Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 21 december 2023(*)

”Begäran om förhandsavgörande – Artikel 267 FEUF – Begreppet domstol – Kriterier – Izba Kontroli Nadzwyczajnej i Spraw Publicznych (avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter) vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen) – Begäran om förhandsavgörande från en dömande sammansättning som inte är en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag – Avvisning”

I mål C‑718/21,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Najwyższy (Izba Kontroli Nadzwyczajnej i Spraw Publicznych) (Högsta domstolen (avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter), Polen) genom beslut av den 20 oktober 2021, som inkom till domstolen den 26 november 2021, i målet

L. G.

mot

Krajowa Rada Sądownictwa,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden L. Bay Larsen, avdelningsordförandena A. Prechal (referent), K. Jürimäe,. C. Lycourgos, Z. Csehi och O. Spineanu-Matei samt domarna M. Ilešič, S. Rodin, I. Jarukaitis, A. Kumin, N. Jääskinen, D. Gratsias, M.L. Arastey Sahún och M. Gavalec,

generaladvokat: A. Rantos,

justitiesekreterare: handläggaren C. Di Bella,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 8 november 2022,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        L. G., som företräder sig själv,

–        Krajowa Rada Sądownictwa, genom A. Dalkowska, J. Kołodziej-Michałowicz, D. Pawełczyk-Woicka och P. Styrna,

–        Polens regering, genom B. Majczyna och S. Żyrek, båda i egenskap av ombud,

–        Belgiens regering, genom C. Pochet, M. Jacobs, L. van den Broeck och M. van Regemorter, samtliga i egenskap av ombud,

–        Danmarks regering, genom V. Pasternak Jørgensen och M. Søndahl Wolff, båda i egenskap av ombud,

–        Nederländernas regering, genom K. Bulterman och P.P. Huurnink, båda i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom K. Herrmann och P.J. O. Van Nuffel, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 2 mars 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU.

2        Begäran har framställts i ett mål mellan L.G. och Krajowa Rada Sądownictwa (Nationella domstolsrådet, Polen) (nedan kallat KRS). Målet rör ett beslut att avvisa L.G.:s ansökan om att få fortsätta sin domartjänstgöring efter uppnådd normal pensionsålder.

 Tillämpliga bestämmelser

 Konstitutionen

3        I artikel 10 i Konstytucja Rzeczypospolitej Polskiej (Republiken Polens konstitution) (nedan kallad konstitutionen) föreskrivs följande:

”1.      Statsskicket i Republiken Polen bygger på maktfördelning och jämvikt mellan den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten.

2.      Sejmen [(en av kamrarna vid polska nationalförsamlingen), Polen] och Senat [(senaten, Polen)] utövar lagstiftningsmakten. Republiken Polens president och ministerrådet utövar den verkställande makten. Domstolarna utövar den dömande makten.”

4        I artikel 45.1 i konstitutionen stadgas följande:

”Var och en har rätt att utan oskäligt dröjsmål få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång inför en behörig, oavhängig och opartisk domstol.”

5        Artikel 60 i konstitutionen har följande lydelse:

”Polska medborgare som åtnjuter fullständiga medborgerliga rättigheter har rätt att på lika villkor få tillträde till offentliga funktioner.”

6        I artikel 77.2 i konstitutionen föreskrivs följande:

”Lagen får inte hindra någon att vid domstol väcka talan för att göra gällande fri- och rättigheter som har kränkts.”

7        Artikel 179 i konstitutionen har följande lydelse:

”Domarna tillsätts av Republiken Polens president, på förslag från [KRS], för en obegränsad ämbetstid.”

8        I artikel 186.1 i konstitutionen stadgas följande:

”[KRS] ska värna domstolars och domares oavhängighet.”

9        I artikel 187 i konstitutionen föreskrivs följande:

”1.      [KRS] ska bestå av följande ledamöter:

1)       förste ordföranden för Sąd Najwyższy [(Högsta domstolen, Polen)], justitieministern, ordföranden för Naczelny Sąd Administracyjny [(Högsta förvaltningsdomstolen, Polen)] och en person som utses av Republiken Polens president,

2)       femton ledamöter som väljs bland domarna vid Sąd Najwyższy [(Högsta domstolen)], vid de allmänna domstolarna, vid förvaltningsdomstolarna och vid militärdomstolarna,

3)       fyra ledamöter som väljs av sejmen bland sejmens ledamöter samt två ledamöter som väljs av senaten bland senatorerna.

…

3.      Ämbetstiden för de valda ledamöterna i [KRS] är fyra år.

4.      Föreskrifterna, verksamhetsområde och arbetssätt för [KRS], liksom regler för hur rådets ledamöter väljs, föreskrivs i lag.”

 Lagen om Högsta domstolen

10      Ustawa o Sądzie Najwyższym (lagen om Högsta domstolen) av den 8 december 2017 (Dz. U. 2018, position 5) trädde i kraft den 3 april 2018. Denna lag har ändrats vid flera tillfällen.

11      Genom lagen om Högsta domstolen inrättades bland annat två nya avdelningar vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), kallade Izba Kontroli Nadzwyczajnej i Spraw Publicznych (avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter) respektive Izba Dyscyplinarna (avdelningen för disciplinära mål).

12      Artikel 26.1 i lagen om Högsta domstolen har följande lydelse:

”Det är avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som är behörig att pröva extraordinära rättsmedel, tvister i samband med val och tvister om giltigheten av en nationell folkomröstning eller en folkomröstning enligt konstitutionen, tvister om giltigheten av val och folkomröstningar, andra förvaltningsrättsliga mål, inbegripet tvister som handlar om konkurrensskydd, energireglering, telekommunikationer och järnvägstransporter, samt överklaganden av beslut från Przewodniczy Krajowej Rady Radiofonii i Telewizji (ordföranden för nationella radio- och tv-styrelsen (Polen) eller mål där det görs gällande oskäligt lång handläggningstid av mål och ärenden vid allmänna domstolar, militärdomstolar eller vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen).”

 Lagen om KRS

13      Artikel 9bis i ustawa o Krajowej Radzie Sądownictwa (lagen om Nationella domstolsrådet) av den 12 maj 2011 (Dz. U. 2011, position 714), i dess lydelse enligt ustawa o zmianie ustawy o Krajowej Radzie Sądownictwa oraz niektórych innych ustaw (lag om ändring av lagen om Nationella domstolsrådet och vissa andra lagar) av den 8 december 2017 (Dz. U. 2018, position 3), som trädde i kraft den 17 januari 2018, och ustawa o zmianie ustawy – Prawo o ustroju sądów powszechnych oraz niektórych innych ustaw (lagen om ändring av lagen om de allmänna domstolarnas organisation och vissa andra lagar) av den 20 juli 2018 (Dz. U. 2018, position 1443), som trädde i kraft den 27 juli 2018 (nedan kallad lagen om KRS) har följande lydelse.

”1.      Sejmen ska bland domarna vid Sąd Najwyższy [(Högsta domstolen)], allmänna domstolar, förvaltningsdomstolar och militärdomstolar utse femton ledamöter till [KRS] för en sammanlagd ämbetsperiod om fyra år.

…

3.      Den allmänna ämbetsperioden för de nya ledamöter i [KRS] som utsetts bland domarna ska inledas dagen efter den dag då de valdes. Avgående ledamöter i [KRS] ska fullgöra sina tjänsteuppgifter till den dag då de nya [KRS-]ledamöternas allmänna ämbetsperiod inleds.”

14      Artikel 37 § 1 i lagen om KRS har följande lydelse:

”Om flera sökande har ansökt om en domartjänst ska [KRS] gemensamt pröva och bedöma alla inkomna ansökningar. I en sådan situation ska [KRS] anta en resolution som inbegriper dess beslut att lägga fram ett förslag till tillsättning av domartjänster med avseende på samtliga kandidater.”

15      Artikel 43 § 2 i lagen om KRS har följande lydelse:

”Om inte alla deltagare i förfarandet har överklagat den resolution som avses i artikel 37 § 1, vinner den laga kraft i den del som inbegriper rådets beslut att inte lägga fram något förslag på domartillsättning avseende deltagare som inte överklagat, om inte annat föreskrivs i artikel 44 § 1b.”

16      Övergångsbestämmelsen i artikel 6 i lagen av den 8 december 2017 om ändring av lagen om Nationella domstolsrådet och vissa andra lagar har följande lydelse:

”Ämbetsperioden för de ledamöter i [KRS] som avses i artikel 187.1 led 2 i [konstitutionen], och som utsetts på grundval av nu gällande bestämmelser, ska löpa fram till och med dagen före ämbetsperioden för de nya ledamöterna i [KRS] inleds, men får inte överstiga 90 dagar från och med den dag då denna lag träder i kraft, såvida denna ämbetsperiod inte redan har upphört på grund av att den löpt ut.”

17      Artikel 44 i lagen om KRS hade följande lydelse:

”1.      Den som deltar i förfarandet kan överklaga till Sąd Najwyższy [(Högsta domstolen)] under åberopande av att [KRS] resolution är rättsstridig, om inte annat föreskrivs i särskilda bestämmelser. …

1 a      I enskilda fall som rör tillsättningen av en domartjänst vid Sąd Najwyższy [(Högsta domstolen)] kan ett överklagande inges till Naczelny Sąd Administracyjny [(Högsta förvaltningsdomstolen)]. I dessa mål är det inte möjligt att överklaga till [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)]. Ett överklagande till [Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen)] får inte grundas på ett påstående om en felaktig bedömning av hur kandidaterna uppfyllde de kriterier som beaktades vid beslutet att lägga fram ett förslag om tillsättning av domartjänster vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)].

1 b.      Om inte alla som deltog i förfarandet har överklagat den resolution som avses i artikel 37 § 1 ska resolutionen, i enskilda fall som rör tillsättning av domartjänster vid Sąd Najwyższy [(Högsta domstolen)], vinna laga kraft i den del som avser beslutet att lägga fram förslaget till tillsättning av domartjänster vid Sąd Najwyższy [(Högsta domstolen)] och i den del som avser beslutet att inte lägga fram ett förslag till tillsättning av domartjänster vid samma domstol, såvitt avser den som deltagit i förfarandet och som inte gett in något överklagande.

…

4.      I enskilda mål avseende tillsättning av domartjänster vid Sąd Najwyższy [(Högsta domstolen)], motsvarar Naczelny Sąd Administracyjnys [(Högsta förvaltningsdomstolens)] upphävande av [KRS] resolution att inte lägga fram ett förslag om tillsättning av domartjänster vid Sąd Najwyższy [(Högsta domstolen)] ett godkännande av kandidaturen för den som deltagit i förfarandet och som har överklagat, avseende en ledig domartjänst vid Sąd Najwyższy [(Högsta domstolen)], för vilken förfarandet vid KRS, vid det datum då Naczelny Sąd Administracyjnys [(Högsta förvaltningsdomstolens)] avgörande meddelades, inte avslutats, eller, om något sådant förfarande inte ägt rum, avseende nästkommande lediga domartjänst vid Sąd Najwyższy [(Högsta domstolen)] som har utannonserats.”

18      § 1a i artikel 44 i lagen om KRS infördes i denna artikel genom lagen av den 8 december 2017 om ändring av lagen om Nationella domstolsrådet och vissa andra lagar, och § 1b och § 4 y infördes däri genom lagen av den 20 juli 2018 om ändring av lagen om allmänna domstolars organisation och vissa andra lagar. Innan dessa ändringar infördes hade de överklaganden som avses i nämnda § 1 a getts in vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), i enlighet med vad som anges i artikel 44 § 1.

19      Genom dom av den 25 mars 2019 slog Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen, Polen) fast att artikel 44 § 1a i lagen om KRS var oförenlig med konstitutionen, med motiveringen att den behörighet som Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) har enligt § 1a inte var motiverad med hänsyn till vare sig de aktuella målens art, de organisatoriska särdragen hos denna domstol eller det förfarande som den tillämpar. I den domen angav Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen) även att denna förklaring om grundlagsstridighet ”med nödvändighet [ledde] till att alla pågående domstolsförfaranden på grundval av den upphävda bestämmelsen avslutades”.

20      Därefter ändrades artikel 44 i lagen om KRS genom ustawa o zmianie ustawy o Krajowej Radzie Sądownictwa oraz ustawy – Prawo o ustroju sądów administracyjnych (lagen om ändring av lagen om Nationella domstolsrådet och av förvaltningsprocesslagen) av den 26 april 2019 (Dz. U. 2019, position 914), som trädde i kraft den 23 maj 2019. Artikel 44 § 1 har numera följande lydelse:

”Den som deltar i förfarandet kan överklaga till Sąd Najwyższy [(Högsta domstolen)] under åberopande av att [KRS] resolution är rättsstridig, om inte annat föreskrivs i särskilda bestämmelser. Det är inte möjligt att överklaga i enskilda mål avseende tillsättning av domartjänster vid Sąd Najwyższy [(Högsta domstolen)].”

21      Vidare föreskrivs följande i artikel 3 i lagen av den 26 april 2019: ”Enskilda mål som avser överklaganden av [KRS] resolutioner avseende tillsättning av domartjänster vid Sąd Najwyższy [(Högsta domstolen)], och som pågår och inte avgjorts före den dag då denna lag träder i kraft, ska avskrivas från vidare handläggning.”

 Lagen om de allmänna domstolarnas organisation

22      Artikel 69 i ustawa – Prawo o ustroju sądów powszechnych (lag om allmänna domstolars organisation) av den 27 juli 2001 (Dz. U. nr 98, position 1070), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, har följande lydelse:

”1.      Domare går i pension den dag de fyller 65 år, såvida de inte tidigast tolv månader och senast sex månader innan de uppnår denna ålder sänder en förklaring till [KRS] om att de önskar fortsätta sin tjänstgöring som domare och inger ett intyg, utfärdat i enlighet med de villkor som gäller för sökande till domarämbetet, om att de med hänsyn till deras hälsotillstånd kan tjänstgöra som domare.

…

1b.      [KRS] får besluta om förlängt domarförordnande med hänsyn till en rationell användning av personalen i de allmänna domstolarna och behoven till följd av de enskilda domstolarnas arbetsbelastning, om det svarar mot ett legitimt rättskipningsintresse eller ett viktigt samhällsintresse att låta domaren kvarstå i tjänst. …

…”

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

23      Genom skrivelse av den 30 december 2020 informerade L.G., domare vid Sąd Okręgowy w K. (Regionala domstolen i K., Polen), KRS om sin avsikt att fortsätta sin tjänstgöring efter den 12 juni 2021, den dag då han fyllde 65 år.

24      Genom resolution av den 18 februari 2021 förklarade KRS att det saknades anledning att pröva L.G.:s ansökan, efter att ha konstaterat att den hade ingetts efter utgången av den preklusionsfrist som avses i artikel 69.1 i lagen om de allmänna domstolarnas organisation.

25      L.G. överklagade denna resolution till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen).

26      Mot denna bakgrund beslutade Sąd Najwyższy (Izba Kontroli Nadzwyczajnej i Spraw Publicznych) (Högsta domstolen (avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter)) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1)      Utgör artikel 19.1 andra stycket [FEU] hinder för en nationell bestämmelse, såsom artikel 69.1b första meningen i [lagen om de allmänna domstolarnas organisation], enligt vilken en domares förklaring om att han eller hon önskar behålla tjänsten som domare efter att pensionsåldern uppnåtts endast kan få verkan om ett annat organ lämnar sitt samtycke?

2)      Utgör artikel 19.1 andra stycket [FEU] hinder för en tolkning av en nationell bestämmelse enligt vilken en domares försenade förklaring om att han eller hon önskar behålla tjänsten som domare efter att pensionsåldern uppnåtts saknar verkan, oberoende av varför tidsfristen inte iakttagits och oavsett betydelsen av underlåtenheten att iaktta tidsfristen för förfarandet för att lämna samtycke till att domaren får fortsätta sin domartjänstgöring?”

 Förfarandet vid EU-domstolen

27      Kommissionen har i sitt skriftliga yttrande ifrågasatt huruvida den dömande sammansättning vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som framställt förevarande begäran om förhandsavgörande utgör en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF. EU-domstolen uppmanade därför samtliga berörda parter att diskutera denna aspekt vid förhandlingen.

28      Genom beslut av den 3 november 2022, som inkom till EU-domstolen den 4 november 2022, har det hänskjutande organet angett olika omständigheter som enligt nämnda organ bekräftar att det är en domstol. Liknande omständigheter som dem som anförts av nämnda organ har också åberopats av KRS och den polska regeringen och de har diskuterats vid förhandlingen vid EU-domstolen.

29      Berörda parter har slutligen getts möjlighet att efter förhandlingen skriftligen inge kompletterande synpunkter på innehållet i det hänskjutande organets beslut av den 3 november 2022. L.G., KRS, den belgiska regeringen, den nederländska regeringen och kommissionen har utnyttjat denna möjlighet.

 Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

30      Kommissionen har uttryckt tvivel om huruvida det hänskjutande organet, i förevarande fall en dömande sammansättning vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) (nedan kallad avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter) bestående av tre domare på denna avdelning, uppfyller de krav som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU, särskilt kravet på att en domstol ska ha inrättats enligt lag, vilka ett hänskjutande organ ska uppfylla för att detta ska kunna betraktas som en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF.

31      Det framgår av kommissionens skriftliga yttrande att den tveksamhet som denna institution hyser i detta avseende närmare bestämt avser den omständigheten att Republiken Polens president den 10 oktober 2018 tillsatte de tre berörda ledamöterna vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter på grundval av förslag i resolution nr 331/2018 som antogs av KRS den 28 augusti 2018 (nedan kallad resolution nr 331/2018), det vill säga ett organ vars oavhängighet har ifrågasatts vid flera tillfällen, inbegripet i flera nyligen avkunnade domar från EU-domstolen. Det är vidare utrett, såsom framgår bland annat av dom av den 6 oktober 2021 W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) (C‑487/19, EU:C:2021:798) (nedan kallad domen i målet W.Ż.), att när dessa utnämningar ägde rum, överklagades denna resolution till Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen), som genom beslut av den 27 september 2018 inhiberade verkställigheten av nämnda resolution.

32      Kommissionen har i detta avseende påpekat att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i domen av den 8 november 2021, Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen (CE:ECHR:2021:1108JUD004986819) (nedan kallad domen Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen) slog fast att kravet på en ”domstol som upprättats enligt lag” i artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), hade åsidosatts. till följd av det förfarande som på grundval av resolution nr 331/2018 ledde till tillsättningen av ledamöter i två dömande sammansättningar med tre domare vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter. Kommissionen har tillagt att en av dessa sammansättningar omfattade en av de domare som ingår i det hänskjutande organ som framställt förevarande begäran om förhandsavgörande.

33      Kommissionen har vidare gjort gällande att efter EU-domstolens dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel) (C‑824/18, EU:C:2021:153) (nedan kallad domen i målet A.B. m.fl.) har resolution nr 331/2018 ogiltigförklarats av Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) genom dom av den 21 september 2021.

34      L.G. samt den belgiska och den nederländska regeringen delar i huvudsak de tvivel som kommissionen gett uttryck för.

35      I det beslut av den 3 november 2022 som nämns i punkt 28 ovan angav det hänskjutande organet att beslutet av den 27 september 2018 från Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) om inhibition av resolution nr 331/2018 varken hade delgetts Republiken Polens president eller de personer som i denna resolution föreslogs till domartjänst vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, eftersom de berörda inte var parter i målet vid nämnda domstol. Det var dessutom endast själva beslutsdelen i detta beslut av Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen), i vilket det angavs att resolution nr 331/2018 hade inhiberats ”i den del den bestreds”, som offentliggjordes den 28 september 2018, och skälen för nämnda beslut offentliggjordes inte förrän den 19 oktober 2018, det vill säga nio dagar efter det att berörda personer tillsatts.

36      Enligt det hänskjutande organet fanns det, mot bakgrund av de nationella bestämmelser som var i kraft när talan mot resolution nr 331/2018 väcktes vid Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen), inget skäl att anta att en sådan talan skulle kunna leda till ett ifrågasättande av förslagen till tillsättning av de kandidater som KRS hade valt i denna resolution och följaktligen inte heller utgöra hinder för Republiken Polens president att tillsätta dem. Enligt artikel 44 § 1b i lagen om KRS, i den lydelse som då var i kraft, skulle nämligen en sådan resolution, om inte samtliga deltagare i förfarandet bestred resolutionen, anses ha vunnit laga kraft och därmed vara verkställbar i den del den omfattar förslag till tillsättning av domartjänster vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen). Vid tidpunkten för utnämningen av domarna i det hänskjutande organet hade det ännu inte inletts något förfarande om fastställande av att denna nationella bestämmelse eventuellt var oförenlig med unionsrätten. Tolkningsfrågor hade nämligen inte ställts till EU-domstolen förrän den 22 november 2018 i mål C‑824/18, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen - Rättsmedel).

37      När det gäller den dom som Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) meddelade den 21 september 2021, anges det uttryckligen i denna dom att dess verkningar inte avser giltigheten och verkan av de rättsakter genom vilka presidenten tillsatte de berörda domartjänsterna, eftersom sådana rättsakter inte kan bli föremål för domstolsprövning.

38      Vad slutligen gäller den omständigheten att de berörda domarna tillsatts vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter på grundval av en resolution från KRS i dess nya sammansättning till följd av genomförandet av artikel 9a i lagen om KRS, anser det hänskjutande organet att denna omständighet inte är tillräcklig för att kritisera dessa domare eller den dömande sammansättning där de ingår för bristande oavhängighet, såsom framgår av praxis från såväl EU-domstolen som Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen).

39      Den polska regeringen och KRS instämmer i huvudsak i de ståndpunkter som det hänskjutande organet har redogjort för.

40      Enligt fast rättspraxis ska EU-domstolen, vid bedömningen av huruvida det hänskjutande organet är en domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF, vilket är en rent unionsrättslig fråga, och således vid bedömningen av huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning, beakta ett antal omständigheter, nämligen om organet är upprättat enligt lag, om det är av stadigvarande karaktär, om dess jurisdiktion är av tvingande art, om förfarandet är kontradiktoriskt, om organet tillämpar rättsregler samt om det är oavhängigt (dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

41      EU-domstolen har redan slagit fast att Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som sådan uppfyller de krav som angetts ovan och preciserat att om en begäran om förhandsavgörande har framställts av en nationell domstol, ska det presumeras att denna domstol uppfyller dessa krav oberoende av dess konkreta sammansättning. (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkterna 68 och 69).

42      Det framgår nämligen av EU-domstolen fasta praxis att det i ett förfarande för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF inte ankommer på EU-domstolen – mot bakgrund av funktionsfördelningen mellan EU-domstolen och den nationella domstolen – att pröva huruvida beslutet om hänskjutande har antagits i enlighet med nationella regler om domstolarnas organisation och domstolsförfaranden. EU-domstolen är därför bunden av ett beslut om hänskjutande som har antagits av en domstol i en medlemsstat, i den mån detta beslut inte har återkallats efter överklagande inom ramen för den besvärsordning som föreskrivs i nationell rätt (dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

43      EU-domstolen har i detta sammanhang även ansett att kärnan i det sålunda genom fördragen utformade domstolssystemet utgörs av förfarandet för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF som, genom att det inrättas en dialog mellan EU-domstolen och domstolarna i medlemsstaterna, syftar till att garantera en enhetlig tolkning av unionsrätten och därigenom göra det möjligt att säkerställa unionsrättens koherens, fulla verkan och autonomi samt, i slutändan, den specifika karaktären hos den rättsordning som inrättats genom fördragen (dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

44      EU-domstolen har emellertid även preciserat, vad gäller en sammansättning med ensamdomare, att den presumtion som det erinrats om i punkt 41 ovan kan brytas när ett lagakraftvunnet domstolsavgörande meddelat av en domstol i en medlemsstat eller av en internationell domstol leder till slutsatsen att den domare som utgör den hänskjutande domstolen inte är en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) (dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 72).

45      Det ska i detta hänseende inledningsvis påpekas att Europadomstolens dom Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen och domen från Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) av den 21 september 2021, som kommissionen har åberopat, härrör från en internationell domstol respektive en domstol i en medlemsstat och att båda domarna har vunnit laga kraft. Dessa domar avser dessutom specifikt de omständigheter under vilka domare vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter utnämndes på grundval av resolution nr 331/2018.

46      Under dessa omständigheter ska det i förevarande fall prövas huruvida de konstateranden och bedömningar som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna gjorde i domen Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen mot bakgrund av artikel 6.1 i Europakonventionen, jämförda med dem som Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) gjorde i sin dom av den 21 september 2021, kan föranleda EU-domstolen, som ensam är behörig att tolka unionsrätten, mot bakgrund av sin egen praxis att slå fast att den dömande sammansättningen vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som har begärt förhandsavgörande i förevarande mål inte kan anses utgöra en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, och följaktligen inte uppfyller de krav som det erinrats om i punkt 40 ovan för att kunna kvalificeras som ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF.

47      För det första, vad gäller domen Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen, inledde Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna med att, i punkterna 272–280 i den domen, erinra om sin praxis enligt vilken begreppet ”domstol som upprättats enligt lag”, i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen, vars syfte bland annat är att skydda den dömande makten från all otillbörlig yttre påverkan från i synnerhet den verkställande makten, men även från den lagstiftande makten eller till och med från den dömande makten i sig, omfattar iakttagandet av nationella bestämmelser om utnämning av domare, vilka ska formuleras i otvetydiga ordalag. Europadomstolen erinrade även om att det följer av denna rättspraxis att detta begrepp har mycket nära samband med garantierna för ”oavhängighet” och ”opartiskhet” i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen. Sådana krav har nämligen gemensamt som mål att iaktta de grundläggande principerna om rättens företräde och maktdelning, vilket innebär att man vid prövningen mot bakgrund av kravet på en ”domstol som har inrättats enligt lag” systematiskt ska undersöka huruvida den påstådda oegentligheten i ett visst mål är så allvarlig att den strider mot dessa principer och äventyrar den aktuella domstolens oavhängighet.

48      Till stöd för sitt konstaterande att artikel 6.1 i Europakonventionen hade åsidosatts i det aktuella fallet, påpekade Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, i punkterna 281–338 i domen Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen, att tillsättningen av ledamöterna i de aktuella dömande sammansättningarna vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter uppenbart stred mot grundläggande nationella bestämmelser om förfarandet för tillsättning av domare. Europadomstolen grundade detta konstaterande bland annat på olika avgöranden från Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), nämligen en dom av den 5 december 2019 från avdelningen för arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättsliga mål vid denna domstol och en resolution av den 23 januari 2020 som antogs gemensamt av tvistemålsavdelningen, brottmålsavdelningen och avdelningen för arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättsliga mål vid Högsta domstolen. Båda dessa avgöranden antogs till följd av EU-domstolens dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) (C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982), samt beslutet av den 21 maj 2019 meddelat av Högsta domstolen, varigenom denna nationella domstol framställde en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen i det mål som avgjordes genom domen i målet W.Ż.

49      Såsom framgår av punkterna 309–312 och 320 i domen Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna påpekat att det inte finns tillräckliga garantier för att KRS i sin nya sammansättning enligt artikel 9a i lagen om KRS är oavhängigt i förhållande till den lagstiftande och den verkställande makten. Europadomstolen drog härav slutsatsen att tillsättningen av de berörda domarna vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, på grundval av resolution nr 331/2018, hade skett i strid med de konstitutionella principer som styr KRS funktionssätt, såsom principerna om maktdelning och domstolarnas oavhängighet, varför dessa domare inte kunde anses vara oavhängiga och opartiska.

50      Vidare hänvisade Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, i punkterna 321–338 i domen Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen, till den omständigheten att Republiken Polens president tillsatte dessa domare trots att resolution nr 331/2018, med förslag på tillsättning av de berörda personerna på de tjänster som skulle tillsättas vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, hade inhiberats genom beslut av Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) av den 27 september 2018.

51      I det sistnämnda avseendet framgår det av domen Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen, särskilt punkterna 330 och 338, att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna bland annat ansåg att tillsättningar som skett under sådana omständigheter gav uttryck för en djupgående vägran från den verkställande maktens sida att erkänna den dömande maktens auktoritet, oavhängighet och roll och avsiktligen syftade till att hindra en effektiv rättsskipning, vilket innebar att de skulle anses utgöra ett uppenbart åsidosättande av artikel 6.1 i Europakonventionen och uppenbart vara oförenliga med rättsstatsprincipen.

52      I punkterna 331–333 i samma dom underströk nämnda domstol dessutom att allvaret i detta åsidosättande var än mer styrkt med hänsyn till den grundläggande betydelsen och den känsliga karaktären av de befogenheter som avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter har.

53      Det är visserligen riktigt att bland de sex domare som ingår i de dömande sammansättningar vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som var aktuella i de mål som avgjordes genom domen Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen, är det endast en av dessa domare som ingår i den dömande sammansättning vid avdelningen som har framställt förevarande begäran om förhandsavgörande. Det framgår emellertid tydligt av domskälen i denna dom att de bedömningar som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har gjort gäller utan åtskillnad för samtliga de domare på avdelningen som tillsatts under liknande omständigheter och, i synnerhet, på grundval av resolution nr 331/2018.

54      För det andra, vad gäller den dom som Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) meddelade den 21 september 2021, ska det konstateras att den nationella domstolen genom denna dom, som meddelades till följd av domen i målet A.B. m.fl., ogiltigförklarade resolution nr 331/2018, inbegripet i den del som föreslog tillsättning av de domare som avses i föregående punkt, bland annat på grundval av konstateranden och bedömningar som i stor utsträckning överensstämmer med dem som framgår i domen Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen samt i de avgöranden från Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som nämns i punkt 48 ovan.

55      I avsnitten 7.1–7.6 i sin dom av den 21 september 2021 konstaterade Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) dessutom att de ändringar av artikel 44 i lagen om KRS som införts genom lagarna av den 8 december 2017 och den 20 juli 2018, vilka nämns i punkt 18 ovan, i ett första skede innebar att de rättsmedel som dittills hade varit tillgängliga mot KRS resolutioner med förslag på kandidater till domartjänster vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) blev verkningslösa. Nämnda domstol påpekade vidare att även om en rad överklaganden av detta slag hade anhängiggjorts vid den, hade samma artikel 44 i ett andra skede ändrats på nytt genom den ovan i punkterna 20 och 21 nämnda lagen av den 26 april 2019, vilket innebar att det inte längre var möjligt att väcka en sådan talan i framtiden, och att det i sistnämnda lag föreskrevs att de överklaganden som var anhängiga vid Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) skulle skrivas av från vidare handläggning.

56      Vad gäller dessa lagändringar fann Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) att det utifrån deras faktiska och rättsliga sammanhang var uppenbart att syftet med ändringarna var att förhindra att en domstol prövade i vilken mån kombinationen av olika faktorer hade kunnat leda till att de domare som nyligen tillsatts vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) på förslag av KRS i dess nya sammansättning inte uppfyllde de krav som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU, och, när det gäller de ändringar som infördes genom lagen av den 26 april 2019, att förhindra EU-domstolen att uttala sig i detta avseende. Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) fann även att sådana omständigheter kunde ge upphov till systematiska tvivel hos enskilda om huruvida de domare som tillsatts på detta sätt uppfyllde dessa krav.

57      Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) hänvisade, såsom framgår av avsnitten 7.5 och 7.6 i dess dom av den 21 september 2021, till en rad omständigheter vad gäller det rättsliga och faktiska sammanhang som nämns i föregående punkt och inom ramen för vilket nämnda lagändringar infördes. Nämnda domstol underströk för det första att ämbetstiden för KRS ledamöter som då var i tjänst hade förkortats genom lagen av den 8 december 2017 och att organets sammansättning hade omarbetats, vilket hade lett till att den lagstiftande och den verkställande makten hade utökat sitt inflytande väsentligt över organet. För det andra påpekade den att omarbetningen av KRS sammansättning hade skett vid en tidpunkt då det på kort sikt planerades att tillsätta ett mycket stort antal tjänster vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen). För det tredje angav Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) att det förelåg tvivel och bristande öppenhet vad gäller villkoren för hur förfarandet för tillsättning av ledamöterna i det nya KRS skulle genomföras och konstaterade att detta organ, mot bakgrund av såväl den konkreta sammansättningen av KRS som den verksamhet som faktiskt bedrivits av KRS, hade upphört att vara oavhängigt i förhållande till den lagstiftande och den verkställande makten. För det fjärde påpekade den att de lagändringar som nämns i punkt 55 ovan endast avsåg KRS resolutioner med förslag på kandidater till domartjänster vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) och inte resolutioner med förslag på kandidater till domartjänster vid andra nationella domstolar.

58      Mot bakgrund av EU-domstolens egen praxis avseende tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, och de konstateranden och bedömningar som gjordes av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i domen Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen samt av Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) i sin dom av den 21 september 2021, såsom de beskrivs i punkterna 47–57 ovan, kan det konstateras att den dömande sammansättning vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som har framställt förevarande begäran om förhandsavgörande, på grund av de villkor som låg till grund för tillsättningen av domarna vid denna avdelning, inte är en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i nämnda unionsbestämmelser, vilket innebär att denna sammansättning inte utgör en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF.

59      Det ska i detta hänseende erinras om att enligt artikel 47 andra stycket i stadgan är garantierna för domarnas oavhängighet och opartiskhet och garantin att få sin sak prövad av en domstol som har inrättats enligt lag oupplösligt förenade av syftet att säkerställa den grundläggande rättigheten till en rättvis rättegång i den mening som avses i den bestämmelsen (dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 55).

60      När det särskilt rör sig om just domartillsättningsförfaranden har EU-domstolen – med beaktande av att dessa förfaranden är av grundläggande vikt för att domstolsväsendet ska kunna fungera väl och för att ge domstolsväsendet legitimitet i ett demokratiskt samhälle där den offentliga makten utövas under lagarna – konstaterat att dessa med nödvändighet utgör en ofrånkomlig del av begreppet ”domstol som har inrättats enligt lag” i den mening som avses i artikel 47 i stadgan. Ett sätt att bedöma i vilken grad som en domstol är oavhängig, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, är att beakta på vilket sätt som rättens ledamöter har tillsatts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som har inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

61      Såsom framgår av EU-domstolens fasta praxis förutsätter nämligen de skyddsregler för oavhängighet och opartiskhet som krävs enligt unionsrätten när det gäller de domstolar som ska tolka eller tillämpa unionsrätten att det finns regler – särskilt de som rör organets sammansättning och tillsättning av dess ledamöter – som utesluter allt rimligt tvivel som enskilda rättssubjekt skulle kunna hysa beträffande organets pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter och organets neutralitet i förhållande till de motstående intressena (domen i målet W.Ż., punkterna 109 och 128 och där angiven rättspraxis). Detta krav på oavhängiga domstolar – vilket är oupplösligt förbundet med rättskipningsuppdraget – är en del av kärninnehållet i rätten till ett effektivt domstolsskydd och i den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, och denna är av vital betydelse för att garantera att samtliga de rättigheter som enskilda tillerkänns enligt unionsrätten skyddas och att medlemsstaternas gemensamma värden som anges i artikel 2 FEU, bland annat rättsstatsprincipen, upprätthålls (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinärt system för domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

62      Det ska i detta hänseende inledningsvis erinras om att EU-domstolen i domen W.Ż., i ett mål som rörde ett beslut som antagits av avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter i en sammansättning med ensamdomare, slog fast att artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att en sådan sammansättning inte kan anses vara en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i denna bestämmelse, om det framgår av samtliga villkor och omständigheter i förfarandet för tillsättning av denna ensamdomare att tillsättningen uppenbart har skett i strid med grundläggande regler som utgör en integrerad del av det berörda rättssystemets inrättande och funktion och att integriteten hos det resultat som förfarandet lett till äventyras genom att enskilda rättssubjekt hyser rimliga tvivel beträffande den berörda domarens oavhängighet och opartiskhet.

63      Såsom framgår av punkt 146 i domen i målet W.Ż., och i likhet med de bedömningar som gjorts av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) (se punkterna 49 och 57 ovan), ingår bland dessa villkor och omständigheter att de domare som ingår i den dömande sammansättningen vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som har ställt frågor till EU-domstolen i förevarande mål har tillsatts vid denna avdelning på förslag av KRS i dess nya sammansättning till följd av genomförandet av artikel 9a i lagen om KRS. I denna punkt 146 hänvisade EU-domstolen, i likhet med dessa två andra domstolar, närmare bestämt till den omständigheten att den innevarande ämbetsperioden för vissa av de ledamöter som fram till dess utgjorde KRS, vilken enligt artikel 187.3 i konstitutionen skulle vara fyra år, hade förkortats, samt till den omständigheten att de femton ledamöter i KRS som tidigare var valda av sina domarkollegor, enligt nämnda artikel 9a, vad gäller det nya KRS, har valts av sejmen, med följden att 23 av de 25 ledamöterna i detta organ har utsetts av den polska verkställande och lagstiftande makten eller är ledamöter av dessa.

64      Det framgår visserligen av EU-domstolens praxis att den omständigheten att ett organ, såsom ett nationellt domstolsråd, som deltar i förfarandet för tillsättning av domare till övervägande del består av ledamöter som valts ut av den lagstiftande makten, inte i sig kan föranleda tvivel om att de domare som tillsatts efter detta förfarande är en domstol som har inrättats enligt lag och att de domare som tillsatts efter detta förfarande är oavhängiga. Det kan dock enligt samma rättspraxis förhålla sig annorlunda när denna omständighet, i kombination med andra relevanta omständigheter och de villkor under vilka ledamöterna har valts ut, leder till att sådana tvivel uppstår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som har inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkterna 74 och 75 och där angiven rättspraxis).

65      EU-domstolen har redan vid flera tillfällen understrukit att de lagändringar som nämns i punkt 63 ovan skedde samtidigt som en omfattande reform av Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) antogs genom lagen av den 8 december 2017. Denna reform innefattade bland annat inrättandet av två nya avdelningar vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), nämligen avdelningen för disciplinära mål och avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, samt sänkningen av pensionsåldern för domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen). Såsom Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) påpekade i sin dom av den 21 september 2021 skedde dessa ändringar således vid en tidpunkt då många domartjänster vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som förklarats vakanta eller nyinrättade inom kort skulle tillsättas (se för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinärt system för domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkterna 106 och 107 och där angiven rättspraxis, och domen i målet W.Ż., punkt 150).

66      För det andra ska det även beaktas att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som inrättats ex nihilo vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) och vars samtliga domare har tillsatts på förslag av KRS i dess nya sammansättning, såsom framgår av artikel 26.1 i lagen om Högsta domstolen, och såsom även Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna påpekade i domen Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen, har tilldelats behörighet på särskilt känsliga områden, såsom tvister vid val och folkomröstningar, övriga offentligrättsliga mål, bland annat de som räknas upp i denna bestämmelse, eller extraordinära rättsmedel som gör det möjligt att få lagakraftvunna avgöranden från allmänna domstolar eller andra avdelningar vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) undanröjda.

67      Det ska för det tredje understrykas att bestämmelserna i artikel 44 i lagen om KRS om tillgängliga rättsmedel mot KRS resolutioner med förslag till domartjänster vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), parallellt med de lagändringar som nämns i punkt 63 ovan, först har ändrats väsentligt, såsom framgår av punkterna 17 och 18 ovan.

68      När EU-domstolen ombetts att uttala sig avseende denna typ av ändringar, underströk den problematiken med bestämmelser som innebar att denna typ av rättsmedel, som förekom vid den tidpunkten, urholkades, särskilt när antagandet av sådana bestämmelser, tillsammans med andra relevanta omständigheter som kännetecknar förfarandet för tillsättning av tjänster vid en nationell högsta domstol i ett visst rättsligt och faktiskt sammanhang, medför att enskilda rättssubjekt systematiskt kan hysa tvivel beträffande de efter en sådan process tillsatta domarnas oavhängighet och opartiskhet (se, för ett liknande resonemang, domen i målet A.B. m.fl., punkt 156). 

69      EU-domstolen påpekade inledningsvis, i likhet med Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) i dess dom av den 21 september 2021, att ett sådant överklagande som det som föreskrivs i artikel 44.1a-4 i lagen om KRS, i dess lydelse enligt lagarna av den 8 december 2017 och av den 20 juli 2018, helt saknade faktisk verkan och således endast gav sken av att det var fråga om ett rättsmedel. EU-domstolen underströk vidare att de inskränkningar som införts genom dessa sistnämnda lagar endast avsåg överklaganden av KRS resolutioner om kandidaturer till domartjänster vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), medan KRS resolutioner om kandidaturer till domartjänster vid andra nationella domstolar fortfarande omfattades av det system med allmän domstolsprövning som tidigare var i kraft. EU-domstolen konstaterade slutligen att nämnda lagändringar, såsom angetts ovan i punkt 65, hade skett kort tid innan KRS i sin nya sammansättning hade att ta ställning till de ansökningar som ingetts för att tillsätta ett stort antal domartjänster vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som förklarats vakanta eller nyinrättade (se, för ett liknande resonemang, domen i målet A.B. m.fl., punkterna 157, 162 och 164).

70      För det fjärde påpekade EU-domstolen, i punkterna 138 och 139 i domen i målet W.Ż., att när den ledamot av avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som berördes av det mål som avgjordes genom den domen tillsattes på grundval av resolution nr 331/2018, hade Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen), vid vilken talan om ogiltigförklaring av denna resolution väckts, den 27 september 2018 beslutat om inhibition av resolutionen. Samma omständighet, som även lyfts fram av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i domen Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen, gäller tillsättningen av de tre ledamöter som ingick i den dömande sammansättningen vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som ingett förevarande begäran om förhandsavgörande.

71      Det hänskjutande organet har visserligen i sitt beslut av den 3 november 2022 angett att beslutet från Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) av den 27 september 2018 inte hade delgetts vare sig de sökande till en domartjänst vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som KRS tagit upp i resolution nr 331/2018, eller Republiken Polens president, eftersom dessa inte var parter i den tvist som då var anhängig vid Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen). Det har även angett att skälen i sistnämnda beslut inte omedelbart hade offentliggjorts.

72      Såsom i förevarande fall bekräftas av de uppgifter som L.G. och kommissionen har lämnat till domstolen, och såsom även framgår av den bedömning Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna gjort i domen Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen, kunde det emellertid, vid den tidpunkt då de tre hänskjutande domarna tillsattes vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, inte bortses ifrån, bland annat av Republiken Polens president, att denna resolution hade inhiberats genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande från Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen).

73      Den omständigheten att de aktuella tillsättningarna gjordes brådskande med stöd av resolution nr 331/2018 och utan att inhämta kunskap om motiveringen till det beslut som Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) meddelade den 27 september 2018 trots att denna resolution inhiberats genom nämnda beslut, utgjorde att allvarligt åsidosättande av maktfördelningsprincipen, som är kännetecknande för hur en rättsstat fungerar (se, för ett liknande resonemang, domen i målet W.Ż., punkt 127), såsom även Europadomstolen slog fast i domen Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen.

74      För det femte, trots att talan om ogiltigförklaring av resolution nr 331/2018 hade väckts vid Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) som vilandeförklarade målet i avvaktan på EU-domstolens dom i mål C‑824/18, A.B. m.fl., antog den polska lagstiftaren den ovan i punkterna 20 och 21 nämnda lagen av den 26 april 2019.

75      När det gäller de ändringar som införts genom denna lag har EU-domstolen redan slagit fast, i punkterna 137 och 138 i domen i målet A.B. m.fl., att sådana ändringar, särskilt när de betraktas tillsammans med en rad andra kontextuella omständigheter som nämns i punkterna 99–105 och 130–135 i samma dom, tyder på att den polska lagstiftande makten i förevarande fall har agerat med det specifika syftet att hindra varje möjlighet till domstolsprövning av KRS resolutioner med förslag på tillsättning av domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), vilket under tiden, såsom framgår av punkt 56 ovan, bekräftats av Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) i dom av den 21 september 2021.

76      För det sjätte ska det slutligen beaktas att Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) ogiltigförklarade resolution nr 331/2018 i sin dom av den 21 september 2021, bland annat, såsom framgår av avsnitt 10 i den domen, med beaktande av de konstateranden och bedömningar som det redogjorts för i punkterna 55–57 ovan. Även om det är riktigt, såsom det hänskjutande organet har påpekat i sitt beslut av den 3 november 2022, att verkningarna av denna dom av den 21 september 2021 inte avser giltigheten och verkan av de rättsakter från presidenten som avser tillsättning av de berörda domartjänsterna, ska det emellertid erinras om, i likhet med Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i punkt 288 i domen Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen, att det följer av artikel 179 i konstitutionen att den rättsakt genom vilken KRS föreslår en sökande till en domartjänst vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) utgör ett nödvändigt villkor (conditio sine qua non) för att vederbörande ska kunna tillsättas på en sådan tjänst av Republiken Polens president (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinärt system för domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

77      Av det ovan anförda följer att samtliga såväl systematiska som faktiska omständigheter, vilka nämns i punkterna 47–57 ovan och i punkterna 62–76 ovan, vilka kännetecknade tillsättningen av de tre domare vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som utgör det hänskjutande organet i förevarande mål, får till följd att det hänskjutande organet inte är en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan. Dessa omständigheter kan nämligen sammantagna ge upphov till rimliga tvivel hos enskilda rättssubjekt beträffande huruvida de berörda domarna och den dömande sammansättning i vilken de ingår är oavhängiga i förhållande till yttre omständigheter, särskilt vad gäller direkt eller indirekt påverkan från den lagstiftande och den verkställande makten i landet, och beträffande deras neutralitet i förhållande till de intressen som konfronteras. Dessa omständigheter kan således leda till att dessa domare och detta organ inte framstår som oavhängiga eller opartiska, vilket kan skada det förtroende som enskilda rättssubjekt ska kunna hysa för domstolsväsendet i ett demokratiskt samhälle och i en rättsstat.

78      Under dessa omständigheter ska den presumtion som det erinrats om i punkt 41 ovan anses ha kullkastats och det kan följaktligen konstateras att den dömande sammansättning vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som framställt förevarande begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen inte utgör en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF. Begäran om förhandsavgörande ska därför avvisas.

 Rättegångskostnader

79      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Begäran om förhandsavgörande framställd av Sąd Najwyższy (Izba Kontroli Nadzwyczajnej i Spraw Publicznych) (Högsta domstolen (avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter), Polen) genom beslut av den 20 oktober 2021, avvisas.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: polska.