1.

Frågan om våld mot kvinnor inom familjen har blivit ett stort problem i våra samhällen efter att länge ha underskattats av myndigheterna vad gäller våldets allvar och konsekvenser. Att kvinnor mördas av familjemedlemmar, i dagligt tal kallat ”kvinnomord”, har uppmärksammats offentligt. De offentliga myndigheterna har blivit medvetna om nödvändigheten att bättre skydda kvinnor som utsätts för våld av sina närstående och att vidta strängare åtgärder mot förövarna. Måste detta skydd, som ska garanteras inom ett lands gränser, också beviljas kvinnor som har flytt sitt land och som inte kan eller inte vill återvända dit av fruktan för att utsättas för våld av sina närstående? Närmare bestämt, kan kvinnor som befinner sig i en sådan situation tillerkännas flyktingstatus i den mening som avses i artikel 2 e i direktiv 2011/95/EU? ( 2 ) Om de inte kan beviljas flyktingstatus, i vilken mån kan könsrelaterat våld som begås mot en tredjelandsmedborgare av personer i den nära familjekretsen motivera beviljande av subsidiärt skydd i den mening som avses i artikel 2 g i samma direktiv?

2.

I det mål som EU-domstolen nu har att pröva är Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i Sofia, Bulgarien) tveksam till huruvida det är möjligt att bevilja en turkisk medborgare med kurdiskt ursprung internationellt skydd med hänsyn till, för det första, naturen av de våldshandlingar som hon riskerar att utsättas för om hon återvänder till sitt ursprungsland och vilket slag av internationellt skydd som det i så fall är lämpligt att bevilja. Dessa handlingar kan bestå i våld inom familjen eller till och med hedersbrott eller tvångsäktenskap. För det andra måste hänsyn också tas till de omständigheter under vilka nämnda handlingar begås, det vill säga av aktörer som inte företräder staten. ( 3 )

3.

Åsikterna i denna fråga är – som det även framgår av yttrandena i förevarande mål – delade mellan dem som anser att flyktingstatus inte kan beviljas alla kvinnor som utsätts för våld i hemmet, eftersom det rör sig om ett gemensamt problem för alla länder, och dem som däremot beklagar att dessa kvinnor inte ”som standard” beviljas subsidiärt skydd, vilket således innebär att skäl till förföljelse som grundar sig på kön, inbegripet skäl som grundar sig på sexuell läggning och könsidentitet, inte erkänns.

4.

I sitt förslag till avgörande i målet Belgiska staten (Uppehållsrätt vid våld i hemmet) ( 4 ) betonade generaladvokaten Szpunar den absoluta nödvändigheten av att inte underskatta den rättsliga, politiska och sociala betydelsen av att våld i hemmet erkänns som ett allvarligt problem samt den senaste utvecklingen av unionslagstiftningen om skydd för våldsoffer. ( 5 ) Nästan samtidigt konstaterade emellertid generaladvokaten Hogan i sitt förslag inför yttrande 1/19 (Istanbulkonventionen) ( 6 ) att ”[f]ör närvarande föreskrivs i unionsrätten inte en allmän skyldighet att beakta våld mot kvinnor som en form av förföljelse som kan föranleda flyktingstatus”. ( 7 )

5.

I förevarande mål ska denna fråga behandlas ur ett annat perspektiv, eftersom det rör sig om en enskild situation.

6.

För det första behöver domstolen fastställa under vilka omständigheter en tredjelandsmedborgare som riskerar att utsättas för hedersbrott eller tvångsäktenskap samt våld i hemmet om hon återvänder till sitt ursprungsland kan anses ha en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av att hon tillhör en ”viss samhällsgrupp” och således kan beviljas flyktingstatus (artikel 10.1 d i direktiv 2011/95).

7.

För det andra behöver domstolen precisera under vilka omständigheter den behöriga nationella myndigheten, i ett fall där våldet begås av en aktör som inte företräder staten, måste fastställa ett orsakssamband mellan skälet till förföljelsen, det vill säga tillhörigheten till en viss samhällsgrupp, och avsaknaden av skydd i ursprungslandet (artikel 9.3 i samma direktiv).

8.

För det tredje och avslutningsvis behöver domstolen pröva i vilken mån en sådan person kan beviljas status som subsidiärt skyddsbehövande. Därvid ankommer det på den att fastställa under vilka omständigheter det ovan beskrivna våldet kan betraktas som ”allvarlig skada” i den mening som avses i artikel 15 i det nämnda direktivet, i den mån det antingen utgör ett allvarligt hot mot denna persons liv eller utgör omänsklig eller förnedrande behandling.

9.

I artikel 1.A.2 första stycket i konventionen om flyktingars rättsliga ställning, som undertecknades i Genève den 28 juli 1951, ( 8 ) anges att med flykting avses den som ”i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner sig utanför det land, vari han är medborgare, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd”.

10.

I artikel 1 i konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (nedan kallad CEDAW), ( 9 ) till vilken unionen inte är part, anges följande:

”I denna konvention avser uttrycket ’diskriminering av kvinnor’ varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av kön som har till följd eller syfte att begränsa eller omintetgöra erkännandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller medborgerliga området eller något annat område för kvinnor, oberoende av civilstånd och med jämställdheten mellan män och kvinnor som grund, eller åtnjutandet eller utövandet av dessa rättigheter och friheter.”

11.

I artikel 5 a i denna konvention anges följande:

”Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att

12.

Nämnda konvention har kompletterats genom allmän rekommendation nr 19 från kommittén för avskaffande av diskriminering mot kvinnor, ( 10 ) som har rubriken ”Våld mot kvinnor”. I punkt 6 i denna rekommendation anges följande:

”I artikel 1 i [CEDAW] definieras vad som avses med diskriminering av kvinnor. I denna definition inbegrips könsrelaterat våld, det vill säga våld som utövas mot en kvinna eftersom hon är kvinna eller som särskilt riktas mot kvinnor. Den inbegriper handlingar som orsakar smärta eller lidande av fysisk, psykisk eller sexuell art, hot om sådana handlingar, tvång eller annat frihetsberövande …”

13.

Denna rekommendation uppdaterades 2017 genom allmän rekommendation nr 35 om könsrelaterat våld mot kvinnor. ( 11 ) I punkterna 10 och 16 i denna rekommendation anges följande:

”10. Kommittén [för avskaffande av diskriminering mot kvinnor] anser att könsrelaterat våld mot kvinnor är ett av de grundläggande sociala, politiska och ekonomiska medlen genom vilka kvinnors underordnade ställning i förhållande till män samt kvinnors och mäns stereotypa roller upprätthålls …

…

16. Könsrelaterat våld mot kvinnor kan under vissa omständigheter likställas med tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling, framför allt när det rör sig om våldtäkt, våld i hemmet eller andra skadliga handlingar …”

14.

CEDAW har dessutom kompletterats med deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor. ( 12 ) I artikel 2 i denna deklaration anges följande:

”Våld mot kvinnor ska anses omfatta men inte vara begränsat till följande:

15.

Tionde till tolfte styckena i ingressen till Istanbulkonventionen har följande lydelse:

”som anser att våld mot kvinnor är ett uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män och att det är dessa förhållanden som har lett till att män dominerar och diskriminerar kvinnor och som hindrar kvinnors utveckling,

som konstaterar att våld mot kvinnor är könsrelaterat på strukturell nivå och att våldet mot kvinnor är en av de viktigaste orsakerna till att kvinnor är underordnade män,

som med stor oro konstaterar att kvinnor och flickor ofta utsätts för allvarliga former av våld, såsom våld i hemmet, sexuella trakasserier, våldtäkt, tvångsäktenskap, hedersrelaterade brott och könsstympning, vilket är en allvarlig kränkning av kvinnors och flickors mänskliga rättigheter och utgör ett stort hinder för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män”.

16.

Enligt lydelsen i artikel 1 i Istanbulkonventionen, som ingår i kapitel I, vilket har rubriken ”Syfte, definitioner, jämställdhet och icke-diskriminering samt allmänna skyldigheter”, syftar konventionen framför allt till att skydda kvinnor mot alla former av våld, inbegripet våld i hemmet, och till att förebygga, lagföra och avskaffa sådant våld samt till att bidra till att avskaffa alla former av diskriminering av kvinnor och till att utarbeta ett omfattande system, principer och åtgärder för skydd och hjälp.

17.

Enligt artikel 2.1 i Istanbulkonventionen gäller den ”alla former av våld mot kvinnor, inbegripet våld i hemmet, som drabbar kvinnor oproportionerligt”.

18.

I artikel 3 i Istanbulkonventionen anges följande:

”I denna konvention avses med

…

19.

Artikel 60 i Istanbulkonvention, som har rubriken ”Könsrelaterade asylansökningar”, har följande lydelse:

”1   Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att könsrelaterat våld mot kvinnor kan betraktas som en form av förföljelse i den mening som avses i artikel 1 A 2) i [Genèvekonventionen] och som en form av allvarligt hot som kan ge rätt till alternativt/subsidiärt skydd.

2   Parterna ska säkerställa att varje grund i konventionen tolkas utifrån ett genusperspektiv och att sökanden beviljas flyktingstatus i enlighet med tillämpliga instrument då det kan fastställas att rädslan för förföljelse kan kopplas till en eller flera av dessa grunder.

3   Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att utveckla mottagningsförfaranden och stödtjänster för asylsökanden där hänsyn tas till genusperspektivet samt riktlinjer och asylförfaranden utifrån ett genusperspektiv, inbegripet för bestämning av en persons flyktingstatus och ansökan om internationellt skydd.”

20.

Enligt artikel 78.1 FEUF och artikel 18 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) grundar sig det gemensamma europeiska asylsystemet, i vilket direktiv 2011/95 ingår, på en fullständig och absolut tillämpning av Genèvekonventionen.

21.

I skälen 17 och 30 i nämnda direktiv anges följande:

…

22.

I artikel 2 d och f i samma direktiv föreskrivs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

…

23.

I artikel 6 i direktiv 2011/95, som har rubriken ”Aktörer som utövar förföljelse eller tillfogar allvarlig skada” och ingår i kapitel II i direktivet, avseende ”bedömning av ansökningar om internationellt skydd”, föreskrivs följande:

”Aktörer som utövar förföljelse eller tillfogar allvarlig skada omfattar

24.

Artikel 7 i detta direktiv, med rubriken ”Aktörer som ger skydd”, har följande lydelse:

”1.   Skydd mot förföljelse eller allvarlig skada kan endast ges av

förutsatt att dessa är villiga och kapabla att erbjuda skydd i enlighet med punkt 2.

2.   Skydd mot förföljelse eller allvarlig skada måste vara verksamt och inte av en tillfällig natur. Ett sådant skydd ges normalt när aktörerna enligt punkt 1 a och b vidtar rimliga åtgärder för att förhindra att en person förföljs eller lider allvarlig skada, bland annat genom att ombesörja att det finns ett effektivt rättssystem för avslöjande, åtal och bestraffning av handlingar som innebär förföljelse eller allvarlig skada, och när sökanden har tillgång till detta skydd.

…”

25.

Kapitel III i nämnda direktiv, som har rubriken ”Förutsättningar för att betraktas som flykting”, inbegriper artikel 9, där följande föreskrivs:

”1.   För att betraktas som förföljelse enligt lydelsen i artikel 1 A i Genèvekonventionen krävs att handlingarna i fråga

2.   Förföljelse, enligt punkt 1, kan bland annat ta sig uttryck i

…

3.   Enligt artikel 2 d måste det finnas ett samband mellan de skäl som anges i artikel 10 och den förföljelse som anges i punkt 1 i den här artikeln eller avsaknaden av skydd mot sådan förföljelse.”

26.

Artikel 10 i direktiv 2011/95, med rubriken ”Skäl till förföljelse”, har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna ska ta hänsyn till följande faktorer vid bedömningen av skälen till förföljelsen:

…

Beroende på omständigheterna i ursprungslandet kan en särskild samhällsgrupp omfatta en grupp grundad på en gemensam egenskap, t.ex. sexuell läggning. Sexuell läggning får inte tolkas så, att det innefattar handlingar som anses brottsliga enligt medlemsstaternas nationella lagstiftning. Vid bedömningen av om en person ska anses tillhöra en viss samhällsgrupp eller när ett karakteristiskt drag hos en sådan grupp ska fastställas ska vederbörlig hänsyn tas till könsrelaterade aspekter, inbegripet könsidentitet.

…

2.   Vid bedömningen av huruvida en sökande har en välgrundad fruktan för förföljelse är det irrelevant huruvida sökanden faktiskt har de egenskaper i fråga om ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning som är skälet till förföljelsen, om en sådan egenskap tillskrivs den sökande av den som utövar förföljelsen.”

27.

I artikel 15 i detta direktiv, som har rubriken ”Allvarlig skada” och ingår i kapitel V i direktivet, avseende ”förutsättningar för subsidiärt skydd”, föreskrivs följande:

”Allvarlig skada utgörs av

…”

28.

I Bulgarien regleras prövningen av ansökningar om internationellt skydd av Zakon za ubezhishteto i bezhantsite (lag om asyl och flyktingar), ( 14 ) i den lydelse som offentliggjordes i DV nr 103 av den 27 december 2016 (nedan kallad ZUB). Direktiven 2011/95 och 2013/32/EU ( 15 ) har införlivats i bulgarisk rätt genom två lagar om ändring och komplettering av ZUB som offentliggjordes i DV nr 80 av den 16 oktober 2015 respektive DV nr 101 av den 22 december 2015.

29.

I artikel 6.1 ZUB föreskrivs följande:

”De befogenheter som föreskrivs i denna lag ska utövas av ansvariga personer vid Darzhavna agentsia za bezhantsite [(den statliga flyktingmyndigheten) (nedan kallad DAB)]. Dessa ska fastställa alla fakta och omständigheter som är relevanta i förfarandet för beviljande av internationellt skydd och ska bistå de utlänningar som har lämnat in en ansökan om sådant skydd).”

30.

I ZUB föreskrivs två former av internationellt skydd.

31.

Artikel 8 ZUB rör de grundvillkor som en sökande måste uppfylla för att beviljas flyktingstatus. Genom denna artikel har, med liknande lydelse, bestämmelserna i artiklarna 6 och 9 i direktiv 2011/95 införlivats.

32.

Artikel 9 ZUB rör de grundvillkor som en sökande måste uppfylla för att beviljas ”humanitär status”, vilket motsvarar subsidiärt skydd, eftersom de angivna villkoren motsvarar ”allvarlig skada” såsom den definieras i artikel 15 i direktiv 2011/95.

33.

WS, som är klagande i det nationella målet, är en turkisk medborgare med kurdiskt ursprung som är muslim (sunnit) och frånskild. I juni 2018 lämnade hon Turkiet för att ta sig till Bulgarien och därefter till Tyskland, där hon lämnade in en första ansökan om internationellt skydd. Genom beslut av den 28 februari 2019 som meddelades av DAB godtog Bulgarien att överta sökanden i syfte att pröva hennes ansökan om internationellt skydd.

34.

Under tre intervjuer som hölls i oktober 2019 uppgav WS att hon i Turkiet hade fått problem med sin före detta make, BS, som hon under tvång hade gift sig med 2010 och hade fått tre döttrar med. Eftersom hon upprepade gånger hade utsatts för våld och hot från såväl sin make som sin biologiska familj och makens familj, hade hon regelbundet bott på ”center för förhindrande och övervakning av våld” och hon flydde hemifrån i september 2016. I samband med intervjuerna lade WS bland annat fram en anmälan som hon hade ingett till allmänna åklagaren i Torbali (Turkiet) i vilken hon redogjorde för våldet. WS ingick ett religiöst äktenskap med en annan man 2017 och fick en son med honom i maj 2018. Äktenskapsskillnad mellan WS och BS meddelades genom beslut av tvistemålsdomstol nr 1 i Diyarbakır (Turkiet) den 20 september 2018, då hon redan hade lämnat Turkiet. WS betonade vidare att hon inte hade fått något stöd av sin biologiska familj och att familjefadern hade förbjudit all kontakt, eftersom hon hade lämnat den gemensamma bostaden. WS hävdade även att hon fruktade för sitt liv om hon måste återvända till Turkiet.

35.

Genom beslut av den 21 maj 2020 avslog DAB den ansökan om internationellt skydd som WS hade lämnat in, på grundval av såväl artikel 8 ZUB (flyktingstatus) som artikel 9 ZUB (humanitär status/subsidiärt skydd).

36.

DAB ansåg att villkoren för att beviljas flyktingstatus inte var uppfyllda, eftersom det våld som hon ska ha utsatts för av maken och av familjemedlemmar samt de dödshot som uttalats mot henne inte kunde knytas till något av de skäl till förföljelse som anges i artikel 8.1 ZUB, det vill säga ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp. WS hade inte heller uppgett att hon förföljdes på grund av sitt kön.

37.

DAB ansåg vidare att villkoren för att beviljas humanitär status (subsidiärt skydd) inte heller var uppfyllda, eftersom varken de officiella myndigheterna eller vissa grupper hade vidtagit några åtgärder mot WS. Slutligen betonade DAB att WS inte hade informerat polismyndigheterna om de övergrepp som hon utsatts för och inte heller hade gjort någon anmälan samt att hon hade lämnat Turkiet lagligt.

38.

WS ingav ett överklagande av detta beslut, vilket avslogs genom beslut av den 15 oktober 2020. Sistnämnda beslut vann laga kraft genom beslut av den 9 mars 2021 från Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen, Bulgarien).

39.

WS lämnade in en efterföljande ansökan om internationellt skydd den 13 april 2021 och lade fram nio skriftliga bevis avseende sin personliga situation och sitt ursprungsland. Hon hävdade, för det första, att hon uppfyller de villkor för beviljande av flyktingstatus som anges i artikel 8 ZUB, eftersom hon har utsatts för förföljelse på grund av sin tillhörighet till en viss samhällsgrupp, nämligen gruppen kvinnor som har utsatts för våld i hemmet och kvinnor som kan komma att utsättas för hedersbrott av aktörer som inte företräder staten och mot vilka den turkiska staten inte kan skydda henne. Hon angav även att hon motsätter sig att återsändas till Turkiet, eftersom hon fruktar att dödas av sin före detta make eller att utsättas för hedersbrott eller giftas bort med tvång ännu en gång. Hon betonade att hennes situation numera är svårare, eftersom hon har fått ett barn med en man med vilken hon inte har ingått civilt äktenskap. Som nya omständigheter anförde WS även att Republiken Turkiet har lämnat Istanbulkonventionen och lade därvid fram bland annat två rapporter som hade utarbetats i mars 2021, varav den ena av U.S. Department of State (Förenta staternas utrikesdepartement) avseende praxisen rörande mänskliga rättigheter i Turkiet och den andra av den turkiska plattformen ”We will stop femicide”.

40.

WS hävdade, för det andra, att hon uppfyller de villkor för att beviljas humanitär status (subsidiärt skydd) som föreskrivs i artikel 9 ZUB, eftersom hennes grundläggande rättigheter enligt artiklarna 2 och 3 i Europakonventionen riskerar att kränkas om hon återsänds till Turkiet.

41.

Genom beslut av den 5 maj 2021 vägrade DAB att inleda ett nytt förfarande för prövning av ansökan om internationellt skydd, av det skälet att WS inte hade lagt fram några nya faktorer avseende sin personliga situation eller sitt ursprungsland, och nämnde även att de turkiska myndigheterna hade hjälpt henne flera gånger och har signalerat att de är beredda att hjälpa henne med alla lagliga medel.

42.

Mot denna bakgrund beslutade Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i Sofia, Bulgarien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

43.

WS, den tyska och den franska regeringen samt Europeiska kommissionen och FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) har inkommit med skriftliga yttranden.

44.

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida en tredjelandsmedborgare som hävdar att hon löper risk att utsättas för hedersbrott eller tvångsäktenskap samt våld i hemmet om hon återvänder till sitt ursprungsland kan beviljas internationellt skydd i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2011/95.

45.

Den första och den fjärde tolkningsfrågan avser på vilka villkor en sådan person, i enlighet med det prövningsförfarande som fastställs i artikel 10.2 i direktiv 2013/32, kan beviljas status som flykting i den mening som avses i artikel 2 d i direktiv 2011/95. ( 16 ) Även om den hänskjutande domstolen inte tvivlar på att de handlingar som WS fruktar att utsättas för ska betraktas som ”förföljelse”, ( 17 ) är den däremot osäker på huruvida denna persons kön ska beaktas i syfte att fastställa dels skälen till förföljelsen (artikel 10 i direktiv 2011/95), dels orsakssambandet mellan dessa skäl och avsaknaden av skydd som beviljas av ursprungslandet (artikel 9.3 i samma direktiv).

46.

Den femte tolkningsfrågan avser på vilka villkor WS kan beviljas subsidiärt skydd i den mening som avses i artikel 2 f i direktiv 2011/95 för det fall att hon inte kan betraktas som flykting. Den hänskjutande domstolen vill framför allt få klarhet i huruvida de handlingar som den berörda riskerar att utsättas för om hon återsänds till sitt ursprungsland ska betraktas som ”allvarlig skada” i den mening som avses i artikel 15 i detta direktiv.

47.

Genom den första frågan vill den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av skäl 17 i direktiv 2011/95, få klarhet i huruvida begreppet könsrelaterat våld mot kvinnor, för det fall att det utgör ett skäl för beviljande av flyktingstatus, har en självständig innebörd i unionsrätten eller om det ska definieras mot bakgrund av Genèvekonventionen, CEDAW och Istanbulkonventionen.

48.

Denna fråga har sitt upphov i den omständigheten att det i definitionen av begreppet flykting i artikel 2 d i direktiv 2011/95, i likhet med artikel 1.A i Genèvekonventionen, endast hänvisas till ”tillhörighet till viss samhällsgrupp”, men inte till ”kön” hos den som ansöker om internationellt skydd och inte heller föreskrivs att könsrelaterat våld mot kvinnor i sig kan utgöra ett skäl för internationellt skydd. Istanbulkonventionen och CEDAW däremot, vilka har antagits inom ramen för Europarådet respektive Förenta nationerna, innehåller uttryckliga bestämmelser i detta hänseende.

49.

Enligt artikel 1 i Istanbulkonventionen syftar den till att skydda kvinnor mot alla former av våld, inbegripet våld i hemmet, genom att stärka förebyggandet av våld och hjälpen till våldsoffren samt genom att lagföra och bestraffa förövarna, genom antagande av en omfattande och samordnad politik.

50.

I artikel 3 c i Istanbulkonventionen definieras begreppet genus som ”de socialt konstruerade roller, beteenden, aktiviteter och attribut som ett visst samhälle anser passande för kvinnor respektive män”. I artikel 3 a i Istanbulkonventionen definieras begreppet våld mot kvinnor som ”varje fall av könsrelaterat våld som leder till, eller troligen kommer att leda till, fysisk, sexuell, psykisk eller ekonomisk skada eller fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt lidande för kvinnor, inbegripet hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, oavsett om det sker i ett offentligt eller privat sammanhang”. I artikel 3 d i nämnda konvention, slutligen, definieras begreppet könsrelaterat våld mot kvinnor som ”våld som riktas mot en kvinna på grund av att hon är kvinna eller som drabbar kvinnor oproportionerligt”. ( 18 )

51.

Enligt artikel 60.1 i Istanbulkonventionen krävs att konventionsparterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att könsrelaterat våld mot kvinnor kan betraktas som en form av förföljelse i den mening som avses i artikel 1.A.2 i Genèvekonventionen och som en form av allvarligt hot som kan ge rätt till subsidiärt skydd. I den förklarande rapporten till Istanbulkonventionen preciseras att denna artikel har utformats så att den är förenlig med Genèvekonventionen och artikel 3 i Europakonventionen, såsom den har tolkats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. ( 19 )

52.

CEDAW och särskilt allmänna rekommendationerna nr 19 och nr 35 från kommittén för avskaffande av diskriminering mot kvinnor syftar till att effektivisera kampen mot alla former av diskriminering av kvinnor genom att det krävs att konventionsstaterna ska säkerställa att kvinnor fullt ut kan utöva och åtnjuta de rättigheter som de tillerkänns inom alla områden. Dessa allmänna rekommendationer kompletterar CEDAW genom att integrera ett synsätt som grundar sig på kön, definiera könsrelaterat våld och föreskriva att konventionsstaterna ska vidta allmänna åtgärder inspirerade av de som har vidtagits inom ramen för Istanbulkonventionen.

53.

Efter dessa påpekanden kommer jag nu att undersöka i vilken mån lydelsen i dessa båda konventioner ska beaktas vid genomförandet av direktiv 2011/95.

54.

För det första ska det erinras om att enligt artikel 78.1 FEUF ska unionens gemensamma asylsystem, i vilket direktiv 2011/95 ingår, överensstämma med Genèvekonventionen och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning samt med ”tillämpliga fördrag”. ( 20 )

55.

Det huvudsakliga syftet med direktiv 2011/95, såsom det anges i artikel 1 i direktivet och i domstolens praxis, är att, i syfte att identifiera personer i behov av internationellt skydd, inrätta ett regelverk med begrepp och kriterier som är gemensamma för medlemsstaterna och således för unionen samtidigt som det säkerställs att artikel 1 i Genèvekonventionen iakttas fullt ut. ( 21 ) I domen av den 19 november 2020, Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Militärtjänst och asyl), ( 22 ) vägrade domstolen således att utvidga tillämpningsområdet för detta direktiv i förhållande till Genèvekonventionen och detta i syfte att respektera unionslagstiftarens tydliga avsikt att inom unionen harmonisera genomförandet av flyktingstatus i den mening som avses i Genèvekonventionen. ( 23 )

56.

Som jag redan har angett innehåller artikel 1.A i Genèvekonventionen ingen hänvisning till ”kön” i definitionen av begreppet flykting, och det föreskrivs inte heller att ”könsrelaterat våld mot kvinnor” i sig kan utgöra ett skäl som gör det möjligt att bevilja internationellt skydd. I riktlinjerna om könsrelaterad förföljelse anger UNHCR att det inte var nödvändigt att infoga ytterligare ett skäl i definitionen av begreppet flykting i artikel 1 i denna konvention, eftersom konventionsstaterna medger att kön kan påverka eller diktera typen av förföljelse eller skada samt skälen till den behandling som en person utsätts för. ( 24 ) Inom ramen för direktiv 2011/95 beaktas således sökandens kön vid bedömningen av naturen av den förföljelse som sökanden utsätts för eller riskerar att utsättas för i sitt ursprungsland (artikel 9.2 f i detta direktiv) ( 25 ) och vid prövningen av skälen till förföljelsen, särskilt vid bedömningen av om sökanden ska anses tillhöra en viss samhällsgrupp (artikel 10.1 d andra stycket sista meningen i samma direktiv).

57.

I direktiv 2011/95 definieras förvisso inte begreppet kön. Man kan emellertid vända sig till de handlingar som har utfärdats av UNHCR, vilka enligt domstolens fasta praxis har särskild relevans med hänsyn till den roll som UNHCR tilldelats av Genèvekonventionen. ( 26 ) I riktlinjerna om könsrelaterad förföljelse anger UNHCR således att ”[g]enus refererar till relationerna mellan kvinnor och män och baseras, i motsats till biologiskt kön, på kulturellt eller socialt definierade eller konstruerade identiteter, ställningar, roller och ansvar som tilldelas kvinnor och män. Genus är således varken statiskt eller medfött, utan förvärvar en socialt och kulturellt konstruerad innebörd över tiden”. ( 27 )

58.

Eftersom det i artikel 9.2 f i direktiv 2011/95 inte preciseras vad som avses med ”[könsspecifika] handlingar”, kan det vara intressant att dessutom hänvisa till ett annat sekundärrättsligt instrument, det vill säga direktiv 2012/29/EU. ( 28 ) I skäl 17 i det direktivet definieras nämligen begreppet könsrelaterat våld så, att det avser ”[v]åld som riktas mot en person på grund av den personens kön, könsidentitet eller könsuttryck eller som i oproportionerlig utsträckning drabbar personer av ett visst kön … Det kan leda till att offret åsamkas fysisk, sexuell, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust. Könsrelaterat våld ska ses som en typ av diskriminering och som en kränkning av offrets grundläggande friheter och innefattar våld i nära relationer, sexuellt våld (inbegripet våldtäkt, sexuellt tvång och sexuellt ofredande), människohandel, slaveri samt olika slags skadliga beteenden som tvångsäktenskap, kvinnlig könsstympning och så kallade hedersbrott. Kvinnor som är offer för könsrelaterat våld måste också, liksom deras barn, få särskilt stöd och skydd, eftersom det vid sådant våld föreligger en stor risk för sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller vedergällning.”

59.

För det andra vad gäller lydelsen i Istanbulkonventionen och CEDAW har unionen inte ratificerat CEDAW, och även om den undertecknade Istanbulkonventionen den 13 juni 2017 har den inte ännu anslutit sig till den. ( 29 ) Istanbulkonvention har för övrigt inte ratificerats av alla medlemsstater. ( 30 ) I väntan på anslutning eller ratificering utgör Istanbulkonventionen framför allt en multidisciplinär konvention som syftar till att på ett holistiskt sätt och genom ett integrerat tillvägagångssätt som inbegriper alla samhällsaktörer säkerställa förebyggandet av våld mot kvinnor ( 31 ) samt säkerställa skydd och stöd för våldsoffren och lagföring av förövarna.

60.

Av detta måste slutsatsen dras att varken Istanbulkonventionen eller CEDAW i nuvarande läge ingår bland de ”tillämpliga fördrag” mot bakgrund av vilka direktiv 2011/95 ska tolkas, i den mening som avses i artikel 78.1 FEUF.

61.

För det tredje och sista vad gäller skäl 17 i direktiv 2011/95, som den hänskjutande domstolen har grundat sig på, anser jag inte att detta skäl är relevant för tolkningen av innebörden och räckvidden av begreppet ”könsrelaterat våld mot kvinnor” i unionsrätten.

62.

I nämnda skäl anges att ”[n]är det gäller behandlingen av personer som omfattas av detta direktiv är medlemsstaterna bundna av sina skyldigheter enligt de internationella rättsliga instrument som de är parter i, särskilt de instrument som förbjuder diskriminering”. När unionslagstiftaren hänvisade till ”behandlingen av personer som omfattas av detta direktiv” avsågs dock inte förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd, det vill säga de kriterier som ska uppfyllas för att beviljas ett sådant skydd, utan snarare de rättigheter och fördelar som de som har ansökt om eller beviljats internationellt skydd ska åtnjuta i den medlemsstat där de har lämnat in ansökan eller, i förekommande fall, har beviljats internationellt skydd. Skäl 17 i direktiv 2011/95 kommer de facto till uttryck i kapitel VII avseende ”[i]nnebörden av internationellt skydd”. Unionslagstiftaren har till exempel föreskrivit kravet att medlemsstaterna ska se till att personer som har beviljats internationellt skydd behandlas på samma sätt som egna medborgare när det gäller tillgång till förfarandena för erkännande av kvalifikationer (artikel 28.1) och tillgång till hälso- och sjukvård (artikel 30). Det är i detta sammanhang som medlemsstaterna måste iaktta de skyldigheter som följer av de internationella instrument som de är parter i, såsom CEDAW och Istanbulkonventionen.

63.

Av ovanstående överväganden följer att artikel 2 d i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att villkoren för beviljande av flyktingstatus för en person som fruktar att utsättas för könsrelaterat våld om hon återvänder till sitt ursprungsland ska prövas mot bakgrund av de bestämmelser som föreskrivs i detta direktiv, vilka ska tolkas mot bakgrund av direktivets allmänna systematik och syfte och med iakttagande av Genèvekonventionen i enlighet med artikel 78.1 FEUF, men inte mot bakgrund av definitionerna i CEDAW och Istanbulkonventionen, vilka inte är ”tillämpliga fördrag” i den mening som avses i denna artikel.

64.

Enligt skäl 16 i direktiv 2011/95 ska denna tolkning emellertid även göras med iakttagande av de rättigheter som erkänns i stadgan. ( 32 )

65.

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan för att få klarhet i under vilka omständigheter en tredjelandsmedborgare som hävdar att hon löper risk att utsättas för hedersbrott eller tvångsäktenskap samt våld i hemmet om hon återsänds till sitt ursprungsland kan anses tillhöra en ”viss samhällsgrupp” i den mening som avses i artikel 10.1 d i direktiv 2011/95.

66.

För det första vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida sökandens biologiska kön ensamt kan avgöra huruvida hon tillhör en viss samhällsgrupp i den mening som avses i artikel 10.1 d i detta direktiv.

67.

I artikel 10.1 d i nämnda direktiv föreskrivs att två villkor ska vara uppfyllda för att fastställa att en sökande tillhör en ”viss samhällsgrupp”. Dessa båda villkor är kumulativa. ( 33 )

68.

Å ena sidan ska gruppens medlemmar ha en gemensam väsentlig egenskap eller en gemensam bakgrund som inte kan ändras, eller ha en egenskap eller övertygelse som är så grundläggande för identiteten eller samvetet att de inte får tvingas avsvära sig den. I artikel 10.1 d andra stycket i direktiv 2011/95 preciseras att vid bedömningen av om en person ska anses tillhöra en viss samhällsgrupp eller när ett karakteristiskt drag hos en sådan grupp ska fastställas ska, beroende på omständigheterna i ursprungslandet, vederbörlig hänsyn tas till könsrelaterade aspekter, inbegripet könsidentitet. ( 34 )

69.

Å andra sidan ska gruppen ha en särskild identitet i det berörda tredjelandet, eftersom den uppfattas som annorlunda av omgivningen.

70.

Av artikel 10.2 i direktiv 2011/95 följer dessutom att det vid bedömningen av huruvida en sökande har en välgrundad fruktan för förföljelse är irrelevant huruvida sökanden faktiskt har de egenskaper i fråga om tillhörighet till viss samhällsgrupp som är skälet till förföljelsen, om en sådan egenskap tillskrivs den sökande av den som utövar förföljelsen. ( 35 )

71.

Vad gäller det första av dessa villkor kan sökandens kön – det vill säga hennes biologiska kön – likställas med en väsentlig egenskap ”som inte kan ändras” i den mening som avses i artikel 10.1 d i direktiv 2011/95. Det ska påpekas att det i kommissionens ursprungliga förslag till direktiv 2004/83 uttryckligen hänvisades till ”grundläggande egenskaper” hos en grupp, ”till exempel sexuell läggning, ålder eller kön”, ( 36 ) och att domstolen i domen av den 7 november 2013, X m.fl. ( 37 ) dessutom konstaterade att ”en persons sexuella läggning utgör en egenskap som är så grundläggande för identiteten att han eller hon inte får tvingas att avsvära sig den”. ( 38 )

72.

Vad gäller det andra villkoret förutsätter det att samhällsgruppen vars medlemmar har samma kön har en särskild identitet i ursprungslandet, eftersom den uppfattas som annorlunda av omgivningen. Enligt UNHCR måste gruppen vara synlig. ( 39 ) Huruvida en samhällsgrupp uppfattas som annorlunda av omgivningen varierar inte endast beroende på land, etnisk eller religiös grupp eller det politiska sammanhanget, utan även beroende på den berörda personens beteende. ( 40 ) Genus är ett sociologiskt begrepp som används så, att det förutom biologiskt kön även beaktar de värderingar och förställningar som är förenade med det. Genus är således ett begrepp som bör göra det möjligt att påvisa den omständigheten att relationerna mellan kvinnor och män i ett givet samhälle, samt den ojämställdhet som kan följa därav genom de roller som män och kvinnor tilldelas på grundval av biologiska olikheter, är betingade och konstruerade av samhällena och således kan utvecklas olika med tiden och beroende på samhällena. ( 41 ) I detta sammanhang anser jag att kvinnor, enbart på grund av den omständigheten att de är kvinnor, utgör ett exempel på en samhällsgrupp som definieras av väsentliga egenskaper som inte kan ändras och som beroende på ursprungsland kan uppfattas annorlunda av samhället, och detta på grund av sociala, rättsliga eller religiösa normer i det landet eller på grund av seder i det samhälle som de tillhör. ( 42 ) Den omständigheten att denna samhällsgrupp består av kvinnor i ett givet samhälle (och inte av ”kvinnor” i allmänhet) ( 43 ) utgör, enligt min mening, inte i sig, enbart på grund av gruppens storlek, hinder för att den tillerkänns en särskild identitet. Begreppet särskild identitet hos en grupp kan inte, i den mån den uppfattas som annorlunda av omgivningen, tolkas så, att det innebär att det ska göras en kvantitativ uppskattning. ( 44 )

73.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag att en behörig nationell myndighet, till följd av den bedömning av uppgifter och omständigheter som den ska göra enligt artikel 4.3 a–c i direktiv 2011/95, kan anse att sökanden på grund av sitt kön tillhör en ”viss samhällsgrupp” i den mening som avses i artikel 10.1 d i detta direktiv.

74.

För det andra har den hänskjutande domstolen anmodat domstolen att precisera om den förföljelse som avses i skäl 30 i direktiv 2011/95 och som sökanden kan utsättas för i sitt ursprungsland kan beaktas för att fastställa att en grupp i det landet har en särskild identitet, eller om denna förföljelse endast utger sådan förföljelse som anges i artikel 9.2 a och f i detta direktiv.

75.

I skäl 30 i nämnda direktiv anges att ”[v]id definitionen av en viss samhällsgrupp bör hänsyn tas till faktorer som hänger samman med sökandens kön, inbegripet könsidentitet och sexuell läggning, som kan ha samband med vissa rättstraditioner eller seder som leder till t.ex. könsstympning, tvångssterilisering eller tvångsabort, i den mån de hör ihop med den sökandes välgrundade fruktan för förföljelse”.

76.

Skäl 30 innehåller preciseringar som gör det möjligt att bättre definiera det skäl till förföljelse som utgörs av tillhörighet till en ”viss samhällsgrupp”. I skäl 30 förtecknas ett antal handlingar som utgör förföljelse och som kan konstateras i syfte att definiera en sådan grupp. Det är nämligen naturen hos förföljelsen, som riktas mot vissa offer, som gör det möjligt att karakterisera en samhällsgrupp så, att den har en ”särskild identitet”. De handlingar som anges i skäl 30, vilka kompletterar den icke uttömmande uppräkningen i artikel 9.2 i direktiv 2011/95, utgör inte endast förföljelse, utan gör det också möjligt att identifiera en ”viss samhällsgrupp”. Av skäl 30 i detta direktiv följer således helt klart att naturen hos de handlingar som en kvinna fruktar att utsättas för i sitt ursprungsland på grund av sitt kön kan vara en relevant faktor för att avgöra huruvida hon tillhör en viss samhällsgrupp och särskilt huruvida denna grupp har en ”särskild identitet” i ursprungslandet. Som jag redan har nämnt ( 45 ) innebär den omständigheten att förföljelse av en grupp kan vara en relevant faktor vid fastställandet av gruppens synlighet i ett givet samhälle ( 46 ) dock inte att varje person som fruktar att utsättas för förföljelse i sitt ursprungsland kan anses tillhöra en viss samhällsgrupp. Detta är orsaken till att unionslagstiftaren, enligt min mening, angav flera begränsningar i skäl 30. I detta skäl hänvisas, för det första, till handlingar som är särskilt representativa för könsrelaterat våld, i den mån de riktas mot en person på grund av dennes kön eller identitet eller på ett oproportionerligt sätt berör personer av ett visst kön. Vidare avses handlingar som innebär en grov kränkning av en persons grundläggande rättigheter. Slutligen hänvisas det till handlingar som används allmänt och upprepat och vilkas auktoritet erkänns antingen enligt lag eller enligt sed. Av detta följer att enligt lydelsen i nämnda skäl kan ett flickebarn eller en tonårsflicka anses tillhöra en i samhället synlig eller identifierbar grupp, i den mån hon i fall av återvändande till sitt ursprungsland skulle utsättas för en tradition eller sed såsom könsstympning. ( 47 )

77.

Genom att använda uttrycket ”t.ex.” har unionslagstiftaren för övrigt vittnat om sin avsikt att inte begränsa det könsrelaterade våld som beaktas till könsstympning, tvångssterilisering eller tvångsabort. Det finns följaktligen, enligt min mening, inget som hindrar att en behörig nationell myndighet anser att ett flickebarn, en tonårsflicka eller en kvinna tillhör en viss samhällsgrupp av det skälet att hon i fall av återvändande till sitt ursprungsland riskerar att utsättas för tvångsäktenskap, eftersom tvångsäktenskap åtföljs av emotionella övergrepp och fysisk misshandel som ger upphov ”till avskyvärda brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna, framför allt mot kvinnor”, för att uttrycka mig som generaladvokaten Mengozzi. ( 48 ) Detta särskilt som tvångsäktenskap bland annat ger upphov till våldtäkt och andra former av sexuellt våld.

78.

Vad gäller våld i hemmet drar jag samma slutsats, eftersom våld i hemmet kan yttra sig i extremt grova handlingar och i upprepat våld som kan leda till en allvarlig kränkning av en persons grundläggande rättigheter. ( 49 ) Jag ser således inget hinder för att en behörig nationell myndighet till följd av en bedömning av uppgifter och omständigheter i det enskilda fallet anser att en kvinna som tvingas återvända till sitt ursprungsland tillhör en grupp som har en särskild identitet i det landet, av det skälet att hon vid ett återvändande skulle utsättas för grovt våld i äktenskapet (misshandel, våldtäkt och annat sexuellt utnyttjande etcetera), vilket är vanligt förekommande i vissa samhällen. Inom ramen för denna individuella bedömning bör sökanden förstås lämna in alla detaljerade uppgifter, framför allt familjeuppgifter, geografiska uppgifter och sociologiska uppgifter, om de risker som hon personligen löper. Den behöriga nationella myndigheten ska inte endast beakta hennes personlighet, ålder, utbildningsnivå, ursprung, bakgrund och sociala ställning, utan även allmän information om ursprungslandet, särskilt rörande sociala normer och seder i landet, regionen, samhället eller den etniska gruppen samt rörande lagstiftningen och hur den genomförs.

79.

Slutligen anser jag att lydelsen i skäl 30 i direktiv 2011/95 också gör det möjligt att beakta de särskilda riskerna för kvinnor som inte anpassar sig efter de sociala normerna i sitt ursprungsland eller som försöker sätta sig upp mot dem. Även om det inte finns någon uttömmande förteckning över de olika samhällsgrupper som de behöriga nationella myndigheterna har kunnat identifiera på denna grund, är det möjligt att identifiera vissa av dem genom en undersökning av nationell rättspraxis och informationsrapporter om ursprungsländer som har publicerats av Europeiska unionens asylbyrå (EUAA). ( 50 ) Flickebarn och tonårsflickor som inte vill genomgå könsstympning i de länder och samhällen där detta är den sociala normen betraktas således som identifierbara och som tillhörande en grupp som har en särskild identitet, ( 51 ) eftersom de utsätts för förödmjukelse, uteslutning och repressalier i det fall att de återvänder till sitt ursprungsland. ( 52 ) På samma sätt har kvinnor som vägrar att ingå tvångsäktenskap, i en befolkning där detta är vanlig praxis till den grad att det utgör en social norm, ( 53 ) ansetts ingå i en grupp som har en särskild identitet i den mening som avses i direktiv 2011/95, ( 54 ) eftersom de utsätter sig för samhällets fördömanden och våld som kan hota deras fysiska integritet. ( 55 )

80.

På liknande sätt anser UNHCR att afghanska kvinnor som återvänder från en landsflykt i Europa, där de har kunnat anta västerländska normer och värderingar som strider mot de roller som de i sitt ursprungsland tilldelas av samhället, traditionen eller till och med rättssystemet, kan anses tillhöra en viss samhällsgrupp. ( 56 ) I EUAA:s informationsrapport om Afghanistan (2023) betonas således att en ung eller vuxen kvinna från Afghanistan som har levt på ett västerländskt sätt kan anses överskrida de etablerade sociala och religiösa normerna på grund av sitt beteende, sina känslomässiga relationer, sitt utseende, sina aktiviteter, sina åsikter, sitt yrke och/eller sin vistelse utomlands och kan utsättas för våld i hemmet, kroppsbestraffning och andra former av bestraffning som omfattar allt från isolering eller stigmatisering till hedersbrott, om de anklagas för att kasta vanära över sin familj, sitt samhälle eller sin stam. ( 57 )

81.

Ett mål som avser exakt denna fråga pågår för närvarande vid domstolen till följd av en begäran om förhandsavgörande som har ingetts i målet Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Personer som identifierar sig med unionens värderingar) (C‑646/21), avseende situationen för unga irakiska kvinnor, efter det att en begäran om förhandsavgörande med identiskt innehåll i målet Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (C‑456/21), som avsåg unga afghanska kvinnor, drogs tillbaka. ( 58 )

82.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag att artikel 10.1 d i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att en tredjelandsmedborgare kan anses tillhöra en ”viss samhällsgrupp” på grund av sitt kön, om det genom en bedömning av uppgifter och omständigheter fastställs att hon utöver enbart sin könstillhörighet, det vill säga sin identitet och sin ställning som kvinna, har en särskild identitet i sitt ursprungsland, eftersom hon uppfattas som annorlunda av omgivningen på grund av sociala, rättsliga eller religiösa normer eller på grund av riter och seder i sitt land eller det samhälle som hon tillhör. Vid denna bedömning är naturen av de handlingar som denna medborgare fruktar att utsättas för om hon återsänds till sitt ursprungsland en relevant faktor som den behöriga nationella myndigheten måste beakta.

83.

Genom den fjärde frågan vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 9.3 i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att den behöriga nationella myndigheten i fall av våld i hemmet som utövas av en aktör som inte företräder staten måste fastställa ett orsakssamband mellan skälet till förföljelsen och avsaknaden av skydd från staten eller från parter eller organisationer som kontrollerar staten.

84.

Det ska inledningsvis påpekas att för att våld i hemmet, som per definition begås av aktörer som inte företräder staten, ska betraktas som förföljelse i den mening som avses i artikel 9.1 i direktiv 2011/95 måste den behöriga nationella myndigheten enligt artikel 6 c i detta direktiv beakta den omständigheten att staten eller den part eller organisation som kontrollerar staten är oförmögen eller ovillig att tillhandahålla offret skydd.

85.

Att detta visas är väsentligt, eftersom den omständigheten att ursprungslandet saknar eller, tvärtom, besitter förmåga att tillförsäkra skydd mot förföljelse är avgörande vid den bedömning som leder till att flyktingstatus beviljas eller, i förekommande fall, upphör. ( 59 ) Som jag påpekade i mitt förslag till avgörande i målet Bundesrepublik Deutschland (Bevarande av familjeenheten) ( 60 ) är internationellt skydd ett alternativt skydd som beviljas en sökande när, och så länge som, hans eller hennes ursprungsland inte kan eller inte vill skydda vederbörande mot den risk för förföljelse eller allvarlig skada som han eller hon löper, ( 61 ) eftersom vederbörandes fruktan då betraktas som välgrundad.

86.

Bedömningen av huruvida det föreligger ett skydd mot förföljelse eller allvarlig skada ska göras i enlighet med de krav som föreskrivs i artikel 7 i direktiv 2011/95. ( 62 )

87.

För det första anges i artikel 7.1 i detta direktiv vilka aktörer som ska ge skydd. Skydd ska ges av staten eller av parter eller organisationer som kontrollerar staten eller en betydande del av statens territorium. För att bedöma huruvida nämnda skydd föreligger ska den behöriga nationella myndigheten således försäkra sig om att de sistnämnda inte endast förmår, utan även vill, skydda sökanden mot den förföljelse eller allvarliga skada som han eller hon utsätts för. Denna aspekt är särskilt viktig när den som ansöker om internationellt skydd är en kvinna som fruktar att utsättas för våld i hemmet eller inom familjen om hon återvänder till sitt ursprungsland.

88.

För det andra föreskrivs i artikel 7.2 i direktiv 2011/95 att skydd mot förföljelse eller allvarlig skada måste vara verksamt och inte av en tillfällig natur. Detta innebär att de aktörer som tillhandahåller detta skydd vidtar rimliga åtgärder för att förhindra förföljelse eller allvarlig skada ( 63 ) och att sökanden har tillgång till nämnda skydd. I denna bestämmelse hänvisas till förmågan hos den stat i vilken sökanden är medborgare att förhindra eller bestraffa förföljelse i den mening som avses i detta direktiv.

89.

Enligt artikel 9.3 i direktiv 2011/95 krävs det dessutom att den behöriga nationella myndigheten fastställer ett samband mellan de skäl till förföljelse som anges i artikel 10 i detta direktiv och den förföljelse som anges i artikel 9.1 i direktivet eller avsaknaden av skydd mot sådan förföljelse.

90.

I ett sådant fall som avses i det nationella målet måste den behöriga nationella myndigheten således bedöma om ett orsakssamband kan fastställas mellan, å ena sidan, skälen till det våld som begås i hemmet eller inom familjen, det vill säga tillhörigheten till en viss samhällsgrupp, och, å andra sidan, avsaknaden av skydd från ursprungslandets myndigheter mot denna förföljelse i den mening som avses i artikel 7 i direktiv 2011/95.

91.

Denna bedömning är väsentlig för att fastställa huruvida det är omöjligt för tredjelandsmedborgaren att begagna sig av detta lands skydd och huruvida hennes vägran att begagna sig av detta skydd är motiverad i den mening som avses i artikel 2 d i direktiv 2011/95, på grund av den omständigheten att nämnda land är oförmöget eller ovilligt att förhindra nämnda handlingar samt att väcka åtal mot och bestraffa förövarna.

92.

Nämnda bedömning kan vara särskilt svår att genomföra.

93.

När det gäller skälen till att aktörer som inte företräder staten utövar våld innehåller sökandens utsagor nödvändigtvis subjektiva faktorer och styrks inte alltid av direkt eller skriftlig bevisning. Av begäran om förhandsavgörande framgår att DAB ansåg att ”sökanden är myndig och har inte angett att hon förföljs på grund av sitt kön”, när hon lade fram de omständigheter som hon åberopade till stöd för sin ansökan om internationellt skydd. En sådan ansökan kan emellertid inte avslås med motiveringen att den berörda tredjelandsmedborgaren inte har angett att det våld som hon utsätts för i sitt ursprungsland har ett samband med ett av de skäl som anges i artikel 2 d i direktiv 2011/95. Av fast rättspraxis framgår nämligen att de utsagor som lämnas av en person som ansöker om internationellt skydd enbart utgör utgångspunkten i processen för de behöriga myndigheternas bedömning av fakta och omständigheter. Även om det i artikel 4.1 i detta direktiv föreskrivs att medlemsstaterna får betrakta det som den sökandes skyldighet att så snart som möjligt lägga fram alla faktorer som behövs för att styrka ansökan om internationellt skydd, föreskrivs i samma bestämmelse att det är medlemsstaternas skyldighet att i samarbete med den sökande bedöma de relevanta faktorerna i ansökan. ( 64 ) Bland de relevanta faktorer som ska läggas fram för de behöriga nationella myndigheternas bedömning anges i artikel 4.2 i nämnda direktiv ”orsakerna till ansökan om internationellt skydd”, vilket nödvändigtvis inbegriper skälet för den förföljelse som sökanden hävdar sig vara utsatt för. ( 65 )

94.

När det gäller det skydd mot förföljelse eller allvarlig skada som erbjuds av ursprungslandet ska den behöriga nationella myndigheten avgöra i vilken mån detta skydd uppfyller kraven i artikel 7 i direktiv 2011/95 och särskilt om det är verksamt.

95.

Enligt artikel 4.3 a i direktiv 2011/95 ska myndigheten i fråga således vidta en individuell bedömning av ansökan om internationellt skydd med beaktande av alla relevanta uppgifter om ursprungslandet, inbegripet lagar och andra författningar i ursprungslandet samt det sätt på vilket dessa tillämpas. Enligt artikel 4.5 c i detta direktiv ska det dessutom bedömas huruvida sökandens uppgifter är rimliga och sammanhängande mot bakgrund av tillgänglig specifik och allmän information som rör den sökandes ärende. ( 66 )

96.

I detta sammanhang har EUAA i sin informationsrapport från november 2016 om situationen i Turkiet ( 67 ) angett att trots de lagstiftningsreformer som har införts i detta land i syfte att säkerställa jämställdhet mellan kvinnor och män samt förhindra olika former av våld mot kvinnor, däribland våld i hemmet, ( 68 ) är de ansträngningar som de statliga myndigheterna har gjort för att bekämpa detta våld fortfarande otillräckliga och ineffektiva när det gäller offrens tillgång till information, rättslig hjälp, polisanmälan och domstol, och beslut om kontaktförbud och skyddsbeslut tillämpas sällan av polismyndigheterna. Vad gäller stödet till offren är detta inadekvat, till exempel är de skyddade boendena eller stödcentren för kvinnor är inte tillräckligt många. När det gäller ”hedersbrott” och våld i hemmet påpekas i rapporten att antalet fällande domar är väldigt lågt, eftersom majoriteten av brotten begås i konservativa familjer i sydöstra Turkiet. Det ska påpekas att informationsrapporten inte beaktar Turkiets utträde ur Istanbulkonventionen 2021. ( 69 )

97.

Det ska även betonas att Europadomstolen i domen M.G. mot Turkiet ( 70 ) gjorde samma konstaterande som den hade gjort 2009 i domen Opuz mot Turkiet ( 71 ) och 2014 i domen Durmaz mot Turkiet ( 72 ), det vill säga att den generaliserade och diskriminerande passivitet från domstolarna som redan tidigare hade konstaterats i mål mot Turkiet rörande våld i hemmet och avsaknad av skyddsåtgärder för ogifta eller frånskilda kvinnor fortfarande förelåg.

98.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att artikel 9.3 i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att i fall av förföljelse från en aktör som inte företräder staten ska den behöriga nationella myndigheten efter en individuell bedömning av ansökan om internationellt skydd vid vilken den har beaktat alla relevanta uppgifter om ursprungslandet, inbegripet lagar och andra författningar i ursprungslandet samt det sätt på vilket dessa tillämpas, fastställa om det föreligger ett orsakssamband mellan, å ena sidan, skälen till våldet, det vill säga tredjelandsmedborgarens tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och, å andra sidan, avsaknaden av skydd från ursprungslandets myndigheter i den mening som avses i artikel 7 i detta direktiv.

99.

Genom den femte frågan vill den hänskjutande domstolen få klarhet i de villkor som anges i artikel 2 f i direktiv 2011/95 för beviljande av subsidiärt skydd för en tredjelandsmedborgare som inte kan tillerkännas flyktingstatus, men som löper en risk för att utsättas för hedersbrott samt våld i hemmet, tvångsäktenskap och stigmatisering om hon återsänds till sitt ursprungsland.

100.

Den hänskjutande domstolen har koncentrerat sin fråga kring två aspekter som jag kommer att granska en i taget.

101.

Den första aspekten rör huruvida det våld som denna medborgare riskerar att utsättas för kan betecknas som ”allvarlig skada” i den mening som avses i artikel 15 i direktiv 2011/95, dels i den mån det allvarligt hotar hennes liv, dels i den mån det utgör omänsklig eller förnedrande behandling.

102.

Den andra aspekten rör kravet att tredjelandsmedborgaren måste löpa en verklig risk att lida allvarlig skada i den mening som avses i artikel 15 i direktiv 2011/95 och därför inte kan eller inte vill begagna sig av ursprungslandets skydd.

103.

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 2 f i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att det, i den situationen att en tredjelandsmedborgare hävdar att hon löper risk att utsättas för hedersbrott och könsrelaterat våld om hon återsänds till sitt ursprungsland, räcker att fastställa att det föreligger en verklig risk att hon utsätts för ”dödsstraff eller avrättning” i den mening som avses i artikel 15 a i detta direktiv, eller är det nödvändigt att genom en helhetsbedömning fastställa att det föreligger en risk för ”omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning” i den mening som avses i artikel 15 b i nämnda direktiv.

104.

I artikel 15 i direktiv 2011/95 anges tre typer av ”allvarlig skada” vilka, när de har fastställts, kan medföra att den person som åsamkats skadan beviljas subsidiärt skydd. Där framgår att allvarlig skada bland annat kan utgöras av ”dödsstraff eller avrättning”, vilket anges i artikel 15 a i direktivet (vilken motsvarar artikel 2 i Europakonventionen och artikel 1 i protokoll nr 6 till den) ( 73 ), eller av ”tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”, vilket anges i artikel 15 b i direktivet (vilken motsvarar artikel 3 i Europakonventionen) ( 74 ). Som domstolen har konstaterat omfattar dessa fall av ”allvarlig skada” situationer då det ”finns en specifik risk” att den som ansöker om internationellt skydd kommer att utsättas för ”en viss typ av skada” eller för ”våld av ett specifikt slag”. ( 75 )

105.

Det ska påpekas att den ”allvarliga skada” som en person som ansöker om internationellt skydd riskerar att utsättas för anges på ett alternativt sätt i artikel 15 a och b i direktiv 2011/95: ”a) dödsstraff eller avrättning, eller b) tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”. ( 76 ) Detta vittnar om att unionslagstiftaren hade för avsikt att i största möjliga mån täcka de situationer i vilka en tredjelandsmedborgare ska beviljas internationellt skydd även om han eller hon har nekats flyktingstatus.

106.

När det gäller begreppet hedersbrott framgår det av arbeten från Europarådet att med detta begrepp avses varje handling genom vilken en familjemedlem eller en medlem av samhället dödar, stympar, bränner eller skadar en kvinna i syfte att återupprätta familjens heder, av det skälet att hon genom sitt levnadsval, sin vilja att frigöra sig eller sin vägran att gifta sig eller också genom sin sexuella läggning har överskridit de kulturella, religiösa eller traditionella normerna. ( 77 ) I den mån denna handling består i att en familjemedlem eller en medlem av samhället dödar en person kan det förstås som en ”avrättning” i den mening som avses i artikel 15 a i direktiv 2011/95.

107.

Jag anser att det är viktigt att begreppet avrättning inte förbehålls en handling som begås av de statliga myndigheterna. Om detta ”hedersbrott” består i att döda en person, kan det nämligen inte betecknas som endast ”tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning” i den mening som avses i artikel 15 b i direktiv 2011/95 enbart av det skälet att det begås av en aktör som inte företräder staten. I artikel 6 i detta direktiv föreskrivs dessutom att aktörer som tillfogar allvarlig skada kan utgöras av aktörer som inte företräder staten, om det kan bevisas att staten eller de parter eller organisationer som kontrollerar staten är oförmögna eller ovilliga att tillhandahålla skydd mot allvarlig skada. Enligt Europadomstolens praxis omfattar artikel 2 i Europakonventionen dessutom situationer där staten har åsidosatt sin skyldighet att skydda en persons liv, trots att den hade informerats om att det förelåg ett verkligt och omedelbart hot mot personens liv på grund av tredje mans brottsliga handlande. I domen Opuz mot Turkiet ( 78 ) slog Europadomstolen således fast att staten var skyldig att i förebyggande syfte vidta praktiska åtgärder för att skydda en person som utsattes för våld i hemmet och som i förväg kunde identifieras som ett potentiellt mål för hedersmord. Enligt Europadomstolen är staten enligt artikel 2 i Europakonventionen följaktligen ålagd att garantera rätten till livet genom att inrätta konkret strafflagstiftning som avskräcker från brott mot liv och hälsa och som stöder sig på en genomförandemekanism som har utformats för att förhindra, beivra och bestraffa brott mot lagstiftningen i fråga. ( 79 )

108.

Om den behöriga nationella myndigheten till följd av en helhetsbedömning av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet konstaterar att den berörda personen löper en risk för att i hederns namn avrättas av sin familj eller av samhället och att denna risk är verklig och välgrundad på grund av avsaknaden av skydd från myndigheterna i ursprungslandet, ska en sådan handling således betecknas som ”avrättning” i den mening som avses i artikel 15 a i direktiv 2011/95 och kan i sig medföra att status som subsidiärt skyddsbehövande beviljas, om de övriga villkor som anges i detta syfte är uppfyllda.

109.

För beviljande av status som subsidiärt skyddsbehövande krävs inte att den berörda personen dessutom riskerar att utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning i den mening som avses i artikel 15 b i detta direktiv.

110.

Det ska påpekas att den behöriga nationella myndigheten emellertid måste vidta en fullständig karakterisering av den allvarliga skada som den berörda personen riskerar att lida om hon återsänds till sitt ursprungsland. ( 80 ) För det första följer detta av kraven i artikel 4 i direktiv 2011/95, enligt vilken den behöriga nationella myndigheten är skyldig att göra en lämplig och effektiv prövning av ansökan om internationellt skydd i syfte att garantera en uttömmande bedömning av vederbörandes behov av skydd. Det ska härvid erinras om att denna myndighet vid sin prövning av villkoren för beviljande av flyktingstatus redan har bedömt naturen och omfattningen av de handlingar som vederbörande har utsatts för i sitt ursprungsland. För det andra bör en sådan karakterisering göra det möjligt att undvika besvärliga situationer där den berörda personen i enlighet med artikel 16.1 i direktiv 2011/95, på grund av förändrade omständigheter i ursprungslandet, inte längre betraktas som en person som kan beviljas subsidiärt skydd och således fråntas sin status i förtid till följd av en otillräcklig karakterisering av riskerna. ( 81 )

111.

Av det ovanstående följer att artiklarna 2 f och 15 i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att i den situationen att den behöriga nationella myndigheten till följd av en helhetsbedömning av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet fastställer att en tredjelandsmedborgare riskerar inte endast att i hederns namn avrättas av sin familj eller av samhället om hon återvänder till sitt ursprungsland, utan även att utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning som följer av våld i hemmet eller för annat könsrelaterat våld, är denna myndighet skyldig att karakterisera detta våld så att det utgör ”allvarlig skada”.

112.

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 2 f i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att det, i en situation där en tredjelandsmedborgare hävdar att hon löper risk att utsättas för hedersbrott och könsrelaterat våld om hon återsänds till sitt ursprungsland, räcker att fastställa att hon inte vill begagna sig av det landets skydd, eller huruvida det krävs att skälen till att hon inte vill begagna sig av detta skydd ska fastställas.

113.

Den hänskjutande domstolen har hänvisat till Europadomstolens konstateranden i domen N. mot Sverige ( 82 ) rörande ett åsidosättande av artikel 3 i Europakonventionen i en situation där en afghansk medborgare, som hade separerat från sin make och inte anpassade sig till de roller som hon tilldelats av samhället, traditionen och till och med rättssystemet, riskerade en dålig behandling om hon återsändes till sitt ursprungsland, eftersom mottagningsvillkoren och levnadsförhållandena i skyddade boenden för kvinnor tvingar kvinnorna att återvända till hemmet, där de utsätts för misshandel eller hedersbrott.

114.

Inom ramen för unionens gemensamma asylsystem kompletterar det subsidiära skyddet de bestämmelser om flyktingstatus som fastställs i Genèvekonventionen.

115.

I artikel 2 f i direktiv 2011/95 föreskrivs att en ”person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande” är en person som inte uppfyller kraven för att betecknas som flykting, men där det finns grundad anledning att förmoda att den berörda personen, om han eller hon återsänds till sitt ursprungsland, skulle utsättas för en verklig risk att lida allvarlig skada enligt artikel 15 i detta direktiv, och som inte kan, eller på grund av en sådan risk inte vill begagna sig av det landets skydd.

116.

I likhet med definitionen av begreppet flykting i artikel 2 d i direktiv 2011/95, enligt vilken det krävs att det fastställs att den som ansöker om internationellt skydd har en välgrundad fruktan att utsättas för förföljelse om han eller hon återvänder till sitt ursprungsland, krävs det på samma sätt enligt definitionen av begreppet ”person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande” i artikel 2 f i detta direktiv att det fastställs att det finns en verklig risk för att sökanden utsätts för allvarlig skada om han eller hon återvänder till sitt ursprungsland. Det ska erinras om att fastställandet av detta är nödvändigt i syfte att konstatera att personen i fråga har välgrundade skäl att vägra eller inte har möjlighet att begagna sig av sitt ursprungslands skydd samt förutsätter att den behöriga nationella myndigheten i enlighet med artikel 7 i direktivet bedömer huruvida ursprungslandet vill och kan vidta åtgärder för förhindrande, åtal och bestraffning av sådana handlingar.

117.

Det ska preciseras att de krav som anges i denna artikel beträffande arten och omfattningen av det skydd som krävs gäller både den förföljelse som sökanden riskerar att utsättas för och den allvarliga skada som sökanden riskerar att lida om han eller hon återsänds till sitt ursprungsland. När den behöriga nationella myndigheten prövar om sökanden uppfyller villkoren för att beviljas subsidiärt skydd, har den redan, i samband med prövningen av villkoren för beviljande av flyktingstatus, fastställt huruvida ursprungslandet förmår och vill garantera det skydd som krävs enligt artikel 7 i direktiv 2011/95.

118.

Av det ovan anförda följer att artikel 2 f i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att i den situationen att en tredjelandsmedborgare hävdar att hon riskerar att utsättas för hedersbrott och könsrelaterat våld om hon återsänds till sitt ursprungsland, är den behöriga nationella myndigheten, i syfte att avgöra huruvida denna risk är verklig, skyldig att fastställa huruvida staten eller de parter eller organisationer som kontrollerar staten erbjuder ett skydd mot denna allvarliga skada som uppfyller kraven i artikel 7 i detta direktiv.

119.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i Sofia, Bulgarien) på följande sätt:

I den situationen att en tredjelandsmedborgare lämnar in en ansökan om internationellt skydd av det skälet att hon fruktar att utsättas för hedersbrott eller tvångsäktenskap samt utsättas för våld i hemmet om hon återsänds till sitt ursprungsland ska