–

TJ, genom I. Kis, avocat,

–

Inspectoratul General pentru Imigrări, genom M.-G. Creţu, C. Vasilache och S.-I. Voicu, samtliga i egenskap av ombud,

–

Rumäniens regering, genom E. Gane, i egenskap av ombud, biträdd av L. Baţagoi, rådgivare,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av P. Garofoli, avvocato dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom A. Armenia och D. Recchia, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 9 i rådets direktiv 90/270/EEG av den 29 maj 1990 om minimikrav för säkerhet och hälsa i arbete vid bildskärm (femte särdirektivet i den mening som avses i artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT L 156, 1990, s. 14; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 203).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan TJ och Inspectoratul General pentru Imigrări (generalinspektoratet för immigration, Rumänien) (nedan kallat generalinspektoratet) angående den sistnämndas avslag på TJ:s begäran om ersättning för kostnader för förvärv av glasögon.

3

Artikel 16.1 i rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (EGT L 183, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1137/2008 av den 22 oktober 2008 (EUT L 311, 2008, s. 1), har följande lydelse:

”Efter förslag från kommissionen med stöd av artikel [153 FEUF] skall rådet anta särdirektiv, bland annat på de områden som uppräknas i bilagan.”

4

Fjortonde skälet i direktiv 90/270 har följande lydelse:

”En förutsättning för att arbetstagarnas säkerhet och hälsa tryggas är att minimikraven för att säkra en högre skyddsnivå på bildskärmsarbetsplatser efterlevs.”

5

I artikel 1 i detta direktiv, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande i punkt 1:

”I detta direktiv, som är det femte särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG, fastställs minimikrav för säkerhet och hälsa i arbete vid bildskärm enligt definitionen i artikel 2.”

6

Artikel 9 i nämnda direktiv, med rubriken ”Skydd av arbetstagarnas ögon och syn”, har följande lydelse:

”1.   Arbetstagarna skall ha rätt att få genomgå en lämplig ögon- och synundersökning som utförs av en person med tillräckliga kvalifikationer

2.   Arbetstagarna har rätt att få genomgå en synundersökning hos en ögonläkare om resultaten av den undersökning som avses i punkt 1 visar att det är nödvändigt.

3.   Om resultaten av den undersökning som avses i punkt 1 eller av den undersökning som avses i punkt 2 visar att det är nödvändigt och om synkorrigerande hjälpmedel för normalt bruk inte kan användas, skall arbetstagarna få speciella synkorrigerande hjälpmedel som är lämpliga för arbetet.

4.   Åtgärder som vidtas med stöd av denna artikel får under inga förhållanden medföra några extra kostnader för arbetstagarna.

5.   Skyddet av arbetstagarnas ögon och syn får ges som en del av den allmänna sjukvården.”

7

Artikel 7 i) i Legea-cadru nr. 153/2017 privind salarizarea personaluResalp plătit din fonduri publice (ramlag nr 153/2017 om lön till personal som avlönas med offentliga medel) av den 28 juni 2017 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 492 av den 28 juni 2017) har följande lydelse:

”I denna lag avses med

…

8

I artikel 12 i kapitel II i bilaga VI till denna lag, med rubriken ”Yrkesgrupp med budgetuppgifter ’Försvar, allmän ordning och nationell säkerhet’”, föreskrivs följande:

”…

2.   Militärer, poliser, tjänstemän med särskild status inom kriminalvårdsförvaltningen och civil personal har rätt till följande tillägg beroende på arbetsförhållanden:

…

…

3.   Platsen, arbetsvillkoren och åtgärderna samt procentsatserna för beviljande fastställs genom beslut av chefsorganisatören, inom ramen för bestämmelserna i den förordning som upprättats med tillämpning av denna lag, på grundval av beslutande rapporter eller, i förekommande fall, sakkunnigutlåtanden från de myndigheter som är behöriga i detta avseende.”

9

Artikel 12 i Hotărârea Guvernului nr. 1028/2006 privind cerinţele minime de securitate şi sănătate în muncă referitoare la utilizarea echipamentelor cu ecran de vizualizare (regeringsbeslut nr 1028/2006 om minimikrav för säkerhet och hälsa i arbete vid bildskärm), av den 9 augusti 2006 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 710 av den 18 augusti 2006) har följande lydelse:

”Arbetstagarna ska ha rätt att få genomgå en lämplig ögon- och synundersökning som utförs av en person med tillräckliga kvalifikationer

10

I artikel 13 i regeringsbeslut nr 1028/2006 föreskrivs följande:

”Arbetstagarna har rätt att få genomgå en synundersökning hos en ögonläkare om resultaten av den undersökning som avses i punkt 12 visar att det är nödvändigt.”

11

I artikel 14 i regeringsbeslut nr 1028/2006 föreskrivs följande:

”Om resultaten av den undersökning som avses i artikel 12 eller av den undersökning som avses i artikel 13 visar att det är nödvändigt och om synkorrigerande hjälpmedel för normalt bruk inte kan användas, ska arbetstagarna få speciella synkorrigerande hjälpmedel som är lämpliga för arbetet.”

12

I artikel 15 i regeringsbeslut nr 1028/2006 föreskrivs följande:

”Åtgärder som vidtas med stöd av artiklarna 12–14 får under inga förhållanden medföra några extra kostnader för arbetstagarna.”

13

I artikel 16 i regeringsbeslut nr 1028/2006 föreskrivs följande:

”Skyddet av arbetstagarnas ögon och syn får, med avseende på kostnaderna, ges som en del av den allmänna sjukvården, i enlighet med gällande lagstiftning.”

14

TJ är anställd av generalinspektoratet för immigration i provinsen Cluj (Rumänien). Han utför sina arbetsuppgifter genom arbete vid bildskärm.

15

Enligt TJ har arbetet vid bildskärm och andra riskfaktorer, såsom ”intermittent synligt” ljus, avsaknad av naturlig ljus och mental överbelastning, lett till en kraftig försämring av hans syn. Han blev därför tvungen att, på rekommendation av en specialistläkare, byta glasögon för att korrigera minskningen av synskärpan.

16

Med hänvisning till att det rumänska nationella sjukförsäkringssystemet inte ersatte honom för de 2629 rumänska lei (RON) (cirka 530 euro), som de synkorrigerande glasögonen (glas, bågar och montering) hade kostat honom, begärde TJ att generalinspektoratet skulle ersätta honom för denna kostnad. Hans begäran avslogs.

17

TJ väckte därefter talan vid Tribunalul Cluj (Domstolen i första instans i Cluj, Rumänien) och yrkade att generalinspektoratet skulle förpliktas att betala nämnda belopp till honom. Nämnda domstol ogillade överklagandet med motiveringen att villkoren för att erhålla den begärda ersättningen inte var uppfyllda. Artikel 14 i regeringsbeslut nr 1028/2006 ger nämligen inte rätt till ersättning för kostnader för ett speciellt synkorrigerande hjälpmedel, utan endast rätt att få ett sådant hjälpmedel om användningen av det anses vara nödvändig.

18

TJ överklagade denna dom till Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj, Rumänien), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade att domen skulle upphävas och att målet skulle prövas på nytt i sak.

19

Den hänskjutande domstolen anser att det för att döma i saken är nödvändigt att tolka begreppet ”speciella synkorrigerande hjälpmedel” i artikel 9.3 i direktiv 90/270. Detta begrepp definieras inte i direktivet. Nämnda domstol anser att begreppet ska tolkas så, att det omfattar synkorrigerande glasögon, i den mån dessa är nödvändiga för en anställd vars syn har försämrats till följd av arbetsförhållandena.

20

Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida de speciella synkorrigerande hjälpmedel som avses i nämnda artikel 9.3 är hjälpmedel som uteslutande används på arbetsplatsen eller om även hjälpmedel som kan användas utanför arbetsplatsen omfattas. Den hänskjutande domstolen anser i detta hänseende att det enda som är relevant för att avgöra huruvida denna bestämmelse är tillämplig är att ett speciellt synkorrigerande hjälpmedel används på arbetsplatsen. Huruvida ett sådant hjälpmedel även används utanför arbetsplatsen saknar betydelse.

21

Vad gäller de sätt på vilka speciella synkorrigerande hjälpmedel tillhandahålls har den hänskjutande domstolen anfört att även om det är riktigt att det i direktiv 90/270 endast uttryckligen hänvisas till arbetsgivarens tillhandahållande av dessa hjälpmedel, skulle ett liknande resultat uppnås om arbetsgivaren ersatte den anställde för kostnaden för att köpa ett sådant hjälpmedel. En sådan lösning skulle även ha den fördelen att den anställde i tid kan vidta nödvändiga åtgärder för att korrigera sin syn.

22

Den hänskjutande domstolen vill slutligen få klarhet i huruvida skyldigheten att ställa speciella synkorrigerande hjälpmedel till behövande arbetstagares förfogande är uppfylld genom att ett lönetillägg beviljas på grund av svåra arbetsförhållanden.

23

Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

24

Generalinspektoratet har gjort gällande att frågorna 2–4 inte kan tas upp till sakprövning, eftersom en korrekt tillämpning av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för rimligt tvivel.

25

EU-domstolen erinrar i detta avseende om att det enligt fast rättspraxis uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av en unionsbestämmelse. Av detta följer att de frågor som ställs av nationella domstolar presumeras vara relevanta. En tolkningsfråga som har hänskjutits av en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 24 februari 2022, Viva Telecom Bulgaria, C‑257/20, EU:C:2022:125, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

26

Vad gäller påståendet att de bestämmelser i direktiv 90/270 som avses i frågorna 2–4 är klara, ska det i förevarande fall understrykas att det inte på något sätt är förbjudet för en nationell domstol att ställa tolkningsfrågor till EU-domstolen, vilka, enligt en av parterna i det nationella målet, inte lämnar något utrymme för rimligt tvivel. Även om det antas att så är fallet innebär detta inte att en begäran om förhandsavgörande som innehåller sådana frågor ska avvisas (dom av den 24 februari 2022, Viva Telecom Bulgaria, C‑257/20, EU:C:2022:125, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

27

Den andra, den tredje och den fjärde frågan kan följaktligen tas upp till sakprövning.

28

Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 9.3 i direktiv 90/270 ska tolkas så, att ”speciella synkorrigerande hjälpmedel”, i den mening som avses i denna bestämmelse, inkluderar synkorrigerande glasögon samt huruvida sådana hjälpmedel endast inkluderar hjälpmedel som uteslutande används yrkesmässigt.

29

Enligt artikel 9.3 i direktiv 90/270 ska arbetstagarna få speciella synkorrigerande hjälpmedel som är lämpliga för arbetet om resultatet av den lämpliga ögon- och synundersökning som avses i artikel 9.1 i direktivet, eller av den synundersökning hos en ögonläkare som avses i artikel 9.2 i direktivet, visar att det är nödvändigt och om synkorrigerande hjälpmedel för normalt bruk inte kan användas.

30

Domstolen konstaterar att direktiv 90/270 inte innehåller någon definition av de ”speciella synkorrigerande hjälpmedel” som avses i artikel 9.3 i direktivet.

31

Enligt EU-domstolens fasta praxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 24 februari 2022, Airhelp (Försenad ombokningsflygning), C‑451/20, EU:C:2022:123, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

32

Det ska för det första understrykas att direktiv 90/270, såsom framgår av dess titel, antogs som femte särdirektiv i den mening som avses i artikel 16.1 i direktiv 89/391. Det sistnämnda direktivet hade antagits med stöd av artikel 118 i EEG‑fördraget (nu artikel 153 FEUF i ändrad lydelse), som syftar till att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet.

33

För det andra framgår det av direktivets rubrik och artikel 1 att syftet med direktiv 90/270 är att fastställa minimikrav för säkerhet och hälsa i arbete vid bildskärm. För övrigt är det, enligt direktivets fjärde skäl, en förutsättning för att arbetstagarnas säkerhet och hälsa ska tryggas att minimikraven för att säkra en högre skyddsnivå på bildskärmsarbetsplatser efterlevs.

34

För det tredje och slutligen ska det påpekas att artikel 9 i direktiv 90/270 konkretiserar syftet med direktivet vad gäller kravet på att skydda arbetstagarnas ögon och synförmåga, särskilt arbetstagarnas rätt att erhålla speciella synkorrigerande hjälpmedel som är lämpliga för arbetet, om resultatet av den undersökning som avses i artikel 9.1 eller resultatet av den undersökning som avses i artikel 9.2 visar att sådana hjälpmedel är nödvändiga.

35

Det ska i detta hänseende understrykas att det i artikel 9.3 i direktiv 90/270 görs åtskillnad mellan å ena sidan ”synkorrigerande hjälpmedel för normalt bruk” och å andra sidan ”speciella synkorrigerande hjälpmedel som är lämpliga för arbetet”, närmare bestämt arbete vid bildskärm.

36

Vad för det första gäller begreppet ”synkorrigerande hjälpmedel”, i den mening som avses i artikel 9.3 i direktiv 90/270, konstaterar domstolen att detta begrepp har ersatts av begreppet ”glasögon” i artikel 9 andra stycket i förslaget till rådets direktiv om minimikrav för säkerhet och hälsa i arbete vid bildskärm (EGT C 113, 1988, s. 7). Det framgår således av förarbetena till direktiv 90/270 att ”synkorrigerande hjälpmedel”, i den mening som avses i artikel 9.3 i direktivet, ska ges en vid tolkning, i den meningen att de inte endast avser glasögon utan även andra typer av hjälpmedel som kan korrigera eller förebygga synbesvär.

37

Vad för det andra gäller begreppet ”synkorrigerande hjälpmedel för normalt bruk”, i den mening som avses i artikel 9.3 i nämnda direktiv, vilka är hjälpmedel som inte gör det möjligt att korrigera synbesvär som har fastställts genom de undersökningar som avses i artikel 9.1 och 9.2 i nämnda direktiv, finner domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat, i punkt 30 i sitt förslag till avgörande, att de är hjälpmedel som bärs utanför arbetsplatsen och som följaktligen inte har någon särskild koppling till arbete vid bildskärm. Sådana hjälpmedel används således inte för att korrigera synbesvär som har samband med arbetet och kan sakna ett särskilt samband med arbetet vid bildskärm.

38

Vad för det tredje gäller begreppet ”speciella synkorrigerande hjälpmedel som är lämpliga för arbetet”, i den mening som avses i artikel 9.3 i direktiv 90/270, erinrar domstolen till att börja med om att arbetstagarna ska få sådana speciella synkorrigerande hjälpmedel om synkorrigerande hjälpmedel för normalt bruk inte kan användas för att korrigera synbesvär som har konstaterats föreligga genom de undersökningar som föreskrivs i punkterna 1 och 2 i denna artikel. Ett speciellt synkorrigerande hjälpmedel måste således nödvändigtvis syfta till att korrigera eller förebygga synbesvär som ett synkorrigerande hjälpmedel för normalt bruk inte kan korrigera eller förebygga.

39

Vidare förutsätter det synkorrigerande hjälpmedlets speciella karaktär att det har ett samband med arbetet vid bildskärm, eftersom det syftar till att korrigera eller förebygga synbesvär som specifikt har samband med sådant arbete och som har konstaterats föreligga genom de undersökningar som föreskrivs i artikel 9.1 och 9.2 i direktivet.

40

Det framgår av domen av den 24 oktober 2002, kommissionen/Italien (C‑455/00, EU:C:2002:612, punkt 28), att de ”speciella synkorrigerande hjälpmedel” som föreskrivs i artikel 9.3 i direktiv 90/270 avser att reparera ”redan uppkomna skador”.

41

Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 37 i sitt förslag till avgörande, går det emellertid inte att av den i föregående punkt nämnda domen, såsom klaganden i det nationella målet och kommissionen har anfört som svar på en skriftlig fråga från domstolen, dra slutsatsen att dessa ”skador” ska ha orsakats av det arbete som utförts på bildskärm. Även om synbesvären ska konstateras vid de undersökningar som avses i artikel 9.1 och 9.2 i direktiv 90/270 för att ge rätt till ett speciellt synkorrigerande hjälpmedel, i enlighet med punkt 3 i denna artikel, måste arbetet vid bildskärm inte nödvändigtvis vara orsaken till dessa besvär.

42

Det framgår nämligen bland annat av artikel 9.1 första strecksatsen i direktiv 90/270 att den undersökning som avses i denna punkt kan äga rum före bildskärmsarbetets början, vilket innebär att synbesvär som kan ge en anställd rätt att få ett speciellt synkorrigerande hjälpmedel enligt artikel 9.3 i direktivet inte nödvändigtvis måste ha orsakats av bildskärmsarbetet.

43

Mot bakgrund av dessa överväganden konstaterar domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat, i punkt 39 i sitt förslag till avgörande, att artikel 9 i direktiv 90/270 inte kan tolkas så, att den kräver att ett orsakssamband föreligger mellan bildskärmsarbetet och uppkomsten av eventuella synbesvär, eftersom var och en av de tre strecksatserna i artikel 9.1 i direktivet kan leda till att speciella synkorrigerande hjälpmedel tillhandahålls enligt artikel 9.3 i direktivet.

44

Speciella synkorrigerande hjälpmedel i den mening som avses i sistnämnda bestämmelse syftar således till att korrigera eller förebygga synbesvär som har ett samband med arbete vid bildskärm.

45

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att klaganden i det nationella målet använder en bildskärm vid utförandet av sina arbetsuppgifter för generalinspektoratet. Klaganden har gjort gällande att hans synskärpa har minskat kraftigt till följd av att han utfört nämnda arbetsuppgifter i ”intermittent synligt” ljus, utan naturlig ljus och under mental överbelastning, vilket resulterade i att specialistläkaren ordinerade honom att byta glasögon och, närmare bestämt, synkorrigerande glas.

46

Även om det inte ankommer på EU-domstolen, när den tagit emot en begäran om förhandsavgörande, utan på den hänskjutande domstolen, att avgöra frågan huruvida de synkorrigerande glasögon för vilka klaganden begär ersättning ska kvalificeras som ”speciella synkorrigerande hjälpmedel”, i den mening som avses i artikel 9.3 i direktiv 90/270, ska det påpekas att klaganden i det nationella målet, på grund av den kraftiga försämringen av hans syn, har genomgått en undersökning av en specialist som förefaller motsvara de undersökningar som avses i artikel 9.1 och 9.2 i direktiv 90/270.

47

Den omständigheten att specialistläkaren rekommenderade klaganden i det nationella målet att byta glasögon och, närmare bestämt, synkorrigerande glas, för att korrigera den kraftiga försämringen av hans syn, tyder även på att hans tidigare synkkorrigerande glas inte längre kunde användas för att utföra arbetsuppgifter vid bildskärm, framför allt på grund av de synbesvär som hade diagnostiserats hos honom. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida de aktuella synkorrigerande glasögonen verkligen tjänar till att korrigera synbesvär som har samband med hans arbete snarare än allmänna synbesvär som inte nödvändigtvis har samband med arbetsförhållandena.

48

Den omständigheten att ”speciella synkorrigerande hjälpmedel”, i den mening som avses i artikel 9.3 i direktiv 90/270, enligt denna bestämmelse ska vara ”lämpliga för arbetet” innebär inte att de endast får användas på arbetsplatsen eller vid utförandet av arbetsuppgifter, eftersom det i denna bestämmelse inte föreskrivs någon begränsning vad gäller användningen av nämnda hjälpmedel.

49

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 9.3 i direktiv 90/270 ska tolkas så, att de ”speciella synkorrigerande hjälpmedel” som avses i denna bestämmelse inkluderar synkorrigerande glasögon som särskilt syftar till att korrigera och förebygga synbesvär som har ett samband med arbete vid bildskärm. Dessa ”speciella synkorrigerande hjälpmedel” är vidare inte begränsade till hjälpmedel som uteslutande används yrkesmässigt.

50

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje och den fjärde frågan, vilka även de ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 9.3 och 9.4 i direktiv 90/270 ska tolkas så, att arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla de berörda arbetstagarna speciella synkorrigerande hjälpmedel, vilken föreskrivs i denna bestämmelse, kan uppfyllas antingen genom att hjälpmedlet tillhandahålls direkt till arbetstagaren eller genom att arbetstagaren får ersättning för de nödvändiga utgifter som han eller hon har haft eller genom att ett allmänt lönetillägg betalas ut till arbetstagaren.

51

Såsom framgår av punkt 29 i förevarande dom ska arbetstagarna få speciella synkorrigerande hjälpmedel som är lämpliga för arbetet, i enlighet med artikel 9.3 i direktiv 90/270, under förutsättning att de undersökningar som avses i punkterna 1 och 2 visar att det är nödvändigt och att synkorrigerande hjälpmedel för normalt bruk inte kan användas.

52

Domstolen konstaterar således att även om denna bestämmelse ålägger arbetsgivaren en skyldighet som syftar till att säkerställa att de berörda arbetstagarna vid behov får speciella synkorrigerande hjälpmedel, framgår det inte av ordalydelsen i artikel 9 i direktiv 90/270 på vilket sätt arbetsgivaren ska uppfylla denna skyldighet.

53

Det ska emellertid påpekas att det i direktiv 90/270, i enlighet med artikel 1.1 i direktivet, endast fastställs minimikrav, något som domstolen erinrar om i punkt 33 ovan.

54

Om arbetsgivaren ersatte arbetstagaren för inköpskostnaden av ett speciellt synkorrigerande hjälpmedel skulle det dessutom vara förenligt med syftet med direktiv 90/270, eftersom det säkerställer en högre skyddsnivå för arbetstagarnas säkerhet och hälsa.

55

Uttrycket ”skall … få” i artikel 9.3 i direktiv 90/270, jämförd med punkt 4 i samma artikel, i vilken det föreskrivs att ”åtgärder som vidtas med stöd av denna artikel [9] får under inga förhållanden medföra några extra kostnader för arbetstagarna”, utgör vidare inte hinder för att det i nationell rätt föreskrivs att arbetstagaren kan välja att lägga ut för kostnaderna och därefter erhålla ersättning från arbetsgivaren, i stället för att erhålla ett speciellt synkorrigerande hjälpmedel direkt från sin arbetsgivare.

56

Härav följer att syftet med artikel 9.3 och 9.4 i direktiv 90/270, i den mån den syftar till att säkerställa att arbetstagarna utan några extra kostnader vid behov får speciella synkorrigerande hjälpmedel, antingen kan uppnås direkt genom att arbetsgivaren tillhandahåller den berörda arbetstagaren ett sådant hjälpmedel eller indirekt genom att arbetsgivaren ersätter kostnaden för detta hjälpmedel.

57

Mot bakgrund av dessa överväganden ska det även anses att artikel 9.3 i direktiv 90/270 i princip inte utgör hinder för att det i nationell rätt föreskrivs att den i nämnda bestämmelse föreskrivna skyldigheten för arbetsgivaren att ställa speciella synkorrigerande hjälpmedel till berörda arbetstagares förfogande kan ske genom ett lönetillägg, som gör det möjligt för arbetstagaren att själv förvärva ett sådant hjälpmedel.

58

Det ska emellertid understrykas att ett sådant lönetillägg nödvändigtvis måste täcka de utgifter som den berörda arbetstagaren faktisk har haft för att förvärva det speciella synkorrigerande hjälpmedlet, enligt artikel 9.3 i direktiv 90/270.

59

Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning förefaller det följaktligen inte som om ett allmänt lönetillägg, som permanent betalas ut på grund av svåra arbetsförhållanden, såsom det tillägg som är aktuellt i det nationella målet, är tillräckligt för att uppfylla arbetsgivarens skyldigheter enligt nämnda artikel 9.3, eftersom lönetillägget i fråga inte förefaller vara avsett att täcka den berörda arbetstagarens utgifter för ett sådant förvärv.

60

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje och den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 9.3 och 9.4 i direktiv 90/270 ska tolkas så, att arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla de berörda arbetstagarna speciella synkorrigerande hjälpmedel, vilken föreskrivs i denna bestämmelse, kan uppfyllas antingen genom att hjälpmedlet tillhandahålls direkt till arbetstagaren eller genom att arbetstagaren får ersättning för de nödvändiga utgifter som han eller hon har haft, men inte genom att ett allmänt lönetillägg betalas ut till arbetstagaren.

61

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: