–

OZ, genom sig själv,

–

Lyoness Europe AG, genom R. Boanţă, M. Doibani, I. Palenciuc, I. Postolachi och I. Stănciulescu, avocați,

–

Rumäniens regering, genom E. Gane och L. Liţu, båda i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G. Greco, avvocato dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom A. Boitos och N. Ruiz García, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 b i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan OZ och Lyoness Europe AG angående vissa villkor i de allmänna villkoren i ett avtal om anslutning till ett lojalitetsprogram som gör det möjligt att erhålla vissa ekonomiska förmåner vid förvärv av varor och tjänster från utomstående näringsidkare.

3

I femte, nionde och tionde skälen i direktiv 93/13 anges följande:

”Konsumenterna känner normalt inte till de andra medlemsländernas lagregler gällande avtal om försäljning av varor eller tillhandahållande av tjänster. Denna brist på kunskap kan få dem att avstå från direkta köp av varor eller tjänster i en annan medlemsstat.

För att underlätta upprättandet av den inre marknaden och skydda medborgaren i hans roll som konsument när han förvärvar varor och tjänster genom avtal för vilka lagar i andra medlemsländer än hans eget gäller är det väsentligt att eliminera oskäliga villkor från sådana avtal.

…

Konsumenterna kan skyddas bättre genom att enhetliga regler antas i fråga om oskäliga villkor. Dessa regler bör gälla alla avtal som sluts mellan näringsidkare och konsumenter. Detta direktiv skall därför inte göras tillämpligt på bland annat anställningsavtal, avtal om arvsrätt, avtal som gäller familjerättsliga rättigheter samt avtal om upprättande och organisation av bolag.”

4

Artikel 1.1 i direktivet har följande lydelse:

”Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.”

5

Artikel 2 i direktivet har följande lydelse:

”I detta direktiv avses med

…

6

Det föreskrivs i artikel 3.1 i samma direktiv att ”[e]tt avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten”.

7

I artikel 6 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.

2.   Medlemsstaterna skall, för de fall då avtalet har nära anknytning till medlemsstaternas territorium, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att konsumenterna inte förlorar det skydd som ges i detta direktiv på grund av att ett tredjelands lagstiftning väljs som tillämplig lag för avtalet.”

8

I skälen 7 och 25 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6) (nedan kallad Rom I‑förordningen) anges följande:

9

Artikel 3 i förordningen har rubriken ”Lagval genom avtal”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”På ett avtal tillämpas den lag som parterna har valt. …”

10

Artikel 6 i förordningen, med rubriken ”Konsumentavtal”, har följande lydelse:

”1.   Avtal som ingås av en fysisk person för ändamål som kan anses ligga utanför hans eller hennes näringsverksamhet (’konsumenten’), med en annan person som agerar inom ramen för sin näringsverksamhet (’näringsidkaren’), ska utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 5 och 7 vara underkastade lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, under förutsättning att näringsidkaren

och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet.

2.   Utan hinder av vad som anges i punkt 1 kan parterna välja tillämplig lag för ett avtal som uppfyller villkoren i punkt 1 i enlighet med artikel 3. Ett sådant val får dock inte medföra att konsumenten berövas det skydd som tillförsäkras konsumenten genom sådana bestämmelser som inte kan avtalas bort enligt den lag som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt punkt 1.

…”

11

Direktiv 93/13 införlivades med rumänsk rätt genom Legea nr. 193/2000 privind clauzele abuzive din contractele încheiate între profesioniști și consumator (lag nr 193/2000 om oskäliga villkor i avtal mellan näringsidkare och konsumenter) av den 6 november 2000 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 560 av den 10 november 2000), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lag nr 193/2000).

12

I artikel 1 i lag nr 193/2000 föreskrivs följande:

”1.   Alla avtal som sluts mellan näringsidkare och konsumenter avseende försäljning av varor eller tillhandahållande av tjänster ska innehålla klara och tydliga avtalsvillkor som inte kräver specifika kunskaper för att kunna förstås.

2.   Vid tvivel om hur avtalsvillkoren ska tolkas, ska tolkningen ske till konsumentens fördel.

3.   Det är förbjudet för en näringsidkare att införa oskäliga villkor i ett avtal som ingås med en konsument.”

13

I artikel 2 i lag nr 193/2000 föreskrivs följande:

”1.   Med ’konsument’ avses en fysisk person eller sammanslutning av fysiska personer som inom ramen för ett avtal som omfattas av denna lags tillämpningsområde handlar för ändamål som faller utanför dennes näringsverksamhet, industri- eller produktionsverksamhet, hantverk eller fria yrke.

2.   Med ’näringsidkare’ avses en behörig fysisk eller juridisk person som, inom ramen för ett avtal som omfattas av denna lags tillämpningsområde, handlar för ändamål som faller inom dennes näringsverksamhet, industri- eller produktionsverksamhet, hantverk eller fria yrke. Detsamma gäller den som på sådant sätt handlar i den förstnämnda personens namn eller för dennes räkning.”

14

Klaganden i det nationella målet, OZ, är en fysisk person som är maskiningenjör. Han bedriver inte yrkesmässig näringsverksamhet.

15

OZ ingick ett avtal med motparten i det nationella målet, Lyoness Europe, om anslutning till Lyonessprogrammet (nedan kallat anslutningsavtalet). Lyonessprogrammet gör det möjligt att komma i åtnjutande av bland annat förmånliga inköpsvillkor i form av återbetalningar vid inköp, provisioner och andra förmånserbjudanden. Inom ramen för detta program har ”lojalitetsmedlemmar” rätt att förvärva varor och tjänster från näringsidkare som har ett avtalsförhållande med motparten i det nationella målet. Medlemmarna i nämnda program kan också fungera som mellanhänder för att andra personer ska kunna ansluta sig till programmet. Enligt anslutningsavtalet är schweizisk rätt tillämplig på avtalsförhållandet mellan parterna i det nationella målet.

16

Klaganden i det nationella målet ansåg att flera villkor i anslutningsavtalet, med rubriken ”Allmänna försäljningsvillkor för Lyonessmedlemmar” (i dess lydelse från november 2009), och i avtalets bilaga, med rubriken ”Lyonessåterbetalningar och betalningsvillkor”, var ”oskäliga”, i den mening som avses i artikel 1.3 i lag nr 193/2000. Han väckte därför talan vid Judecătoria Slatina (Förstainstansdomstolen i Slatina, Rumänien) och yrkade att denna domstol skulle fastställa att dessa villkor är förbjudna enligt denna bestämmelse.

17

Genom dom av den 9 december 2020 ogillade Judecătoria Slatina (Förstainstansdomstolen i Slatina) klagandens talan med motiveringen att anslutningsavtalet inte omfattades av tillämpningsområdet för lag nr 193/2000 och, bland annat, att klaganden inte uppfyllde villkoren för att betraktas som konsument, i den mening som avses i denna lag.

18

Nämnda domstol fann att motparten i det nationella målet och dess partner enligt anslutningsavtalet utgjorde en ”internationell shoppingcommunity”, inom vilken deltagarna kunde åtnjuta förmånliga inköpsvillkor i form av återbetalningar, provisioner och andra förmåner. Tillhandahållandet av varor och tjänster ombesörjdes direkt av de handelspartner som hade ett avtalsförhållande med motparten i det nationella målet. Nämnda domstol fann dessutom att motparten i det nationella målet genom sina tjänster begränsade sig till att fungera som mellanhand för varje handelspartners tjänster, att till viss del uppskatta dessa tjänster och att beställa ”Lyonesskuponger” som gjorde det möjligt att förvärva varor och tjänster från dessa handelspartner. Enligt Judecătoria Slatina (Förstainstansdomstolen i Slatina) innebär, slutligen, anslutningsavtalet att parterna i det nationella målet ger varandra ekonomiska förmåner.

19

Klaganden i det nationella målet överklagade domen av den 9 december 2020 till den hänskjutande domstolen. Han har gjort gällande att anslutningsavtalet omfattas av tillämpningsområdet för lag nr 193/2000 och för direktiv 93/13. Klaganden har preciserat att han, i samband med detta avtal, inte har handlat för ändamål som faller inom ”näringsverksamhet, industri- eller produktionsverksamhet, hantverk eller fria yrken”, i den mening som avses i denna lag, och att han inte vid något tillfälle har bedrivit sådan verksamhet yrkesmässigt. Han har tillagt att det endast finns en ”internationell shoppingcommunity”, i den mening som avses i nämnda avtal, vars medlemmar endast utgörs av affärsdrivande bolag, nämligen motparten i det nationella målet och dess handelspartner. ”Lojalitetsmedlemmar” har endast rätt att delta i denna sammanslutning i fråga om förvärv av varor och tjänster från dessa handelspartner. Klaganden har även gjort gällande att det inte framgår av anslutningsavtalet att detta innehåller bestämmelser om provision, rabatter och andra ekonomiska förmåner till förmån för motparten i det nationella målet och att han, i egenskap av fysisk person som inte har handlat för ändamål som har samband med hans näring eller yrke, för övrigt inte har möjlighet att erbjuda motparten ekonomiska förmåner. För att kunna utöva en sådan verksamhet skulle det dessutom ha krävts att de tillstånd och de registreringar som föreskrivs i detta avseende först hade erhållits.

20

I förfarandet vid den hänskjutande domstolen har motparten hävdat att klaganden inte har ställning som ”konsument”, i den mening som avses i lag nr 193/2000. Motparten anser att klaganden i det nationella målet, i enlighet med Lyonessprogrammets funktion, bedriver sin egen ekonomiska verksamhet på ett självständigt och systematiskt sätt med egna sociala och ekonomiska resurser. Enligt motparten deltar klaganden i det nationella målet således i näringsverksamhet i syfte att erhålla vinst i form av en ”passiv inkomst” och försöker inte endast erhålla rabatter. Motparten har dessutom gjort gällande att anslutningen till Lyonessprogrammet är kostnadsfri och att en medlems senare verksamhet inom ramen för detta program inte är beroende av någon betalning. Motparten har preciserat att de penningbelopp som medlemmarna i nämnda program har deponerat utgör förskott på deras egna framtida inköp och att deras enda skyldighet är att använda dessa belopp inom ramen för lojalitetsprogrammet och att göra sina inköp hos motpartens handelspartner. Lyonessprogrammet och dess medlemmar utgör en grupp av köpare som gått samman i syfte att uppnå ömsesidiga vinster. Enligt motparten har klaganden åtnjutit förmåner som är knutna till hans anslutning till Lyonessprogrammet, nämligen återbetalning för sina egna inköp, förmåner för inköp som gjorts av rekommenderade medlemmar (”vänskapsbonus”) och förmåner som följer av medlemskapet.

21

Den hänskjutande domstolen delar inte det synsätt som intogs i domen av den 9 december 2020 vad gäller frågan huruvida klaganden i det nationella målet har ställning som ”konsument”, i den mening som avses i lag nr 193/2000.

22

Mot denna bakgrund beslutade Tribunalul Olt (Överdomstolen i Olt, Rumänien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

23

Den rumänska regeringen har uttryckt tvivel om huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning. Den hänskjutande domstolen skulle i sin begäran nämligen på ett mycket kortfattat sätt ha redogjort för de faktiska omständigheterna i det nationella målet, i strid med artikel 94 i domstolens rättegångsregler. Enligt nämnda regering innehåller begäran inte heller de uppgifter som krävs för en god förståelse av dessa omständigheter för att domstolen ska kunna lämna användbara svar på de frågor som ställts samt för att parterna och berörda ska kunna avge relevanta yttranden.

24

Det framgår av EU-domstolens fasta praxis att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

25

Inom ramen för detta förfarande, som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, ankommer det uteslutande på den nationella domstolen att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen samt att fastställa den exakta innebörden av nationella lagar och andra författningar. EU-domstolen är enbart behörig att tolka unionsrätten eller pröva dess giltighet mot bakgrund av de faktiska och rättsliga omständigheter som beskrivits av den hänskjutande domstolen, för att ge denna de uppgifter som den behöver för att lösa tvisten i fråga (dom av den 13 januari 2022, Benedetti Pietro e Angelo m.fl., C‑377/19, EU:C:2022:4 punkt 37, och där angiven rättspraxis).

26

Eftersom begäran om hänskjutande utgör grunden för nämnda förfarande, måste den nationella domstolen, i själva begäran, klargöra den faktiska och rättsliga bakgrunden till det nationella målet och ge nödvändiga förklaringar till varför den begär tolkning av just de angivna unionsbestämmelserna samt redogöra för det samband som den har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den i det målet tillämpliga nationella lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 4 juni 2020, C.F. (Skattekontroll), C‑430/19, EU:C:2020:429, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

27

Dessa kumulativa krav avseende innehållet i en begäran om förhandsavgörande anges uttryckligen i artikel 94 i rättegångsreglerna, vilka den hänskjutande domstolen är skyldig att iaktta ytterst noggrant (beslut av den 3 juli 2014, Talasca, C‑19/14, EU:C:2014:2049, punkt 21, och dom av den 9 september 2021, Toplofikatsia Sofia m.fl., C‑208/20 och C‑256/20, EU:C:2021:719, punkt 20 och där angiven rättspraxis). Det erinras dessutom om dessa krav i punkterna 13, 15 och 16 i Europeiska unionens domstols rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C 380, 2019, s. 1).

28

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen ställt sin första fråga för att få klarhet i tolkningen av artikel 2 b i direktiv 93/13 och, närmare bestämt, huruvida en fysisk person som ingått ett avtal om anslutning till ett program som införts av ett bolag och som bland annat gör det möjligt att erhålla vissa ekonomiska förmåner i samband med förvärv av varor och tjänster från detta bolags handelspartner kan anses vara en ”konsument”, i den mening som avses i denna bestämmelse, i en tvist där klaganden i det nationella målet gör gällande att flera villkor i detta anslutningsavtal är oskäliga, i den mening som avses i direktivet, däribland villkoret att schweizisk rätt ska vara tillämplig lag.

29

Således rör den första frågan i huvudsak tillämpningsområdet för direktiv 93/13. Denna fråga är därmed relevant för utgången i målet.

30

Den hänskjutande domstolen har i begäran om förhandsavgörande, om än kortfattat, hänvisat till uppgifter om faktiska omständigheter som kan anses tillräckliga för att ge ett användbart svar på den första frågan i det särskilda sammanhang som rör ett avtal om anslutning till ett sådant program som det som är aktuellt i det nationella målet.

31

Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen tas upp till prövning i den del den avser den första frågan.

32

Begäran om förhandsavgörande innehåller däremot inte tillräckliga uppgifter och skäl för att domstolen ska kunna ge ett användbart svar på den andra och den tredje frågan.

33

Dessa båda frågor avser nämligen ett ”avtal med dubbla syften” som ingåtts mellan en fysisk person och en näringsidkare och som delvis är avsett för den fysiska personens näring eller yrke och endast delvis för ändamål som faller utanför sådan verksamhet, utan att begäran om förhandsavgörande innehåller några uppgifter som tyder på att det föreligger ett sådant avtal. Det ska dessutom påpekas att den hänskjutande domstolen själv tycks anse att klaganden i det nationella målet är part i ett avtal inom ramen för vilket han handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke. Begäran om förhandsavgörande innehåller inte heller någon redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen av artikel 2 b i direktiv 93/13 i samband med ett ”avtal med dubbla syften”.

34

Under dessa omständigheter uppfyller begäran om förhandsavgörande inte kraven i artikel 94 a och c i rättegångsreglerna, i den del den avser den andra och den tredje frågan.

35

Av detta följer att begäran om förhandsavgörande ska avvisas i den del den avser den andra och den tredje frågan.

36

Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 2 b i direktiv 93/13 ska tolkas så, att begreppet konsument, i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar en fysisk person som har ingått ett avtal om anslutning till ett program som införts av ett bolag och som bland annat gör det möjligt att erhålla vissa ekonomiska förmåner i samband med förvärv av varor och tjänster från detta bolags handelspartner.

37

Det ska inledningsvis påpekas att i förevarande fall innehåller anslutningsavtalet ett villkor enligt vilket schweizisk rätt är tillämplig lag.

38

Det ska i detta avseende erinras om att det i artikel 6.1 i Rom I‑förordningen föreskrivs att konsumentavtal i princip ska ”vara underkastade lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort”. Enligt artikel 6.2 i förordningen är det emellertid i princip tillåtet att tillämpa ett villkor om val av tillämplig lag, under förutsättning att lagvalet inte medför att konsumenten förlorar det skydd som vederbörande tillförsäkras genom sådana bestämmelser som inte kan avtalas bort enligt den lag som skulle ha varit tillämplig om inget lagval hade gjorts.

39

Ett villkor om att rätten i ett tredjeland ska vara tillämplig lag på avtalet kan följaktligen inte medföra att konsumenten förlorar det skydd som vederbörande garanteras enligt direktiv 93/13. När ett sådant villkor föreligger ankommer det således på den nationella domstolen att se till att det skydd som föreskrivs i artikel 6.2 i Rom I‑förordningen och i artikel 6.2 i direktiv 93/13 säkerställs.

40

Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten intar en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå, vilket får till följd att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll (dom av den 3 september 2015, Costea, C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

41

Med hänsyn till denna underlägsna ställning föreskrivs det i artikel 6.1 i direktivet att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten. Detta är en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga (dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco, C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

42

Enligt artikel 6.2 i nämnda direktiv ska medlemsstaterna dessutom, ”för de fall då avtalet har nära anknytning till medlemsstaternas territorium”, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att konsumenterna inte förlorar det skydd som ges i samma direktiv ”på grund av att ett tredjelands lagstiftning väljs som tillämplig lag för avtalet”.

43

Såsom anges i tionde skälet i direktiv 93/13 bör även enhetliga regler i fråga om oskäliga villkor, med förbehåll för de undantag som anges i detta skäl, gälla ”alla avtal” som sluts mellan näringsidkare och konsumenter, såsom dessa definieras i artikel 2 b och c i direktivet (dom av den 27 oktober 2022, S.V. (Fastighet med ägarlägenheter), C‑485/21, EU:C:2022:839, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

44

Det är således med hänvisning till avtalsparternas ställning – det vill säga om de handlar för ändamål som har samband med näring eller yrkesverksamhet – som direktiv 93/13 definierar de avtal som direktivet är tillämpligt på (dom av den 21 mars 2019, Pouvin och Dijoux, C‑590/17, EU:C:2019:232, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

45

Av detta följer att när ett villkor om att rätten i ett tredjeland ska vara tillämplig lag finns i ett avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument och som omfattas av det materiella tillämpningsområdet för direktiv 93/13 och konsumenten har sin vanliga vistelseort i en medlemsstat, ska den nationella domstolen tillämpa de bestämmelser som införlivar detta direktiv med den medlemsstatens rättsordning.

46

Det ankommer således på den nationella domstolen att, oaktat förekomsten av ett sådant villkor, fastställa huruvida den berörda näringsidkarens avtalspart kan anses vara en ”konsument”, i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 93/13. Det är mot denna bakgrund som den första frågan ska besvaras.

47

Enligt artikel 2 b i direktiv 93/13 är en ”konsument” en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke.

48

Frågan huruvida den berörda personen har ställning som ”konsument” ska således fastställas utifrån ett funktionellt kriterium, som består i att bedöma huruvida det aktuella avtalsförhållandet har tillkommit inom ramen för en verksamhet som inte utgör närings- eller yrkesverksamhet (dom av den 27 oktober 2022, S.V. (Fastighet med ägarlägenheter), C‑485/21, EU:C:2022:839, punkt 25 och där angiven rättspraxis). Domstolen har dessutom haft tillfälle att precisera att begreppet konsument, i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 93/13, har en objektiv karaktär och är oberoende av vilka konkreta kunskaper som ifrågavarande person kan ha eller de upplysningar som denna person faktiskt förfogar över (dom av den 21 mars 2019, Pouvin och Dijoux, C‑590/17, EU:C:2019:232, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

49

Det framgår av rättspraxis att en nationell domstol som prövar ett mål avseende ett avtal som kan omfattas av detta direktivs tillämpningsområde är skyldig att beakta all bevisning, bland annat avtalets lydelse, för att undersöka huruvida den berörda personen kan kvalificeras som konsument i den mening som avses i nämnda direktiv. För att kunna göra detta ska den nationella domstolen beakta samtliga omständigheter i det enskilda fallet, bland annat vilket slags vara eller tjänst som omfattas av avtalet, som kan visa för vilket ändamål varan eller tjänsten har förvärvats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2015, Costea, C‑110/14, EU:C:2015:538, punkterna 22 och 23, och dom av den 21 mars 2019, Pouvin och Dijoux, C‑590/17, EU:C:2019:232, punkt 26).

50

Av det ovan anförda följer att när det gäller en fysisk person som ansluter sig till ett sådant program som det som är aktuellt i det nationella målet, ankommer det på den nationella domstolen att, även med beaktande av arten av de tjänster som den berörda näringsidkaren erbjuder, fastställa huruvida denna fysiska person har handlat inom ramen för hans näring eller yrke eller huruvida han har handlat för ändamål som faller utanför sådan verksamhet.

51

I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att klaganden i det nationella målet, som inte bedriver yrkesmässig näringsverksamhet, enligt anslutningsavtalet har rätt att delta i den ”shoppingcommunity” som motparten i det nationella målet har inrättat, att förvärva varor och tjänster från näringsidkare som har ett avtalsförhållande med motparten och att fungera som mellanhand för andra personer inom ramen för det program som är aktuellt i det nationella målet. Enligt den hänskjutande domstolen innebär programmet att intäkter ”utlovas” i form av återbetalning vid köp, provision och andra förmånserbjudanden.

52

Det ska i detta hänseende preciseras att en fysisk person som inte bedriver yrkesmässig näringsverksamhet och som huvudsakligen, genom att delta i ett sådant system som det som är aktuellt i det nationella målet, försöker dra nytta av förmånliga villkor vid förvärv av icke-kommersiella varor och tjänster från handelspartner till den aktör som genomför detta program, inte kan förlora sin ställning som ”konsument” i avtalsförhållandet med denna aktör enbart på grund av att personen kan dra nytta av vissa förmåner, såsom återbetalning vid köp, provision och andra förmånserbjudanden, som följer av personens egna förvärv eller av förvärv som gjorts av andra personer som deltar i nämnda program till följd av den aktuella personens rekommendation.

53

En tolkning av begreppet konsument, i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 93/13, som innebär att detta begrepp inte omfattar en fysisk person som handlar för ändamål som faller utanför en närings- eller yrkesverksamhet på grund av att personens deltagande i det aktuella programmet ger vederbörande vissa ekonomiska förmåner skulle nämligen vara detsamma som att hindra säkerställandet av det skydd som direktivet ger alla fysiska personer som intar en underlägsen ställning i förhållande till en näringsidkare och som inte yrkesmässigt använder sig av de tjänster som näringsidkaren erbjuder.

54

Av det ovan anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 2 b i direktiv 93/13 ska tolkas så, att begreppet konsument, i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar en fysisk person som ansluter sig till ett program som införts av ett bolag och som bland annat gör det möjligt att erhålla vissa ekonomiska förmåner i samband med att denna fysiska person eller andra personer, som deltar i detta program till följd av den aktuella personens rekommendation, förvärvar varor och tjänster från bolagets handelspartner, när nämnda fysiska person handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke.

55

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 2 b i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal

ska tolkas så,

att begreppet konsument, i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar en fysisk person som ansluter sig till ett program som införts av ett bolag och som bland annat gör det möjligt att erhålla vissa ekonomiska förmåner i samband med att denna fysiska person eller andra personer, som deltar i detta program till följd av den aktuella personens rekommendation, förvärvar varor och tjänster från bolagets handelspartner, när nämnda fysiska person handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke.