1.

En person begick ett brott och befanns efter en rättvis rättegång vara skyldig till brottet. Denna fastställda skuld ledde till att personen ådömdes ett villkorligt fängelsestraff. Under prövotiden avseende det första brottet anklagades samma person för ytterligare ett brott. Den andra rättegången hölls i den tilltalades utevaro och efter det att den tilltalade befunnits skyldig till detta brott dömdes denne till ett fängelsestraff. Till följd av detta förverkades den villkorliga frigivningen för det första brottet. Eftersom den berörda personen var unionsmedborgare utfärdades en europeisk arresteringsorder för att verkställa fängelsestraffet för det första brottet.

2.

Kan den verkställande myndigheten vägra ett överlämnande som begärts genom en europeisk arresteringsorder för att verkställa straffet för det första brottet på grund av att den andra rättegången hölls i den tilltalades utevaro? Svaret på den frågan kräver en tolkning av artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584/RIF ( 2 ) (nedan kallat rambeslutet om en europeisk arresteringsorder eller rambeslutet). Närmare bestämt är det nödvändigt att besvara frågan huruvida uttrycket ”förhandling som ledde till beslutet”, som används i den bestämmelsen, även omfattar den andra rättegången.

3.

Utöver tolkningen av artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder innebär förevarande begäranden om förhandsavgörande en mer grundläggande utmaning för det europeiska systemet med en europeisk arresteringsorder. Den fråga som ställs är huruvida den verkställande myndigheten, i andra situationer än dem som avses i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, bör få (eller till och med vara skyldig att) vägra att överlämna en person om den konstaterar att den utfärdande staten kommer att kränka en av den eftersökta personens grundläggande rättigheter (eller åtminstone kärnan i denna rättighet).

4.

Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder innehåller en uttömmande förteckning över de situationer där den verkställande myndigheten ska eller får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder. ( 3 ) Utöver dessa situationer har domstolen funnit att rambeslutet även innebär ytterligare en möjlighet. Enligt domstolens praxis får den verkställande staten vägra att överlämna en person om det i den utfärdande medlemsstaten finns systematiska eller allmänna brister eller brister som rör vissa kategorier av personer eller vissa anläggningar för frihetsberövande, ( 4 ) eller allmänna eller systematiska brister i efterlevnaden av rättsstatsprincipen. ( 5 ) Innan den verkställande myndigheten beslutar att inte överlämna en person på grund av sådana systematiska problem ska den därutöver visa att den person som ska överlämnas löper en verklig risk att få sina grundläggande rättigheter åsidosatta i den utfärdande staten. ( 6 )

5.

I förevarande mål – och detsamma gäller för flera andra mål som är anhängiga vid domstolen vid tidpunkten när förevarande förslag till avgörande föredras ( 7 ) – har systematiska brister i den utfärdande staten emellertid inte åberopats. Detta innebär således att en ny fråga uppkommer: Räcker ett enda potentiellt åsidosättande av en persons grundläggande rättigheter för att den verkställande myndigheten ska kunna vägra att överlämna personen? Samtidigt uppkommer frågan huruvida den verkställande myndigheten över huvud taget får kontrollera huruvida den utfärdande staten respekterar den eftersökta personens grundläggande rättigheter. I samtliga dessa mål, inbegripet de mål som förevarande begäranden om förhandsavgörande avser, uppmärksammas de problem som uppstår för de verkställande rättsliga myndigheterna när de godtar ett automatiskt ömsesidigt erkännande, vilket är den princip som ligger till grund för systemet med en europeisk arresteringsorder. ( 8 )

6.

De hänskjutna frågorna kan besvaras på ett sätt som är användbart för den hänskjutande domstolen utan något allmänt ställningstagande gällande vilka ytterligare möjligheter det finns att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder. Så är fallet, vilket kommer att framgå nedan, eftersom de frågor som ställts uppkommer i ett sammanhang där ett eventuellt åsidosättande av en grundläggande rättighet följer av att en rättegång har hållits i den tilltalades utevaro. Unionslagstiftaren har i en sådan situation gjort en gemensam tolkning enligt vilken alla nationella domstolar ska erkänna utevarodomar. ( 9 ) Jag kommer emellertid att ta upp några argument för att ytterligare skäl för att vägra överlämnande ska begränsas till ett minimum. ( 10 )

7.

I artikel 1.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder föreskrivs följande:

”Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen.”

8.

I artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder anges följande skäl till att verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras:

”1.   Den verkställande rättsliga myndigheten får även vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, efter ett beslut när personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, såvida det inte i den europeiska arresteringsordern anges att personen i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning:

…”

9.

Artikel 4a infördes i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder som ett ytterligare fakultativt skäl för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder genom rambeslut 2009/299. I detta sammanhang är följande skäl i rambeslutet relevanta:

…

10.

Det väsentliga gemensamma innehållet i de båda förenade målen har sammanfattats i de inledande punkterna i förevarande förslag till avgörande. Jag kommer att inleda min bedömning med att i mer detalj redogöra för de faktiska omständigheterna i de två förenade målen.

11.

En ungersk rättslig myndighet har begärt att LU, klaganden i det nationella målet, ska överlämnas för verkställighet av ett fängelsestraff och har utfärdat en europeisk arresteringsorder i detta syfte. Den hänskjutande domstolen (Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland)) är den verkställande rättsliga myndigheten i detta fall. ( 11 )

12.

Vid insamlingen av relevanta uppgifter skickade High Court (Överdomstolen i brottmål, Irland), som var den domstol i första instans som prövade huruvida den europeiska arresteringsordern skulle verkställas, sammanlagt sju framställningar om kompletterande uppgifter till den utfärdande rättsliga myndigheten, i enlighet med artikel 15.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

13.

LU begick flera brott i augusti 2005, nämligen våld i nära relationer som riktades mot hans före detta maka, deras barn och hans svärmor, inklusive olaga hot mot sin före detta maka och olaga frihetsberövande av henne och av deras barn. Jag kommer att hänvisa till dessa brott som ”de första brotten”.

14.

LU dömdes för de första brotten i oktober 2006, och efter överklagande fastställdes hans dom i april 2007. Enligt den hänskjutande domstolen bekräftade den utfärdande rättsliga myndigheten att LU antingen själv närvarade vid båda dessa förhandlingar eller företräddes av den försvarare som han hade valt. LU dömdes till ett års fängelse för de första brotten, vars verkställighet emellertid sköts upp under en prövotid på två år. ( 12 )

15.

I december 2010 dömdes LU i första instans för brottet utebliven betalning av underhåll till barn (nedan kallat det förverkandeutlösande brottet). Han var närvarande vid två förhandlingar men inte när avgörandet avkunnades. Till följd av detta ålade domstolen honom att betala böter, men fattade inget beslut om den villkorliga domen för de första brotten. ( 13 )

16.

Den fällande domen överklagades, även om det av handlingarna i målet inte framgår vem som ingav överklagandet. ( 14 ) LU kallades till förhandlingen, men hämtade aldrig ut kallelsen. Detta betraktades enligt ungersk rätt som att delgivning hade skett i vederbörlig ordning. Eftersom LU inte var närvarande vid förhandlingen utsåg appellationsdomstolen en försvarsadvokat åt honom som närvarade vid förhandlingen.

17.

I juni 2012 ändrade appellationsdomstolen det ursprungliga straffet (böter), och dömde i stället LU till fem månaders fängelse och förbjöd honom att inneha offentliga uppdrag under ett års tid. Samtidigt förordnade domstolen om verkställighet av det straff som han ådömts för de första brotten, och om förverkande av den villkorliga frigivningen. ( 15 )

18.

I september 2012 utfärdade den ungerska rättsliga myndigheten därför en europeisk arresteringsorder och begärde att LU skulle överlämnas för att avtjäna straffen för både de första brotten och de förverkandeutlösande brotten. LU motsatte sig överlämnandet vid High Court (Överdomstolen i brottmål) som beslutade att inte förordna om överlämnande.

19.

LU ingav slutligen en ansökan om förnyad prövning avseende de första brotten, vilken avslogs i första instans i oktober 2016. Efter överklagande bekräftades avslagsbeslutet i andra instans i mars 2017. LU närvarade inte personligen vid förhandlingarna i någon av dessa instanser utan företräddes av en försvarare som han hade utsett. Efter det slutliga avslaget på ansökan om förnyad prövning blev fängelsestraffet för de första brotten återigen verkställbart enligt ungersk rätt. En ungersk rättslig myndighet utfärdade därför en andra europeisk arresteringsorder i juli 2017, vilken enbart avsåg straffet för de första brotten. ( 16 ) Det är denna andra europeiska arresteringsorder som den hänskjutande domstolen för närvarande har att pröva i sin egenskap av verkställande rättslig myndighet.

20.

Den hänskjutande domstolen anser preliminärt att rättegången avseende det förverkandeutlösande brottet stred mot artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Om denna rättegång betraktas som den ”förhandling som ledde till beslutet” skulle det vara möjligt att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern enligt artikel 4a.1 i rambeslutet.

21.

LU hävdade att fängelsestraffet för de första brotten endast är verkställbart till följd av rättegången avseende det förverkandeutlösande brottet. Härav följer att rättegången avseende det förverkandeutlösande brottet måste anses utgöra den ”förhandling som ledde till beslutet”. Eftersom den rättegången hölls i LU:s utevaro uppfyller den inte några av de villkor i artikel 4a.1 i den europeiska arresteringsordern som möjliggör ett överlämnande. LU tillade att det saknas möjlighet att begära förnyad prövning när det gäller det förverkandeutlösande brottet och att ett överlämnande av honom därför skulle vara en ”flagrant kränkning” av hans rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen samt artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

22.

Minister for Justice and Equality (den irländska justitie- och likabehandlingsministern, nedan kallad ministern), motparten i det nationella målet, hävdade att rättegången avseende det förverkandeutlösande brottet endast var en ”metod för att verkställa straffet”, och enligt EU-domstolens praxis därför inte omfattas av artikel 4a.1 i rambeslutet. Den europeiska arresteringsordern borde därför verkställas. Enligt ministern är varje påstått åsidosättande av artikel 6 i Europakonventionen något som det ankommer på domstolarna i den utfärdande medlemsstaten att pröva.

23.

Den hänskjutande domstolen betvivlar att EU-domstolens praxis är direkt överförbar på förevarande mål.

24.

Mot denna bakgrund begärde Court of Appeal (Appellationsdomstolen) ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende följande frågor:

25.

En polsk rättslig myndighet har begärt att PH, klaganden i det nationella målet, ska överlämnas för verkställighet av ett fängelsestraff och har utfärdat en europeisk arresteringsorder i detta syfte. Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland) är den verkställande rättsliga myndigheten i detta fall.

26.

PH dömdes i maj 2015 för att i januari samma år ha begått en överbelastningsattack ( 17 ) mot en kommersiell verksamhet åtföljd av hot om att attacken skulle fortsätta om inte en summa pengar betalades till honom. Jag kommer att hänvisa till detta som det ”första brottet”.

27.

PH underrättades om det förfarande som hade inletts mot honom och infann sig vid förhandlingen. Han dömdes till fängelse i ett år. Verkställigheten av straffet sköts upp villkorligt under en prövotid på fem år. Han överklagade inte den fällande domen eller straffet.

28.

I februari 2017 meddelades dom för vad jag återigen kommer att hänvisa till som det ”förverkandeutlösande brottet”. PH fälldes för att ha brutit sig in i en husvagn och stulit föremål i denna. Han dömdes för detta brott till 14 månaders fängelse. Eftersom han inte fick kännedom om förhandlingen var han inte närvarande vid denna, vare sig personligen eller genom ett juridiskt ombud.

29.

Eftersom det förverkandeutlösande brottet begicks under prövotiden för det första brottet förordnade den domstol som hade meddelat dom avseende det sistnämnda brottet i maj 2017 att fängelsestraffet för det brottet skulle verkställas. ( 18 ) Eftersom PH saknade kännedom om detta förfarande närvarande han inte, vare sig personligen eller genom ett juridiskt ombud, vid den förhandling som ledde till verkställighetsbeslutet avseende det första brottet.

30.

I februari 2019 utfärdades en europeisk arresteringsorder för överlämnande av PH för verkställighet av fängelsestraffet för enbart det första brottet. Ingen europeisk arresteringsorder har utfärdats beträffande fängelsestraffet till följd av den fällande domen för det förverkandeutlösande brottet.

31.

Som svar på en begäran från High Court (Överdomstolen i brottmål, Irland) (den verkställande rättsliga myndigheten i första instans) förklarade den polska rättsliga myndigheten att fristen för att överklaga den fällande domen avseende det förverkandeutlösande brottet hade löpt ut. Samma utfärdande myndighet tillade att det enligt polsk rätt står varje part fritt att ”tillämpa ett särskilt rättsmedel (upphävande eller yrkande om återupptagande av förfarandet)”. Den lämnande emellertid inte någon ytterligare information om det förfarandet.

32.

PH motsatte sig utan framgång överlämnandet vid High Court (Överdomstolen i brottmål). Den hänskjutande domstolen prövar överklagandet av beslutet från High Court (Överdomstolen i brottmål) om verkställighet av den europeiska arresteringsordern.

33.

Court of Appeal (Appellationsdomstolen) har inom ramen för det aktuella förfarandet hänskjutit följande frågor för ett förhandsavgörande:

34.

Skriftliga yttranden har inkommit från parterna i de två nationella målen, Irland och den polska regeringen, samt Europeiska kommissionen. LU, PH, Irland och kommissionen yttrade sig muntligen vid den förhandling som hölls den 13 juli 2022.

35.

De förenade målen rör flera olika förfaranden som kan kvalificeras som en ”förhandling som ledde till beslutet” i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Den första uppsättningen förfaranden ledde till den villkorliga domen för det första brottet. De personer som överlämnandet avser var närvarande vid dessa förfaranden. Den andra uppsättningen förfaranden ledde till domen för det förverkandeutlösande brottet. De personer som överlämnandet avser var inte närvarande vid dessa förfaranden. Vid den tredje uppsättningen förfaranden fattades slutligen beslut om förverkande av den villkorligt medgivna friheten avseende det första brottet. I mål C‑514/21 antogs beslutet om förverkande av den villkorliga frigivningen av samma domstol och vid samma förhandling vid vilken skuldfrågan avgjordes och straffet för det förverkandeutlösande brottet fastställdes. I mål C‑515/21 antogs beslutet om förverkande av den villkorliga frigivningen emellertid av en annan domstol i ett förfarande skilt från huvudförhandlingen avseende det förverkandeutlösande brottet.

36.

Den hänskjutande domstolen anser att det är uppenbart att den omständigheten att de eftersökta personerna inte var närvarande under deras respektive rättegångar avseende de förverkandeutlösande brotten har medfört att deras rätt till en rättvis rättegång har kränkts. Den hänskjutande domstolen vill därför i huvudsak få klarhet i huruvida den kan vägra att verkställa de aktuella europeiska arresteringsorderna, antingen direkt med stöd av artikel 4a.1 i rambeslutet (den första frågan) eller med stöd av artiklarna 6 i Europakonventionen samt artiklarna 47 och 48 i stadgan (den andra och den tredje frågan).

37.

Den bedömning som kommer att ligga till grund för mitt förslag till hur domstolen ska besvara tolkningsfrågorna kommer att gå till på följande sätt. I avsnitt A kommer jag att förklara varför uttrycket den ”förhandling som ledde till beslutet” i artikel 4a.1 i rambeslutet ska tolkas så, att det omfattar den typ av rättegångar avseende de förverkandeutlösande brotten som är i fråga i förevarande två mål. Det innebär att artikel 4a.1 i rambeslutet är tillämplig på situationen i båda målen, och att den hänskjutande domstolen, förutsatt att inget av villkoren i artikel 4a.1 a–d i rambeslutet är uppfyllt, kan välja att inte överlämna klagandena till Polen respektive Ungern. Med hänsyn till att en stor del av diskussionerna i de skriftliga yttrandena och vid förhandlingen rörde de tre tidigare relevanta målen – Tupikas, ( 19 ) Zdziaszek ( 20 ) och Ardic ( 21 ) – kommer jag att redogöra för min uppfattning om deras relevans för förevarande mål.

38.

I avsnitt B kommer jag att inrikta mig på den andra och den tredje frågan i de båda målen, vilka enligt min mening ger upphov till viktiga frågor som rör hela systemet med den europeiska arresteringsordern, såsom detta utformats av unionslagstiftaren och tolkats av domstolen. Den hänskjutande domstolen har inte formulerat dessa frågor så, att de är beroende av huruvida den första frågan ska besvaras jakande eller nekande. Av denna anledning kommer jag att i svaret på den andra och den tredje frågan utgå från båda scenarierna, det vill säga det fallet att domstolen finner att de förenade målen omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4a.1 i rambeslutet, vilket jag föreslår, liksom det fallet domstolen finner att de inte omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse.

39.

I rambeslutet om en europeisk arresteringsorder anges på ett uttömmande sätt när verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras (artikel 3) och får att vägras (artiklarna 4 och 4a). Denna artikel 4a i rambeslutet, som det har begärts en tolkning av, är endast tillämplig om den person som ska överlämnas inte var närvarande vid den förhandling som ledde till det beslut om verkställighet för vilket överlämnandet begärs.

40.

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i hur begreppet ”förhandling som ledde till beslutet” i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet ska tolkas. Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i räckvidden av detta begrepp och huruvida det omfattar rättegångarna avseende de förverkandeutlösande brotten. Det är även relevant att fastställa huruvida det separata förfarandet för förverkande av den villkorligt medgivna friheten och verkställigheten av fängelsestraffen för de första brotten omfattas av begreppet ”förhandling som ledde till beslutet”.

41.

Om dessa frågar ska besvaras jakande omfattas situationerna i båda målen av det materiella tillämpningsområdet för artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Domstolens svar kommer således att avgöra om den verkställande rättsliga myndigheten kan välja att inte verkställa de aktuella europeiska arresteringsorderna om den konstaterar att ingen av de situationer som anges i artikel 4a.1 a–d i rambeslutet föreligger.

42.

För att besvara denna fråga kommer jag att gå till väga på följande sätt. Jag kommer först att kortfattat redogöra för de tidigare mål i vilka domstolen har tolkat begreppet ”förhandling som ledde till beslutet”. Därefter kommer jag att föreslå en tolkning av detta uttryck som är allmänt tillämpligt, i överensstämmelse med syftet med rätten att närvara vid rättegången. En sådan tolkning är, som jag ämnar visa, förenlig med tidigare rättspraxis. För att behandla fråga 1 b i mål C‑514/21 kommer jag även att behandla betydelsen av det utrymme för skönsmässig bedömning som myndigheterna i den utfärdande staten har när en arresteringsorder utfärdas. Slutligen kommer jag att behandla vissa ytterligare frågor som tagits upp under förfarandet, såsom hur effektivt systemet med en europeisk arresteringsorder är och risken för straffrihet.

43.

Domstolen anser att begreppet ”förhandling som ledde till beslutet” i artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder är ett självständigt unionsrättsligt begrepp och har vid flera tillfällen tolkat detta begrepp, bland annat i målen Tupikas ( 22 ), Zdziazsek ( 23 ) och Ardic ( 24 ). Den hänskjutande domstolen frågar sig vilka konsekvenser domarna i dessa mål har för de aktuella målen, och nämnda domar diskuterades även av parterna i förevarande mål.

44.

Både ett överklagande (i målet Tupikas) och ett förfarande för kumulering av olika frihetsberövande straff (i målet Zdziaszek) har domstolen ansett omfattas av begreppet ”förhandling som ledde till beslutet”. Domstolen har emellertid, i sin tolkning av detta begrepp, bedömt att det inte omfattar förfaranden för förverkande av villkorlig frigivning (i domen i målet Ardic).

45.

Situationen i förevarande mål liknar situationen i de tre ovannämnda domarna, på så sätt att det ursprungliga fängelsestraffet utdömdes vid den rättegång där skuldfrågan prövades och senare ändrades i förfaranden där skuldfrågan inte omprövades, utan endast frihetsberövandets längd. Det slutgiltiga beslutet om påföljd var således, såsom i förevarande mål, ett resultat av ett flera förfaranden.

46.

Trots dessa likheter skiljer sig de tre domarna även från den situation som har gett upphov till begäran om förhandsavgörande i förevarande mål. I inget av de tre mål som ledde till ovannämnda domar berodde ändringen av det ursprungligen utdömda fängelsestraffet på fastställandet av skuld och en fällande dom för ett annat brott. I dessa mål uttalade sig domstolen dessutom endast mot bakgrund av de särskilda i omständigheterna i dessa mål, utan att ange några klara eller detaljerade kriterier för vad som utgör en ”förhandling som ledde till beslutet”, i den mening som avses i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. ( 25 ) Därför kan slutsatserna i de målen inte automatiskt överföras till förevarande mål.

47.

Nedan kommer jag att föreslå en allmänt tillämplig tolkning av uttrycket ”förhandling som ledde till beslutet” och därefter visa att en sådan tolkning, även om den inte direkt följer av tidigare meddelade domar, inte strider mot något av dem.

48.

För att tolka begreppet ”förhandling som ledde till beslutet”, i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, anser jag att det är viktigt att koncentrera sig på varför en persons rätt att närvara vid rättegången är en grundläggande rättighet enligt unionens rättsordning.

49.

I domen i målet Tupikas förklarade domstolen att den berörda personen måste kunna utöva sin rätt till försvar till fullo, för att på ett effektivt sätt framföra sina synpunkter och därmed påverka det slutliga avgörandet som kan medföra att vederbörande frihetsberövas. ( 26 ) I domen i målet Zdziaszek tillade domstolen att den berörda personen måste ha möjlighet att effektivt utöva sin rätt till försvar vid avgöranden som påverkar straffets varaktighet, med anledning av de betydande konsekvenser detta kommer att få för vederbörande. ( 27 )

50.

Enligt min uppfattning, som vinner stöd av angiven rättspraxis, utgör möjligheten för en person att påverka en domare som har befogenhet att fastställa hans eller hennes skuld och utdöma ett straff själva kärnan i rätten att närvara vid rättegången. Framför allt ska en person, när ett beslut innebär att denna frihetsberövas, därför ha möjlighet att personligen påverka det slutliga beslutet. Om det slutliga beslutet är ett resultat av flera förfarande ska den berörda personen ha möjlighet att delta i samtliga.

51.

Syftet med artikel 4a.1 i rambeslutet är att säkerställa denna rätt att närvara vid rättegången i ett förfarande avseende överlämnandet av en person för verkställighet av ett fängelsestraff. Den ”förhandling som ledde till beslutet” ska således förstås så, att den omfattar varje processuellt steg som bidrog till det slutliga beslutet om frihetsberövande i den utfärdande staten.

52.

Beslutet om förverkande av den villkorliga frigivning som ett fängelsestraff ursprungligen omfattades av är det beslut som berövar den berörda personen hans eller hennes frihet. Enligt min mening är det viktigt att den berörda personen är närvarande i alla steg som är avgörande för att kunna fatta ett sådant beslut.

53.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att begreppet ”förhandling som ledde till beslutet” i artikel 4a.1 i rambeslutet ska tolkas så, att det omfattar varje steg i förfarandet som har ett avgörande inflytande på det slutliga beslutet att frihetsberöva en person.

54.

Detta innebär, vilket även kommissionen har föreslagit, att alla förfaranden som ingår i dessa mål – det vill säga de rättegångar som ledde till den villkorliga domen, de rättegångar vid vilka samma personer dömdes för de förverkandeutlösande brotten och de förfaranden (såvitt dessa är separata) som ändrade den villkorliga dom som ursprungligen meddelades – är ”förhandlingar som ledde till beslutet”. Alla dessa förfaranden är avgörande för det frihetsberövande för vilket överlämnandet av de berörda personerna begärs.

55.

Domstolens praxis gällande begreppet ”förhandling som ledde till beslutet” tillåter och ger till och med stöd åt den föreslagna tolkningen.

56.

I domen i målet Tupikas slog domstolen fast följande: ”I sådana fall där förfarandet har genomförts i flera instanser och resulterat i flera på varandra följande avgöranden, varav åtminstone ett har meddelats i den berörda personens frånvaro, ska uttrycket 'förhandling som ledde till beslutet', i den mening som avses i artikel 4a.1 i [rambeslutet] förstås som att det avser förfarandet vid den instans som meddelade det sista av dessa avgöranden …” ( 28 )

57.

Denna mening skulle kunna ge intryck av att endast det sista förfarandet är relevant för att avgöra huruvida artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder är tillämplig.

58.

I domen i målet Zdziaszek, som meddelades samma dag som domen i målet Tupikas, förklarade domstolen emellertid följande: ”I ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet, där den berörda personens skuld, efter ett överklagande som har inneburit en ny prövning av sakfrågan i målet, slutgiltigt fastställts genom ett avgörande och den berörda personen med anledning härav även har ådömts ett fängelsestraff, vars varaktighet emellertid har ändrats genom ett senare avgörande som antagits av en behörig myndighet sedan denna utövat sin befogenhet att företa en skönsmässig bedömning i detta avseende, och varigenom straffet slutgiltigt fastställts, ska båda dessa avgöranden beaktas vid tillämpningen av artikel 4a.1 i [rambeslutet].” ( 29 )

59.

Detta tyder på att domstolen anser att flera steg i förfarandet är relevanta för att tillämpa artikel 4a.1 i rambeslutet, om de är avgörande för frihetsberövandet av en person. Den citerade punkten i domen i målet Tupikas ska således förstås inom ramen för detta mål, nämligen att domstolen besvarade den hänskjutande domstolens fråga om huruvida ett överklagande utgör en”förhandling som ledde till beslutet” om den berörda personen var närvarande vid förhandlingen i första instans men inte vid prövningen av överklagandet. Detta utgör inte hinder för den föreslagna tolkningen, enligt vilken alla förfaranden som bidrar till beslutet om frihetsberövande ( 30 ) omfattas av uttrycket ”förhandling som ledde till beslutet”.

60.

Förevarande mål skiljer sig från de tidigare målen, eftersom rättegångarna avseende de förverkandeutlösande brotten, som hölls i de tilltalades utevaro, inte rörde det villkorliga fängelsestraff för vilket den europeiska arresteringsordern hade utfärdats. Rättegångarna hade endast en underordnad inverkan på de fällande domarna för det första brottet. Samtidigt var denna inverkan av avgörande betydelse.

61.

Utan att direkt avgöra frågan huruvida en sådan förhandling ”ledde till beslutet”, utgör tidigare rättspraxis inte hinder för en tolkning enligt vilken en sådan förhandling, när den är avgörande för det slutliga fastställandet av påföljd, omfattas av tillämpningsområdet för detta begrepp.

62.

Besluten om förverkande av den villkorliga frigivningen för det första brottet var beroende av fastställandet av skuld för de förverkandeutlösande brott som prövades i den andra rättegången samt av arten och varaktigheten av det utdömda straffet för dessa brott. Eftersom rättegångarna avseende det förverkandeutlösande brottet utgjorde den avgörande delen av besluten om förverkande av villkorlig frigivning för det första brottet, ingår de i den ”förhandling som ledde till beslutet” i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet.

63.

I domen i målet Zdziaszek ( 31 ) gjorde domstolen, med hänvisning till rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) ( 32 ) en åtskillnad mellan, å ena sidan, det slutliga avgörandet om det utdömda straffets art och varaktighet och, å andra, sidan formerna för verkställighet av det utdömda fängelsestraffet. Domstolen slog fast att begreppet ”förhandling som ledde till beslutet” omfattar den förstnämnda gruppen av förfaranden men inte den sistnämnda. ( 33 )

64.

Detta fastställande spelade en avgörande roll i målet Ardic. Den hänskjutande domstolen har, i likhet med alla som har intervenerat i målet vid domstolen, huvudsakligen inriktat sig på vilka konsekvenser denna dom får för avgörandet av förevarande två förenade mål.

65.

Det ovannämnda målet Ardic rörde ett förverkande av villkorlig frigivning. Den tyska medborgaren Samet Ardic hade i två olika domar dömts till fängelsestraff i Tyskland. Efter att ha avtjänat en del av sitt straff beviljades han villkorlig frigivning för resten av strafftiden. Enligt tysk rätt kan nämligen, efter det att en viss tid av fängelsestraffet har verkställts och om ytterligare villkor är uppfyllda, villkorlig frigivning för resten av strafftiden beviljas. ( 34 )

66.

Samet Ardic iakttog emellertid inte de villkor som var knutna till den villkorliga frigivningen. En tysk domstol beslutade därför om förverkande av den villkorliga frigivningen i ett förfarande där Samet Ardic inte var närvarande. Den fråga som domstolen hade att ta ställning till i målet Ardic – och som hade uppkommit i samband med prövningen vid Rechtbank Amsterdam (Distriktsdomstolen i Amsterdam, Nederländerna) av verkställigheten av en europeisk arresteringsorder – var huruvida förfarandet för förverkande av den villkorliga frigivningen utgjorde en sådan ”förhandling som ledde till beslutet” vid tillämpning av artikel 4a.1 i rambeslutet.

67.

I domen i målet Ardic upprepade domstolen att enligt Europadomstolens praxis omfattas villkoren för verkställighet eller tillämpning av ett fängelsestraff inte av artikel 6.1 i Europakonventionen, och villkoren omfattas därför inte heller av artikel 4a.1 i rambeslutet. ( 35 ) Domstolen tillämpade detta resonemang på Samet Ardics situation och fann att det aktuella beslutet i det målet inte omfattades av artikel 4a.1 i rambeslutet.

68.

Domen i målet Ardic förtjänar viss kritik. Det är exempelvis långt ifrån uppenbart varför Europadomstolens praxis avseende tolkningen av uttrycket ”anklagelser för brott” (som är relevant för tillämpningen av artikel 6 i Europakonventionen) automatiskt skulle kunna överföras på tolkningen av artikel 4a.1 i rambeslutet. ( 36 ) Det är också svårt att försvara att domstolen nästan uteslutande åberopade målet Boulois mot Luxemburg, ( 37 ) vilket avsåg ett avslag på en ansökan om en dags permission från fängelset, ( 38 ) för att motivera att ett beslut om förverkande av villkorlig frigivning är en metod för verkställighet av ett straff. Att begränsa målet Ardic till en formalistisk tolkning, enligt vilken beslut alltid ska betraktas som antingen ”former för verkställighet av ett straff” eller ”beslut om typen av eller varaktigheten av det utdömda straffet”, gör emellertid inte rättvisa åt domstolens resonemang.

69.

Domstolens viktigaste slutsats i domen i målet Ardic är enligt min mening följande: ”Mot denna bakgrund finner domstolen, såvitt gäller tillämpningen av artikel 4a.1 i [rambeslutet], att begreppet 'beslut' i denna bestämmelse inte omfattar ett beslut som avser verkställighet eller tillämpning av ett fängelsestraff som tidigare utdömts, såvida inte beslutet syftar eller leder till att typen eller varaktigheten av denna påföljd ändras och att den myndighet som beslutat om påföljden har haft ett visst utrymme för skönsmässig bedömning.” ( 39 )

70.

Den formella skillnaden mellan beslut om verkställighet av straff och beslut om straffets typ och varaktighet förefaller inte ha haft någon avgörande betydelse för fastställandet av huruvida det omtvistade beslutet var ett ”beslut” i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Det viktiga var att ett beslut syftar eller leder till att typen eller varaktigheten av det tidigare utdömda straffet ändras. Det var dessutom viktigt att ändringen av straffet inte skedde automatiskt, utan var beroende av den beslutande myndighetens utrymme för skönsmässig bedömning, en omständighet som jag återkommer till i följande avsnitt.

71.

Oavsett om man delar uppfattningen att denna tolkning är tillämplig på situationen i målet Ardic förefaller domstolen i det målet ha påverkats av den omständigheten att Samet Ardic lämnade Tyskland, och således tydligt bröt mot villkoren för hans villkorliga frigivning. ( 40 ) Det var således inte ett beslut av en domstol som ledde till förverkandet av den villkorliga frigivningen, utan den omständigheten att Samet Ardic tydligt bröt mot villkoren för hans villkorliga frigivning.

72.

I de särskilda omständigheterna i målet Ardic innebär detta konstaterande inte att förfarandet i förevarande mål – både vad gäller de förverkandeutlösande brotten och förverkandet av den villkorliga frigivningen efter domarna för dessa brott – inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

73.

De förverkandeutlösande brotten fick till följd att ändringen av de fällande domar som meddelats vid de första rättegångarna antingen blev oundviklig eller åtminstone möjlig. Dessa personer borde därför ha getts möjlighet att försvara sig vid rättegången avseende de förverkandeutlösande brotten. ( 41 ) Att närvara vid dessa rättegångar var naturligtvis viktigt för att personerna skulle kunna utöva sin rätt till försvar i samband med de förverkandeutlösande brotten. Detta saknar emellertid betydelse vad gäller artikel 4a.1 i rambeslutet. Det viktiga är att deras försvar vid rättegångarna avseende de förverkandeutlösande brotten kunde ha påverkat ändringen av de straff som utdömts för de första brotten, för vilka de europeiska arresteringsorderna utfärdades. ( 42 )

74.

Vad gäller förfarandena för förverkande av den villkorliga frigivningen, om dessa pågår oberoende av rättegången avseende de förverkandeutlösande brotten, syftar dessa just till en möjlig ändring av det tidigare beslutet om straffet. Om den beslutande myndigheten har ett utrymme för skönsmässig bedömning vid ett beslut om förverkande av den villkorliga frigivningen, äventyras dessa förfaranden av domstolens slutsats i domen Ardic, som återges i punkt 69 i förevarande förslag till avgörande.

75.

Tidigare rättspraxis utgör slutligen inte hinder för, utan ger till och med stöd åt, slutsatsen att en ”förhandling som ledde till beslutet” omfattar varje förfarande som har ett avgörande inflytande (genom sin inverkan eller sitt syfte) på det slutgiltiga beslutet om fastställande av det fängelsestraff för vilket en europeisk arresteringsorder har utfärdats.

76.

De argument som ministern och Irland har anfört med hänvisning till domen i målet Ardic för att komma fram till att förevarande förenade mål endast avser formerna för verkställighet, och därför faller utanför tillämpningsområdet för artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, kan således inte godtas.

77.

Att frånta LU och PH rätten att försvara sig vid rättegången avseende de förverkandeutlösande brotten kan således utgöra ett skäl att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern, om inget av villkoren i artikel 4a.1 a–d i rambeslutet är uppfyllt.

78.

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 1 b i mål C‑514/21 för att få klarhet i huruvida domstolen i den utfärdande staten eventuellt har ett utrymme för skönsmässig bedömning vid beslut om förverkande av villkorlig frigivning.

79.

Såsom jag förklarade ovan, i samband med de konsekvenser som domen i målet Ardic får för förevarande mål, har den beslutande myndighetens utrymme för skönsmässig bedömning betydelse för kvalificeringen av ett beslut som ett beslut som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Det utrymme för skönsmässig bedömning som tillkommer den myndighet som beslutar om förverkande av villkorlig frigivning, vilket verkar vara fallet i mål C‑514/21, utesluter emellertid inte rättegången avseende de förverkansutlösande brotten från tillämpningsområdet för artikel 4a.1 i rambeslutet.

80.

Låt mig förtydliga vad jag menar.

81.

Beslut om förverkande, oavsett om förverkandet sker automatiskt (som i mål C‑515/21) eller efter den beslutande myndighetens skönsmässiga bedömning (som i mål C‑514/21), skulle inte ha kunnat fattas utan avgörandet av skuldfrågan och fastställandet av ett fängelsestraff för de förverkansutlösande brotten. Om de eftersökta personerna hade inställt sig vid rättegångarna avseende de förverkandeutlösande brotten hade de kanske kunnat motbevisa sin skuld eller påverka straffet. Den domstol som prövade de förverkandeutlösande brotten hade nämligen ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller straffets typ och varaktighet. ( 43 )

82.

Om skuldfrågan avseende de förverkandeutlösande brotten inte hade avgjorts eller om påföljden endast hade varit av ekonomisk art, skulle förfarandet för att förverka den villkorliga frigivningen inte ens ha ägt rum. Det var rättegångarna avseende de förverkandeutlösande brotten (därav deras benämning) som ledde till ändringen av påföljderna för de första brotten.

83.

Så är naturligtvis fallet när förverkandet av den villkorliga frigivningen sker automatiskt. Så är emellertid även fallet om den beslutande myndigheten har ett utrymme för skönsmässig bedömning vid förverkandet av den villkorliga frigivningen. Detta utrymme för skönsmässig bedömning hade inte uppkommit utan den utdömda påföljden för de förverkandeutlösande brotten. Det är därför som de berörda personerna, för att vederbörligen kunna garantera sin rätt till försvar, måste kunna närvara både vid rättegången avseende de förverkandeutlösande brotten och i de separata förfarandena för att ändra det första fängelsestraffet, om myndigheterna förfogade över ett utrymme för skönsmässig bedömning i samband med de sistnämnda förfarandena.

84.

Det utrymme för skönsmässig bedömning som tillkommer det organ som beslutar om förverkande av den villkorliga frigivningen påverkar således inte konstaterandet att rättegången avseende de förverkandeutlösande brotten omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4a.1 i rambeslutet. Det är emellertid viktigt för att avgöra huruvida sådana förfaranden, om de äger rum separat, vilket verkar vara fallet i mål C‑515/21, även omfattas av uttrycket ”förhandling som ledde till beslutet”. ( 44 )

85.

Den person vars frihet står på spel borde ha möjlighet att inställa sig personligen vid dessa förfaranden om den beslutande myndigheten har befogenhet att skönsmässigt besluta att inte förverka eller endast delvis förverka den villkorliga frigivningen från fängelsestraffet efter det att skuldfrågan gällande de förverkandeutlösande brotten har avgjorts. Sådana förfaranden utgör därför också en ”förhandling som ledde till beslutet”, tillsammans med rättegångarna avseende de förverkandeutlösande brotten. Den person som ska överlämnas måste följaktligen ha möjlighet att närvara vid båda förfarandena.

86.

Även om beslutet om förverkande av den villkorliga frigivningen endast är av deklarativ karaktär och automatiskt följer av avgörandet av skuldfrågan samt fastställandet av påföljden för de förverkandeutlösande brotten, utgör däremot endast den sistnämnda förhandlingen (och inte förverkandeförfarandet, om detta är ett separat förfarande) den ”förhandling som ledde till beslutet”, i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet. Detta tycks vara fallet i mål C‑515/21.

87.

I domen i målet Ardic varnade domstolen för att en alltför vid tolkning av begreppet ”förhandling som ledde till beslutet” kunde äventyra själva mekanismen för den europeiska arresteringsordern. ( 45 )

88.

Jag håller med om att räckvidden för artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder inte ska ges en vid tolkning, eftersom den utgör ett undantag från huvudregeln att den verkställande myndigheten ska lita på den utfärdande myndigheten och automatiskt verkställa den europeiska arresteringsordern. ( 46 ) Införandet av artikel 4a i det rambeslutet syftade emellertid inte enbart till att göra systemet med en europeisk arresteringsorder mer effektivt, utan även till att öka skyddet för rätten att närvara vid förhandlingen. ( 47 )

89.

Det är värt att notera att artikel 4a.1 inte fanns med i den ursprungliga versionen av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, utan infördes genom rambeslut 2009/299. Syftet med 2009 års ändring var att ”ge klara och allmängiltiga skäl för när man kan vägra att erkänna avgöranden på grundval av att den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen”, ( 48 ) vilket ska gälla för olika unionsrättsakter om straffrättsligt samarbete. ( 49 )

90.

Genom artikel 4a.1 i rambeslutet, som infördes genom ovannämnda ändringar, harmoniseras de villkor under vilka den verkställande myndigheten, i vilken medlemsstat som helst, har rätt att neka erkännande av ett avgörande från en domstol i den utfärdande staten som meddelats vid en förhandling i den tilltalades utevaro. Ändringen tar hänsyn till att rätten att närvara vid förhandlingen ingår i artikel 6 i Europakonventionen, såsom Europadomstolen har tolkat denna, men även till att denna rätt inte är absolut. ( 50 )

91.

Framför allt kan den tilltalade av egen fri vilja uttryckligen eller underförstått avsäga sig denna rätt under förutsättning att avsägelsen är otvetydig. ( 51 )

92.

För att fastställa om så är fallet anges det i artikel 4a.1 i rambeslutet i vilka situationer den verkställande myndigheten kan bedöma att den person som begärs överlämnad genom en europeisk arresteringsorder har avstått från att utöva sin rätt att personligen närvara vid förhandlingen (eller vid en förnyad prövning) i den utfärdande staten (artikel 4a.1 a–c i rambeslutet). Om något av dessa villkor föreligger, eller om det finns en möjlighet till förnyad prövning i den utfärdande staten efter överlämnandet (artikel 4a.1 d i rambeslutet), ska den verkställande myndigheten överlämna den eftersökta person som avses i en europeisk arresteringsorder. ( 52 ) Om ett av dessa villkor är uppfyllt har personen nämligen haft (eller kommer att få) möjlighet att närvara vid förhandlingen och påverka det slutliga beslutet. Det är endast om inget av dessa villkor är uppfyllt som den verkställande myndigheten enligt rambeslutet har rätt att vägra överlämnandet.

93.

Artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder möjliggör således ett harmoniserat och enkelt överlämnande, samtidigt som den höga skyddsnivå som beviljas personer som anklagas för brott iakttas, vilka har möjlighet att försvara sig vid rättegången mot dem.

94.

Effektiviteten i systemet med den europeiska arresteringsordern kan således inte uppnås på bekostnad av de grundläggande rättigheter som enskilda åtnjuter enligt unionens rättsordning.

95.

Vad Europeiska unioner anser är godtagbara gränser för rätten att närvara vid förhandlingen framgår tydligt av artikel 4a.1 a–d i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Dessa gränser har fastställts så att de innebär en högre skyddsnivå än den som föreskrivs i artikel 6 i Europakonventionen. ( 53 ) Detta val av unionslagstiftaren har bekräftats genom direktiv 2016/343. ( 54 )

96.

En person som riskerar att frihetsberövas ska ges en verklig möjlighet att påverka ett sådant beslut. Som jag har förklarat måste denna person därför ha möjlighet att närvara i samtliga steg av de förfaranden som på ett avgörande sätt påverkar beslutet om frihetsberövande.

97.

Även om det skulle kunna hävdas att systemet med en europeisk arresteringsorder skulle vara effektivare om rättegångarna avseende de förverkandeutlösande brotten inte ingick i den ”förhandling som ledde till beslutet”, skulle en sådan tolkning strida mot den nivå på skyddet för rätten att närvara vid rättegången som har harmoniserats på unionsnivå.

98.

Den skyddsnivå som unionslagstiftaren har valt och som harmoniserats på unionsnivå med verkan i samtliga medlemsstater kan inte sänkas på grund av att det finns betänkligheter kring huruvida mekanismen för en europeisk arresteringsorder fungerar på ett effektivt sätt. Det ska således inte betraktas som en börda för systemet med en europeisk arresteringsorder att presumera att den ”förhandling som ledde till beslutet” har genomförts i enlighet med de krav som uppställts i unionsrätten om rätten att närvara vid ett straffrättsligt förfarande.

99.

Argumentet att mekanismen för en europeisk arresteringsorder skulle undergrävas om varje steg i ett förfarande som kan påverka beslutet om frihetsberövande ska betraktas som den ”förhandling som ledde till beslutet” kan därför inte godtas.

100.

Finns det en risk för straffrihet? Skulle LU och PH kunna undgå ett fängelsestraff som de är skyldiga att avtjäna i respektive utfärdande medlemsstat om förhandlingarna om de förverkandeutlösande brotten omfattas av begreppet ”förhandling som ledde till beslutet”? Jag anser inte det.

101.

De fällande domarna mot LU och PH efter rättegångarna avseende de första brotten ledde inte till ett frihetsberövande. Om senare förfaranden för aktivering av frihetsberövandet är behäftade med brister, skulle även det frihetsberövandet i sig vara felaktigt. Kommissionen gjorde således en riktig bedömning när den underströk att det inte hade varit möjligt att utfärda någon europeisk arresteringsorder i målen utan rättegångarna avseende de föreverkandeutlösande brotten. Att utesluta senare rättegångar från tillämpningsområdet för artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder skulle således kunna leda till ett olagligt frihetsberövande.

102.

Jag gör således följande bedömning. Begreppet ”förhandling som ledde till beslutet” i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder ska tolkas så, att det omfattar varje steg i förfarandet som är av avgörande betydelse för att en person frihetsberövas. Den berörda personen måste nämligen ges möjlighet att påverka det slutliga beslutet gällande hans eller hennes frihet.

103.

Jag anser således att båda rättegångarna (avseende de första brotten och avseende de förverkandeutlösande brotten) omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

104.

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan i de båda målen, vilka jag kommer att pröva gemensamt, för att få klarhet i följande: Har den hänskjutande domstolen befogenhet (eller till och med en skyldighet) att utreda huruvida förfarandet avseende de förverkandeutlösande brotten och senare verkställighetsbeslut i den utfärdande staten har kränkt rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen? Om det antas att artikel 6 i Europakonventionen har åsidosatts har den verkställande myndigheten befogenhet eller till och med en skyldighet att vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern eller att förena överlämnandet till den utfärdande staten med villkor? Kräver en sådan utredning en bedömning av huruvida den grundläggande rättighet som garanteras i artikel 6 i Europakonventionen har kränkts med avseende på dess kärninnehåll och vad är kärninnehållet i denna rättighet i en situation där förfaranden genomfördes i den tilltalades utevaro?

105.

Bedömningen av dessa frågor ser olika ut beroende på hur den första frågan besvaras. Svaren beror med andra ord på huruvida rättegångarna avseende de förverkandeutlösande brotten och de efterföljande verkställighetsbesluten omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. För att kunna vara till största möjliga hjälp för domstolen kommer jag i mitt förslag till avgörande att redogöra för båda de alternativ som domstolen i slutändan kan besluta sig för.

106.

Det ska inledningsvis påpekas att dessa frågor följer av konflikten mellan de nationella domstolarnas skyldighet att kontrollera och säkerställa efterlevnaden av artikel 6 i Europakonventionen och den tanke om ömsesidigt förtroende som systemet med den europeiska arresteringsordern bygger på, enligt vilken den verkställande myndigheten i princip automatiskt ska verkställa en europeisk arresteringsorder utan att ifrågasätta förfarandena i den utfärdande staten.

107.

Om domstolen skulle dela min uppfattning och anse att båda rättegångarna avseende de förverkandeutlösande brotten är att betrakta som den ”förhandling som ledde till beslutet”, så är artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder tillämplig. I ett sådant fall beror skyldigheten att överlämna den eftersökta personen eller möjligheten att överlämna den eftersökta personen helt och hållet på de villkor som uppställs i denna bestämmelse.

108.

Om den verkställande myndigheten konstaterar att ett av dessa villkor är uppfyllt, till exempel att det finns en möjlighet till förnyad prövning i den utfärdande staten efter överlämnande i enlighet med artikel 4a.1 d i rambeslutet, måste den verkställande myndigheten verkställa den europeiska arresteringsordern. ( 55 ) Om något av villkoren i artikel 4a.1 a–d i rambeslutet är uppfyllt, har artikel 6 i Europakonventionen inte kränkts. Följaktligen är det inte nödvändigt att göra någon ytterligare prövning av eventuella åsidosättanden av denna bestämmelse.

109.

Denna slutsats följer av syftet med artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Såsom redan har påpekats i punkt 89 i förevarande förslag till avgörande har denna bestämmelse införts för att harmonisera de villkor under vilka rätten att närvara vid förhandlingen kan begränsas. Dessa villkor uppfyller till fullo kraven i artikel 6 i Europakonventionen och dess tolkning, ( 56 ) eller föreskriver till och med en högre skyddsnivå när det gäller denna grundläggande rättighet än vad som föreskrivs i Europakonventionen. ( 57 )

110.

När den verkställande myndigheten uppfyller den överlämnandeskyldighet som föreskrivs i artikel 4a.1 i rambeslutet uppfyller den således med nödvändighet även sina skyldigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen.

111.

Om inget av villkoren i artikel 4a.1 a–d i rambeslutet är uppfyllt, har den verkställande myndigheten däremot möjlighet att inte verkställa en europeisk arresteringsorder. Detta innebär att den verkställande myndigheten kan välja att verkställa eller att inte verkställa den europeiska arresteringsordern.

112.

En annan fråga är därför hur den verkställande myndigheten bör utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Regleras utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning av unionsrätten, inbegripet rambeslutet om en europeisk arresteringsorder?

113.

Vad gäller alternativet att inte överlämna den eftersökta personen anser jag att det enda som krävs är en bedömning att inget av villkoren i artikel 4a.1 i rambeslutet är uppfyllt.

114.

Skyddsnivån enligt artikel 4a.1 i rambeslutet kan emellertid under vissa omständigheter vara högre än den som föreskrivs i artikel 6 i Europakonventionen. ( 58 ) Det finns följaktligen en möjlighet att artikel 6 i Europakonventionen inte har åsidosatts, trots att rätten att närvara vid förhandlingen, såsom denna rätt har tolkats i unionens rättsordning, inte har iakttagits. Måste den verkställande myndigheten i så fall försäkra sig om att artikel 6 i Europakonventionen inte har åsidosatts innan den beslutar om överlämnande? Enligt min mening omfattas svaret på den frågan inte av unionsrätten.

115.

Den verkställande rättsliga myndigheten får – men behöver inte, även efter att ha konstaterat att villkoren i artikel 4a.1 i rambeslutet inte är uppfyllda – beakta andra omständigheter som gör det möjligt för myndigheten att försäkra sig om att överlämnandet av den berörda personen inte innebär ett åsidosättande av dennes rätt till försvar enligt artikel 6 i Europakonventionen och överlämna vederbörande. ( 59 )

116.

Följande fråga är svårare att besvara: Kan den verkställande myndigheten besluta att överlämna en person även om villkoren i artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder inte är uppfyllda och överlämnandet samtidigt skulle kunna leda till ett eventuellt åsidosättande av artikel 6 i Europakonventionen?

117.

Jag anser att rambeslutet i ett sådant fall fortfarande ger den verkställande myndigheten en valmöjlighet och inte utgör hinder för ett beslut om överlämnande. Den uppenbara invändningen mot denna slutsats är att detta kan leda till en kränkning av den berörda personens grundläggande rätt till en rättvis rättegång. Kan detta tillåtas med stöd av stadgan eller artikel 1.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder? Naturligtvis inte. Ansvaret för skyddet av de grundläggande rättigheterna vilar emellertid i ett sådant fall på den utfärdande staten (vilket jag kommer att förklara närmare i samband med bedömningen av hypotesen att artikel 4a.1 i rambeslutet inte är tillämplig på förevarande mål).

118.

Härav följer att den verkställande myndighetens möjligheter att med stöd av artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder välja att inte överlämna den eftersökta personen är uttömda.

119.

Slutligen kan den verkställande rättsliga myndigheten, när den väljer att verkställa en europeisk arresteringsorder inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som den tillerkänns i artikel 4a.1 i rambeslutet, enligt min mening inte uppställa villkor för den utfärdande rättsliga myndigheten. Detta skulle strida mot ett snabbt genomförande av systemet med den europeiska arresteringsordern, eller till och med undergräva det ömsesidiga förtroendet mellan de båda rättsliga myndigheterna. Den valmöjlighet som föreskrivs i artikel 4a.1 i rambeslutet innebär ett val mellan verkställighet och icke-verkställighet, men den ger inte den verkställande rättsliga myndigheten rätt att förvränga verkställighetsformerna. ( 60 )

120.

När en situation omfattas av artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder behöver den verkställande myndigheten endast pröva huruvida de villkor som anges i den artikeln är uppfyllda. Genom denna bedömning uppfyller denna myndighet nödvändigtvis sin skyldighet att iaktta artikel 6 i Europakonventionen.

121.

Den andra och den tredje frågan i de båda målen blir mer meningsfulla om domstolen finner att rättegångarna avseende de förverkandeutlösande brotten (eller verkställighetsförhandlingen) inte ingår i den ”förhandling som ledde till beslutet”. I ett sådant fall innebär rambeslutet om en europeisk arresteringsorder inte att den verkställande myndigheten kan välja att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder.

122.

Mot bakgrund av den nuvarande tolkningen av rambeslutet förefaller frågan huruvida den verkställande myndigheten kan utreda eventuella åsidosättanden av artikel 6 i Europakonventionen och, om sådana konstateras, besluta att inte verkställa den europeiska arresteringsordern, vara enkel att besvara. Det kan den inte. Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder innehåller nämligen en uttömmande förteckning över skälen till att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder och medlemsstaterna får inte lägga till skäl som inte räknas upp däri. ( 61 )

123.

Detta förefaller emellertid skapa problem för ett växande antal nationella domstolar som har att verkställa europeiska arresteringsorder, vilka samtidigt finner sig vara skyldiga att iaktta artikel 6 i Europakonventionen. ( 62 ) Den hänskjutande domstolen tycks anse att ett överlämnande i de två aktuella målen skulle leda till en ”uppenbar rättsvägran” ( 63 ) och således försätta nämnda domstol i en situation där den åsidosätter sina egna skyldigheter enligt Europakonventionen. Dessa farhågor från de nationella verkställande myndigheterna bör inte ignoreras.

124.

Den fråga som dessa mål implicit ger upphov till är huruvida artikel 1.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder innehåller ytterligare skäl att vägra överlämnande, särskilt för det fall överlämnandet leder till en ”uppenbar rättsvägran” eller, såsom det har formulerats i den hänskjutande domstolens frågor, en kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång med avseende på dess kärninnehåll.

125.

I artikel 1.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder anges tydligt att tillämpningen av detta rambeslut inte får leda till ett åsidosättande av de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i unionens rättsordning. Den hänskjutande domstolens fråga kan därför ses som en fråga om huruvida den har rätt att vägra överlämnande, även om inget av de fall som räknas upp i rambeslutet är tillämpligt, om den trots allt har konstaterat att den grundläggande rätten till en rättvis rättegång kan komma att kränkas efter överlämnandet till den utfärdande staten.

126.

Domstolen har hittills i två situationer bedömt att en sådan möjlighet enligt artikel 1.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder föreligger. I domen i målet Aranyosi och Căldăraru ( 64 ) fann domstolen för det första att risken för en omänsklig eller förnedrande behandling, förbudet mot vilket motsvarar en absolut grundläggande rättighet, ( 65 ) är ett skäl för att vägra överlämnande av den eftersökta personen. I domen i målet LM ( 66 ) fann domstolen för det andra att risken för ett åsidosättande av rätten till en rättvis rättegång även kunde motivera ett beslut att vägra överlämnande. ( 67 )

127.

I de båda situationerna utlöstes emellertid tvivlet på att en grundläggande rättighet för den person som skulle överlämnas inte iakttogs genom att den verkställande myndigheten först konstaterade att det förelåg ett allmänt eller systematiskt problem med skyddet för de grundläggande rättigheterna i den utfärdande staten. I målet Aranyosi och Căldăraru ( 68 ) var den verkställande myndighetens möjlighet att bedöma huruvida den eftersökta personen skulle utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling beroende av det ursprungliga konstaterandet att det fanns systematiska eller allmänna brister som rörde vissa kategorier av personer eller vissa anläggningar för frihetsberövande. I målet LM ( 69 ) och senare mål ( 70 ) var den verkställande myndigheten, innan den drog slutsatsen att en persons rätt till en rättvis rättegång riskerade att inte iakttas, först tvungen kontrollera huruvida det förelåg en systematisk eller allmän brist på oberoende hos domstolarna i den utfärdande medlemsstaten.

128.

Motiveringen till domstolens bedömning i de ovannämnda målen är att det ömsesidiga förtroende som ligger till grund för ömsesidigt erkännande saknas på grund av systematiska brister. Kännedom om sådana brister gör det således möjligt för den verkställande myndigheten att ifrågasätta förfarandena i den utfärdande staten och pröva huruvida den eftersökta personens rätt riskerar att kränkas.

129.

I avsaknad av sådana systematiska eller allmänna brister ser jag ingen anledning för den verkställande myndigheten att pröva huruvida den utfärdande staten kommer att kränka den eftersökta personens rätt i andra situationer än dem som avses i rambeslutet.

130.

Att tillåta sådana kontroller skulle tvärtom strida mot den tanke om ömsesidigt förtroende som systemet med den europeiska arresteringsordern bygger på. Denna mekanism bygger på tanken att varje medlemsstat respekterar gemensamma grundläggande värderingar och strävar efter att säkerställa att dessa värden skyddas. ( 71 )

131.

Mekanismen för den europeiska arresteringsordern infördes för att överlämnandet skulle kunna ske snabbt och grundade sig på förtroendet för andra staters institutioner. Att tillåta en prövning av att de grundläggande rättigheterna iakttas i varje enskilt fall innebär att mekanismen för den europeiska arresteringsordern förändras till något som mer skulle likna de tidigare utlämningsförfarandena.

132.

Om det skulle finnas behov av att den mekanism för en europeisk arresteringsorder som införts genom rambeslutet ändras anser jag att detta är något som det inte ankommer på domstolen, utan på unionslagstiftaren, att genomföra.

133.

Jag kan inte utesluta att det även i avsaknad av systematiska brister i den utfärdande staten kan uppstå situationer där det blir nödvändigt att tillåta en prövning av eventuella enskilda kränkningar av den eftersökta personens grundläggande rättigheter. På ett område där det har skett en harmonisering på unionsnivå, såsom är fallet med godtagbara begränsningar av rätten att närvara vid förhandlingen, ( 72 ) ser jag emellertid ingen anledning att lägga till undantag från systemet med en europeisk arresteringsorder såsom detta utformats i rambeslutet.

134.

Domstolen har redan slagit fast att den eftersökta personen inte kan åberopa den utfärdande statens underlåtenhet att införliva direktiv 2016/343, genom vilken bland annat vissa aspekter av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden harmoniseras, för att motsätta sig att den verkställande staten överlämnar vederbörande. Domstolen har även preciserat att skyldigheten för den utfärdande medlemsstaten att i sin rättsordning rätta sig efter samtliga bestämmelser i unionsrätten, inbegripet direktiv 2016/343, kvarstår oförändrad. ( 73 ) Det är den utfärdande staten som ska föreskriva en möjlighet att väcka talan vid dess domstolar för att se till att detta direktiv respekteras.

135.

Att ålägga den verkställande myndigheten att överlämna en person i andra situationer än dem som föreskrivs i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder påverkar därför inte skyldigheten att iaktta de grundläggande rättigheter och grundläggande rättsprinciper som anges i artikel 6 FEU. ( 74 ) Som Irland har påpekat ansvarar den utfärdande medlemsstaten även efter överlämnandet för att de grundläggande rättigheterna garanteras. ( 75 )

136.

För det fall domstolen skulle anse att rättegångarna avseende de förverkandeutlösande brotten inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, anser jag att den verkställande myndigheten är skyldig att verkställa den europeiska arresteringsordern. Om den verkställande myndigheten inte har några farhågor gällande systematiska brister i den utfärdande medlemsstaten ska denna myndighet inte ges befogenhet att pröva om den eftersökta personens rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen iakttas i den förstnämnda staten, utan blir skyldig att verkställa den europeiska arresteringsordern.

137.

Den hänskjutande domstolen har slutligen, inom ramen för fråga 3 b i båda målen, frågat sig huruvida den bedömning av eventuella kränkningar som gör det möjligt för den verkställande myndigheten att vägra överlämnande ska begränsas till en prövning av kärninnehållet i den grundläggande rätten till en rättvis rättegång.

138.

Enligt min mening skapar mekanismen för den europeiska arresteringsordern, i andra situationer än dem som avses i rambeslutet om och i avsaknad av systematiska brister i den utfärdande medlemsstatens rättssystem, inte något utrymme för den verkställande myndigheten att pröva huruvida eftersökta personers grundläggande rätt till en rättvis rättegång kränks eller kan komma att kränkas.

139.

När en situation inte omfattas av artikel 4a.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och det inte föreligger systematiska brister i den utfärdande medlemsstatens rättssystem kan den verkställande myndigheten inte pröva huruvida eftersökta personers grundläggande rätt till en rättvis rättegång kränks eller kan komma att kränkas, utan blir skyldig att verkställa den europeiska arresteringsordern.

140.

Efter verkställigheten av den europeiska arresteringsordern kvarstår den utfärdande statens ansvar för att den överlämnade personens grundläggande rättigheter säkerställs.

141.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de frågor som ställts av Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland) på följande sätt: