–

GV, genom D. Shortall, SC, P. Brazil, BL, och S. Kirwan, solicitor,

–

Chief Appeals Officer, Social Welfare Appeals Office, Minister for Employment Affairs and Social Protection, Irland och Attorney General, genom M. Browne, Chief State Solicitor, A. Delaney och A. Joyce, i egenskap av ombud, biträdda av N.J. Travers, SC, och A. Carroll, BL,

–

Tjeckiens regering, av M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

–

Danmarks regering, genom M. Jespersen, C. Maertens, V. Pasternak Jørgensen, M. Søndahl Wolff och Y.T. Thyregod Kollberg, samtliga i egenskap av ombud,

–

Tysklands regering, genom J. Möller, R. Kanitz och N. Scheffel, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, av E. Montaguti och J. Tomkin, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7.1 d i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77 och rättelser i EUT L 229, 2004, s. 35, EUT L 197, 2005, s. 39, och EUT L 204, 2007, s. 28).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan GV och Chief Appeals Officer (Direktören för överklagandenämnden, Irland), Social Welfare Appeals Officer (Överklagandenämnden för socialt bistånd, Irland), Minister for Employment Affairs and Social Protection (Ministern för sysselsättning och social trygghet, Irland), Irland och Attorney General (Riksåklagaren, Irland), angående beviljande av bidrag till funktionshindrade till GV (nedan kallat bidraget till funktionshindrade).

3

Avdelning III i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelser i EUT L 200, 2004, s. 1, EUT L 201, 2005, s. 47, EUT L 204, 2007, s. 30 och EUT L 338, 2020, s. 13) (nedan kallad förordning nr 883/2004) innehåller ett kapitel 9, med rubriken ”Särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner”. I artikel 70 i detta kapitel har rubriken ”Allmän bestämmelse”. I den bestämmelsen föreskrivs följande:

”1.   Denna artikel skall tillämpas på de särskilda icke- avgiftsfinansierade kontantförmåner som utges enligt sådan lagstiftning som genom de personer som omfattas, mål och/eller villkor för berättigande har drag av både den lagstiftning om social trygghet som avses i artikel 3.1 och av socialt stöd.

2.   Vid tillämpningen av detta kapitel avses med ’särskilda icke- avgiftsfinansierade kontantförmåner’ sådana förmåner

…

…”

4

De ”särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner”, i den mening som avses i artikel 70.2 c i samma förordning, räknas upp i bilaga X till förordningen. I den bilagan anges med avseende på Irland att ”Bidrag till funktionshindrade (del 3 kapitel 10 i 2005 års konsoliderade lag om social trygghet)” ingår bland de särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmånerna.

5

Artikel 7.1 och 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (EUT L 141, 2011, s. 1) har följande lydelse:

”1.   En arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat får inom en annan medlemsstats territorium inte på grund av sin nationalitet behandlas annorlunda än landets egna arbetstagare i fråga om anställnings- och arbetsvillkor, speciellt vad avser lön, avskedande och, om arbetstagaren skulle bli arbetslös, återinsättande i arbete eller återanställning.

2.   Arbetstagaren ska åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare.”

6

Skälen 3 och 5 i direktiv 2004/38 har följande lydelse:

…

7

Artikel 2 i direktiv 2004/38 har rubriken ”Definitioner”. I artikel 2.2 c föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

8

Artikel 3 i direktivet har rubriken ”Förmånstagare”. I artikel 3.1 föreskrivs följande:

”Detta direktiv skall tillämpas på alla unionsmedborgare som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än den de själva är medborgare i samt på de familjemedlemmar enligt definitionen i artikel 2.2 som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren.”

9

Kapitel III i direktiv 2004/38 har rubriken ”Uppehållsrätt” och omfattar artiklarna 7–14 i direktivet.

10

Artikel 7 har rubriken ”Uppehållsrätt för längre tid än tre månader”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Varje unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än tre månader om den berörda personen

11

Artikel 14 i direktivet har rubriken ”Bibehållen uppehållsrätt”. I artikel 14.2 föreskrivs följande:

”Unionsmedborgare och deras familjemedlemmar skall ha uppehållsrätt enligt artiklarna 7, 12 och 13 så länge de uppfyller villkoren i dessa artiklar.

I särskilda fall då det finns rimliga tvivel på huruvida en unionsmedborgare eller dennes familjemedlemmar uppfyller kraven i artiklarna 7, 12 och 13 får medlemsstaterna kontrollera att dessa krav är uppfyllda. Denna kontroll skall inte genomföras systematiskt.”

12

I artikel 16.1 i direktivet, som ingår i kapitel IV med rubriken ”Permanent uppehållsrätt”, föreskrivs följande:

”Unionsmedborgare som har uppehållit sig lagligt under en fortlöpande period av fem år i den mottagande medlemsstaten skall ha permanent uppehållsrätt där. Denna rätt skall inte vara underkastad villkoren i kapitel III.”

13

Den irländska lagstiftning som syftar till att införliva direktiv 2004/38 återfinns i European Communities (Free Movement of Persons) Regulations 2015 (förordning om Europeiska gemenskaperna (fri rörlighet för personer) av år 2015), vilken från och med den 1 februari 2016 ersatte European Communities (Free Movement of Persons) (no 2) Regulations 2006 (förordning om Europeiska gemenskaperna (fri rörlighet för personer) (nr 2) av år 2006) av den 18 december 2006 (nedan kallade 2015 års Regulations).

14

I regulation 3.5 b i 2015 års Regulations definieras ”berättigad familjemedlem till unionsmedborgaren” på följande sätt:

15

Rätten att uppehålla sig i Irland föreskrivs i regulation 6 i 2015 års Regulations. I regulation 6.3 a föreskrivs följande:

”En unionsmedborgare får uppehålla sig i landet under längre tid än tre månader

16

I regulation 11.1 anges villkoren för bibehållen uppehållsrätt i Irland. I denna bestämmelse föreskrivs följande:

”En person som uppehåller sig i landet i enlighet med regulation 6, 9 eller 10 ska ha rätt att fortsätta att uppehålla sig i landet så länge som han eller hon uppfyller den aktuella bestämmelsen i ifrågavarande regulation och inte blir en orimlig belastning för landets sociala biståndssystem.”

17

I sections 210.1 och 210.9 i Social Welfare Consolidation Act 2005 (2005 års konsoliderade lag om social trygghet) (nedan kallad 2005 års lag) föreskrivs följande:

”1.   Om inte annat följer av bestämmelserna i denna lag ska ett bidrag (nedan kallat bidrag till funktionshindrade) betalas ut till en person som

…

9.   En person har inte rätt till bidrag till funktionshindrade enligt denna section, såvida vederbörande inte stadigvarande vistas inom statens territorium.”

18

I sections 246.1 och 246.5 i 2005 års lag föreskrivs följande:

”1.   Ett krav i respektive bestämmelse som anges i subsection 3, enligt vilket en person måste stadigvarande vistas inom statens territorium, innebär att

…

5.   Utan att det påverkar tillämpningen av subsections 1–4 och med förbehåll för subsection 9 ska en person som saknar uppehållsrätt i landet inte anses vistas stadigvarande inom statens territorium i den mening som avses i denna lag.

…”

19

GV är medborgare i Rumänien och mor till AC. AC är också medborgare i Rumänien. AC arbetar och är bosatt i Irland. AC är även naturaliserad irländsk medborgare.

20

Under perioden 2009–2016 vistades GV vid flera tillfällen i Irland och återvände efter varje tillfälle till Rumänien eller Spanien. Hon var dessutom ekonomiskt beroende av sin dotter för sin försörjning och dottern skickade regelbundet pengar till henne.

21

Sedan år 2017 har GV bott i Irland tillsammans med sin dotter. Den 28 september 2017 ansökte GV med stöd av 2005 års lag om bidrag till funktionshindrade på grund av att hennes hälsotillstånd hade försämrats till följd av ledgångsreumatism.

22

Den hänskjutande domstolen har preciserat att detta bidrag, vars syfte är att skydda mottagarna mot att hamna i fattigdom, utgör ett socialt bistånd som betalas ut utan att den berörda personen har behövt betala socialförsäkringsavgifter. Det framgår dessutom av beslutet om hänskjutande att den berörda personen måste uppfylla vissa villkor för att kunna beviljas nämnda bidrag, nämligen villkor avseende ålder, funktionshinder och tillgångar. Dessutom får enligt irländsk rätt bidraget inte utbetalas till en person som inte vistas stadigvarande i Irland, såsom i det fallet att en person saknar uppehållsrätt i denna medlemsstat. Slutligen har den hänskjutande domstolen erinrat om att bidraget till funktionshindrade utgör en ”särskild icke-avgiftsfinansierad kontantförmån”, i den mening som avses i förordning nr 883/2004.

23

GV:s ansökan om bidrag till funktionshindrade avslogs genom beslut av den 27 februari 2018. Även GV:s överklagande av detta beslut avslogs genom beslut av den 12 februari 2019. Skälet till att såväl ansökan som överklagandet avslogs var att GV inte hade uppehållsrätt i Irland.

24

Till följd av en ansökan som ingavs av en icke-statlig organisation för GV:s räkning, omprövades avslagsbeslutet av den 12 februari 2019. Genom beslut av den 2 juli 2019 slog Appeals Officer (tjänsteman med ansvar för överklaganden, Irland) fast att GV, i egenskap av underhållsberättigad släkting i rakt uppstigande led till en unionsmedborgare som är arbetstagare i Irland, hade uppehållsrätt men inte rätt till socialt bistånd.

25

En ansökan om omprövning lämnades in till direktören för överklagandenämnden. Denne fastställde genom beslut av den 23 juli 2019 att GV inte hade rätt till bidrag till funktionshindrade, eftersom hon enligt regulation 11.1 i 2015 års Regulation skulle bli en orimlig belastning för det nationella sociala biståndssystemet om hon beviljades detta bidrag och att hon därigenom förlorade sin uppehållsrätt.

26

GV överklagade detta beslut till High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland). Genom dom av den 29 maj 2020 upphävde nämnda domstol beslutet av den 23 juli 2019. Den domstolen ansåg att i synnerhet regulation 11.1 i 2015 års Regulations strider mot direktiv 2004/38, såvitt det i den bestämmelsen uppställs som villkor för att en familjemedlem till en irländsk medborgare, såsom GV, ska ha uppehållsrätt att den familjemedlemmen inte får bli en orimlig belastning för landets sociala biståndssystem. Den domstolen ansåg dessutom att om det är utrett, vid den tidpunkt då familjemedlemmen ansluter sig till den aktuella unionsmedborgaren, att familjemedlemmen är beroende av unionsmedborgaren för sin försörjning, kan det inte krävas att familjemedlemmen fortsatt ska vara beroende av unionsmedborgaren för sin försörjning för att bibehålla sin uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten.

27

Direktören för överklagandenämnden och ministern för sysselsättning och social trygghet överklagade den domen till Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland), som är hänskjutande domstol.

28

Det framgår av beslutet om hänskjutande att enligt ministern för sysselsättning och socialt trygghet innefattar begreppet familjemedlem, i den mening som avses i artikel 2.2 d i direktiv 2004/38, ett krav på att familjemedlemmen förblir underhållsberättigad i förhållande till den berörda unionsmedborgaren så länge som den härledda uppehållsrätten åberopas. När familjemedlemmen inte längre är beroende av unionsmedborgaren för sin försörjning, bland annat till följd av utbetalningen av socialt bistånd såsom bidraget till funktionshindrade, har denne inte längre sådan uppehållsrätt. Utbetalningen av det sociala biståndet innebär nämligen att familjemedlemmen blir ekonomiskt beroende av den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem för sin försörjning. För det första, stöds en sådan tolkning enligt ministern av såväl lydelsen i denna bestämmelse som av lydelsen i artikel 14.2 i direktivet och, för det andra, motsägs den inte av EU-domstolens praxis.

29

Den hänskjutande domstolen har angett att GV däremot har gjort gällande att regulation 11.1 i 2015 års Regulations är rättsstridig, eftersom det i den bestämmelsen ställs upp ett villkor att personen i fråga inte ska bli en ”orimlig belastning för landets sociala biståndssystem” för att en familjemedlem till en unionsmedborgare som är arbetstagare, som har härledd uppehållsrätt på grund av att vederbörande är beroende av arbetstagaren för sin försörjning, ska få tillgång till socialt bistånd, trots att något sådant villkor inte finns i artikel 7 i direktiv 2004/38. Enligt GV har hennes ståndpunkt stöd i EU-domstolens praxis om begreppet ”beroendeställning”. De argument som framförts av ministern för sysselsättning och socialt trygghet innebär dessutom ett åsidosättande av GV:s rätt till likabehandling, vilken garanteras i artikel 24.1 i direktivet.

30

Court of Appeal (Appellationsdomstolen) beslutade under dessa omständigheter att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

31

Efter det att generaladvokaten hade föredragit sitt förslag till avgörande inkom motparterna i det nationella målet den 19 mars 2023 med en handling till domstolens kansli i vilken de i enlighet med artikel 83 i domstolens rättegångsregler begärde att den muntliga delen av förfarandet skulle återupptas.

32

Till stöd för sin begäran har motparterna i det nationella målet i huvudsak gjort gällande att generaladvokaten i sitt förslag till avgörande, genom att föreslå en vid tolkning av begreppet ”beroendeställning” i den mening som avses i artikel 2.2 d och artikel 7.1 d i direktiv 2004/38, det vill säga att anse att detta begrepp hänvisar till behovet av ”känslomässigt stöd” och följaktligen till behov som kan vara andra än materiella och i synnerhet ekonomiska, har överskridit gränserna för saken i det nationella målet och följaktligen föreslagit att domstolen ska döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita).

33

Frågan huruvida nämnda begrepp helt eller delvis kan omfatta ett känslomässigt beroendeförhållande har enligt dessa parter inte heller diskuterats under vare sig den skriftliga delen av förfarandet eller vid förhandlingen. Enligt dem ska målet således avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna eller de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

34

Domstolen erinrar om att generaladvokaterna enligt artikel 252 andra stycket FEUF vid offentliga domstolssessioner, fullständigt opartiskt och oavhängigt, ska lägga fram förslag till avgörande i mål som enligt stadgan för Europeiska unionens domstol kräver deras deltagande. Domstolen är inte bunden av vare sig förslaget till avgörande eller av den motivering som ligger till grund för förslaget (dom av den 12 maj 2022, Schneider Electric m.fl., C‑556/20, EU:C:2022:378, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

35

Domstolen har dessutom preciserat att den omständigheten att en av de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol inte delar generaladvokatens synsätt i förslaget till avgörande, oavsett vilka frågor som generaladvokaten tar ställning till i sitt förslag till avgörande, inte i sig kan utgöra ett tillräckligt skäl för att återuppta den muntliga delen av förfarandet (dom av den 12 maj 2022, Schneider Electric m.fl., C‑556/20, EU:C:2022:378, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

36

I enlighet med artikel 83 i rättegångsreglerna får domstolen visserligen, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna eller de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

37

Domstolen har emellertid i förevarande fall tillgång till samtliga uppgifter som den behöver för att kunna avgöra målet och förevarande mål ska inte avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats under det skriftliga och det muntliga förfarandet. Domstolen konstaterar att frågan om räckvidden av begreppet ”beroendeställning”, i den mening som avses i artikel 2.2 d och artikel 7.1 d i direktiv 2004/38, särskilt frågan huruvida ett känslomässigt beroendeförhållande innefattas i detta begrepp, diskuterades vid förhandlingen.

38

Begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet innehåller inte heller någon ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång.

39

Under dessa omständigheter finner domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, att det saknas skäl att besluta om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet.

40

Det ska inledningsvis påpekas att även om den hänskjutande domstolen formellt sett har begränsat sin fråga till att avse tolkningen av direktiv 2004/38, utgör denna omständighet inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågan eller inte (dom av den 14 november 2017, Lounes, C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

41

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att AC, som är rumänsk medborgare och dotter till GV, erhöll irländskt medborgarskap år 2016 genom naturalisation efter att ha utövat sin rätt till fri rörlighet genom att vara bosatt och arbeta i Irland.

42

Domstolen erinrar om att de eventuella rättigheter som enligt direktiv 2004/38 ges till de familjemedlemmar till en unionsmedborgare som själva är medborgare i en medlemsstat och som följer med eller ansluter sig unionsmedborgaren, är, utöver de fristående rättigheter som familjemedlemmarna kan ha enligt direktivet i kraft av att själva vara unionsmedborgare, härledda från de rättigheter som unionsmedborgaren har till följd av att denne har utövat sin rätt till fri rörlighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2017, Lounes, C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

43

I direktiv 2004/38 regleras emellertid endast villkoren för inresa och uppehåll för en unionsmedborgare i medlemsstater i vilka vederbörande inte är medborgare. Enligt en folkrättslig princip får en medlemsstat inte neka sina egna medborgare rätt att resa in i eller stanna inom det egna territoriet eller tillträde till detta. Dessa medborgare har således en ovillkorlig rätt att uppehålla sig där och direktivet reglerar därför inte villkoren för en unionsmedborgares vistelse i den medlemsstat där han eller hon är medborgare. Enligt den rättspraxis som det erinrats om i föregående punkt kan direktivet följaktligen inte heller ge unionsmedborgarens familjemedlemmar någon härledd uppehållsrätt i denna medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2017, Lounes, C‑165/16, EU:C:2017:862, punkterna 33 och 37 och där angiven rättspraxis).

44

Av det anförda följer att från och med den tidpunkt då AC naturaliserades i Irland reglerar direktiv 2004/38 i princip inte längre hennes uppehållsrätt i Irland eller den härledda uppehållsrätten för medlemmar i hennes familj, i den mening som avses i artikel 2.2 i direktivet, såsom GV.

45

Domstolen har emellertid slagit fast att situationen för en medborgare i en medlemsstat som har utövat sin rätt till fri rörlighet genom att resa till och lagligen uppehålla sig i en annan medlemsstat, inte kan likställas med en rent inhemsk situation enbart på grund av att personen i fråga under sin vistelse, utöver sitt ursprungliga medborgarskap, har förvärvat medborgarskap i den mottagande medlemsstaten. Domstolen har av detta dragit slutsatsen att den ändamålsenliga verkan av de rättigheter som unionsmedborgare ges enligt artikel 21.1 FEUF kräver att en unionsmedborgare i en sådan situation ska kunna fortsätta att åtnjuta de rättigheter som följer av denna bestämmelse i den mottagande medlemsstaten, efter det att vederbörande har förvärvat medborgarskap i den medlemsstaten, i förekommande utöver sitt ursprungliga medborgarskap, och i synnerhet att han eller hon ska kunna föra ett normalt familjeliv i den mottagande medlemsstaten tillsammans med sina familjemedlemmar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2017, Lounes, C‑165/16, EU:C:2017:862, punkterna 49, 52 och 53).

46

I artikel 21.1 FEUF föreskrivs en generell rättighet för samtliga unionsmedborgare att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier. Denna rättighet tar sig ett specifikt uttryck i artikel 45 FEUF om fri rörlighet för arbetstagare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 2021, MH och ILA (Pensionsrättigheter vid konkurs), C‑168/20, EU:C:2021:907, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

47

Av detta följer att den ändamålsenliga verkan av de rättigheter som arbetstagare i unionen ges enligt artikel 45.1 FEUF kräver att en familjemedlem till en unionsmedborgare – som förvärvat medborgarskap i den mottagande medlemsstaten efter att ha utövat sin rätt till fri rörlighet genom att uppehålla sig och arbeta i den staten – ska kunna beviljas härledd uppehållsrätt.

48

Villkoren för att bevilja en familjemedlem härledd uppehållsrätt får inte vara strängare än de villkor som föreskrivs i direktiv 2004/38 för att bevilja uppehållsrätt av samma slag till en familjemedlem till en unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet genom att bosätta sig i en annan medlemsstat än den i vilken han eller hon är medborgare. Även om direktiv 2004/38 inte omfattar en sådan situation som den som avses i punkt 45 i förevarande dom, ska det tillämpas analogt på den situationen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2017, Lounes, C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

49

Domstolen erinrar dessutom om att i artikel 45.2 FEUF föreskrivs att den fria rörligheten för arbetstagare innebär att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet ska avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor. På området för sociala förmåner tar sig den bestämmelsen konkret uttryck i artikel 7.2 i förordning nr 492/2011, i vilken det anges att en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat, inom en annan medlemsstats territorium, har rätt till samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, Jobcenter Krefeld, C‑181/19, EU:C:2020:794, punkterna 44 och 78).

50

Det följer emellertid, i tillämpliga delar, av den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 45 och 48 ovan att den omständigheten att en medborgare i en medlemsstat som begivit sig till och uppehållit sig i en annan medlemsstat senare – utöver sitt ursprungliga medborgarskap – förvärvar medborgarskap i den andra medlemsstaten, inte får innebära att vederbörande berövas rätten till likabehandling enligt artikel 45.2 FEUF, såsom denna rättighet är genomförd i artikel 7.2 i förordning nr 492/2011, eller att villkoren för att beviljas sociala förmåner blir strängare än dem som anges i sistnämnda bestämmelse.

51

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tolkningsfrågorna ska besvaras. Frågorna ska i detta sammanhang förstås så, att de avser tolkningen av artikel 45 FEUF, såsom den artikeln genomförts i sekundärrätten.

52

Det framgår av beslutet om hänskjutande att det är ostridigt att GV var en underhållsberättigad släkting i rakt uppstigande led till en arbetstagare som är unionsmedborgare (AC) – såväl vid den tidpunkt då GV anslöt sig till AC i den aktuella medlemsstaten som vid den tidpunkt då GV ansökte om bidrag till funktionshindrade. Ministern för sysselsättning och social trygghet anser emellertid att utbetalningen av detta bidrag till GV skulle innebära att hon inte längre försörjs av sin dotter, utan av Irlands sociala biståndssystem. Enligt ministern förlorar GV sin härledda uppehållsrätt enligt regulation 11.1 i 2015 års Regulations, eftersom hon inte längre uppfyller villkoret i artikel 2.2 d i direktiv 2004/38. I nämnda regulation 11.1 uppställs som villkor för bibehållande av härledd uppehållsrätt för en släkting i rakt uppstigande led bland annat att släktingen inte blir en orimlig belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem.

53

Mot denna bakgrund söker den hänskjutande domstolen med sina tolkningsfrågor i princip klarhet i huruvida artikel 45 FEUF, såsom den artikel genomförts i artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 jämförd med direktiv 2004/38, ska tolkas så, att den utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat som ger myndigheterna i den medlemsstaten möjlighet att avslå en ansökan om socialt bistånd från en släkting i rakt uppstigande led till en arbetstagare som är unionsmedborgare, som vid tidpunkten för ansökan om förmånen var underhållsberättigad i förhållande till unionsmedborgaren, och att till och med återkalla släktingens rätt att uppehålla sig för längre tid än tre månader, av det skälet att beviljandet av biståndet skulle innebära att familjemedlemmen inte längre försörjdes av den arbetstagare som är unionsmedborgare och därigenom blir en orimlig belastning för medlemsstatens sociala biståndssystem.

54

För det första framgår det i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 48 ovan av lydelsen i artikel 7.1 d i direktiv 2004/38, som ska tillämpas analogt, att en ”familjemedlem som följer med eller ansluter sig till en unionsmedborgare som uppfyller kraven i a, b eller c” i samma artikel 7 har rätt att uppehålla sig under en längre tid än tre månader.

55

Begreppet familjemedlem i artikel 7.1 d i direktiv 2004/38, som ska tillämpas analogt, definieras i artikel 2.2 i samma direktiv och innefattar enligt led d) bland annat ”underhållsberättigade släktingar i rakt uppstigande led”.

56

Det följer således av artikel 2.2 d och artikel 7.1 a och d i direktiv 2004/38 att släktingar i rakt uppstigande led till en arbetstagare som är unionsmedborgare har en härledd uppehållsrätt för en längre tid än tre månader, när de är ”underhållsberättigade” i förhållande till arbetstagaren.

57

Beträffande detta villkor har domstolen preciserat att det måste föreligga ett beroendeförhållande i det land från vilket familjemedlemmen i fråga anländer, vid den tidpunkt då han eller hon ansöker om att få ansluta sig till den unionsmedborgare i förhållande till vilken han eller hon är underhållsberättigad (dom av den 16 januari 2014, Reyes, C‑423/12, EU:C:2014:16, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

58

I det mål som avgjordes genom den dom som det hänvisas till i föregående punkt hade domstolen, såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 44 i sitt förslag till avgörande, ombetts att ta ställning till de villkor som måste vara uppfyllda vid den tidpunkt då den berörda personen ansöker om härledd uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten och inte till de villkor som måste vara uppfyllda av vederbörande för att bibehålla denna rätt.

59

I artikel 14 i direktiv 2004/38, med rubriken ”Bibehållen uppehållsrätt”, föreskrivs i punkt 2 första stycket att unionsmedborgare och deras familjemedlemmar ska ha uppehållsrätt enligt bland annat artikel 7 i direktivet så länge de uppfyller villkoren i den artikeln.

60

Det följer således av artikel 14.2 i direktiv 2004/38, jämförd med artikel 2.2 d och artikel 7.1 a och d i samma direktiv, att en släkting i rakt uppstigande led till en arbetstagare som är unionsmedborgare har härledd uppehållsrätt så länge han eller hon är underhållsberättigad i förhållande till arbetstagaren – fram till dess att släktingen efter att ha uppehållit sig lagligt under en fortlöpande period av fem år i den mottagande medlemsstaten kan få permanent uppehållsrätt enligt artikel 16.1 i direktiv 2004/38.

61

En sådan tolkning är förenlig med domstolens praxis, enligt vilken begreppet förmånstagare, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2004/38, innebär att denna ställning, trots att den redan tidigare har förvärvats, senare kan förloras om villkoren inte längre är uppfyllda. Detta gäller bland annat de villkor som anges i artikel 2.2 i direktivet, till vilka det hänvisas i artikel 3.1 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2019, Chenchooliah, C‑94/18, EU:C:2019:693, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

62

I förevarande fall är det ostridigt att GV var underhållsberättigad i förhållande till sin dotter AC, såväl vid tidpunkten då hon anslöt sig till henne som vid tidpunkten då hon ansökte om bidrag till funktionshindrade. Vid tidpunkten för denna ansökan uppfyllde GV således villkoret för härledd uppehållsrätt i enlighet med direktiv 2004/38, i egenskap av ”familjemedlem”.

63

Såsom framgår av punkterna 49 och 50 ovan har, för det andra, en arbetstagare som är unionsmedborgare enligt artikel 45.2 FEUF, såsom den artikeln genomförts i artikel 7.2 i förordning nr 492/2011, rätt till likabehandling. Detta gäller även i ett fall såsom AC:s, där hon under vistelsen i den mottagande medlemsstaten, utöver sitt ursprungliga medborgarskap, även förvärvat medborgarskap i den staten.

64

Beträffande begreppet ”sociala förmåner”, i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 492/2011, har domstolen preciserat att det omfattar samtliga förmåner, med eller utan anknytning till ett anställningsavtal, som normalt tillerkänns nationella arbetstagare huvudsakligen på grund av deras objektiva ställning som arbetstagare eller endast därför att de är bosatta i den medlemsstaten, och där dessa förmåners utsträckning till att omfatta även arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater således kan antas underlätta deras rörlighet inom unionen och därmed deras integration i den mottagande medlemsstaten (dom av den 6 oktober 2020, Jobcenter Krefeld, C‑181/19, EU:C:2020:794, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

65

Detta begrepp kan innefatta socialt bistånd som samtidigt omfattas av det specifika tillämpningsområdet för förordning nr 883/2004, såsom bidraget till funktionshindrade, vilket den hänskjutande domstolen har angett (se, analogt, dom av den 27 maj 1993, Schmid, C‑310/91, EU:C:1993:221, punkt17 och där angiven rättspraxis).

66

Domstolen påpekar dessutom att socialt bistånd, såsom ett bidrag till funktionshindrade som beviljas en släkting i rakt uppstigande led, utgör en ”social förmån”, i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 492/2011, för den migrerande arbetstagaren, då släktingen är underhållsberättigad, i den mening som avses i artikel 2.2 d i direktiv 2004/38, i förhållande till arbetstagaren (se, analogt, dom av den 18 juni 1987, Lebon, 316/85, EU:C:1987:302, punkterna 12 och 13). Den underhållsberättigade släktingen i rakt uppstigande led kan dessutom, i egenskap av indirekt förmånstagare till den rätt till likabehandling som tillkommer arbetstagaren, åberopa nämnda artikel 7.2 för att erhålla bidraget, när detta enligt nationell rätt beviljas direkt till sådana släktingar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 1992, Bernini, C‑3/90, EU:C:1992:89, punkt 26, och dom av den 14 december 2016, Bragança Linares Verruga m.fl., C‑238/15, EU:C:2016:949, punkt 40).

67

Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 106 i sitt förslag till avgörande, skulle en migrerande arbetstagare särbehandlas i strid med rätten till likabehandling om en släkting i rakt uppstigande led som är underhållsberättigad i förhållande till denne inte kunde beviljas sådant socialt bistånd som utgör en social förmån för arbetstagaren, vilken underhållsberättigade släktingar i rakt uppstigande led till arbetstagare som är medborgare i den mottagande medlemsstaten kan göra anspråk på.

68

Artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 skyddar således en migrerande arbetstagare och dennes familjemedlemmar, inbegripet dem som avses i artikel 2.2 d i direktiv 2004/38, mot den diskriminering som de skulle kunna utsättas för i den mottagande medlemsstaten.

69

Av detta följer att ställningen som ”underhållsberättigad” släkting i rakt uppstigande led, i den mening som avses i artikel 2.2 d i direktiv 2004/38, inte kan påverkas av att socialt bistånd beviljas i den mottagande medlemsstaten. Om domstolen beslutade annorlunda skulle detta nämligen innebära att beviljandet av ett sådant bistånd medförde att den berörda personen förlorade sin ställning som underhållsberättigad familjemedlem och motivera att vederbörande som en följd av detta fick biståndet indraget och till och med berövades sin uppehållsrätt. En sådan lösning skulle i praktiken innebära att det var förbjudet för den underhållsberättigade familjemedlemmen att ansöka om biståndet och skulle innebära en kränkning av den migrerande arbetstagarens rätt till likabehandling (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 1987, Lebon, 316/85, EU:C:1987:302, punkt 20).

70

Artikel 7.2 i förordning nr 492/2011, jämförd med artikel 2.2 d, artikel 7.1 a och d samt artikel 14.2 i direktiv 2004/38, bidrar således till förverkligandet av den målsättning som eftersträvas med denna förordning, nämligen att främja den fria rörligheten för arbetstagare, eftersom den gör det möjligt att skapa optimala villkor för att integrera familjemedlemmar till unionsmedborgare som har utnyttjat sin fria rörlighet och som har förvärvsarbetat i den mottagande medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, Jobcenter Krefeld, C‑181/19, EU:C:2020:794, punkt 51).

71

Det ska i detta hänseende understrykas att genom de skatter och avgifter som en migrerande arbetstagare betalar in till den mottagande medlemsstaten till följd av sitt arbete där, bidrar denne till finansieringen av den medlemsstatens socialpolitik och måste följaktligen kunna åtnjuta denna politiks förmåner på samma sätt som landets arbetstagare. Målsättningen att förhindra en orimlig ekonomisk belastning för den mottagande medlemsstaten kan följaktligen inte motivera att migrerande arbetstagare särbehandlas i förhållande till landets arbetstagare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2012, kommissionen/Nederländerna, C‑542/09, EU:C:2012:346, punkterna 66 och 69).

72

Mot bakgrund av det anförda ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande. Artikel 45 FEUF, såsom den artikeln genomförts i artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 jämförd med artikel 2.2 d, artikel 7.1 a och d samt artikel 14.2 i direktiv 2004/38, ska tolkas så, att den utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat som ger myndigheterna i den medlemsstaten möjlighet att avslå en ansökan om socialt bistånd från en släkting i rakt uppstigande led till en arbetstagare som är unionsmedborgare, som vid tidpunkten för ansökan om biståndet var underhållsberättigad i förhållande till unionsmedborgaren, och till och med att återkalla släktingens rätt att uppehålla sig för längre tid än tre månader, av det skälet att beviljandet av biståndet skulle innebära att familjemedlemmen inte längre försörjdes av den arbetstagare som är unionsmedborgare och att familjemedlemmen därigenom blir en orimlig belastning för medlemsstatens sociala biståndssystem.

73

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artikel 45 FEUF, såsom den artikeln genomförts i artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen jämförd med artikel 2.2 d, artikel 7.1 a och d samt artikel 14.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG,

ska tolkas så,

att den utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat som ger myndigheterna i den medlemsstaten möjlighet att avslå en ansökan om socialt bistånd från en släkting i rakt uppstigande led till en arbetstagare som är unionsmedborgare, som vid tidpunkten för ansökan om biståndet var underhållsberättigad i förhållande till unionsmedborgaren, och till och med att återkalla släktingens rätt att uppehålla sig för längre tid än tre månader, av det skälet att beviljandet av biståndet skulle innebära att familjemedlemmen inte längre försörjdes av den arbetstagare som är unionsmedborgare och att familjemedlemmen därigenom blir en orimlig belastning för medlemsstatens sociala biståndssystem.