1

Genom sin ansökan har Republiken Polen yrkat att domstolen ska upphäva och alternativt ändra det beslut som meddelades av domstolens vice ordförande den 27 oktober 2021, kommissionen/Polen (C‑204/21 R, EU:C:2021:878) (nedan kallat beslutet av den 27 oktober 2021).

2

Den 1 april 2021 väckte Europeiska kommissionen talan om fördragsbrott med stöd av artikel 258 FEUF och yrkade att domstolen skulle fastställa:

3

Samma dag ingav kommissionen en ansökan om interimistiska åtgärder, och yrkade att domstolen skulle ålägga Republiken Polen ett antal skyldigheter i väntan på att målet avgörs i sak.

4

Genom beslut av den 14 juli 2021, kommissionen/Polen (C‑204/21 R, EU:C:2021:593) (nedan kallat beslutet av den 14 juli 2021), förpliktade domstolens vice ordförande, enligt punkt 1 i slutet i detta beslut, fram till dess att dom meddelas i mål C‑204/21, Republiken Polen, att

5

Genom beslut av den 6 oktober 2021, Polen/kommissionen (C‑204/21 R, EU:C:2021:834), avslog domstolens vice ordförande Republiken Polens ansökan om att beslutet av den 14 juli 2021 skulle upphävas.

6

Genom beslut av den 27 oktober 2021 förpliktade domstolens vice ordförande Republiken Polen att betala ett löpande vite på 1000000 euro per dag till kommissionen, från den dag då beslutet delgavs denna medlemsstat till dess att de skyldigheter som följer av beslutet av den 14 juli 2021 iakttas fullt ut eller, om så inte sker, till den dag då slutlig dom meddelas i mål C‑204/21.

7

Den 10 mars 2023 ingav Republiken Polen förevarande ansökan.

8

Republiken Polen har yrkat att domstolen ska

9

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

10

Det ska inledningsvis erinras om att enligt artikel 162.1 i domstolens rättegångsregler kan ett beslut om interimistiska åtgärder inte överklagas.

11

Däremot får ett beslut om interimistiska åtgärder, på ansökan av en part, när som helst ändras eller upphävas med hänsyn till ändrade förhållanden, i enlighet med artikel 163 i rättegångsreglerna. Begreppet ”ändrade förhållanden” avser bland annat uppkomsten av varje faktisk eller juridisk omständighet som kan innebära ett ifrågasättande av den bedömning som domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder har gjort av de villkor som ska vara uppfyllda för att uppskov med verkställigheten eller den interimistiska åtgärden ska beviljas (beslut av domstolens vice ordförandes av den 20 september 2021, Republiken Tjeckien/Polen, C‑121/21 R, EU:C:2021:752, punkt 22).

12

Det ska vidare understrykas att ett yrkande som framställs med stöd av denna bestämmelse inte syftar till att domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder med retroaktiv verkan ska upphäva ett beslut att bevilja en interimistisk åtgärd, utan endast att få till stånd en ändring eller ett upphävande av beslutet. Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder kan endast ompröva ett sådant beslut för framtiden och i förekommande fall, genom att mot bakgrund av de omständigheter som är för handen när det senare beslutet antas, på nytt bedöma de faktiska och rättsliga grunder som medförde att den aktuella interimistiska åtgärden vid första påseendet framstod som befogad (beslut av domstolens vice ordförande av den 19 maj 2022, Republiken Tjeckien/Polen (Turówgruvan)C‑121/21 R, ej publicerat, EU:C:2022:408, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

13

Härav följer att ett yrkande som framställs med stöd av artikel 163 i rättegångsreglerna inte kan syfta till att angripa de tidigare verkningarna av ett beslut om interimistiska åtgärder (beslut av domstolens vice ordförande av den 19 maj 2022, Republiken Tjeckien/Polen (Turówgruvan)C‑121/21 R, ej publicerat, EU:C:2022:408, punkt 23).

14

Eftersom Republiken Polens yrkande i förevarande fall endast avser beslutet av den 27 oktober 2021, ska det förstås så, att det syftar till att det vite som utdömts i tillägg till de interimistiska åtgärder som följer av beslutet av den 14 juli 2021 ska upphävas eller ändras.

15

För att kunna ta ställning till detta yrkande får domstolen, i enlighet med artikel 279 FEUF, vidta de interimistiska åtgärder som den anser nödvändiga för att säkerställa att det slutliga avgörandet får full verkan (beslut av den 20 november 2017, kommissionen/Polen, C‑441/17 R, EU:C:2017:877, punkt 97, och beslutet av den 27 oktober 2021, punkt 19).

16

Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder ska i synnerhet vara i stånd att säkerställa att ett föreläggande som riktats mot en part med stöd av artikel 279 FEUF får full verkan, genom att vidta alla nödvändiga åtgärder för att nämnda part ska rätta sig efter det interimistiska beslutet. En sådan åtgärd kan bland annat bestå i att föreskriva ett vite för det fall den berörda parten inte rättar sig efter nämnda föreläggande (beslut av den 20 november 2017, kommissionen/Polen, C‑441/17 R, EU:C:2017:877, punkt 100, och beslutet av den 27 oktober 2021, punkt 20).

17

I detta sammanhang framgår det av beslutet av den 27 oktober 2021 att eftersom handlingarna i målet inte gav vid handen att de åtgärder som Republiken Polen vidtagit var tillräckliga för att följa de interimistiska åtgärder som föreskrevs i beslutet av den 14 juli 2021, ansåg domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder att det var nödvändigt att förstärka effektiviteten av dessa interimistiska åtgärder genom att förelägga Republiken Polen att betala ett löpande vite, för att på så sätt avhålla Polen från att dröja med att följa sistnämnda beslut.

18

För att kunna pröva förevarande ansökan ankommer det således på domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder att avgöra huruvida de argument som Republiken Polen har anfört kan styrka att vid den tidpunkt då nämnda domare meddelar sitt avgörande, har ändrade förhållanden medfört att det vite som denna medlemsstat påförts genom beslutet av den 27 oktober 2021 helt eller delvis inte längre är motiverat.

19

Eftersom de argument som Republiken Polen har anfört till stöd för sitt yrkande syftar till att visa att denna medlemsstat fullt ut har genomfört de interimistiska åtgärder som förordnas i beslutet av den 14 juli 2021, ankommer det på domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder att avgöra huruvida så verkligen har skett, med följden att – om så är fallet – det inte längre är motiverat att bibehålla det löpande vitet på 1000000 euro per dag framdeles.

20

I den mån Republiken Polens andrahandsyrkande syftar till att det vitesbelopp som förordnats genom beslutet av den 27 oktober 2021 ska sättas ned, följer det av artikel 163 i rättegångsreglerna att domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder inte bara kan upphäva utan även ändra ett beslut om interimistiska åtgärder. En sådan ändring kan bland annat bestå i en nedsättning av det vitesbelopp som en medlemsstat tidigare påförts, för det fall att omständigheterna har ändrats och det framstår som motiverat.

21

Mot bakgrund av ovanstående ska det undersökas hur Republiken Polen har genomfört de olika interimistiska åtgärder som förordnas i beslutet av den 14 juli 2021, för att avgöra om nämnda medlemsstat har lyckats visa att ändrade förhållanden har medfört att detta genomförande motiverar att det genom beslutet av den 27 oktober 2021 förordnade vitet upphävs eller sätts ned för framtiden.

22

Republiken Polen har gjort gällande att genom ustawa o zmianie ustawy o Sądzie Najwyższym oraz niektórych innych ustaw (lag om ändring av lagen om Högsta domstolen och vissa andra lagar) av den 9 juni 2022 (Dz. U. position 1259) (nedan kallad lagen av den 9 juni 2022), avskaffades avdelningen för disciplinära mål, och artikel 27 i den ändrade lagen om Högsta domstolen upphävdes i sin helhet.

23

Ändamålet med skyldigheten att tills vidare upphöra med tillämpningen av artikel 27.1.1a, 27.1.2 och 27.1.3 i sistnämnda lag har således gått förlorat.

24

Kommissionen anser också att denna skyldighet har fullgjorts på ett korrekt sätt genom lagen av den 9 juni 2022.

25

Det framgår av slutet punkt 1 a och b i beslutet av den 14 juli 2021 att Republiken Polen ålades att tills vidare upphöra med tillämpningen av bestämmelserna i artikel 27.1.1a, 27.1.2 och 27.1.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen, vilka innebar att avdelningen för disciplinära mål är behörig att, i såväl första som andra instans, pröva ansökningar om tillstånd att inleda ett straffrättsligt förfarande mot domare eller biträdande domare, att häkta dem, att anhålla dem eller låta dem inställa sig inför domstol, samt mål avseende ställningen och ämbetsutövningen som domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen).

26

Det framgår emellertid av artikel 1 i lagen av den 9 juni 2022 att artikel 27 i den ändrade lagen om Högsta domstolen har upphävts i sin helhet. Det är dessutom utrett att avdelningen för disciplinära mål avskaffades genom denna lag.

27

Förvisso var det inte absolut nödvändigt att vidta en dylik åtgärd för att följa beslutet av den 14 juli 2021 (se, för ett liknande resonemang, beslutet av den 27 oktober 2021, punkt 53), men icke desto mindre säkerställer sådana åtgärder att artikel 27.1.1a, 27.1.2 och 27.1.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen inte längre tillämpas i den polska rättsordningen.

28

Följaktligen har Republiken Polen till fullo följt de interimistiska åtgärder som avses i punkt 25 ovan.

29

För det första har Republiken Polen gjort gällande att det föreskrivs i artikel 9 i lagen av den 9 juni 2022 att i de mål som avdelningen för disciplinära mål var behörig att pröva innan denna lag trädde i kraft ska Izba odpowiedzialności zawodowej (avdelningen för yrkesansvar) vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) (nedan kallad avdelningen för yrkesansvar), ex officio och vid den första förhandlingen i ett visst mål, ompröva det beslut att stänga av den berörde domaren som avdelningen för disciplinära mål antagit. Detta förfarande gör det enligt Republiken Polen möjligt att utan dröjsmål kontrollera att de interimistiska åtgärder som avdelningen för disciplinära mål antagit är lämpliga.

30

För det andra följer det av artikel 18.1 i lagen av den 9 juni 2022 att för det fall att en sammansättning vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) där minst en ledamot på avdelningen för disciplinära mål ingår har meddelat ett lagakraftvunnet disciplinärt beslut eller ett lagakraftvunnet beslut om att inleda ett straffrättsligt förfarande mot en domare, har domaren i fråga rätt att begära att förfarandet ska återupptas vid avdelningen för yrkesansvar.

31

Genom lagen av den 9 juni 2022 har det således enligt Republiken Polen inrättats ett regelverk som gör det möjligt för domare som är föremål för beslut från avdelningen för disciplinära mål att bestrida dessa beslut. Flera domare har också lyckats bestrida dylika beslut med hjälp av detta regelverk. Slutligen ska det noteras att ärenden avseende sådana beslut fortfarande är under handläggning.

32

Kommissionen har gjort gällande att de rättsmedel som Republiken Polen har infört inte med omedelbar effekt avbryter verkningarna av de beslut som avdelningen för disciplinära mål antagit. De exempel som Republiken Polen har hänvisat till är inte heller relevanta.

33

Det framgår av slutet punkt 1 a i beslutet av den 14 juli 2021 att Republiken Polen därigenom bland annat ålades att tills vidare avbryta verkningarna av de beslut som avdelningen för disciplinära mål antagit med stöd av artikel 27.1.1a i den ändrade lagen om Högsta domstolen.

34

Republiken Polen har i huvudsak gjort gällande att den fullt ut har rättat sig efter denna interimistiska åtgärd genom att ha infört två separata rättsmedel, i artikel 9 respektive i artikel 18.1 i lagen av den 9 juni 2022.

35

För det första, vad gäller artikel 9 i lagen av den 9 juni 2022, framgår det av själva ordalydelsen i denna bestämmelse att de beslut varigenom avdelningen för disciplinära mål har stängt av en domare, i väntan på utgången av ett mål som ännu inte var avgjort när denna lag trädde i kraft, oundgängligen ska omprövas av avdelningen för yrkesansvar.

36

En sådan omprövning är visserligen i princip ägnad att förhindra att ett dylikt beslut av avdelningen för disciplinära mål per automatik fortsätter att ha rättsverkningar, eftersom det krävs att beslutet godkänns av ett annat organ för att det ska fortsätta att gälla.

37

Det framgår emellertid såväl av ordalydelsen i artikel 9 i lagen av den 9 juni 2022 som av Republiken Polens tolkning av denna bestämmelse, att den inte är tillämplig på samtliga beslut som avdelningen för disciplinära mål antagit. I synnerhet kan nämnda bestämmelse inte begränsa verkningarna av beslut om att ålägga en domare en disciplinåtgärd eller att inleda ett straffrättsligt förfarande gentemot vederbörande, trots att dessa beslut omfattas av den interimistiska åtgärd som avses i punkt 33 ovan och dessutom kan få betydande konsekvenser för de berörda domarnas liv och karriär.

38

Det är också riktigt att det framgår av artikel 9 i lagen av den 9 juni 2022 att för det fall att avdelningen för disciplinära mål har beslutat att stänga av en domare så ska detta beslut omprövas av avdelningen för yrkesansvar, vid den första förhandling som hålls i den berörde domarens ärende. Varken bestämmelserna i denna lag eller Republiken Polens argument ger emellertid vid handen att verkningarna av ett sådant beslut avbryts i väntan på denna första förhandling, som det för övrigt inte verkar nödvändigt att hålla inom en i förväg föreskriven frist.

39

För det andra, vad gäller artikel 18.1 i lagen av den 9 juni 2022 framgår det av ordalydelsen i denna bestämmelse att den ger domare som är föremål för vissa lagakraftvunna beslut antagna av avdelningen för disciplinära mål möjlighet att inom sex månader från ikraftträdandet av denna lag begära att förfarandet ska återupptas.

40

Även om ett sådant rättsmedel, förutsatt att det är effektivt, kan stärka domstolsskyddet för domare som är föremål för förfaranden vid avdelningen för disciplinära mål, innebär det inte på något sätt att verkningarna av det beslut som denna avdelning antagit avbryts om den berörda domaren inte har gett in en begäran om omprövning av det aktuella beslutet, i enlighet med de villkor som föreskrivs i lagen av den 9 juni 2022.

41

Det följer inte heller av artikel 18.1 i nyssnämnda lag att om en sådan begäran om omprövning gavs in, så skulle det tills vidare avbryta verkningarna av det beslut som meddelats av avdelningen för disciplinära mål och som begäran avser, i väntan på prövningen av denna begäran.

42

Detta ger vid handen att de rättsmedel som Republiken Polen har åberopat inte omedelbart och i alla tänkbara fall kan säkerställa att verkningarna av de beslut som avdelningen för disciplinära mål antagit med stöd av artikel 27.1.1a i den ändrade lagen om Högsta domstolen avbryts.

43

Under dessa omständigheter kan det förhållandet att vissa av dessa beslut faktiskt har bestridits eller kan komma att bestridas inom kort, om det antas vara styrkt, i vilket fall inte belägga att Republiken Polen till fullo har följt den interimistiska åtgärd som avses i punkt 33 ovan.

44

Följaktligen har Republiken Polen endast delvis rättat sig efter denna interimistiska åtgärd.

45

Republiken Polen har gjort gällande att polsk rätt gör det möjligt att säkerställa rätten till en oavhängig och opartisk domstol som inrättats enligt lag i olika skeden av ett mål och genom ett flertal förfaranden. Med hänvisning till polsk rättspraxis anser sig således denna medlemsstat ha rättat sig efter de interimistiska åtgärder som förordnas i beslutet av den 8 april 2020, kommissionen/Polen (C‑791/19 R, EU:C:2020:277).

46

Genom lagen av den 9 juni 2022 infördes dessutom ett nytt rättsmedel i den polska rättsordningen vilket gör det möjligt att kontrollera huruvida en domare uppfyller kraven på oavhängighet och opartiskhet, och härvid beakta omständigheterna vid utnämningen av vederbörande till domare och dennes beteende, om en part har uttryckt tvivel i detta avseende. Tillämpningen av denna rättsmedelsmekanism kan även leda till att en domare anses vara jävig, trots att någon jävsinvändning inte framställts.

47

Kommissionen har påpekat att det rättsmedel som Republiken Polen har åberopat kan tillämpas på begäran av en part i det aktuella förfarandet, och att det ursprungligen var underkastat ett antal restriktiva villkor. Detta rättsmedel innebär emellertid inte att det är möjligt att ex officio pröva efterlevnaden av kraven på en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. Kommissionen har för övrigt hänvisat till ett mål där ett disciplinärt förfarande inletts på grund av ett åsidosättande av artikel 42a.1 och 42a.2 i den ändrade lagen om allmänna domstolar.

48

Det framgår av slutet punkt 1 d i beslutet av den 14 juli 2021 att Republiken Polen ålagts att tills vidare upphöra med tillämpningen av artikel 42a.1 och 42a.2 och artikel 55.4 i den ändrade lagen om allmänna domstolar, artikel 29.2 och 29.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen, artikel 5.1a och 5.1b i den ändrade lagen om förvaltningsdomstolar, samt artikel 8 i ändringslagen, i den mån dessa bestämmelser förbjuder de nationella domstolarna att kontrollera efterlevnaden av det unionsrättsliga kravet på att en domstol ska vara oavhängig och opartisk och ha inrättats enligt lag, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 19.1 FEU och i artikel 47 i stadgan.

49

För det första ska det i detta hänseende noteras att i den mån Republiken Polens argument ska förstås så, att de syftar till att visa att den interimistiska åtgärd som avses i föregående punkt har genomförts genom de nationella domstolarnas praxis, är det tillräckligt att påpeka att detta argument inte innehåller någon precisering av innebörden av denna praxis och att det för övrigt inte har åberopats någon bevisning till styrkande av att nämnda praxis verkligen tillämpas.

50

För det andra förhåller det sig så, att genom lagen av den 9 juni 2022 har det visserligen inrättats ett nytt rättsmedel som gör det möjligt att kontrollera efterlevnaden av kravet på att en domstol ska vara oavhängig och opartisk och ha inrättats enligt lag. Detta rättsmedel regleras bland annat i artikel 42a.3 i den ändrade lagen om allmänna domstolar, artikel 29.5 i den ändrade lagen om Högsta domstolen och artikel 5.1 i den ändrade lagen om förvaltningsdomstolar.

51

Det har emellertid inte bestridits att de polska bestämmelser som avses i punkt 48 ovan inte har upphävts och att tillämpningen av dem inte formellt sett har upphört, vilket innebär att de begränsningar som följer av dessa bestämmelser, vad gäller möjligheten att kontrollera huruvida kraven avseende en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag är uppfyllda, i princip fortfarande är fullt tillämpliga i den polska rättsordningen.

52

Det framgår såväl av lydelsen av de bestämmelser som reglerar det nya rättsmedel som den polska lagstiftaren instiftat och som Republiken Polen åberopat, som av Polens argument, att detta rättsmedel endast kan tillämpas på begäran av en part i det aktuella förfarandet.

53

Härav följer att det endast är i de fall då en sådan begäran har framställts som detta rättsmedel faktiskt inför ett undantag från de begränsningar som följer av de polska bestämmelser som avses i punkt 48 ovan. Det är således inte styrkt att dessa begränsningar inte tillämpas i övriga fall, särskilt i de fall då en domare ex officio kontrollerar efterlevnaden av kravet på att en domstol ska vara oavhängig och opartisk och ha inrättats enligt lag.

54

Följaktligen kan lagen av den 9 juni 2022 under alla omständigheter inte säkerställa att samtliga verkningar av de polska bestämmelser som avses i punkt 48 ovan avbryts fullt ut. Det saknas därvid anledning att pröva huruvida unionsrätten med nödvändighet innebär att en domstol måste kunna göra en sådan prövning ex officio.

55

Under dessa förhållanden finner domstolen att även om lagen av den 9 juni 2022 kan begränsa verkningarna av dessa bestämmelser, så är nämnda lag inte tillräcklig för att säkerställa att den interimistiska åtgärd som avses i punkt 48 ovan iakttas fullt ut.

56

Följaktligen har Republiken Polen endast delvis rättat sig efter denna interimistiska åtgärd.

57

Republiken Polen har gjort gällande att de aktuella polska bestämmelserna aldrig har resulterat i att domare hållits disciplinärt ansvariga för att ha garanterat enskilda rätten till en domstol som har inrättats enligt lag, och att domstolarna med behörighet i disciplinärenden alltid har tolkat dessa bestämmelser på detta sätt.

58

I lagen av den 9 juni 2022 definieras dessutom de disciplinära överträdelser som domare kan hållas ansvariga för. Det följer således av denna lag att innehållet i ett domstolsavgörande inte kan utgöra en disciplinär överträdelse, även när detta innehåll avser rätten till en domstol som upprättats enligt lag. Genom lagen av den 9 juni 2022 bekräftas också enligt Republiken Polen att en prövning av huruvida kraven på domares oavhängighet och opartiskhet har iakttagits, i det fall som avses i en rad bestämmelser som räknas upp i nämnda lag, inte utgör en disciplinär överträdelse.

59

Kommissionen har gjort gällande att de bestämmelser som Republiken Polen har åberopat innebär att disciplinära förfaranden inte kan inledas mot domare som meddelar avgöranden behäftade med en felaktig tolkning av kraven i artikel 19.1 FEU eller som, på begäran av en part, prövar efterlevnaden av kraven på en domares oavhängighet och opartiskhet.

60

Däremot utesluter dessa bestämmelser inte att en prövning ex officio av huruvida en ledamot i en dömande sammansättning uppfyller dessa krav kan betraktas som en disciplinär överträdelse. Kommissionen har för övrigt informerats om att ett disciplinärt förfarande har inletts och att utredningsåtgärder har vidtagits i två sådana fall.

61

Det följer av punkt 1 c i slutet av beslutet av den 14 juli 2021 att Republiken Polen ålagts att tills vidare upphöra med tillämpningen av artikel 107.1.2 och 107.1.3 i den ändrade lagen om allmänna domstolar, och artikel 72.1.1–72.1.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen, med innebörden att det är tillåtet att hålla domare disciplinärt ansvariga för att ha prövat om en domstol uppfyller kravet på att vara oavhängig och opartisk och ha inrättats enligt lag i enlighet med artikel 19.1 FEU och artikel 47 i stadgan,

62

För det första ska det i detta hänseende påpekas att argumentet att de aktuella polska bestämmelserna aldrig har resulterat i att en domare har ådragit sig disciplinärt ansvar för att ha garanterat enskilda rättssubjekts rätt till en domstol som inrättats enligt lag, utgör en upprepning av ett av de argument som Republiken Polen framfört i sitt skriftliga yttrande över kommissionens ansökan om interimistiska åtgärder av den 1 april 2021. Ett dylikt argument kan följaktligen inte utgöra belägg för förekomsten av ”ändrade förhållanden” i den mening som avses i artikel 163 i rättegångsreglerna och ska därmed underkännas (se, analogt, beslut av domstolens vice ordförande av den 20 september 2021, Republiken Tjeckien/Polen, C‑121/21 R, EU:C:2021:752, punkt 24).

63

För det andra, och såsom Republiken Polen har påpekat, kompletterades artikel 107 i den ändrade lagen om allmänna domstolar och artikel 72 i den ändrade lagen om Högsta domstolen genom lagen av den 9 juni 2022.

64

De på detta sätt kompletterade bestämmelserna innebär numera att en domare inte gör sig skyldig till en disciplinär överträdelse om vederbörande gör en felaktig tolkning eller tillämpning av unionsbestämmelser, eller en prövning av efterlevnaden av kravet på en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i de fall som avses i artikel 42a.3 i den ändrade lagen om allmänna domstolar, artikel 29.5 i den ändrade lagen om Högsta domstolen och artikel 5.1 i den ändrade lagen om förvaltningsdomstolar.

65

Det har emellertid inte bestridits att de polska bestämmelser som avses i punkt 61 ovan inte har upphävts och att tillämpningen av dem formellt sett inte har upphört, vilket innebär att dessa bestämmelser i princip fortfarande gör det möjligt att hålla domare disciplinärt ansvariga för att ha prövat efterlevnaden av kraven på att en domstol ska vara oavhängig och opartisk och ha inrättats enligt lag, vilka följer av artikel 19.1 FEU och artikel 47 i stadgan.

66

Det ska vidare påpekas att det förtydligande som införts genom lagen av den 9 juni 2022, med innebörden att en felaktig tolkning eller tillämpning av unionsbestämmelser inte utgör en disciplinär överträdelse, vid första påseendet inte utesluter att för det fall att en tolkning och tillämpning av unionsrätten, vare sig den är korrekt eller felaktig, leder till att vissa regler i den polska rättsordningen ifrågasätts, kan detta anses utgöra en disciplinär överträdelse.

67

Eftersom det i artikel 107.1 i den ändrade lagen om allmänna domstolar och artikel 72.1 i den ändrade lagen om Högsta domstolen alltjämt föreskrivs att en domare kan hållas disciplinärt ansvarig för fel i tjänsten – bland annat i fråga om ageranden som kan hindra eller allvarligt äventyra verksamheten vid en rättslig myndighet, samt sådana ageranden som syftar till att ifrågasätta giltigheten av en domares anställningsförhållande, huruvida utnämningen av en domare har skett med giltig verkan eller huruvida ett konstitutionellt organ i Republiken Polen är legitimt – kan den omständigheten att en felaktig tolkning eller tillämpning av unionsbestämmelser inte kan förskylla disciplinärt ansvar, inte anses utgöra ett absolut hinder mot att disciplinära åtgärder vidtas för det fall en domare, felaktigt eller med rätta, anser sig ha en unionsrättslig skyldighet att anta en rättsakt med sådana verkningar.

68

Slutligen framgår det både av ordalydelsen i lagen av den 9 juni 2022 och av Republiken Polens tolkning av denna lag, att det förtydligande som införts genom nämnda lag – med innebörden att en domare inte kan ådra sig disciplinärt ansvar för att ha prövat efterlevnaden av kravet på att en domstol ska vara oavhängig och opartisk och ha inrättats enligt lag – endast är tillämpligt om denna prövning sker inom ramen för något av de fall som avses i artikel 42a.3 i den ändrade lagen om allmänna domstolar, artikel 29.5 i den ändrade lagen om Högsta domstolen och artikel 5.1 i den ändrade lagen om förvaltningsdomstolar.

69

Det följer emellertid av punkterna 52 och 53 ovan att enligt nyssnämnda bestämmelser är det endast är möjligt att göra en sådan prövning på begäran av en part i det aktuella förfarandet. Följaktligen har det inte styrkts att de ändringar som införts genom lagen av den 9 juni 2022 under alla omständigheter utgör hinder mot att det inleds ett disciplinärt förfarande mot en domare redan på grund av att vederbörande har gjort en sådan prövning.

70

För det fall att prövningen av efterlevnaden av det unionsrättsliga kravet på att en domstol ska vara oavhängig och opartisk och ha inrättats enligt lag sker inom ramen för det nya rättsmedel som införts genom de bestämmelser som avses i punkt 68 ovan, är dessa ändringar visserligen ägnade att säkerställa att den interimistiska åtgärd som avses i punkt 61 ovan följs, men under de rådande omständigheterna kan de inte anses garantera att den interimistiska åtgärden iakttas fullt ut.

71

Följaktligen har Republiken Polen endast delvis rättat sig efter denna interimistiska åtgärd.

72

Republiken Polen har gjort gällande att i ett beslut av den 29 juli 2021 har ordföranden för Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), som även är ordförande för avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, konstaterat att det inte pågår något mål vid denna avdelning där det gjorts gällande att utnämningen av en domare är rättsstridig, och förordnat att mål om en domares eller en domstols bristande oavhängighet, där frågor om jäv hos en domare eller fastställande av behörig domstol aktualiseras, tills vidare inte ska registreras (nedan kallat beslutet av den 29 juli 2021).

73

Till följd av ikraftträdandet av lagen av den 9 juni 2022 återförvisade också vice ordföranden för sektion I vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter alla jävsinvändningar som ingetts med stöd av artikel 26.2 i den ändrade lagen om Högsta domstolen. Han ansåg nämligen att det nya rättsmedel som införts genom denna lag skulle tillämpas i första hand, och att de allmänna domstolarna skulle ges möjlighet att pröva invändningar om domares bristande oavhängighet.

74

Dessa omständigheter ger enligt Republiken Polen vid handen att i praktiken tillämpar de polska domstolarna inte längre de bestämmelser som avses i slutet punkt 1 e i beslutet av den 14 juli 2021.

75

Kommissionen har inte bestridit riktigheten av de uppgifter som Republiken Polen har lämnat, och uppgett att man inte har erhållit någon information om att de bestämmelser som ger avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter exklusiv behörighet att pröva invändningar om bristande oberoende hos en domare eller domstol skulle ha tillämpats sedan lagen av den 9 juni 2022 trädde i kraft.

76

Det framgår däremot av Sąd Najwyższys (Högsta domstolen) webbplats och av dess elektroniska register att vissa mål där det framställts dylika invändningar och som överförts till avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter med stöd av artikel 26.2 i den ändrade lagen om Högsta domstolen, innan lagen av den 9 juni 2022 trädde i kraft, fortfarande är anhängiga vid denna avdelning. Det kan således inte uteslutas att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter kan fortsätta att utöva sin exklusiva behörighet att pröva denna typ av invändningar.

77

Det framgår av slutet punkt 1 e i beslutet av den 14 juli 2021 att Republiken Polen ålagts att tills vidare upphöra med tillämpningen av artiklarna 26.2, 26.4–26.6 och 82.2–82.5 i den ändrade lagen om Högsta domstolen samt artikel 10 i ändringslagen, varigenom avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter ges exklusiv behörighet att pröva invändningar om en domares eller en domstols bristande oavhängighet.

78

Det är utrett att de bestämmelser som nämns i föregående punkt inte har upphävts och att tillämpningen av dem inte formellt sett har upphört, vilket innebär att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter i princip fortfarande är exklusivt behörig att pröva de mål som avses i dessa bestämmelser.

79

Det ska därför undersökas huruvida de beslut som domarna vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) meddelat och som Republiken Polen åberopat, i praktiken medför att dessa bestämmelser förlorar sin verkan.

80

För det första ska det härvidlag noteras att i punkt 51 i beslutet av den 27 oktober 2021 konstaterades att de åtgärder som ordföranden för Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) vidtagit, däribland beslutet av den 29 juli 2021, inte styrker att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter inte längre kan pröva de mål som är anhängiga vid den, eller att de allmänna domstolarna inte längre ska hänskjuta de mål som omfattas av avdelningens behörighet till denna avdelning.

81

Härav följer att beslutet av den 29 juli 2021 inte kan uppfattas som ”ändrade förhållanden”, i den mening som avses i artikel 163 i rättegångsreglerna, så att Republiken Polen kan anses ha rättat sig till fullo efter den interimistiska åtgärd som avses i punkt 77 ovan.

82

De mål som kommissionen hänvisat till, och som hänskjutits till avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter innan lagen av den 9 juni 2022 trädde i kraft och som fortfarande är anhängiga vid denna avdelning, bekräftar dessutom att beslutet av den 29 juli 2021 inte i praktiken har lett till att de bestämmelser som denna interimistiska åtgärd tar sikte på inte längre tillämpas.

83

För det andra ska det framhållas att det faktiskt tycks framgå av det beslut som vice ordföranden för sektion I vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter antagit, och som Republiken Polen lagt fram för domstolen, att det faktiskt finns en praxis som innebär att de mål som hänskjutits till denna avdelning med stöd av de bestämmelser som avses i punkt 77 ovan ska återförvisas till de allmänna domstolarna, och kommissionen har inte heller bestridit förekomsten av denna praxis.

84

Det förhåller sig emellertid så, att beslutet av vice ordföranden för sektion I vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter förordnar att det endast är de mål som omfattas av det nya rättsmedel som införts genom lagen av den 9 juni 2022 och som avses i punkt 50 ovan, som ska återförvisas till de allmänna domstolarna. Det har således inte visats att de bestämmelser som nämns i punkt 77 ovan inte är tillämpliga i mål där detta nya rättsmedel inte är tillämpligt, men där invändningar har framställts avseende en domares eller en domstols bristande oavhängighet.

85

Härav följer att även om de åtgärder som Republiken Polen har åberopat avsevärt begränsar tillämpningen av de bestämmelser som ger avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter exklusiv behörighet, framgår det inte av handlingarna i målet att dessa regler i praktiken inte alls tillämpas längre.

86

Följaktligen har Republiken Polen endast delvis rättat sig efter den interimistiska åtgärd som avses i punkt 77 ovan.

87

Republiken Polen har gjort gällande att i enlighet med lagen av den 9 juni 2022 har de mål som avses i artikel 27.1.1a, 27.1.2 och 21.1.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen hänskjutits till två separata sammansättningar vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), närmare bestämt avdelningen för yrkesansvar och avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter.

88

Först och främst har det inte fastslagits i någon dom från EU-domstolen att dessa avdelningar inte erbjuder de skyddsregler som avses i domen av den 19 november 2019, A.K. m. fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) (C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982). Ledamöterna på dessa avdelningar omfattas dessutom av samma skyddsregler för oavhängighet som övriga domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen). De samverkande faktorer som föranledde EU-domstolen att bifalla kommissionens fördragsbrottstalan avseende avdelningen för disciplinära mål genom domen av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) (C‑791/19, EU:C:2021:596), aktualiseras inte heller i fråga om avdelningen för yrkesansvar eller avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter. Blott den omständigheten att en domare av en statschef har utnämnts på förslag av ett organ som till övervägande del består av ledamöter som företräder den lagstiftande eller verkställande makten, räcker inte för att styrka ett åsidosättande av artikel 19.1 FEU.

89

Kommissionen anser att varken avdelningen för yrkesansvar eller avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter erbjuder de skyddsregler som avses i domen av den 19 november 2019, A.K. m. fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) (C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982).

90

Härvidlag har kommissionen påpekat att fjorton av de sjutton ledamöterna vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter och fyra av de elva ledamöterna vid avdelningen för yrkesansvar utnämndes till ledamöter vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) under omständigheter som av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ansetts utgöra en kränkning av rätten att få sin sak prövad av en domstol som upprättats enligt lag.

91

Kommissionen anser att den omständigheten att dessa domare utnämnts på förslag av ett organ som inte längre kan erbjuda tillräckliga skyddsregler för oavhängighet i förhållande till den lagstiftande eller verkställande makten, jämte det förhållandet att dessa domare utnämnts till sina ämbeten trots att en förvaltningsdomstol inhiberat det förslag som nyssnämnda organ lagt fram, ger upphov till allvarliga tvivel om huruvida de båda avdelningarna uppfyller de oavhängighetskrav som följer av artikel 19.1 FEU.

92

Det följer av slutet punkt 1 a och b i beslutet av den 14 juli 2021 att Republiken Polen ålagts en skyldighet bestående i att de mål som avses i artikel 27.1.1a, 27.1.2 och 27.1.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen inte får tilldelas en domstol som inte uppfyller de oavhängighetskrav som definieras i bland annat domen av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) (C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982).

93

Det är utrett att sedan artikel 27 i den ändrade lagen om Högsta domstolen upphävts och avdelningen för disciplinära mål avskaffats, har den polska lagstiftaren valt att låta den behörighet som tidigare tillkom sistnämnda avdelning delvis tillfalla avdelningen för yrkesansvar, och delvis avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter.

94

Republiken Polen har således tilldelat andra instanser än avdelningen för disciplinära mål de mål som avses i artikel 27.1.1a, 27.1.2 och 27.1.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen, men kommissionen anser likväl att denna tilldelning inte är ägnad att säkerställa genomförandet av de interimistiska åtgärder som avses i punkt 92 ovan, eftersom de villkor som gäller för utnämningen av ledamöter till såväl avdelningen för yrkesansvar som avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter är sådana att dessa avdelningar inte kan anses uppfylla de krav på oavhängighet som definieras i bland annat domen av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) (C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982).

95

I detta hänseende ska det påpekas att den ståndpunkt som kommissionen har gett uttryck för inte direkt kan härledas från ett uttalande från domstolen där den med stöd av artikel 258 FEUF slagit fast att Republiken Polen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 19.1 FEU till följd av organisationen av och verksamheten vid avdelningen för yrkesansvar samt avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, eftersom domstolen hittills inte har tagit ställning till denna fråga inom ramen för en fördragsbrottstalan.

96

Kommissionens ståndpunkt kan inte heller grundas på en dom som domstolen har meddelat med stöd av artikel 267 FEUF.

97

I punkt 152 i domen av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) (C‑487/19, EU:C:2021:798), fann domstolen visserligen att en rad omständigheter kring utnämningen av en domare till avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter kunde leda till slutsatsen att utnämningen att domaren i fråga hade skett på ett sätt som uppenbart stred mot de grundläggande bestämmelserna om förfarandet för att utnämna domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), vilka utgör en del av det polska domstolsväsendets upprättande och funktionssätt, och att denna utnämning därför stred mot artikel 19.1 FEU.

98

Detta konstaterande gjordes emellertid med förbehåll för de slutliga bedömningar som ankom på den hänskjutande domstolen, som i ett mål om förhandsavgörande är ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna i det nationella målet samt att tolka och tillämpa nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 2022, Volkswagen, C‑134/20, EU:C:2022:571, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

99

Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder kan således inte godta kommissionens argument utan att först ha bedömt huruvida förfarandet för att utnämnda ledamöter till avdelningen för yrkesansvar samt till avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter är förenligt med artikel 19.1 FEU.

100

Detta argument skiljer sig således från de argument som har prövats i punkterna 22–86 ovan. Bedömningen av dessa sistnämnda argument förutsatte nämligen endast ett ställningstagande i frågan huruvida de nya åtgärder som Republiken Polen vidtagit kunde avbryta verkningarna av de polska bestämmelser som kommissionen angripit inom ramen för den fördragsbrottstalan som är föremålet för mål C‑204/21, på grundval av de anmärkningar som i beslutet av den 14 juli 2021 inte framstod som grundlösa. För detta ändamål var det inte nödvändigt för domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder att pröva huruvida dessa nya åtgärder eller andra delar av den polska lagstiftningen är förenliga med unionsrätten.

101

Inom ramen för det system som inrättats genom artiklarna 258 och 260 FEUF förfogar domstolen över en exklusiv behörighet – som den direkt och uttryckligen har tilldelats genom EUF-fördraget – att avgöra huruvida medlemsstaternas agerande är förenligt med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 januari 2014, kommissionen/Portugal, C‑292/11 P, EU:C:2014:3, punkterna 49 och 50).

102

Innan domstolen meddelar dom i ett mål om fördragsbrott är domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder visserligen behörig att göra en preliminär bedömning av de anmärkningar som framförts till stöd för talan, för att pröva huruvida villkoret avseende fumus boni juris är uppfyllt, utan att detta föregriper domstolens slutliga ställningstagande beträffande dessa anmärkningar.

103

Likväl får domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder inte lägga sin behörighet till grund för en prövning av huruvida nationell praxis eller lagstiftning är förenlig med unionsrätten om denna praxis eller lagstiftning inte har varit föremål för invändningar som anförts till stöd för en talan om fördragsbrott och som inte tidigare har prövats av domstolen, eftersom det annars skulle inkräkta på domstolens exklusiva behörighet enligt artiklarna 258 och 260 FEUF att förfara på ett sådant sätt (se, analogt, dom av den 15 januari 2014, kommissionen/Portugal, C‑292/11 P, EU:C:2014:3, punkt 51).

104

En motsatt lösning skulle för övrigt leda till ett åsidosättande av den berörda medlemsstatens processuella rättigheter, genom att frånta denna medlemsstat möjligheten att under det administrativa förfarandet i ett fördragsbrottsärende framföra sina synpunkter på kommissionens argument. Syftet med denna del av förfarandet är just att ge den berörda medlemsstaten möjlighet att fullgöra sina unionsrättsliga skyldigheter eller att på ett ändamålsenligt sätt bemöta kommissionens argument (se, analogt, dom av den 15 januari 2014, kommissionen/Portugal, C‑292/11 P, EU:C:2014:3, punkterna 55 och 56).

105

Det ska vidare preciseras att domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder inte får pröva ett argument om att nationell praxis eller lagstiftning – som inte är föremål för invändningar som framförts till stöd för en fördragsbrottstalan – är oförenlig med unionsrätten, även om nämnda domare begränsar sin prövning till att fastställa huruvida detta argument vid första anblicken inte framstår som ogrundat.

106

En sådan kontrollnivå inom ramen för prövningen av en ansökan om interimistiska åtgärder motiveras nämligen endast av att argumentet i fråga är avsett att bli föremål för en slutlig prövning av den domstol som prövar målet i sak, vilket inte är fallet med ett argument avseende en dylik nationell praxis eller lagstiftning.

107

Om det, när domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder undersöker hur en medlemsstat har genomfört de interimistiska åtgärder som den ålagts, råder oenighet mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten om huruvida en nationell praxis eller lagstiftning – som inte är föremål för anmärkningar som framförts till stöd för en fördragsbrottstalan och som inte tidigare har prövats av domstolen – är förenlig med unionsrätten, ankommer det på kommissionen att, om den anser det lämpligt, väcka en ny fördragsbrottstalan avseende denna nationella praxis eller lagstiftning (se, analogt, dom av den 15 januari 2014, kommissionen/Portugal, C‑292/11 P, EU:C:2014:3, punkt 52).

108

Eftersom förfarandet för att utnämna ledamöter till avdelningen för yrkesansvar och till avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter inte omfattas av de anmärkningar som framförts i ansökan i mål C‑204/21, vilka det erinrats om i punkt 2 ovan, och eftersom detta förfarandes förenlighet med unionsrätten inte tidigare har prövats av domstolen, kan domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder under dessa omständigheter inte godta kommissionens argument i punkt 94 ovan.

109

Utan att det påverkar frågan huruvida detta utnämningsförfarande är förenligt med unionsrätten, ger detta vid handen att Republiken Polen har rättat sig efter de interimistiska åtgärder som avses i punkt 92 ovan.

110

Mot bakgrund av det ovan anförda kan det konstateras att det inte framgår av handlingarna i målet att de åtgärder som Republiken Polen vidtagit är tillräckliga för att säkerställa ett genomförande av samtliga interimistiska åtgärder som följer av beslutet av den 14 juli 2021, och att det därför inte längre skulle vara nödvändigt att förstärka effektiviteten av dessa interimistiska åtgärder genom ett löpande vite.

111

Yrkandet om att beslutet av den 27 oktober 2021 ska upphävas ska följaktligen ogillas.

112

Det framgår emellertid av punkterna 25–109 ovan att de åtgärder som Republiken Polen vidtagit efter det att beslutet av den 27 oktober 2021 undertecknades i betydande utsträckning är ägnade att säkerställa genomförandet av de interimistiska åtgärder som förordnas i beslutet av den 14 juli 2021.

113

Mot bakgrund av omständigheterna i målet och Republiken Polens betalningsförmåga ska det vitesbeloppet som utdömts genom beslutet av den 27 oktober 2021 sättas ned till 500000 euro per dag, från och med dagen för undertecknandet av förevarande beslut.

Mot denna bakgrund beslutar domstolens vice ordförande följande: