–

Asociación Multisectorial de Empresas de la Electrónica, las Tecnologías de la Información y la Comunicación, de las Telecomunicaciones y de los Contenidos Digitales (Ametic), genom A. González García, M. Magide Herrero, R. Sánchez Aristi och D. Sarmiento Ramírez-Escudero, abogados,

–

Asociación para el Desarrollo de la Propiedad Intelectual (ADEPI), genom J.J. Marín López, abogado,

–

Artistas Intérpretes o Ejecutantes, Sociedad de Gestión de España (AIE), genom J.A. Hernández-Pinzón García, abogado,

–

Artistas Intérpretes, Entidad de Gestión de Derechos de Propiedad Intelectual (AISGE), genom J.M. Montes Relazón, abogado,

–

Ventanilla Única Digital, genom J.J. Marín López, abogado,

–

Derechos de Autor de Medios Audiovisuales (DAMA), genom R. Gómez Cabaleiro, abogado,

–

Centro Español de Derechos Reprográficos (CEDRO), genom I. Aramburu Muñoz och J. de Fuentes Bardají, abogados,

–

Spaniens regering, genom L. Aguilera Ruiz, båda i egenskap av ombud,

–

Frankrikes regering, genom A. Daniel och A.-L. Desjonquères, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom É. Gippini Fournier och J. Samnadda, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10) och av allmänna principer i unionsrätten.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Asociación Multisectorial de Empresas de la Electrónica, las Tecnologías de la Información y la Comunicación, de las Telecomunicaciones y de los contenidos Digitales (Ametic) och, å andra sidan, Administración del Estado (statsförvaltningen, Spanien), Entidad de Gestión de Derechos de los Productores Audiovisuales (EGEDA), Asociación para el Desarrollo de la Propiedad lntelectual (ADEPI), Artistas lntérpretes o Ejecutantes, Sociedad de Gestión de España (AlE) Artistas lntérpretes, Entidad de Gestión de Derechos de Propiedad lntelectual (AISGE), Ventanilla Única Digital, Derechos de Autor de Medios Audiovisuales (DAMA), Centro Español de Derechos Reprográficos (CEDRO), Asociación de Gestión de Derechos lntelectuales (AGEDI) och Sociedad General de Autores y Editores (SGAE). Målet rör en ansökan om ogiltigförklaring av vissa bestämmelser i Real Decreto 1398/2018 por el que se desarrolla el artículo 25 del texto refundido de la Ley de Propiedad Intelectual, aprobado por el Real Decreto Legislativo 1/1996, de 12 de abril, en cuanto al sistema de compensación equitativa por copia privada (kungligt dekret 1398/2018 om genomförande av artikel 25 i den kodifierade texten av lagen om immateriella rättigheter, godkänt genom kungligt lagdekret 1/1996 av den 12 april, när det gäller systemet för rimlig kompensation för privatkopiering) av den 23 november 2018 (BOE nr 298, av den 11 december 2018, s. 121354).

3

Skälen 31, 35 och 38 i direktiv 2001/29 har följande lydelse:

…

…

4

I artikel 2 i detta direktiv, med rubriken ”Rätten till mångfaldigande”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva en ensamrätt att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis

5

I artikel 5 i direktivet, med rubriken ”Undantag och inskränkningar”, föreskrivs följande i punkterna 2 och 5:

”2.   Medlemsstaterna får föreskriva undantag eller inskränkningar från den rätt till mångfaldigande som avses i artikel 2 i följande fall:

…

…

5.   De undantag och inskränkningar som föreskrivs i punkterna 1, 2, 3 och 4 får endast tillämpas i vissa särskilda fall som inte strider mot det normala utnyttjandet av verket eller annat alster och inte oskäligt inkräktar på rättsinnehavarnas legitima intressen.”

6

Skälen 2, 14 och 26 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/26/EU av den 26 februari 2014 om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter och gränsöverskridande licensiering av rättigheter till musikaliska verk för användning på nätet på den inre marknaden (EUT L 84, 2014, s. 72) har följande lydelse:

…

…

7

Enligt artikel 1 i direktiv 2014/26 fastställs i direktivet de krav som är nödvändiga för att säkerställa att kollektiva förvaltningsorganisationer förvaltar upphovsrätt och närstående rättigheter på ett välfungerande sätt.

8

I artikel 3 i direktivet anges följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

…

…”

9

I artikel 25, med rubriken ”Rimlig kompensation för privatkopiering”, i Ley de propiedad Intelectual (lag om immateriella rättigheter), i dess konsoliderade lydelse enligt Real Decreto Legislativo 1/1996, por el que se aprueba el texto refundido de la Ley de Propiedad Intelectual, regularizando, aclarando y armonizando las disposiciones legales sobre la materia (kungligt lagdekret 1/1996 om godkännande av den reviderade texten till lagen om immateriella rättigheter, genom vilken de gällande rättsliga bestämmelserna på detta område regleras, preciseras och harmoniseras) av den 12 april 1996 (BOE nr 97, av den 22 april 1996, s. 14369), i dess lydelse enligt Real Decreto-ley 12/2017 (kungligt lagdekret 12/2017) av den 3 juli 12/2017 (BOE nr 158, av den 4 juli 2017, s. 56444) (nedan kallad lagen om immateriella rättigheter), anges följande:

”1.   Mångfaldigande av verk som spritts i form av böcker eller publikationer som genom kungligt dekret jämställs därmed, samt av fonogram, videogram eller andra ljud-, bild- eller audiovisuella medier, om detta sker med hjälp av icke typografiska tekniska apparater, uteslutande för privat bruk, inte yrkesmässigt eller företagsmässigt, och inte i direkt eller indirekt kommersiella syften, i enlighet med artikel 31.2 och 31.3, medför, såvitt avser var och en av de tre nämnda formerna för mångfaldigande, en rätt till rimlig kompensation av engångskaraktär, i syfte att på ett lämpligt sätt kompensera den skada borgenärerna vållas genom mångfaldiganden som inte omfattas av rätten till privatkopiering. Kompensationen ska fastställas för varje slags mångfaldigande med avseende på utrustning, apparater och medier avsedda att användas för nämnda mångfaldigande, som har tillverkats i eller utanför Spanien för att säljas eller användas inom landet.

…

3.   Tillverkare etablerade i Spanien, när de agerar i egenskap av kommersiella distributörer, liksom personer som utanför Spanien förvärvar utrustning, apparater och medier enligt punkt 1 i syfte att sälja eller använda dem inom Spanien, är skyldiga att betala nämnda kompensation.

Dessutom är distributörer, grossister och detaljister som i ett senare led förvärvar nämnda utrustning, apparater och medier, solidariskt ansvariga för att betala denna kompensation tillsammans med de betalningsskyldiga som försett dem med densamma, såvida de inte visar att de faktiskt har betalat dem denna kompensation.

Distributörer, grossister och detaljister som i ett senare led förvärvar nämnda utrustning, apparater och medier kan – i enlighet med det förfarande som syftar till att den rimliga kompensation som föreskrivs i kungligt dekret ska genomföras – begära att förvaltningsorganisationerna ska återbetala nämnda ersättning, vad avser utrustning, apparater och medier för mångfaldigande som sålts till personer som omfattas av ett undantag enligt punkt 7.

…

7.   Följande förvärv av utrustning, apparater och medier för mångfaldigande är undantagna från skyldigheten att betala kompensation:

…

…

8.   Juridiska eller fysiska personer som inte är undantagna från skyldigheten att betala kompensation kan begära återbetalning av densamma när

…

10.   Organisationerna för förvaltning av immateriella rättigheter deltar i bildandet, i enlighet med gällande bestämmelser, samt i förvaltningen och finansieringen av en juridisk person som i egenskap av företrädare för samtliga dessa organisationer utövar följande uppgifter:

11.   De betalningsskyldiga och de solidariskt ansvariga ska ge den juridiska person som förvaltningsorganen bildar i enlighet med bestämmelserna i föregående punkt rätt att kontrollera de förvärv och försäljningar som omfattas av skyldigheten att betala rimlig kompensation samt de förvärv och försäljningar som berörs av de undantag som avses i punkt 7. På samma sätt ska de personer som har erhållit ett undantagsintyg, på begäran av den ovannämnda juridiska personen, lämna de uppgifter som krävs för att kontrollera att villkoren för undantag fortfarande är uppfyllda.

12.   …

… Ministeriet för utbildning, kultur och idrott ansvarar för att lösa de tvister som anhängiggörs vid ministeriet angående nämnda juridiska persons avslag på en ansökan om sådana undantag som avses i punkt 7 b och c eller på en begäran om återbetalning av den rimliga kompensation för privatkopiering som avses i punkt 8.”

10

I den enda tilläggsbestämmelsen till kungligt lagdekret 12/2017 föreskrivs följande:

”1. De organisationer som förvaltar immateriella rättigheter ska bilda den juridiska person som avses i artikel 25.10 … i lagen om immateriella rättigheter inom tre månader efter det att detta kungliga lagdekret har trätt i kraft.

2. Ingen av förvaltningsorganisationerna har befogenhet att ensam kontrollera nämnda juridiska persons beslut.

…”

11

I kungligt dekret 1398/2018, föreskrivs följande i artikel 3:

”I detta kungliga dekret används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a) undantagsintyg: vart och ett av de intyg som avses i artikel 25.7 a–c … i lagen om immateriella rättigheter, som kan innehas av följande personer:

…

…”

12

I artikel 10 i kungligt dekret 1398/2018, med rubriken ”Förfarande för erhållande och användning av undantagsintyg”, föreskrivs följande:

”1.   För att erhålla ett sådant undantagsintyg som avses i artikel 3 a 2° ska den berörda personen till den juridiska personen [som avses i artikel 25.10 i lagen om immateriella rättigheter] lämna in en ansökan som helst ska undertecknas elektroniskt och som ska innehålla följande uppgifter:

2.   Den juridiska personen ska på sin webbplats tillhandahålla en standardblankett för ansökan om undantag som uppfyller villkoren i föregående punkt.

…

4.   När ansökan om utfärdande av ett undantagsintyg har inkommit, ska den juridiska personen ha 15 arbetsdagar på sig för att bevilja eller avslå ansökan och underrätta sökanden om sitt beslut.

5.   Den juridiska personen får vägra att utfärda ett intyg endast i följande fall:

I de fall som avses i led a och b ovan ska den juridiska personen i förväg bevilja sökanden sju arbetsdagar för att rätta sin ansökan.

Sökanden ska underrättas om avslaget på ansökan med en fullödig motivering till detta beslut. Sökanden ska dessutom, i enlighet med artikel 25.12 i lagen om immateriella rättigheter, upplysas om rätten att överklaga avslagsbeslutet till kultur- och idrottsministeriet i enlighet med artikel 25.12 … i lagen om immateriella rättigheter.

…

10.   Om de personer som omfattas av undantaget saknar intyg, får de använda sig av förfarandet för återbetalning.”

13

Artikel 11 i kungligt dekret 1398/2018, med rubriken ”Förfarande för återbetalning av kompensationen”, har följande lydelse:

”1.   Ansökan om återbetalning av kompensationen ska översändas till den juridiska personen. Denna ansökan, som ska undertecknas, helst på elektronisk väg, ska innehålla följande uppgifter:

2.   Den juridiska personen ska på sin webbplats tillhandahålla en standardblankett för ansökan om återbetalning som uppfyller villkoren i föregående punkt.

3.   Den juridiska personen ska inom en månad från mottagandet av ansökan genomföra nödvändiga kontroller för att fastställa huruvida det föreligger rätt till återbetalning och underrätta sökanden om sitt beslut.

…

5.   Den juridiska personen får endast vägra återbetalning av kompensationen i följande fall:

I de fall som avses i a och b ovan ska sökanden ges sju arbetsdagar för att rätta sin ansökan.

Sökanden ska underrättas om avslaget med en fullödig motivering till detta beslut. Sökanden ska dessutom, i enlighet med artikel 25.12 … i lagen om immateriella rättigheter, upplysas om rätten att överklaga avslagsbeslutet till kultur- och idrottsministeriet.”

14

I artikel 12 i kungligt dekret 1398/2018 föreskrivs följande:

”1.   Förvaltningsorganisationerna och den juridiska personen ska respektera den konfidentiella karaktären hos all information som de har fått kännedom om vid fullgörandet av sina uppgifter, och behandlingen av denna information ska under alla omständigheter ske med iakttagande av bestämmelserna om konkurrens- och dataskydd.

2.   Betalningsansvariga, distributörer och innehavare av undantagsintyg kan inte åberopa den sekretess i fråga om företagsbokföring som avses i artikel 32.1 i Código de Comercio [handelslagen] vid kontroller som utförs av den juridiska personen med stöd av sina befogenheter enligt artikel 25.11 … i lagen om immateriella rättigheter.”

15

Ametic, som är klagande i det nationella målet, är en sammanslutning av tillverkare, handlare och distributörer inom sektorn för informationsteknologi och kommunikation, vars verksamhet innefattar handel med utrustning, apparater och medier för mångfaldigande som omfattas av systemet med kompensation för privatkopiering. Ametic har genom sin talan vid den hänskjutande domstolen, Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), bland annat yrkat ogiltigförklaring av vissa bestämmelser i kungligt dekret 1398/2018, däribland artiklarna 3 och 10 i detta dekret. I detta kungliga dekret fastställs tillämpningsföreskrifter för artikel 25 i lagen om immateriella rättigheter, vilken antogs till följd av domen av den 9 juni 2016, EGEDA m.fl. (C‑470/14, EU:C:2016:418), genom vilken artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 tolkades så, att den utgjorde hinder för det tidigare systemet med rimlig kompensation för privatkopiering, som bekostades av den allmänna statsbudgeten.

16

Såsom framgår av beslutet om hänskjutande har den spanska lagstiftaren i nämnda artikel 25 infört ett system för kompensation för privatkopiering till upphovsrättsinnehavare för mångfaldigande av skyddade verk uteslutande för privat bruk, med hjälp av apparater eller instrument som inte är typografiska.

17

Den hänskjutande domstolen har angett att det i artikel 25.3 i lagen om immateriella rättigheter föreskrivs att personer som i Spanien tillverkar eller distribuerar utrustning som kan användas för mångfaldigande av skyddade verk är skyldiga att betala kompensation för privatkopiering. Nämnda tillverkare och distributörer kan övervältra beloppet på sina kunder, grossister eller detaljister, vilka i förekommande fall kan övervältra dem på slutkonsumenterna.

18

Den hänskjutande domstolen har vidare preciserat att enligt artikel 25.7 b i denna lag undantas från skyldigheten att betala kompensation för privatkopiering sådana förvärv av utrustning, apparater och medier för mångfaldigande som görs av juridiska eller fysiska personer som agerar i egenskap av slutkonsumenter, och som styrker att den förvärvade utrustningen, apparaterna och medierna uteslutande används i yrkesmässig verksamhet, och på villkor att den inte, rättsligt eller faktiskt, har ställts till privatanvändarens förfogande och att den tydligt är förbehållen andra ändamål än privatkopiering. Detta bevis ska läggas fram genom ett intyg utfärdat av en juridisk person, som i enlighet med artikel 25.10 har upprättats av förvaltningsorganisationerna för immateriella rättigheter, och som, i egenskap av företrädare för dessa, utövar förvaltningen av undantag från skyldigheten att betala kompensation för privatkopiering respektive återbetalning av sådan kompensation.

19

De berörda personer som inte innehar ett sådant intyg ska betala kompensationen för privatkopiering vid tidpunkten för köpet. Om de visar att den köpta utrustningen, apparaterna eller medierna för mångfaldigande uteslutande används yrkesmässigt, under förutsättning att de inte har ställts till privatanvändarens förfogande och att de tydligt är förbehållna andra ändamål än privatkopiering, så kan de emellertid, hos samma juridiska person, begära återbetalning av den kompensation som de tidigare erlagt.

20

Den hänskjutande domstolen har tillagt att distributörer, grossister och detaljister som i senare led förvärvar de aktuella varorna kan begära att förvaltningsorganisationerna ska återbetala den kompensation för privatkopiering som de tidigare har betalat i samband med försäljningar som de genomfört till innehavare av ett undantagsintyg.

21

I artikel 3 a i kungligt dekret 1398/2018 kvalificeras ett ”undantagsintyg” som ett intyg som bland annat kan innehas av de personer som avses i artikel 25.7 b i lagen om immateriella rättigheter. I artikel 10 i detta kungliga dekret regleras förfarandet för erhållande och användning av nämnda undantagsintyg.

22

Den hänskjutande domstolen har dessutom preciserat att den juridiska personen, i enlighet med artikel 25.11 i lagen om immateriella rättigheter och artikel 12 i nämnda kungliga dekret, genom vilken denna artikel genomförs, har rätt att inkräva de uppgifter som den behöver för att utöva sin kontrollbefogenhet i samband med förvaltningen av undantag från skyldigheten betala kompensation för privatkopiering respektive återbetalning av sådan kompensation. Den har vidare påpekat att de berörda ekonomiska aktörerna, vid sådana kontroller, inte kan åberopa den sekretess i fråga om företagsbokföring som föreskrivs i nationell rätt.

23

Den hänskjutande domstolen har påpekat att den juridiska person som förvaltar systemet med undantag genom beviljande av intyg, varvid detta intyg avsevärt underlättar verksamheten för den enhet som innehar det, samt återbetalningssystemet, kontrolleras av förvaltningsorganisationerna för immateriella rättigheter, det vill säga av enheter som uteslutande företräder borgenärernas intressen vad avser kompensationen för privatkopiering. Denna omständighet kan påverka den ifrågavarande juridiska personens beslut om beviljande av undantagsintyg eller återbetalning i varje enskilt fall. Dessutom anser den hänskjutande domstolen att systemets ”obalanserade eller asymmetriska” karaktär kan strida mot principen om likhet inför lagen, i synnerhet som det är denna juridiska person som påverkar möjligheten att förenkla de åtgärder som ska vidtas vid förvärv av utrustning, apparater och medier för mångfaldigande. Den hänskjutande domstolen har angett att dess tvivel förstärks av de särskilda befogenheter som den juridiska personen i fråga har i fråga om kontroll. Dessa befogenheter innebär bland annat att denna juridiska person kan kräva tillgång till uppgifter om de berörda personernas verksamhet, varvid omfattningen av nämnda befogenheter går så långt att den berörda ekonomiska aktören fråntas möjligheten att göra gällande sekretess i fråga om företagsbokföring. Den omständigheten att denna juridiska persons beslut kan överklagas till kultur- och idrottsministeriet, vars beslut i sig kan bli föremål för en talan, förefaller vara otillräcklig för att undanröja de svårigheter som förefaller följa av denna juridiska persons sammansättning.

24

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

25

ADEPI, Ventanilla única Digital och DAMA har gjort gällande att den första frågan inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den hänskjutande domstolen varken har preciserat vilken bestämmelse i direktiv 2001/29 eller de allmänna unionsrättsliga principer som den har begärt tolkning av.

26

Det ska i detta hänseende konstateras att den hänskjutande domstolen, om man endast ser till lydelsen av den första frågan, vill få klarhet i huruvida en nationell bestämmelse är förenlig med unionsrätten, i förevarande fall direktiv 2001/29 och unionsrättens allmänna principer, utan att precisera vilka bestämmelser och principer som det är fråga om. Domstolen har emellertid vid upprepade tillfällen slagit fast att det inom ramen för det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF inte ankommer på den att avgöra huruvida en nationell lagstiftning är förenlig med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2015, Consorci Sanitari del Maresme,C‑203/14, EU:C:2015:664, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

27

Det ska emellertid erinras om att det enligt det förfarande för samarbete som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU‑domstolen har nämligen till uppgift att tolka samtliga bestämmelser i unionsrätten som behövs för att de nationella domstolarna ska kunna avgöra de mål som är anhängiga vid dem, även om dessa bestämmelser inte är uttryckligen angivna i de frågor som dessa domstolar har hänskjutit (dom av den 19 december 2019, Nederlands Uitgeversverbond och Groep Algemene Uitgevers, C‑263/18, EU:C:2019:1111, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

28

EU-domstolen har för detta ändamål möjlighet att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 19 december 2019, Nederlands Uitgeversverbond och Groep Algemene Uitgevers, C‑263/18, EU:C:2019:1111, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

29

I förevarande fall framgår det otvetydigt av begäran om förhandsavgörande att det nationella målet rör det spanska systemet för uppbörd av kompensation för privatkopiering. Den hänskjutande domstolen har att pröva en talan om ogiltigförklaring av vissa bestämmelser i kungligt dekret 1398/2018, som genomför artikel 25 i lagen om immateriella rättigheter. I sistnämnda artikel föreskrivs bland annat att en juridisk person med ansvar för förvaltningen av systemet för kompensation för privatkopiering ska inrättas. Direktiv 2001/29 innehåller emellertid endast en bestämmelse om en sådan kompensation, nämligen artikel 5.2 b.

30

Den hänskjutande domstolen har dessutom uttryckligen hänvisat till principen om likabehandling av gäldenärer och borgenärer vad avser den aktuella kompensationen, mot bakgrund av vilken den ska pröva lagenligheten av de omtvistade bestämmelserna, utan att nämna någon annan allmän unionsrättslig princip vars tolkning den anser vara av vikt.

31

Under dessa omständigheter kan den första frågan inte anses vara behäftad med sådana brister att de hindrar EU-domstolen från att lämna ett användbart svar till den hänskjutande domstolen.

32

Frågan kan således tas upp till sakprövning.

33

Mot bakgrund av övervägandena i punkterna 27–30 i förevarande dom ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och principen om likabehandling ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en juridisk person, som har inrättats och kontrolleras av organ för förvaltning av immateriella rättigheter, kan anförtros förvaltningen av undantag från skyldigheten betala kompensation för privatkopiering respektive återbetalning av sådan kompensation.

34

I artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 föreskrivs att medlemsstaterna får föreskriva undantag eller inskränkningar från den rätt till mångfaldigande som avses i artikel 2, när det rör sig om mångfaldigande på alla typer av medier utfört av en fysisk person för privat bruk och där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt, under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation, varvid hänsyn ska tas till huruvida de tekniska åtgärder som avses i artikel 6 i nämnda direktiv har tillämpats på det berörda verket eller alstret eller inte.

35

Såsom framgår av skälen 35 och 38 i samma direktiv utgör nämnda artikel 5.2 b ett uttryck för unionslagstiftarens vilja att införa ett särskilt kompensationssystem, där det som utlöser att kompensation ska betalas är att rättsinnehavarna tillfogas en skada, vilken i princip ger upphov till en skyldighet att ge dessa ”ersättning” eller ”kompensation” (dom av den 9 juni 2016, EGEDA m.fl., C‑470/14, EU:C:2016:418, punkt 19 och där angiven rättspraxis, och dom av den 22 september 2016, Microsoft Mobile Sales International m.fl., C‑110/15, EU:C:2016:717, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

36

Eftersom de olika beståndsdelarna i systemet för rimlig kompensation inte preciseras ytterligare i direktiv 2001/29, har medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att avgränsa dessa. Det ankommer bland annat på medlemsstaterna att bestämma vem som ska vara skyldig att betala kompensationen och att fastställa formen för, de närmare bestämmelserna om och nivån på kompensationen (se, för ett liknande resonemang, dom av den5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 20 och där angiven rättspraxis, och dom av den 9 juni 2016, EGEDA m.fl., C‑470/14, EU:C:2016:418, punkterna 22 och 23 och där angiven rättspraxis).

37

Med tanke på de praktiska svårigheterna med att identifiera privatanvändarna och ålägga dem att ersätta rättsinnehavarna för den skada som de åsamkar dem får medlemsstaterna, i syfte att finansiera den rimliga kompensationen införa en ”avgift för privatkopiering”, som inte belastar de berörda privatpersonerna utan dem som förfogar över utrustning, apparater och medier för mångfaldigande och, i denna egenskap, rättsligt eller faktiskt ställer utrustningen till privatpersoners förfogande. Inom ramen för ett sådant system ska avgiften för privatkopiering tas ut av dem som förfogar över utrustningen. Medlemsstaterna får således på vissa villkor utan åtskillnad tillämpa avgiften för privatkopiering på inspelningsmedier som kan användas för mångfaldigande, även om den slutliga användningen av dessa medier inte omfattas av artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 (dom av den 22 september 2016, Microsoft Mobile Sales International m.fl., C‑110/15, EU:C:2016:717, punkterna 31 och 32 och där angiven rättspraxis).

38

Eftersom ett sådant system gör det möjligt för de betalningsskyldiga att låta kostnaden för avgiften för privatkopiering få genomslag på priset för att tillhandahålla samma utrustning, apparater och medier för mångfaldigande, bärs avgiften i slutändan av de privata användare som betalar detta pris, och detta i enlighet med den i skäl 31 i direktiv 2001/29 nämnda ”skäliga avvägningen” mellan intressena hos innehavarna av ensamrätten till mångfaldigande och intressena hos användarna av de skyddade alstren (dom av den 22 september 2016, Microsoft Mobile Sales International m.fl., C‑110/15, EU:C:2016:717, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

39

Ett sådant system måste emellertid inte bara motiveras av praktiska svårigheter, såsom att det är omöjligt att identifiera slutanvändarna, utan också utesluta tillhandahållande av utrustning, apparater och medier för mångfaldigande till andra personer än fysiska personer från skyldigheten att betala denna kompensation, när det är uppenbart att syftet inte är privatkopiering (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkterna 45–47, och dom av den 22 september 2016, Microsoft Mobile Sales International m.fl., C‑110/15, EU:C:2016:717, punkterna 34–36).

40

Vad närmare bestämt gäller villkoret om undantag från avgiftsplikt för tillhandahållande av utrustning, apparater och medier för mångfaldigande till andra personer än fysiska personer, när det är uppenbart att syftet inte är privatkopiering, är detta undantag i princip förenligt med den i skäl 31 i direktiv 2001/29 nämnda ”skäliga avvägningen” mellan rättsinnehavarnas intressen och intressena hos användarna av de skyddade alstren att det endast är den slutliga köparen som kan få avgiften återbetald och att detta villkoras av att vederbörande ansöker om återbetalning hos den organisation som administrerar avgiftssystemet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 53).

41

Möjligheten för tillverkare, distributörer och detaljhandlare att övervältra den kompensation för privatkopiering som de har betalat på sina kunder innebär nämligen, såsom det har erinrats om i punkt 38 i förevarande dom, att de aktuella aktörerna inte bär denna ekonomiska börda. För att säkerställa att kompensationen för privatkopiering i slutändan endast belastar de slutanvändare som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, måste ett system som föreskriver en sådan avgift för privatkopiering emellertid säkerställa att slutanvändare som köper utrustning, apparater och medier för mångfaldigande för ändamål som uppenbart saknar samband med privatkopiering fortfarande kan undantas från avgiftsskyldigheten.

42

När det i systemet för uppbörd av kompensationen för privatkopiering föreskrivs att slutanvändaren kan undantas från betalningsskyldigheten redan när denne köper utrustning, apparater och medier för mångfaldigande genom att uppvisa ett intyg som visar att vederbörande förvärvar utrustningen, apparaterna och medierna för ändamål som uppenbart saknar samband med privatkopiering, måste den säljare som har betalat avgiften till sin leverantör, men som på grund av att intyget har uppvisats, är förbjuden att övervältra avgiften på sin kund, kunna begära återbetalning från den organisation som har anförtrotts att förvalta nämnda avgift (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 55).

43

I förevarande fall har det system för uppbörd av kompensation för privatkopiering som är i fråga i det nationella målet, såsom framgår av beslutet om hänskjutande, som utmärkande drag att det föreskrivs att slutanvändarna i princip är skyldiga att betala denna kompensation, samtidigt som det inrättas förfaranden som på vissa villkor möjliggör undantag från skyldigheten att betala nämnda kompensation, varvid detta undantag är beroende av att ett intyg har utfärdas, eller som möjliggör återbetalning.

44

Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang ställt den första frågan med motiveringen att den omständigheten att den juridiska person som utfärdar undantagsintygen och verkställer återbetalningen av kompensationen för privatkopiering har inrättats av förvaltningsorganisationerna för immateriella rättigheter, och kontrolleras av desamma, kan innebära en ”obalans” eller en ”asymmetri” mellan de intressen som den eftersträvar att skydda, vilket skulle kunna strida mot artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och mot principen om likabehandling.

45

Vad för det första gäller de krav som följer av artikel 5.2 b i detta direktiv ska det påpekas rätten till återbetalning av avgiften för privatkopiering till förmån för andra än fysiska personer, som förvärvar utrustning för mångfaldigande för ändamål som uppenbart saknar samband med privatkopiering måste vara effektiv och inte göra det orimligt svårt att få tillbaka den erlagda avgiften. Vad gäller rätten till återbetalning, ska det beaktas hur lång denna rätts räckvidd är, hur effektivt denna rätt kan göras gällande, hur tillgänglig den är, hur den har tillkännagetts och hur lätt det är att tillämpa den, när det bedöms huruvida denna rätt gör det möjligt att kompensera den eventuella obalans som uppstått till följd av det system för privatkopieringsersättning som inrättats för att hantera de konstaterade praktiska svårigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2016, Microsoft Mobile Sales International m.fl., C‑110/15, EU:C:2016:717, punkt 37 och där angiven rättspraxis). Detsamma gäller för beviljande av undantagsintyg, för det fall att det i den nationella lagstiftningen även föreskrivs ett sådant instrument för att säkerställa att det endast är de betalningsskyldiga som avses i artikel 5.2 b i nämnda direktiv som faktiskt måste betala kompensationen för privatkopiering.

46

Enligt artikel 3 h i direktiv 2014/26 utgör dessutom de inkomster som en kollektiv förvaltningsorganisation har inkasserat för rättighetshavarnas räkning – om de härrör från en rätt till kompensation – en inkomst från upphovsrätt eller närstående rättigheter. I skälen 2 och 26 i samma direktiv preciseras att dessa inkomster uppbärs, förvaltas och delas ut till rättighetshavarna av organisationer för kollektiv förvaltning.

47

Vad avser det sistnämnda avseendet framgår det av artikel 3 a i direktiv 2014/26 att begreppet ”kollektiv förvaltningsorganisation” avser en organisation som har tillstånd enligt lag eller genom avtal att som sitt enda eller huvudsakliga syfte förvalta upphovsrätter eller närstående rättigheter för mer än en rättighetshavare till gemensamt gagn för dessa rättighetshavare, varvid denna organisation ägs eller kontrolleras av sina medlemmar. Detta är för övrigt i allmänhet fallet i praktiken, såsom framgår av skäl 14 i direktiv 2014/26. Slutligen preciseras det i artikel 3 d i samma direktiv att en organisation för kollektiv förvaltning kan ha medlemmar som är såväl innehavare av upphovsrätt eller närstående rättigheter som andra organisationer för kollektiv förvaltning.

48

Härav följer att förvaltningen av kompensationen för privatkopiering, i den mening som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, per definition omfattas av de uppgifter som upphovsrättsorganisationer, såsom de organisationer för förvaltning av immateriella rättigheter som avses i lagen om immateriella rättigheter, kan ha, till skillnad från vad som är fallet med representanter för dem som är skyldiga att betala kompensationen.

49

Domstolen konstaterar i detta hänseende, mot bakgrund av de krav som anges i punkt 45 i förevarande dom, att inrättandet av en juridisk person, såsom den som föreskrivs i den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, som har till syfte att förvalta undantagen från skyldigheten att betala kompensation för privatkopiering samt besluta om återbetalning av denna kompensation, kan uppfylla ett syfte att uppnå enkelhet och effektivitet, vilket även gynnar de personer som är skyldiga att betala kompensationen, utan att de sistnämnda, enbart på grund av att den juridiska personen i fråga kontrolleras av organisationerna för kollektiv förvaltning av upphovsrätt, hamnar i en mindre förmånlig situation än den som hade varit för handen om en sådan juridisk person inte fanns.

50

Varje nationell lagstiftning om införande av kompensation för privatkopiering måste innehålla bestämmelser om förfaranden som, med hänsyn till de krav som anges i punkt 45 i förevarande dom, garanterar att endast de betalningsskyldiga som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 faktiskt belastas av kompensationen för privatkopiering.

51

Medlemsstaterna får särskilt inte införa närmare bestämmelser om rimlig kompensation vilka medför en omotiverad skillnad i behandling mellan olika kategorier av näringsidkare som saluför jämförbara varor, vilka omfattas av undantaget för privatkopiering, eller mellan olika kategorier av användare av skyddade alster (dom av den 22 september 2016, Microsoft Mobile Sales International m.fl., C‑110/15, EU:C:2016:717, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

52

Dessa krav skulle kunna äventyras om den nationella lagstiftningen gav den juridiska person som är behörig att utfärda undantagsintyg, eller som är behörig att besluta om rätt till återbetalning av belopp som felaktigt betalats som kompensation för privatkopiering, ett utrymme för skönsmässig bedömning som göra det godtyckligt vad en ansökan som har ingetts i något av dessa syften kommer att leda till för resultat, varvid denna juridiska person, vid utövandet av denna befogenhet, otillbörligen kan begränsa rätten till undantag från skyldigheten att betala denna kompensation eller rätten till återbetalning av densamma. Förekomsten av ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning skulle nämligen kunna leda till att den skäliga avvägning mellan rättsinnehavarna och användarna av skyddade alster som eftersträvas med skäl 31 i direktiv 2001/29 rubbas. Den behöriga juridiska personen skulle även, såsom den hänskjutande domstolen har angett, kunna behandla olika kategorier av aktörer eller användare som befinner sig i liknande rättsliga och faktiska situationer på ett diskriminerande sätt.

53

En nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att undantagsintyg och rätt till återbetalning av kompensation för privatkopiering ska beviljas i tid och i enlighet med objektiva kriterier som inte innebär att den person som är behörig att pröva ansökningar om detta inte har något utrymme för skönsmässig bedömning är däremot i princip ägnad att uppfylla de krav som anges i punkt 45 i förevarande dom.

54

För att undanröja risken för partiskhet från en sådan juridisk person när det gäller beviljandet av undantagsintyg och beviljande av rätt till återbetalning, och därefter förhindra att den skäliga avvägning mellan rättsinnehavarna och användarna av skyddade alster som eftersträvas i skäl 31 i direktiv 2001/29 rubbas, är det dessutom nödvändigt att denna juridiska persons avslag på en ansökan om ett sådant intyg eller avslag på en begäran om sådan återbetalning kan bli föremål för ett utomrättsligt förfarande eller ett domstolsförfarande vid ett oberoende organ.

55

I förevarande fall förefaller artiklarna 10 och 11 i kungligt dekret 1398/2018 tvinga den juridiska person som ansvarar för att pröva ansökningarna inom en viss tidsfrist att bevilja ett undantagsintyg eller att fastställa att det föreligger en rätt till återbetalning när sökanden lämnar de uppgifter om identifiering som krävs och undertecknar de förklaringar som ställts till dennes förfogande. Det förefaller dessutom som om det i bestämmelserna föreskrivs en möjlighet att överklaga den juridiska personens avslag på en ansökan om undantagsintyg eller avslag på en begäran om återbetalning till en oberoende enhet, nämligen ministeriet för kultur och idrott. Under dessa omständigheter förefaller dessa bestämmelser kunna uppfylla de krav som anges i punkt 45 i förevarande dom, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

56

För det andra ska undantagen i artikel 5 i direktiv 2001/29 tillämpas med iakttagande av principen om likabehandling i artikel 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, enligt vilken lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 22 september 2016, Microsoft Mobile Sales International m.fl., C‑110/15, EU:C:2016:717, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

57

Denna princip kan således inte tolkas så, att den utgör hinder för att förvaltningen av undantag från skyldigheten betala kompensation för privatkopiering respektive återbetalning av sådan kompensation tilldelas en person som företräder dennes borgenärers kollektiva intressen. Borgenärer och gäldenärer befinner sig, vad avser kompensation för privatkopiering, mot bakgrund av denna betalningsskyldighet, i radikalt olika rättsliga situationer, vilket innebär att det inte är tillåtet att åsidosätta nämnda princip med motiveringen att dessa aktörer har skilda rättigheter och skyldigheter enligt systemet för kompensation för privatkopiering.

58

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och principen om likabehandling ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en juridisk person, som har inrättats och kontrolleras av organ för förvaltning av immateriella rättigheter, anförtros förvaltningen av undantag från skyldigheten att betala kompensation för privatkopiering respektive återbetalning av sådan kompensation, när denna nationella lagstiftning föreskriver att undantagsintyg och rätt till återbetalning av kompensation för privatkopiering ska beviljas i tid och i enlighet med objektiva kriterier som inte tillåter den juridiska personen att avslå en ansökan om beviljande av ett sådant intyg eller rätt till återbetalning på grundval av överväganden som innebär att den har ett utrymme för eget skön, varvid dess beslut om att avslå en sådan ansökan kan överklagas till ett oberoende organ.

59

DAMA har gjort gällande att denna fråga inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den hänskjutande domstolen varken har preciserat vilken bestämmelse i direktiv 2001/29 eller vilka allmänna unionsrättsliga principer som den har begärt tolkning av.

60

Med hänsyn till de principer som det erinrats om i punkterna 26–28 i förevarande dom och av samma skäl som angetts i punkterna 29 och 30 i densamma, påverkar detta argument emellertid inte frågan huruvida den andra frågan kan tas upp till prövning.

61

ADEPI och Ventanilla única Digital har dessutom gjort gällande att det inte framgår av artikel 25.7 b i lagen om immateriella rättigheter och artikel 10 i kungligt dekret 1398/2018 att den juridiska personen kan ges tillgång till räkenskapsuppgifter. Den situation som den hänskjutande domstolen har tagit upp är således rent hypotetisk, vilket innebär att den andra frågan inte kan tas upp till prövning.

62

Härvid erinrar domstolen om att det – inom ramen för det samarbete mellan domstolen och medlemsstaternas domstolar som har inrättats genom artikel 267 FEUF – ankommer uteslutande på de nationella domstolar vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilka har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 12 november 2015, Hewlett-Packard Belgium, C‑572/13, EU:C:2015:750, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

63

Eftersom frågor som rör unionsrätten förutsätts vara relevanta, kan EU‑domstolen endast avvisa en begäran från en nationell domstol då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 12 november 2015, Hewlett-Packard Belgium, C‑572/13, EU:C:2015:750, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

64

Vidare råder det, inom ramen för förfaranden enligt artikel 267 FEUF, en tydlig åtskillnad mellan EU-domstolens och den nationella domstolens funktioner, varvid den sistnämnda är ensam behörig att tolka den nationella lagstiftningen. Det ankommer således inte på EU‑domstolen att i ett mål om förhandsavgörande uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser. Det åligger nämligen EU‑domstolen, i enlighet med fördelningen av behörighet mellan unionsdomstolen och de nationella domstolarna, att beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna, såsom den angetts i beslutet om hänskjutande (dom av den 14 november 2019, Spedidam, C‑484/18, EU:C:2019:970, punkterna 28 och 29).

65

Av det anförda följer att den tolkning av nationell rätt som ADEPI och Ventanilla única Digital har gjort beträffande de uppgifter som den juridiska personen har rätt att kräva inte är tillräcklig för att kullkasta den presumtion om relevans som nämnts i punkt 63 i förevarande dom.

66

Eftersom den andra frågan dessutom inte omfattas av något av de tre fall som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 63 i förevarande dom, konstaterar domstolen att den kan tas upp till prövning.

67

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och principen om likabehandling ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en juridisk person, som har inrättats och kontrolleras av organ för förvaltning av immateriella rättigheter, och som anförtrotts förvaltningen av undantag från skyldigheten betala kompensation för privatkopiering respektive återbetalning av sådan kompensation, ges rätt att kräva tillgång till de uppgifter som är nödvändiga för att utöva sin kontrollbefogenhet på detta område, utan att det är möjligt att invända mot detta med hänvisning till den sekretess i fråga om företagsbokföring som föreskrivs i nationell rätt.

68

För det första ska det påpekas att möjligheten att begära uppgifter som gör det möjligt att kontrollera att den nationella lagstiftningen om kompensation för privatkopiering tillämpas på ett korrekt sätt utgör en underordnad del av undantaget i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29.

69

Det framgår nämligen av artikel 5.2 b och av skäl 35 i direktiv 2001/29 att i de medlemsstater som har infört ett undantag för privatkopiering bör rättsinnehavarna få rimlig kompensation för att ge dem skälig ersättning för att deras skyddade verk eller andra alster används utan tillstånd. Dessutom får, enligt artikel 5.5 i samma direktiv, ett undantag för privatkopiering inte oskäligt inkräkta på upphovsmannens legitima intressen. Av detta följer att dessa bestämmelser – för att de inte ska förlora sin ändamålsenliga verkan – måste innebära att en medlemsstat som har infört ett undantag för privatkopiering i sin nationella rätt även har en skyldighet att inom ramen för sin behörighet säkerställa en effektiv uppbörd av denna kompensation som ska ersätta upphovsmännen för den skada de lider, särskilt om skadan uppkommer i den medlemsstaten (dom av den 16 juni 2011, Stichting de Thuiskopie, C‑462/09, EU:C:2011:397, punkterna 33 och 34, och dom av den 9 juni 2016, EGEDA, C‑470/14, EU:C:2016:418, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

70

Inom ramen för ett system som grundar sig på aktörernas ensidiga deklarationer för att fastställa såväl de belopp som ska betalas för kompensationen för privatkopiering som den försäljning som ska undantas från detta utgör det ett nödvändigt villkor för att säkerställa en faktisk uppbörd av denna kompensation att den enhet som ansvarar för förvaltningen av kompensationen ges behörighet att kontrollera att deklarationerna i fråga är sanningsenliga.

71

Den person som ansvarar för förvaltningen av systemet för kompensation för privatkopiering måste följaktligen kunna kontrollera att villkoren för att erhålla ett undantagsintyg är uppfyllda. Om det efter denna kontroll visar sig att dessa villkor inte är uppfyllda, kräver skyldigheten att säkerställa en effektiv uppbörd av kompensationen för privatkopiering vidare att denna juridiska person kan beräkna och uppbära de belopp som ska betalas som kompensation, och detta så snart villkoren för beviljande av ett undantagsintyg inte är uppfyllda eller inte längre är uppfyllda. Denna juridiska persons utövande av dessa uppgifter skulle emellertid hindras om den kontrollerade personen, med åberopande av sekretess i fråga om företagsbokföring, kunde vägra tillgång till de räkenskapsuppgifter som är nödvändiga för denna kontroll.

72

Det ska tilläggas att så även är fallet när det gäller personer som inte är undantagna från skyldigheten att betala kompensation för privatkopiering, såsom tillverkare, importörer och distributörer, men som antingen kan övervältra ersättningen på sin kund, när kunden inte innehar ett undantagsintyg, eller begära återbetalning från den juridiska personen, när deras kund innehar ett sådant intyg. Den juridiska person som har anförtrotts förvaltningen av systemet för kompensation för privatkopiering måste nämligen kunna begära tillgång till uppgifter som gör det möjligt att kontrollera de förvärv och försäljningar för vilka kompensation för privatkopiering ska betalas samt de förvärv och försäljningar som är undantagna från denna betalningsskyldighet.

73

Dessa kontroller får emellertid endast avse uppgifter som gör det möjligt dels att kontrollera att villkoren för att beviljas undantag eller rätt till återbetalning verkligen är uppfyllda, dels att beräkna eventuella belopp som ska betalas som ersättning för privatkopiering av personer som inte är undantagna, såsom tillverkare, importörer eller distributörer, eller personer som otillbörligen har beviljats ett undantagsintyg eller rätt till återbetalning. I den mån uppgifterna i fråga är konfidentiella är den juridiska person och de förvaltningsorgan som tar del av dessa uppgifter inom ramen för sitt uppdrag skyldiga att säkerställa att uppgifternas sekretess upprätthålls. I förevarande fall framgår det att syftet med artikel 12.1 i kungligt dekret 1398/2018 är att ålägga en sådan skyldighet, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

74

För det andra kan likabehandlingsprincipen, av skäl som liknar dem som angetts i punkterna 56 och 57 i förevarande dom, inte påverka bestämmelser vilka, såsom bestämmelserna i lagen om immateriella rättigheter och bestämmelserna i kungligt dekret 1398/2018, rör de befogenheter som den juridiska personen har i samband med förvaltningen av undantag från skyldigheten att betala denna ersättning respektive återbetalning av densamma.

75

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och principen om likabehandling ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en juridisk person, som har inrättats och kontrolleras av organisationerna för förvaltning av immateriella rättigheter, och som har anförtrotts förvaltningen av undantag från skyldigheten betala kompensation för privatkopiering respektive återbetalning av sådan kompensation, ges rätt att kräva tillgång till de uppgifter som är nödvändiga för att utöva sin kontrollbefogenhet på detta område, utan att det är möjligt att invända mot detta med hänvisning till den sekretess i fråga om företagsbokföring som föreskrivs i nationell rätt, varvid den juridiska personen är skyldig att upprätthålla sekretessen för de uppgifter som erhålls.

76

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande: