1.

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4 i direktiv 2004/83/EG ( 2 ) och artiklarna 8 och 23 i direktiv 2005/85/EG ( 3 ).

2.

Begäran har framställts i ett mål där X, som är tredjelandsmedborgare, har överklagat ett beslut från International Protection Appeals Tribunal (Appellationsnämnden i utlänningsärenden, Irland) (nedan kallad IPAT), genom vilket IPAT har avslagit hans överklaganden av besluten om avslag på hans ansökningar om asyl och internationellt skydd. Parter i det nationella målet är å ena sidan X och å andra sidan IPAT, Minister for Justice and Equality (justitie- och jämställdhetsministern, Irland), Ireland (Irland) och Attorney General (allmänna åklagaren, Irland) (nedan tillsammans kallade motparterna).

3.

High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) har ställt sju frågor som kretsar kring tre problemställningar vilka avser, för det första, omfattningen av den beslutande myndighetens skyldighet att samarbeta med den som har ansökt om internationellt skydd och de följder som ska dras av ett eventuellt åsidosättande av denna skyldighet, för det andra, följderna av underlåtenhet att fatta beslut om ansökningar om asyl och internationellt skydd inom rimlig tid och, för det tredje, inverkan på en sökandes allmänna trovärdighet när denne i sin ansökan först har lämnat en osann uppgift, men därefter vid första tillfälle har förklarat och tagit tillbaka denna uppgift.

4.

Enligt artikel 1.A punkt 2 första stycket i konventionen angående flyktingars rättsliga ställning ( 4 ) ska begreppet flykting tillämpas på den som ”i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner sig utanför det land, vari han är medborgare, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd, eller den som, utan att vara medborgare i något land befinner sig utanför det land, vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort …, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att återvända dit”.

5.

Förutom vissa primärrättsliga bestämmelser, det vill säga artiklarna 41 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), är artiklarna 4 och 15 c i direktiv 2004/83 ( 5 ) samt artiklarna 8.2, 8.3, 23.1, 23.2 och 39.1 a i direktiv 2005/85 ( 6 ) relevanta inom ramen för förevarande mål.

6.

X är en pakistansk medborgare som kom till Irland den 1 juli 2015 efter att ha vistats i Förenade kungariket från 2011 till 2015 utan att där ha lämnat in någon ansökan om internationellt skydd.

7.

Den 2 juli 2015 lämnade X in en ansökan om flyktingstatus i Irland. Ansökan grundade sig först på en osann uppgift, som X senare tog tillbaka, och därefter på den omständigheten att han hade befunnit sig i omedelbar närhet av en bombexplosion vid ett terroristattentat som hade genomförts vid en begravningsceremoni i Pakistan och som hade dödat ett fyrtiotal personer, bland annat två personer som han kände. X påstod att han hade påverkats så djupt av den händelsen att han var rädd för att bo i Pakistan och fruktade att lida allvarlig skada om han sändes tillbaka dit. Han påstod att han led av ångest, depression och sömnsvårigheter. Office of the Refugee Applications Commissioner (myndighet med ansvar för flykting- och asylfrågor, Irland) avslog ansökan den 14 november 2016.

8.

Den 2 december 2016 ingav X ett överklagande av detta beslut till Refugee Appeals Tribunal (Appellationsdomstolen i flyktingärenden, Irland). Överklagandeförfarandet vilandeförklarades på grund av lagändringar som infördes den 31 december 2016 till följd av ikraftträdandet av International Protection Act 2015 (2015 års lag om internationellt skydd), genom vilken de olika tidigare föreskrivna förfarandena för internationellt skydd förenhetligades och bland annat International Protection Office (Myndigheten för internationellt skydd, Irland, nedan kallad IPO) och IPAT inrättades.

9.

Den 13 mars 2017 lämnade X in en ansökan om alternativt skydd, som avslogs av IPO den 29 februari 2018. Den 13 februari 2018 ingav han ett överklagande av detta beslut till IPAT.

10.

Genom beslut av den 7 februari 2019 avslog IPAT båda överklagandena.

11.

Den 7 april 2019 ingav X ett överklagande till High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) med yrkande om att IPAT:s beslut ska ogiltigförklaras.

12.

För det första, till stöd för detta överklagande, gjorde X gällande att den information om ursprungslandet som IPAT hade använt sig av, vilken var från 2015 till 2017, var ofullständig och inaktuell och att IPAT därför inte hade beaktat den situation som rådde i Pakistan vid den tidpunkt då beslutet av den 7 februari 2019 antogs. IPAT hade dessutom inte gjort en korrekt prövning av den information som den innehade.

13.

För det andra var det uppenbart att det hade tagit orimligt lång tid att fatta beslut om ansökan av den 2 juli 2015, vilket strider mot effektivitetsprincipen samt mot artikel 47 i stadgan och de miniminormer som fastställs i unionsrätten.

14.

För det tredje hade IPAT informerats om X:s mentala hälsotillstånd, men försäkrade sig inte om att den innehade all bevisning som behövdes för att kunna fatta korrekta beslut om ansökningarna. IPAT borde i synnerhet ha inhämtat ett rättsmedicinskt utlåtande, eftersom sådana generellt används till stöd för asylansökan för personer som har utsatts för tortyr, eller också något annat sakkunnigutlåtande om hans mentala hälsotillstånd.

15.

För det fjärde vad gällde andra relevanta faktorer i ansökan hade principen om att hellre fria än fälla inte tillämpats, trots att X:s mentala hälsotillstånd inte fastställts eller beaktats på vederbörligt sätt. Vissa relevanta faktorer i hans argumentation kontrollerades inte eller ignorerades och det fanns inget samarbete mellan honom och de behöriga institutionerna, bland annat vad gällde nämnda rättsmedicinska utlåtande.

16.

För det femte var det under omständigheterna i ärendet, vilka kännetecknades av att X hade medgett att hans tidigare redogörelse för händelserna var felaktig samt av att det fanns en möjlighet att han led av mentala hälsoproblem, orimligt att dra slutsatsen att han inte var trovärdig vad gällde väsentliga aspekter i hans argumentation.

17.

High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) anser, först och främst att IPAT åsidosatte sin samarbetsskyldighet, eftersom den inte inhämtade tillräcklig information om ursprungslandet och inte heller ett rättsmedicinskt utlåtande. Den vill emellertid få klarhet i huruvida IPAT enligt unionsrätten var skyldig att inhämta ett sådant utlåtande och huruvida det är förenligt med unionsrätten att i enlighet med nationell rätt kräva att X, i syfte att erhålla en ogiltigförklaring av IPAT:s beslut, ska styrka att han har lidit skada till följd av denna underlåtenhet.

18.

Den vill vidare få klarhet i vilka följder den ska dra av den omständigheten att det förflöt mer än tre och ett halvt år från det att ansökan av den 2 juli 2015 lämnades in till det att IPAT fattade sitt beslut den 7 februari 2019, vilket den anser är en orimligt lång beslutsfrist.

19.

Den hänskjutande domstolen är slutligen osäker på huruvida en enda osann uppgift, som X vid första tillfälle förklarade och tog tillbaka, kan motivera att hans allmänna trovärdighet ifrågasätts.

20.

Mot denna bakgrund beslutade High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland), genom beslut av den 23 november 2021 som inkom till EU‑domstolens kansli den 9 december 2021, att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

21.

Den hänskjutande domstolen har ansökt om att målet ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 107 i EU-domstolens rättegångsregler.

22.

Den 17 december 2021 beslutade domstolens första avdelning, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att det inte fanns anledning att bifalla ansökan.

23.

Skriftliga yttranden har inkommit från X, motparterna, den tyska och den nederländska regeringen samt från Europeiska kommissionen. X, den irländska regeringen och kommissionen närvarade vid förhandlingen som hölls den 16 november 2022.

24.

Genom en begäran om klarlägganden av den 20 september 2022 anmodade EU-domstolen den hänskjutande domstolen att precisera den tillämpliga lagstiftningen och IPAT:s roll. Den hänskjutande domstolen svarade genom handling av den 21 oktober 2022.

25.

Motparterna anser att de sju tolkningsfrågorna inte kan tas upp till prövning.

26.

För det första anser de att den första frågan är hypotetisk, eftersom den vilar på en premiss som den hänskjutande domstolen inte har styrkt, och detta av två skäl. Dels har den hänskjutande domstolen, i motsats till vad denna frågas lydelse antyder, inte fastställt att ”samarbetsskyldigheten helt har åsidosatts” och har inte heller kunnat fastställa detta på basen av omständigheterna i målet. Dels anmodas EU-domstolen genom nämnda fråga att meddela ett slutligt beslut om omständigheterna i förevarande fall, vilket det inte ankommer på den att göra. Enligt motparterna gäller dessa överväganden även den andra och den tredje frågan på grund av deras samband med den första frågan.

27.

För det andra har motparterna hävdat att den fjärde och den femte frågan också är hypotetiska, eftersom den hänskjutande domstolen inte har fastställt att skyldigheten att fatta ett beslut inom rimlig tid har åsidosatts.

28.

För det tredje anser motparterna att den sjätte frågan inte är nödvändig för att avgöra det nationella målet, eftersom IPAT beaktade den medicinska bevisning som X tillhandahöll, utan att ifrågasätta den.

29.

För det fjärde, och slutligen, har motparterna gjort gällande att den sjunde frågan är hypotetisk och således inte ska besvaras, eftersom X har preciserat att han inte bestrider IPAT:s slutsatser avseende hans trovärdighet och eftersom den osanna uppgiften, i motsats till vad denna frågas lydelse låter förstå, inte var den enda faktor som föranledde IPAT att anse att X:s trovärdighet inte hade fastställts. Andra relevanta faktorer utgörs av den omständigheten att X först i ett väldigt sent skede nämnde nyckelfaktorer avseende de inträffade händelserna och inte ansökte om internationellt skydd i sin första ansökan.

30.

Dessa invändningar är inte övertygande.

31.

Det ska erinras om att det av fast rättspraxis följer att en begäran om förhandsavgörande bara kan avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den. ( 9 )

32.

I förevarande sammanhang kan det svårligen påstås att tolkningsfrågorna inte har något samband med de verkliga omständigheterna, är hypotetiska eller inte innehåller nödvändiga uppgifter om de faktiska omständigheterna.

33.

Vad gäller påståendet att den första, den andra, den tredje och den sjätte frågan är hypotetiska är det förvisso riktigt att de faktiska omständigheter som den hänskjutande domstolen har beskrivit inte tyder på att ”samarbetsskyldigheten helt har åsidosatts” av IPAT. ( 10 ) Av frågorna framgår emellertid att den hänskjutande domstolen vill få klarhet just i huruvida nämnda omständigheter utgör ett åsidosättande av de behöriga myndigheternas skyldighet att samarbeta med sökanden och vilka följder den i förekommande fall ska dra av ett sådant konstaterande, med hänsyn till de begränsningar som dessa myndigheter åläggs i nationell rätt. ( 11 )

34.

Vad gäller den fjärde och den femte frågan är den omständigheten att den hänskjutande domstolen inte ännu har fastställt att skyldigheten att meddela ett beslut inom rimlig tid har åsidosatts, men att den har för avsikt att göra det, inte heller ett tillräckligt skäl för att i förevarande fall dra slutsatsen att frågorna är hypotetiska.

35.

Av begäran om förhandsavgörande framgår vidare att den sjätte frågan avser den eventuella skyldigheten att inhämta ett rättsmedicinskt utlåtande utöver de som X hade lämnat in. Den omständigheten att IPAT beaktade den medicinska bevisning som X hade ingett, utan att ifrågasätta den, har inget samband med denna skyldighet och kan inte påverka frågans relevans.

36.

Vad slutligen gäller den sjunde frågan ska det påpekas att motparterna har bestritt den hänskjutande domstolens fastställande av de faktiska omständigheterna och dess bedömning av huruvida denna fråga är relevant för avgörandet av det nationella målet. Det ankommer dock inte på EU-domstolen, utan endast på den hänskjutande domstolen, att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna vad gäller X:s trovärdighet.

37.

Sammanfattningsvis ankommer det på den hänskjutande domstolen att identifiera de rättsfrågor i ett mål som kräver en tolkning av unionsrätten.

38.

Tolkningsfrågorna kan följaktligen tas upp till prövning och ska prövas i sak.

39.

Innan jag går in på prövningen av tolkningsfrågorna är det lämpligt att kortfattat erinra om det regelverk i vilket direktiven 2004/83 och 2005/85 ingår.

40.

För det första ska det påpekas att det av skäl 3 i direktiv 2004/83 framgår att Genèvekonventionen utgör grundstenen i det folkrättsliga systemet för skydd av flyktingar. Av skälen 16 och 17 i samma direktiv framgår vidare att bestämmelserna avseende förutsättningar för beviljande av flyktingstatus och innebörden av flyktingstatus har antagits i syfte att vägleda medlemsstaternas behöriga myndigheter vid tillämpningen av Genèvekonventionen, på grundval av gemensamma begrepp och kriterier. ( 12 ) Vad gäller direktiv 2005/85 framgår det av skälen 2, 3, 5 och 7 att det syftar till att fastställa en gemensam ram av skyddsregler som gör det möjligt att säkerställa att Genèvekonventionen efterlevs. I artikel 33 i Genèvekonventionen stadfästs principen om non-refoulement. Denna princip säkerställs såsom grundläggande rättighet i artiklarna 18 och 19.2 i stadgan. ( 13 )

41.

Av detta följer att bestämmelserna i direktiven 2004/83 och 2005/85 ska tolkas mot bakgrund av respektive direktivs systematik och syfte, med beaktande av Genèvekonventionen och de andra relevanta fördrag som avses i artikel 78.1 FEUF. ( 14 ) Såsom framgår av skäl 10 i direktiv 2004/83 och skäl 8 i direktiv 2005/85 ska tolkningen dessutom även stå i överensstämmelse med de rättigheter som erkänns i stadgan. ( 15 )

42.

För det andra ska det även påpekas att medan syftet med direktiv 2004/83 är att fastställa miniminormer för när tredjelandsmedborgare ska kunna beviljas internationellt skydd och innehållet i det beviljade skyddet syftar direktiv 2005/85 till att fastställa miniminormer för förfarandena för prövning av ansökningar samtidigt som asylsökandes rättigheter preciseras.

43.

Det är mot denna bakgrund som jag kommer att undersöka de frågor som har ställts av den hänskjutande domstolen. Jag kommer först att undersöka omfattningen av den beslutande myndighetens skyldighet i den mening som avses i artikel 4 i direktiv 2004/83 att samarbeta med den som har ansökt om internationellt skydd och de följder som ska dras av ett eventuellt åsidosättande av denna skyldighet (avsnitt B). Därefter kommer jag att mot bakgrund av artikel 23 i direktiv 2005/85 undersöka följderna av underlåtenheten att fatta beslut om ansökningarna om asyl och internationellt skydd inom rimlig tid (avsnitt C). Slutligen kommer jag att undersöka frågan om sökandens allmänna trovärdighet (avsnitt D).

44.

Den hänskjutande domstolen har ställt den första, den andra, den tredje och den sjätte frågan, vilka jag föreslår ska besvaras tillsammans, för att få klarhet i huruvida den samarbetsskyldighet som föreskrivs i artikel 4.1 i direktiv 2004/83 kräver att den beslutande myndigheten inhämtar aktuell information om ursprungslandet för den som har ansökt om asyl och internationellt skydd och – när det finns tecken på mentala hälsoproblem som potentiellt beror på en traumatiserande händelse som inträffat i det landet – ett rättsmedicinskt utlåtande om personens mentala hälsa. Den vill vidare få klarhet i huruvida ett åsidosättande av denna skyldighet som sådant kan leda till att beslutet om avslag på nämnda ansökningar ogiltigförklaras eller huruvida sökanden kan åläggas att bevisa att beslutet hade kunnat bli annorlunda om denna skyldighet inte hade åsidosatts.

45.

Svaret på dessa frågor kan erhållas genom att undersöka innebörden av den samarbetsskyldighet som åligger medlemsstaten, i den mening som avses i artikel 4 i direktiv 2004/83.

46.

Den hänskjutande domstolen har påpekat att den information som sökanden tillhandahöll om ursprungslandet inte var aktuell, och detta ens vid den tidpunkt då sökanden lämnade in den. I ett centralt konstaterande i det omtvistade beslutet ( 16 ) hänvisade IPAT till ett österrikiskt utredningsuppdrag från 2015 ( 17 ) och en rapport av FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) från 2017 ( 18 ). Enligt den hänskjutande domstolen kunde dessa uppgifter inte i egentlig mening betraktas som aktuell information om ursprungslandet inom ramen för beslutet, vilket fattades den 7 februari 2019. ( 19 ) På grundval av artikel 4 i direktiv 2004/83, såsom den har tolkats av domstolen i domen i målet M., anser den hänskjutande domstolen således att IPAT åsidosatte sin samarbetsskyldighet, eftersom den inte inhämtade tillräcklig och aktuell information om sökandens ursprungsland.

47.

Jag anser att detta synsätt i princip är rimligt. Det är emellertid lämpligt att klargöra vissa omständigheter.

48.

Det ska erinras om att artikel 4 i direktiv 2004/83, såsom det framgår av artikelns rubrik, rör en ”bedömning av fakta och omständigheter” vid en ansökan om internationellt skydd. Enligt domstolen genomförs en sådan bedömning i två skilda steg. Först ska det fastställas vilka faktiska omständigheter som kan utgöra bevis till stöd för ansökan. Därefter ska det göras en rättslig prövning av dessa omständigheter. Under den rättsliga prövningen ska det mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet avgöras huruvida de materiella förutsättningar för att beviljas internationellt skydd som föreskrivs i artiklarna 9 och 10 eller 15 i direktiv 2004/83 är uppfyllda. ( 20 )

49.

I detta sammanhang uppkommer frågan om vad skyldigheten att samarbeta med sökanden konkret innebär i vart och ett av dessa båda steg.

50.

Det ska inledningsvis erinras om att även om det normalt ankommer på den sökande att lägga fram alla faktorer som behövs för att styrka ansökan, åligger det enligt artikel 4.1 i direktiv 2004/83 den berörda medlemsstaten att samarbeta med den sökande i det skede när de för ansökan relevanta omständigheterna ska fastställas. ( 21 ) Enligt denna bestämmelse åligger det med andra ord medlemsstaternas myndigheter en positiv skyldighet att samarbeta med sökanden för att bedöma dessa omständigheter. ( 22 )

51.

Av artikel 4.2 i direktiv 2004/83 framgår att den bevisning som kan motivera en ansökan om internationellt skydd utgörs av den sökandes utsagor och alla handlingar som den sökande förfogar över angående sina personliga förhållanden, bland annat ålder, bakgrund, identitet eller nationalitet(er). I denna bestämmelse avses således alla relevanta faktorer som kan motivera ansökan och följaktligen utsagor och handlingar som avser de faktiska omständigheterna avseende sökandens bakgrund, inbegripet utsagor och handlingar som avser ”tidigare bosättningsland(länder) och -ort(er)”.

52.

Det ska även erinras om att domstolen redan har klargjort innebörden av den samarbetsskyldighet som åligger medlemsstaten inom ramen för detta första steg av bedömningen. Den har preciserat att när de omständigheter som tillhandahålls av den som ansöker om internationellt skydd, oavsett av vilket skäl, inte är fullständiga, aktuella eller relevanta, är det nödvändigt för den berörda medlemsstaten i detta skede av förfarandet att aktivt samarbeta med den sökande för att sammanställa samtliga faktorer som kan styrka ansökan. ( 23 ) Den har också konstaterat att en medlemsstats myndigheter ofta är bättre lämpade än sökanden för att få tillgång till vissa typer av handlingar. ( 24 )

53.

Det är därför uppenbart att det i det första steget av bedömningen, avseende fastställandet av de faktiska omständigheter som kan utgöra bevisning till stöd för ansökan, åligger den beslutande myndigheten att, i enlighet med den samarbetsskyldighet som föreskrivs i artikel 4 i direktiv 2004/83, inhämta fullständig och aktuell information om ursprungslandet för den som ansöker om asyl och internationellt skydd.

54.

Sedan detta nu har klargjorts uppkommer frågan huruvida en sådan skyldighet att samarbeta åligger myndigheterna i den berörda medlemsstaten även i det andra steget av bedömningen.

55.

Det ska erinras om att det i artikel 4.3 a i direktiv 2004/83 vad gäller den individuella bedömningen av en ansökan om internationellt skydd föreskrivs att bedömningen ska göras med beaktande av bland annat alla relevanta uppgifter om ursprungslandet vid den tidpunkt då beslut fattas om ansökan, inbegripet lagar och andra författningar i ursprungslandet samt det sätt på vilket dessa tillämpas.

56.

Denna individuella bedömning av ansökan utgör, som jag redan har angett, ( 25 ) det andra steget i den ”bedömning av fakta och omständigheter” i en ansökan om asyl eller internationellt skydd som avses i artikel 4 i direktiv 2004/83. Detta steg avser en rättslig prövning av den bevisning som har ingetts till stöd för ansökan och syftar till att avgöra om bevisningen faktiskt kan uppfylla de villkor som krävs för beviljande av den sökta flyktingstatusen eller det sökta internationella skyddet. ( 26 )

57.

Som domstolen redan har fastslagit åvilar prövningen av huruvida ansökan är välgrundad enbart den behöriga nationella myndigheten. I detta skede av förfarandet har således skyldigheten för denna myndighet att samarbeta med den sökande, såsom föreskrivs i artikel 4.1 andra meningen i direktiv 2004/83, inte någon relevans. ( 27 ) Det ska härvid erinras om att det av artiklarna 4.1 och 8.2 i direktiv 2005/85 framgår att den beslutande myndigheten ska ansvara för en ”korrekt prövning” av ansökningarna, varefter den ska fatta sitt beslut i frågan. ( 28 ) Av artikel 8.2 b i detta direktiv framgår särskilt att medlemsstaterna ska se till att exakt och aktuell information erhålls om den allmänna situation som råder i de asylsökandes ursprungsländer, ( 29 ) och detta från olika källor, såsom FN:s flyktingkommissariat. ( 30 )

58.

Jag instämmer därför fullständigt i kommissionens ståndpunkt att det av dessa bestämmelser framgår att den beslutande myndighetens skyldigheter enligt artikel 4.3 a i direktiv 2004/83 går utöver att enbart samarbeta med sökanden när det gäller information om situationen i ursprungslandet. När en person uppfyller villkoren i direktiv 2004/83 är medlemsstaterna nämligen skyldiga att bevilja det sökta internationella skyddet, eftersom deras myndigheter inte har något utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende. ( 31 ) Eftersom medlemsstaterna enligt artikel 28.1 i direktiv 2005/85 får anse en ansökan som ogrundad endast om den beslutande myndigheten har konstaterat att sökanden inte har rätt till flyktingstatus enligt direktiv 2004/83/EG, kan denna myndighet inte avslå en ansökan utan att göra en ”korrekt prövning” av ansökan och således utan att beakta aktuell information om den rådande situationen i ursprungslandet.

59.

Detta gäller särskilt med avseende på villkoret i artikel 15 c i direktiv 2004/83 avseende allvarlig skada som utgörs av allvarligt och personligt hot mot en civilpersons liv eller lem på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt av det slag som har gjorts gällande i det nationella målet. ( 32 ) Domstolen har nämligen slagit fast att det för att denna typ av hot ska anses föreligga inte krävs att sökanden visar att hoten är specifikt riktade mot honom på grund av omständigheter som är hänförliga till hans personliga situation. Enligt domstolen ska det urskillningslösa våld som kännetecknar den pågående väpnade konflikten bedömas av de behöriga nationella myndigheter som ska ta ställning till en ansökan eller av domstolar i en medlemsstat som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en sådan ansökan. ( 33 ) Bedömningen av huruvida de fastställda omständigheterna utgör ett sådant hot att den berörda personen, med hänsyn till vederbörandes individuella situation, kan hysa välgrundad fruktan för att faktiskt utsättas för förföljelse ska dessutom i samtliga fall präglas av uppmärksamhet och försiktighet, med hänsyn till att det handlar om frågor om människors integritet och personliga frihet, det vill säga frågor som rör unionens grundläggande värderingar. ( 34 )

60.

Av ovanstående överväganden följer följaktligen att enligt artikel 4.3 a i direktiv 2004/83 måste den beslutande myndigheten, inom ramen för sin skyldighet att göra en korrekt prövning av ansökan, i den mening som avses i artikel 8.2 b i direktiv 2005/85, inhämta precis och aktuell information om ursprungslandet för den som ansöker om asyl och internationellt skydd. Denna myndighet kan med andra ord inte endast bedöma partiell eller föråldrad information som sökanden har lämnat in till stöd för sin ansökan, utan måste inhämta aktuell information.

61.

Den hänskjutande domstolen har angett att X hade lämnat in ett läkarutlåtande till IPO, i vilket det betonades att han har mentala problem på grund av den omständigheten att han befunnit sig i omedelbar närhet av en bombexplosion vid ett terroristattentat i hans ursprungsland. ( 35 ) Den hänskjutande domstolen har förklarat att IPO gjorde gällande vid IPAT att det utifrån ett sådant utlåtande inte var möjligt att fastställa huruvida de mentala problem som sökanden led av hade orsakats av denna bombexplosion. Av begäran om förhandsavgörande framgår dessutom att IPAT instämde i denna åsikt och ansåg att ett rättsmedicinskt utlåtande, det vill säga ett ”Spirasi-utlåtande”, faktiskt hade kunnat vara ”till större nytta”. ( 36 ) Den hänskjutande domstolen har därför konstaterat att såväl IPO som IPAT ansåg att det läkarutlåtande som X hade lämnat in inte var tillräckligt och att ett rättsmedicinskt utlåtande hade varit relevant.

62.

I detta sammanhang uppkommer frågan huruvida den samarbetsskyldighet som föreskrivs i artikel 4.1 i direktiv 2004/83 innebär att de nationella myndigheterna är ålagda att inhämta ett sådant sakkunnigutlåtande.

63.

För det första, vad gäller det första steget i bedömningen, vilket avser fastställandet av de faktiska omständigheterna, ska det påpekas att ett sådant krav inte framgår av lydelsen i denna bestämmelse. Direktiv 2004/83 syftar nämligen till att fastställa miniminormer för när tredjelandsmedborgare ska kunna beviljas internationellt skydd. Om unionslagstiftaren hade velat ålägga medlemsstaterna en sådan skyldighet, hade detta med säkerhet preciserats uttryckligen. De nationella myndigheterna måste följaktligen ges ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att avgöra huruvida ett rättsmedicinskt utlåtande är relevant för den individuella bedömning som de nationella myndigheterna ska göra enligt artikel 4.3 i direktiv 2004/83. ( 37 )

64.

I motsats till vad motparterna har hävdat följer det emellertid, enligt min mening, av samarbetsskyldigheten i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2004/83 att när dessa myndigheter såsom i förevarande fall anser att det rättsmedicinska utlåtandet i fråga är relevant eller nödvändigt för att bedöma ansökan om internationellt skydd, ( 38 ) måste de informera sökanden om detta och samarbeta med honom, för att få tillgång till ett sådant utlåtande. ( 39 ) Av den samarbetsskyldighet som åligger de nationella myndigheterna följer det, som jag redan har påpekat, att om den beslutande myndigheten anser att de faktorer som den som ansöker om internationellt skydd har lagt fram är ofullständiga, föråldrade eller irrelevanta, måste den samarbeta aktivt med sökanden, för att möjliggöra uppfyllandet av samtliga de faktorer som är nödvändiga ( 40 ) för att fastställa de faktiska omständigheter som kan utgöra bevisning till stöd för ansökan.

65.

För det andra, vad gäller det andra steget i bedömningen, vilket avser den rättsliga prövningen av den bevisning som har ingetts till stöd för ansökan, ska det erinras om att det av artikel 4.3 b och c i direktiv 2004/83 framgår att det ska göras en individuell bedömning av en ansökan om internationellt skydd, varvid de relevanta utsagor och handlingar som den sökande har lämnat ska beaktas, inklusive information om huruvida sökanden har varit eller kan bli utsatt för förföljelse eller allvarlig skada samt sökandens personliga ställning och förhållanden, i syfte att, med beaktande av dessa förhållanden, avgöra om de handlingar som han har utsatts för eller riskerar att utsättas för kan anses som förföljelse eller allvarlig skada. Domstolen har redan slagit fast att artikel 4.3 i detta direktiv inte utesluter att sakkunnigutlåtanden används vid bedömningen av fakta och omständigheter. ( 41 ) Det ankommer således på de behöriga myndigheterna att anpassa de metoder som används vid bedömningen av uppgifter och skriftliga eller andra bevis utifrån vad som kännetecknar olika typer av ansökningar om internationellt skydd. ( 42 )

66.

Kravet på att inhämta ett rättsmedicinskt utlåtande om sökandens mentala hälsa, när de nationella myndigheterna anser att ett sådant utlåtande är relevant eller nödvändigt för att bedöma bevisningen, stöds av artiklarna 4.1 och 8.2 i direktiv 2005/85. I dessa bestämmelser föreskrivs att den beslutande myndigheten ska ansvara för en ”korrekt prövning” av ansökningarna, varefter den ska fatta sitt beslut i frågan. ( 43 ) Den beslutande myndigheten kan inte göra en korrekt prövning av ansökningarna i den mening som avses i dessa bestämmelser, om den inte inhämtar ett rättsmedicinskt utlåtande trots att den anser att ett sådant utlåtande är relevant eller nödvändigt för att göra en individuell bedömning av ansökan i fråga.

67.

Jag anser följaktligen att det enligt artikel 4.3 b och c i direktiv 2004/83 åligger den beslutande myndigheten att, inom ramen för sin skyldighet att göra en korrekt prövning av ansökan i den mening som avses i artikel 8.2 i direktiv 2005/85, inhämta ett rättsmedicinskt utlåtande om sökandens mentala hälsa, när den anser att ett sådant utlåtande är relevant eller nödvändigt för att göra en individuell bedömning av ansökan. En annan tolkning skulle enligt min mening strida mot syftet med direktiv 2004/83 och frånta såväl artikel 4.3 i detta direktiv som artikel 8.2 i direktiv 2005/85 allt innehåll.

68.

Innan jag bedömer de följder som ska dras av åsidosättandet av samarbetsskyldigheten och skyldigheten att göra en korrekt prövning av ansökan (avsnitten a och b), måste det avgöras huruvida det enligt artikel 39 i direktiv 2005/85, såsom den tyska regeringen och kommissionen har hävdat, krävs att domstolen i första instans ska kunna göra en sakprövning av ett beslut om avslag på en ansökan om asyl eller internationellt skydd med beaktande av sökandens aktuella behov (avsnitt a). Om svaret på detta är jakande, uppkommer frågan om huruvida IPAT ska anses vara en rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 39 i direktiv 2005/85 (avsnitt b).

69.

Det ska erinras om att det i artikel 39.1 a i direktiv 2005/85 föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att asylsökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot ett beslut som fattats om en asylansökan. I denna bestämmelse preciseras emellertid inte att det är nödvändigt att denna domstol ska kunna göra sin prövning med beaktande av sökandens aktuella behov. Kommissionen har i sina skriftliga yttranden angett att den anser att dessa krav framgår av EU‑domstolens praxis.

70.

Det ska härvid påpekas att ett sådant krav tydligt framgår av artikel 46 i direktiv 2013/32, som har ersatt artikel 39 i direktiv 2005/85 och som inte är tillämplig i förevarande fall. Det är emellertid lämpligt att påpeka att som kommissionen konstaterade under lagstiftningsförfarandet rörande artikel 46, bygger denna bestämmelse ”till stor del på pågående utveckling av rättspraxis i [EU]-domstolen och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna”. ( 44 ) Jag kommer därför att undersöka huruvida nämnda krav föreskrivs i artikel 39 i direktiv 2005/85, såsom den har tolkats av EU-domstolen.

71.

För det första har domstolen redan påpekat att de egenskaper som det rättsmedel som föreskrivs i artikel 39 i direktiv 2005/85 måste ha ska fastställas i enlighet med artikel 47 i stadgan, i vilken principen om ett effektivt domstolsskydd bekräftas och enligt vilken var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i nämnda artikel. ( 45 ) Den har särskilt slagit fast att för att utövandet av denna rätt ska vara effektivt måste nationell domstol, inom ramen för en ingående prövning, kunna pröva huruvida de skäl är välgrundade som föranlett den behöriga förvaltningsmyndigheten att betrakta ansökan om internationellt skydd som ogrundad. ( 46 ) Det ska härvid erinras om att varje beslut om beviljande av flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande ska fattas utifrån en individuell bedömning. ( 47 )

72.

För det andra har domstolen, inom ramen för förordning (EU) nr 604/2013, ( 48 ) fastslagit att ett överklagande av ett förvaltningsbeslut där den domstol som prövar målet inte kan beakta omständigheter som hänför sig till tiden efter det att beslutet antogs inte säkerställer ett tillräckligt effektivt domstolsskydd som gör det möjligt för den berörda personen att utöva sina rättigheter enligt denna förordning och artikel 47 i stadgan. ( 49 )

73.

För det tredje ska det tilläggas att som generaladvokaten Mengozzi har erinrat om är kravet på ”full omprövning”, som inte begränsar sig till att kontrollera om de tillämpliga lagbestämmelserna har följts, utan även omfattar fastställandet och bedömningen av de faktiska omständigheterna, sedan länge fastslaget i den praxis som meddelats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. ( 50 ) Enligt Europadomstolen ska denna prövning vara omsorgsfull, oberoende, noggrann och fullständig och ska göra det möjligt att utesluta allt tvivel, hur legitimt det än må vara, om huruvida ansökan om internationellt skydd är välgrundad, oavsett omfattningen av myndighetens behörighet. ( 51 )

74.

Det måste således anses att enligt artikel 39 i direktiv 2005/85, jämförd med artikel 47 i stadgan, krävs att domstolen i första instans ska kunna göra en sakprövning av ett beslut om avslag på en ansökan om asyl eller internationellt skydd med beaktande av sökandens aktuella behov.

75.

I sitt svar på EU-domstolens begäran om klarlägganden har den hänskjutande domstolen angett att IPO fattar beslut om att bevilja eller avslå ansökan om internationellt skydd i första instans i den mening som avses i artikel 23 i direktiv 2005/85. ( 52 ) Den hänskjutande domstolen har vidare förklarat att i en tvist av det slag som avses i det nationella målet handlar IPAT i egenskap av en rättslig myndighet som utövar domstolskontroll i första instans, vid vilken ett överklagande kan inges avseende de faktiska och rättsliga omständigheterna mot ett beslut som fattats i första instans av den beslutande myndigheten (det vill säga IPO), och detta i den mening som avses i artikel 39 i detta direktiv. ( 53 ) Den hänskjutande domstolen har bland annat betonat att IPAT meddelar sitt beslut med beaktande av sökandens aktuella behov och är behörig att kräva att justitie- och jämställdhetsministern gör utredningar och lämnar information till IPAT. ( 54 )

76.

Jag anser följaktligen att eftersom den beslutande myndighetens beslut, enligt artikel 4.3 a–c i direktiv 2004/83, jämförd med artikel 8.2 b i direktiv 2005/85, ska fattas efter en ”korrekt prövning” med beaktande av alla relevanta omständigheter avseende ursprungslandet, inbegripet ett rättsmedicinskt utlåtande om sökandens mentala hälsa, när den anser att ett sådant utlåtande är relevant eller nödvändigt, innebär den kontroll som en domstol i första instans ska göra av huruvida de skäl som denna myndighet har angett är välgrundade, såsom kommissionen har gjort gällande i sina yttranden, en prövning av den precisa och aktuella information om den rådande situationen i ursprungslandet som tillsammans med annan information låg till grund för det förvaltningsbeslut som är föremål för dess kontroll.

77.

Om nämnda domstol anser att den bevisning som sökanden har ingett inte är tillräcklig för att styrka dennes påstående att han redan lidit allvarlig skada, och inte heller för att bland annat bedöma sökandens mentala hälsotillstånd, måste den kunna besluta om utredningsåtgärder så att sökanden ges möjlighet att inkomma med ett rättsmedicinskt utlåtande. Detta innebär att den domstol i första instans som prövar överklagandet kan göra en prövning av sökandens aktuella behov, det vill säga inte på basen av de omständigheter som den myndighet som fattade beslutet hade eller borde ha haft kännedom om vid den tidpunkt då beslutet fattades, utan på basen av de omständigheter som föreligger vid den tidpunkt då överklagandet avgörs.

78.

I egenskap av en domstol i den mening som avses i artikel 39 i direktiv 2005/85, jämförd med artikel 47 i stadgan, är IPAT följaktligen, med hänsyn till dess skyldighet att säkerställa ett effektivt rättsmedel mot den beslutande myndighetens, i förevarande fall IPO:s, beslut om att avslå ansökan om asyl eller internationellt skydd, skyldig att inhämta och pröva precis och aktuell information om den rådande situationen i sökandens ursprungsland, inbegripet ett rättsmedicinskt utlåtande, när den anser att ett sådant utlåtande är relevant eller nödvändigt.

79.

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida en sådan skyldighet i sig kan leda till ogiltigförklaring av beslutet om avslag på ansökningarna om asyl och internationellt skydd.

80.

Det ska preciseras att den hänskjutande domstolen i sitt svar på domstolens begäran om klarlägganden, genom att hänvisa till punkterna 102 och 103 i domen i målet D. och A., har angett att det irländska systemet för beviljande och återkallande av flyktingstatus även inbegriper en möjlighet för den att kontrollera huruvida IPO och IPAT har gjort sig skyldiga till felaktig rättstillämpning vid avgörandet av ansökan. ( 55 ) Begäran om förhandsavgörande har ingetts inom ramen för en sådan domstolskontroll.

81.

Detta innebär att den hänskjutande domstolen säkerställer en kontroll i andra instans. Dess prövning är därför begränsad till eventuell felaktig rättstillämpning såsom, i förevarande fall, ett åsidosättande av skyldigheten för såväl den beslutande myndigheten som domstolen i första instans att inhämta precis och aktuell information om sökandens ursprungsland, inbegripet ett rättsmedicinskt utlåtande, när de anser att ett sådant utlåtande är relevant eller nödvändigt.

82.

Den hänskjutande domstolen har i sitt svar på begäran om klarlägganden preciserat att även om ett åsidosättande av en sådan skyldighet kan leda till att beslutet om avslag på ansökningarna ogiltigförklaras, återförvisar den målet till IPAT om den bedömer att det förekommit felaktig rättstillämpning, så att IPAT kan meddela ett nytt beslut med beaktande av de faktiska och rättsliga omständigheterna. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida felaktig rättstillämpning har förekommit.

83.

Kan sökanden åläggas att bevisa att beslutet hade kunnat bli annorlunda, om skyldigheten att göra en korrekt prövning av ansökan inte hade åsidosatts?

84.

Om domstolen i första instans själv gör en fullständig prövning på basen av aktuella faktiska omständigheter för att fastställa huruvida asylsökanden har rätt till internationellt skydd, är det, som den tyska regeringen har hävdat i sina skriftliga yttranden, inte nödvändigt att parterna i förfarandet bevisar att den beslutanden nationella myndighetens beslut hade kunnat bli annorlunda.

85.

Det ska härvid påpekas att även om det är riktigt att denna fråga omfattas av medlemsstaternas processuella autonomi, kvarstår icke desto mindre, som jag redan har förklarat, att det med hänsyn till ett effektivt utövande av rätten till asyl eller internationellt skydd samt iakttagandet av de krav som följer av artikel 47 i stadgan ( 56 ) och principen om non-refoulement åligger domstolen i första instans att göra en prövning med beaktande av sökandens aktuella behov i enlighet med artikel 39 i direktiv 2005/85. ( 57 )

86.

Med beaktande av betydelsen av de grundläggande rättigheter som står på spel vid en ansökan om asyl och internationellt skydd anser jag följaktligen att det, i det fall att den beslutande myndigheten och domstolen i första instans har åsidosatt skyldigheten att göra en korrekt prövning av ansökan, inte är relevant att ålägga sökanden att bevisa att beslutet hade kunnat bli annorlunda om denna skyldighet inte hade åsidosatts. Inom ramen för denna prövning är det tvärtom enligt min mening orimligt att sökanden åläggs att bevisa detta, eftersom denna skyldighet åligger den nationella myndigheten och domstolen i första instans och inte sökanden.

87.

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde och den femte frågan, vilka enligt min mening ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida den tid på mer än tre och ett halvt år som förflöt från det att ansökan lämnades in till det att IPAT fattade sitt beslut kan motiveras av de lagändringar som infördes i Irland medan nämnda förfarande pågick och, om så inte är fallet, huruvida en sådan tid, som den hänskjutande domstolen har betecknat som ”orimlig”, i sig kan motivera att beslutet om avslag på de ansökningar som avses i det nationella målet ogiltigförklaras.

88.

Innan jag svarar på dessa frågor ska jag kortfattat gå igenom skillnaderna mellan de frister som anges i artiklarna 23 och 39 i direktiv 2005/85 och deras natur.

89.

Inledningsvis ska det påpekas att det av strukturen och systematiken i direktiv 2005/85, särskilt åtskillnaden mellan förfarandena i första instans, vilka föreskrivs i kapitel III, och förfarandena för överklagande, vilka föreskrivs i kapitel V, framgår att åtskillnad ska göras mellan den frist inom vilken den beslutande myndigheten ska fatta sitt beslut, vilken anges i artikel 23 i direktivet, och den frist inom vilken domstolen i första instans ska meddela sitt beslut, vilken anges i artikel 39 i direktivet.

90.

För det första, vad gäller naturen av den frist som föreskrivs i artikel 23 i direktiv 2005/85, ska det erinras om att det i artikel 23.2 första stycket föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att ett sådant förfarande avslutas så snart som möjligt utan att åsidosätta en lämplig och fullständig prövning. ( 58 ) Av lydelsen i denna bestämmelse framgår således att den endast avser en lämplig frist inom vilken den beslutande myndigheten ska fatta sitt beslut inom ramen för ett prövningsförfarande. Denna frist på sex månader är således vägledande och är inte på något sätt bindande för myndigheten.

91.

Detta stöds av syftet med direktiv 2005/85. Det ska härvid erinras om att domstolen redan har betonat att de förfaranden som införs genom detta direktiv utgör miniminormer och att medlemsstaterna i flera hänseenden förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning för att genomföra dessa bestämmelser med beaktande av särskilda förhållanden i den nationella lagstiftningen. ( 59 ) Den har särskilt påpekat att unionslagstiftarens avsikt att låta medlemsstaterna behålla ett stort utrymme för skönsmässig bedömning särskilt framkommer av skäl 11 och artikel 23 i direktiv 2005/85, vilka avser prövningsförfarandet. ( 60 ) Såsom framgår av skäl 11 i detta direktiv ligger det nämligen i såväl medlemsstaternas som de asylsökandes intresse att beslut om asylansökningar fattas så fort som möjligt. ( 61 )

92.

Att denna frist är vägledande stöds vidare även av artikel 23.2 andra stycket a och b i direktiv 2005/85. I denna bestämmelse föreskrivs att om inget beslut kan fattas inom sex månader ska medlemsstaterna se till att sökanden antingen blir informerad om förseningen, eller på begäran erhåller information om den tidsfrist inom vilken beslut om hans eller hennes ansökan är att vänta. Att sådan information lämnas ska, enligt nämnda bestämmelse, inte innebära någon skyldighet för medlemsstaten gentemot sökanden att fatta ett beslut inom denna tidsfrist.

93.

För det andra, vad gäller naturen av de frister som anges i artikel 39 i direktiv 2005/85, ska det erinras om att det i artikel 39.4 anges att medlemsstaterna får fastställa tidsfrister för domstolen i första instans för att pröva den beslutande myndighetens beslut. ( 62 ) Det framgår således tydligt att det i denna bestämmelse inte föreskrivs någon frist, vare sig vägledande eller bindande, inom vilken nämnda domstol måste pröva ett överklagande av den beslutande myndighetens beslut.

94.

Efter detta klargörande ska det påpekas att IPO i förevarande fall fattade sitt avslagsbeslut mer än sexton månader efter det att X hade lämnat in sin ansökan om flyktingstatus, medan IPAT:s beslut om avslag på överklagandet av detta beslut meddelades två år och två månader efter det att överklagandet hade ingetts. Den hänskjutande domstolens fråga avser emellertid den omständigheten att domstolen i första instans meddelade sitt beslut om fastställelse av avslaget på X:s ansökan om internationellt skydd tre år och sju månader efter det att han hade ingett sin första ansökan om asyl.

95.

Även om, som jag har angett ovan, åtskillnad ska göras mellan den vägledande frist för prövningsförfarandet som anges i artikel 23.2 i direktiv 2005/85 och den frist för överklagandeförfarandet som medlemsstaterna får fastställa och som anges i artikel 39.4 i direktivet, och även om jag delar kommissionens åsikt att det i direktiv 2005/85 inte fastställs en bindande frist inom vilken ett slutligt beslut måste meddelas, uppkommer emellertid frågan om huruvida denna frist på mer än tre och ett halvt år är rimlig.

96.

Jag anser inte det, och detta av de skäl som anges nedan.

97.

För det första är det förvisso riktigt att i avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser om vilka processuella villkor som ska gälla vid prövning av en ansökan om internationellt skydd förblir medlemsstaterna, enligt principen om processuell autonomi, behöriga att fastställa dessa villkor. De ska härvid säkerställa att grundläggande rättigheter iakttas och att unionens bestämmelser om internationellt skydd ges full verkan. ( 63 )

98.

Det ska emellertid erinras om att enligt domstolen kräver en effektiv tillgång till den status som det internationella skyddet ger att prövningen av ansökan sker inom rimlig tid. ( 64 ) Som generaladvokaten Bot har påpekat måste ansökningar om asyl och alternativt skydd nämligen ”ges en ingående prövning som ska avslutas inom en rimlig tidsfrist. Ett snabbt förfarande bidrar inte enbart till sökandens rättssäkerhet utan underlättar även hans eller hennes integration.” ( 65 )

99.

Enligt min mening ska härvid såväl längden av förfarandet för prövning av ansökningarna vid den beslutande myndigheten som längden av förfarandet för överklagande vid domstolen i första instans, i förevarande fall IPO respektive IPAT, beaktas.

100.

Det ska vidare påpekas att domstolen har erinrat om att rätten till god förvaltning, som föreskrivs i artikel 41 i stadgan, återspeglar en allmän unionsrättslig princip. De krav som följer av rätten till god förvaltning – bland annat vars och ens rätt att få sina angelägenheter behandlade inom skälig tid – är tillämpliga i ett förfarande för beviljande av flyktingstatus eller alternativt skydd, såsom det som är aktuellt i det nationella målet, som genomförs av den behöriga nationella myndigheten. ( 66 )

101.

Detta innebär att vad gäller den totala längden av ett förfarande för ansökan om asyl eller internationellt skydd måste rätten till god förvaltning, som föreskrivs i artikel 41 i stadgan, och ett effektivt utövande av rätten till ett effektivt rättsmedel respekteras. Härvid ska det erinras om att det i artikel 47 andra stycket i stadgan bland annat anges att ”[v]ar och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag”. ( 67 ) Det ska även påpekas att med beaktande av sökandens individuella situation måste den medlemsstat i vilken den som har ansökt om asyl eller internationellt skydd befinner sig se till att inte förvärra åsidosättandet av sökandens grundläggande rättigheter genom orimligt långa prövningsförfaranden.

102.

För det andra, vad gäller motiveringen av en sådan orimligt lång frist, ska det erinras om att enligt domstolens fasta praxis kan en medlemsstat inte åberopa lagändringar som infördes medan förfarandet i det nationella målet pågick för att motivera att den inte iakttog sin skyldighet att fatta beslut om ansökningar om asyl eller internationellt skydd inom rimlig tid. ( 68 )

103.

För det tredje och avslutningsvis, vad gäller frågan huruvida underlåtenhet att iaktta en rimlig frist i sig kan motivera att ett avslagsbeslut på en ansökan om asyl eller internationellt skydd ogiltigförklaras, delar jag kommissionens åsikt att ett åsidosättande av skyldigheten att fatta beslut om dessa ansökningar inom rimlig tid inte utgör ett relevant skäl för att inom ramen för ett överklagande enligt artikel 39 i direktiv 2005/85 pröva huruvida ett avslag på en ansökan om internationellt skydd är förenligt med de regler och kriterier som anges i direktiv 2004/83.

104.

Det överklagande som avses i artikel 39 i direktiv 2005/85 syftar nämligen till att pröva huruvida den beslutande myndigheten gjorde en riktig bedömning när den ansåg att en sökande inte uppfyllde villkoren för att erhålla internationellt skydd. Frågan huruvida en person verkligen behöver internationellt skydd ska bedömas på basen av de kriterier för beviljande av internationellt skydd som anges i direktiv 2004/83. Den omständigheten att ett beslut om behovet av internationellt skydd inte har fattats inom rimlig tid är inte relevant inom ramen för denna bedömning och kan inte utgöra grund för att besluta om huruvida skydd ska beviljas.

105.

Det ska emellertid erinras om att det i artikel 47 andra stycket i stadgan preciseras att ”[v]ar och en ska ha möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas”. ( 69 ) Enligt fast rättspraxis utgör iakttagandet av rätten till försvar en grundläggande unionsrättslig princip. ( 70 ) Om förfarandets totala längd i förevarande fall leder till ett åsidosättande av rätten till försvar för den som har ansökt om asyl och internationellt skydd, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, kan underlåtenheten att iaktta en rimlig frist i sig motivera att beslutet om avslag på nämnda ansökningar ogiltigförklaras på grund av nämnda åsidosättande. ( 71 )

106.

Den hänskjutande domstolen har ställt den sjunde frågan för att få klarhet i huruvida en osann uppgift i den första ansökan, vilken sökanden vid första tillfälle har tagit tillbaka, motiverar att hans trovärdighet ifrågasätts.

107.

Det ska erinras om att det i artikel 4.1 i direktiv 2004/83 föreskrivs en möjlighet för medlemsstaterna att betrakta det som den sökandes skyldighet att styrka ansökan om internationellt skydd, vilket enligt domstolen innebär att ”lägga fram alla faktorer som behövs”. ( 72 ) I artikel 4.2 i detta direktiv anges att dessa faktorer utgörs av bland annat ”den sökandes utsagor och alla handlingar som den sökande förfogar över”. Av artikel 4.5 i nämnda direktiv framgår vidare att när den sökandes uppgifter inte kan styrkas av skriftliga eller andra bevis, ( 73 ) ska sådana uppgifter inte behöva bekräftas, om fem kumulativa villkor är uppfyllda, varav ett är att ”[s]ökandens allmänna trovärdighet är fastställd”. ( 74 )

108.

Det ska emellertid påpekas att det varken i direktiv 2004/83 eller direktiv 2005/85 preciseras vad som avses med ”trovärdighet” och inte heller anges det vilka faktorer de nationella myndigheterna och de behöriga domstolarna ska beakta vid bedömningen av sökandens ”allmänna trovärdighet”.

109.

Enligt FN:s flyktingkommissariat är trovärdigheten fastställd när sökanden har ingett en sammanhängande och rimlig ansökan som inte strider mot allmänt tillgänglig information och som det således på det hela taget går att tro på. ( 75 ) Av denna definition framgår att dessa kriterier motsvarar ett av de kumulativa villkor som föreskrivs i artikel 4.5 i direktiv 2004/83, det vill säga att ”[s]ökandens uppgifter befinns vara sammanhängande och rimliga och strider inte mot tillgänglig specifik och allmän information som rör den sökandes ärende”. ( 76 ) Jag anser att nämnda definition därför inte är relevant när det gäller att definiera kriteriet ”allmän trovärdighet” i den mening som avses i artikel 4.5 e i detta direktiv. Jag drar därav i stället slutsatsen att den beslutande myndigheten ska bedöma detta kriterium inom ramen för sin skyldighet att göra en individuell bedömning av en ansökan om internationellt skydd med beaktande av bland annat sökandens personliga ställning och förhållanden, i enlighet med artikel 4.3 c i nämnda direktiv.

110.

Det ska härvid påpekas att domstolen redan har erinrat om det krav som åligger de behöriga myndigheterna enligt artikel 13.3 a i direktiv 2005/85 ( 77 ) och artikel 4.3 i direktiv 2004/83, att vid intervjun beakta de personliga och allmänna omständigheter som ligger bakom ansökan, inklusive sökandens utsatta ställning, och att göra en individuell bedömning av ansökan samt beakta varje sökandes personliga ställning och förhållanden. ( 78 )

111.

Den omständigheten att en sökande har lämnat en osann uppgift innebär i detta sammanhang inte i sig att denna uppgift är betydelsefull eller avgörande för utgången av ansökan, om det inte finns ytterligare faktorer som tyder på att sökandens påståenden är ogrundade. ( 79 ) Det finns nämligen en mångfald skäl som kan förklara varför en sökande har lämnat en osann uppgift. ( 80 ) Om bevisning motsäger sökandens uppgifter måste den ansvariga tjänstemannen således lösa problemet och ge sökanden möjlighet att förklara denna inkonsekvens. ( 81 )

112.

I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att X:s ansökan först grundade sig på en enda osann uppgift och att han vid första möjliga tillfälle tog tillbaka denna uppgift och förklarade den. Det kan inte heller uteslutas att de mentala hälsoproblem som X verkar lida av kan ha påverkat den uppgift han först lämnade.

113.

Jag delar därför kommissionens åsikt att det inte är proportionerligt att anse att sökanden inte är trovärdig på basen av en enda osann uppgift som sökanden vid första möjliga tillfälle har förklarat och tagit tillbaka.

114.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) på följande sätt: