1.

Omständigheterna i förevarande mål är tämligen komplexa. I det pågående målet vid den hänskjutande domstolen i Kroatien har ett flertal personer anklagats för att ha åsamkat ett kroatiskt företag ekonomisk skada i samband med genomförandet av ett turistlogiprojekt i Kroatien. Under det straffrättsliga förfarandet visade det sig att två av personerna, i Österrike, hade friats från anklagelserna om brott avseende förskingring av medel från en österrikisk bank som finansierade fastighetsprojektet. Vidare hade det inledande förfarandet mot dessa personer, i Österrike, avbrutits, delvis på grund av bristande bevisning när det gällde andra gärningar rörande samma projekt. Efter att ha gått igenom handlingarna i målet är jag emellertid fortfarande en aning osäker på den exakta omfattningen av de delar av åtalet som lagts ner.

2.

Županijski sud u Puli-Pola (Distriktsdomstolen i Pula, Kroatien), som är den hänskjutande domstolen, noterar att hinder för de pågående förfaranden vid den hänskjutande domstolen kan föreligga enligt principen ne bis in idem med tanke på förfarandena som hade ägt rum i Österrike. Den exakta slutsatsen som kan dras på den punkten beror i grunden på i vilken utsträckning information om dessa tidigare straffrättsliga förfaranden, som framgår av procedurbeslut som fattats i samband med dessa förfaranden, kan beaktas. Enligt kroatisk verkar det vara så att de kroatiska domstolarna, för att bedöma huruvida skyddet som erbjuds av principen ne bis in idem utlöses, endast får beakta den information som finns i vissa delar av procedurbesluten, till exempel i yrkandet i ett åtal eller i artikeldelen i ett slutligt beslut.

3.

I den kontexten ställer den hänskjutande domstolen mer specifikt frågan huruvida, i syfte att tillämpa principen ne bis in idem som är inskriven i artikel 54 konventionen om tillämpning av Schengenavtalet (nedan kallad Schengenkonventionen), ( 2 ) hänsyn måste ha tagits endast till huvudfakta som åberopats i yttrandet i åtalet som beslutats av åklagarmyndigheten i en annan medlemsstat och i domslutet i den slutliga domen som meddelats i en annan medlemsstat, eller huruvida hänsyn också måste ha tagits till de omständigheter som nämnts i domskälen i den dom för vilken åtalet lades ner.

4.

I artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) föreskrivs att ”[i]ngen får lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen”.

5.

I artikel 54 i Schengenkonventionen stadgas att ”[e]n person beträffande vilken fråga om ansvar prövats genom lagakraftägande dom hos en avtalsslutande part inte får åtalas för samma gärning av en annan part, under förutsättning att, vid fällande dom, straffet avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagarna hos den part hos vilken avkunnandet ägt rum”.

6.

I artikel 57 i Schengenkonventionen föreskrivs följande:

”1.   Om en avtalsslutande part åtalar en person för ett brott och de behöriga myndigheterna hos denna part har skäl att anta att åtalet avser samma gärning som personen redan dömts för av en annan part, ska myndigheterna i fråga, om skäl föreligger, göra en framställning om upplysningar av betydelse för ärendet till de behöriga myndigheterna hos den part på vars territorium den misstänkte redan dömts.

2.   Den begärda informationen skall överlämnas snarast möjligt och skall beaktas när det gäller vilka fortsatta åtgärder som skall vidtas i den pågående rättegången.

…”

7.

Enligt artikel 31.2 Ustav Republike Hrvatske (Republiken Kroatiens konstitution) ( 3 ) får ingen dömas på nytt eller åtalas för en gärning för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd genom ett slutligt beslut av en domstol och som har meddelats i enlighet med lagen.

8.

Enligt artikel 12.1 Zakon o kaznenom postupku (straffprocesslagen) ( 4 ) får ingen åtalas på nytt för en gärning för vilken han eller hon redan har blivit dömd och med avseende på vilken ett slutligt beslut har meddelats av en domstol.

9.

Vid den relevanta tidpunkten var GR styrelseledamot i Skiper Hoteli d.o.o. (nedan kallat Skiper Hoteli) och för Interco Umag d.o.o., sedermera INTER CONSULTING (nedan kallat Interco, i likvidation). GR var även styrelseledamot i Rezidencija Skiper d.o.o. (nedan kallat Rezidencija Skiper) och innehade aktier i Alterius d.o.o. (nedan kallat Alterius). Jag uppfattar det som att alla dessa företag är (eller var) registrerade i Kroatien. HS var däremot direktör för Interco, medan IT utförde värderingar av fastigheter.

10.

Den 28 september 2015 väckte Županijsko državno odvjetništvo u Puli (åklagarmyndigheten i Pula, Kroatien) (nedan kallad Pula PPO) åtal mot GR, HS, IT och Interco. I åtalet gjordes gällande att GR och Interco hade gjort sig skyldiga till brott som kvalificerats som missbruk av förtroende i samband med affärstransaktioner, i den mening som avses i artikel 246.1 och 246.2 Kazneni zakon (strafflagen). I samma åtal gjordes dessutom gällande att HS och IT hade uppmuntrat respektive medverkat till att begå detta brott.

11.

GR och HS anklagades för att ha begått dessa gärningar i samband med ett projekt för att uppföra en ny logianläggning för turister i Savudrija (en kommun i Kroatien) för att se till att Interco skulle dra nytta av en orättmätig ekonomisk fördel på Skiper Hotelis bekostnad när de organiserade Skiper Hotelis förvärv, via Interco, av fastigheter i Savudrija till priser som var betydligt högre än marknadsvärdet.

12.

I åtalet görs även gällande att GR, HS och IT åsamkat Skiper Hoteli ytterligare ekonomisk skada genom att förfara på ett sådant sätt att Skiper Hoteli förmåddes förvärva aktier i ett annat kroatiskt företag (Alterius) till ett betydligt högre pris än deras reella värde.

13.

Den hänskjutande domstolen fastställde Pula PPO:s dom.

14.

Under de inledande förfarandena hävdade emellertid HS att han redan var föremål för straffrättsliga förfaranden i Österrike för samma gärningar. Pula PPO kontaktade sålunda Staatsanwaltschaft Klagenfurt (Klagenfurts åklagarkammare) (nedan kallad Klagenfurt PPO) år 2014 för att verifiera ifall liknande förfaranden verkligen hade inletts där. Državno odvjetništvo Republike Hrvatske (allmänna åklagarmyndigheten i Republiken Kroatien) kontaktade Österrikes justitieministerium med en begäran med liknande innehåll år 2016. Enligt den hänskjutande domstolen visade svaren från de österrikiska myndigheterna att ett straffrättsligt förfarande hade inletts i Österrike mot BB och CC, som båda två tidigare var styrelseledamöter i Hypo Alpe Adria Bank International AG (nedan kallad Hypo Bank), med säte i Österrike, med avseende på brottet missbrukat förtroende i enlighet med 153 § punkterna 1 och 2 i Strafgesetzbuch (österrikiska strafflagen) (nedan kallad StGB) och mot HS och GR för medhjälp till brottet.

15.

Enligt åtalet som väcktes av Klagenfurt PPO vid Landesgericht Klagenfurt (Regionaldomstolen i Klagenfurt, Österrike) den 9 januari 2015 anklagades BB och CC närmare bestämt för att mellan september 2002 och juli 2005 ha godkänt flera lån till Rezidencija Skiper och Skiper Hoteli, trots att tillräcklig projektdokumentation och en bedömning av förmågan att återbetala lånet saknades, och därigenom ha åsamkat Hypo Bank ekonomiska skador på minst 105 miljoner euro. HS och GR anklagades dessutom var och en enskilt för att, genom att ha ansökt om att beviljas dessa krediter, ha uppmuntrat BB och CC att begå dessa brott eller för att ha bidragit till det.

16.

Den 3 november 2016 dömde Landesgericht Klagenfurt (Regionaldomstolen i Klagenfurt) BB och CC för att ha beviljat Skiper Hoteli kredit HR/1061. De friades på de andra åtalspunkterna. GR och HS frikändes. Närmare bestämt frikändes HS från anklagelsen att mellan år 2002 och år 2005 ha uppmuntrat BB och CC att begå brott genom att vid upprepade tillfällen ansöka om lån och lämna in kreditdokumentation. GR frikändes vad gäller anklagelsen om att han mellan åren 2003 och 2005 hade medverkat till att de tilltalade BB och CC hade begått brott, på så sätt att han ansökt om att beviljas krediter, bland annat kredit HR/1061, hade förhandlat om lånet, gett in kreditdokumentation och undertecknat låneavtal. Den hänskjutande domstolen konstaterar att detta framgår av domslutet i domen som meddelats av Landesgericht Klagenfurt (Regionaldomstolen i Klagenfurt), medan det framgår av domskälen i samma dom att Skiper Hoteli för nämnda kredit HR/1061 köpte fastigheter och aktier till ett pris som klart översteg deras marknadsvärde.

17.

Denna dom vann laga kraft efter att överklagandet av domen till Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) lämnades utan bifall.

18.

Den hänskjutande domstolen konstaterar också att Klagenfurt PPO, innan den väckte åtal den 9 januari 2015 som det hänvisas till i punkt 15 ovan, inledde utredningen mot GR och HS, men lade ned densamma på grund av bristande bevisning, när det gällde andra gärningar än dem som omfattades av det efterföljande åtalet, nämligen användningen av kredit HR/1061 för Skiper Hotelis projekt. I det avseendet påpekar den hänskjutande domstolen att Klagenfurt PPO den 9 januari 2015 delgav GR information om att utredningen hade lagts ned i ”målet Skiper”. Delgivningen baserades på 190 § punkt 2 Strafprozeßordnung (österrikiska straffprocessordningen) (nedan kallad StPO) och innehöll information om de avbrutna förfarandena, mot HS, GR, BB och CC avseende brottet missbrukat förtroende i enlighet med 153 § punkterna 1 och 2 StGB, i den utsträckning det inte omfattades av åtalet som hade väckts av Klagenfurt PPO samma datum vid Landesgericht Klagenfurt (Regionaldomstolen i Klagenfurt), på grund av bristande bevisning, särskilt i fråga om uppsåtet att åsamka skada eller på grund av avsaknaden av specifika eller tillräckliga bevis som kunde styrka ett straffbart, brottsligt beteende. Det framgår också av beslutet om hänskjutande att HS begärde och erhöll en underrättelse från de österrikiska myndigheterna som bekräftade att dessa förfaranden hade avbrutits.

19.

Enligt den hänskjutande domstolens uppfattning är det under dessa förhållanden möjligt att i) omständigheterna som det hänvisas till i yrkandet i Pula PPO:s åtal, ii) omständigheterna som det hänvisas till i yrkandet i Klagenfurt PPO:s åtal, iii) omständigheterna som det hänvisas till i domslutet och domskälen i Landesgericht Klagenfurts (Regionaldomstolen i Klagenfurt) slutliga dom, och iv) de omständigheter som var föremål för den nedlagda utredningen som hade inletts av Klagenfurt PPO, kan anses gälla som rättskraftigt prövade, res judicata, på grund av att de är oupplösligt sammanlänkade vad avser tid, rum och sakförhållanden.

20.

Den hänskjutande domstolen förklarar emellertid att när det gäller tillämpningen av principen ne bis in idem kan de kroatiska domstolarna endast ta ställning till de omständigheter som det hänvisas till i de specifika delarna av ett givet procedurbeslut, till exempel i yrkandet i ett åtal eller i domslutet i en dom. Den hänskjutande domstolen förklarar att denna praxis, för vilken inga ytterligare detaljer ges som referens, är ett uttryck för förståelsen att det bara är i den utsträckningen som procedurbesluten i fråga blir slutliga.

21.

Under dessa omständigheter beslutade Županijski sud u Puli-Pola (Distriktsdomstolen i Pula, Kroatien) att förklara målet vilande och hänskjuta följande tolkningsfråga till domstolen:

”Kan vid bedömningen av om [principen ne bis in idem] har åsidosatts endast de faktiska omständigheter som anges i yrkandet i åtalet från [Pula PPO] av den 28 september 2015 jämföras med de viktigaste faktiska omständigheter som anges i yrkandet i åtalet från [Klagenfurt PPO] av den 9 januari 2015 och i domslutet i domen från Landesgericht Klagenfurt [(Regionaldomstolen i Klagenfurt)] av den 3 november 2016, vilken fastställdes genom dom av Oberster Gerichtshof [(Högsta domstolen, Österrike)] av den 4 mars 2019, eller kan även de faktiska omständigheter som anges i yrkandet i åtalet från [Pula PPO] jämföras med de faktiska omständigheter som nämns i domslutet i domen från Landesgericht Klagenfurt [(Regionaldomstolen i Klagenfurt)] av den 3 november 2016, vilken fastställdes genom dom av Oberster Gerichtshof [(Högsta domstolen, Österrike)] och de faktiska omständigheter som har undersökts under den förundersökning som [Klagenfurt PPO] inlett mot flera personer, bland annat mot GR och HS, och som därefter utelämnats i det åtal som [Klagenfurt PPO] väckte den 9 januari 2015 (varvid dessa omständigheter inte har angetts i själva yrkandet)?”

22.

HS, GR, Pula PPO, den österrikiska och den kroatiska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. De berörda parterna yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 11 januari 2023.

23.

Den hänskjutande domstolen vill med sin enda tolkningsfråga förvissa sig om vad som är den korrekta referensramen för att kunna fastställa huruvida hinder föreligger för de pågående förfarandena vid den hänskjutande domstolen på grund av principen ne bis in idem, som är inskriven i artikel 54 i Schengenkonventionen, eftersom de kan avse samma gärningar som redan har varit föremål för ett tidigare, slutfört förfarande i en annan medlemsstat.

24.

Innan jag tolkar artikel 54 i Schengenkonventionen för att lämna ett svar på den frågan (del B), kommer jag först ta upp den österrikiska regeringens invändning om rättegångshinder som baseras på denna regerings uppfattning att de båda samlingarna av förfaranden avser olika faktiska omständigheterna (del A).

25.

Den österrikiska regeringen anser att förevarande begäran om förhandsavgörande inte kan upptas till prövning, eftersom tolkningsfrågan är hypotetisk. Enligt den österrikiska regeringen avser de tidigare förfarandena vid den hänskjutande domstolen, och de som tidigare ägde rum i Österrike, inte samma faktiska omständigheter. Den österrikiska regeringen påpekar att förfarandena i Österrike avsåg en ekonomisk förlust som en österrikisk bank hade lidit, medan förfarandena i Kroatien avser en ekonomisk förlust som ett kroatiskt företag har lidit. Nämnda regering betonar att de österrikiska förfarandena inte rimligtvis kan ha avsett GR:s eventuella gärningar i förhållande till företaget, eftersom de österrikiska myndigheterna saknar juridisk behörighet i det avseendet, med tanke på att GR är en kroatisk medborgare bosatt i Kroatien och Skiper Hoteli är ett företag som är registrerat i Kroatien.

26.

Utan att ha framfört en invändning om rättegångshinder intar Pula PPO och den kroatiska regeringen i grunden samma ståndpunkt, medan HS och GR argumenterar i motsatt riktning.

27.

I det avseendet konstaterar jag, samtidigt som den exakta omfattningen av den avbrutna delen av förfarandena i Österrike inte tydligt förklaras i beslutet om hänskjutande, att det följer av nämnda beslut att det enligt den hänskjutande domstolens uppfattning i själva verket kan föreligga en överlappning mellan de förfaranden som ägde rum i Österrike och de som hade anhängiggjorts dessförinnan. Enligt den domstolens uppfattning kan principen ne bis in idem, som är stadfäst i artikel 54 i Schengenkonventionen, påverka förfarandenas förlopp vid densamma, beroende på omfattningen av den prövning som måste göras därvidlag.

28.

I den mån den österrikiska regeringen önskar ifrågasätta den uppfattningen får jag erinra om att i samband med förfaranden enligt artikel 267 FEUF, vilken grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och domstolen, är det den nationella domstolen som ska bedöma omständigheterna i målet. ( 5 ) Det är i synnerhet endast den hänskjutande domstolens uppgift att bedöma ifall en överlappning (i sak) föreligger mellan de två samlingarna av förfaranden i fråga och i så fall i vilken utsträckning. EU-domstolen, för egen del, bör utgå ifrån antagandet, som görs gällande av den hänskjutande domstolen, att det kan föreligga en sådan överlappning och i enlighet med detta finna att tolkningsfrågan är relevant för resultatet i de förfaranden som är anhängiggjorda vid den hänskjutande domstolen och således kan tas upp till prövning.

29.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet huruvida den, vid tillämpning av principen ne bis in idem, som är stadfäst i artikel 54 i Schengenkonventionen, endast ska ta hänsyn till de huvudfakta som åberopats i yrkandet i åtalet som väckts av åklagarmyndigheten i en annan medlemsstat och i domslutet i den slutliga domen som meddelats i en annan medlemsstat, eller huruvida hänsyn också måste tas till de omständigheter som nämnts i domskälen i den dom för vilken åtalet lades ned.

30.

Jag vill erinra om att det i artikel 54 Schengenkonventionen stadgas att ”[e]n person beträffande vilken fråga om ansvar prövats genom lagakraftägande dom hos en avtalsslutande part inte får åtalas för samma gärning av en annan part, under förutsättning att, vid fällande dom, straffet avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagarna hos den part hos vilken avkunnandet ägt rum”.

31.

I denna bestämmelse är det inom unionens rättsordning inskrivet ett förbud mot att döma någon två gånger för samma gärning i ett gränsöverskridande sammanhang, vilket också är beskrivet i mer allmänna termer i artikel 50 i stadgan, och, som EU-domstolen har erinrat om, måste vara det vägledande i tolkningen av artikel 54 i Schengenkonventionen. ( 6 )

32.

Det skydd som erbjuds genom principen ne bis in idem, enligt artikel 54 i Schengenkonventionen, utlöses när följande två huvudvillkor är uppfyllda: i) de aktuella gärningarna är identiska och omfattas av båda samlingar av förfaranden i fråga ( 7 ) och ii) ett slutligt beslut med avseende på dessa gärningar föreligger i en annan medlemsstat. Ifall en påföljd har utdömts måste dessutom påföljden ha verkställts, vara under verkställande eller inte längre kunna verkställas.

33.

Det så kallade verkställighetsvillkoret ( 8 ) är inte aktuellt i förevarande mål och handlar, som jag redan har konstaterat, om vilken korrekt referensram som ska användas för fastställandet av huruvida villkoret ”idem” är uppfyllt.

34.

I följande avsnitt förklarar jag skälen som lett fram till min uppfattning att artikel 54 i Schengenkonventionen gör det nödvändigt för en nationell domstol att inte bara beakta de omständigheter som beskrivs i specifika delar av procedurbesluten som meddelats i en annan medlemsstat, utan även omständigheter som beskrivs i andra delar av dessa beslut, eller till och med på andra ställen, för att kunna fastställa ifall förfaranden som anhängiggjorts vid den nationella domstolen avser samma gärningar (idem) som de som prövats i tidigare förfaranden som utmynnat i ett slutligt beslut (avsnitt 1). För fullständighetens skull kommer jag sedan ta upp det andra elementet av principen ne bis in idem som handlar om ett besluts ”slutliga” natur som måste föreligga, tillsammans med att gärningarna ska vara identiska, för att skyddet som denna princip erbjuder ska utlösas. Parterna i de förevarande förfarandena har också lämnat omfattande kommentarer om huruvida villkoret med beslutets ”slutliga” natur var uppfyllt när Klagenfurt PPO beslutade att delvis avbryta de ifrågavarande förfarandena (avsnitt 2).

35.

Såsom redan konstaterats förklarar den hänskjutande domstolen att kroatiska domstolar som praxis endast får beakta vissa delar av procedurbesluten, till exempel yrkandet i ett åtal eller domslutet i en dom, när de prövar huruvida förfarandena inför den egna domstolen rör samma faktiska omständigheter som i tidigare straffrättsliga förfaranden som avgjorts genom ett slutligt beslut och således, enligt principen ne bis in idem, inte får prövas. Med sin fråga vill den hänskjutande domstolen förvissa sig om huruvida artikel 54 i Schengenkonventionen tillåter en sådan tolkning av principen ne bis in idem eller ifall prövningen måste göras på ett bredare sätt.

36.

Mer specifikt framgår det av beslutet om hänskjutande att ovannämnda praxis gör att den hänskjutande domstolen inte verkar kunna beakta de faktiska omständigheter som omnämns i motiveringen till den dom som den 3 november 2016 meddelades av Landesgericht Klagenfurt (Regionaldomstolen i Klagenfurt), med avseende på vilka åtalet lades ned och vilka, enligt den hänskjutande domstolen, avser, för det första, att det ifrågavarande förvärvet av fastigheten och aktierna som gjordes av Skiper Hoteli skedde med medlen från kredit HR/1061 och, för det andra, att köpeskillingen i båda fallen låg betydligt högre än marknadsvärdet för dessa tillgångar.

37.

Medan den kroatiska regeringen och Pula PPO gör gällande att det bör vara möjligt att begränsa prövningen på det sättet argumenterar HS, GR, den österrikiska regeringen och kommissionen på motsatt sätt.

38.

Jag delar den senare uppfattningen. Närmare bestämt delar jag kommissionens uppfattning om att en nationell praxis som, på ovan beskrivet sätt, begränsar prövningen huruvida de anhängiggjorda förfarandena vid en nationell domstol avser samma gärningar för vilka det redan föreligger ett slutligt beslut från tidigare förfaranden är alltför restriktiv, eftersom denna praxis kan leda till att denna nationella domstol inte beaktar att det föreligger ett slutligt beslut som antagits i en annan medlemsstat och som rör samma gärningar.

39.

Även om vare sig formuleringen i artikel 54 i Schengenkonventionen eller artikel 50 i stadgan ger specifik vägledning i det avseendet följer den slutsatsen, enligt mitt förmenande, av den relevanta kontexten för artikel 54 i Schengenkonventionen – som består av andra bestämmelser av det instrumentet – och vidare bekräftas av beaktandesatserna i artikel 3.2 FEU ( 9 ) som, liksom domstolen har bekräftat, måste vara vägledande i tolkningen av artikel 54 i Schengenkonventionen. ( 10 )

40.

För det första, när det gäller den relevanta kontexten, fastställs i artikel 57 i Schengenkonventionen regler för samarbete mellan de respektive statliga myndigheterna i syfte att utbyta information om eventuellt förekommande tidigare straffrättsliga förfaranden som utmynnat i ett slutligt beslut.

41.

Närmare bestämt åläggs medlemsstaterna i artikel 57.1 i Schengenkonventionen att, där de så anser vara nödvändigt, göra en framställning om upplysningar av betydelse från sina motsvarigheter hos en annan avtalsslutande part när de har skäl att anta att åtalet som riktas mot en viss person avser ”samma gärning som personen redan dömts för av en annan part”. I artikel 57.2 i samma konvention fastställs en skyldighet att överlämna de begärda upplysningarna ”snarast möjligt” och, vilket är viktigt, att de upplysningarna ska ”beaktas när det gäller vilka fortsatta åtgärder som skall vidtas i den pågående rättegången”.

42.

Med tanke på bestämmelsens generella formulering följer att de upplysningar som kan begäras och som ska tillhandahållas inom den mekanismen kan finnas i olika form. I motsats till denna öppna skrivning delar jag kommissionens uppfattning att denna nationella praxis, genom att begränsa den information som en nationell domstol kan ta i beaktande till vad som ingår i en specifik del av ett procedurbeslut, allvarligt begränsar samarbetsmekanismens praktiska funktion. In casu innebär den nationella praxis som beskrivs ovan att man, genom att tillgripa denna mekanism för att undersöka ifall personerna i fråga (som GR och HS) har varit föremål för straffrättsliga förfaranden som utmynnat i ett slutligt beslut i Österrike, i själva verket ålägger den nationella domstolen att endast beakta informationen i de specifika delarna av procedurbesluten och lämna alla andra upplysningar som den domstolen kan få från de österrikiska myndigheterna utan avseende.

43.

Man ska komma ihåg att denna av principen ne bis in idem följande rättighet är en grundläggande rättighet inskriven i artikel 50 i stadgan, ( 11 ) vilket kommissionen så riktigt påpekat. Sättet på vilket man fastställer huruvida det redan föreligger ett slutligt beslut avseende samma faktiska omständigheter måste alltså tolkas på ett sätt som effektivt skyddar den rättigheten. ( 12 )

44.

För det andra har domstolen upprepade gånger slagit fast att syftet med artikel 54 i Schengenkonventionen är att säkerställa att ”en person beträffande vilken fråga om ansvar redan har prövats genom lagakraftägande dom [inte] åtalas för samma gärning i flera avtalsslutande stater på grund av att vederbörande har utövat sin rätt till fri rörlighet”. ( 13 ) Domstolen har även tillagt att artikel 54 i Schengenkonventionen måste tolkas inte bara i ljuset av nödvändigheten att säkerställa den fria rörligheten för personer, utan även i ljuset av behovet av att befrämja förebyggande och bekämpning av brott. ( 14 )

45.

Domstolen har tidigare identifierat vissa situationer där skyddet som erbjuds genom principen ne bis in idem inte kan utlösas, eftersom det skulle medföra straffrihet, ( 15 ) men den nationella praxis som beskrivs i förevarande mål av den hänskjutande domstolen riskerar att leda till lika oönskade resultat i motsatt riktning. Nämnda praxis riskerar att leda till en situation där det skydd som erbjuds genom principen ne bis in idem förvägras på grund av överväganden som är rent formalistiska till sin natur, eftersom beviljandet av skyddet kommer att vara betingat av i vilken rättslig form upplysningarna om tidigare förfaranden lämnas och, som en del av samma mynt, utifrån de olika traditioner som kan finnas i olika medlemsstater när det gäller hur sådana upplysningar överlämnas, vilket den österrikiska regeringen och kommissionen har påmint om. I det avseendet har domstolen bekräftat att artikel 54 i Schengenkonventionen måste tolkas så, att ändamålet med bestämmelsen och dess innehåll ges företräde framför ”hänsyn till förfarandet – hänsyn som för övrigt varierar mellan olika medlemsstater”. ( 16 )

46.

Därutöver, när det gäller en motiverings relevans i ett visst procedurbeslut har domstolen redan betonat att en sådan motivering är av avgörande betydelse för fastställandet av huruvida gärningarna i fråga redan har varit föremål för ett slutligt beslut – vilket, som jag påpekat, är ett av de två viktigaste villkoren för att principen ne bis in idem ska vara tillämplig. ( 17 )

47.

Jag ser inte någon anledning till varför samma relevans inte ska fästas vid motiveringen i en sådan eller varje annan akt när det gäller värderingen av det andra villkoret för att principen ska tillämpas, vilket har att göra med ”idem”.

48.

Jag förstår inte heller varför en sådan granskning nödvändigtvis skulle upphöra med övervägandet av motiveringen, vilket medför att upplysningar som är tillgängliga från andra källor utesluts. I det avseendet, vilket redan anförts i punkt 45 i detta förslag till avgörande, varierar det från medlemsstat till medlemsstat i form och innehåll för olika akter som kan antas inom ramen för de givna straffrättsliga förfarandena. I vissa medlemsstater kan alla relevanta faktiska omständigheter som är av vikt i det straffrättsliga förfarandet behöva anges i artikeldelen i det ena procedurbeslutet, medan den relevanta informationen kan anges i andra delar av dessa akter i ett annat procedurbeslut, eller rentav i en annan akt som det kan göras en hänvisning till.

49.

Jag konstaterar att den kroatiska regeringen har förklarat att rättskraftens effekt – enligt kroatisk lag – endast spelar in när det gäller artikeldelen i respektive procedurbeslut. Vad beträffar den saken kan jag för det första konstatera att förståelsen av effekterna av rättskraften kan variera beroende på vilken rättsordning det handlar om. ( 18 ) Förståelsen av dessa effekter enligt en specifik nationell lag kan under inga omständigheter påverka tolkningen av principen ne bis in idem såsom den är inskriven i unionslagstiftningen. För det andra kan det vara så, att övervägandet av domslutet enbart helt enkelt inte räcker för att man ska förstå aktens själva omfattning när de element som krävs för förståelsen återfinns i andra delar än domslutet. I det avseendet förklarade den österrikiska regeringen i den muntliga förhandlingen att när det gäller förevarande mål måste den exakta omfattningen av den del av förfarandena som avbröts av Klagenfurt PPO fastställas på grundval av olika akter som antagits under de straffrättsliga förfarandenas gång.

50.

Att ålägga de statliga myndigheterna att begränsa sig till att ta artikeldelen i respektive processbeslut i beaktande, utan att ge dem något utrymme för andra sätt att beskriva de faktiska omständigheterna i straffrättsliga förfaranden som kan tillämpas i en annan medlemsstat, kan sålunda resultera i att det skydd som erbjuds genom principen ne bis in idem i själva verket sätts ur spel av den enda anledningen att det tidigare beslutet har antagits i en annan medlemsstat, där praxis är en annan än i den medlemsstat där de efterföljande förfarandena inleds.

51.

Jag är därför av åsikten att den nationella domstolen, som har till uppgift att bedöma huruvida hinder föreligger för de förfaranden som anhängiggjorts där genom principen ne bis in idem, måste vara i stånd att ta all tillgänglig information i beaktande som rör eventuella tidigare straffrättsliga förfaranden som utmynnat i ett slutligt beslut. Jag drar därför slutsatsen att artikel 54 i Schengenkonventionen ska tolkas så, att man vid tillämpning av den i nämnda bestämmelse stadfästa principen ne bis in idem ska beakta all relevant information om de faktiska omständigheter som omfattas av tidigare straffrättsliga förfaranden som genomförts i en annan medlemsstat där dessa förfaranden har lett till ett slutligt beslut, och inte begränsas till vissa delar av de procedurbeslut som fattats i dessa tidigare straffrättsliga förfaranden, till exempel i yrkandet i ett åtal eller domslutet i en dom.

52.

Efter att ha bringat klarhet i denna fråga kommer jag att bemöta de omfattande kommentarer som parterna i det förevarande förfarandet har lämnat i frågan om huruvida båda samlingar av förfaranden i fråga avser samma gärningar. I det hänseendet vill jag kort erinra om att villkoret om ”idem”, förstått som ”de faktiska omständigheternas identiska natur”, ska anses vara uppfyllt om det finns ”en samling konkreta omständigheter som följer av händelser som i allt väsentligt är desamma, eftersom de involverar samma gärningsman och är oupplösligt förbundna med varandra i tid och rum”. ( 19 )

53.

I det sammanhanget anser jag inte att fokus enbart bör ligga på ”huvudfakta” som formuleringen i frågan hänför sig till, utan snarare på alla relevanta omständigheter som förvisso, för att villkoret idem ska vara uppfyllt, måste vara samma, och inte bara liknande. ( 20 )

54.

Med dessa kommentarer avklarade ska jag nu för fullständighetens skull betrakta elementet i principen ne bis in idem om att det ska finnas ett ”slutligt beslut”.

55.

Det förefaller vara otvistigt i de förevarande förfarandena att gärningarna som avsågs i den slutliga domen av den 3 november 2016 vid Landesgericht Klagenfurt (Regionaldomstolen i Klagenfurt) åtnjuter det skydd som följer av förbudet mot dubbel straffbarhet enligt artikel 54 i Schengenkonventionen. Emellertid förefaller parterna inte vara lika ense när det gäller frågan vilka gärningar som omfattas av den del av de straffrättsliga förfarandena i Österrike som Klagenfurt PPO beslutade att avbryta på grund av bristande bevisning. I följande avsnitt kommer jag därför kort erinra om de villkor under vilka ett beslut som fattas av allmän åklagare om att avbryta förfarandena kan anses vara slutligt i enlighet med artikel 54 i Schengenkonventionen

56.

Det följer av domstolens rättspraxis att skyddet enligt artikel 54 i Schengenkonventionen inte enbart utlöses av slutliga juridiska beslut, utan även av vissa beslut som fattas av allmänna åklagare, även om de ”har fattats utan medverkan av någon domstol och inte har form av en dom”. ( 21 )

57.

För att denna rättskraft ska uppnås måste beslutet om att avbryta förfarandena för det första, enligt gällande nationell lagstiftning, definitivt förhindra vidare lagföring för samma gärningar och, för det andra, ges efter att ärendet har bedömts i sak. ( 22 )

58.

Medan det första villkoret avser fastställandet av huruvida nationell lagstiftning gäller ett beslut som har fattats av allmän åklagare och som garanterar att personen som de straffrättsliga förfarandena riktats mot inte kommer att ställas till svars igen för samma gärningar (vilket kort uttryckt motsvarar den nationella garantin mot ne bis in idem), ( 23 ) förutsätter det andra villkoret att beslutet om att avbryta förfarandena har fattats efter en verklig utredning av den tillgängliga samlingen bevis och att varje element som kan underminera medlemsstaternas ömsesidiga förtroende för varandras straffrättsliga system förhindras. ( 24 )

59.

I förevarande mål fattade Klagenfurt PPO beslutet om att avbryta förfarandena på grundval av 190 § punkt 2 StPO. Det är inte alldeles klart i vilken form det beslutet fattades. I det sammanhanget omnämns i beslutet om hänskjutande ett meddelande av den 9 januari 2015 från de österrikiska myndigheterna till GR:s juridiska ombud, enligt vilket det delvisa avbrytandet även berörde HS, BB och CC.

60.

Beslutet om hänskjutande visar att ett beslut som fattats på grundval av 190 § punkt 2 StPO enligt österrikisk lag är slutligt och att samma gärningar inte kan utgöra föremål för nya förfaranden. Den österrikiska regeringen bekräftade den uppfattningen vid den muntliga förhandlingen. Den österrikiska regeringen förklarade att när ett beslut fattas enligt 190 § punkt 2 StPO sätter den allmänna åklagaren stopp för förfarandena, eftersom den tillgängliga bevisningen visar att dessa sannolikt kommer att utmynna i ett frikännande snarare än i en fällande dom. Den österrikiska regeringen förklarade också att ett sådant beslut ger upphov till rättskraftig verkan och utesluter vidare förfaranden avseende samma gärningar.

61.

Kommissionen har uttryckt tvivel därvidlag och hänvisar till 193 § punkt 2 StPO som verkar tillåta förfarandena att fortsätta när den berörda personen inte har hörts och ingen tvångsåtgärd har antagits gentemot personen, eller i en situation där ny bevisning har framkommit. På grund av bristen på information i handlingarna i målet anser kommissionen inte desto mindre att det inte går att inta en ståndpunkt om huruvida den möjligheten förhindrar att beslutet i fråga betraktas som ”slutligt” eller inte enligt artikel 54 i Schengenkonventionen.

62.

I likhet med kommissionen kan jag inte göra annat än att hänvisa till den österrikiska regeringens uttalande som bekräftar att ett beslut som fattats på grundval av 190 § punkt 2 StPO är slutligt, och uppmärksamma den hänskjutande domstolen på samarbetsmekanismen i artikel 57 i Schengenkonventionen. ( 25 ) Frågan om hur beslutet i fråga ska karakteriseras måste i varje fall särskiljas från frågan om ifall beslutet fattades efter att ärendet hade bedömts i sak. Handlingarna i målet visar att förfarandena avbröts, väsentligen på grund av brist på bevis som kunde styrka ett straffbart, brottsligt beteende. I frånvaron av mer detaljerad information anser jag det inte möjligt att ge den hänskjutande domstolen mer vägledning, förutom att återigen hänvisa till de viktigaste delarna av domstolens rättspraxis, där det klargörs under vilka villkor en allmän åklagares beslut om att avbryta förfaranden kan utlösa det skydd som medges av principen ne bis in idem.

63.

Mot bakgrund av ovanstående utläggningar föreslår jag att domstolen lämnar följande svar till Županijski sud u Puli-Pola (Distriktsdomstolen i Pula, Kroatien):

Artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna

ska tolkas så,

att man vid tillämpning av den i nämnda bestämmelse stadfästa principen ne bis in idem ska beakta all relevant information om de faktiska omständigheter som omfattas av tidigare straffrättsliga förfaranden som genomförts i en annan medlemsstat där dessa förfaranden har lett till ett slutligt beslut, och inte begränsas till vissa delar av de procedurbeslut som fattats i dessa tidigare straffrättsliga förfaranden, till exempel i yrkandet i ett åtal eller domslutet i en dom.