–

E. D. L., genom N. Canestrini och V. Manes, avvocati,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av S. Faraci, avvocato dello Stato,

–

Kroatiens regering, genom G. Vidović Mesarek, i egenskap av ombud,

–

Nederländernas regering, av M.K. Bulterman och J.M. Hoogveld, båda i egenskap av ombud,

–

Polens regering, genom B. Majczyna och J. Sawicka, båda i egenskap av ombud,

–

Rumäniens regering, genom E. Gane, O.-C. Ichim och A. Wellman, samtliga i egenskap av ombud,

–

Finlands regering, genom M. Pere, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom S. Grünheid och A. Spina, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1.3 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584), jämförd med artiklarna 3, 4 och 35 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett mål som rör verkställighet, i Italien, av en europeisk arresteringsorder som utfärdats av Općinski sud u Zadru (Stadsdomstolen i Zadar, Kroatien) för lagföring av E.D.L.

3

Skälen 6 och 12 i rambeslut 2002/584 har följande lydelse:

…

4

Artikel 1 i rambeslut 2002/584 har rubriken ”Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder”, och där föreskrivs följande:

”1.   Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

2.   Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.

3.   Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i [FEU].”

5

I artikel 3 i rambeslut 2002/584 anges skälen till att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras. Skälen till att verkställighet får vägras anges i artiklarna 4 och 4a i rambeslutet.

6

Artikel 23 i rambeslut 2002/584 har rubriken ”Tidsfrist för överlämnande av personen”, och där föreskrivs följande:

”1.   Den eftersökte skall överlämnas så snart som möjligt vid en tidpunkt som de berörda myndigheterna skall komma överens om.

2.   Den eftersökte personen skall överlämnas senast tio dagar efter det slutgiltiga beslutet om att verkställa den europeiska arresteringsordern.

3.   Om omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll hindrar att den eftersökte överlämnas inom den tidsfrist som anges i punkt 2, skall den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten omedelbart kontakta varandra och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. I så fall skall överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.

4.   Överlämnandet kan i undantagsfall skjutas upp tillfälligt, av allvarliga humanitära skäl, till exempel om det finns godtagbara skäl att anta att verkställigheten uppenbart skulle innebära en fara för den eftersöktes liv eller hälsa. Verkställandet av den europeiska arresteringsordern skall äga rum så snart dessa skäl inte längre föreligger. Den verkställande rättsliga myndigheten skall omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. I så fall skall överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.

5.   När de tidsfrister som anges i punkterna 2–4 har löpt ut skall personen, om han eller hon fortfarande kvarhålls i häkte, försättas på fri fot.”

7

Artikel 1 i legge n. 69 – Disposizioni per conformare il diritto interno alla decisione quadro 2002/584/GAI del Consiglio, del 13 giugno 2002, relativa al mandato d'arresto europeo e alle procedure di consegna tra Stati membri (lag nr 69 om bestämmelser för att anpassa nationell rätt till rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna) av den 22 april 2005 (GURI nr 98, av den 29 april 2005, s. 6), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad lag nr 69/2005), har följande lydelse:

”Genom denna lag införlivas bestämmelserna i [rambeslut 2002/584] om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna med den nationella rättsordningen, i den mån dessa bestämmelser inte är oförenliga med överordnade konstitutionella principer om grundläggande fri- och rättigheter och rätten till en rättvis rättegång.”

8

Den 9 september 2019 utfärdade Općinski sud u Zadru (Stadsdomstolen i Zadar) en europeisk arresteringsorder mot den i Italien bosatte E.D.L., för lagföring i Kroatien. E.D.L. misstänks för att under år 2014, i Kroatien, ha gjort sig skyldig till brottet innehav av narkotika i överlåtelsesyfte.

9

Corte d'appello di Milano (Appellationsdomstolen i Milano, Italien) är den rättsliga myndighet som är behörig att verkställa den aktuella europeiska arresteringsordern. I målet vid den domstolen gav E.D.L. in flera medicinska handlingar som visar att han lider av allvarliga psykiatriska problem. På grundval av dessa handlingar beslutade Corte d'appello di Milano (Appellationsdomstolen i Milano) att E.D.L. skulle genomgå en rättspsykiatrisk undersökning.

10

Undersökningen visade bland annat att E.D.L. led av en psykotisk störning som krävde fortsatt behandling med läkemedel och psykoterapi för att förhindra sannolika episoder av psykotisk dekompensation. Undersökningen visade även att det förelåg en betydande självmordsrisk om E.D.L. skulle dömas till ett fängelsestraff. Slutsatsen av den rättspsykiatriska undersökningen var att E.D.L. var i behov av fortsatt behandling och att det därför skulle vara olämpligt för honom att sitta i fängelse.

11

Corte d’appello di Milano (Appellationsdomstolen i Milano) fann på grundval av den rättspsykiatriska undersökningen att verkställigheten av den europeiska arresteringsordern skulle innebära ett avbrott i behandlingen av E.D.L. och medföra en försämring av hans allmänna hälsotillstånd, vars effekter skulle kunna vara utomordentligt allvarliga, eller till och med utgöra en reell risk för självmord. Vidare fann nämnda domstol att det i de relevanta bestämmelserna i lag nr 69/2005 inte föreskrivs att hälsoskäl av detta slag kan utgöra skäl för att vägra överlämnande inom ramen för förfaranden för verkställighet av en europeisk arresteringsorder.

12

Det var mot denna bakgrund som Corte d'appello di Milano (Appellationsdomstolen i Milano), genom beslut av den 17 september 2020, vände sig till Corte costituzionale (Författningsdomstolen, Italien), som är hänskjutande domstol i förevarande mål, för att få klarhet i huruvida dessa bestämmelser var förenliga med konstitutionen.

13

Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen anfört följande. De frågor som aktualiseras i målet rör inte endast nämnda bestämmelsers förenlighet med den italienska konstitutionen, utan även tolkningen av den unionsrätt som de genomför. I likhet med lag nr 69/2005 omfattar artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslut 2002/584 inte, bland de skäl som medför att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska eller får vägras, det fallet att den berörda personen vid ett överlämnande skulle utsättas för en allvarlig hälsofara på grund av att denne lider av en eventuellt permanent kronisk sjukdom.

14

Frågan uppkommer då om risken för att den eftersökta personens hälsa skadas skulle kunna avhjälpas på lämpligt sätt genom att överlämnandet skjuts upp med stöd av artikel 23.4 i rambeslut 2002/584. Den lösningen förefaller dock inte vara avsedd för permanenta kroniska sjukdomar, såsom den som E.D.L. lider av.

15

Principen att rambeslut 2002/584, såsom det införlivats av medlemsstaterna, inte påverkar skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna enligt artikel 6 FEU bekräftas dessutom både i skäl 12 och i artikel 1.3 i rambeslutet.

16

Det är just för att förhindra att genomförandet av rambeslut 2002/584 medför att den eftersökta personens grundläggande rättigheter åsidosätts som EU-domstolen, utöver de skäl för att vägra verkställighet som anges i rambeslutet, har fastställt en prövningsram som syftar till att förena kraven på ömsesidigt erkännande och verkställighet av straffrättsliga avgöranden med respekten för den eftersökta personens grundläggande rättigheter.

17

Enligt EU-domstolens praxis gäller detta i fall där verkställigheten av en europeisk arresteringsorder skulle utsätta den eftersökta personen för risken att hållas frihetsberövad under omänskliga eller förnedrande förhållanden i den utfärdande medlemsstaten på grund av systembrister och allmänna brister eller brister som påverkar vissa grupper av personer eller vissa kriminalvårdsanstalter, eller risken för att bli föremål för en rättegång som inte uppfyller de processuella garantierna enligt artikel 47 i stadgan, på grund av systembrister och allmänna brister i den utfärdande medlemsstaten vad gäller den dömande maktens oberoende.

18

Denna rättspraxis avser emellertid endast situationer där det föreligger en risk för att den eftersökta personens grundläggande rättigheter åsidosätts på grund av systembrister och allmänna brister i den utfärdande medlemsstaten, eller situationer som rör vissa grupper av personer eller hela kriminalvårdsanstalter. De frågor som aktualiseras i målet rör dock en annan situation, nämligen att den person som begärs överlämnad lider av en allvarlig permanent kronisk sjukdom som kan komma att förvärras avsevärt vid ett överlämnande, särskilt om den utfärdande medlemsstaten beslutar att frihetsberöva personen.

19

Frågan uppkommer således om de principer som följer av nämnda rättspraxis ska tillämpas analogt på det fallet. Närmare bestämt uppkommer frågan huruvida det föreligger en skyldighet för den verkställande rättsliga myndigheten att inleda en dialog med den utfärdande rättsliga myndigheten och huruvida den verkställande rättsliga myndigheten har rätt att avsluta överlämnandeförfarandet i fall där det inte inom rimlig tid kan uteslutas att det föreligger en risk för åsidosättande av den eftersökta personens grundläggande rättigheter.

20

Det är mot denna bakgrund som Corte costituzionale (Författningsdomstolen) har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 1.3 i [rambeslut 2002/584], jämförd med artiklarna 3, 4 och 35 i [stadgan], tolkas på så sätt att en verkställande rättslig myndighet som vid prövningen av frågan om överlämnande av en person som lider av en allvarlig, kronisk och eventuellt obotlig sjukdom finner att överlämnandet skulle innebära en risk för att personen drabbas av en allvarlig hälsoskada är skyldig att begära att den utfärdande rättsliga myndigheten lämnar uppgifter som gör att det kan uteslutas att en sådan risk föreligger och vägra att överlämna personen, om sådana försäkringar inte erhålls inom rimlig tid?”

21

Den hänskjutande domstolen ansökte om att förevarande mål om förhandsavgörande skulle handläggas skyndsamt i enlighet med artikel 105 i domstolens rättegångsregler.

22

I ansökan angav den hänskjutande domstolen att E.D.L. visserligen inte är frihetsberövad, men att tolkningsfrågan avser väsentliga aspekter av hur den europeiska arresteringsordern fungerar. Vidare anförde den att tolkningsfrågan kan komma att få allmänna konsekvenser, både för de myndigheter som ska samarbeta i förfaranden som rör en europeisk arresteringsorder och för berörda personers rättigheter.

23

EU-domstolen konstaterar i denna del följande. I artikel 105.1 i rättegångsreglerna anges att domstolens ordförande, på ansökan av den hänskjutande domstolen eller i undantagsfall på eget initiativ, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, får besluta att ett mål om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt med avvikelse från vad som gäller enligt dessa rättegångsregler, när målet är av sådan beskaffenhet att det måste avgöras utan dröjsmål.

24

Av rättspraxis framgår att en sådan skyndsam handläggning av ett mål utgör ett processrättsligt instrument som är avsett att hantera ytterst trängande fall (dom av den 21 december 2021, Ranstad Italia, C‑497/20, EU:C:2021:1037, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

25

I förevarande fall beslutade domstolens ordförande den 20 december 2021, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, att avslå den i punkt 20 ovan nämnda ansökan om skyndsam handläggning.

26

Ordföranden fann nämligen att den omständigheten att målet rör en eller flera väsentliga aspekter av hur den europeiska arresteringsordern fungerar inte i sig utgör ett skäl som visar att det föreligger ett ytterst trängande fall, vilket krävs för att motivera en skyndsam handläggning av målet. Detsamma gäller den omständigheten att ett stort antal personer eller rättsliga situationer potentiellt berörs av de frågor som ställts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Randstad Italia, C‑497/20, EU:C:2021:1037, punkt 39).

27

Med hänsyn till tolkningsfrågans art och betydelse beslutade domstolens ordförande dock att förevarande mål skulle avgöras med förtur i enlighet med artikel 53.3 i rättegångsreglerna.

28

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, jämförd med artiklarna 3, 4 och 35 i stadgan, ska tolkas på så sätt att i fall där en verkställande rättslig myndighet i ett mål om verkställighet av en europeisk arresteringsorder har att besluta om överlämnande av en person som lider av en allvarlig kronisk och potentiellt obotlig sjukdom och myndigheten i samband med detta anser att överlämnandet skulle kunna medföra en risk för att denna person drabbas av en allvarlig hälsoskada, så ska den begära att den utfärdande rättsliga myndigheten lämnar uppgifter som gör det möjligt att undanröja en sådan risk och är skyldig att vägra att verkställa överlämnandet om den inte inom rimlig tid erhåller de försäkringar som krävs för att undanröja denna risk.

29

EU-domstolen vill inledningsvis påpeka följande. Den omständigheten att den hänskjutande domstolen formellt sett har begränsat sin fråga – vad gäller rambeslut 2002/584 – till att avse tolkningen av artikel 1.3 i rambeslutet utgör inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågan eller inte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 1990, SARPP, C‑241/89, EU:C:1990:459, punkt 8, och dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl., C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 22).

30

Efter denna inledande precisering ska det erinras om att både principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna och principen om ömsesidigt erkännande – vilken i sin tur bygger på ett inbördes förtroende mellan medlemsstaterna – har en grundläggande betydelse inom unionsrätten, eftersom dessa principer gör det möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser. Närmare bestämt innebär principen om ömsesidigt förtroende, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, att var och en av medlemsstaterna, utom i undantagsfall, ska utgå ifrån att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten (dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som har inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 40, och dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 93).

31

När medlemsstaterna tillämpar unionsrätten kan de således, enligt unionsrätten, vara skyldiga att presumera att de andra medlemsstaterna iakttar de grundläggande rättigheterna, vilket innebär att medlemsstaterna inte bara är förhindrade att kräva att en annan medlemsstat tillämpar en högre nivå på skyddet för de grundläggande rättigheterna än den som säkerställs genom unionsrätten, utan även – utom i undantagsfall – att kontrollera huruvida denna andra medlemsstat i ett enskilt fall verkligen har iakttagit de grundläggande rättigheter som Europeiska unionen skyddar (yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 192, och dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 94).

32

Genom rambeslut 2002/584 inrättas ett förenklat och effektivare system för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott. Syftet med detta är att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet, vilket i sin tur syftar till att uppnå målet för Europeiska unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna (dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

33

Principen om ömsesidigt erkännande, som enligt skäl 6 i rambeslut 2002/584 utgör en ”hörnsten” i det straffrättsliga samarbetet, kommer till uttryck i artikel 1.2 i rambeslutet, varigenom det instiftas en regel om att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder på grundval av denna princip och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet (dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

34

Det nu sagda innebär följande. För det första får de verkställande rättsliga myndigheterna endast vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder av de skäl som följer av rambeslut 2002/584, såsom detta har tolkats av EU-domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 69–73). För det andra är huvudregeln att en europeisk arresteringsorder ska verkställas, medan möjligheten att vägra verkställighet är utformad som ett undantag som ska tolkas restriktivt (dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

35

I rambeslutet föreskrivs dock inte att de verkställande rättsliga myndigheterna får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder enbart av det skälet att den eftersökta personen lider av en allvarlig kronisk och eventuellt obotlig sjukdom. Med hänsyn till principen om ömsesidigt förtroende, som ligger till grund för området med frihet, säkerhet och rättvisa, finns det nämligen en presumtion för att den vård och behandling som erbjuds i medlemsstaterna för bland annat sådana sjukdomar är lämplig (se, analogt, dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl., C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 70), oavsett om detta sker på en kriminalvårdsanstalt eller inom ramen för alternativa sätt att omhänderta den eftersökta personen som står till förfogande för de rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten.

36

Det framgår emellertid av artikel 23.4 i rambeslut 2002/584 att en verkställande rättslig myndighet i undantagsfall, som till exempel vid uppenbar fara för den eftersökta personens liv eller hälsa, har rätt att tillfälligt skjuta upp överlämnandet.

37

En verkställande rättslig myndighet har följaktligen rätt att tillfälligt skjuta upp överlämnandet av den eftersökta personen, om det på grundval av objektiva uppgifter, såsom läkarintyg eller sakkunnigutlåtanden, finns synnerliga skäl att anta att verkställigheten av arresteringsordern uppenbart riskerar att äventyra den eftersökta personens hälsa, till exempel på grund av att denne drabbas av en sjukdom eller ett tillfälligt tillstånd av ohälsa före den planerade tidpunkten för överlämnandet.

38

Myndigheten måste dock använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning med iakttagande av artikel 4 i stadgan, som bland annat innehåller ett förbud mot omänsklig och förnedrande behandling. Detta förbud är absolut, eftersom det är nära förknippat med respekten för människans värdighet enligt artikel 1 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 85, och dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis, C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 57).

39

I detta avseende kan det inte uteslutas att överlämnandet av en allvarligt sjuk person kan utsätta denne för en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling, i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, på grund av eller, under vissa omständigheter, oberoende av kvaliteten på den vård som finns tillgänglig i den utfärdande medlemsstaten (se, analogt, dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl., C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 73).

40

För att en behandling ska omfattas av nämnda bestämmelse måste den emellertid uppnå en lägsta allvarlighetsgrad som går utöver vad som oundgängligen är förenat med det lidande som frihetsberövandet medför (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern), C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 90).

41

Så skulle vara fallet vid ett överlämnade av en allvarligt sjuk person där det finns en risk för en nära förestående död eller synnerliga skäl att anta att personen – även om det inte finns en omedelbar dödsrisk – under de aktuella omständigheterna skulle utsättas för en verklig risk för en allvarlig, snabb och irreversibel försämring av hälsotillståndet eller en kraftigt minskad förväntad livslängd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2022Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), C‑69/21, EU:C:2022:913, punkterna 63 och 66).

42

Det nu sagda innebär följande. I ett fall där den verkställande rättsliga myndigheten, mot bakgrund av de objektiva uppgifter som den förfogar över, har grundad anledning att anta att ett överlämnande av en allvarligt sjuk eftersökt person skulle utsätta personen för en verklig risk för en kraftigt minskad förväntad livslängd eller en snabb, allvarlig och irreversibel försämring av hälsotillståndet, så är denna myndighet enligt artikel 4 i stadgan skyldig att använda sig av den möjlighet som föreskrivs i artikel 23.4 i rambeslut 2002/584 och besluta att överlämnandet ska skjutas upp.

43

Det ska i detta avseende tilläggas att rambeslutet, särskilt artikel 23.4, ska tolkas på ett sätt som inte undergräver effektiviteten i systemet för rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna i vilket den europeiska arresteringsordern, såsom den utformats av unionslagstiftaren, utgör en väsentlig del (dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstolen som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

44

Detta gäller i än högre grad eftersom systemet med en europeisk arresteringsorder också syftar till att förhindra att en eftersökt person som befinner sig i ett annat land än det där denne misstänks ha begått ett brott undgår straff (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2020, Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet), C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:1033, punkt 62).

45

Det är mot denna bakgrund som EU-domstolen har slagit fast att den i artikel 4.3 första stycket FEU föreskrivna skyldigheten till lojalt samarbete ska vara styrande vid dialogen mellan de verkställande rättsliga myndigheterna och de utfärdande rättsliga myndigheterna, bland annat för att säkerställa att systemet med den europeiska arresteringsordern inte förlamas. Enligt principen om lojalt samarbete ska medlemsstaterna bland annat respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen (dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som upprättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

46

För att ett effektivt straffrättsligt samarbete ska kunna säkerställas gäller således att de utfärdande och verkställande rättsliga myndigheterna är skyldiga att fullt ut använda sig av de rättsliga verktyg som rambeslut 2002/584 tillhandahåller, så att det ömsesidiga förtroende som utgör grunden för detta samarbete främjas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som upprättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

47

Det nu sagda innebär följande. I ett fall som det som anges i punkt 42 ovan, där den verkställande rättsliga myndigheten undantagsvis beslutar att tillfälligt skjuta upp överlämnandet av den eftersökta personen med stöd av artikel 23.4 i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 4 i stadgan, så ska den begära att den utfärdande rättsliga myndigheten lämnar alla uppgifter som krävs för att det ska kunna säkerställas att det sätt som den lagföring som avses med den europeiska arresteringsordern kommer att ske eller förutsättningarna för ett eventuellt frihetsberövande av den eftersökta personen gör det möjligt att undanröja den risk som avses i nämnda punkt (se, analogt, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 95).

48

Om sådana garantier lämnas av den utfärdande rättsliga myndigheten, följer det av artikel 23.4 att den europeiska arresteringsordern ska verkställas. Enligt den bestämmelsen ska den verkställande rättsliga myndigheten omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta och i samråd med denna fastställa en ny tidpunkt för överlämnandet.

49

I detta avseende vill EU-domstolen påpeka följande. Den omständigheten att den extremt allvarliga sjukdom som den eftersökta personen lider av är kronisk och eventuellt långvarig utesluter likväl inte att den verkställande rättsliga myndighet som har beslutat att skjuta upp överlämnandet av denna person får försäkringar från den utfärdande medlemsstaten om att lämplig behandling eller vård av denna sjukdom kommer att ges i denna medlemsstat, antingen på en kriminalvårdsanstalt eller inom ramen för alternativa sätt att omhänderta den eftersökta personen som står till förfogande för de rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten.

50

Det kan emellertid inte uteslutas att den verkställande rättsliga myndigheten – i undantagsfall, mot bakgrund av uppgifter som den utfärdande rättsliga myndigheten lämnat och andra uppgifter som den har tillgång till – kommer fram till dels att det finns grundad anledning att anta att den eftersökta personen vid ett överlämnande löper en risk som den i punkt 42 ovan angivna, dels att denna risk inte kan undanröjas inom rimlig tid.

51

För det första utgör ju artikel 23.4 i rambeslut 2002/584 ett undantag från den verkställande rättsliga myndighetens skyldighet enligt artikel 23.1 i rambeslutet att säkerställa att den eftersökta personen överlämnas så snart som möjligt. Det skulle således strida både mot ordalydelsen i artikel 23.4 i rambeslutet – där det talas om att överlämnandet får skjutas upp ”tillfälligt” – och den allmänna systematiken i denna artikel att ge en verkställande rättslig myndighet rätt skjuta upp överlämnandet av en eftersökt person under avsevärd tid, eller till och med på obestämd tid, i syfte att förhindra att en sådan risk förverkligas. I ett sådant fall skulle det för övrigt kunna bli så att den eftersökta personen fortsatte att omfattas av den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot honom eller henne och av de tvångsåtgärder som eventuellt beslutats av den verkställande medlemsstaten, trots att det inte finns några realistiska utsikter att personen kommer att överlämnas till den utfärdande medlemsstaten.

52

För det andra ska det, i ett fall som det i punkt 50 ovan angivna, även tas hänsyn till artikel 1.3 i rambeslut 2002/584. Enligt denna bestämmelse kan förekomsten av en risk för åsidosättande av grundläggande rättigheter ge den verkställande rättsliga myndigheten rätt att i undantagsfall och efter lämplig prövning avstå från att verkställa en europeisk arresteringsorder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

53

I ett sådant fall gäller enligt artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 – tolkad mot bakgrund av artikel 4 i stadgan – att den verkställande rättsliga myndigheten inte får verkställa den europeiska arresteringsordern (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 104, och, analogt, dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi, C‑241/15, EU:C:2016:385, punkt 66).

54

Under dessa omständigheter är det inte nödvändigt att tolka artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 mot bakgrund av artiklarna 3 och 35 i stadgan.

55

Av det ovan anförda följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artikel 1.3 och artikel 23.4 i rambeslut 2002/584, jämförda med artikel 4 i stadgan, ska tolkas på följande sätt:

56

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artiklarna 1.3 och 23.4 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, jämförda med artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

ska tolkas på följande sätt: