1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 27 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31 och rättelse i EUT L 49, 2017, s. 50) (nedan kallad Dublin III‑förordningen).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan VW och Agence fédérale pour l’accueil des demandeurs d’asile (Fedasil) (federal myndighet för mottagande av asylsökande, Belgien). Målet rör lagenligheten av en åtgärd varigenom VW beretts plats på en särskild förläggning där de boende får hjälp med att förbereda överföringen till den medlemsstat som är ansvarig för prövningen av deras ansökan om internationellt skydd.

3

I artikel 1 i Dublin III‑förordningen, som har rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”I denna förordning fastställs kriterier och mekanismer för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som lämnats in i en av medlemsstaterna av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person (nedan kallad den ansvariga medlemsstaten).”

4

I artikel 2 i denna förordning, som har rubriken ”Definitioner”, anges följande:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…

…”

5

I artikel 26 i förordningen, som har rubriken ”Meddelande av ett beslut om överföring”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Om den anmodade medlemsstaten samtycker till att överta eller återta en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c eller d ska den anmodande medlemsstaten meddela den berörda personen beslutet att överföra honom eller henne till den ansvariga medlemsstaten och, i tillämpliga fall, om beslutet att inte pröva hans eller hennes ansökan om internationellt skydd. Om den berörda personen företräds av en juridisk eller annan rådgivare kan medlemsstaten välja att meddela beslutet till en sådan juridisk eller annan rådgivare i stället för till den berörda personen och, i tillämpliga fall, underrätta den berörda personen om beslutet.”

6

Enligt artikel 27 i samma förordning gäller följande:

”1.   En sökande … ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel, i form av överklagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga omständigheterna när det gäller [ett] beslut om överföring.

…

3.   Vad gäller överklagande av eller ansökan om omprövning av beslut om överföring ska medlemsstaterna i sin nationella rätt föreskriva att

4.   Medlemsstaterna får föreskriva att de behöriga myndigheterna på eget initiativ får besluta att avbryta verkställigheten av överföringsbeslutet i väntan på utfallet av överklagandet eller omprövningen.

5.   Medlemsstaterna ska se till att den berörda personen har tillgång till rättsligt bistånd samt, om så krävs, språkligt stöd.

6.   Medlemsstaterna ska se till att rättsligt bistånd på begäran tillhandahålls kostnadsfritt om den berörda personen inte själv kan stå för kostnaderna. …

…”

7

I artikel 29 i Dublin III‑förordningen, som rör närmare bestämmelser om tidsfrister för överföringar till den ansvariga medlemsstaten, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

”1.   Överföringen av sökanden eller en annan person som avses i artikel 18.1 c eller d från den anmodande medlemsstaten till den ansvariga medlemsstaten ska verkställas i enlighet med den anmodande medlemsstatens nationella rätt, efter samråd mellan de berörda medlemsstaterna, så snart det är praktiskt möjligt och senast inom sex månader efter det att framställan från en annan medlemsstat om övertagande eller återtagande av den berörda personen godtogs eller det slutliga beslutet i fråga om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fattades i enlighet med artikel 27.3.

…

2.   Om överföringen inte görs inom tidsfristen på sex månader ska den ansvariga medlemsstaten befrias från sin skyldighet att överta eller återta den berörda personen, varpå ansvaret övergår på den anmodande medlemsstaten. Denna tidsfrist får förlängas till högst ett år om överföringen inte kunnat utföras på grund av att den berörda personen varit frihetsberövad, eller till högst 18 månader om den berörda personen håller sig undan.”

8

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96) föreskrivs i artikel 7, som har rubriken ”Bosättning och rörelsefrihet”, följande:

”1.   De sökande får röra sig fritt på värdmedlemsstatens territorium eller inom ett område som har anvisats dem av den medlemsstaten. Det anvisade området ska inte påverka den omistliga privatlivssfären och ska ge tillräckligt utrymme för att garantera tillträde till alla förmåner enligt detta direktiv.

2.   Medlemsstaterna får besluta om var den sökande ska bosätta sig, av hänsyn till allmänintresse, allmän ordning eller, om det är nödvändigt, för en skyndsam prövning och effektiv uppföljning av hans eller hennes ansökan om internationellt skydd.

3.   Medlemsstaterna får ställa som villkor för att bevilja de materiella mottagningsvillkoren att de sökande bosätter sig på en bestämd plats, vilken fastställts av medlemsstaterna. Ett sådant beslut, som kan vara av allmän karaktär, ska fattas på individuell grund och fastställas i nationell rätt.

…”

9

I artikel 18 i detta direktiv, med rubriken ”Närmare bestämmelser om materiella mottagningsvillkor”, föreskrivs följande:

”1.   Om inkvartering tillhandahålls in natura bör den beviljas i en av, eller en kombination av, följande former:

…

b) Förläggningar som garanterar en tillräcklig levnadsstandard.

…

3.   Medlemsstaterna ska ta hänsyn till särskilda faktorer som avser ålder och kön, och till utsatta personers situation i förhållande till andra sökande inom de anläggningar och förläggningar som avses i punkt 1 leden a och b.

…

6.   Medlemsstaterna ska se till att flyttning av sökande från en anläggning till en annan sker endast om det är nödvändigt. …

…”

10

Avdelning I bis i loi sur l’accès au territoire, le séjour, l’établissement et l’éloignement des étrangers (lag om utlänningars inresa, vistelse och bosättning i landet samt om avlägsnande av utlänningar) av den 15 december 1980 (Moniteur belge av den 31 december 1980, s. 14584), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad lagen av den 15 december 1980), har rubriken ”Le Conseil du Contentieux des étrangers” (Utlänningsdomstolen, Belgien) och är indelad i fem kapitel.

11

Kapitel 1, som har rubriken ”Inrättande av och behörighet för Utlänningsdomstolen”, innehåller bland annat artikel 39/2 i lagen av den 15 december 1980, vari det anges att en sökande av internationellt skydd får överklaga ett beslut om avslag på ansökan om uppehållstillstånd, åtföljt av ett utvisningsbeslut, till Utlänningsdomstolen (Belgien), ett förfarande som saknar suspensiv verkan.

12

Kapitel 5, som har rubriken ”Förfarandet”, i samma avdelning I bis i lagen av den 15 december 1980 är indelat i tre avsnitt. Avsnitt III, som rör ”Överklaganden”, innehåller bland annat underavsnitt 3 med rubriken ”Förvaltningsbeslut”, i vilket artikel 39/82 i denna lag återfinns. Den artikeln har följande lydelse:

”1 §   När en handling från en förvaltningsmyndighet kan upphävas i enlighet med artikel 39/2 är [Utlänningsdomstolen] ensam behörig att besluta om uppskov med verkställigheten.

…

När sökanden ansöker om uppskov med verkställighet, ska vederbörande uppge huruvida ansökan avser uppskov i mycket brådskande fall eller ordinärt uppskov. Vid äventyr av avvisning får sökanden inte samtidigt eller senare inge en ny ansökan enligt tredje stycket eller på nytt ansöka om uppskov genom den ansökan som avses i 3 §.

…

4 §   Ordföranden för avdelningen eller den domare i utlänningsmål som denne utser ska fatta beslut angående ansökan om uppskov inom 30 dagar. Om uppskov beviljas, ska överklagandet prövas inom fyra månader efter det att domstolsavgörandet meddelades.

När utlänningen är föremål för ett beslut om avlägsnande eller avvisning med omedelbar verkställighet, särskilt när vederbörande kvarhålls på en sådan plats som avses i artiklarna 74/8 och 74/9 eller har ställts till regeringens förfogande, får utlänningen, såvida vederbörande inte redan har begärt uppskov enligt det ordinära förfarandet, begära uppskov med verkställigheten av detta beslut enligt förfarandet med synnerligen skyndsam handläggning inom den tidsfrist som avses i artikel 39/57 1 § tredje stycket.

…”

13

I artikel 11 § 1 i loi sur l’accueil des demandeurs d’asile et de certaines autres catégories d’étrangers (lag om mottagande av asylsökande och vissa andra kategorier av utlänningar) av den 12 januari 2007 (Moniteur belge av den 7 maj 2007, s. 24027) föreskrivs att asylsökande under vissa omständigheter ska beredas plats på en förläggning för asylsökande. Enligt artikel 12 § 2 i denna lag kan Fedasil ex officio ändra mottagningsorten för en asylsökande.

14

Den 14 oktober 2020 lämnade klaganden i det nationella målet, som är en ung myndig guineansk medborgare, in en ansökan om internationellt skydd i Belgien.

15

I väntan på ett beslut med anledning av hans ansökan bodde han på Röda korsets förläggning i Bierset (Belgien).

16

De belgiska myndigheterna ingav en begäran till de spanska myndigheterna om att dessa skulle överta ärendet. Den 28 oktober 2020 godtogs denna begäran.

17

Office des étranger (utlänningsmyndigheten, Belgien) antog ett beslut om nekad uppehållsrätt med förordnande om att lämna landet, vilket delgavs klaganden i det nationella målet den 2 december 2020. I beslutet angavs att Konungariket Spanien var ansvarigt för att pröva hans ärende och han ålades att lämna Belgien och bege sig till Spanien.

18

Den 9 december 2020 överklagade klaganden i det nationella målet detta överföringsbeslut till Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen, Belgien).

19

Med hänsyn till överföringsbeslutet beslutade Fedasil, den 4 december 2020, att ändra mottagningsorten för klaganden i det nationella målet genom att tilldela honom en obligatorisk placering på en förläggning i Mouscron (Belgien), för att han skulle komma i åtnjutande av det stöd han hade rätt till inför överföringen till den ansvariga medlemsstaten.

20

Den 9 december 2020 överklagade klaganden detta beslut till Tribunal du travail de Liège (Arbetsdomstolen i Liège, Belgien).

21

Genom interimistiskt beslut av den 10 december 2020, vilket bekräftades den 5 januari 2021, förordnade Tribunal du travail de Liège (Arbetsdomstolen i Liège) interimistiskt att klaganden i det nationella målet skulle stanna i Röda korsets förläggning i Bierset, förutsatt att han inom en månad väckte talan i sak mot Fedasils beslut av den 4 december 2020.

22

Den 10 december 2020 överklagade klaganden i det nationella målet Fedasils beslut i sak. Till stöd för överklagandet gjorde han gällande att beslutet innebar ett åsidosättande av hans rätt att med suspensiv verkan överklaga beslutet om nekad uppehållsrätt.

23

Den hänskjutande domstolen har angett att artikel 27 i Dublin III‑förordningen garanterar sökanden ett effektivt rättsmedel mot ett beslut om nekad uppehållsrätt med föreläggande om att lämna landet.

24

Den hänskjutande domstolen har emellertid understrukit att ett överklagande enligt nationell rätt inte automatiskt medför uppskov med verkställigheten av utvisningsbeslutet. Det är endast inom ramen för det administrativa interimistiska förfarandet som sökanden kan ansöka om uppskov med verkställigheten i en absolut nödsituation, det vill säga när verkställigheten av ett sådant föreläggande om att lämna landet är omedelbart förestående.

25

Enligt den hänskjutande domstolen är utgången i det nationella målet beroende av att det först fastställs huruvida och under vilka villkor ett överklagande av ett beslut om överföring har suspensiv verkan. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende förklarat att om ett överklagande måste ges en sådan verkan leder det till att överföringen av den berörda sökanden till en annan medlemsstat tillfälligt hindras, vilket innebär att det skulle vara för tidigt att flytta vederbörande till en särskild förläggning i syfte att förbereda överföringen.

26

Den hänskjutande domstolen vill följaktligen få klarhet i huruvida ett tvingande beslut om ändring av mottagningsorten, såsom det beslut som är i fråga i det nationella målet, som enligt den hänskjutande domstolen ska anses inleda verkställigheten av beslutet om överföring, är förenligt med artikel 27 i Dublin III‑förordningen.

27

Mot denna bakgrund beslutade Cour du travail de Liège (Arbetsdomstolen i Liège) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

28

Den hänskjutande domstolen har ansökt om att detta mål om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål enligt artikel 107 i domstolens rättegångsregler eller enligt förfarandet för skyndsam handläggning enligt artikel 105 i samma rättegångsregler.

29

Genom beslut av den 1 mars 2021 beslutade femte avdelningen, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att avslå ansökan om att handlägga målet enligt förfarandet för brådskande mål, då villkoren för att anse att målet är av brådskande art i artikel 107 i rättegångsreglerna inte var uppfyllda. Genom beslut av samma dag avslogs även begäran om skyndsam handläggning av detta mål. Däremot beslutade domstolens ordförande samma dag att avgöra nämnda mål med förtur, enligt artikel 53.3 i rättegångsreglerna.

30

Enligt artikel 99 i domstolens rättegångsregler får domstolen, om svaret på en fråga i en begäran om förhandsavgörande inte lämnar utrymme för rimligt tvivel, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, när som helst avgöra målet genom ett särskilt uppsatt beslut som är motiverat. Enligt artikel 53.2 i dessa rättegångsregler får domstolen vidare, om det är uppenbart att en begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat, utan vidare handläggning.

31

Domstolen finner att dessa bestämmelser ska tillämpas i förevarande mål.

32

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan, som ska prövas först, för att få klarhet i huruvida artikel 27 i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att den utgör hinder mot att en medlemsstat, med avseende på en sökande som har överklagat ett beslut om överföring till en annan medlemsstat i den mening som avses i artikel 26.1 i denna förordning, vidtar åtgärder i syfte att förbereda denna överföring, såsom att bereda sökanden plats på en särskild förläggning där de boende får hjälp med att förbereda överföringen.

33

Enligt lydelsen i artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen ska sökanden ha rätt till ett effektivt rättsmedel, i form av överklagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga omständigheterna när det gäller beslut om överföring. Vidare framgår det av artikel 27.3–27.6 i denna förordning att, för att garantera rättsmedlens effektivitet, ska en asylsökande särskilt ha möjlighet att inom en skälig tidsperiod begära att en domstol avbryter verkställigheten av överföringsbeslutet i väntan på resultatet av överklagandet samt ha tillgång till rättsligt bistånd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash, C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 50).

34

Även om rätten till ett effektivt rättsmedel enligt nämnda artikel 27 åtminstone ska åtföljas av en möjlighet för asylsökanden att ansöka om uppskov med verkställigheten av överföringsbeslutet, är medlemsstaterna enligt denna bestämmelse emellertid inte skyldiga att i sin lagstiftning föreskriva att ett sådant överklagande automatiskt resulterar i uppskov med verkställigheten.

35

Det framgår nämligen av artikel 27.3 c i Dublin III‑förordningen att unionslagstiftaren – genom att i den bestämmelsen precisera att medlemsstaterna ska föreskriva att den berörda personen ska ha möjlighet att inom en skälig tidsperiod begära att en domstol avbryter verkställigheten av överföringsbeslutet i väntan på resultatet av överklagandet – har medgett att medlemsstaterna får besluta att användningen av ett rättsmedel mot ett beslut om överföring inte i sig räcker för att avbryta överföringen, vilken således kan äga rum utan att invänta prövningen av rättsmedlet, såvida det inte ansökts om att verkställigheten ska avbrytas eller såvida en sådan ansökan har avslagits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash, C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 59).

36

För det första ska det emellertid påpekas att varken denna bestämmelse eller någon annan bestämmelse i Dublin III‑förordningen förbjuder att medlemsstaterna antar sådana åtgärder som de som är i fråga i det nationella målet, vilka inte i sig inleder verkställigheten av beslutet om överföring i den mening som avses i denna förordning, samtidigt som de föreskriver en rätt till ett effektivt rättsmedel och en möjlighet att begära uppskov med verkställigheten av överföringsbeslutet i avvaktan på resultatet av överklagandet.

37

Sådana åtgärder ska nämligen inte betraktas som åtgärder för verkställighet av överföringen, utan som åtgärder i syfte att förbereda verkställighetsförfarandet, eftersom genomförandet av dessa åtgärder inte leder till att den berörda personen lämnar den anmodande medlemsstatens territorium. Dessa åtgärder undergräver för övrigt varken sökandens rätt att fritt röra sig och uppehålla sig, eller utövandet av sökandens processuella rättigheter enligt Dublin III‑förordningen.

38

Sådana åtgärder som de som är i fråga i det nationella målet är dessutom inte i sig ägnade att påverka innehållet i det kommande beslutet vad gäller överklagandet av överföringsbeslutet, vilket den hänskjutande domstolen inte heller har gjort gällande.

39

Det ska även påpekas att det i artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen föreskrivs att överföringen av sökanden från den anmodande medlemsstaten till den ansvariga medlemsstaten ska verkställas ”så snart det är praktiskt möjligt och senast inom sex månader efter det att framställan från en annan medlemsstat om övertagande eller återtagande av den berörda personen godtogs eller det slutliga beslutet i fråga om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fattades …”. En sådan bestämmelse innebär att överföringen av sökanden ska ske så fort som möjligt, så snart de rättsliga villkoren för detta är uppfyllda.

40

Att det vidtas förberedande åtgärder inför överföringen förefaller således vara förenligt med artikel 29 i Dublin III‑förordningen, eftersom sådana åtgärder syftar till att förbereda att överföringen av sökanden genomförs så snart som möjligt för det fall att dennes överklagande av beslutet om överföring inte vinner bifall.

41

För det andra ska det noteras att vidtagandet av förberedande åtgärder, såsom de som är i fråga i det nationella målet, inte heller strider mot bestämmelserna i direktiv 2013/33, vilket har till syfte att reglera mottagarvillkoren för asylsökande, inklusive de som delgetts ett överföringsbeslut med tillämpning av Dublin III‑förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 september 2012, Cimade och GISTI, C‑179/11, EU:C:2012:594, punkt 50).

42

Medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 18.6 i direktiv 2013/33 att flytta sökande från en förläggning till en annan endast ”när detta är nödvändigt” utgör inte hinder för att en sökande, efter det att ett beslut om överföring har fattats, hänvisas till en ny förläggning som tillhandahåller tjänster i syfte att bistå med överföringen, oberoende av att sökanden har överklagat beslutet om överföring.

43

Den anmodande medlemsstaten kan nämligen inte klandras för att den anser att sökanden måste byta förläggning på grund av att vederbörandes administrativa ställning har ändrats till följd av överföringsbeslutet, och på grund av de krav som detta medför för denna medlemsstat.

44

Det ska emellertid preciseras att de uppgifter som lämnas till sökande och de samtal som hålls med dem på den öppna förläggning vartill de har hänvisats inte kan vara av sådan art att de sätter en otillbörlig press på personer som ansöker om internationellt skydd i syfte att få dem att avstå från att utöva sina processuella rättigheter enligt Dublin III‑förordningen.

45

Av det anförda följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 27 i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att den inte utgör hinder mot att en medlemsstat, med avseende på en sökande som har överklagat ett beslut om överföring till en annan medlemsstat i den mening som avses i artikel 26.1 i denna förordning, vidtar förberedande åtgärder inför denna överföring, såsom tilldelning av en plats på en särskild förläggning där boende får hjälp med att förbereda överföringen.

46

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 27 i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att den utgör hinder mot nationell lagstiftning vari det föreskrivs en möjlighet för sökanden att ansöka om uppskov med verkställigheten av överföringsbeslutet endast om beslutet verkställs och sökanden löper en omedelbar risk för överföring.

47

Det följer av EU-domstolens fasta praxis att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 26 mars 2020, A. P. (Övervakningsåtgärder), C‑2/19, EU:C:2020:237, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

48

Härav följer att frågor som rör unionsrätten presumeras vara relevanta. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas av EU-domstolen då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 26 mars 2020, A. P. (Övervakningsåtgärder), C‑2/19, EU:C:2020:237, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

49

I förevarande fall framgår det, för det första, av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen endast ska ”kontrollera huruvida det materiella stöd som VW beviljats på anläggningen i Mouscron ger honom samma materiella och rättsliga villkor som han hade fått om han hade mottagits på en annan anläggning, så att han på samma villkor kan utöva sin rätt till ett effektivt rättsmedel” mot det beslut om överföring som delgetts honom.

50

För det andra, och såsom angetts i punkt 37 ovan, utgör sådana åtgärder som de som är i fråga i det nationella målet inte åtgärder för att verkställa ett beslut om överföring i den mening som avses i Dublin III‑förordningen.

51

Härav följer att frågan huruvida ett överklagande av ett beslut om överföring har suspensiv verkan saknar relevans för det nationella målet, varför det ska konstateras att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet.

52

Denna slutsats påverkas inte av domen av den 30 september 2020, CPAS de Liège (C‑233/19, EU:C:2020:757), eftersom det i förevarande fall inte finns något samband mellan det nationella målet, som avser placering av en sökande på en förläggning som tillhandahåller tjänster inför överföringen, och tillämpningen av artikel 27 i Dublin III‑förordningen. Det är följaktligen inte nödvändigt för att avgöra det nationella målet att den hänskjutande domstolen avgör frågan huruvida ett överklagande till en annan domstol utgör ett effektivt rättsmedel.

53

Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen, med tillämpning av artikel 53.2 i rättegångsreglerna, att det är uppenbart att den första tolkningsfrågan inte kan tas upp till prövning.

54

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 27 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat ska tolkas så, att den inte utgör hinder mot att en medlemsstat, med avseende på en sökande som har överklagat ett beslut om överföring till en annan medlemsstat i den mening som avses i artikel 26.1 i denna förordning, vidtar förberedande åtgärder inför denna överföring, såsom tilldelning av en plats på en särskild förläggning där boende får hjälp med att förbereda överföringen.