1

Genom ansökan av den 24 maj 2021 yrkade TC, som är sökande i förevarande mål, med stöd av artikel 263 FEUF, ogiltigförklaring av dels Europaparlamentets generalsekreterares beslut av den 16 mars 2021, i vilket det fastställdes att parlamentet hade en fordran på honom på 78838,21 euro för belopp som felaktigt hade betalats ut till honom som utgifter för assistentstöd till ledamöterna och att detta belopp skulle återkrävas (nedan kallat det angripna beslutet), dels debetnota nr 7010000523 av den 31 mars 2021 (nedan kallad debetnotan).

2

Sökanden är ledamot av parlamentet sedan den [konfidentiellt].

3

Den 22 maj 2015 ingick parlamentet, med stöd av artikel 5a i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren), ett avtal med A (nedan kallad den ackrediterade parlamentsassistenten) om anställning som ackrediterad parlamentsassistent i Bryssel (Belgien) för att ge assistans till sökanden fram till slutet av den sjunde valperioden.

4

Eftersom kvaliteten på den ackrediterade parlamentsassistentens arbete försämrades från och med december 2015, begärde sökanden, den 25 februari 2016, att den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal vid parlamentet (nedan kallad anställningsmyndigheten) skulle säga upp den ackrediterade parlamentsassistentens anställningsavtal av olika skäl som hade medfört förlorat förtroende, däribland frånvaro utan giltigt skäl och åsidosättande av bestämmelserna om tillstånd att utöva extern verksamhet.

5

I enlighet med artikel 139.3a i anställningsvillkoren för övriga anställda hölls ett förlikningsmöte med den ackrediterade parlamentsassistenten den 31 maj 2016.

6

Den 15 juni 2016 konstaterades att förlikningsförfarandet hade misslyckats.

7

Genom skrivelse av den 24 juni 2016 underrättade anställningsmyndigheten den ackrediterade parlamentsassistenten om sitt beslut att säga upp dennes anställningsavtal med tillämpning av artikel 139.1 d i anställningsvillkoren, med motiveringen bristande förtroende på grund av att den ackrediterade parlamentsassistenten inte hade följt bestämmelserna om tillstånd att utöva extern verksamhet. Av olika skäl, däribland sjukskrivning, förlängdes uppsägningstiden vid flera tillfällen, vilket innebar att den ackrediterade parlamentsassistentens anställningsavtal upphörde att gälla först den 22 november 2016.

8

Den 14 april 2017 väckte den ackrediterade parlamentsassistenten talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av beslutet av den 24 juni 2016.

9

Genom dom av den 7 mars 2019, L/parlamentet (T‑59/17, EU:T:2019:140, punkterna 35–45), ogiltigförklarade tribunalen parlamentets beslut av den 24 juni 2016. Tribunalen konstaterade nämligen att det av handlingarna i målet framgick att sökanden inte bara hade varit medveten om den externa verksamheten i fråga utan även hade tagit direkt initiativ till densamma. Tribunalen fann således att det skäl som anställningsmyndigheten hade angett för att motivera uppsägningsbeslutet, nämligen bristande förtroende, inte föreföll trovärdigt. Enligt tribunalen hade anställningsmyndigheten således gjort en uppenbart oriktig bedömning när den biföll sökandens begäran om att av detta skäl säga upp den ackrediterade parlamentsassistentens anställningsavtal. Sökanden var inte part i förfarandet i det målet.

10

Enligt punkt 32 i nämnda dom bestod den ackrediterade parlamentsassistentens otillåtna externa verksamhet, enligt dennes uppgifter, vilka inte har bestritts av parlamentet, av följande:

11

Genom skrivelse av den 8 juni 2020, som var avfattad på engelska och skickades per e-post den 30 juli 2020, efter en första resultatlös delgivning den 22 juni 2020, och genom skrivelse av den 3 september 2020, som var avfattad på litauiska och som skickades per e‑post den 4 september 2020, underrättade parlamentets generalsekreterare sökanden om att ett förfarande hade inletts för att återkräva felaktigt utbetalda belopp, i enlighet med artikel 68 i beslut av parlamentets presidium av den 19 maj och den 9 juli 2008 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets ledamotsstadga (EUT C 159, 2009, s. 1) (nedan kallade tillämpningsföreskrifterna), till ett totalt belopp på 78838,21 euro avseende det assistentstöd som sökanden hade erhållit från den ackrediterade parlamentsassistenten. I samma skrivelse anmodades sökanden, i enlighet med artikel 68.2 i tillämpningsföreskrifterna, att inom två månader inkomma med synpunkter och bevisning för att vederlägga parlamentets preliminära slutsatser om den externa verksamhet som den ackrediterade parlamentsassistenten hade ägnat sig åt med sökandens kännedom och under dennes ledning från den 22 maj 2015 till den 22 november 2016 och för att bevisa att den ackrediterade parlamentsassistenten under samma period faktiskt hade arbetat som ackrediterad parlamentsassistent.

12

Som bilaga till skrivelsen av den 3 september 2020 fanns en kopia av domen av den 7 mars 2019, L/parlamentet (T‑59/17, EU:T:2019:140), och en avräkning av de belopp som parlamentet hade betalat ut till den ackrediterade parlamentsassistenten. Avräkningen hade följande lydelse: för år 2015, 35003,84 euro för löner och sociala kostnader och 1369,60 euro för resekostnader och, för år 2016, 42025,57 euro för löner och sociala kostnader och 439,20 euro för resekostnader.

13

Genom e-postmeddelande av den 4 augusti 2020 begärde sökanden att parlamentet skulle översända

14

Den 22 september 2020 påminde sökanden parlamentet om denna begäran och begärde dessutom ut ett protokoll från förlikningsförfarandet mellan honom och den ackrediterade parlamentsassistenten (på litauiska) samt en kopia av ”samtliga e‑postmeddelanden från åren 2015, 2016 och 2019”.

15

Genom e-postmeddelande av den 27 oktober 2020 översände parlamentet olika handlingar till sökanden avseende uppsägningen av den ackrediterade parlamentsassistentens anställningsavtal.

16

Genom e-postmeddelande av den 29 oktober 2020 överlämnade sökanden sina preliminära synpunkter och ett antal handlingar till parlamentet samtidigt som han underströk att han ännu inte hade mottagit några detaljerade handlingar och uppgifter från parlamentet avseende den ackrediterade parlamentsassistentens anställningstid och att han ännu inte hade kunnat undersöka de fåtaliga uppgifter som han hade erhållit genom e-postmeddelandet av den 27 oktober 2020. Han begärde därför att få inkomma med ytterligare upplysningar och annan bevisning vid ett senare tillfälle.

17

Genom e-postmeddelande av den 20 november 2020 begärde sökanden återigen att parlamentet skulle inkomma med de uppgifter som han hade begärt i sina e-postmeddelanden av den 4 augusti och den 22 september 2020, och särskilt uppgifterna om den ackrediterade parlamentsassistentens tillträde till parlamentets byggnader och kopian av e‑postmeddelandena från åren 2015, 2016 och 2019.

18

Genom e-postmeddelande av den 24 november 2020 översände sökanden synpunkter och bevisning till parlamentet utöver dem som han hade skickat till parlamentet den 29 oktober samma år.

19

Genom e-postmeddelande av den 27 november 2020 underrättade generaldirektören för parlamentets generaldirektorat för ekonomi (nedan kallad generaldirektören för ekonomi) sökanden om att tidsfristen för att inkomma med synpunkter och bevisning inom ramen för det återkravsförfarande som regleras i artikel 68 i tillämpningsföreskrifterna hade löpt ut den 4 november samma år, men att sökanden, om han ville ta del av uppgifter om den ackrediterade parlamentsassistenten, kunde vända sig till två personer vars e‑postadresser angavs, utan att dessa förfrågningar kunde påverka förfarandet.

20

Genom en skrivelse som skickades till parlamentet den 1 december 2020 bestred sökanden påståendena i e-postmeddelandet av den 27 november 2020. Han riktade även förfrågningar om handlingar till de personer som nämndes i e-postmeddelandet.

21

Genom skrivelse av den 8 januari 2021 översände generaldirektören för ekonomi protokollet om förlikningsförfarandet (på litauiska) till sökanden, men nekade honom tillgång till de övriga begärda handlingarna.

22

Samtidigt som generaldirektören för ekonomi påpekade att sökandens frist för att inkomma med synpunkter hade löpt ut den 4 november 2020, utan att sökanden hade begärt en förlängning av denna frist, beviljade generaldirektören honom en frist på femton dagar för att inkomma med kompletterande synpunkter.

23

Den 21 januari 2021 inkom sökanden med kompletterande synpunkter till parlamentet.

24

I det angripna beslutet förklarade parlamentets generalsekreterare att ett belopp på 78838,21 euro felaktigt hade ersatts av denna institution inom ramen för den ackrediterade parlamentsassistentens anställning under perioden 22 maj 2015–22 november 2016 och att detta belopp skulle återkrävas från sökanden med tillämpning av artikel 68.1 tillämpningsföreskrifterna.

25

Den 31 mars 2021 utfärdade generaldirektören för finans, i egenskap av delegerad utanordnare, debetnotan och anmodade sökanden att betala tillbaka ett belopp på 78838,21 euro senast den 30 maj 2021.

26

Samma dag delgav generaldirektören för finans sökanden det angripna beslutet och debetnotan.

27

Efter en kontroll i samband med detta förfarande framkom det att parlamentet i mars 2016 hade beslutat att avbryta utbetalningen av löner och resekostnader för den ackrediterade parlamentsassistenten från och med den 1 april 2016.

28

Parlamentets generalsekreterare beslutade följaktligen, den 8 november 2022, att dra tillbaka det angripna beslutet med retroaktiv verkan (ex tunc) i den del det, för perioden från den 1 april till den 22 november 2016, förordnades om återkrav för ett belopp på 27644,47 euro för löner och sociala kostnader samt ett belopp på 439,20 euro för resekostnader, det vill säga totalt 28083,67 euro (nedan kallat beslutet av den 8 november 2022). Den 15 november 2022 utfärdades en kreditnota med nummer 7120000068 på samma belopp.

29

Den 15 november 2022 delgavs sökanden beslutet av den 8 november 2022 och kreditnota nr 7120000068 av generaldirektören för ekonomi.

30

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

31

Parlamentet har yrkat att tribunalen ska

32

Genom särskild handling av den 16 november 2022 har parlamentet, med stöd av artikel 130.2 i tribunalens rättegångsregler, yrkat att tribunalen ska

33

På tribunalens begäran yttrade sig sökanden över denna begäran vid förhandlingen den 30 november 2022.

34

Den 22 november 2022 översände sökanden B:s skriftliga vittnesmål till tribunalen, vilket han hade erhållit den 18 november samma år.

35

Vid förhandlingen gjorde parlamentet gällande att denna nya bevisning inte kunde tas upp till prövning, eftersom den, i strid med kraven i artikel 85.3 i rättegångsreglerna, hade ingetts efter skriftväxlingen, utan att sökanden hade rättfärdigat detta dröjsmål.

36

Såsom framgår av punkt 32 ovan har parlamentet yrkat att tribunalen ska fastställa att talan inte längre har något föremål och att det inte längre finns anledning att pröva lagligheten av det angripna beslutet i den del det avser löner, sociala kostnader och resekostnader som utbetalats till den ackrediterade parlamentsassistenten mellan den 1 april och den 22 november 2016 med ett totalt belopp på 28083,67 euro.

37

Vid förhandlingen påpekade sökanden att de belopp som angavs i beslutet av den 8 november 2022 inte styrktes av någon bevisning samt begärde att tribunalen skulle pröva lagligheten av hela det angripna beslutet.

38

Det ska i detta sammanhang påpekas att enligt fast rättspraxis gäller följande. Saken i målet får inte ha förfallit innan domstolsavgörandet meddelas, och en sökandes berättigade intresse av att få saken prövad måste också bestå fram till denna tidpunkt – vid äventyr av att det beslutas att det saknas anledning att döma i målet – vilket förutsätter att ett bifall till talan kan medföra en fördel för sökanden (se dom av den 7 juni 2007, Wunenburger/kommissionen, C‑362/05 P, EU:C:2007:322, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

39

Att talan förlorar sitt föremål kan bland annat föranledas av att den angripna rättsakten återkallas eller ersätts under förfarandets gång. (se beslut av den 12 januari 2011, Terezakis/kommissionen, T‑411/09, EU:T:2011:4, punkt 15 och där angiven rättspraxis).

40

I förevarande fall finner tribunalen, på grund av beslutet av den 8 november 2022, att talan har förlorat sitt föremål i den del den avser ogiltigförklaring av det angripna beslutet och debetnotan i den del det i dessa förordnas att sökanden ska återbetala ett belopp på 28083,67 euro för löner, sociala kostnader och resekostnader som utbetalats till den ackrediterade parlamentsassistenten mellan den 1 april och den 22 november 2016.

41

Den omständigheten att de belopp som angavs i beslutet av den 8 november 2022 inte styrks av någon bevisning saknar härvidlag betydelse.

42

Tribunalen konstaterar följaktligen att talan om ogiltigförklaring, i den utsträckning som beskrivits ovan, inte längre har något föremål och att det saknas anledning att pröva lagligheten av det angripna beslutet och debetnotan.

43

Sökanden har till stöd för sin talan åberopat följande sju grunder:

44

Innan dessa grunder prövas är det lämpligt att redogöra för bestämmelserna om ersättning för utgifter för assistentstöd till ledamöterna och om återkrav av felaktigt utbetalda belopp.

45

I artikel 33 i tillämpningsföreskrifterna föreskrivs att ledamöterna har rätt att assisteras av personliga medarbetare som de fritt väljer.

46

Enligt samma bestämmelse ska parlamentet stå för de utgifter som faktiskt uppkommit och som helt och hållet följer av anställningen av en eller flera assistenter, i enlighet med tillämpningsföreskrifterna, varvid endast utgifter som motsvarar nödvändig assistans och som har ett direkt samband med utövandet av ledamöternas parlamentariska mandat kan ersättas.

47

I artikel 62 i tillämpningsföreskrifterna anges att de belopp som utbetalas med stöd av dessa föreskrifter endast får avsättas för finansiering av verksamhet i samband med utövandet av ledamöternas mandat och att de inte får täcka personliga kostnader eller finansiera bidrag eller gåvor av politisk karaktär.

48

I artikel 68 tillämpningsföreskrifterna föreskrivs att alla belopp som har utbetalats felaktigt ska återkrävas och att parlamentets generalsekreterare ska ge instruktioner om att dessa belopp ska återkrävas från den berörda ledamoten, som generalsekreteraren ska ha hört dessförinnan.

49

Av artikel 33 i tillämpningsföreskrifterna, vars innehåll har beskrivits i punkterna 45 och 46 ovan, drog tribunalen slutsatsen att definitionen av begreppet assistentstöd till parlamentsledamöter inte omfattas av ledamöternas utrymme för eget skön (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 2021, Rochefort/parlamentet, T‑171/20, ej publicerad, EU:T:2021:438, punkt 45, och dom av den 8 september 2021, Griesbeck/parlamentet, T‑10/21, ej publicerad, EU:T:2021:542, punkt 39).

50

Enligt tribunalen följer härav att den berörda ledamoten måste visa att assistenterna faktiskt har tillhandahållit parlamentet tjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2021, Griesbeck/parlamentet, T‑10/21, ej publicerad, EU:T:2021:542, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

51

För det fall det sker en kontroll av hur utgifterna för assistentstöd till ledamöterna har använts, måste den berörda ledamoten således kunna bevisa att de mottagna beloppen har använts för att täcka utgifter som faktiskt har uppkommit och som helt och hållet följer av en eller flera assistenters anställning, såsom föreskrivs i artikel 33 i tillämpningsföreskrifterna (dom av den 14 juli 2021, Rochefort/parlamentet, T‑171/20, ej publicerad, EU:T:2021:438, punkt 47, och dom av den 8 september 2021, Griesbeck/parlamentet, T‑10/21, ej publicerad, EU:T:2021:542, punkt 41).

52

I detta sammanhang måste ledamoten bland annat inge styrkande handlingar som hänför sig till den ackrediterade parlamentsassistentens arbete och följaktligen bevara desamma, även om det inte finns någon uttrycklig skyldighet i detta avseende som följer av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 2021, Rochefort/parlamentet, T‑171/20, ej publicerad, EU:T:2021:438, punkt 47, och dom av den 8 september 2021, Griesbeck/parlamentet, T‑10/21, ej publicerad, EU:T:2021:542, punkt 41).

53

Denna rättspraxis från tribunalen har bekräftats av domstolen, vilken har slagit fast att det ankommer på de ledamöter som begär att parlamentet ska stå för utgifterna för assistans från personliga medarbetare att visa att dessa utgifter faktiskt har uppkommit och att de motsvarar nödvändig assistans som är direkt kopplad till utövandet av uppdraget. En sådan ledamot måste således, som svar på en begäran om detta från behörig myndighet inom parlamentet, lägga fram all bevisning som han eller hon förfogar över och som kan styrka att assistenten verkligen har utfört arbete och detta arbete har samband med utövandet av ledamotens mandat (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 21 mars 2019, Gollnisch/parlamentet, C‑330/18 P, ej publicerat, EU:C:2019:240, punkterna 63, 64 och 88, och beslut av den 21 maj 2019, Le Pen/parlamentet, C‑525/18 P, ej publicerat, EU:C:2019:435, punkterna 37 och 82 och där angiven rättspraxis).

54

Genom den första grunden har sökanden bland annat gjort gällande att parlamentet, genom att anta det angripna beslutet, har åsidosatt principen om iakttagande av en skälig tidsfrist enligt artikel 41.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och artikel 98.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 2018, s. 1) (nedan kallad budgetförordningen).

55

I förevarande fall följer överskridandet av den rimliga tidsfristen av att parlamentet grundade det angripna beslutet på uppgifter som framkommit i det mål som avgjordes genom domen av den 7 mars 2019, L/parlamentet (T‑59/17, EU:T:2019:140), i vilket talan väcktes den 14 april 2017. Det var emellertid först den 30 juli eller den 3 september 2020, det vill säga mer än tre år senare, som parlamentet begärde att sökanden skulle yttra sig över det planerade återkravet.

56

Parlamentet har bestritt dessa argument.

57

Tribunalen erinrar om att det i artikel 41.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna föreskrivs att var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner, organ och byråer. I denna bestämmelse anges således principen om iakttagande av en skälig tidsfrist, vilken utgör en integrerad del av rätten till god förvaltning.

58

Enligt fast rättspraxis föreligger en skyldighet att iaktta en rimlig tidsfrist i samtliga fall där föreskrifter i detta hänseende saknas men rättssäkerhetsprincipen eller skyddet för berättigade förväntningar utgör hinder för att unionsinstitutionerna eller fysiska eller juridiska personer agerar utan inskränkningar i tiden, vilket bland annat kan äventyra stabiliteten i en redan uppkommen rättslig situation (dom av den 5 oktober 2004, Eagle m.fl./kommissionen, T‑144/02, EU:T:2004:290, punkt 57; se även dom av den 12 juli 2012, kommissionen/Nanopoulos, T‑308/10 P, EU:T:2012:370, punkt 76 och där angiven rättspraxis). När administrationen agerar inom den tidsfrist som särskilt föreskrivs i en rättsakt, kan det inte med framgång göras gällande att de krav som följer av den i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna föreskrivna rätten att få sina angelägenheter behandlade inom skälig tid har åsidosatts.

59

Tribunalen erinrar om att det i den lagstiftning som gällde före den lagstiftning som är tillämplig i förevarande fall – det vill säga Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, 2012, s. 1) och kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 av den 29 oktober 2012 om tillämpningsföreskrifter för förordning (EU) nr 966/2012 (EUT L 362, 2012, s. 1) – inte fanns någon bestämmelse som föreskrev en frist för att skicka en debetnota till berörd gäldenär.

60

Detta var skälet till att domstolen i domen av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet (C‑566/14 P, EU:C:2016:437), tillämpade principen om iakttagande av en rimlig tidsfrist för att bedöma fristen för att skicka debetnotan till den berörda gäldenären.

61

Lagstiftningen har emellertid ändrats till följd av denna dom genom att det införts nya bestämmelser i artikel 98.2 andra stycket i budgetförordningen, vilken numera har följande lydelse:

”Utanordnaren ska skicka debetnotan omedelbart efter fastställandet av fordran och senast inom fem år från den tidpunkt då unionsinstitutionen under normala omständigheter kunnat göra sin fordran gällande. Denna tidsfrist ska inte gälla om den behöriga utanordnaren fastställer att dröjsmålet trots unionsinstitutionens ansträngningar vållats av gäldenärens agerande.”

62

Eftersom en sådan bestämmelse har antagits finns det, tvärtemot vad sökanden felaktigt hävdar, inte längre anledning att tillämpa principen om iakttagande av en rimlig tidsfrist för att bedöma den tidsfrist inom vilken debetnotan skulle sändas till honom. Däremot uppkommer frågan huruvida parlamentet, i enlighet med denna bestämmelse, skickade debetnotan till sökanden omedelbart efter att fordran hade fastställts, och inom fem år från det att parlamentet kunde göra gällande sin fordran.

63

Vad gäller den första fristen ska det påpekas att debetnotan skickades till sökanden den 31 mars 2021, medan parlamentets fordran fastställdes den 16 mars samma år, i det angripna beslutet. Under dessa omständigheter kan debetnotan anses ha skickats till sökanden omedelbart efter det att fordran hade fastställts i enlighet med artikel 98.2 andra stycket i budgetförordningen.

64

Vad gäller den andra fristen är parterna oense om vid vilken tidpunkt parlamentet kunde göra gällande sin fordran, i den mening som avses i artikel 98.2 andra stycket i budgetförordningen. Sökanden anser att denna tidpunkt sammanfaller med den tidpunkt då den ackrediterade parlamentsassistenten ingav sin ansökan i det förfarande som gav upphov till domen av den 7 mars 2019, L/parlamentet (T‑59/17, EU:T:2019:140), det vill säga den 14 april 2017. Parlamentet anser emellertid att det inte kunde göra gällande sin fordran förrän från och med den dag då domen i det målet meddelades, det vill säga den 7 mars 2019.

65

Eftersom debetnotan skickades till sökanden den 31 mars 2021, konstaterar tribunalen att parlamentet ska anses ha iakttagit den frist som föreskrivs i artikel 98.2 andra stycket i budgetförordningen, oavsett om denna frist ska anses har börja löpa när talan väcktes i det mål som avgjordes genom domen av den 7 mars 2019, L/parlamentet (T‑59/17, EU:T:2019:140), det vill säga den 14 april 2017, eller när denna dom meddelades.

66

Sökandens argument kan således inte godtas och talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

67

Sökanden har gjort gällande att parlamentet har åsidosatt hans rätt att yttra sig och hans rätt att få tillgång till handlingarna i ärendet, enligt artikel 41.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, genom att i det angripna beslutet hänvisa till slutsatserna i domen av den 7 mars 2019, L/parlamentet (T‑59/17, EU:T:2019:140), utan att delge honom den bevisning, i synnerhet ett meddelande från den ackrediterade parlamentsassistenten av den 9 maj 2016, som stödde dessa slutsatser.

68

Sökanden har i detta avseende understrukit att han inte intervenerade i det förfarande som avgjordes genom domen av den 7 mars 2019, L/parlamentet (T‑59/17, EU:T:2019:140), vare sig i egenskap av part eller som vittne, att parlamentet inte bestred nämnda bevisning vid tribunalen och att han inte begärde att få yttra sig över denna bevisning.

69

Sökanden anser vidare att parlamentet gjorde fel när det i sin skrivelse av den 8 januari 2021 hänvisade till artikel 9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut 1247/2002/EG (EUT L 295, 2018, s. 39) för att neka honom tillgång till den bevisning som han hade begärt. Rätten till skydd av personuppgifter är inte absolut utan ska vägas mot andra grundläggande rättigheter i enlighet med proportionalitetsprincipen. I förevarande fall grundar sig sökandens rätt till information på skälen 21 och 28 samt artikel 9.1 och 9.3 i förordning 2018/1725. Eftersom återkravet av de belopp som betalats ut som utgifter för assistentstöd till ledamöterna rör en fråga av allmänt intresse, borde sökanden få tillgång till personuppgifterna för att kunna bedöma huruvida återkravet av de aktuella beloppen var välgrundat och för att yttra sig till parlamentet.

70

Utifrån ett liknande resonemang har sökanden, inom ramen för den första grunden, angett att han berövats möjligheten att lägga fram bevisning mot parlamentets anklagelser. De e-postmeddelanden som utväxlades med den ackrediterade parlamentsassistenten mellan den 22 maj 2015 och den 25 februari 2016, vilka skulle kunna göra det möjligt för sökanden att lägga fram bevisning om det arbete som den ackrediterade parlamentsassistenten hade tillhandahållit parlamentet i samband med sökandens uppdrag som parlamentsledamot, har raderats med stöd av parlamentets policy, vilken i princip begränsar lagringen av sådana e‑postmeddelanden till 90 dagar. Förutom att denna policy ändrades i maj 2019 och att han inte informerades om denna ändring, anser sökanden att det inte kan begäras att han skulle ha bevarat sina egna e-postmeddelanden, eftersom han inte ägde dem, vilket framgår av artikel 17 och artikel 18.1 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) och av de bestämmelser som reglerar parlamentets presidiums tillträde till och användning av e-postsystemet, vilka godkändes av parlamentets generalsekreterare den 19 februari 2018. Sökanden anser vidare att en sådan lagring utgör ett åsidosättande av skyldigheten att iaktta sekretess och ett åsidosättande av informationssäkerheten.

71

Sökanden har dessutom, fortfarande inom ramen för den första grunden, mot bakgrund av skäl 22 i förordning 2018/1725, ifrågasatt parlamentets policy avseende lagring av e-postmeddelanden, eftersom parlamentet inte vid genomförandet av denna politik beaktat att det kan bli nödvändigt för ledamöter att försvara sig mot eventuella anklagelser mot dem.

72

Parlamentet har bestritt att detta argument kan tas upp till prövning och bestritt att det är välgrundat.

73

Parlamentet har gjort gällande att sökandens argument, i den mån de hänför sig till skrivelsen av den 8 januari 2021, har framförts för sent. Sökanden kan inte genom sin talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet och debetnotan ifrågasätta det svar som generaldirektören för ekonomi gav sökanden i sin skrivelse av den 8 januari 2021, eftersom den frist på två månader som föreskrivs i artikel 263 sjätte stycket FEUF har löpt ut.

74

Enligt fast rättspraxis är det endast åtgärder som har bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning, som utgör åtgärder som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF (dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen,60/81, EU:C:1981:264, punkt 9; se även beslut av den 16 juni 2021, Green Power Technologies/kommissionen och Entreprise commune ECSEL, T‑533/20, ej publicerat, EU:T:2021:375, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

75

När det gäller akter eller beslut som utarbetas i olika etapper, i synnerhet efter ett internt förfarande, omfattar begreppet ”rättsakter som går någon emot”, mot vilka talan, av denna anledning, således kan väckas, endast åtgärder genom vilka en institution slutgiltigt fastställer sin ståndpunkt efter detta förfarande, medan förberedande åtgärder till ett slutligt beslut inte omfattas. Det är först i samband med en talan mot det beslut som fattats efter detta förfarande som en sökande indirekt kan göra gällande att sådana förberedande rättsakter är rättsstridiga (dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 10; se även beslut av den 20 januari 2021, ZU/EAAS, C‑266/20 P, ej publicerat, EU:C:2021:42, punkt 12 och där angiven rättspraxis).

76

I förevarande fall riktar sig talan om ogiltigförklaring – med hänsyn till att det, såsom konstaterats i punkt 42 ovan, delvis saknas anledning att döma i saken – mot det beslut genom vilket parlamentets generalsekreterare fastställde att ett belopp på 50754,54 euro skulle återkrävas från sökanden och den därpå följande debetnotan. Dessa utgör slutresultatet av återkravsförfarandet och således är de rättsakter som går sökanden emot och mot vilka talan har väckts.

77

Inom ramen för det förfarande som ledde fram till antagandet av det angripna beslutet och debetnotan begärde sökanden, såsom angetts i punkterna 13, 14 och 17 ovan, att parlamentet skulle lämna ut de handlingar som han anser nödvändiga för att visa att den ackrediterade parlamentsassistenten verkligen hade arbetat som ackrediterad parlamentsassistent under perioden 22 maj 2015–22 november 2016.

78

Under dessa omständigheter ska svaret på denna begäran, i skrivelsen av den 8 januari 2021, anses ha ingått i förfarandet för återkrav av felaktigt utbetalda belopp och kunnat påverka utgången av nämnda förfarande.

79

I enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 75 ovan är det följaktligen möjligt för sökanden att inom ramen för förevarande talan göra gällande oegentligheter som enligt honom påverkat skrivelsen av den 8 januari 2021.

80

Tribunalen finner således att sökandens argument avseende skrivelsen av den 8 januari 2021 kan tas upp till prövning.

81

Enligt artikel 41.2 a i stadgan om de grundläggande rättigheterna omfattar rätten till god förvaltning bland annat var mans rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot vederbörande.

82

I samband med förfaranden för återkrav av felaktigt utbetalda belopp med tillämpning av tillämpningsföreskrifterna garanteras rätten att bli hörd särskilt genom artikel 68.2 i nämnda föreskrifter, i vilken det föreskrivs att den berörda ledamoten ska höras innan beslut fattas i frågan.

83

Enligt fast rättspraxis innebär rätten att yttra sig att var och en garanteras en möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet och innan ett beslut fattas som kan påverka hans eller hennes intressen på ett ogynnsamt sätt (se dom av den 4 april 2019, OZ/EIB, C‑558/17 P, EU:C:2019:289, punkt 53).

84

För att avgöra huruvida dessa regler har iakttagits i förevarande fall kommer tribunalen att undersöka vilka åtgärder parterna vidtog under det förfarande som ledde fram till antagandet av det angripna beslutet och debetnotan.

85

I förevarande fall anmodade parlamentets generalsekreterare, genom skrivelse av den 3 september 2020 – efter att ha redogjort för de omständigheter som motiverade att det aktuella återkravsförfarandet inleddes – sökanden att visa att den ackrediterade parlamentsassistenten verkligen hade arbetat som ackrediterad parlamentsassistent mellan den 22 maj 2015 och den 22 november 2016.

86

Vid denna tidpunkt hade sökanden emellertid inte längre tillgång till de e-postmeddelanden som hade utväxlats med den ackrediterade parlamentsassistenten mellan den 22 maj 2015 och den 25 februari 2016, vilka kan antas innehålla det mesta av den bevisning som parlamentets generalsekreterare hade begärt. Dessa e‑postmeddelanden hade nämligen raderats på grund av parlamentets policy rörande lagring av e-postmeddelanden. Enligt denna policy raderades i princip e-postmeddelandena i akterna ”Inbox”, ”Sent Items”, ”Deleted Items”, ”Junk E-post:” och ”drafts” efter 90 dagar.

87

För att kunna lägga fram den begärda bevisningen begärde sökanden, genom e-postmeddelanden av den 4 augusti, den 22 september och den 20 november 2020, att parlamentet skulle lämna ut följande handlingar:

88

Den första begäran bifölls av parlamentet och en kopia av det aktuella protokollet översändes till sökanden. Däremot avslogs ansökningarna avseende andra kategorier av handlingar, med undantag för de handlingar som avsåg uppsägningen av den ackrediterade parlamentsassistentens anställningsavtal, vilka översändes genom e‑postmeddelande av den 27 oktober 2020 (se punkt 15 ovan). Såsom framgår av handlingarna i målet meddelades avslaget den 8 januari 2021, det vill säga fem månader efter sökandens första begäran.

89

Enligt de bevisregler som det erinrats om i punkterna 49–53 ovan ankommer det på parlamentsledamoten att – vid tvivel om huruvida medlen har använts på ett korrekt sätt när ersättning betalats ut till en ackrediterad parlamentsassistent – visa att denna ackrediterade parlamentsassistent verkligen har arbetat för denne i samband med dennes mandat som parlamentsledamot under hela den period då denna ersättning har betalats ut.

90

När ledamoten anmodas att lägga fram sådana bevis ska han eller hon inom den föreskrivna fristen förse parlamentet med de uppgifter som han eller hon har tillgång till. Om andra uppgifter framstår som relevanta, kan ledamoten begära att få ta del av dessa från unionens institutioner, organ och byråer som förfogar över dem, med stöd av rätten att yttra sig, under förutsättning att de rör de uppgifter som är nödvändiga för att denne på ett ändamålsenligt och effektivt sätt ska kunna framföra sina synpunkter på det planerade återkravet. Parlamentet kan, när det mottar en sådan begäran, inte vägra att tillhandahålla de begärda uppgifterna utan att åsidosätta rätten att yttra sig, annat än om det till stöd för denna vägran kan åberopa skäl som kan anses vara berättigade med hänsyn till dels omständigheterna i det enskilda fallet, dels tillämpliga bestämmelser.

91

Det finns därför anledning att i förevarande fall fråga sig om de skäl som parlamentet har åberopat i sin skrivelse av den 8 januari 2021 för att inte lämna ut de uppgifter som sökanden begärt verkligen är berättigade.

92

Såsom framgår av punkt 88 ovan avslog parlamentet sökandens begäran om att få ta del av ”samtliga e-postmeddelanden från åren 2015, 2016 och 2019” och den skriftväxling som sökanden hade haft med parlamentets tjänsteavdelningar angående den ackrediterade parlamentsassistentens arbete, med motiveringen att lagringen av e‑postmeddelanden enligt parlamentets policy var begränsad till 90 dagar och, i undantagsfall, till ett år. Parlamentet har tillagt att e‑postmeddelandena efter år 2019 kunde lämnas ut men att de inte var relevanta, eftersom de inte hade något samband med den period under vilken den ackrediterade parlamentsassistenten var tänkt att arbeta för sökanden.

93

Tribunalen erinrar om att varje institution organiserar sitt arbete i enlighet med de regler som är tillämpliga på institutionen och som institutionen kan föreskriva. I förevarande fall kunde parlamentet, tvärtemot vad sökanden har hävdat, begränsa lagringstiden för ledamöternas e-postmeddelanden samtidigt som man gjorde det möjligt för dem att spara meddelandena i personalakter. Det ska emellertid fastställas huruvida denna policy i förevarande fall har genomförts på ett sätt som säkerställer möjligheten att utnyttja rätten att yttra sig, vilket är en skyldighet, såsom den definieras i punkt 83 ovan, åligger unionsinstitutionerna i samtliga situationer där de avser att anta en rättsakt som kan gå någon emot, när villkoren för tillämpning av denna rätt är uppfyllda, enligt artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

94

Det ska i detta hänseende erinras om följande:

95

Av denna kronologi framgår att parlamentet, från början av år 2016, hade kännedom om en konfliktsituation mellan sökanden och den ackrediterade parlamentsassistenten vad gäller frågan huruvida assistenten verkligen hade utfört sitt arbete för sökanden i enlighet med bestämmelserna om assistentstöd till parlamentsledamöter. Sedan denna tidpunkt fanns det således anledning att i en sådan situation, i synnerhet som unionens offentliga medel stod på spel, säkerställa lagringen av e‑postmeddelanden som kunde styrka den exakta arten av den ackrediterade parlamentsassistentens arbete under uppsägningsförfarandets gång och, om förfarandet utmynnade i andra domstolsförfaranden eller administrativa förfaranden, såsom ett förfarande för återkrav, åtminstone så länge dessa andra förfaranden fortfarande pågick.

96

Det ska i detta hänseende påpekas att generaldirektören för ekonomi i skrivelsen av den 8 januari 2021 underrättade sökanden om att parlamentet hade möjlighet att undantagsvis plocka fram raderade e‑postmeddelanden under en period på ett år.

97

I artikel 5 i bestämmelserna om tillträde till och användning av e‑postsystemet, vilka hade godkänts den 19 februari 2018, föreskrivs dessutom att för det fall en tjänsteman eller anställd vid parlamentet lämnar sin tjänst kan lagringstiden för e-postmeddelanden vara längre än tre månader om de är av intresse för ”en administrativ utredning, ett klagomål eller ett domstolsförfarande”.

98

Enligt parlamentet ankommer det på parlamentsledamöterna att spara sina e-postmeddelanden efter denna period. För detta ändamål uppmanas parlamentsledamöterna att själva upprätta personalakter som gör det möjligt att arkivera sina e-postmeddelanden under obestämd tid. Enligt parlamentet har denna uppmaning riktats till parlamentsledamöterna i tre separata meddelanden, det första den 14 juni 2014, det andra den 13 oktober 2014 och det tredje den 30 mars 2015. Trots dessa meddelanden har sökanden inte arkiverat sina e-postmeddelanden personligen.

99

Detta argument från parlamentet kan dock inte godtas.

100

Möjligheten att göra en personlig arkivering kan inte medföra att parlamentet befrias från skyldigheten att säkerställa lagring av alla relevanta e-postmeddelanden för att visa att en ackrediterad parlamentsassistent, i enlighet med de regler som institutionen har uppställt för sin egen verksamhet, faktiskt och uteslutande har utfört sitt arbete för den parlamentsledamot som han eller hon är anställd hos, och som har ett direkt samband med ledamotens mandat.

101

Denna möjlighet kan inte heller befria parlamentet från skyldigheten att lämna ut de på detta sätt lagrade e-postmeddelandena när den berörda parlamentsledamoten, med tillämpning av rätten att yttra sig, vilken är av grundläggande betydelse i unionens rättsordning, begär ut dessa meddelanden i en situation där denne, såsom i förevarande fall, är föremål för ett förfarande för återkrav på grund av felaktig användning av assistentmedel.

102

Sökanden har gjort gällande att han hade informerats om parlamentets policy om lagring av e-postmeddelanden först den 8 januari 2021. Parlamentet har i sina svar till sökanden inte lyckats visa att de meddelanden som nämns i punkt 98 ovan hade kommit till sökandens kännedom. Meddelandet från generaldirektoratet (GD) för innovation och tekniskt stöd av den 14 juni 2014 skickades till ”nyanlända”, vilket är en grupp som sökanden inte ingick i vid denna tidpunkt, eftersom han, såsom framgår av punkt 2 ovan, var ledamot sedan [konfidentiellt]. Meddelandet av den 13 oktober 2014 skickades av GD för innovation och tekniskt stöd till generaldirektoratet självt. Parlamentet har, som en åtgärd för processledning, uppmanats att tillhandahålla en förteckning över mottagarna, vilket det inte har gjort. Det samma gäller meddelandet av den 30 mars 2015, som härrör från ledamöternas ”ITEC Service Desk”.

103

När det gäller den del av skriftväxlingen mellan sökanden och parlamentets behöriga tjänsteavdelningar angående den ackrediterade parlamentsassistentens arbete som inte bestod i e-postmeddelanden, konstaterar tribunalen att parlamentet i skrivelsen av den 8 januari 2021 inte har angett något skäl som kunde motivera dess vägran att översända denna skrivelse till sökanden.

104

Av dessa skäl kan det inte anses att de skäl som parlamentet har anfört för att avslå sökandens begäran avseende ”samtliga e-postmeddelanden från åren 2015, 2016 och 2019” och den skriftväxling som sökanden haft med parlamentets behöriga tjänstegrenar angående den ackrediterade parlamentsassistentens arbete är välgrundade.

105

I sin skrivelse av den 8 januari 2021 vägrade parlamentet att till sökanden lämna ut den ackrediterade parlamentsassistentens ”personalakt” (alla handlingar som rör anställning och arbete), inklusive uppgifter om det antal gånger den ackrediterade parlamentsassistenten hade begärt skydd från parlamentet och uppgifter om dennes närvaro som kan hämtas från dennes passerkort till parlamentet, med motiveringen att det skulle strida mot dels förordning 2018/1725, dels artikel 26 i tjänsteföreskrifterna, att översända dessa uppgifter.

106

När det gäller informationen om generaldirektoratet (GD) för säkerhet och skydd informerade generaldirektören för ekonomi sökanden om att parlamentets säkerhetsvakters åtgärder inte registreras officiellt och att uppgifter om passerkort lagras i högst fyra månader.

107

I skrivelsen av den 8 januari 2021 angav parlamentet att de uppgifter som sökanden hade begärt utgjorde personuppgifter, i den mening som avses i förordning 2018/1725, och att sökanden inte hade gjort gällande att de var nödvändiga för att utföra ett uppdrag som är av allmänt intresse eller är förenat med myndighetsutövning, eller för att uppnå ett mål av allmänt intresse, såsom är tillåtet enligt artikel 9 i förordningen.

108

Parlamentet har i sitt svaromål tillagt att anledningen till att sökanden begärde att få tillgång till den ackrediterade parlamentsassistentens ”personalakt”, var att denne ville undvika att ersätta parlamentet för de utgifter för assistentstöd till parlamentsledamöter som riskerade att återkrävas från honom när återkravsförfarandet var avslutat. Begäran tjänade således hans personliga intresse. Under dessa omständigheter anser parlamentet att sökanden inte kan göra gällande ett allmänintresse, i den mening som avses i artikel 9 i förordning 2018/1725.

109

I detta avseende bör det noteras att enligt artikel 9.1 i förordning 2018/1725 gäller följande:

…”

110

Det är riktigt att de uppgifter som sökanden begärde inte kunde anses vara ”nödvändiga för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i mottagarens myndighetsutövning”, i den mening som avses i artikel 9.1 a i förordning 2018/1725, eftersom hans tanke var att använda dem till sitt försvar inom ramen för ett återkravsförfarande.

111

Av samma skäl kan det inte anses att överföringen av dessa uppgifter till sökanden svarar mot ett ”specifikt ändamål av allmänt intresse”, i den mening som avses i artikel 9.1 b i förordning 2018/1725.

112

Det framgår emellertid av handlingarna i målet att den begäran om yttrande som parlamentet, den 3 september 2020, riktade till sökanden, för att han skulle kunna utöva sin rätt att yttra sig i förevarande fall, grundar sig på uppgifter som denna institution innehar, men som sökanden inte längre har kännedom om, eller på uppgifter som sökanden kände till när han var den ackrediterade parlamentsassistentens närmaste överordnade, men som han inte längre förfogar över.

113

Med hänsyn till den betydelse som rätten att yttra sig har i unionens rättsordning, kan den omständigheten att sådana uppgifter kan finnas med i den ackrediterade parlamentsassistentens ”personalakt” inte i sig hindra att dessa uppgifter lämnas ut till sökanden, så att han kan yttra sig, såsom krävs enligt rättspraxis, på ett ändamålsenligt och effektivt sätt inom ramen för utövandet av denna rätt.

114

Rätten till skydd av personuppgifter är nämligen inte en absolut rättighet, utan ska bedömas i förhållande till dess funktion i samhället och ska därför vägas mot andra grundläggande rättigheter inom ramen för ett förfarande som ger var och en av de berörda rättigheterna den plats i unionens rättsordning som den, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, bör ha i enlighet med proportionalitetsprincipen.

115

Behovet av att säkerställa en sådan avvägning mellan rätten till skydd av personuppgifter och de andra grundläggande rättigheter som erkänns i denna rättsordning har understrukits av unionslagstiftaren i skäl 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1).

116

Förordning 2018/1725 är ”motsvarigheten” till förordning 2016/679 när det gäller skyddet av personuppgifter för unionens institutioner, organ och byråer (se skäl 5 i förordning 2018/1725).

117

I ett sådant sammanhang kan parlamentet inte anses ha berett sökanden tillfälle att på ett meningsfullt och effektivt sätt yttra sig över de uppgifter som i förekommande fall förekommer i den ackrediterade parlamentsassistentens personalakt, när parlamentet har valt att inte ge sökanden tillgång till dessa uppgifter, efter att ha gjort en avvägning mellan, å ena sidan, denna ackrediterade parlamentsassistents intresse av att de uppgifter som rör honom eller henne inte vidarebefordras till tredje man och, å andra sidan, sökandens intresse av att yttra sig på ett ändamålsenligt och effektivt sätt inom ramen för det återkravsförfarande som inletts mot honom.

118

Tribunalen konstaterar att parlamentet inte har förfarit på korrekt sätt.

119

I sin skrivelse av den 8 januari 2021 hävdade parlamentet att den ackrediterade parlamentsassistentens ”personalakt” var konfidentiell och inte kunde översändas enligt artikel 26 i tjänsteföreskrifterna.

120

Denna bestämmelse, som är analogt tillämplig på parlamentsassistenter enligt artikel 127 i anställningsvillkoren för övriga anställda, avser enligt sin ordalydelse endast ”personalakter” för tjänstemän och övriga anställda; dessa personalakter omfattar ”alla handlingar om [deras] administrativa ställning och alla utlåtanden om [deras] kompetens, prestationsförmåga och uppförande” och ”[tjänstemännens eller de anställdas] eventuella synpunkter på dessa handlingar”.

121

Det kan emellertid konstateras att sekretessen för de aktuella handlingarna inte kan göras gällande mot sökanden, som för övrigt är upphovsman till vissa av de berörda handlingarna i egenskap av den ackrediterade parlamentsassistentens överordnade, i den del sökanden behöver dem för att kunna utöva sin rätt att yttra sig.

122

I förevarande fall har parlamentet, genom att grunda sig på artikel 26 i tjänsteföreskrifterna, felaktigt underlåtit att beakta sökandens intresse av att få tillgång till vissa handlingar i den ackrediterade parlamentsassistentens personalakt för att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter inom ramen för det återkravsförfarande som inletts mot honom.

123

När det gäller det skäl avseende uppgifterna om den ackrediterade parlamentsassistentens passerkort som anges i punkt 106 ovan, ska det tilläggas att parlamentet, av liknande skäl som dem som angetts i punkterna 100 och 101 ovan, borde ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att säkerställa att GD för säkerhet och skydd bevarade dessa uppgifter under mer än fyra månader, eftersom uppsägningen av den ackrediterade parlamentsassistenten hade gett upphov till ett domstolsförfarande och eftersom ett förfarande för återkrav av utgifterna för assistentstöd hade inletts mot den ledamot för vilken parlamentet hade anställt den ackrediterade parlamentsassistenten.

124

Av dessa skäl kan det inte anses att de skäl som parlamentet anförde för att avslå sökandens begäran om att få ut ”personalakten” för den ackrediterade parlamentsassistenten (alla handlingar som rör anställning och arbete), inklusive uppgifter om det antal gånger den ackrediterade parlamentsassistenten hade begärt skydd från parlamentet och uppgifter om dennes närvaro som kan hämtas från dennes passerkort till parlamentet, var välgrundade.

125

I sin skrivelse av den 8 januari 2021 avslog parlamentet sökandens begäran att få ut handlingarna i det mål som avgjordes genom domen av den 7 mars 2019, L/parlamentet (T‑59/17, EU:T:2019:140), med motiveringen att denna begäran stred mot artikel 9 i förordning 2018/1725 och att den ackrediterade parlamentsassistenten i förfarandet vid tribunalen hade beviljats anonymitet.

126

När det gäller skälet avseende artikel 9 i förordning 2018/1725 hänvisas till punkterna 112–118 ovan.

127

När det gäller den omständigheten att tribunalen hade beviljat den ackrediterade parlamentsassistenten anonymitet i det förfarande som avgjordes genom domen av den 7 mars 2019, L/parlamentet (T‑59/17, EU:T:2019:140), erinrar tribunalen om att anonymisering enligt artikel 66 i rättegångsreglerna syftar till att utelämna namnet på en rättegångsdeltagare eller namnet på andra personer som omnämns i förfarandet eller vissa uppgifter i handlingar som tillhör målet och som allmänheten har tillgång till.

128

Den anonymisering som tribunalen beviljade avser däremot inte sekretessen för uppgifter i handlingarna i nämnda förfarande som ligger utanför detta förfarande, och i stället rör förhållandet mellan parterna och tredje man.

129

Tribunalens beslut om anonymisering förbjöd följaktligen inte parlamentet, tvärtemot vad det gjorde gällande i sin skrivelse av den 8 januari 2021, att till sökanden utlämna handlingar som hade utväxlats i det mål som avgjordes genom domen av den 7 mars 2019, L/parlamentet (T‑59/17, EU:T:2019:140), vilka kunde vara relevanta för sökandens möjlighet att utöva sin rätt att yttra sig.

130

Sammanfattningsvis finner tribunalen, av de skäl som angetts ovan, att de skäl som parlamentet anförde i sin skrivelse av den 8 januari 2021 var ogrundade eller otillräckliga.

131

Eftersom parlamentet inte på ett korrekt sätt har motiverat sin vägran att lämna ut de handlingar till sökanden som han begärt och som kunde göra det möjligt för honom att på ett ändamålsenligt och effektivt sätt utöva sin rätt att yttra sig, vilken garanteras i artikel 41.2 a i stadgan om de grundläggande rättigheterna, inom ramen för det förfarande för återkrav av belopp som hade betalats ut som assistentstöd till parlamentsledamöter och vilket hade inletts mot honom den 3 september 2020, kan det inte uteslutas att sökanden har berövats en möjlighet att försvara sig på ett mer effektivt sätt, vilket oundvikligen har påverkat innehållet i det angripna beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2019, kommissionen/United Parcel Service, C‑265/17 P, EU:C:2019:23, punkt 56, dom av den 4 april 2019, OZ/EIB, C‑558/17 P, EU:C:2019:289, punkterna 77 och 78, och dom av den 25 juni 2020, HF/parlamentet, C‑570/18 P, EU:C:2020:490, punkt 73).

132

Under dessa omständigheter ska talan bifallas såvitt avser den andra grunden, i den del den avser åsidosättande av rätten att yttra sig.

133

Det angripna beslutet och debetnotan ska följaktligen ogiltigförklaras i den del de avser löner, sociala kostnader och resekostnader som är knutna till parlamentsassistentens arbete under perioden 22 maj 2015–31 mars 2016, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga argument som har anförts inom ramen för den andra grunden, den tredje, den fjärde och den femte grunden eller huruvida den bevisning som sökanden lagt fram den 22 november 2022 och sökandens begäran om åtgärder för bevisupptagning kan upptas till prövning.

134

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 137 i rättegångsreglerna ska dessutom tribunalen i mål där det saknas anledning att döma i saken besluta om rättegångskostnaderna enligt vad den finner skäligt.

135

I förevarande fall beslutar tribunalen, i enlighet med sökandens yrkanden och med beaktande av de överväganden som föranlett tribunalen att slå fast att det delvis saknas anledning att döma i saken, att parlamentet ska ersätta samtliga rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

följande: