1

Sökanden, SU, har väckt talan med stöd av artikel 270 FEUF med yrkande dels om ogiltigförklaring av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndighetens (Eiopa) beslut av den 15 juli 2020 att inte förnya hennes kontrakt och, i den mån det är nödvändigt, av beslutet av den 11 februari 2021 att avslå hennes klagomål, dels om ersättning för den ekonomiska och ideella skada som hon påstår sig ha lidit till följd av detta.

2

Den 15 januari 2015 anställdes sökanden av Eiopa, genom avtal med en löptid på tre år, som tillfälligt anställd i lönegrad AD 8 vid den avdelning som ansvarar för tillsyn som överordnad expert i interna modeller.

3

Den 1 november 2016 omplacerades sökanden till gruppen ”interna modeller” vid avdelningen för ”samordning av tillsyn och kontroll”, återigen som överordnad expert i interna modeller.

4

Från den 31 oktober 2017 till den 19 mars 2018 var sökanden mammaledig och därefter föräldraledig fram till den 19 oktober 2018.

5

Genom ett tillägg av den 15 januari 2018 förnyades sökandens anställningsavtal med tre år till och med den 15 januari 2021.

6

Från den 1 november 2018 till den 31 oktober 2019 omfattades sökanden av systemet för deltidsarbete (80 procent) och fick möjlighet till strukturellt distansarbete en dag i veckan. Dessa arbetsformer tillämpades på nytt från och med den 1 februari 2020 till och med den 15 juli 2020. Hon erbjöds också möjlighet till tillfälligt distansarbete.

7

I samband med bedömningsförfarandet för 2019 lämnade sökanden in sin egen bedömning den 9 december 2019 och hade ett samtal med sin bedömare den 15 januari 2020.

8

Den 16 januari 2020 lämnade bedömaren in sin bedömning av sökanden. Under rubriken ”övergripande bedömning och potential”, som innehåller ”en övergripande bedömning avseende den period som berörs av förevarande bedömningsförfarande och, i förekommande fall, en kommentar om tjänsteinnehavarens potential”, bedömde bedömaren sökandens prestation som ”tillfredsställande” och noterade att sökanden ”visserligen [hade] potential att bli en nyckelmedarbetare för det arbete som bestod i tillsyn av Eiopas [interna modeller]”, men att denna potential borde ha lett till mer handgripliga [prestationer] av en högre kvalitet. År 2019 hade resultaten varit otillräckliga och det var nödvändigt att de förbättrades år 2020 för att de övergripande skulle kunna anses vara tillfredsställande”.

9

Sökanden vägrade att godta sin bedömningsrapport och inkom med synpunkter den 21 januari 2020.

10

Eiopas verkställande direktör, som också är den överprövande bedömare som är behörig att fatta beslut avseende en motiverad vägran att godta en bedömningsrapport av den anställde i fråga, reagerade inte på sökandens vägran och synpunkter och tog därför inte ställning till dessa synpunkter i rapporten.

11

Den 27 februari 2020 ägde ett möte rum mellan Eiopas verkställande direktör och sökanden på sökandens begäran.

12

Den 2 juli 2020 erhöll sökanden en rapport avseende förnyelse av hennes kontrakt, i vilken avdelningschefen inte rekommenderade att hennes kontrakt skulle förlängas en andra gång.

13

Den 8 juli 2020 lämnade sökanden sina synpunkter och träffade Eiopas verkställande direktör den 14 juli 2020 för att diskutera rekommendationen att inte förnya hennes kontrakt.

14

Den 15 juli 2020 beslutade Eiopas verkställande direktör att inte förnya sökandens kontrakt (nedan kallat beslutet att inte förnya kontrakt).

15

Den 13 oktober 2020 lämnade sökanden in ett klagomål mot beslutet att inte förnya hennes kontrakt och, i den mån det är nödvändigt, mot hennes bedömningsrapport för 2019, enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), som är analogt tillämpliga på tillfälligt anställda enligt artikel 46 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren).

16

Den 15 januari 2021 informerade den verkställande direktören sökanden om sin avsikt att avslå klagomålet och uppmanade sökanden att inkomma med synpunkter, vilka lämnades in den 22 januari 2021.

17

Den 1 februari 2021 skickade den verkställande direktören ett uppdaterat utkast till beslut om avslag på klagomålet till sökanden och uppmanade henne att inkomma med sina synpunkter, vilka lämnades den 8 februari 2021.

18

Genom beslut av den 11 februari 2021 avslog den verkställande direktören sökandens klagomål (nedan kallat beslutet att avslå klagomålet).

19

Efter att ha återkallat sina yrkanden om ogiltigförklaring av bedömningsrapporten för 2019 vid förhandlingen, vilket antecknades i förhandlingsprotokollet, har sökanden yrkat att tribunalen ska

20

Eiopa har yrkat att tribunalen ska,

21

Det ska erinras om att enligt artikel 90.2 jämförd med artikel 91.1 och 91.2 i tjänsteföreskrifterna, vilka är analogt tillämpliga på tillfälligt anställda enligt artikel 46 i anställningsvillkoren, har varje anställd som omfattas av tjänsteföreskrifterna rätt att väcka talan vid tribunalen endast om vederbörande dessförinnan har anfört klagomål mot en rättsakt som går honom emot till den myndighet som har befogenhet att sluta anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndigheten). Detta gäller oavsett om myndigheten har fattat ett beslut eller har underlåtit att vidta en åtgärd som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna. Det administrativa klagomålet och det uttryckliga eller underförstådda avslaget på detsamma utgör således en inneboende del av ett komplext förfarande och utgör endast ett villkor för att ärendet ska kunna anhängiggöras vid domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 2006, Staboli/kommissionen, T‑281/04, EU:T:2006:334, punkterna 25 och 26).

22

Enligt fast rättspraxis får yrkanden som framställs mot ett avslag på ett klagomål till följd att den rättsakt som är föremål för klagomålet prövas av tribunalen, när yrkandena som sådana saknar självständigt innehåll (se dom av den 20 november 2007, Ianniello/kommissionen, T‑205/04, EU:T:2007:346, punkt 27 och där angiven rättspraxis, dom av den 16 december 2020, VP/Cedefop, T‑187/18, ej publicerad, EU:T:2020:613, punkt 75, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 17 januari 1989, Vainker/parlamentet, 293/87, EU:C:1989:8, punkt 8).

23

När beslutet att avslå klagomålet har en annan räckvidd än den rättsakt som klagomålet avser, särskilt när det ändrar det ursprungliga beslutet eller innehåller en omprövning av sökandens situation på grundval av nya rättsliga och faktiska omständigheter som, om de hade inträffat eller hade varit kända för den behöriga myndigheten innan det ursprungliga beslutet antogs, skulle ha beaktats, kan tribunalen emellertid ha anledning att särskilt pröva de yrkanden som formellt avser beslutet att avslå klagomålet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2011, Adjemian m.fl./kommissionen, T‑325/09 P, EU:T:2011:506, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

24

I förevarande fall har sökanden, utöver ogiltigförklaring av beslutet att inte förnya kontraktet, i den mån det är nödvändigt, även yrkat ogiltigförklaring av beslutet att avslå klagomålet.

25

Detta sistnämnda beslut utgör inte enbart en bekräftelse av beslutet att inte förnya kontraktet, eftersom Eiopas verkställande direktör tog ställning till nya omständigheter. Närmare bestämt hänvisade Eiopas verkställande direktör till nya faktiska omständigheter, nämligen att han, i egenskap av överprövande bedömare, aldrig hade informerats om att sökanden inte hade godtagit sin bedömningsrapport för 2019 och att denna rapport, ur förfarandesynvinkel, inte var slutförd.

26

Under dessa omständigheter ska tribunalen pröva yrkandet om ogiltigförklaring av såväl beslutet att inte förnya kontraktet som beslutet att avslå klagomålet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2020, VP/Cedefop, T‑187/18, ej publicerad, EU:T:2020:613, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

27

I beslutet att avslå klagomålet anges dessutom vissa aspekter av motiveringen till beslutet att inte förnya kontraktet. Med hänsyn till det administrativa förfarandets föränderliga karaktär, ska följaktligen denna motivering även beaktas vid bedömningen av lagenligheten av beslutet att inte förnya hennes kontrakt, eftersom denna motivering anses sammanfalla med sistnämnda rättsakt (dom av den 16 december 2020, VP/Cedefop, T‑187/18, ej publicerad, EU:T:2020:613, punkt 80. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 9 december 2009, kommissionen/Birkhoff,T‑377/08 P, EU:T:2009:485, punkterna 58 och 59 och där angiven rättspraxis).

28

Sökanden har åberopat sex grunder till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring i syftar att fastställa att beslutet att inte förnya kontraktet och beslutet att avslå klagomålet är rättsstridiga.

29

Av processekonomiska skäl och för att iaktta principen om god rättsskipning kan unionsdomstolen avgöra en talan utan att uttala sig om parternas samtliga grunder och argument (se dom av den 5 februari 2018, Ranocchia/ERCEA, T‑208/16, EU:T:2018:68, punkt 57, och där angiven rättspraxis). I förevarande fall ska den första grunden prövas först, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga grunder som sökanden har åberopat.

30

Genom den första grunden har sökanden gjort gällande att beslutet att inte förnya kontraktet är rättsstridigt, eftersom det grundar sig på en bedömningsrapport för 2019 som inte har slutförts.

31

Sökanden har understrukit att hennes bedömningsrapport för 2019 är en väsentlig del av motiveringen till beslutet att inte förnya kontraktet. Denna rapport hade emellertid inte slutförts, eftersom sökanden inte hade getts möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt yttra sig över denna. Denna rapport kan därför inte ligga till grund för antagandet av beslutet att inte förnya kontraktet. Det rör sig om ett förfarandefel som påverkar lagenligheten av beslutet att inte förnya kontraktet, vilket således saknar rättslig eller faktisk grund, särskilt som nämnda beslut uttryckligen hänvisar till bedömningen av sökanden i bedömningsrapporten för 2019.

32

Det kan inte heller uteslutas att om sökandens kommentarer, varigenom hon invänt mot bedömningen av henne i bedömningsrapporten för 2019, hade beaktats på vederbörligt sätt vid den tidpunkten, skulle anställningsmyndigheten ha fattat ett annat beslut vad gäller förnyelsen av hennes kontrakt. Det finns nämligen inget som visar att hennes kommentarer avseende hennes bedömningsrapport för 2019 har beaktats, och fastställandet i beslutet att avslå klagomålet av de negativa synpunkterna från hennes bedömare är inte motiverad. Eiopa kunde således inte fastställa bedömarens bedömning i bedömningsrapporten för 2019.

33

Eiopa har genmält att bedömningsförfarandet avseende sökanden för 2019 genomfördes i vederbörlig ordning fram till överklagandet, och bedömarens synpunkter har överlämnats och gäller fortfarande vid bedömningen av utvecklingen av sökandens prestationer år 2020 och beslutet om förnyelse av hennes kontrakt.

34

Eiopa har dessutom medgett att det föreligger underlåtenhet att vidta en processuell åtgärd i samband med bedömningsförfarandet avseende sökanden för 2019, men anser att sökandens överklagande underförstått har avslagits. Anställningsmyndigheten angav nämligen att om sökandens överklagande av hennes bedömningsrapport hade ingetts till anställningsmyndigheten, skulle den ha fastställt denna rapport, och sökandens synpunkter som bifogades vägran att godta hennes bedömningsrapport för 2019 skulle inte ha kunnat ändra beslutet att inte förnya kontraktet. Anställningsmyndigheten hade för övrigt vid samtalet den 27 februari 2020 meddelat sökanden att den instämde i den bedömning som hade gjorts av hennes bedömare.

35

För att kunna ta ställning till dessa argument, gällande att bedömningsrapporten för 2019 inte var slutförd, är det lämpligt att först undersöka rapportens rättsliga ställning.

36

Det framgår av artikel 43 första stycket i tjänsteföreskrifterna jämförd med artikel 15.2 i anställningsvillkoren att administrationen ska tillse att rapporter om anställdas kompetens, prestationsförmåga och uppträdande i tjänsten upprättas regelbundet, både med hänsyn till god förvaltningssed och för att tillvarata deras intressen. Bedömningsrapporterna utgör i själva verket skriftliga och formella bevis för kvaliteten på det arbete som den anställde har utfört under den relevanta perioden (dom av den 13 december 2018, Wahlström/Frontex, T‑591/16, ej publicerad, EU:T:2018:938, punkterna 55 och 56, och dom av den 12 februari 2020, WD/EFSA, T‑320/18, ej publicerad EU:T:2020:45, punkt 60).

37

Enligt artikel 7.1 i kommissionens beslut C(2013)8985 av den 16 december 2013 om allmänna genomförandebestämmelser för artikel 43 i tjänsteföreskrifterna och tillämpningsföreskrifter för artikel 44 första stycket i tjänsteföreskrifterna (nedan kallat kommissionens beslut av den 16 december 2013), som är analogt tillämpligt på Eiopa (EIOPA-MB-14/018)), ska tjänsteinnehavarens motiverade bestridande av rapporten automatiskt hänskjutas till den överprövande bedömaren. I punkt 3 i samma artikel föreskrivs att den överprövande bedömaren, senast 20 arbetsdagar efter dagen för det motiverade bestridandet av rapporten, ska fastställa eller ändra rapporten och ange skälen för sitt beslut medan det i punkt 4 föreskrivs att rapporten blir slutgiltig när den överprövande bedömaren har fattat sitt beslut.

38

I artikel 7.4 i kommissionens beslut av den 16 december 2013 föreskrivs uttryckligen att rapporten blir slutgiltig när den överprövande bedömaren har fattat sitt beslut och att ”tjänsteinnehavaren ska underrättas per e-post eller på annat sätt om att det beslut genom vilket rapporten blir slutgiltig har antagits [och] ska vid den tidpunkten också beredas tillgång till den överprövande bedömarens beslut[, d]enna underrättelse ska anses utgöra en delgivning av beslutet i den mening som avses i artikel 25 i tjänsteföreskrifterna[, d]en tremånadersperiod som föreskrivs i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna för att lämna in ett klagomål ska börja löpa från och med den tidpunkt då denna underrättelse delges”.

39

Det ska i detta hänseende preciseras att artikel 7 i kommissionens beslut av den 16 december 2013, i egenskap av en bestämmelse i ett formellt beslut av kommissionen som har offentliggjorts och genomförts i vederbörlig ordning, fastställer en intern bestämmelse med allmän räckvidd som är rättsligt bindande och begränsar det utrymme för skönsmässig bedömning som tillkommer kommissionen och Eiopa, som beslutade att tillämpa detta beslut analogt i fråga om organisationen av dess personalstruktur och personaladministration, och att dess medlemmar kan göra gällande detta vid unionsdomstolen som ska säkerställa att beslutet iakttas (se, analogt, dom av den 27 april 2012, De Nicola/EIB, T‑37/10 P, EU:T:2012:205, punkt 40, och dom av den 7 juli 2009, Bernard/Europol, F‑54/08, EU:F:2009:86, punkt 47).

40

Det framgår tydligt av dessa bestämmelser att när tjänsteinnehavaren bestrider bedömningsrapporten blir denna slutgiltig först efter det att den överprövande bedömaren har fattat sitt beslut. Enligt rättspraxis blir den bedömningsrapport som tjänsteinnehavaren bestritt inte slutgiltig när den överprövande bedömaren har fullständig kontrollbehörighet över de bedömningar som ingår i en bedömningsrapport och kan bekräfta eller ändra den, men rättsstridigt avstår från att utöva sin kontroll (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 27 april 2012, De Nicola/EIB, T‑37/10 P, EU:T:2012:205, punkterna 38, 41 och 60).

41

Såsom sökanden har gjort gällande finns det inte heller något i kommissionens beslut av den 16 december 2013 som gör det möjligt att dra slutsatsen att det motiverade bestridandet av bedömningsrapporten underförstått avslås först efter det att den överprövande bedömarens frist för att anta ett beslut har löpt ut.

42

I motsats till vad Eiopa har hävdat har hänvisningen till artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna i artikel 7.4 i kommissionens beslut av den 16 december 2013 varken som föremål eller verkan att i det aktuella fallet göra den bestämmelse som infördes genom artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna tillämplig, nämligen att underlåtenhet att besvara en begäran som framställts av en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna om att tillsättningsmyndigheten ska fatta ett beslut i fråga om denna person utgör ett underförstått avslag efter det att en period på fyra månader har löpt ut. Genom artikel 7.4 i kommissionens beslut av den 16 december 2013 har det införts en bestämmelse som är specifik för det bedömningsförfarande som är tillämpligt i förevarande fall som inte kan åsidosättas till förmån för den bestämmelse som har införts genom artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna. Innehållet i artikel 7.4 i kommissionens beslut av den 16 december 2013 kan inte heller ändras genom en tolkning mot bakgrund av den bestämmelse som har införts genom artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, varigenom ett annat förfarande och en annan tidsfrist har införts.

43

I förevarande fall uppgav Eiopas verkställande direktör, som också är den överprövande bedömaren, i beslutet om avslag på klagomålet, vilket också bekräftades under förhandlingen, att han inte hade kännedom om det motiverade bestridandet av sökandens bedömningsrapport för 2019 och medgav att denna rapport aldrig hade slutförts. Eiopa har i sitt svaromål förklarat att den överprövande bedömaren aldrig fick underrättelsen om att sökanden hade bestritt sin bedömningsrapport för 2019 på grund av ett tekniskt problem, utan att ange några ytterligare uppgifter, bortsett från det faktum att den behöriga tjänsteleverantören i november 2021 anmodades att lämna en underrättelse när tjänsteinnehavaren bestrider sin bedömningsrapport.

44

Administrationen kan emellertid inte åberopa sin interna administrativa organisation som grund för att underlåta att iaktta sin skyldighet att ovillkorligen tillse att det med jämna mellanrum upprättas bedömningsrapporter inom de datum som anges och att rapporterna upprättas i enlighet med gällande bestämmelser (dom av den 18 december 1980, Gratreau/kommissionen, 156/79 och 51/80, ej publicerad, EU:C:1980:304, punkt 15).

45

Av det ovan anförda följer att den omständigheten att den överprövande bedömaren inte vidtagit några åtgärder efter det att sökanden bestritt bedömningsrapporten för 2019 på grund av ett internt organisatoriskt fel, inte kan anses utgöra en underförstådd bekräftelse av rapporten som skulle leda till att rapporten blev slutgiltig och att fristen för att anföra klagomål mot den började löpa. Rättssäkerhetsprincipen, som Eiopa har åberopat, kan inte ålägga sökanden en omsorgsplikt som åligger administrationen och Eiopa kan inte med fog hävda att sökanden inte längre har rätt att göra gällande att bedömningsförfarandet är rättsstridigt, på grund av att sökanden inte har anfört något klagomål mot detta påstått underförstådda avslag. Slutligen kan det inte konstateras att ett sådant underförstått avslag föreligger, eftersom den verkställande direktören, som inte hade kännedom om sökandens överklagande av bedömningsrapporten, inte kunde ha tagit ställning till detta överklagande.

46

Även om sökanden återkallade sitt yrkande avseende denna rapport under förhandlingen (se punkt 19 ovan), gjorde hon det utan att det påverkar den kritik som framförts i hennes inlagor avseende underlåtenheten att slutföra denna rapport.

47

Härav följer för det första att sökandens bedömningsrapport för 2019 är en handling som inte har slutförts och som inte kunde beaktas vid bedömningen av sökandens prestationer, för det andra att sökanden i andra hand kan göra gällande att det föreligger en rättsstridighet som följer av underlåtenheten att slutföra en bedömningsrapport för detta år (se, för ett likande resonemang, dom av den 12 februari 2020, WD/EFSA, T‑320/18, ej publicerad, EU:T:2020:45, punkt 62).

48

Det ska inledningsvis erinras om att en tillfälligt anställd med ett avtal om visstidsanställning i princip inte har rätt till förnyelse av sitt kontrakt, eftersom en sådan förnyelse endast är en möjlighet, som är underkastad villkoret att den är i tjänstens intresse (dom av den 6 februari 2003, Pyres/kommissionen, T‑7/01, EU:T:2003:27, punkt 64, och dom av den 16 december 2020, VP/Cedefop, T‑187/18, ej publicerad, EU:T:2020:613, punkt 103).

49

Till skillnad från tjänstemän, vars anställningstrygghet garanteras av tjänsteföreskrifterna, omfattas tillfälligt anställda av ett annat system, som bygger på det anställningsavtal som ingåtts med den berörda institutionen. Längden på anställningsförhållandet mellan en institution och en tillfälligt anställd som anställts för bestämd tid, regleras således just av villkoren i det avtal som ingåtts mellan parterna. Det framgår dessutom av fast rättspraxis att administrationen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller förnyelse av kontrakt (se dom av den 13 december 2018, Wahlström/Frontex, T‑591/16, ej publicerad, EU:T:2018:938, punkt 46 och där angiven rättspraxis, dom av den 16 december 2020, VP/Cedefop, T‑187/18, ej publicerad, EU:T:2020:613, punkt 106).

50

Även om administrationen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, gör likväl tribunalen, när den ska pröva en talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som har antagits vid utövandet av ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning, en prövning av rättsaktens lagenlighet. Denna lagenlighetsprövning tar sig flera uttryck. När det gäller en begäran om ogiltigförklaring av ett beslut att inte förnya ett kontrakt som tillfälligt anställd ska unionsdomstolens prövning enbart avse en kontroll av att det inte föreligger någon felaktig rättstillämpning, någon uppenbart oriktig bedömning, att det inte förekommit något maktmissbruk och att det inte brustit i den omsorgsplikt som åvilar administrationen när den ska avgöra om ett kontrakt med en av dess anställda ska förnyas. Personaldomstolen ska dessutom pröva huruvida administrationen har gjort sig skyldig till materiella felaktigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2018, Wahlström/Frontex, T‑591/16, ej publicerad, EU:T:2018:938, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

51

När administrationen har utarbetat en särskild ordning, i form av interna riktlinjer, vilken är avsedd att säkerställa insyn i det förfarande som ligger till grund för förlängning av anställningsavtal, innebär antagandet av en sådan ordning dessutom en självpåtagen begränsning av institutionens utrymme för skönsmässig bedömning, såsom påpekats ovan i punkt 39, och medför en ändring av de kontraktsanställdas ursprungliga ordning, såsom anges ovan, vilken kännetecknades av en osäker ställning för anställda med tidsbegränsade avtal, till en ordning som medger en förnyelse på vissa villkor. Enligt fast rättspraxis utgör ett beslut av en institution, som offentliggjorts till hela personalen och som anger de kriterier och det förfarande som är tillämpliga vid beslut att förlänga eller inte förlänga anställningsavtal, nämligen interna riktlinjer vilka som sådana ska anses utgöra handlingsföreskrifter som administrationen själv har påtagit sig att följa och från vilka den inte får avvika utan att ange skälen för detta, vid äventyr att likabehandlingsprincipen annars åsidosätts (se dom av den 7 juli 2009, Bernard/Europol, F‑54/08, EU:F:2009:86, punkt 47 och där angiven rättspraxis, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2012, De Nicola/EIB, T‑37/10 P, EU:T:2012:205, punkt 40).

52

I förevarande fall utgör förfarandet för förnyelse av anställningsavtal vid Eiopa, där byråns allmänna policy för förnyelse av avtal fastställs, interna riktlinjer i den mening som avses i ovannämnda rättspraxis.

53

I punkt 4 i förfarandet för förnyelse av anställningsavtal föreskrivs att ”beslutet om att förnya anställningsavtal ska fattas av den verkställande direktören (anställningsmyndigheten) med hänsyn till tjänstens behov och med beaktande av sådana faktorer som: a) kontinuiteten i tjänsten … b) tjänsteinnehavarens prestationer … c) den anställdes kompetens… d) myndighetens behov.”

54

I punkt 4 b i förfarandet för förnyelse av anställningsavtal föreskrivs att när anställningsmyndigheten beslutar om förnyelse av ett kontrakt på grundval av tjänsteinnehavarens prestationer ska detta kriterium beaktas ”på grundval av beskrivningen av den befattning som tjänsteinnehavaren har och de årliga bedömningsrapporterna, och om ingen prestationsrapport ännu har upprättats, på grundval av rapporten om den berörda personens provanställningsperiod och alla andra relevanta dokument”. I punkt 6.5 i förfarandet för förnyelse av anställningsavtal anges att avdelningschefens rekommendation om förnyelse av kontrakt lämnas efter den dialog som avses i punkt 6.4 och att den ska ta hänsyn till ”de tidigare bedömningsrapporterna om tjänsteinnehavaren och dess kvalifikationer för tjänsten som förväntas utvecklas under de kommande åren”. ”Personalavdelningen ska säkerställa att avdelningschefen har tillgång till alla bedömningsrapporter avseende tjänsteinnehavaren.” Enligt punkt 6.9 i förfarandet för förnyelse av anställningsavtal fattas det slutliga beslutet av den verkställande direktören, som ska ta hänsyn till dels avdelningschefens rekommendation och tjänsteinnehavarens kommentarer, dels de kriterier som anges i punkt 4 i beslutet.

55

Av dessa bestämmelser följer att när ett beslut om förnyelse av ett kontrakt fattas på grundval av kriteriet om tjänsteinnehavarens prestationer, ska den berörda personens bedömningsrapporter beaktas såväl när avdelningschefen lämnar sin rekommendation som när beslut fattas.

56

I förevarande fall inleddes rekommendationen från sökandens avdelningschef av den 2 juli 2020 avseende förnyelse av hennes kontrakt med ett citat från sökandens bedömningsrapport för 2019. Rekommendationen fokuserade därefter på sökandens prestationer under den första perioden av år 2020. Tidigare bedömningsrapporter nämndes inte i rekommendationen.

57

Vad gäller beslutet att inte förnya kontraktet framgår det av detta att anställningsmyndigheten, för att bedöma sökandens prestationer, uttryckligen grundade sig på prestationerna från och med år 2019. I beslutet om att inte förnya kontraktet ansågs sökandens goda prestationer under de första åren under vilka hon tjänstgjort för Eiopa vara ”irrelevanta”. Anställningsmyndigheten har dessutom understrukit att sökanden ”inte har kunnat arbeta på den nivå som förväntades av en person som redan sedan år 2019 är senior expert AD 8”. Den tillade att sökanden hade fått en ”tydlig varning” i detta avseende redan i samband med bedömningsförfarandet för 2019 och att hennes prestationer inte hade förbättrats trots denna varning. I beslutet att inte förnya kontraktet nämndes ingen annan bedömningsrapport än den för 2019.

58

I beslutet om avslag på klagomålet förklarades att sökandens goda prestationer under åren 2015–2017 motiverade den första förnyelsen av hennes kontrakt, men att fokus när det gäller förnyelse av ett kontrakt för andra gången, och på obestämd tid, bör ligga på perioden efter den första förnyelsen. I beslutet om avslag på klagomålet påpekas att denna period för anställningsmyndigheten i huvudsak omfattar år 2019 och första halvåret 2020, eftersom mammaledighet och föräldraledighet ledde till att sökanden var frånvarande från kontoret fram till oktober 2018.

59

Det framgår av dessa uttalanden att den enda bedömningsrapport som anställningsmyndigheten faktiskt beaktat är den som avser sökandens prestationer för 2019. Denna bedömningsrapport blev emellertid aldrig slutgiltig och kunde inte beaktas vid bedömningen av sökandens prestationer (se ovan punkt 47).

60

Bedömningen av sökandens prestationer gjordes följaktligen på grundval av ofullständiga handlingar, eftersom de inte innehöll den slutliga bedömningsrapporten för 2019 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2020, WD/EFSA, T‑320/18, ej publicerad, EU:T:2020:45, punkt 61).

61

Beslutet att inte förnya kontraktet utgjorde således ett åsidosättande av de bestämmelser i förfarandet för förnyelse av anställningsavtal som krävde att tidigare bedömningsrapporter avseende tjänsteinnehavaren beaktades (se ovan punkt 53).

62

Enligt denna rättspraxis ska detta förfarandefel enbart leda till ogiltigförklaring av det angripna beslutet om det kan visas att förfarandefelet kunnat inverka på innehållet i beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2013, Wahlström/Frontex, F‑87/11, EU:F:2013:10, punkt 58 och där angiven rättspraxis). Närmare bestämt är enbart den omständigheten att sökandens personalakt var ofullständig vid tidpunkten för bedömningen av sökandens prestationer, särskilt på grund av avsaknaden av en bedömningsrapport, inte tillräcklig för att ogiltigförklara ett beslut att inte förnya kontraktet, såvida det inte kan fastställas att denna omständighet kan ha haft en avgörande inverkan på förfarandet för förnyelse av anställningsavtal (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2020, WD/EFSA, T‑320/18, ej publicerad, EU:T:2020:45, punkt 63).

63

Så är fallet i förevarande mål.

64

För det första kan det, i motsats till vad Eiopa har hävdat, inte uteslutas att den överprövande bedömaren, om han vederbörligen hade fått kännedom om att sökanden hade bestritt sin bedömningsrapport för 2019, som dessutom innehöll en bedömning av bedömaren som sammanfattades med anmärkningen ”tillfredsställande”, och sökandens kommentarer, skulle ha kunnat ta hänsyn till dessa kommentarer och ändra den nämnda rapporten eller dess motivering. I rättspraxis understryks i detta avseende att administrationen är skyldig att tillräckligt och utförligt motivera varje karriärutvecklingsrapport och att bereda den berörde tillfälle att yttra sig över motiveringen. Iakttagandet av dessa krav gör sig i ännu högre grad gällande om betyget har sänkts i förhållande till det tidigare betyget, vilket är fallet i förevarande mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2014, DE/EMA, F‑103/13, EU:F:2014:265, punkt 38). För att inte bedömningsförfarandet och det förfarande som föreskrivs i artikel 7 i kommissionens beslut av den 16 december 2013 ska bli meningslöst, finner tribunalen att det saknas stöd för Eiopas argument enligt vilket Eiopa skulle ha fastställt bedömningsrapporten för 2019 om anställningsmyndigheten hade mottagit sökandens överklagande och uttalat sig om detta överklagande och enligt vilket denna rapport då skulle beaktas vid förfarandet för förnyelse av anställningsavtal.

65

Vidare ska, såsom sökanden har påpekat, hänsyn tas till den framträdande roll som bedömningen av hennes prestationer för 2019 har i avdelningschefens rekommendation och i beslutet att inte förnya kontraktet.

66

Slutligen kan det inte uteslutas att avdelningschefen, som i enlighet med punkt 6.5 i förfarandet för förnyelse av anställningsavtal med giltig verkan anmodades att yttra sig om sökandens arbetsprestationer, hade kunnat lägga fram andra eller på annat sätt motiverade förslag till förnyelse av sökandens kontrakt och att anställningsmyndigheten hade kunnat fatta ett annat beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2013, Wahlström/Frontex, F‑87/11, EU:F:2013:10, punkt 58).

67

Den omständigheten att sökandens kommentarer avseende hennes bedömningsrapport för 2019 inte har beaktats och att denna inte blev slutgiltig har således kunnat ha en avgörande inverkan på förnyelseförfarandet.

68

Av det ovan anförda följer att talan ska bifallas såvitt avser sökandens första grund.

69

Beslutet att inte förnya kontraktet och beslutet att avslå klagomålet ska följaktligen ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga grunder som sökanden har åberopat.

70

Sökanden anser att hon har visat att beslutet att inte förnya hennes kontrakt och beslutet att avslå klagomålet är rättsstridigt, vilket har orsakat sökanden ekonomisk och ideell skada som Eiopa ska ersätta.

71

Eiopa har bestritt sökandens argument.

72

Av fast rättspraxis följer att i samband med ett skadeståndsyrkande som framställts av en tjänsteman eller annan anställd krävs att flera villkor är uppfyllda för att unionens skadeståndsansvar ska uppkomma, nämligen att det agerande som läggs institutionerna till last är rättsstridigt, att den påstådda skadan verkligen föreligger och att det finns ett orsakssamband mellan det rättsstridiga agerandet och den åberopade skadan (se dom av den 16 december 2010, kommissionen/Petrilli, T‑143/09 P, EU:T:2010:531, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

73

Det ska i detta hänseende preciseras att personalmål som handläggs enligt artikel 270 FEUF och artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, däri inbegripet mål som avser skador som en tjänsteman eller anställd har lidit, ska hanteras enligt speciella regler som avviker från dem som följer av unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 268 och artikel 340 andra stycket FEUF. Det framgår nämligen av tjänsteföreskrifterna att en tjänsteman eller annan unionsanställd, till skillnad från andra enskilda, är knuten till den institution där han eller hon arbetar enligt ett reglerat anställningsförhållande som bygger på en balans mellan ömsesidiga särskilda rättigheter och skyldigheter, vilken återspeglas av institutionens omsorgsplikt gentemot den anställde. Denna balans syftar främst till att bevara en förtroendefull relation mellan institutionerna och deras tjänstemän och övriga anställda för att garantera medborgarna att institutionernas uppdrag av allmänintresse genomförs på ett framgångsrikt sätt. Av detta följer att när unionen agerar som arbetsgivare är den underkastad ett särskilt ansvar, vilket kommer till uttryck i dess skyldighet att ersätta sin personal för varje skada som unionen i egenskap av arbetsgivare vållar sin personal (se dom av den 16 december 2010, kommissionen/Petrilli, T‑143/09 P, EU:T:2010:531, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

74

Eftersom talan har vunnit bifall såvitt avser den första grunden, är beslutet att inte förnya kontraktet och beslutet att avslå klagomålet rättsstridigt. Det första villkoret för att Eiopa ska ådra sig skadeståndsansvar, nämligen att det handlande som läggs Eiopa till last är rättsstridigt, är därför uppfyllt.

75

När det gäller de två andra villkoren, förekomsten av en skada och orsakssambandet, ska det göras åtskillnad mellan den ekonomiska och den ideella skadan.

76

Vad gäller den ekonomiska skadan har sökanden hävdat att den omfattar den lön och de förmåner som hon skulle ha haft rätt till från och med den tidpunkt då hennes avtal skulle ha förnyats, det vill säga den 16 januari 2021, fram till verkställandet av den dom som meddelats av tribunalen, jämte dröjsmålsränta och med beaktande av den arbetslöshetsersättning som hon erhåller. Hon har även yrkat retroaktiv inbetalning av avgifterna till pensionssystemet. Sökanden anser att ogiltigförklaringen av beslutet att inte förnya hennes kontrakt och av beslutet att avslå klagomålet bör leda till att hennes kontrakt förnyas med retroaktiv verkan och att ett beslut om förnyelse av kontrakt innebär att ersättning ska betalas för denna ekonomiska skada.

77

Sökanden har tillagt att om tribunalen skulle anse att sökanden har förlorat en möjlighet att få sitt kontrakt förnyat, ska denna möjlighet anses vara påtaglig och betydande. Hon har uppskattat förlusten av möjligheten till 90 procent, som är den procentsats som ska tillämpas på det belopp som hon skulle ha erhållit om hon fortfarande hade varit anställd, och detta för en rimlig tidsperiod.

78

Eiopa har genmält att även om tribunalen skulle ogiltigförklara beslutet att inte förnya kontraktet och beslutet att avslå klagomålet, skulle verkställigheten av domen inte leda till att en förnyelse av kontraktet ipso jure och sökanden har felaktigt hävdat att hon har en subjektiv rätt till förnyelse av sitt kontrakt. Det har inte heller begåtts något fel eller någon rättsstridig handling och sökanden kan inte göra gällande att hon har en berättigad förväntan på att hennes anställningsavtal ska förnyas.

79

Det ska inledningsvis erinras om att den obegränsade behörighet som unionsdomstolen ges genom artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna innebär att rätten ska avgöra de tvister som den har att pröva fullständigt. Syftet med denna behörighet är i första hand att göra det möjligt för unionsdomstolen att säkerställa att dess domar om ogiltigförklaring i personalmål får verkan i praktiken. Om ogiltigförklaring av tillsättningsmyndighetens felaktiga beslut inte är tillräckligt för att tillvarata tjänstemannens rättigheter eller säkerställa vederbörandes intressen på ett verkningsfullt sätt, kan således unionsdomstolen tilldöma honom skadestånd ex officio (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 maj 2010, Gogos/kommissionen, C‑583/08 P, EU:C:2010:287, punkterna 49 och 50). Den kan göra gällande samma behörighet när sökanden inte kan dra fördel av fullgörandet av de skyldigheter som följer av ogiltigförklaringen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 september 2015, EMA/Drakeford, T‑231/14 P, EU:T:2015:639, punkt 47).

80

Det bör noteras att den påstådda ekonomiska skadan omfattar två olika delar av skada. Den första delen av skadan, som åberopats i första hand, består i förlust av den lön som sökanden skulle ha haft rätt till om hennes kontrakt hade förnyats. Sökanden anser att denna skada ska ersättas genom antagandet av ett beslut om förnyelse av kontrakt med retroaktiv verkan, varvid Eiopa i ett sådant fall ska betala de belopp som sökanden rättsstridigt gick miste om, med beaktande av den arbetslöshetsersättning som hon dessutom erhöll. Den andra delen av den ekonomiska skadan, som gjorts gällande i andra hand för det fall att det inte skulle erkännas att sökanden hade rätt att få sitt kontrakt förnyat, består i att sökanden förlorat en möjlighet att få ett sådant förnyat kontrakt. Sökanden anser att denna skada kan ersättas genom att Eiopa förpliktas att till henne utge ersättning som beräknas med tillämpning av en procentsats på 90 procent, som är den procentsats som motsvarar den möjlighet som sökanden anser sig ha haft att få sitt kontrakt förnyat, till samma belopp som de som angetts i den föregående delen av skadan.

81

När det gäller den första delen av den påstådda ekonomiska skadan, som består i löneförlust, bör det inledningsvis konstateras att sökanden inte kan grunda sitt skadeståndsyrkande, vilket har framställts samtidigt med yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet att inte förnya hennes kontrakt och beslutet att avslå hennes klagomål, genom att hävda att ogiltigförklaringen av dessa beslut bör leda till att hennes kontrakt förnyas retroaktivt, och att Eiopa således ska betala ut de belopp som hon rättsstridigt har gått miste om sedan hennes tidigare kontrakt löpte ut. Om denna argumentation skulle godtas, skulle yrkandet om ersättning för den skada som består i en löneförlust förlora sitt föremål vid den tidpunkt då förevarande dom om ogiltigförklaring meddelas. Denna argumentation kan emellertid inte godtas. Såsom det har erinrats om i punkt 79 ovan kan unionsdomstolen visserligen använda sig av den obegränsade behörighet som de har i tvister av ekonomisk art, inbegripet i samband med ett rent yrkande om ogiltigförklaring, om ogiltigförklaringen av ett felaktigt rättsligt beslut som fattats av den behöriga myndigheten inte är tillräckligt för att den berörde tjänstemannens rättigheter ska ges företräde eller för att tillvarata dennes intressen på ett effektivt sätt, eftersom domstolen i förekommande fall kan anmodas att utöva denna behörighet av sökanden som förklarar sig inte kunna dra fördel av fullgörandet av de skyldigheter som följer av ogiltigförklaringen av rättsakten. I förevarande fall kan Eiopa emellertid inte åläggas att efterkomma sökandens begäran, nämligen att låta sökanden återinträda i sin tjänst retroaktivt, eftersom den rättsstridighet som konstaterats i punkt 67 ovan inte innebär att sökanden automatiskt ska återinträda i tjänst, utan endast att bedömningsrapporten för 2019 ska slutföras och att begäran om förnyelse av kontraktet ska beaktas på nytt. Sökanden kan följaktligen inte vinna framgång med sitt huvudargument som hon anfört till stöd för sin begäran om ersättning för ekonomisk skada till följd av löneförlust.

82

När det gäller den första delen av den påstådda ekonomiska skadan ska det dessutom påpekas att löneförlusten är oupplösligt förbunden med att ett tidsbegränsat anställningsavtal löper ut, varvid det ska preciseras att förnyandet av ett sådant avtal inte är en rättighet utan endast en möjlighet (se ovan punkterna 48 och 49). Eftersom Eiopa inte har lämnat några tydliga och konkreta försäkringar om förnyelsen av sökandens kontrakt kunde hon således inte förvänta sig att få fortsatt lön efter det att hennes tidsbegränsade kontrakt löpte ut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2019, Manéa/CdT, T‑225/18, ej publicerad, EU:T:2019:595, punkt 130). Det kan inte heller av det skälet med framgång göras gällande att ogiltigförklaringen av beslutet att inte förnya kontraktet och beslutet att avslå klagomålet enligt artikel 266 FEUF skulle medföra att ett nytt beslut med retroaktiv verkan skulle antas, genom vilket Eiopa skulle förnya sökandens kontrakt. Följaktligen ska yrkandet om ersättning för den skada som består i utebliven lön ogillas.

83

Vad gäller det andra delen av den påstådda ekonomiska skadan, som består i förlust av möjligheter, följer det av fast rättspraxis att den, för att den ska kunna fastställas och ge upphov till ersättning, måste vara verklig och slutgiltig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 2008, kommissionen/Girardot, C‑348/06 P, EU:C:2008:107, punkterna 54 och 55, dom av den 5 oktober 2004, Eagle m.fl./kommissionen, T‑144/02, EU:T:2004:290, punkt 165, och dom av den 24 oktober 2018, Fernández González/kommissionen, T‑162/17 RENV, ej publicerad, EU:T:2018:711, punkt 110).

84

Det ska för det första prövas om villkoret att förlusten av en möjlighet ska vara verklig är uppfyllt.

85

Det ska inledningsvis erinras om att bedömningen huruvida förlusten av en möjlighet är verklig ska göras med utgångspunkt i det datum då beslutet att inte förnya kontraktet fattades (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 april 2016, CP/parlamentet, F‑98/15, EU:F:2016:76, punkt 82).

86

Enligt rättspraxis är det vid bedömningen av om förlusten av en möjlighet är verklig nödvändigt att undersöka om det har framlagts tillräcklig bevisning för att visa att sökanden inte nödvändigtvis har gått miste om en förnyelse av sitt kontrakt, vilket hon aldrig kan bevisa, utan en påtaglig möjlighet att få sitt kontrakt förnyat, med den följden för sökanden att hon har lidit en ekonomisk skada i form av löneförlust (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2004, Eagle m.fl./kommissionen, T‑144/02, EU:T:2004:290, punkt 165, och dom av den 24 oktober 2018, Fernández González/kommissionen, T‑162/17 RENV, ej publicerad, EU:T:2018:711, punkt 111).

87

Frågan huruvida det föreligger en påtaglig möjlighet är inte beroende av hur stor sannolikheten är för att denna möjlighet skulle ha förverkligats. Sistnämnda omständighet, om den anses föreligga, ska beaktas vid fastställandet av omfattningen av den ekonomiska skada som åsamkats och ersättningen för skadan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2006, Girardot/kommissionen, T‑10/02, EU:T:2006:148, punkt 119, och dom av den 13 mars 2013, AK/kommissionen, F‑91/10, EU:F:2013:34, punkt 74). Det har således redan slagits fast att förlusten av en möjlighet som uppskattas till 50 procent (dom av den 6 juni 2006, Girardot/kommissionen, T‑10/02, EU:T:2006:148, punkt 119) eller till 25 procent (dom av den 12 april 2016, CP/parlamentet, F‑98/15, EU:F:2016:76, punkt 83), eller till och med förlusten av en ”särskilt svag” möjlighet (dom av den 13 mars 2013, AK/kommissionen, F‑91/10, EU:F:2013:34, punkt 74), med hänsyn till omständigheterna i dessa mål, var tillräckligt allvarlig för att fastställa att den var verklig.

88

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att det, i avsaknad av den rättsstridighet som beslutet att inte förnya kontraktet är behäftat med, inte kunde uteslutas att sökandens kontrakt kunde komma att förnyas, och detta dessutom på obestämd tid. Sökanden hade tjänstgjort vid Eiopa i mer än fem år när beslutet att inte förnya kontraktet fattades, och av samtliga bedömningsrapporter framgår att sökanden hade utfört sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Av beslutet att inte förnya kontraktet framgår inte heller att tjänstens intresse eller Eiopas behov vid tidpunkten för antagandet av beslutet hindrade en förnyelse av sökandens kontrakt. Det framgår av beslutet att inte förnya kontraktet att det huvudsakligen grundade sig på sökandens prestationer år 2019 och på hennes bedömningsrapport för 2019, och inte beaktade sökandens kommentarer avseende denna rapport, som inte hade blivit slutgiltig. Dessa omständigheter har föranlett tribunalen att kritisera detta beslut. Dessa överväganden utgör ett antal tillräckligt detaljerade och trovärdiga omständigheter som visar att sökanden år 2020, inom ramen för förfarandet för förnyelse av anställningsavtal, hade en konkret och tillräckligt påtaglig, med andra ord en verklig, möjlighet att få sitt anställningsavtal förnyat på obestämd tid, även mot bakgrund av bestämmelserna i förfarandet för förnyelse av anställningsavtal, trots det stora utrymme för skönsmässig bedömning som finns när det gäller förnyelse av anställningsavtal (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2020, VP/Cedefop, T‑187/18, ej publicerad, EU:T:2020:613, punkt 196). Det är denna möjlighet som gick förlorad år 2020 på grund av den rättsstridighet som sammanhänger med användningen av en icke slutgiltig bedömningsrapport som konstaterats i punkt 67 ovan.

89

För det andra ska det prövas huruvida den påstådda förlusten av en möjlighet är slutgiltig.

90

Det ska inledningsvis erinras om att den slutgiltiga karaktären av förlusten av möjligheter ska bedömas vid tidpunkten för unionsdomstolens prövning, med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, inbegripet de omständigheter som inträffat efter antagandet av den rättsstridiga rättsakt som gav upphov till skadan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2006, Girardot/kommissionen, T‑10/02, EU:T:2006:148, punkt 50, där hänsyn tas till den omständigheten att de tjänster som sökanden har ansökt om sedan tillsatts, och dom av den 14 juli 2021, Carbajo Ferrero/parlamentet, T‑670/19, ej publicerad, överklagad, EU:T:2021:435, punkt 164, där de händelser som ännu inte inträffat vid tidpunkten för tribunalens dom, såsom den förestående pensioneringen av sökanden, beaktades).

91

För att bedöma denna slutgiltiga karaktär ska det i förevarande fall undersökas huruvida sökanden, vid tidpunkten för avkunnandet av förevarande dom och mot bakgrund av de åtgärder för att följa denna dom som det ankommer på Eiopa att anta, slutgiltigt förlorat möjligheten att få sitt avtal förnyat när kontraktet löpte ut, det vill säga från och med den 16 januari 2021 (dom av den 14 juli 2021, Carbajo Ferrero/parlamentet, T‑670/19, ej publicerad, överklagad, EU:T:2021:435, punkt 164, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 1994, C/kommissionen, T‑47/93, EU:T:1994:262, punkt 52).

92

Enligt artikel 266 FEUF ska den institution, det organ eller den byrå vars rättsakt har förklarats ogiltig vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen. Svarandeinstitutionen är följaktligen enligt denna bestämmelse skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att undanröja de konstaterade rättsstridigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2002, Campolargo/kommissionen, T‑372/00, EU:T:2002:103, punkt 109 och där angiven rättspraxis). Då en ogiltigförklarad rättsakt redan har verkställts medför utplåningen av dess verkningar i princip att den situation som sökanden befann sig i innan rättsakten antogs ska återställas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 mars 2004, Girardot/kommissionen, T‑10/02, EU:T:2004:94, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

93

Administrationens skyldighet att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa en dom om ogiltigförklaring utesluter emellertid inte nödvändigtvis att förlusten av möjligheten för sökanden som fått ett beslut ogiltigförklarat avseende henne är slutgiltig. Om de åtgärder för att följa domen om ogiltigförklaring som det ankommer på administrationen att vidta för att följa domen inte kan ha någon ändamålsenlig verkan, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 79 ovan, genom att inte ge sökanden samma möjlighet att hävda sin rätt som om den konstaterade rättsstridigheten inte hade inträffat, kan domstolen fastställa att den påstådda förlusten av möjligheten är slutgiltig och förplikta administrationen att utge ersättning till sökanden.

94

I det mål där dom meddelades den 14 juli 2021, Carbajo Ferrero/parlamentet (T‑670/19, ej publicerad, överklagad, EU:T:2021:435, punkt 164), beviljade tribunalen, trots att administrationen ännu inte hade vidtagit några åtgärder för att följa domen om ogiltigförklaring, således ersättning för förlusten av möjligheten att utnämnas till en tjänst som direktör ”tidigare”, det vill säga dagen för delgivningen av beslutet att avslå sökandens ansökan och att tillsätta en annan sökande på tjänsten. Personaldomstolen har också beviljat ersättning för den förlorade möjligheten att utnämnas till enhetschef vid en tidigare tidpunkt, och fastställde att sökandens senare utnämning till en tjänst som enhetschef inte kunde utgöra en rimlig ersättning för verkningarna av det ogiltigförklarade beslutet att inte utnämnas till tjänsten (dom av den 12 april 2016, CP/parlamentet, F‑98/15, EU:F:2016:76, punkt 76).

95

I tvister avseende avslag på ansökningar har tribunalen slagit fast att den slutgiltiga karaktären av förlusten av möjligheten att bli anställd följde av skyddet av de rättigheter som tillkommer de tredje män, som hade nått framgång med sina ansökningar för de aktuella tjänsterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2006, Girardot/kommissionen, T‑10/02, EU:T:2006:148, punkt 49, och dom av den 24 oktober 2018, Fernández González/kommissionen, T‑162/17 RENV, ej publicerad, EU:T:2018:711, punkt 91), och inte av den omständigheten att det är omöjligt för administrationen att i rättsligt hänseende rätta till den rättsstridighet som begåtts.

96

I ett mål gällande beslut att inte förnya ett kontrakt har tribunalen fastställt att förlusten av en möjlighet för den berörda tillfälligt anställde att få sitt kontrakt förnyat utgör ersättningsgill skada, trots att administrationen ännu inte haft möjlighet att vidta åtgärder för att följa domen om ogiltigförklaring (dom av den 16 december 2020, VP/Cedefop, T‑187/18, ej publicerad, EU:T:2020:613, punkt 197).

97

Det framgår av denna redogörelse för rättspraxis att det för att förlusten av en möjlighet ska vara slutgiltig inte förutsätts att administrationen saknar möjlighet att i rättsligt hänseende rätta till rättsstridigheten i dess rättsakter. Denna karaktär kan konstateras när dessa åtgärder, med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet, även om det fortfarande är möjligt för administrationen att vidta åtgärder för att rätta till den begångna rättsstridigheten, skulle sakna ändamålsenlig verkan för sökanden, genom att de inte ger sökanden samma möjlighet som den som denna rättsstridighet har berövat sökanden.

98

Så förhåller det sig i förevarande mål. För det första innebär ogiltigförklaringen av beslutet att inte förnya kontraktet inte i sig att sökanden rättsligt sett ska återinträda i tjänst vid Eiopa vid den tidpunkt då beslutet träder i kraft. Till skillnad från ett beslut att avskeda en tjänsteman eller en anställd med tillsvidareanställning innebär beslutet att inte förnya anställningsavtalet inte att ett anställningsförhållande som skulle ha fortsatt utan den åtgärden avslutas. Administrationen är således fri att anse att det nya beslut som det ankommer på den att fatta till följd av denna dom endast kommer att ha framtida verkan. För det andra, även om Eiopa skulle anta ett nytt beslut, efter det att tribunalen ogiltigförklarat beslutet att inte förnya kontraktet, varigenom sökandens kontrakt förnyas från och med den tidpunkt då hennes tidigare kontrakt löper ut, skulle detta beslut sakna ändamålsenlig verkan för sökanden under perioden från det att sökandens tidigare kontrakt löper ut till dess att det nya beslutet antas. Sökanden skulle inte ha rätt att för denna period begära utbetalning av sin lön och skulle endast kunna utföra arbetsuppgifter vid Eiopa från och med den tidpunkt då hon skulle återinträda i tjänst vid byrån.

99

Mot bakgrund av samtliga omständigheter i målet har sökanden följaktligen fog för sitt påstående att hon slutgiltigt har förlorat den möjlighet som hon hade att få sitt kontrakt förnyat vid den tidpunkt då det löpte ut om den rättsstridighet som konstaterats i denna dom inte hade begåtts.

100

På grundval av dessa omständigheter måste det därför anses att de rättsstridigheter som Eiopa gjorde sig skyldig till med säkerhet berövade sökanden en verklig möjlighet att få sitt anställningsförhållande med Eiopa förlängt utan avbrott från och med den 16 januari 2021 efter det att hennes kontrakt löpt ut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 2018, Fernández González/kommissionen, T‑162/17 RENV, ej publicerad, EU:T:2018:711, punkt 117). Det andra villkoret för att Eiopa ska ådra sig skadeståndsansvar är således uppfyllt.

101

Denna skada beror på att Eiopas agerande var rättsstridigt, vilket med säkerhet berövade sökanden en påtaglig möjlighet att få sitt kontrakt förnyat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 2018, Fernández González/kommissionen, T‑162/17 RENV, ej publicerad, EU:T:2018:711, punkt 111). Det tredje villkoret för att Eiopa ska ådra sig skadeståndsansvar, avseende orsakssambandet mellan den åberopade rättsstridigheten och den påstådda skadan, är således även uppfyllt och det är följaktligen nödvändigt att fastställa det skadeståndsbelopp som ska utges på grund av förlusten av en möjlighet.

102

För att fastställa det skadeståndsbelopp som ska utges på grund av förlusten av en möjlighet ska, enligt rättspraxis, beskaffenheten av den möjlighet tjänstemannen eller den anställde har gått miste om identifieras, och sedan ska det fastställas från och med vilken tidpunkt tjänstemannen hade kunnat dra förmån av denna möjlighet. Möjligheten ska därefter kvantifieras och de ekonomiska konsekvenserna för tjänstemannen till följd av denna förlust ska slutligen fastställas (se dom av den 24 oktober 2018, Fernández González/kommissionen, T‑162/17 RENV, ej publicerad, EU:T:2018:711, punkt 118 och där angiven rättspraxis).

103

Dessutom ska, om möjligt, den möjlighet som en tjänsteman eller en anställd har gått miste om bedömas objektivt enligt en matematisk koefficient som följer av en noggrann analys. När denna möjlighet inte kan kvantifieras på detta sätt, kan dock skadan uppskattas i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 2018, Fernández González/kommissionen, T‑162/17 RENV, ej publicerad, EU:T:2018:711, punkterna 119–121 och där angiven rättspraxis, dom av den 16 december 2020, VP/Cedefop, T‑187/18, ej publicerad, EU:T:2020:613, punkt 199).

104

Sökanden har gjort en kvantitativ bedömning av det belopp som ska tjäna som grund för beräkningen av ersättningen som är kopplad till förlusten av möjligheten. Denna bedömning kan emellertid inte godtas. Det är inte möjligt att kvantifiera denna möjlighet korrekt och att specificera de ekonomiska konsekvenserna av den förlorade möjligheten, eftersom en korrekt beräkning av sökandens ekonomiska skada är beroende av olika antaganden, särskilt när det gäller innebörden av det nya beslut som antagits av Eiopa mot bakgrund av denna dom, sökandens totala anställningstid hos Eiopa eller hennes befordringar. Mot hänsyn till samtliga omständigheter i målet ska följaktligen den skada som åsamkats fastställas överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2020, VP/Cedefop, T‑187/18, ej publicerad, EU:T:2020:613, punkt 200 och där angiven rättspraxis).

105

Under förhållandena i förevarande fall ska det göras en skälig bedömning av hela den ekonomiska skada som sökanden har lidit till följd av förlusten av möjligheten att få hennes anställningsförhållande med Eiopa förlängt utan avbrott, det vill säga förlusten av möjligheten att få sitt kontrakt förnyat från och med den 16 januari 2021 efter det att hennes tidigare kontrakt löpt ut, genom att ålägga Eiopa att i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) betala henne ett schablonbelopp på 10000 euro. Denna schablonmässiga bedömning beaktar bland annat sökandens lönegrad, tidsperioden mellan det att hennes kontrakt löpte ut och antagandet av ett nytt beslut av Eiopa mot bakgrund av den aktuella domen, det faktum att hon har varit anställd i sex år, det faktum att hennes bedömningsrapporter var tillfredsställande och den arbetslöshetsersättning som hon erhållit.

106

Sökanden har gjort gällande att hon har lidit ideell skada som för det första följer av att beslutet att inte förnya kontraktet och beslutet att avslå klagomålet har lett till att hon insjuknat i depression och påverkat hennes hälsa. Denna ideella skada följer för det andra av den negativa bedömning som gjordes av hennes prestationer i hennes bedömningsrapport för 2019 och av beslutet att inte förnya hennes kontrakt, vilket har kränkt hennes värdighet, skadat hennes rykte och självkänsla, och för det tredje, av den osäkerhet som uppstått på grund av förlusten av möjligheten att tjänstgöra i tio år för att kunna göra anspråk på ålderspension. Hennes ideella skada uppskattas i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) till 10000 euro.

107

Eiopa har genmält att de negativa bedömningarna av sökandens prestationer och de beslut som fattats att inte förnya hennes kontrakt inte kan anses ha orsakat ideell skada. Dessutom skulle förlusten av möjligheten att erhålla ålderspension vara rent hypotetisk, eftersom det, även om sökandens kontrakt hade förnyats, inte hade varit säkert att hon skulle ha tjänstgjort de tio år som krävs för detta ändamål.

108

Vad för det första gäller den ideella skada som sökanden anser sig ha lidit till följd av beslutet att inte förnya kontraktet och beslutet att avslå klagomålet, vilket lett till att hon insjuknat i depression och påverkat hennes hälsa, ska det understrykas att tribunalens ogiltigförklaring, när skadeståndsyrkandet såsom i förevarande fall grundar sig på att den ogiltigförklarade rättsakten är rättsstridig, enligt fast rättspraxis, i sig utgör en lämplig och i princip tillräcklig gottgörelse för all ideell skada som sökanden kan ha lidit (se dom av den 18 september 2015, Wahlström/Frontex, T‑653/13 P, EU:T:2015:652, punkt 82 och där angiven rättspraxis), om sökanden inte visar att han eller hon har lidit en ideell skada som inte kan gottgöras fullt ut genom denna ogiltigförklaring (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2013, CH/parlamentet, F‑129/12, EU:F:2013:203, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

109

Det har således slagits fast att en ogiltigförklaring av en rättsakt, när ogiltigförklaringen saknar ändamålsenlig verkan, inte i sig kan utgöra en lämplig och tillräcklig gottgörelse för all ideell skada som den ogiltigförklarade rättsakten har orsakat (dom av den 15 januari 2019, HJ/EMA, T‑881/16, ej publicerad, EU:T:2019:5, punkt 60, och dom av den 9 mars 2010, N/parlamentet, F‑26/09, EU:F:2010:17, punkt 107).

110

I förevarande fall kan ogiltigförklaringen av beslutet att inte förnya kontraktet, på grund av de gränser för dess ändamålsenliga verkan som det redogjorts för i punkt 98 ovan, inte i sig utgöra tillräcklig gottgörelse och andra verkningar än ekonomiska verkningar av att kontraktet inte förnyats, däribland verkningar på sökandens hälsa, kan inte rättas till enkelt (se dom av den 16 december 2020, VP/Cedefop, T‑187/18, ej publicerad, EU:T:2020:613, punkt 205 och där angiven rättspraxis).

111

Sökanden har i detta avseende styrkt att hon har lidit en ideell skada och att denna skada har orsakats henne av beslutet att inte förnya kontraktet och beslutet att avslå klagomålet samt av omständigheterna kring antagandet av dessa beslut som kan tillskrivas Eiopa. Hon var nämligen sjukskriven från den 16 juli 2020, dagen efter antagandet av beslutet att inte förlänga kontraktet, till dess att kontraktet löpt ut, och hon har ingett ett läkarintyg till tribunalen som styrker att hon led av ångest och depression och att hon genomgick medicinsk behandling. Eiopa har inte bestritt att sökanden led av stress och ångest och har inte heller uttalat sig om det läkarintyget som har ingetts, utan har endast påpekat att det fanns tillräckliga skäl för att inte förnya sökandens kontrakt.

112

Sökanden har följaktligen lidit en ideell skada som kan tillskrivas Eiopa och som inte kan gottgöras i sin helhet genom ogiltigförklaring av beslutet att inte förnya kontraktet och beslutet att avslå klagomålet.

113

För det andra kan sökanden inte hävda att den negativa bedömningen av hennes prestationer i bedömningsrapporten för 2019 och i beslutet att inte förnya hennes kontrakt också har orsakat henne ideell skada. Dels har det i förevarande dom inte fastställts att bedömningsrapporten för 2019 är rättsstridig, utan det har endast konstaterats att den inte har slutförts, dels har sökanden inte visat på vilket sätt denna rapport och beslutet att inte förnya hennes kontrakt innehåller en uttryckligen negativ bedömning av hennes förmåga som kan skada henne och kränka hennes värdighet, rykte och självkänsla, som går utöver ramen för en objektiv bedömning av en tillfälligt anställd av dennes överordnade (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 december 2010, kommissionen/Strack, T‑526/08 P, EU:T:2010:506, punkt 108 och där angiven rättspraxis, och dom av den 9 mars 2010, N/parlamentet, F‑26/09, EU:F:2010:17, punkterna 103 och 104 och där angiven rättspraxis).

114

För det tredje kan sökanden inte heller begära ersättning för en ideell skada som är kopplad till den osäkerhet som orsakats av förlusten av möjligheten att tjänstgöra i tio år för att kunna göra anspråk på ålderspension. Eftersom det ankommer på Eiopa att, inom ramen för verkställandet av förevarande dom, fatta beslut om förnyandet av sökandens kontrakt, vilket skulle kunna ge sökanden möjlighet att fortsätta att förvärva pensionsrättigheter, har hennes begäran i det avseendet framställts för tidigt.

115

Det är följaktligen en skälig bedömning av de särskilda omständigheterna i förevarande mål, som anges i punkterna 110 och 111 ovan, att i enlighet med rätt och billighet (ex æquo et bono) fastställa sökandens ersättning för den ideella skada som sökanden lidit till 5000 euro.

116

Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

117

Sökanden har yrkat att Eiopa ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Eiopa i huvudsak har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen),

följande: