–

Europeiska kommissionen, genom P. Messina, K. Simonsson och G. Tolstoy, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 (EUT L 102, 2006, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 165/2014 av den 4 februari 2014 (EUT L 60, 2014, s. 1) (nedan kallad förordning nr 561/2006).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan AI och Åklagarmyndigheten (Sverige) angående en överträdelse av bestämmelserna om användning av färdskrivare.

3

Skäl 17 i förordning nr 561/2006 har följande lydelse:

”Denna förordning syftar till att förbättra de sociala förhållandena för anställda som omfattas av förordningen, liksom till att förbättra den allmänna trafiksäkerheten. Detta uppnås huvudsakligen genom bestämmelser i vilka det anges en maximal körtid per dag, per vecka och per period om två på varandra följande veckor, samt genom en bestämmelse enligt vilken föraren är skyldig att ha en normal veckovila minst en gång per två på varandra följande veckor samt bestämmelser i vilka det anges att en dygnsvila under inga omständigheter får vara kortare än nio timmars sammanhängande viloperiod. …”

4

Enligt artikel 1 i denna förordning fastställs i förordningen ”[i] syfte att harmonisera konkurrensvillkoren mellan olika landtransportsätt, i synnerhet inom vägtransportsektorn, och förbättra arbetsförhållandena och trafiksäkerheten, … bestämmelser om körtider, raster och viloperioder för förare som utför person- och godstransporter på väg”. Den ”syftar dessutom till att främja bättre övervakning och tillsyn i medlemsstaterna samt förbättrade arbetsmetoder inom vägtransportsektorn”.

5

I artikel 2.1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”Denna förordning skall tillämpas på vägtransporter av

6

I artikel 3 i samma förordning föreskrivs följande:

”Denna förordning skall inte tillämpas på vägtransporter med

…

…”

7

I artikel 4 i förordning nr 561/2006 föreskrivs följande:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…

…”

8

Artikel 1.1 i förordning nr 165/2014 om färdskrivare vid vägtransporter har följande lydelse:

”I denna förordning fastställs skyldigheter och krav i samband med konstruktion, installation, användning, provning och kontroll av färdskrivare som används vid vägtransporter, i syfte att kontrollera efterlevnaden av förordning (EG) nr 561/2006 …”

9

Artikel 3 i förordning nr 165/2014 har rubriken ”Tillämpningsområde”. I punkt 1 i denna artikel anges följande:

”Färdskrivare ska vara installerade och användas i fordon som är registrerade i en medlemsstat och som används för transporter på väg av passagerare eller gods och som omfattas av förordning (EG) nr 561/2006.”

10

Artikel 23 i förordning nr 165/2014 har rubriken ”Besiktning av färdskrivare”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

”Färdskrivare ska besiktigas regelbundet av godkända verkstäder. Regelbunden besiktning ska göras minst vartannat år.”

11

9 kap. 6 § förordningen (2004:865), om kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m. har följande lydelse:

”Till penningböter döms den förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder en färdskrivare som inte har besiktigats i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 23.1 förordning (EU) nr 165/2014.”

12

I samband med en poliskontroll den 4 april 2019 konstaterades det att det fordon som kördes av AI, som var registrerat i Sverige, var utrustat med en färdskrivare som inte hade besiktigats inom föreskriven tid. AI transporterade två snöskotrar i fordonets lastutrymme och uppgav att han var på väg till en snöskotertävling.

13

Genom dom av den 7 september 2020 dömde Sundsvalls tingsrätt AI för hastighetsöverträdelse, men frikände honom från åtalet för brottet att inte ha låtit besiktiga den färdskrivare som fordonet var utrustad med, såsom föreskrivs i 9 kap. 6 § förordning (2004:865). Nämnda domstol fann att fordonet, eftersom det endast hade sex platser för passagerare, inte omfattades av tillämpningsområdet för förordning nr 561/2006 enligt artikel 2.1 b i den sistnämnda förordningen.

14

Både AI och åklagarmyndigheten överklagade domen till Hovrätten för Nedre Norrland (Sundsvall, Sverige), vilken är den hänskjutande domstolen.

15

Åklagaren har anfört att fordonet på grund av sin vikt och på grund av att det används för transport av snöskotrar omfattas av förordning nr 561/2006 och därmed av kravet på att använda färdskrivare.

16

Enligt AI är detta emellertid inte fallet, eftersom fordonet inte används för vägtransport av gods i kommersiellt syfte. Han har gjort gällande att fordonet visserligen har ett lastutrymme där han ibland transporterar sina snöskotrar, men att det även har ett bostadsutrymme för hans och hans familjs personliga bruk under resor då de ägnar sig åt snöskoteråkning, och att fordonets huvudsakliga syfte är att utgöra tillfällig privat bostad.

17

Den hänskjutande domstolen har angett att det aktuella fordonet enligt det nationella vägtrafikregistret är registrerat som lastbil med fordonskod N3 och att karossen beskrivs enligt följande: ”Främre del av skåp försett med permanent bostadsinredning, bakre del lastutrymme”. Den hänskjutande domstolen har även uppgett att fordonet, som till sin kaross liknar en buss, har en angiven tjänstevikt om 17680 kg och en tillåten lastvikt om 5120 kg, är 3,6 m högt och 14,7 meter långt.

18

Eftersom det aktuella fordonet har ett lastutrymme som kan användas för vägtransporter av gods och eftersom fordonets högsta tillåtna vikt överskrider 3,5 ton anser den hänskjutande domstolen att fordonet omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 561/2006, i enlighet med artikel 2.1 a i den förordningen. Den hänskjutande domstolen frågar sig emellertid hur begreppet ”vägtransporter av gods” i denna bestämmelse ska tolkas och den frågar sig särskilt huruvida det aktuella fordonets huvudsakliga syfte eller faktiska användning, dess kapacitet att frakta gods och dess registrering i det nationella vägtrafikregistret är omständigheter som är relevanta för att tolka detta begrepp.

19

Den hänskjutande domstolen anser att artikel 2.1 a i förordning nr 561/2006 framför allt avser vägtransporter av gods som utförs inom ramen för en näringsverksamhet. Den anser att denna tolkning vinner stöd av målen med förordningen, som är att harmonisera konkurrensvillkoren inom vägtransportsektorn samt att förbättra arbetsförhållandena och trafiksäkerheten.

20

Den hänskjutande domstolen har emellertid, med hänvisning till domen av den 3 oktober 2013, Lundberg (C‑317/12, EU:C:2013:631), påpekat att transport som utförs med tunga fordon som uteslutande används av privatpersoner i deras hobby- eller fritidsverksamhet utan samband med någon näringsverksamhet knappast kan anses äventyra målen att harmonisera konkurrensvillkoren inom vägsektorn och att förbättra arbetsförhållandena. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida det står i proportion till dessa mål att tillämpa bestämmelserna om körtider, raster och viloperioder i förordning nr 561/2006 på sådana fordon.

21

Mot denna bakgrund beslutade Hovrätten för Nedre Norrland (Sundsvall, Sverige) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

22

EU-domstolen erinrar inledningsvis om att den, för att kunna ge ett användbart svar till den hänskjutande domstolen, kan behöva ta hänsyn till unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sina frågor, genom att i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 1990, SARPP, C‑241/89, EU:C:1990:459, punkt 8, och dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania, C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 36).

23

För att avgöra huruvida en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 561/2006, ska det i förevarande fall prövas inte bara huruvida villkoren i artikel 2.1 a i förordningen är uppfyllda, utan även huruvida villkoren i artikel 3 h i förordningen inte är uppfyllda.

24

Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt sina frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 2.1 a i förordning nr 561/2006, jämförd med artikel 3 h i samma förordning, ska tolkas så, att begreppet ”vägtransporter av gods”, i den mening som avses i den förstnämnda bestämmelsen, omfattar vägtransport som utförs av ett fordon vars högsta tillåtna vikt, i den mening som avses i artikel 4 m i nämnda förordning, överstiger 7,5 ton, och detta även när fordonet är inrett för att användas dels som tillfällig privat bostad, dels som lastutrymme för icke-kommersiell transport av gods, i förekommande fall med beaktande av detta fordons lastkapacitet och den kategori i vilken fordonet registrerats i det nationella vägtrafikregistret.

25

Det framgår av lydelsen av artiklarna 2.1 a och 4 a i förordning nr 561/2006 att förordningen ska tillämpas på vägtransporter av gods som utförs med fordon, vars högsta tillåtna vikt, inklusive släpvagn eller påhängsvagn, överstiger 3,5 ton.

26

Begreppet ”vägtransport” definieras i artikel 4 a i förordningen som ”all körning helt eller delvis på en för allmän trafik upplåten väg med ett lastat eller olastat fordon som används för transport av personer eller gods”. Begreppet ”högsta tillåtna vikt” definieras i artikel 4 m i förordningen som ”högsta tillåtna vikt för ett körklart och fullt lastat fordon”.

27

Eftersom definitionen av begreppet ”vägtransport” hänvisar till ”all körning” kan lydelsen av artikel 2.1 a i förordning nr 561/2006, jämförd med artikel 4 a i samma förordning, inte utesluta vägtransport av gods för icke-kommersiella ändamål från förordningens tillämpningsområde.

28

Denna bokstavstolkning stöds av det sammanhang i vilket artikel 2.1 a i förordning nr 561/2006 ingår. Genom artikel 3 h i förordningen undantas nämligen vägtransporter som utförs med fordon ”med en högsta tillåtna vikt som inte överstiger 7,5 ton, vilka används för icke-kommersiell transport av gods” uttryckligen från förordningens tillämpningsområde. Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 39 i sitt förslag till avgörande följer det av en jämförelse mellan denna bestämmelse och artikel 2.1 a i nämnda förordning att icke-kommersiell vägtransport av gods är undantagen från tillämpningsområdet för förordning nr 561/2006 endast om det berörda fordonets högsta tillåtna vikt inte överstiger 7,5 ton.

29

Omvänt gäller att icke-kommersiell vägtransport av gods, enligt dessa två bestämmelser sammantagna, omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 561/2006 när det aktuella fordonets högsta tillåtna vikt överstiger 7,5 ton, och transporten ska då utföras med iakttagande av de bestämmelser om körtider, raster och viloperioder för föraren som fastställs i nämnda förordning samt de skyldigheter och krav avseende installation, användning och besiktning av färdskrivare som följer av förordning nr 165/2014.

30

Konstaterandet i föregående punkt påverkas inte av den omständigheten att ett fordon, såsom det som är aktuellt i det nationella målet, är inrett för att användas dels som tillfällig privat bostad, dels som lastutrymme för icke-kommersiell transport av gods.

31

När det gäller vägtransport av gods bestäms nämligen tillämpningsområdet för förordning nr 561/2006, enligt såväl artikel 2.1 a som artikel 3 h i denna förordning, av det berörda fordonets ”högsta tillåtna vikt”, utan att det förhållandet att fordonet inretts såsom anges i föregående punkt, fordonets lastkapacitet eller den kategori i vilken det är registrerat i det nationella vägtrafikregistret är relevanta i detta hänseende.

32

Denna tolkning stöds även av de mål som eftersträvas med förordning nr 561/2006, bland annat att förbättra trafiksäkerheten och att främja en bättre övervakning och tillsyn i medlemsstaterna av de bestämmelser som avses i artikel 1 i förordningen, jämförd med skäl 17 i förordningen. Förverkligandet av dessa mål skulle nämligen äventyras om det förhöll sig så att fordon, vars högsta tillåtna vikt överstiger 7,5 ton, inte omfattas av de skyldigheter i fråga om trafiksäkerhet som föreskrivs i nämnda förordning om de används som tillfällig privatbostad och som lastutrymme för icke-kommersiell transport av gods.

33

Det ska tilläggas att de eventuella olägenheter som följer av de skyldigheter som gäller på grund av att ett fordon vars ”högsta tillåtna vikt”, i den mening som avses i artikel 4 m i förordning nr 561/2006, överstiger 7,5 ton omfattas av denna förordning, även när fordonet används för vägtransporter av gods för icke-kommersiella ändamål, inte framstår som oproportionerliga i förhållande till målet att förbättra trafiksäkerheten. Detta mål kan nämligen inte begränsas till att avse vägtransporter av gods i kommersiellt syfte. Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 47 i sitt förslag till avgörande skulle målet att förbättra trafiksäkerheten, som unionslagstiftaren hade för avsikt att förverkliga när den antog förordning nr 561/2006, äventyras om alla vägtransporter av gods för icke-kommersiella ändamål skulle uteslutas från tillämpningsområdet för förordningen.

34

Detsamma gäller målet att, i enlighet med artikel 1 i förordning nr 561/2006, främja bättre övervakning och tillsyn i medlemsstaterna av de regler som fastställs i denna förordning och i förordning nr 165/2014.

35

Mot bakgrund av dessa överväganden ska de frågor som ställts besvaras enligt följande. Artikel 2.1 a i förordning nr 561/2006, jämförd med artikel 3 h i samma förordning, ska tolkas så, att begreppet ”vägtransport av gods”, i den mening som avses i den förstnämnda bestämmelsen, omfattar vägtransport som utförs med ett fordon vars högsta tillåtna vikt, i den mening som avses i artikel 4 m i nämnda förordning, överstiger 7,5 ton, och detta även när fordonet är inrett för att användas dels som tillfällig privat bostad, dels som lastutrymme för icke-kommersiell transport av gods. Fordonets lastkapacitet och den kategori i vilken det registrerats i det nationella vägtrafikregistret saknar betydelse i detta hänseende.

36

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artikel 2.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 165/2014 av den 4 februari 2014, jämförd med artikel 3 h i förordning nr 561/2006, i dess ändrade lydelse,

ska tolkas så,

att begreppet ”vägtransporter av gods”, i den mening som avses i den förstnämnda bestämmelsen, omfattar vägtransport som utförs med ett fordon vars högsta tillåtna vikt, i den mening som avses i artikel 4 m i förordning nr 561/2006, i ändrad lydelse, överstiger 7,5 ton, och detta även när fordonet är inrett för att användas dels som tillfällig privat bostad, dels som lastutrymme för icke-kommersiell transport av gods. Fordonets lastkapacitet och den kategori i vilken det registrerats i det nationella vägtrafikregistret saknar betydelse i detta hänseende.