1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 15.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 2002, s. 37).

2

Begäran har framställts i ett brottmål mot HYA, IP, DD, ZI och SS, med anledning av deras deltagande i en organiserad kriminell liga.

3

I skäl 11 i direktiv 2002/58 anges följande:

”I likhet med [Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 1995, s.31)] omfattar det här direktivet inte sådana frågor om skydd av grundläggande fri- och rättigheter som rör verksamhet som inte regleras av gemenskapslagstiftningen. Det ändrar därför inte den befintliga jämvikten mellan den enskildes rätt till integritet och medlemsstaternas möjligheter att vidta sådana åtgärder, enligt artikel 15.1 i det här direktivet, som krävs för att skydda allmän säkerhet, försvar, statens säkerhet (inbegripet statens ekonomiska välstånd när verksamheten rör statens säkerhet) och brottsbekämpning. Det här direktivet påverkar följaktligen inte medlemsstaternas möjlighet att utföra laglig avlyssning av elektronisk kommunikation eller att vidta andra åtgärder om det är nödvändigt för något av dessa ändamål och sker i enlighet med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna[, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen)] i den tolkning dessa fått i rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Sådana åtgärder måste vara lämpliga, i strikt proportion till det avsedda ändamålet och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. De bör omfattas av lämpliga skyddsmekanismer i överensstämmelse med [Europakonventionen].”

4

I artikel 2 första stycket i direktivet föreskrivs följande:

”Om inte annat anges skall definitionerna i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG och 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) [(EGT L 108, 2002, s. 33)] gälla i detta direktiv.”

5

I artikel 5.1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall genom nationell lagstiftning säkerställa konfidentialitet vid kommunikation och därmed förbundna trafikuppgifter via allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. De skall särskilt förbjuda avlyssning, uppfångande med tekniskt hjälpmedel, lagring eller andra metoder som innebär att kommunikationen och de därmed förbundna trafikuppgifterna kan fångas upp eller övervakas av andra personer än användarna utan de berörda användarnas samtycke, utom när de har laglig rätt att göra detta i enlighet med artikel 15.1. Denna punkt får inte förhindra teknisk lagring som är nödvändig för överföring av kommunikationen utan att det påverkar principen om konfidentialitet.”

6

I artikel 15.1 i samma direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får genom lagstiftning vidta åtgärder för att begränsa omfattningen av de rättigheter och skyldigheter som anges i artikel 5, artikel 6, artikel 8.1, 8.2, 8.3 och 8.4 och artikel 9 i detta direktiv när en sådan begränsning i ett demokratiskt samhälle är nödvändig, lämplig och proportionell för att skydda nationell säkerhet (dvs. statens säkerhet), försvaret och allmän säkerhet samt för förebyggande, undersökning, avslöjande av och åtal för brott eller vid obehörig användning av ett elektroniskt kommunikationssystem enligt artikel 13.1 i direktiv 95/46/EG. Medlemsstaterna får för detta ändamål bland annat vidta lagstiftningsåtgärder som innebär att uppgifter får bevaras under en begränsad period som motiveras av de skäl som fastställs i denna punkt. Alla åtgärder som avses i denna punkt skall vara i enlighet med de allmänna principerna i gemenskapslagstiftningen, inklusive principerna i artikel 6.1 och 6.2 i [FEU].”

7

I artikel 4.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (EUT L 119, 2016, s. 1), föreskrivs följande:

”I denna förordning avses med

…

…”

8

I artikel 94.2 i förordningen föreskrivs följande:

”Hänvisningar till det upphävda direktivet [95/46/EG] ska anses som hänvisningar till denna förordning. Hänvisningar till arbetsgruppen för skydd av enskilda med avseende på behandlingen av personuppgifter, som inrättades genom artikel 29 i direktiv 95/46/EG, ska anses som hänvisningar till Europeiska dataskyddsstyrelsen, som inrättas genom denna förordning.”

9

I artikel 121.4 i den bulgariska konstitutionen föreskrivs att ”rättsliga avgöranden ska vara motiverade”.

10

I artikel 34 i Nakazatelno protsesualen kodeks (straffprocesslagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad NPK), föreskrivs att ”varje domstolsbeslut måste innehålla … en motivering …”.

11

I artikel 172 NPK föreskrivs följande:

”1)   De myndigheter som ansvarar för förundersökningen får använda särskilda utredningsmetoder … som används för att dokumentera de övervakade personernas verksamhet …

2)   Särskilda utredningsmetoder ska användas när det är nödvändigt för att utreda allvarliga uppsåtliga brott som avses i kapitel I, kapitel II, avsnitten I, II, IV, V, VIII och IX, kapitel III, avsnitt III, kapitel V, avsnitten I–VII, kapitel VI, avsnitten II–IV, kapitel VIII, kapitel VIII 'a', kapitel IX 'a', kapitel XI, avsnitten I–IV, kapitel XII, kapitel XIII och kapitel XIV, samt vad gäller brott som avses i artikel 219.4 andra typfallet, artikel 220.2, artikel 253, artikel 308.2, 308.3 och 308.5 andra meningen, artikel 321, artikel 321a, artikel 356k och artikel 393 i den särskilda delen av Nakazatelen kodeks [strafflagen], när det är omöjligt att fastställa omständigheterna i fråga på annat sätt eller när det är förenat med exceptionella svårigheter.”

12

I artikel 173 NPK föreskrivs följande:

”1)   Användningen av särskilda utredningsmetoder under förundersökningen förutsätter att den åklagare som ansvarar för utredningen lämnar in en skriftlig motiverad ansökan till domstolen. Innan ansökan lämnas in ska åklagaren underrätta den administrativa chefen för den berörda åklagarmyndigheten om detta.

2)   Ansökan ska innehålla följande:

13

I artikel 174.3 och 174.4 NPK föreskrivs följande:

”3)   Ett tillstånd att använda särskilda utredningsmetoder i förfaranden som omfattas av Spetsializiran nakazatelen sads [(Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien)] behörighet ska i förväg beviljas av dess ordförande …

4)   Den myndighet som avses i punkterna 1–3 ska avgöra saken genom ett motiverat beslut …”

14

I artikel 175 NPK föreskrivs följande:

”…

3)   Fristen för att tillämpa särskilda utredningsmetoder får inte överskrida:

4)   Vid behov får den tidsfrist som avses i punkt 1, i enlighet med artikel 174, förlängas:

15

I artikel 3.1 i zakon za spetsialnite razuznavatelni sredstva (lagen om särskilda utredningsmetoder) av den 8 oktober 1997 (DV nr 95 av den 21 oktober 1997, s. 2), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad ZSRS), föreskrivs följande:

”Särskilda utredningsmetoder ska användas när det är nödvändigt att förebygga och upptäcka allvarliga uppsåtliga brott som avses i kapitel I, kapitel II, avsnitten I, II, IV, V, VIII och IX, kapitel III, avsnitt III, kapitel V, avsnitten I–VII, kapitel VI, avsnitten II–IV, kapitel VIII, kapitel VIII 'a', kapitel IX 'a', kapitel XI, avsnitten I–IV, kapitel XII, kapitel XIII och kapitel XIV, samt vad gäller brott som avses i artikel 219.4 andra typfallet, artikel 220.2, artikel 253, artikel 308.2, 308.3 och 308.5 andra meningen, artikel 321, artikel 321a, artikel 356k och artikel 393 i den särskilda delen av [strafflagen], när det är omöjligt att samla in nödvändig information på annat sätt eller när det är förenat med exceptionella svårigheter.”

16

I artikel 6 ZSRS föreskrivs följande:

”Vid avlyssning, med hjälp av tekniska hjälpmedel, på ett sätt som är auditivt eller på annat sätt, ska de övervakade personernas kommunikation … via telefon … uppfångas.”

17

I artikel 11 ZSRS föreskrivs följande:

”När operativa metoder tillämpas upptas bevisningen genom … en ljudupptagning … på ett fysiskt medium.”

18

I artikel 12.1 led 1 ZSRS föreskrivs följande:

”Särskilda utredningsmetoder ska användas för personer avseende vilka det finns information och rimliga skäl att anta att de förbereder, begår eller har begått något av de allvarliga uppsåtliga brott som avses i artikel 3.1.”

19

I 13.1 ZSRS föreskrivs följande:

”Rätten att begära användning av särskilda utredningsmetoder och att använda uppgifter som inhämtats med hjälp av dessa metoder samt materiella bevismedel tillkommer, med beaktande av deras befogenhet:

20

I artikel 14.1 ZSRS föreskrivs följande:

”Användningen av särskilda utredningsmetoder ska kräva en motiverad skriftlig begäran från den berörda administrativa chefen för de myndigheter som avses i artikel 13.1 eller den åklagare som ansvarar för utredningen eller, i förekommande fall, från den myndighet som avses i artikel 13.3 och, när det gäller det direktorat som avses i artikel 13.1 led 7, från dess direktör. Begäran ska innehålla … skälen till att de nödvändiga uppgifterna inte kan samlas in på annat sätt eller endast kan samlas in med exceptionella svårigheter.”

21

I artikel 15.1 ZSRS föreskrivs följande:

”Cheferna för de myndigheter som avses i artikel 13.1 eller den åklagare som ansvarar för utredningen och, när det gäller det direktorat som avses i artikel 13.1 led 7, ordföranden för kommissionen för bekämpning av korruption och för förverkande av olagligt förvärvade tillgångar, ska lämna in begäran till ordförandena för Sofiyski gradski sad [Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien], behörig regional eller militär domstol, Spetsializiran nakazatelen sad [Särskilda brottmålsdomstolen] eller till en vice ordförande som har bemyndigats av dessa, som inom 48 timmar skriftligen ska godkänna eller avslå användningen av särskilda utredningsmetoder och motivera sitt beslut.”

22

Spetsializirana prokuratura (Särskilda åklagarmyndigheten, Bulgarien) lämnade mellan den 10 april och den 15 maj 2017 in sju ansökningar till ordföranden för Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) om tillstånd att använda särskilda utredningsmetoder för att avlyssna och spela in eller till och med övervaka och spåra IP:s, DD:s, ZI:s och SS telefonsamtal, fyra personer som misstänks ha begått allvarliga brott (nedan kallade ansökningarna om telefonavlyssning).

23

Det framgår av beslutet om hänskjutande att respektive ansökan om telefonavlyssning på ett detaljerat, utförligt och motiverat sätt beskrev föremålet för ansökan, den berörda personens namn och telefonnummer, sambandet mellan det numret och den personen, den bevisning som dittills hade samlats in och den berörda personens påstådda roll i de brottsliga handlingarna. Behovet av att genomföra de begärda telefonavlyssningarna för att samla in bevisning avseende den brottsliga verksamhet som var föremål för utredningen, samt skälen och de omständigheter som visade att det var omöjligt att samla in dessa uppgifter med hjälp av andra medel, motiverades också på ett särskilt sätt.

24

Ordföranden för Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) biföll respektive ansökan samma dag som de lämnades in och utfärdade följaktligen sju beslut om tillstånd till telefonavlyssning (nedan kallade tillstånden till telefonavlyssning).

25

Enligt Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen), som är den hänskjutande domstolen, motsvarar tillstånden till telefonavlyssning en färdig mall som är avsedd att täcka alla möjliga fall där tillstånd beviljas, utan att det däri – med undantag för den tidsperiod för vilken de särskilda utredningsmetoderna har beviljats – hänvisas till de faktiska och rättsliga omständigheterna.

26

Den hänskjutande domstolen har i synnerhet påpekat att det i nämnda tillstånd endast anges att de rättsliga bestämmelser som det hänvisas till i dessa iakttas, utan att det anges vilken myndighet som har lämnat in ansökningarna om telefonavlyssning. I dessa tillstånd anges inte heller varje berörd persons namn och telefonnummer, det eller de brott som avses i artikel 172.2 NPK och artikel 3.1 ZSRS, de indicier som ger anledning att misstänka att ett eller flera av dessa brott har begåtts eller de kategorier av personer och lokaler som avses i artikel 12 ZSRS, för vilka tillstånd att använda särskilda utredningsmetoder har beviljats. Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att nämnda tillstånd inte innehåller någon redogörelse för den särskilda åklagarmyndighetens argument, vilka – med stöd av artikel 172 NPK och artikel 14 ZSRS – visar att det är omöjligt att samla in de eftersökta uppgifterna på annat sätt än genom telefonavlyssning. De preciserar inte heller, med hänsyn till artikel 175 NPK, huruvida fristen för att använda dessa metoder har fastställts för första gången eller om det rör sig om en förlängning av tidsfristen och på grundval av vilken situation och vilka argument som nämnda tidsfrist har fastställts.

27

På grundval av dessa tillstånd spelades vissa av IP:s, DD:s, ZI:s och SS samtal in och lagrades i enlighet med artikel 11 ZSRS.

28

Den 19 juni 2020 åtalade den särskilda åklagarmyndigheten dessa fyra personer samt en femte person, HYA, för att ha deltagit i en organiserad kriminell liga som i vinstsyfte smugglade in tredjelandsmedborgare till Bulgarien, hjälpte dem att olagligen resa in på bulgariskt territorium samt tog emot eller betalade mutor i samband med denna verksamhet. Tre av de tilltalade arbetade som gränspoliser vid flygplatsen i Sofia.

29

Den hänskjutande domstolen, som har att pröva målet i sak, har angett att innehållet i de inspelade samtalen är av direkt betydelse för att styrka åtalet mot IP, DD, ZI och SS.

30

Den hänskjutande domstolen har förklarat att det ankommer på den att först kontrollera giltigheten av det förfarande som resulterade i tillstånden till telefonavlyssning. Det kan i detta sammanhang anses att den omständigheten att tillstånden har upprättats enligt en färdig mall som inte innehåller någon individuell motivering, inte gör det möjligt för den hänskjutande domstolen att kontrollera de skäl som rent konkret angavs av den domstol som beviljade tillstånden. Det skulle dock även kunna anses att den domstol som utfärdade tillstånden till telefonavlyssning, genom att bifalla den särskilda åklagarmyndighetens ansökan, i sin helhet har godtagit skälen till dessa ansökningar och fastställt dem.

31

Den hänskjutande domstolen – som inte hyser några tvivel om att den nationella lagstiftningen om telefonavlyssning, såsom den bland annat följer av bestämmelserna i NPK och ZSRS, är förenlig med artikel 15.1 i direktiv 2002/58 – vill få klarhet i huruvida en nationell praxis, såsom den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken skyldigheten att motivera ett domstolsbeslut, genom vilket det efter en motiverad ansökan från de straffrättsliga myndigheterna ges tillstånd att använda särskilda utredningsmetoder, är uppfylld när det i beslutet, vilket har upprättas enligt en färdig mall som inte innehåller någon individuell motivering, endast anges att de krav som föreskrivs i nämnda lagstiftning som beslutet hänvisar till har iakttagits, är förenlig med artikel 15.1 sista meningen i direktivet, jämförd med skäl 11 i samma direktiv.

32

Den hänskjutande domstolen har särskilt betonat att domstolsbeslut, såsom tillstånden till telefonavlyssning, begränsar de rättigheter och friheter som garanteras i artiklarna 7, 8 och 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) för de berörda fysiska personerna. Den hänskjutande domstolen hyser även tvivel om huruvida en sådan praxis är förenlig med rätten till ett effektivt domstolsskydd, vilken stadfästs i artikel 47 i stadgan, och proportionalitetsprincipen som är en allmän princip i unionsrätten.

33

För det fall nämnda fråga ska besvaras nekande vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida unionsrätten utgör hinder för en nationell lagstiftning som tolkas så, att inspelningar av telefonsamtal, vilka beviljats genom ett domstolsbeslut som inte är motiverat likväl kan användas som bevis i ett brottmål.

34

Mot denna bakgrund beslutade Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

35

Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) har genom skrivelse av den 5 augusti 2022 underrättat EU-domstolen om att Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen), till följd av en lagändring som trädde i kraft den 27 juli 2022, har upplösts och att vissa brottmål som anhängiggjorts vid sistnämnda domstol, däribland det aktuella målet, från och med den dagen har överlämnats till Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia).

36

Domstolen erinrar inledningsvis om att när medlemsstaterna med stöd av artikel 15.1 i direktiv 2002/58 vidtar lagstiftningsåtgärder som innebär ett undantag från principen om konfidentialitet vid elektronisk kommunikation i artikel 5.1 i direktivet, omfattas skyddet av de registrerades uppgifter av det direktivet endast i den mån som de aktuella åtgärderna medför en skyldighet för tjänsteleverantörer av sådan kommunikation att behandla uppgifter, i den mening som avses i artikel 4.2 i förordning 2016/679, vilken är tillämplig genom artikel 2 i direktiv 2002/58, jämförd med artikel 94.2 i nämnda förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl., C‑511/18, C‑512/18 och C‑520/18, EU:C:2020:791, punkterna 96 och 104 och där angiven rättspraxis).

37

Enligt sistnämnda bestämmelser omfattar begreppet behandling bland annat den omständigheten att sådana leverantörer ger tillgång till kommunikation och uppgifter eller överför dessa till de behöriga myndigheterna (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 6 oktober 2020, Privacy International, C‑623/17, EU:C:2020:790, punkterna 39–41 och där angiven rättspraxis).

38

I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida de särskilda utredningsmetoder som använts i det nationella målet och i synnerhet det uppfångande som avses i artikel 6 ZSRS, har medfört att de berörda leverantörerna har ålagts en sådan skyldighet att behandla uppgifter, och således huruvida det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2002/58. Det ska därför påpekas att domstolen endast kommer att besvara den första frågan i den mån som det nationella målet omfattas av direktivets tillämpningsområde, och särskilt av tillämpningsområdet för artikel 15.1 i det direktivet.

39

Mot bakgrund av dessa inledande anmärkningar ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 15.1 i direktiv 2002/58, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell praxis, enligt vilken domstolsbeslut, genom vilka det efter en motiverad ansökan från de straffrättsliga myndigheterna ges tillstånd att använda särskilda utredningsmetoder, upprättas med hjälp av en färdig mall som inte innehåller någon individuell motivering, och i vilken det utöver tillståndets giltighetstid endast anges att de krav som föreskrivs i den lagstiftning som nämnda beslut hänvisar till har iakttagits.

40

I artikel 5.1 i direktivet stadfästs principen om konfidentialitet vid kommunikation och därmed förbundna trafikuppgifter via allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Den principen innebär att det är förbjudet att avlyssna, fånga upp, lagra eller använda andra metoder som innebär att kommunikationen och de därmed förbundna trafikuppgifterna kan fångas upp eller övervakas utan de berörda användarnas samtycke, utom i de fall som avses i artikel 15.1 i direktivet.

41

I den artikeln föreskrivs således att medlemsstaterna genom lagstiftning får vidta åtgärder för att begränsa omfattningen av de rättigheter och skyldigheter som anges i artikel 5 i samma direktiv, särskilt när en sådan begränsning i ett demokratiskt samhälle är nödvändig, lämplig och proportionell för förebyggande, undersökning, avslöjande av och åtal för brott. Det preciseras vidare i nämnda artikel att alla sådana lagstiftningsåtgärder ska vidtas i enlighet med de allmänna principerna i unionsrätten, inklusive de rättigheter, friheter och principer som fastställs i stadgan.

42

De lagstiftningsåtgärder som reglerar behöriga myndigheters tillgång till de uppgifter som avses i artikel 5.1 i direktiv 2002/58, kan inte vara begränsade till att kräva att tillgången till sådana uppgifter svarar mot det ändamål som eftersträvas med lagstiftningsåtgärderna, utan de måste även fastställa de materiella och formella villkor som gäller för sådan behandling (dom av den 2 mars 2021, Prokuratuur (Villkor för att ge tillgång till uppgifter avseende elektronisk kommunikation), C‑746/18, EU:C:2021:152, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

43

Sådana åtgärder och villkor ska vidtas och antas i enlighet med de allmänna principerna i unionsrätten, däribland proportionalitetsprincipen, och de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan, såsom följer av artikel 15.1 i direktiv 2002/58, i vilken det hänvisas till artikel 6.1 och 6.2 FEU (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl., C‑511/18, C‑512/18 och C‑520/18, EU:C:2020:791, punkt 113 och där angiven rättspraxis).

44

De formella villkor som avses i punkt 42 ovan ska antas i enlighet med rätten till en rättvis rättegång som stadfästs i artikel 47 andra stycket i stadgan, vilken, såsom framgår av förklaringarna avseende den artikeln, motsvarar artikel 6.1 i Europakonventionen. Den rättigheten kräver att ett domstolsavgörande innehåller en motivering (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2012, Trade Agency, C‑619/10, EU:C:2012:531, punkterna 52 och 53 och där angiven rättspraxis).

45

När det i en lagstiftningsåtgärd som vidtagits med stöd av artikel 15.1 i direktiv 2002/58 föreskrivs att det genom domstolsavgörande får fattas beslut om att begränsa principen om konfidentialitet vid elektronisk kommunikation, vilken fastställs i artikel 5.1 i direktivet, medför artikel 15.1, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, således en skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva att sådana avgöranden ska motiveras.

46

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 38 i sitt förslag till avgörande måste den berörda personen, för att rätten till en effektiv domstolsprövning enligt artikel 47 i stadgan faktiskt ska kunna utövas, ha möjlighet att få kännedom om skälen till ett beslut som fattats rörande honom eller henne, antingen genom att läsa själva beslutet eller genom att underrättas om skälen för beslutet, för att kunna ta till vara sina rättigheter under bästa möjliga förutsättningar och, med full kännedom om samtliga omständigheter, kunna avgöra om han eller hon vill bestrida beslutet vid en domstol som är behörig att genomföra en legalitetskontroll av det beslutet (se, analogt, dom av den 24 november 2020, Minister van Buitenlandse Zaken, C‑225/19 och C‑226/19, EU:C:2020:951, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

47

I förevarande fall framgår det av den hänskjutande domstolens förklaringar att enligt de nationella lagstiftningsåtgärder som vidtagits med stöd av artikel 15.1 i direktiv 2002/58, särskilt artikel 34, artikel 174.4 NPK och artikel 15.1 ZSRS, jämförda med artikel 121.4 i konstitutionen, ska varje domstolsbeslut som syftar till att tillåta användning av särskilda utredningsmetoder motiveras.

48

Den första frågan har emellertid inte ställts mot bakgrund av de lagbestämmelser i NPK och ZSRS som antagits med stöd av artikel 15.1 i direktiv 2002/58, utan mot bakgrund av en nationell praxis som genomför dessa lagbestämmelser, enligt vilken beslut om att tillåta användning av särskilda utredningsmetoder motiveras med hjälp av en färdig mall som är avsedd att täcka alla möjliga fall där tillstånd beviljas och som inte innehåller någon individuell motivering. Sådana beslut antas inom ramen för ett särskilt förfarande.

49

Enligt bulgarisk rätt antas nämligen beslutet om att tillåta användning av särskilda utredningsmetoder efter ett förfarande som syftar till att göra det möjligt att – i förhållande till en person avseende vilken det finns rimliga skäl att anta att han eller hon förbereder, begår eller har begått ett allvarligt uppsåtligt brott – på ett effektivt och snabbt sätt, samla in uppgifter som inte kan samlas in med andra medel än de begärda särskilda utredningsmetoderna eller som endast kan samlas in med exceptionella svårigheter.

50

Inom ramen för nämnda förfarande ska de myndigheter som är behöriga att begära att sådana metoder används, i den mening som avses i artikel 173.1 och 173.2 NPK, samt artikel 13.1 ZSRS, i enlighet med artikel 173.2 NPK och artikel 14.1.7 ZSRS, skriftligen till den behöriga domstolen lämna en motiverad och detaljerad ansökan, i vilken det redogörs för det brott som utreds, de åtgärder som vidtagits under utredningen och resultatet därav, de uppgifter som identifierar den person eller den lokal som är föremål för ansökan, de operativa metoder som ska tillämpas, övervakningens planerade varaktighet och skälen till varför denna varaktighet begärs, samt skälen till varför användningen av dessa metoder är nödvändig för utredningen.

51

Det framgår av det regelverk som gäller för detta förfarande att den domstol som utfärdar tillstånd att använda särskilda utredningsmetoder fattar sitt beslut på grundval av en motiverad och detaljerad ansökan vars innehåll, enligt lag, ska göra det möjligt för domstolen att kontrollera om villkoren för att bevilja ett sådant tillstånd är uppfyllda.

52

Denna praxis omfattas således av de lagstiftningsåtgärder som vidtagits med stöd av artikel 15.1 i direktiv 2002/58, i vilka det föreskrivs en möjlighet att fatta motiverade domstolsavgöranden som resulterar i en begränsning av principen om konfidentialitet vid elektronisk kommunikation och för trafikuppgifter, som slås fast i artikel 5.1 i direktivet. Nämnda praxis är i detta avseende avsedd att genomföra den motiveringsskyldighet som föreskrivs i dessa lagstiftningsåtgärder i enlighet med kraven i artikel 47 andra stycket i stadgan, som det genom hänvisningen till artikel 6.1 och 6.2 FEU hänvisas till i sista meningen i artikel 15.1 i direktivet.

53

Eftersom den behöriga domstolen, inom ramen för nämnda förfarande, har prövat skälen till en sådan detaljerad ansökan som den som avses i punkt 50 ovan, och då den efter prövningen anser att ansökan är motiverad, ska det anses att nämnda domstol, genom att underteckna en färdig text som upprättats enligt en mall, i vilken det anges att de rättsliga kraven har iakttagits, har godkänt skälen för ansökan samtidigt som den har försäkrat sig om att de rättsliga kraven har iakttagits.

54

Såsom Europeiska kommissionen har angett i sitt skriftliga yttrande skulle det nämligen framstå som konstlat att kräva att tillståndet att använda särskilda utredningsmetoder ska innehålla en specifik och detaljerad motivering, när den ansökan som ligger till grund för beviljandet av tillståndet, i enlighet med den nationella lagstiftningen, redan innehåller en sådan motivering.

55

När den berörda personen väl har underrättats om att särskilda utredningsmetoder har tillämpats gentemot honom eller henne, innebär den motiveringsskyldighet som avses i artikel 47 andra stycket i stadgan däremot att den personen, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 46 ovan, ska ha möjlighet att förstå skälen till varför användningen av dessa metoder har beviljats, för att, i förekommande fall, på ett ändamålsenligt och effektivt sätt kunna bestrida beviljandet av tillståndet. Detta krav gäller även för varje domstol, såsom bland annat den brottmålsdomstol som ska pröva sakfrågan, vilken enligt sin behörighet ex officio eller på begäran av den berörda personen ska pröva lagenligheten av tillståndet.

56

Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att, inom ramen för den praxis som avses i punkt 39 ovan, pröva huruvida iakttagandet av denna bestämmelse i stadgan och direktiv 2002/58 har säkerställts. Det ankommer, i detta syfte, på den nationella domstolen att kontrollera huruvida både den person på vilken de särskilda utredningsmetoderna har tillämpats och den domstol som har att pröva huruvida tillståndet att använda dessa metoder är lagenligt, har möjlighet att förstå skälen för tillståndet.

57

Även om det uteslutande ankommer på den hänskjutande domstolen att göra denna kontroll, kan EU-domstolen, emellertid när den meddelar ett förhandsavgörande, i förekommande fall bidra med preciseringar för att vägleda den nationella domstolen vid dess avgörande (dom av den 5 maj 2022, Victorinox, C‑179/21, EU:C:2022:353, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

58

Eftersom tillstånd att använda särskilda utredningsmetoder beviljas på grundval av en motiverad och detaljerad ansökan från de behöriga nationella myndigheterna, ska det i detta hänseende kontrolleras att den person och den domstol som avses i punkt 56 ovan inte bara har tillgång till tillståndsbeslutet, utan även till begäran från den myndighet som har ansökt om tillståndet.

59

För att motiveringsskyldigheten i artikel 47 andra stycket i stadgan ska vara uppfylld krävs det dessutom, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 41 i sitt förslag till avgörande, att ovannämnda person och domstol vid en jämförelse av tillståndet att använda särskilda utredningsmetoder med den motiverade ansökan som åtföljer det, enkelt och utan tvetydighet, kan förstå de exakta skälen till att tillståndet har beviljats mot bakgrund av de faktiska och rättsliga omständigheter som kännetecknar det enskilda fall som ligger till grund för ansökan. Det är även absolut nödvändigt att tillståndets giltighetstid framgår vid en sådan jämförelse.

60

När tillståndsbeslutet, såsom i förevarande fall, endast anger tillståndets giltighetstid och fastställer att de lagbestämmelser som anges däri har iakttagits, är det mycket viktigt att ansökan tydligt anger alla uppgifter som är nödvändiga för att såväl den berörda personen som den domstol som har att pröva lagenligheten av det beviljade tillståndet ska kunna förstå att den domstol som, enbart på grundval av dessa uppgifter, har utfärdat tillståndet, genom att använda motiveringen i ansökan, har kommit fram till att alla de rättsliga kraven har iakttagits.

61

Om det vid en jämförelse av ansökan med efterföljande tillstånd inte är möjligt att på ett enkelt och entydigt sätt förstå skälen för tillståndet, kan det konstateras att den motiveringsskyldighet som följer av artikel 15.1 i direktiv 2002/58, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, inte har iakttagits.

62

Det ska även tilläggas att enligt artikel 52.3 i stadgan ska de rättigheter som stadgan omfattar ha samma innebörd och räckvidd som de motsvarande rättigheter som garanteras i Europakonventionen, vilket inte hindrar unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd.

63

Det framgår i detta sammanhang av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att angivandet av skälen, även kortfattade sådana, utgör en väsentlig garanti mot att övervakning missbrukas, eftersom det endast är ett sådant angivande som gör det möjligt att säkerställa att domstolen på ett korrekt sätt har prövat ansökan om tillstånd och den bevisning som lagts fram och att den verkligen har kontrollerat huruvida den begärda övervakningen utgör ett motiverat och proportionerligt ingrepp i utövandet av rätten till skydd för privat- och familjeliv som garanteras i artikel 8 i Europakonventionen. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har emellertid, med avseende på två domar från Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen), slagit fast att avsaknaden av individuella skäl inte per automatik kan leda till slutsatsen att den domstol som har utfärdat tillståndet inte har gjort en korrekt prövning av ansökan (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 11 januari 2022, Ekimdzhiev m.fl. mot Bulgarien, CE:ECHR:2022:0111JUD007007812, §§ 313 och 314 och där angiven rättspraxis).

64

Det ska vidare preciseras att Europadomstolens dom av den 15 januari 2015, Dragojević mot Kroatien (CE:ECHR:2015:0115JUD006895511), som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, inte kan påverka övervägandena i punkterna 58–61 ovan. För att komma fram till slutsatsen att artikel 8 i Europakonventionen hade åsidosatts prövade Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i domen av den 15 januari 2015 nämligen inte frågan huruvida den berörda personen, vid en jämförelse av tillståndsbesluten med ansökan om övervakning, kunde förstå de skäl som undersökningsdomaren hade anfört, utan den separata frågan huruvida det var möjligt att i efterhand avhjälpa avsaknaden av motivering eller den otillräckliga motiveringen av tillståndsbesluten.

65

Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 15.1 i direktiv 2002/58, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell praxis, enligt vilken domstolsbeslut, genom vilka det efter en motiverad och detaljerad ansökan från de straffrättsliga myndigheterna ges tillstånd att använda särskilda utredningsmetoder, upprättas med hjälp av en färdig mall som inte innehåller någon individuell motivering, och i vilken det utöver tillståndets giltighetstid endast anges att de krav som föreskrivs i den lagstiftning som nämnda beslut hänvisar till har iakttagits. Detta gäller under förutsättning att de exakta skälen till varför den behöriga domaren ansåg att de rättsliga kraven hade iakttagits mot bakgrund av de faktiska och rättsliga omständigheter som kännetecknar det aktuella fallet, enkelt och otvetydigt kan utläsas vid en jämförelse av beslutet med ansökan om tillstånd, varvid nämnda ansökan, efter det att tillstånd har givits, ska göras tillgänglig för den person mot vilken tillstånd att använda särskilda utredningsmetoder har beviljats.

66

Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan.

67

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artikel 15.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation), jämförd med artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

att den inte utgör hinder för en nationell praxis, enligt vilken domstolsbeslut, genom vilka det efter en motiverad och detaljerad ansökan från de straffrättsliga myndigheterna ges tillstånd att använda särskilda utredningsmetoder, upprättas med hjälp av en färdig mall som inte innehåller någon individuell motivering, och i vilken det utöver tillståndets giltighetstid endast anges att de krav som föreskrivs i den lagstiftning som nämnda beslut hänvisar till har iakttagits. Detta gäller under förutsättning att de exakta skälen till varför den behöriga domaren ansåg att de rättsliga kraven hade iakttagits mot bakgrund av de faktiska och rättsliga omständigheter som kännetecknar det aktuella fallet, enkelt och otvetydigt kan utläsas vid en jämförelse av beslutet med ansökan om tillstånd, varvid nämnda ansökan, efter det att tillstånd har givits, ska göras tillgänglig för den person mot vilken tillstånd att använda särskilda utredningsmetoder har beviljats.