kornezov samt domarna G. De Baere, D. Petrlík (referent), K. Kecsmár och S. Kingston,

justitiesekreterare: handläggaren L. Ramette,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

efter förhandlingen den 8 mars 2023,

följande

Dom(1)

1        Sökanden, Norddeutsche Landesbank – Girozentrale, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara beslut SRB/ES/2021/22 av Gemensamma resolutionsnämnden (SRB) av den 14 april 2021 angående beräkningen av förhandsbidragen för år 2021 till den gemensamma resolutionsfonden (nedan kallat det angripna beslutet), i den del beslutet avser sökanden i egenskap av rättslig efterträdare till Deutsche Hypothekenbank AG (nedan kallad Deutsche Hypo).

[utelämnas]

III. Parternas yrkanden

20      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet, inklusive beslutsbilagorna, i den del beslutet avser sökanden, i egenskap av rättslig efterträdare till Deutsche Hypo, och

–        förplikta SRB att ersätta rättegångskostnaderna.

21      SRB har yrkat att tribunalen ska

–        i första hand ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna,

–        i andra hand, för det fall det angripna beslutet ogiltigförklaras, låta verkningarna av det angripna beslutet bestå till dess att beslutet har ersatts, eller i vart fall under en period på sex månader från den dag då domen vinner laga kraft.

22      Europeiska kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

IV.    Rättslig bedömning

[utelämnas]

A.      Invändningarna om rättsstridighet avseende artikel 7 i och bilaga I till delegerad förordning 2015/63

[utelämnas]

3.      Den elfte grunden: Huruvida bilaga I, under rubriken ”Steg 2”, till delegerad förordning 2015/63 är rättsstridig, i det att den däri angivna intervallmetoden strider mot överordnade rättsregler

101    Sökanden har gjort gällande att bilaga I, under rubriken ”Steg 2”, till delegerad förordning 2015/63 är rättsstridig, i det att den däri angivna intervallmetoden strider mot ”principen om riskprofilvägledning” i artikel 103.7 i direktiv 2014/59.

102    I intervallmetoden föreskrivs särskilt att intervallerna (bins), om möjligt, ska omfatta samma antal institut fördelade enligt riskvärdet för vart och ett av dem. En sådan metod återspeglar emellertid felaktigt de berörda institutens individuella riskprofil. Denna metod skulle nämligen enligt sökanden kunna leda till att institut med värden för den aktuella riskindikatorn som vittnar om olika riskprofiler sammanförs i ett och samma intervall. När det exempelvis gäller Deutsche Hypo har detta, för riskindikatorn [konfidentiellt],(2) lett till att banken hamnat i [konfidentiellt], trots ett värde, deklarerat enligt denna indikator, som var lägre än medelvärdet för samtliga institut.

103    SRB och kommissionen har bestritt dessa argument.

104    I likhet med vad som konstaterats i punkt 66 ovan är det inte nödvändigt att uttala sig om huruvida det i unionsrätten finns en ”princip om riskprofilvägledning”. Sökanden har nämligen genom denna grund, såsom den preciserats vid förhandlingen, gjort gällande att kommissionen gjorde en oriktig bedömning när den föreskrev intervallmetoden, eftersom denna metod hindrar SRB från att på lämpligt sätt justera de grundläggande årliga bidragen till institutens faktiska riskprofil.

105    Det framgår av punkterna 47–53 ovan att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller genomförandet av artikel 103.7 i direktiv 2014/59. Detta innebär att det ankommer på sökanden att visa att delegerad förordning 2015/63 innehåller en uppenbart oriktig bedömning i det att det däri föreskrivs en intervallmetod.

106    Med tillämpning av denna metod ankommer det på SRB att först beräkna ett antal intervaller (bins) för att jämföra instituten med hänsyn till de olika riskindikatorerna och subindikatorerna. Sedan ankommer det på SRB att hänföra i princip lika många institut till varje intervall, varvid de institut som har de lägsta värdena på sina råindikatorer ska hänföras till det första intervallet. Därefter ankommer det på SRB att tilldela alla institut inom ett givet intervall samma betyg, kallat den diskretiserade indikatorn, vilken ska beaktas vid den återstående beräkningen av deras multiplikator för riskjustering.

107    Det är visserligen inte uteslutet, såsom följer av bilaga II till det angripna beslutet, att denna metod i praktiken kan leda till situationer där institut som, för en viss riskindikator, har värden som visar att de har lägre riskprofil för denna indikator än genomsnittsvärdet för de berörda instituten ändå, vad gäller den aktuella indikatorn, hänförs till en av de intervaller som består av förhållandevis mer riskfyllda institut. Denna konsekvens följer bland annat av att vissa institut, såsom SRB har förklarat, har så kallade extrema värden, det vill säga värden som uppvisar en stor avvikelse från genomsnittet.

108    På grund av förekomsten av dessa extrema värden är det inte heller uteslutet att tillämpningen av intervallmetoden – och i synnerhet tillämpningen av den regel som föreskrivs i punkt 3 under rubriken ”Steg 2” i bilaga I till delegerad förordning 2015/63, enligt vilken SRB i princip placerar samma antal institut i varje intervall – i praktiken kan leda till situationer där institut med värden för en viss riskindikator som ligger nära värdena för institut som placerats i föregående intervall ändå placeras i påföljande intervall med institut som har värden för samma riskindikator som ibland kan vara betydligt högre.

109    De företeelser som beskrivs i punkterna 107 och 108 ovan innebär emellertid inte att intervallmetoden är behäftad med en uppenbart oriktig bedömning.

110    Det ska i detta hänseende för det första erinras om att det i delegerad förordning 2015/63, i enlighet med artikel 103.7 i direktiv 2014/59, föreskrivs en metod för justering av förhandsbidragen till institutens riskprofil som grundar sig på en jämförelse av deras riskprofiler. Det är utrett dels att en sådan metod innebär en jämförelse av ett betydande antal uppgifter från de berörda instituten på grundval av värden som dessa institut erhåller för en rad riskindikatorer, dels att dessa uppgifter kan inbegripa extrema värden för vissa institut.

111    Såsom framgår av den empiriska studie som genomfördes före antagandet av delegerad förordning 2015/63, vars resultat sammanfattats i JRC:s tekniska studie, ingår intervallmetoden bland de metoder som kan göra det möjligt att göra en sådan jämförelse och anses till och med vara den lämpligaste metoden för detta ändamål.

112    Intervallmetoden är nämligen en statistisk metod som är erkänd för att behandla extrema värden, eftersom den i möjligaste mån undviker att förekomsten av dessa värden leder till förvanskade jämförelser. I förevarande fall gör denna metod det möjligt att, såsom framgår av JRC:s tekniska studie, undvika att institut med höga värden för vissa riskindikatorer ändå erhåller poäng som anger en låg riskprofil för dessa indikatorer, eftersom det finns vissa institut med extrema värden.

113    För det andra är intervallmetoden en enkel metod för att jämföra ett stort antal uppgifter som rapporteras av institut vars förhandsbidrag justeras till deras riskprofil.

114    Det ska i detta hänseende preciseras att punkt 2 i bilaga I till delegerad förordning 2015/63, under rubriken ”Steg 2”, innehåller en regel om att antalet intervall ska beräknas på grundval av en formel som anges däri. I punkt 3 i bilaga I, under rubriken ”Steg 2”, föreskrivs att SRB i princip ska hänföra samma antal institut till varje intervall, varvid de institut som har de lägsta värdena på sina råindikatorer ska hänföras till det första intervallet.

115    Intervallmetoden innehåller således objektiva regler som lätt kan tillämpas av SRB, vilket för övrigt är ett ändamål som får eftersträvas av unionslagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2015, Sopora, C‑512/13, EU:C:2015:108, punkt 33, och dom av den 7 mars 2017, RPO, C‑390/15, EU:C:2017:174, punkt 60).

116    För det tredje relativiseras följderna av de företeelser som beskrivs i punkterna 107 och 108 ovan av följande fyra omständigheter. Det ska först påpekas att justeringen av förhandsbidragen endast kan ske inom intervallet för en koefficient som varierar mellan 0,8 och 1,5, enligt artikel 9.3 i delegerad förordning 2015/63. Det grundläggande årliga bidraget förblir således den avgörande faktorn vid fastställandet av förhandsbidraget i förhållande till institutens riskprofil.

117    Vidare framgår det av JRC:s tekniska studie att dessa statistiska fenomen är begränsade, då de tenderar att inträffa framför allt i de sista intervallen, och inte i merparten av intervallen.

118    Det är dessutom fortfarande utrett att instituten i de sista intervallen har högre värden för den aktuella riskindikatorn än de institut som har hänförts till de lägre intervallen.

119    Vidare tar metoden för riskjustering av förhandsbidrag hänsyn till en rad riskindikator, såsom framgår av artikel 6 i delegerad förordning 2015/63. Ett institut hänförs följaktligen totalt sett till en rad intervaller beroende på institutets värden och de andra institutens värden för varje riskindikator.

120    Såsom framgår av JRC:s tekniska studie, tenderar instituten att placeras i andra intervaller för olika riskindikatorer. Om ett institut placeras i det sista intervallet för en viss riskindikator, och därmed likställs med institut som har betydligt högre värden, är detta som huvudregel inte fallet i fråga om andra riskindikatorer, vilket gör det möjligt att göra en samlad jämförelse av de berörda instituten.

121    Det fenomen som har beskrivits i punkterna 119 och 120 ovan illustreras för övrigt av beräkningen av Deutsche Hypos förhandsbidrag för bidragsperioden 2021, vilket framgår av dess individuella sammanställning. Vad beträffar den del av Deutsche Hypos förhandsbidrag som beräknas på nationell basis, är nämligen Deutsche Hypo placerad i [konfidentiellt] intervallet för [konfidentiellt]. Deutsche Hypo är däremot inte placerad i [konfidentiellt] intervallet för någon av riskindikatorerna [konfidentiellt], även om [konfidentiellt]. Dessutom återfinns Deutsche Hypo i [konfidentiellt] intervallet för [konfidentiellt].

122    Under dessa omständigheter kan sökanden inte med framgång göra gällande att delegerad förordning 2015/63, genom att införa intervallmetoden, innehåller en uppenbart oriktig bedömning.

123    Denna slutsats påverkas inte av sökandens argument att det i delegerad förordning 2015/63 borde ha föreskrivits tre korrigeringar av intervallmetoden. För det första borde SRB enligt sökanden ha getts möjlighet att inrätta ytterligare och således mer begränsade intervaller eller till varje intervall hänföra ett annat antal institut. För det andra borde man inom ramen för intervallmetoden för riskpelare III ha beaktat andra riskindikatorer, såsom institutets storlek, balansomslutningen eller dess individuella affärsmodell. Eftersom institutens affärsmodell påverkas på ett avgörande sätt av nationell lagstiftning, borde det för det tredje enligt sökanden ha gjorts en åtskillnad mellan medlemsstaterna inom ramen för riskpelaren ”stabilitet och variation i institutets finansieringskällor” i artikel 6.1 b i delegerad förordning 2015/63 (nedan kallad riskpelare II) och riskpelare IV.

124    Genom de argument som anges i punkt 123 ovan har sökanden således i själva verket hävdat att det finns alternativa metoder till intervallmetoden, såsom den föreskrivs i delegerad förordning 2015/63, som är lämpligare än intervallmetoden, i stället för att visa att intervallmetoden är behäftad med uppenbart oriktiga bedömningar. Även om det antas att det finns sådana alternativa metoder, framgår det av rättspraxis att det inte ankommer på tribunalen att avgöra huruvida den intervallmetod som föreskrivs i delegerad förordning 2015/63 är den enda eller bästa möjliga, utan om den är behäftad med en uppenbart oriktig bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2001, Jippes m.fl., C‑189/01, EU:C:2001:420, punkt 83).

125    I vart fall har sökanden inte visat att de omständigheter som anges i punkt 123 ovan skulle ha gjort det möjligt att bättre beakta institutens faktiska riskprofil inom ramen för intervallmetoden.

126    Vad för det första gäller argumentet om inrättande av ytterligare intervaller, räcker det att påpeka att i punkt 2 i bilaga I, under rubriken ”Steg 2”, till delegerad förordning 2015/63 fastställs antalet intervaller på grundval av en matematisk formel som tillämpas objektivt och utan åtskillnad och som, vilket framgår av JRC:s tekniska studie, grundar sig på vetenskapliga statistiska uppgifter som syftar till att i förväg fastställa det lämpliga antalet intervaller. Sökanden har emellertid inte framfört någon specifik kritik mot denna formel. Sökanden har inte heller visat att det är uppenbart att det i varje enskilt fall skulle vara lämpligare att använda ytterligare intervaller än vad som gjorts i den valda metoden.

127    Vad för det andra gäller sökandens argument att det var nödvändigt att beakta vissa ytterligare riskindikatorer, har det redan påpekats i punkt 116 ovan att metoden för beräkning av förhandsbidrag fäster stor vikt vid det grundläggande årliga bidraget, eftersom det även återspeglar institutens storlek.

128    Sökanden har även fel i sitt påstående att kommissionen i större utsträckning borde ha beaktat institutens individuella affärsmodell. Det framgår av artikel 6.6 i delegerad förordning 2015/63 att SRB är skyldig att beakta detta genom riskindikatorn ”handelsverksamhet, exponeringar utanför balansräkningen, derivat, komplexitet och möjlighet till resolution”. Sökanden har emellertid inte anfört någon konkret omständighet avseende institutens individuella affärsmodell som kommissionen borde ha beaktat.

129    Vad för det tredje gäller argumentet att det är nödvändigt att göra åtskillnad mellan varje medlemsstat inom ramen för riskpelarna II och IV, framgår det av rättspraxis att antagandet av en lagstiftning på ett visst verksamhetsområde, utan att vara diskriminerande, får medföra olika följder för vissa ekonomiska aktörer med hänsyn till deras individuella situation eller de nationella regler som de omfattas av, förutsatt att lagstiftningen grundas på objektiva kriterier som är anpassade till de mål som eftersträvas med lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 19 september 2013, Panellinios Syndesmos Viomichanion Metapoiisis Kapnou, C‑373/11, EU:C:2013:567, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

130    Sökanden har inte åberopat någon omständighet som ger vid handen att riskindikatorerna avseende riskpelare II och IV inte grundas på objektiva kriterier, eller att de inte skulle vara anpassade till de ändamål som eftersträvas med delegerad förordning 2015/63. Mot denna bakgrund kan sökanden inte grunda sig på påstådda skillnader medlemsstaterna emellan, till styrkande av att dessa riskpelare varit föremål för en uppenbart felaktig bedömning.

131    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den elfte grunden.

B.      De grunder som avser det angripna beslutets lagenlighet

1.      Motiveringen till den årliga målnivån

132    Avsaknad av motivering eller brister i motiveringen utgör en grund avseende tvingande rätt som unionsdomstolen kan, och till och med ska, pröva ex officio (se dom av den 2 december 2009, kommissionen/Irland m.fl., C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

133    Som en processledningsåtgärd frågade tribunalen vid förhandlingen ex officio parterna om eventuella brister i motiveringen i det angripna beslutet vad gäller fastställandet av den årliga målnivån.

134    För att pröva huruvida det angripna beslutet är behäftat med en sådan brist, erinrar tribunalen om att enligt artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 ska de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden, vid utgången av den inledande perioden på åtta år från och med den 1 januari 2016 (nedan kallad den inledande perioden), uppgå till den slutliga målnivån, vilken motsvarar minst 1 procent av alla garanterade insättningar i alla institut auktoriserade på de deltagande medlemsstaternas territorier (nedan kallad den slutliga målnivån).

135    I artikel 69.2 i förordning nr 806/2014 föreskrivs att under den inledande perioden ska förhandsbidragen fördelas så jämnt som möjligt över tiden till dess att den slutliga målnivån som har nämnts i punkt 134 ovan uppnås, men med vederbörlig hänsyn till fasen i konjunkturcykeln och till den påverkan som procykliska bidrag kan få på institutens finansiella ställning.

136    I artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 anges att de bidrag som varje år ska betalas in av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier ska inte överstiga 12,5 procent av den slutliga målnivån.

137    Vad beträffar metoden för att beräkna förhandsbidragen, föreskrivs det i artikel 4.2 i delegerad förordning 2015/63 att SRB ska fastställa förhandsbidragens storlek på grundval av den årliga målnivån, med beaktande av den slutliga målnivån och utifrån det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar under föregående år, beräknat kvartalsvis, i samtliga institut som auktoriserats på alla de deltagande medlemsstaternas territorier.

138    Likaså anges det i artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81 att SRB ska beräkna förhandsbidraget för varje institut på grundval av den årliga målnivån, vilken ska fastställas med hänsyn till den slutliga målnivån och i enlighet med den metod som anges i delegerad förordning 2015/63.

139    Det framgår av skäl 48 i det angripna beslutet att SRB i förevarande fall fastställde den årliga målnivån till 11 287 677 212,56 euro, för bidragsperioden 2021.

140    I skälen 36 och 37 i det angripna beslutet förklarade SRB i huvudsak att den årliga målnivån skulle fastställas på grundval av en analys av utvecklingen av garanterade insättningar under föregående år, på grundval av varje relevant utveckling av den ekonomiska ställningen och på grundval av en analys av de indikatorer som avser fasen i konjunkturcykeln och de verkningar som procykliska bidrag har på institutens finansiella ställning. Därefter ansåg SRB att det var lämpligt att fastställa en koefficient som grundade sig på denna analys och på de finansiella medel som fanns tillgängliga i den gemensamma resolutionsfonden (nedan kallad koefficienten). SRB tillämpade denna koefficient på en åttondel av det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar år 2020, för att erhålla den årliga målnivån.

141    SRB redogjorde för det tillvägagångssätt som hade tillämpats för att fastställa koefficienten i skälen 38–47 i det angripna beslutet.

142    I skäl 38 i det angripna beslutet konstaterade SRB en ständigt uppåtgående trend för garanterade insättningar för samtliga institut i de deltagande medlemsstaterna. I synnerhet uppgick det genomsnittliga beloppet av dessa insättningar, beräknat kvartalsvis, till 6,689 biljoner euro år 2020.

143    I skälen 40 och 41 i det angripna beslutet redogjorde SRB för den prognostiserade utvecklingen av garanterade insättningar för de tre återstående åren av den inledande perioden, det vill säga åren 2021–2023. SRB ansåg att de årliga ökningarna av de garanterade insättningarna fram till och med slutet av den inledande perioden låg på mellan 4 procent och 7 procent.

144    I skälen 42–45 i det angripna beslutet redogjorde SRB för utvecklingen av fasen i konjunkturcykeln och den potentiella procykliska verkan som förhandsbidragen skulle kunna ha på institutens finansiella ställning. För att göra detta uppgav SRB att den hade beaktat flera indikatorer, såsom kommissionens prognos över bruttonationalproduktens tillväxt och prognoser från ECB i det avseendet eller den privata sektorns kreditflöde i procent av bruttonationalprodukten.

145    I skäl 46 i det angripna beslutet fann SRB att även om det var rimligt att förvänta sig en fortsatt ökning av de garanterade insättningarna inom bankunionen, skulle ökningstakten vara lägre än den var år 2020. I det avseendet uppgav SRB, i skäl 47 i det angripna beslutet, att den hade intagit ett ”försiktigt synsätt” i fråga om ökningstakten för garanterade insättningar för de kommande åren fram till och med år 2023.

146    Med hänsyn till dessa överväganden fastställde SRB, i skäl 48 i det angripna beslutet, koefficientens värde till 1,35 procent. Den beräknade därefter den årliga målnivån, genom att multiplicera det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar år 2020 med denna koefficient och genom att dividera resultatet av denna beräkning med åtta, i enlighet med följande matematiska formel som anges i skäl 48 i nämnda beslut:

”Mål0 [den årliga målnivån] = Totala garanterade insättningar2020 * 0,0135 * ⅛ = 11 287 677 212,56 EUR”.

147    Vid förhandlingen uppgav dock SRB att den hade fastställt den årliga målnivån för bidragsperioden 2021 på följande sätt.

148    För det första fastställde SRB, på grundval av en framåtblickande analys, beloppet av de garanterade insättningarna i alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier, vilket för slutet av den inledande perioden prognostiserades till cirka 7,5 biljoner euro. För att komma fram till detta belopp beaktade SRB det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar år 2020, det vill säga 6,689 biljoner euro, en årlig ökningstakt för de garanterade insättningarna på 4 procent och antalet återstående bidragsperioder fram till och med slutet av den inledande perioden, det vill säga tre.

149    För det andra beräknade SRB, i enlighet med artikel 69.1 i förordning nr 806/2014, 1 procent av dessa 7,5 biljoner euro för att komma fram till det uppskattade beloppet för den slutliga målnivå som skulle uppnås den 31 december 2023, det vill säga cirka 75 miljarder euro.

150    För det tredje drog SRB av de redan disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden år 2021, det vill säga cirka 42 miljarder euro, från detta belopp, för att få fram det belopp som återstod att kräva in för de återstående bidragsperioderna före slutet av den inledande perioden, det vill säga åren 2021–2023. Detta belopp uppgick till cirka 33 miljarder euro.

151    För det fjärde dividerade SRB sistnämnda belopp med tre för att fördela beloppet jämnt mellan dessa tre återstående bidragsperioder. Den årliga målnivån för bidragsperioden 2021 fastställdes således till det belopp som har nämnts i punkt 139, det vill säga cirka 11,287 miljarder euro.

152    SRB gjorde vid förhandlingen även gällande att den hade offentliggjort uppgifter som hade legat till grund för den metod som har beskrivits i punkterna 148–151 ovan och som gjorde det möjligt för sökanden att förstå den metod som hade använts för att fastställa den årliga målnivån. I synnerhet angav SRB att den i maj 2021, det vill säga efter antagandet av det angripna beslutet, men före väckandet av förevarande talan, på sin webbplats hade offentliggjort ett faktablad kallat ”Fact Sheet 2021” (nedan kallat faktabladet), vari angavs det uppskattade beloppet för den slutliga målnivån. SRB har även hävdat att beloppet för de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden också fanns tillgängligt på dess webbplats och genom andra offentliga källor, och detta långt före antagandet av det angripna beslutet.

153    För att pröva huruvida SRB iakttog sin motiveringsskyldighet vad beträffar fastställandet av den årliga målnivån, ska det först erinras om att avsaknad av motivering eller brister i motiveringen utgör en grund avseende tvingande rätt som unionsdomstolen kan, och till och med ska, pröva ex officio (se dom av den 2 december 2009, kommissionen/Irland m.fl., C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkt 34 och där angiven rättspraxis). Följaktligen kan, och till och med ska, tribunalen beakta även andra brister i motiveringen än dem som sökanden har åberopat och särskilt när dessa framkommer under förfarandet.

154    För det syftet har parterna hörts under den muntliga delen av förfarandet angående alla eventuella brister i motiveringen i det angripna beslutet vad gäller fastställandet av den årliga målnivån. När SRB uttryckligen tillfrågades om detta upprepade gånger, beskrev den i synnerhet, steg för steg, den metod som den faktiskt hade tillämpat för att fastställa den årliga målnivån för bidragsperioden 2021, vilken det har redogjorts för i punkterna 148–151 ovan.

155    Vad därefter beträffar innehållet i motiveringsskyldigheten, framgår det av rättspraxis att motiveringen av ett beslut av en av unionens institutioner, ett av dess organ eller en av dess byråer är av särskild betydelse, eftersom den ger den som berörs av beslutet möjlighet att med kännedom om samtliga omständigheter avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan mot beslutet och gör det möjligt för den behöriga domstolen att utföra sin prövning, och således utgör en av förutsättningarna för att den i artikel 47 i stadgan garanterade domstolsprövningen ska vara effektiv (se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 103 och där angiven rättspraxis).

156    En sådan motivering ska vara anpassad till den aktuella rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket rättsakten antagits. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området samt i synnerhet det intresse av att få förklaringar som de personer som berörs av rättsakten kan ha. En rättsakt som går någon emot ska följaktligen anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörda personen och som gör att denna person har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot vederbörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 104 och där angiven rättspraxis).

157    Vidare får det bland annat inte finnas några motsägelser i denna motivering, så att de som berörs därav kan få kännedom om de faktiska skälen till beslutet, i syfte att de ska kunna tillvarata sina rättigheter vid den behöriga domstolen, och så att nämnda domstol ges möjlighet att utföra sin prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala, C‑413/06 P, EU:C:2008:392, punkt 169 och där angiven rättspraxis, dom av den 22 september 2005, Suproco/kommissionen, T‑101/03, EU:T:2005:336, punkterna 20 och 45–47, och dom av den 16 december 2015, Grekland/kommissionen, T‑241/13, EU:T:2015:982, punkt 56).

158    När den som har antagit det angripna beslutet ger vissa förklaringar rörande skälen till beslutet under förfarandet vid unionsdomstolen, måste dessa förklaringar överensstämma med de överväganden som anges i beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2005, Suproco/kommissionen, T‑101/03, EU:T:2005:336, punkterna 45–47, och dom av den 13 december 2016, Printeos m.fl./kommissionen, T‑95/15, EU:T:2016:722, punkterna 54 och 55).

159    Om de överväganden som anges i det angripna beslutet inte överensstämmer med sådana förklaringar som har getts under domstolsförfarandet, fyller det aktuella beslutet motivering inte de funktioner som har angetts i punkterna 155 och 156 ovan. En sådan bristande överensstämmelse hindrar särskilt de berörda från att få kännedom om de faktiska skälen till det angripna beslutet, innan talan väcks, och att förbereda sitt försvar, och hindrar unionsdomstolen från att identifiera de grunder som faktiskt har utgjort rättsligt stöd för detta beslut och att pröva huruvida de är förenliga med de tillämpliga bestämmelserna.

160    Det ska slutligen erinras om att när SRB antar ett beslut om att fastställa förhandsbidragen, ska den underrätta de berörda instituten om metoden för att beräkna dessa bidrag (se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 122).

161    Samma sak ska gälla metoden för att fastställa den årliga målnivån, eftersom detta belopp har en väsentlig betydelse för systematiken i ett sådant beslut. Såsom framgår av artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81 består metoden för att beräkna förhandsbidrag i att detta belopp fördelas mellan alla de berörda instituten, så att en ökning eller minskning av detta belopp medför en motsvarande ökning eller minskning av förhandsbidraget för vart och ett av dessa institut.

162    Av det ovan anförda följer att om SRB är skyldig att, genom det angripna beslutet, ge instituten förklaringar avseende metoden för att fastställa den årliga målnivån, måste dessa förklaringar överensstämma med de förklaringar som SRB har gett under domstolsförfarandet och som avser den metod som faktiskt tillämpades.

163    Så är emellertid inte fallet i förevarande mål.

164    Det ska först påpekas att det i skäl 48 i det angripna beslutet redogjordes för en matematisk formel som uppgavs ligga till grund för fastställandet av den årliga målnivån. Det har visat sig att denna formel inte omfattar uppgifterna i den metod som faktiskt tillämpades av SRB, vilken tydligt angavs vid förhandlingen. Såsom framgår av punkterna 148–151 ovan fick SRB fram beloppet för den årliga målnivån, inom ramen för denna metod, genom att dra av de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden från den slutliga målnivån, för att beräkna det belopp som återstod att kräva in fram till slutet av den inledande perioden, och genom att dividera sistnämnda belopp med tre. Dessa två steg i beräkningen har inte på något sätt kommit till uttryck i nämnda matematiska formel.

165    Detta konstaterande påverkas inte heller av SRB:s påstående att den i maj 2021 offentliggjorde ett faktablad som innehöll ett intervall med eventuella belopp på den slutliga målnivån eller att de finansiella medel som fanns tillgängliga i SRF offentliggjordes på dess webbplats. Oberoende av huruvida sökanden faktiskt fick kännedom om dessa belopp, kunde dessa uppgifter inte i sig göra det möjligt för sökanden att förstå att de två transaktioner som nämns i punkt 164 ovan faktiskt hade tillämpats av SRB. Dessa två steg i beräkningen nämndes nämligen inte ens i den matematiska formel som anges i skäl 48 i det angripna beslutet.

166    Liknande bristande överensstämmelser påverkar även det sätt på vilket koefficienten på 1,35 procent fastställdes, vilken dock har en mycket viktig roll i den matematisk formel som har nämnts i punkt 165 ovan. Denna koefficient skulle nämligen kunna förstås så, att den bland andra parametrar grundar sig på den prognostiserade ökningen av de garanterade insättningarna under de återstående åren av den inledande perioden. Som SRB medgav vid förhandlingen, fastställdes denna koefficient för att kunna motivera resultatet av beräkningen av beloppet för den årliga målnivån, det vill säga efter det att SRB hade beräknat detta belopp med tillämpning av de fyra steg som det har redogjorts för i punkterna 148–151 ovan och särskilt genom att det belopp som erhölls genom att dra av de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden från den slutliga målnivån dividerades med tre. Detta tillvägagångssätt framgår inte på något sätt av det angripna beslutet.

167    Vidare ska det erinras om att enligt faktabladet låg den uppskattade slutliga målnivån på en skala mellan 70 och 75 miljarder euro. Denna skala överensstämmer dock inte med skalan för ökningstakten för garanterade insättningar på mellan 4 procent och 7 procent som anges i skäl 41 i det angripna beslutet. SRB uppgav nämligen vid förhandlingen att den, vid fastställandet av den årliga målnivån, hade beaktat en ökningstakt för garanterade insättningar på 4 procent – som var den lägsta procentsatsen i den andra skalan – och att den på så sätt hade fått fram den uppskattade slutliga målnivån på 75 miljarder euro – som utgjorde det högsta värdet i den första skalan. Det visar sig således föreligga en brist på överensstämmelse mellan dessa två skalor. Den skala som avser utvecklingstakten för garanterade insättningar omfattar nämligen även värden som överstiger procentsatsen på 4 procent, vars tillämpning dock skulle ha lett till ett uppskattat belopp för den slutliga målnivån som var högre än dem som ingick i skalan avseende denna målnivå. Vidare är det omöjligt för sökanden att förstå av vilket skäl SRB inkluderade belopp som understeg 75 miljarder euro i den skala som var hänförlig till denna målnivå. För att komma fram till detta var det nödvändigt att tillämpa en procentsats under 4 procent, vilken dock inte omfattas av skalan för ökningstakten för garanterade insättningar. Under dessa omständigheter var sökanden inte i stånd att avgöra på vilket sätt SRB hade använt skalan som avser utvecklingstakten för dessa insättningar för att komma fram till beräkningen av den uppskattade slutliga målnivån.

168    Härav följer, vad beträffar fastställandet av den årliga målnivån, att den metod som faktiskt tillämpades av SRB, vilken tydligt angavs vid förhandlingen, inte motsvarar den metod som beskrivs i det angripna beslutet, vilket gör att de faktiska skälen, med hänsyn till vilka denna målnivå fastställdes, inte kunde identifieras på grundval av det angripna beslutet vare sig av instituten eller av tribunalen.

169    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat vad gäller fastställandet av den årliga målnivån.

170    Med beaktande av de rättsliga och ekonomiska frågeställningarna i förevarande mål, är det dock med hänsyn till intresset av god rättskipning lämpligt att fortsätta prövningen av de andra grunderna för talan.

[utelämnas]

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Beslut SRB/ES/2021/22 av Gemensamma resolutionsnämnden (SRB) av den 14 april 2021 angående beräkningen av förhandsbidragen för år 2021 till den gemensamma resolutionsfonden ogiltigförklaras i den del beslutet avser Norddeutsche Landesbank – Girozentrale i egenskap av rättslig efterträdare till Deutsche Hypothekenbank AG.

2)      Verkningarna av beslut SRB/ES/2021/22 ska, i den del beslutet avser Norddeutsche Landesbank – Girozentrale i egenskap av rättslig efterträdare till Deutsche Hypothekenbank, bestå fram till dess att ett nytt beslut från SRB om fastställande av detta instituts förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden för bidragsperioden 2021 har trätt i kraft, inom en rimlig tidsfrist som inte får överstiga sex månader från den dag då förevarande dom meddelas.

3)      SRB ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Norddeutsche Landesbank – Girozentrale.

4)      Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 10 juli 2024.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: tyska.

1      Nedan återges endast de punkter i denna dom som tribunalen anser bör publiceras

2 Konfidentiella uppgifter har maskerats.