1.

I förevarande mål har Bundesfinanzgericht (Federala skattedomstolen, Österrike) begärt förhandsavgörande av domstolen bland annat avseende tolkningen av de bestämmelser som föreskrivs i förordning (EG) nr 987/2009 ( 2 ) för tillämpningen av artiklarna 67 och 68 i förordning (EG) nr 883/2004 ( 3 ).

2.

Genom den fjärde och femte frågan, som detta förslag till avgörande är inriktade på, uppmanas domstolen närmare bestämt att klargöra betydelsen och innebörden av artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009, enligt vilken den behöriga institutionen, om den person som har rätt att begära familjeförmåner inte utnyttjar denna rätt, ska beakta en ansökan som lämnats in av någon av de personer som avses i denna bestämmelse.

3.

Artikel 1 i förordning (EG) nr 883/2004 har följande lydelse:

”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…

…

…

4.

I artikel 2.1 i förordningen föreskrivs följande:

”Denna förordning skall tillämpas på alla som är medborgare i en medlemsstat, statslösa och flyktingar som är bosatta i en medlemsstat och som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, samt deras familjemedlemmar och efterlevande.”

5.

Artikel 3 i förordningen har följande lydelse:

”Denna förordning skall tillämpas på all lagstiftning om de grenar av den sociala tryggheten som rör

…

j) familjeförmåner.

…

6.

I artikel 7 i denna förordning föreskrivs följande:

”Om annat inte föreskrivs i denna förordning, skall kontantförmåner enligt en eller flera medlemsstaters lagstiftning eller enligt denna förordning inte minskas, ändras, hållas inne, dras in eller förverkas med anledning av att mottagaren eller dennes familjemedlemmar är bosatta i en annan medlemsstat än den där institutionen med ansvar för betalningen är belägen.”

7.

I artikel 67, som ingår i kapitel 8 i avdelning III i förordning nr 883/2004 och har rubriken ”Familjemedlemmar bosatta i en annan medlemsstat”, föreskrivs följande:

”Personer skall ha rätt till familjeförmåner i enlighet med lagstiftningen i den behöriga medlemsstaten även för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat som om de vore bosatta i den förra medlemsstaten. Pensionstagare skall dock ha rätt till familjeförmåner i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat som är behörig beträffande deras pensioner.”

8.

Artikel 68 i förordningen, vilken återfinns i samma kapitel 8 och har rubriken ”Prioritetsregler vid sammanträffande”, har följande lydelse:

”1.   Om rätt till förmåner under samma period och för samma familjemedlemmar föreligger enligt flera medlemsstaters lagstiftning skall följande prioritetsregler tillämpas:

…

2.   Vid sammanträffande av rätt till förmåner skall familjeförmåner beviljas i enlighet med den lagstiftning som anses ha företräde enligt punkt 1. Rätten till familjeförmåner med stöd av annan eller andra berörda lagstiftningar skall innehållas upp till det belopp som föreskrivs i den förra statens lagstiftning och i förekommande fall utges i form av ett tilläggsbelopp för den del som överstiger detta belopp. Ett sådant tilläggsbelopp behöver dock inte utges för barn som är bosatta i en annan medlemsstat, om rätten till förmånen i fråga endast grundar sig på bosättning.

…”

9.

I artikel 68a ( 4 ) i förordningen, vilken ingår i samma kapitel 8 och har rubriken ”Utgivande av förmåner”, föreskrivs följande:

”Om den person till vilken familjeförmånerna ska utbetalas inte använder dessa förmåner till familjemedlemmarnas försörjning, ska den behöriga institutionen, på begäran av och genom institutionen på familjemedlemmarnas bostadsort eller den institution eller det organ som är utsett därtill av den behöriga myndigheten i den medlemsstat där familjemedlemmarna är bosatta, utbetala de förmånerna med befriande verkan med avseende på institutionens rättsliga skyldigheter till den fysiska eller juridiska person som faktiskt försörjer familjemedlemmarna.”

10.

Artikel 60.1 i förordning (EG) nr 987/2009 har följande lydelse:

”Ansökan om familjeförmåner ska lämnas in till den behöriga institutionen. Vid tillämpning av artiklarna 67 och 68 i [förordning nr 883/2004] ska situationen för hela familjen beaktas som om alla de berörda personerna omfattades av lagstiftningen i den berörda medlemsstaten och var bosatta där, särskilt när det gäller en persons rätt att begära sådana förmåner. När en person som har rätt att begära förmåner inte utnyttjar denna rätt, ska en ansökan om familjeförmåner som inlämnats av den andra föräldern, av en person som betraktas som förälder eller av en person eller institution som är barnets eller barnens vårdnadshavare, beaktas av den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig.”

11.

I 2 § Bundesgesetz betreffend de Familienlastenausgleich durch Beihilfen (lag om kompensation för familjeomkostnader genom bidrag) av den 24 oktober 1967 (BGBl. 376/1967), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad FLAG), föreskrivs följande:

”1.   Personer som har sitt hemvist eller sin stadigvarande bostad i Österrike har rätt till familjeförmåner

…

…

2.   Det är den person vars hushåll det barn som avses i punkt 1 tillhör som har rätt till familjeförmåner. En person, till vars hushåll barnet inte hör, men som ändå står för de huvudsakliga kostnaderna för barnets underhåll, har rätt till familjeförmåner om det inte finns någon annan person som har rätt till det med stöd av första meningen.

3.   I detta avsnitt avses med 'barn till en person'

…

5.   Ett barn tillhör en persons hushåll om han eller hon, i de fall det endast finns en vuxen person i hushållet, delar en bostad med denna person. Ett barn förlorar inte sin tillhörighet till hushållet

…”

12.

I 26 § 1 FLAG föreskrivs följande:

”Den som felaktigt har uppburit familjeförmåner ska återbetala de aktuella beloppen.”

13.

DN, som är född i Polen, är sedan år 2001 österrikisk medborgare och är sedan dess bosatt i Österrike. Han var till och med år 2011 gift med en polsk medborgare och tillsammans med henne fick han år 1991 en dotter, som även hon är polsk medborgare.

14.

Sedan år 2011 uppbär DN från behöriga polska och österrikiska myndigheter en förtidspension som beräknas utifrån de perioder han har varit försäkrad i Polen och Österrike.

15.

Mellan januari och augusti 2013 ansökte DN om och erhöll familjeförmåner i form av kompensationstillägg och skattelättnader som den österrikiska skattemyndigheten beviljade hans dotter. DN förde över sina förmåner till sin dotter som studerade i Polen. DN:s före detta maka ansökte inte om dessa förmåner.

16.

Under samma period betalades inga familjeförmåner ut i Polen, eftersom DN:s tillgångar översteg det inkomsttak som föreskrivs i lagstiftningen i denna medlemsstat för att en person ska kunna komma i åtnjutande av sådana förmåner.

17.

Den 12 november 2014 beslutade den österrikiska skattemyndigheten om återkrav av de kompensationstillägg och skattelättnader som DN hade beviljats, med motiveringen att Österrike, i enlighet med de prioritetsregler som föreskrivs i artikel 68.1 i förordning nr 883/2004, endast hade en subsidiär behörighet att tillhandahålla familjeförmåner, på grund av att DN uppbar förtidspension från Polen och på grund av att hans dotter var bosatt i samma land. Skattemyndigheten har dessutom, med åberopande av ett alternativt skäl för återkrav, gjort gällande att endast modern, som bor i Polen tillsammans med sin dotter, enligt 2 § 2 FLAG, hade rätt till österrikiska familjeförmåner. Skattemyndigheten har härav dragit slutsatsen att dessa förmåner, enligt 26 § 1 FLAG, ska återkrävas från fadern, trots att modern, som var den som skulle lämna in en ansökan, inte längre kunde erhålla dessa förmåner, med hänsyn till att perioden med retroaktiv verkan hade löpt ut.

18.

DN överklagade detta beslut till Bundesfinanzgericht (Federala skattedomstolen, Österrike) och gjorde gällande att Österrike, enligt artikel 68.2 i förordning nr 883/2004, jämförd med relevanta bestämmelser i FLAG, var skyldig att betala ut familjeförmåner till honom.

19.

Mot denna bakgrund beslutade Bundesfinanzgericht (Federala skattedomstolen, Österrike) den 19 mars 2021 att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

20.

Skriftliga yttranden har inkommit från Tjeckiens regering och Europeiska kommissionen.

21.

I enlighet med domstolens begäran kommer detta förslag till avgörande att inriktas på den fjärde och den femte frågan.

22.

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde och den femte frågan för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009 utgör hinder för nationell lagstiftning, såsom den ifrågavarande i det nationella målet, enligt vilken endast den förälder som bor tillsammans med barnet har rätt till familjeförmåner, vilket innebär att den andra föräldern, som i praktiken själv försörjer barnet, inte kan erhålla dessa förmåner, ens när den förälder som bor tillsammans med barnet inte har ansökt om dem.

23.

Enligt den hänskjutande domstolen ska det således fastställas huruvida den andra föräldern, under sådana omständigheter som dem som är aktuella i det nationella målet, har rätt till familjeförmåner enligt nämnda artikel.

24.

I detta avseende anser jag att domen Trapkowski ( 5 ) kan erbjuda den hänskjutande domstolen vissa svar. I skälen till den domen erinrade domstolen inledningsvis om att det inte fastställs i förordning nr 987/2009 och förordning nr 883/2004 vilka personer som har rätt till familjeförmåner, ( 6 ) trots att det i förordningarna fastställs regler som gör det möjligt att utpeka personer som kan ha rätt till sådana förmåner. ( 7 ) Domstolen påpekade sedan att det följer såväl av ordalydelsen som av systematiken i artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009 att det ska göras en åtskillnad mellan att lämna in en ansökan om familjeförmåner och rätten att motta sådana förmåner. ( 8 ) Domstolen hänvisade även till ordalydelsen i denna artikel när den påpekade att det visserligen räcker att en av de personer som eventuellt kan ha rätt till familjeförmåner lämnar in en ansökan om sådana förmåner för att behöriga institutioner i medlemsstaten ska vara förpliktade att beakta ansökan, men att unionsrätten emellertid inte utgör något hinder för att en sådan institution med tillämpning av nationell rätt drar slutsatsen att den person som har rätt att motta familjeförmåner för barn är en annan person än den som har lämnat in ansökan om dessa förmåner. ( 9 )

25.

Av denna rättspraxis följer att artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009 inte innebär någon skyldighet för en medlemsstat att bevilja en förmån till ”den andra föräldern” när den förälder som har rätt till familjeförmåner inte har utnyttjat sin rätt. Nämnda bestämmelse hindrar följaktligen inte på något sätt att den behöriga österrikiska institutionen, under sådana omständigheter som dem som är aktuella i det nationella målet, mot bakgrund av villkoren för beviljande, avslår DN:s ansökan om nämnda förmåner.

26.

Jag noterar emellertid att problematiken i förevarande mål egentligen inte är analog med den som behandlades i domen Trapkowski, eftersom den behöriga österrikiska institutionen först biföll DN:s ansökan avseende hans dotter. Det var först senare som nämnda myndighet beslutade om återkrav av beloppen för de familjeförmåner som DN hade beviljats genom att, som en alternativ grund för återkrav hänvisa till de nationella bestämmelser i vilka det föreskrivs dels att familjeförmåner ska betalas ut till den person i vars hushåll barnet bor, dels att den som felaktigt uppbär nämnda förmåner ska betala tillbaka aktuella belopp. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att uttala sig om huruvida dessa grunder är relevanta för prövningen av skattemyndighetens begäran om återbetalning av familjeförmånerna.

27.

Tolkningen av bestämmelserna i artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009 kan ha en avgörande betydelse för utgången i målet, eftersom den österrikiska skattemyndigheten i förevarande fall, i avsaknad av ansökan från modern, har beaktat den ansökan fadern lämnat in och beviljat honom familjeförmåner för barnet. Den hänskjutande domstolen ska med andra ord fastställa huruvida nämnda bestämmelser, under sådana omständigheter, utgör hinder för en lagstiftning som gör det möjligt att besluta om återkrav av de familjeförmåner som betalats ut till DN för hans barn.

28.

Under dessa förutsättningar anser jag att det är nödvändigt att formulera om de frågor som har hänskjutits till EU-domstolen för att den hänskjutande domstolen ska kunna få ett användbart svar för att avgöra målet. ( 10 )

29.

Jag föreslår därför att domstolen formulerar om den fjärde och den femte frågan enligt följande:

Ska artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009 tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning som möjliggör återkrav av familjeförmåner som, när den person som har rätt att ansöka om förmånerna inte har utnyttjat denna rätt, har betalats ut till den person, bland de personer som avses i denna bestämmelse, vars ansökan har beaktats av den behöriga myndigheten?

30.

De därmed omformulerade frågorna innebär således att bestämmelserna i artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009 ska tolkas. Eftersom nämnda förordning antogs för att genomföra förordning nr 883/2004, är det enligt min mening nödvändigt att beakta syftet och ändamålet med bestämmelserna om familjeförmåner i förordning nr 883/2004. I förevarande fall anser jag att detta synsätt är än mer nödvändigt på grund av att innebörden och räckvidden av denna artikel 60.1 i förordning nr 987/2009, med anledning av den hänvisning till artiklarna 67 och 68 i förordning nr 883/2004 som återfinns däri, enligt domstolens praxis måste prövas mot bakgrund av sistnämnda artiklar. ( 11 )

31.

För att säkerställa den fria rörligheten för arbetstagare, såsom den definieras i artikel 45 FEUF, föreskrivs i artikel 48 i nämnda fördrag i huvudsak att det ska införas ett system för samordning av de sociala trygghetssystemen. Samordningen av de sociala trygghetssystemen reglerades först i förordning nr 1408/1971, ( 12 ) vars mekanismer hade blivit alltför komplicerade, ( 13 ) och regleras numera i förordning nr 883/2004. Såsom framgår av skäl 4 ( 14 ) i förordningen har den förordningen, i likhet med förordning nr 1408/71, ( 15 ) inte till ändamål att harmonisera de sociala trygghetssystemen, utan endast till att säkerställa samordning av systemen.

32.

För att uppnå detta syfte föreskrivs i förordning nr 883/2004 bland annat lagvalsregler som gör det möjligt att, när det finns flera lagar eller när det inte finns någon lag, fastställa enligt vilken lagstiftning om social trygghet förmånerna kan beviljas. Dessa regler, som fastställs i artiklarna 11–16 i förordningen, bygger för det första på den allmänna principen om att endast en lag kan vara tillämplig. ( 16 )

33.

I förordning nr 883/2004 föreskrivs emellertid undantagsregler för olika slag av förmåner. I artikel 67 i förordning nr 883/2004 fastställs, vad gäller familjeförmåner, vilken eller vilka medlemsstater som är behöriga att bevilja sådana förmåner. ( 17 ) I denna artikel stadfästs därför principen att en person har rätt till familjeförmåner för familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat än den medlemsstat som ska betala ut förmånerna, som om dessa familjemedlemmar var bosatta i den sistnämnda medlemsstaten. ( 18 ) Såsom domstolen angett syftar artikel 67 i förordning nr 883/2004 i huvudsak till att förhindra att en medlemsstat ges möjlighet att göra beviljandet av familjeförmåner eller dess belopp beroende av att familjemedlemmarna till en anställd är bosatta i den medlemsstat som gör utbetalningen. ( 19 )

34.

Genom artikel 67 i nämnda förordning införs således en tankemodell där hela familjen beaktas som om alla de berörda personerna omfattades av medlemsstatens lagstiftning och var bosatta i medlemsstaten. Med andra ord förutsätter nämnda artikel ett helhetsgrepp, ( 20 ) eftersom den behöriga institutionen enligt denna bestämmelse är skyldig att undersöka familjens situation i dess helhet för att fastställa rätten till familjeförmåner. Vidare har domstolen haft ett sådant synsätt. Vid tolkningen av förordningarna om samordning av de sociala trygghetssystemen har domstolen slagit fast att familjeförmåner, på grund av sin konstruktion, inte kan anses komma i fråga för en person oberoende av dennes familjesituation. ( 21 ) Härav följer, såsom kommissionen helt riktigt har påpekat, att det inte är en enda förälder, utan familjen, som ska erhålla familjeförmåner.

35.

Detta helhetsgrepp förefaller mig helt överensstämma med det syfte som eftersträvas med familjeförmåner i förordning nr 883/2004. För att i detta hänseende fastställa huruvida en viss förmån utgör en familjeförmån i den mening som avses i artikel 3.1 j i förordning nr 883/2004, ska det hänvisas till lydelsen av artikel 1 z i denna förordning, enligt vilken begreppet ”familjeförmån” ska förstås som alla förmåner och kontantförmåner som är avsedda att kompensera för en familjs utgifter, exklusive förskott avseende underhållsstöd till barns vårdnadshavare samt de särskilda bidrag vid barns födelse och vid adoption som anges i bilaga I till denna förordning. Med stöd av denna definition har domstolen konsekvent slagit fast att familjeförmånerna är avsedda att i socialt hänseende hjälpa arbetstagare som har försörjningsbördan för en familj genom att det allmänna bidrar till familjens utgifter. EU-domstolen har för övrigt preciserat att uttrycket ”kompensera för en familjs utgifter” ska tolkas så, att det bland annat avser ett bidrag från det allmänna till en familjs budget i syfte att lindra den börda som utgifter för barns underhåll medför. ( 22 )

36.

Detta syfte illustreras även av bestämmelserna i artikel 68a i förordning nr 883/2004, som syftar till att säkerställa att mottagarna av familjeförmåner använder dem i enlighet med det syfte som de är avsedda för. I detta avseende föreskrivs i denna bestämmelse att för det fall mottagaren av förmånen inte utnyttjar de familjeförmåner som han eller hon har rätt till för familjemedlemmarnas försörjning, ska dessa familjeförmåner betalas ut till den person som faktiskt försörjer familjemedlemmarna.

37.

Syftet och ändamålet med familjeförmåner är således avgörande kriterier för tillämpningen och genomförandet av bestämmelserna på detta område i förordning nr 883/2004. Härav följer att artikel 60.1 i förordning nr 987/2009 ska läsas och tolkas mot bakgrund av dessa egenskaper. I nämnda artikel ( 23 ) föreskrivs i huvudsak att om den person som har rätt till familjeförmåner inte utnyttjar sin rätt till dessa, ska en ansökan som lämnas in av en av de andra personer som omfattas av denna bestämmelse, däribland ”den andra föräldern”, ”beaktas” av den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig.

38.

Enligt min mening återspeglar artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009 de familjehänsyn som föreskrivs i fråga om familjeförmåner i förordning nr 883/2004. Jag anser nämligen att unionslagstiftaren, genom att föreskriva att den ansökan som lämnats in av ”den andra föräldern” ska beaktas som om den hade lämnats in av den förälder som har rätt till familjeförmåner, har haft för avsikt att försäkra sig om att dessa förmåner under alla omständigheter, i enlighet med sitt syfte, bidrar till familjens ekonomi och kompenserar för de utgifter som bärs av den person som faktiskt försörjer barnet.

39.

På motsvarande sätt anser jag, enligt mitt resonemang ovan, att det endast är möjligt att återkräva beloppen för förmånerna om detta inte strider mot systematiken i de mekanismer för familjeförmåner som inrättats genom förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009. För att bedöma huruvida återkravet är välgrundat ska det här prövas huruvida den helhetsbedömning som den behöriga institutionen har gjort av familjens situation, till följd av en ansökan som lämnats in av en av de personer som avses i artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009, har lett till att familjeförmånerna faktiskt bidrar till familjens ekonomi. Om svaret är jakande, anser jag att bestämmelserna i nämnda artikel utgör hinder för återkrav av familjeförmåner, även om den behöriga institutionen har beviljat dessa förmåner till en person som inte är den person som enligt nationell rätt anses vara den som har rätt att begära nämnda förmåner.

40.

En sådan bedömning är för övrigt förenlig med domstolens rättspraxis. Såsom domstolen erinrade om i domen Trapowski, ( 24 ) utgör det beaktande som föreskrivs i artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009 visserligen inte hinder för att den behöriga institutionen i medlemsstaten beviljar familjeförmåner till en annan person än den som har lämnat in ansökan, eftersom villkoren för beviljande av dessa förmåner, såsom att det fastställs vem som har rätt till förmånerna, omfattas av nationell rätt. Det framgår emellertid inte på något sätt av de formuleringar som användes i nämnda dom att den behöriga institutionen skulle vara skyldig att komma fram till en sådan slutsats. En helhetsbedömning av familjesituationen enligt nämnda artikel ger således den behöriga institutionen möjlighet att bevilja familjeförmåner till en annan person än den som anges i nationell rätt.

41.

I ett sådant fall kan ett ifrågasättande, på grundval av de kriterier som fastställts i nationell rätt, av detta beviljande inte få till följd att systematiken i de mekanismer för samordning av de sociala trygghetssystemen som införts genom förordning nr 883/2004 åsidosätts. Det ska i detta hänseende erinras om att även om villkoren för att bevilja familjeförmåner fastställs i enlighet med nationell rätt, ska medlemsstaterna vid utövandet av denna behörighet iaktta unionsrätten. ( 25 ) Härav följer enligt min mening att fastställandet enligt nationell rätt av den person som har rätt till familjeförmåner inte får leda till ett återkrav av nämnda förmåner som, till följd av genomförandet av det förfarande som föreskrivs i artikel 60.1 i förordning nr 987/2009, har uppnått sitt syfte.

42.

Under alla omständigheter är det endast den nationella domstolen som är behörig att bedöma huruvida den österrikiska skattemyndighetens återkrav av familjeförmåner är välgrundad. Det ankommer på den domstolen att pröva samtliga särskilda omständigheter i det aktuella fallet. Med detta sagt anser jag, mot bakgrund av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat, att den tolkning av bestämmelserna i artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009 som jag föreslår utgör hinder för återkrav av familjeförmåner.

43.

I österrikisk rätt utsågs nämligen DN:s före detta maka som den person som hade rätt till familjeförmåner för sin myndiga dotter, som hon var bosatt med i Polen. Eftersom modern inte utnyttjade sin rätt ansökte DN hos den behöriga österrikiska institutionen om dessa förmåner. Efter att ha beaktat denna ansökan beviljade institutionen DN familjeförmånerna. DN överförde samtliga förmånsbelopp till sin dotter. Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att om DN var skyldig att återbetala familjeförmånerna, skulle hans före detta maka inte kunna erhålla utbetalning av dessa förmåner, eftersom fristen för att erhålla dessa förmåner enligt österrikisk rätt hade löpt ut.

44.

Mot bakgrund av dessa omständigheter konstaterar jag först och främst att DN:s ansökan har beaktats och att han därefter beviljats familjeförmånerna inom ramen för den behöriga institutionens genomförande av det förfarande för tillämpning av artiklarna 67 och 68 i förordning nr 883/2004 som föreskrivs i artikel 60.1 i förordning nr 987/2009. Jag vill därefter påpeka att även om familjeförmånerna inte har betalats ut till modern, har de i praktiken bidragit till barnets försörjning, vilket var syftet bakom att förmånerna beviljades.

45.

Under dessa omständigheter anser jag att det återkrav av familjeförmåner som krävs enligt nationell rätt skulle utgöra hinder för de bestämmelser om samordning av de sociala trygghetssystemen som har utfärdats av unionslagstiftaren på området för familjeförmåner.

46.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den fjärde och den femte tolkningsfrågan, såsom de har omformulerats, vilka har hänskjutits för förhandsavgörande av Bundesfinanzgericht (Federala skattedomstolen, Österrike) på följande sätt:

Artikel 60.1 tredje meningen i Europaparlamentets och rådets förordning (EG nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken familjeförmåner som ‐ när den person som har rätt till förmånerna har avstått från att ansöka om dessa ‐ beviljats en av de personer som avses i denna bestämmelse, vars ansökan har beaktats av den behöriga institutionen, kan återkrävas trots att dessa förmåner faktiskt har bidragit till försörjningen av de familjemedlemmar med avseende på vilka de har beviljats.