1.

Detta mål avser ett överklagande från Changmao Biochemical Engineering Co. Ltd (nedan kallat Changmao) i vilket detta företag har yrkat att domstolen ska upphäva tribunalens dom av den 16 december 2020, Changmao Biochemical Engineering/kommissionen ( 2 ) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen Changmaos talan om ogiltigförklaring av genomförandeförordning (EU) 2018/921 (nedan kallad den omtvistade förordningen) ( 3 ) i vilken antidumpningstullar på Changmaos export av vinsyra från Kina bibehölls.

2.

I den del som är av intresse för detta förslag till avgörande ( 4 ) har Changmao i allt väsentligt ifrågasatt tribunalens slutsats att den inte kunde ompröva lagenligheten av artikel 2.7 i förordning (EU) 2016/1036 (nedan kallad grundförordningen) ( 5 ) mot bakgrund av Världshandelsorganisationens (WTO) överenskommelser, närmare bestämt avsnitt 15 i Kinas anslutningsprotokoll till WTO ( 6 ) (nedan kallat anslutningsprotokollet). Detta överklagande ger följaktligen upphov till viktiga frågor beträffande gränserna för domstolens lagenlighetsprövning av unionsinstitutionernas rättsakter mot bakgrund av WTO-rätten.

3.

Den 7 december 1995 ansökte Kinas regering om anslutning till avtalet om upprättande av WTO i enlighet med artikel XII i detta avtal. Samma dag inrättades en arbetsgrupp för anslutning till WTO i syfte att nå en överenskommelse om anslutningsvillkor som skulle kunna godtas av Kina och av samtliga WTO-medlemmar. Europeiska kommissionen deltog på Europeiska unionens och dess medlemsstaters vägnar i dessa förhandlingar.

4.

Den 1 december 2001 anslöt sig Kina till WTO. Som en del av anslutningsprocessen gick detta land med på en rad åtaganden som stadgas i anslutningsprotokollet. I protokollet föreskrivs bland annat en ordning för beräkning av normalvärdet i antidumpningsundersökningar vilken skiljer sig från reglerna i WTO:s antidumpningsavtal (nedan kallat antidumpningsavtalet).

5.

Avsnitt 15 a i anslutningsprotokollet innehåller närmare bestämt sådana regler för fastställande av normalvärdet i antidumpningsförfaranden som gör det möjligt för en WTO-medlems undersökande myndighet att använda en metod som inte är baserad på en strikt jämförelse med kinesiska inhemska priser och kostnader. Användningen av denna metod har betydelse i praktiken, eftersom det innebär att den undersökande myndigheten kan bortse från en kinesisk tillverkares priser och kostnader, vilket således inte ger en exakt bild av den aktuella produktens faktiska normalvärde.

6.

Enligt avsnitt 15 d i anslutningsprotokollet skulle en del av denna ordning emellertid löpa ut 15 år efter dagen för Kinas anslutning till WTO, det vill säga den 11 december 2016.

7.

Den 19 april 2017, och således efter det att den period på 15 år enligt anslutningsprotokollet löpt ut, vilket är ostridigt mellan parterna, ( 7 ) offentliggjorde kommissionen ett tillkännagivande om inledande av en översyn vid giltighetstidens utgång av de antidumpningsåtgärder som gäller för import av vinsyra med ursprung i Kina. ( 8 )

8.

I detta tillkännagivande informerade kommissionen de berörda parterna om att normalvärdet med tillämpning av artikel 2.7 a i grundförordningen skulle fastställas med hjälp av den så kallade metoden med jämförbart land. ( 9 ) Vid undersökningen var det möjligt att använda denna metod med hänsyn till den rättsliga klassificeringen av Kina i artikel 2.7 b i grundförordningen tillsammans med ”alla länder som inte är marknadsekonomier men som är medlemmar i WTO”.

9.

När metoden med jämförbart land används får normalvärdet för import i praktiken beräknas på grundval av priserna i ett lämpligt land med marknadsekonomi och inte på grundval av inhemska priser och kostnader i exportlandet, där priserna och kostnaderna inte anses vara fastställda under marknadsekonomiska villkor. ( 10 ) Denna metod krävs enligt artikel 2.7 b i grundförordningen, såvida inte de tillverkare som omfattas av undersökningen kan visa att det råder marknadsekonomiska villkor när det gäller tillverkningen och försäljningen av den likadana produkten i fråga. Metoden med jämförbart land skiljer sig följaktligen från standardmetoden enligt artikel 2.1–2.6 i grundförordningen, enligt vilken normalvärdet ska beräknas på grundval av inhemska priser och kostnader i exportlandet.

10.

Kommissionen informerade Changmao, andra exporterande tillverkare i Kina och den kinesiska regeringen om inledandet av den översynen och dess avsikt att använda metoden som anges i artikel 2.7 a i grundförordningen. Ingen av dessa parter samarbetade med kommissionen i samband med den översynen.

11.

Den 28 juni 2018 antog kommissionen den omtvistade förordningen, där antidumpningstullarna bibehölls. ( 11 ) Med hänsyn till förekomsten av dumpning beräknande kommissionen normalvärdet i enlighet med artikel 2.7 a i grundförordningen. ( 12 )

12.

Genom ansökan av den 12 september 2018 väckte Changmao talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen. Changmao hävdade bland annat att normalvärdet för import av dess vinsyra skulle ha beräknats i enlighet med artikel 2.1–2.6 i grundförordningen, eftersom artikel 2.7 b i samma förordning (och därmed användning av metoden med jämförbart land i artikel 2.7 a) inte längre var tillämplig på import från Kina efter det att perioden på 15 år enligt avsnitt 15 d i anslutningsprotokollet hade löpt ut.

13.

Argumentet var således att artikel 2.7 b i grundförordningen inte kunde tillämpas på import från Kina efter den 11 december 2016, eftersom den stred mot anslutningsprotokollet. Changmao har därför gjort gällande att det inte skulle ha varit möjligt för kommissionen att använda metoden med jämförbart land, eftersom den ”[saknade] rättslig grund för tillämpning av artikel 2.7” i den underliggande undersökningen.

14.

Den 16 december 2020 meddelade tribunalen den överklagade domen. Tribunalen påpekade att ”WTO-avtalen, med hänsyn till deras beskaffenhet och syfte, i princip inte ingår bland de regler mot bakgrund av vilka lagenligheten av unionsinstitutionernas åtgärder får prövas”. ( 13 )

15.

Changmao har inte bestritt denna ”principiella” bedömning. Changmao har snarare gjort gällande att dess situation omfattas av vad företaget kallar det ”första undantaget” från ovannämnda regel som utvecklats i tribunalens dom i målet Nakajima. ( 14 )

16.

I den överklagade domen erkände tribunalen att det i rättspraxis förekommer två situationer där en prövning av lagenligheten av en unionsrättsakt med hänsyn till WTO-avtalen har ansetts vara möjlig. Det första fallet avser ”den situationen att unionen avsett att införa en särskild förpliktelse som den åtagit sig inom ramen för dessa avtal” ( 15 ) (såsom medgavs ha varit fallet i den situation som låg till grund för domen Nakajima), och det andra fallet avser ”den situationen att den aktuella unionsrättsakten uttryckligen hänvisar till precisa bestämmelser i WTO-avtalen” ( 16 ) (såsom framgår av de omständigheter som gav upphov till domen i målet Fediol ( 17 )).

17.

Changmao har inte bestritt att domen Fediol inte är tillämplig med hänsyn till att det inte uttryckligen hänvisas till WTO-rätten i unionsrättsakterna i fråga.

18.

Med stöd av domen Rusal Armenal ( 18 ) slog tribunalen fast att domen Nakajima inte var tillämplig, eftersom artikel 2.7 i grundförordningen är ett resultat av lagstiftarens avsikt att införa ”en särskild ordning med detaljerade regler för beräkning av normalvärdet för import från länder utan marknadsekonomi, däribland Folkrepubliken Kina”. ( 19 )

19.

I andra hand framförde Changmao ett andra argument vid tribunalen, enligt vilket Changmao borde kunna omfattas av ett ”tredje undantag”, för den händelse domen Nakajima inte var tillämplig. ( 20 ) Changmao gjorde gällande att företaget borde kunna ”åberopa bestämmelserna i ett internationellt avtal direkt … där det internationella avtalet i fråga medger ett undantag från den allmänna regeln och unionsrätten utnyttjar denna befogenhet, såsom i det aktuella fallet”. ( 21 ) Tribunalen avfärdade denna argumentation, dels eftersom den inte ansåg att den skilde sig från situationen i målet Nakajima, dels eftersom den inte ansåg det vara lämpligt att erkänna att det fanns en sådan ”ny” situation. ( 22 )

20.

Tribunalen slog följaktligen fast att Changmao inte kunde åberopa anslutningsprotokollet för att invända mot en tillämpning av artikel 2.7 i grundförordningen. ( 23 ) Tribunalen ogillade Changmaos talan bland annat på den grunden.

21.

I överklagandet till EU-domstolen, vilket gavs in den 26 februari 2021, har Changmao yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen, bifalla de yrkanden som framställts vid tribunalen och ogiltigförklara den omtvistade förordningen i den del den avser Changmao samt förplikta kommissionen och Distillerie Bonollo SpA, Industria Chimica Valenzana (ICV) SpA och Caviro Distillerie Srl (nedan kallade intervenienterna) att ersätta Changmaos rättegångskostnader för överklagandet och de kostnader som uppkommit i samband mål T‑541/18.

22.

Den första grunden för överklagandet avser i huvudsak tre punkter i den överklagade domen. Det rör sig om punkt 64 (där en tillämpning av målet Nakajima på den aktuella situationen nekades), punkt 65 (tillämpning av domen Rusal Armenal för att dra slutsatsen att artikel 2.7 i grundförordningen utgör en oberoende ordning inom unionens rättsordning när det gäller import från länder utan marknadsekonomi, däribland Kina) och punkt 74 (där Changmaos argument beträffande existensen av ett ”tredje undantag” inte godtogs).

23.

Kommissionen anser för sin del, med stöd av intervenienterna, att domstolen ska ogilla överklagandet och att Changmao ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

24.

Vid förhandlingen den 8 september 2022 inkom Changmao, intervenienterna, Europaparlamentet, rådet och kommissionen med yttranden.

25.

Changmaos har i första hand hävdat att artikel 2.7 i grundförordningen utgör en avsikt att, i den mening som avses i domen Nakajima, i unionsrätten genomföra konsekvenserna av utgången av den giltighetstid som föreskrivs i avsnitt 15 d i anslutningsprotokollet.

26.

Till stöd för detta argument har Changmao åberopat punkterna 54 och 55 i motiveringen till kommissionens förslag till rådets beslut om Kinas anslutning till WTO från år 2001 (nedan kallat 2001 års förslag). ( 24 ) Dessa två punkter avser metoden för beräkning av normalvärdet för import från Kina. I den senare punkten förklaras att ”särskilda förfaranden för påstådd dumpning av kinesiska exportörer, vilka i vissa fall ännu inte verkar under normala marknadsekonomiska förhållanden, kommer att kunna tillämpas i upp till 15 år efter det att Kina anslutit sig till WTO”.

27.

Changmao anser att denna förklaring är ett uttryck för unionslagstiftarens tydliga avsikt i den mening som avses i domen Nakajima att begränsa användningen av metoden med jämförbart land i artikel 2.7 i grundförordningen till en period om endast 15 år. Changmao har således hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att den inte kunde pröva lagligheten av artikel 2.7 i grundförordningen mot bakgrund av avsnitt 15 i anslutningsprotokollen på grund av det inte fanns någon avsikt att genomföra nämnda konsekvenser.

28.

Changmao har dessutom hävdat att domen Rusal Armenal inte gäller Changmaos situation. Enligt Changmao avsåg den domen bara tillämpningen av artikel 2.7 i grundförordningen på Armeniens specifika situation. Domstolens slutsats i domen Rusal Armenal att ”artikel 2.7 i grundförordningen ger uttryck för unionslagstiftarens vilja att på detta område anta en egen ordning inom unionens rättsordning” ( 25 ) avser enbart situationen för länder utan marknadsekonomi som inte är medlemmar i WTO. Changmao anser således att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den utsträckte den domen till att avse en situation med import från Kina efter utgången av Kinas anslutningsprotokoll.

29.

Changmao har i andra hand gjort gällande att tribunalen underlät att erkänna att det fanns omständigheter som skilde sig från de omständigheter som var i fråga i domen Nakajima och domen Fediol och som gjorde det möjligt att erkänna ett ”tredje undantag”. Vid förhandlingen utvecklade Changmao denna uppfattning och förklarade att omständigheterna i det aktuella fallet skiljer sig från situationen i målet Nakajima, eftersom artikel 2.7 i grundförordningen infördes före Kinas anslutning till WTO. De speciella formuleringarna i punkterna 54 och 55 i motiveringen till 2001 års förslag ska därför förstås så, att metoden med jämförbart land inte längre ska kunna användas 15 år efter dagen för Kinas anslutning till WTO.

30.

Kommissionen och intervenienterna bestred detta resonemang med stöd av parlamentet och rådet under den muntliga delen av förfarandet. De påpekade i huvudsak att förevarande mål inte omfattas av de omständigheter som anfördes i domen Nakajima. De hävdade att förklaringarna i 2001 års förslag inte är relevanta för att bedöma unionslagstiftarens avsikt att i artikel 2.7 i grundförordningen anta en egen ordning inom unionens rättsordning, vilket erkändes i domen Rusal Armenal. Enligt deras uppfattning skulle de enda relevanta källorna för att fastställa en avsikt hos unionslagstiftaren att genomföra en särskild skyldighet som omfattas av WTO-avtalen vara skälen eller andra dokument som har samband med förfarandet för att anta eller ändra själva grundförordningen.

31.

Såsom rådet förklarade vid förhandlingen kan denna institution i princip anta två olika roller: en när den agerar som en del av unionslagstiftaren och en annan när den deltar i förhandlingar på internationell nivå. Uttalanden under internationella förhandlingar kan således inte användas för att förklara lagstiftarens avsikt med rättsakter som har antagits på denna grund, och inte heller rättsakter som har antagits eller ändrats och som inte har samband med detta internationella rättsliga instrument.

32.

Mot denna bakgrund ansåg kommissionen, med stöd av parlamentet och rådet vid förhandlingen, att det för att tillämpa domen Nakajima krävs en tydlig och uttryckligen uttalad avsikt från unionslagstiftarens sida att införa en särskild förpliktelse som antagits enligt WTO-avtalen. Det är endast i en sådan situation som unionslagstiftaren tillkännager sin avsikt att underkasta sig domstolens prövning. Eftersom en sådan avsikt saknas när det gäller artikel 2.7 i grundförordningen är denna bestämmelse således inte ett uttryck för unionslagstiftarens avsikt att genomföra avsnitt 15 i anslutningsprotokollet. De har följaktligen gjort gällande att domstolen saknar behörighet att pröva en rättsakt som har antagits av institutionerna mot bakgrund av det protokollet.

33.

Internationella avtal som unionen är part i, såsom WTO-avtalen, utgör en del av unionens rättsordning och är bindande för dess institutioner. Som en del av denna rättsordning har dessa internationella avtal företräde framför unionens sekundärrätt. Detta följer av artikel 216.2 FEUF och av domstolens praxis. ( 26 )

34.

Internationella avtal som unionen är part i är således bindande inte endast för institutionerna enligt folkrätten och dess princip pacta sunt servanda, utan också enligt unionens konstitutionella rätt. Deras bindande verkan för EU-institutionerna är unionens konstitutionella val. ( 27 )

35.

Det andra relevanta konstitutionella valet är den behörighet att göra en lagenlighetsprövning som domstolen har tilldelats. Inom ramen för unionens rättsordning är domstolen skyldig att ”avgöra vad som är rätt” (say what the law is) ( 28 ) och att säkerställa att institutionerna följer lagen. Fördragen gav domstolen behörighet att göra en lagenlighetsprövning av institutionernas rättsakter redan under de första dagarna av det europeiska projektet. ( 29 ) I dag utövas denna befogenhet antingen direkt, genom ogiltighetstalan (artikel 263 FEUF), eller indirekt genom mål om förhandsavgörande (artikel 267 FEUF) och invändning om rättsstridighet (artikel 277 FEUF). Nog så viktigt är att det ända sedan domen i målet Foto-Frost ( 30 ) har varit klart att Europeiska unionens domstol (det vill säga både tribunalen och domstolen) har exklusiv behörighet inom ramen för unionens rättsordning att pröva lagenligheten av EU-institutionernas rättsakter. ( 31 )

36.

Om dessa båda kännetecken för unionens konstitutionella ordning förs samman resulterar de i domstolens behörighet att pröva huruvida unionsinstitutionerna, även i sina lagstiftningsval, tar hänsyn till unionens skyldigheter som härrör från WTO-avtalen, vilka utgör en del av unionens rättsordning och således är bindande för dem.

37.

På grund av den politiska verkligheten i det internationella handelssystemet har domstolen emellertid sedan lång tid tillbaka ( 32 ) tvekat att utöva sin behörighet att vidta lagenlighetsprövning när det gäller att kontrollera unionslagstiftningens förenlighet med GATT, ( 33 ) och senare WTO-avtalen. ( 34 )

38.

Domstolen förklarade skälen till denna återhållsamhet i den dömande verksamheten redan i domen International Fruit Company ( 35 ). Den erinrade till att börja med om den specifika beskaffenheten och systematiken hos GATT, som ”grundar sig på principen om förhandlingar vilka hållits i syfte att nå ’ömsesidiga och för alla parter fördelaktiga överenskommelser’” och som”kännetecknas av en stor flexibilitet i bestämmelserna och i synnerhet de bestämmelser som angår möjligheterna till undantag, vilka åtgärder som kan vidtas vid förekomsten av exceptionella svårigheter och regleringen av tvister mellan de avtalsslutande parterna”. ( 36 )

39.

Vidare uttalade sig domstolen om GATT:s flexibla beskaffenhet i domen Tyskland/rådet ( 37 ) och utvidgade senare samma resonemang i domen Portugal/rådet till att gälla WTO-avtalen. ( 38 ) I det senare målet förklarade domstolen att trots att WTO-avtalens tvistlösningssystem har förstärkts jämfört med det system som står till buds enligt GATT tillmäts dess tvistlösningsmekanism ( 39 ) likväl en betydande roll för förhandling mellan parterna. Även om ett fullständigt genomförande av rekommendationen att göra en åtgärd förenlig med WTO-rätten är att ”föredra” enligt tvistlösningsåtagandet medger det ändå olika framförhandlade lösningar som grundar sig på en ömsesidigt godtagbar kompensation. ( 40 )

40.

Med hänsyn till WTO-systemets struktur ansåg domstolen att unionens lagstiftande organ skulle berövas möjligheten att nå en lösning genom förhandlingar eller berövas möjligheten att erbjuda ömsesidigt godtagbar kompensation i stället för att unionsrätten görs förenlig med WTO-rätten, om domstolarna kunde ålägga dem en skyldighet att underlåta att tillämpa de unionsbestämmelser som är oförenliga med WTO‑avtalen. ( 41 )

41.

Det var således nödvändigt att domstolen avstod från att utöva sin behörighet att vidta lagenlighetsprövning för att inte hindra unionslagstiftaren från att använda sig av det utrymme för skönsmässig bedömning som denne har enligt WTO-avtalen. Genom detta drag respekterade domstolen den institutionella jämvikt som följer av WTO‑systemet. Enligt domstolens uppfattning överlåter WTO-avtalen åt de politiska institutionerna att besluta hur en särskild skyldighet som de har åtagit sig enligt dessa avtal ska genomföras, eller till och med om vissa av skyldigheterna inom ramen för WTO ska införas över huvud taget.

42.

Behovet av återhållsamhet i den dömande verksamheten stöddes dessutom av det faktum att Europeiska unionens viktigaste handelspartners inte underkastade sina lagstiftande och verkställande organ en rättslig prövning inom ramen för WTO. ( 42 )

43.

Dessa två skäl – den flexibilitet som är inbyggd i själva WTO‑systemet och den politiska realiteten att unionens handelspartners inte rättsligen hindrar sina institutioner från att använda sig av denna flexibilitet – ledde sedan till slutsatsen att ”WTO-avtalen i princip inte ingår bland de regler mot bakgrund av vilka domstolen ska pröva lagenligheten av rättsakter som antagits av [unions]institutionerna”. ( 43 )

44.

Jag bör klargöra konsekvenserna av denna rättspraxis. Det utrymme för skönsmässig bedömning som följer härav för unionens politiska institutioner, däribland möjligheten att välja en viss tolkning av bestämmelserna i WTO-avtalen och att, efter en bedömning av de relevanta konsekvenserna, om nödvändigt avvika från unionens skyldigheter enligt WTO-avtalen, ( 44 ) får inte missförstås som ett beslut av domstolen att helt avstå från sin företrädesrätt att se till att unionens internationella förpliktelser respekteras.

45.

Att göra detta är inte konstitutionellt möjligt. Det skulle rubba den institutionella jämvikten mellan unionens domstolar och dess politiska institutioner. ( 45 )

46.

Detta leder mig till det uppenbara missförstånd som kommissionen gav uttryck för vid förhandlingen och där den verkar ha fått stöd av parlamentet och rådet. Till skillnad från dessa institutioners ståndpunkt utgör situationerna i målen Nakajima och Fediol, där domstolen beslutade att genomföra en prövning av unionsrättsakters giltighet mot bakgrund av WTO-rätten, inte ”undantag” från en uppenbar avsaknad av behörighet att genomföra en lagenlighetsprövning på detta område. ( 46 ) Den behörighet att genomföra en lagenlighetsprövning som domstolen utövade i dessa mål härrör inte från unionens politiska institutioners välvilliga beslut att återge domstolen behörighet att genomföra en prövning av deras rättsakter mot bakgrund av WTO-rätten. Såsom jag har förklarat kan detta, inom ramen för unionens konstitutionella ”normaltillstånd”, inte godtas, eftersom den behörighet att vidta lagenlighetsprövning som tilldelats domstolen följer direkt av fördragen. Dessa båda situationer är snarare exempel där domstolen funnit att det politiska handlingsutrymme som är nödvändigt på WTO-nivå inte skulle urholkas, om den skulle genomföra en giltighetsprövning av rättsakter som antagits av unionens politiska institutioner.

47.

Domstolens domar skapar en rättspraxis, och de regler som förklarats i den ursprungliga domen tillämpas sedan igen i efterföljande domar i liknande men inte identiska situationer. Den olyckliga sidoeffekten av detta förfarande är att rättspraxis med tiden rycks loss från sitt ursprungliga sammanhang och framför allt från den motivering som legat till grund för avgörandet. Den omständigheten att rättspraxis rycks loss från sitt ursprungliga sammanhang, även om detta inte är vanligt förekommande, är en integrerad del av ett rättssystem som är baserat på prejudikat. ( 47 )

48.

Det är därför ibland nödvändigt att på nytt konsultera de mål som vi ofta åberopar. När jag läser domen Nakajima igen har jag mot denna bakgrund svårt att se något resonemang som skulle tyda på att domstolen avsåg att införa ett ”undantag” från en annars obefintlig behörighet att vidta lagenlighetsprövning. Den domen avsåg antidumpningstullar på vissa skrivare från Japan, vilka den exporterande tillverkaren i fråga bestred genom att direkt åberopa GATT:s antidumpningskodex. Rådet bestred domstolens behörighet att pröva (den dåvarande) grundförordningens giltighet med motiveringen att den skulle kunna strida mot denna kodex. Rådet hävdade att detta följde av domstolens tidigare praxis enligt vilken GATT inte hade direkt effekt. ( 48 ) Domstolen behandlade till att börja med argumentet om direkt effekt. Den förklarade att sökanden, Nakajima, inte gjorde gällande att bestämmelserna i antidumpningskodexen hade direkt effekt, utan att sökanden i själva verket indirekt ifrågasatte den (då) nya grundförordningens tillämplighet genom en invändning om rättsstridighet. ( 49 ) Frågan om direkt effekt av WTO:s regler kan och bör skiljas från frågan om domstolens utövande av sin behörighet att pröva unionsinstitutionernas rättsakter. ( 50 )

49.

Det är värt att notera att den situation som gav upphov till domen Nakajima liknar situationen i förevarande mål. Changmao har direkt ifrågasatt den omtvistade förordningen med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF. Företaget har samtidigt till stöd därför gjort gällande att artikel 2.7 i grundförordningen inte är tillämplig på import från Kina, eftersom den inte är förenlig med anslutningsprotokollet.

50.

För att underkänna rådets andra argument om att en lagenlighetsprövning var utesluten stödde sig domstolen i domen Nakajima på de delar av domen International Fruit Company där den bindande verkan av GATT för (dåvarande) gemenskapen betonades. ( 51 ) Den undersökte därefter möjliga anledningar till att avstå från en prövning, men fann tvärtom att det i skälen till (den dåvarande) grundförordningen förklarades att den ”infördes … i överensstämmelse med gällande internationella förpliktelser, särskilt de förpliktelser som följer av artikel VI i Allmänna tull- och handelsavtalet och antidumpningskoden”. ( 52 ) Mot denna bakgrund drog domstolen slutsatsen att den (då) ”nya grundförordningen, som sökanden ifrågasätter, antogs för att fullgöra gemenskapens internationella förpliktelser, varför det enligt fast rättspraxis åvilar gemenskapen att säkerställa att bestämmelserna i GATT‑avtalet och dess genomförandebestämmelser iakttas”. ( 53 )

51.

”Under dessa omständigheter” ( 54 ) fanns det inget som hindrade domstolen från att utöva sin behörighet att vidta lagenlighetsprövning.

52.

I den rättspraxis om följde och som grundade sig på domen Nakajima ändrades formuleringen ”under dessa omständigheter” till antingen ”i två situationer” eller ”i två undantagssituationer”. ( 55 )

53.

Enligt min uppfattning skulle det vara oacceptabelt att behandla den situation som var i fråga i domen Nakajima som ett ”undantag” från en påstådd allmän regel om att domstolen saknar behörighet att pröva unionens åtgärder på WTO-rättens område. ( 56 )

54.

Domstolens behörighet att pröva unionens rättsakter grundar sig på fördragen, och institutionerna får inte begränsa domstolens behörighet genom en sekundärrättsakt. ( 57 ) Om domstolens behörighet att vidta lagenlighetsprövning gjordes beroende av förhandsgodkännande från de institutioner som just den domstolen har till uppgift att kontrollera skulle behörigheten att vidta lagenlighetsprövning förlora sin mening.

55.

Att föra ett sådant resonemang skulle vidare vara detsamma som att anta att unionens politiska institutioner inte har för avsikt att respektera sina internationella förpliktelser om de inte tydligt anger detta, till exempel genom att anta åtgärder genom vilka de uttryckligen förklarar att de är villiga att ge verkan åt Europeiska unionens internationella förpliktelser. Detta skulle vara svårt att förena med den konstitutionella ram som har skapats genom artikel 216.2 FEUF och med de uttalade politiska målen med unionens förbindelser med den övriga världen enligt artikel 3.5 FEU.

56.

Utgångspunkten måste tvärtom alltid vara att Europeiska unionen i princip har velat respektera sina internationella åtaganden oberoende av de rättsliga dokument som dess institutioner antar. Med utgångspunkt i detta antagande kan domstolen sedan avgöra huruvida den i undantagsfall ska begränsa utövandet av sin behörighet att vidta lagenlighetsprövning i ett speciellt fall, på grund av det berörda internationella avtalets beskaffenhet och systematik och viktiga politiska frågor som rör unionens handelspolitik.

57.

Med tanke på erkännandet av det internationella handelssystemets realiteter är det således fullt möjligt juridiskt sett – och ibland faktiskt lämpligt – att unionens politiska institutioner har möjlighet att, utan att kontrolleras av domstolen, tolka en skyldighet inom ramen för WTO som unionen har påtagit sig, och att när det är nödvändigt medvetet besluta att frångå denna skyldighet. Detta handlingsutrymme är emellertid exceptionellt och bara möjligt eftersom det speciella internationella avtalet i fråga tillåter detta. WTO-avtalen råkar vara sådana internationella avtal.

58.

När domstolen bedömde WTO-avtalen och deras flexibla beskaffenhet och systematik kunde den skapa en motbevisbar presumtion ( 58 ) om att den borde begränsa sin behörighet att vidta lagenlighetsprövning. Härav användningen av uttrycket ”i princip” när domstolen beslutar att inte pröva en unionsrättsakt mot bakgrund av WTO-rätten. Endast i detta specifika sammanhang kan domen Nakajima tolkas som att den skapar ett ”undantag”.

59.

Domen Nakajima kan faktiskt ges en vidare eller en restriktivare tolkning. Såsom institutionerna gjort gällande vid förhandlingen kan den lätt begränsas till situationer där unionslagstiftaren skickat ett tydligt budskap om sin avsikt att tillämpa WTO-rätten. Under de omständigheterna finns det ingen anledning för domstolen att begränsa utövandet av sin behörighet att vidta lagenlighetsprövning, eftersom det inte ”kan skapa oreda till följd av flera olika uttalanden från olika avdelningar i en och samma fråga.” ( 59 ) Jag vill påstå att det i själva verket finns bevis för att domstolen tolkar denna dom på ett sådant restriktivt sätt. ( 60 )

60.

Domen Nakajima skulle lika väl kunna ges en vidare tolkning som innebär att domstolen bör överväga att göra en prövning av sekundärrätten i varje situation där den kan dra slutsatsen att lagstiftaren inte avsett att frångå sina skyldigheter inom WTO. Det finns också bevis i rättspraxis enligt vilka detta är den korrekta tolkningen av domen Nakajima. ( 61 )

61.

Om tillämpligheten av domen Nakajima begränsas anser jag att det måste finnas utrymme för ytterligare situationer där domstolen skulle kunna pröva institutionernas rättsakter mot bakgrund av unionens åtaganden enligt WTO-avtalen. Det skulle då kunna anses att domarna Nakajima (och Fediol) inte är de ”enda” situationer där domstolen får besluta att utöva sin kontroll mot bakgrund av WTO-rätten.

62.

En situation där domstolen ansåg att domen Nakajima inte gällde vare sig den gavs en vidare eller en restriktivare tolkning var situationen i målet Rusal Armenal. I det målet drog domstolen slutsatsen att artikel 2.7 i grundförordningen utgör en egen ordning inom unionens rättsordning (åtminstone när det gäller frågan hur länder utan marknadsekonomi ska behandlas vid bland annat beräkning av normalvärdet i samband med antidumpningsundersökningar). ( 62 )

63.

Även om situationen i målet Nakajima kan tolkas som en situation där det är säkert att dra slutsatsen att unionen avsåg att följa WTO:s regler, måste situationen i målet Rusal Armenal förstås som en situation där unionen kanske ville, men kanske inte heller ville, stå fast vid sina åtaganden inom WTO. Den senare situationen motiverar att domstolen begränsar utövandet av sin behörighet att vidta lagenlighetsprövning med hänsyn till WTO-systemets särskilda beskaffenhet och systematik.

64.

I de fall där domen Rusal Armenal är tillämplig är domen Nakajima följaktligen inte tillämplig.

65.

Mot denna bakgrund är det nödvändigt att undersöka huruvida det i förevarande mål finns skäl för domstolen att avstå från att göra en lagenlighetsprövning av artikel 2.7 i grundförordningen med hänsyn till anslutningsprotokollet.

66.

Till stöd för sitt påstående att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den ansåg att den inte kunde pröva påståendet att artikel 2.7 i grundförordningen var oförenlig med avsnitt 15 i anslutningsprotokollet har Changmao anfört två resonemang. Å ena sidan har Changmao gjort gällande att domen Nakajima är tillämplig på det aktuella fallet. Å andra sidan har företaget gjort gällande att domen Rusal Armenal inte är tillämplig.

67.

Det skulle vara möjligt att vända på bedömningen och först avgöra huruvida domen Rusal Armenal kan tillämpas. Om den sistnämnda domen ska anses vara tillämplig skulle detta, såsom jag har förklarat ovan i punkt 64 i detta förslag till avgörande, per automatik innebära att domen Nakajima inte är tillämplig. Jag ska emellertid för fullständighetens skull bedöma de båda resonemangen var för sig.

68.

I det första resonemanget har Changmao gjort gällande att dess situation kan jämföras med situationen i målet Nakajima. Företaget har hävdat att 2001 års förslag och särskilt punkterna 54 och 55 i motiveringen till förslaget visar en tydlig avsikt från unionslagstiftarens sida att i grundförordningen genomföra avsnitt 15 d i anslutningsprotokollet.

69.

Relevansen av 2001 års förslag kan avfärdas kortfattat. Om domen Nakajima tolkas restriktivt kommer domstolen endast att utöva sin behörighet att vidta lagenlighetsprövning när det i en rättsakt finns något som uttryckligen tyder på att unionslagstiftaren avsett att i unionsrätten genomföra vissa förpliktelser som unionen åtagit sig enligt WTO‑avtalen. ( 63 )

70.

Någon sådan avsikt att genomföra anslutningsprotokollet kan inte visas när det gäller grundförordningen. Såsom kommissionen, intervenienterna, parlamentet och rådet har förklarat både skriftligen och vid den muntliga förhandlingen har 2001 års förslag inget samband med det lagstiftningsförfarande som ledde fram till antagandet av grundförordningen, eller ens artikel 2.7 i denna, i den lydelse som var tillämplig under den underliggande undersökningen. Changmao har inte kunnat bestrida denna förklaring. Samtidigt nämns inte, vare sig i texten eller i förarbetena till denna rättsakt, någon avsikt att genomföra avsnitt 15 i anslutningsprotokollet.

71.

Om domen Nakajima ges en vid tolkning, det vill säga om den tolkas så, att det alltid krävs en lagenlighetsprövning när domstolen kan dra slutsatsen att lagstiftaren inte velat frångå sina förpliktelser inom WTO, går det emellertid inte att helt bortse från Changmaos argument beträffande de avsikter som uttryckts på WTO-nivå. Det måste samtidigt erkännas att en förmodad avsikt, som uttryckts av kommissionen i ett enda förarbete och inte upprepats i den rådsakt genom vilken Europeiska unionen gjort åtagandena i fråga enligt anslutningsprotokollet, eller som till och med uttryckts av parlamentet som medlagstiftare, knappast räcker för att dra en definitiv slutsats i detta avseende. Rådet gjorde en riktig bedömning när det vid förhandlingen förklarade att uttalanden som har antagits under internationella förhandlingar åtminstone inte ensamma kan användas för att sluta sig till lagstiftarens avsikt med institutionernas internt antagna akter.

72.

Changmao kunde inte heller visa på några andra omständigheter som tydde på unionslagstiftarens avsikt att inte frångå anslutningsprotokollet. Såsom parlamentet påpekade vid förhandlingen har grundförordningen också ändrats flera gånger sedan år 2001, det vill säga efter det att anslutningsprotokollet trädde i kraft. Inte vid något av dessa tillfällen ändrades texten så att den avspeglade utgången av den period på 15 år som anges i avsnitt 15 d i anslutningsprotokollet, och det går inte heller att i de relevanta skälen eller förarbetena till ändringsakterna finna något som tyder på en avsikt att ändra grundförordningen i enlighet därmed. ( 64 )

73.

Situationen i förevarande mål skiljer sig således från den situation som ledde till domen Nakajima. Det är inte möjligt att dra slutsatsen att unionslagstiftaren avsåg att genomföra anslutningsprotokollet i artikel 2.7 i grundförordningen, och det kan inte heller konstateras att denne inte avsåg att frångå det genom denna bestämmelse.

74.

Tribunalen gjorde således inte en felaktig bedömning i punkt 64 i den överklagade domen.

75.

Detta leder mig fram till Changmaos andra resonemang, enligt vilket tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den slog fast att domen Rusal Armenal var tillämplig i förevarande mål, och det leder mig till slutsatsen att den särskilda karaktären hos artikel 2.7 i grundförordningen även gäller i fråga om Kina efter det att perioden enligt avsnitt 15 d i anslutningsprotokollet löpt ut.

76.

Om det är möjligt att dra slutsatsen att artikel 2.7 i grundförordningen utgör en särskild ordning som unionslagstiftaren antog för beräkning av normalvärdet i förhållande till import från Kina, vilket konstaterades beträffande import från Armenien i domen Rusal Armenal, då är en lagenlighetsprövning faktiskt inte motiverad.

77.

I domen Rusal Armenal övervägde domstolen huruvida artikel 2.7 i förordning (EG) nr 384/96 (i den lydelse enligt grundförordningen som var tillämplig vid den tiden), jämförd med dess skäl, ska förstås så, att avsikten var att genomföra vissa förpliktelser som härrörde från antidumpningsavtalet.

78.

Resonemanget i ovanstående dom kan sammanfattas i tre steg. För det första övervägde domstolen frågan huruvida skäl 5 i förordning nr 384/96, där det förklaras att ”innehållet” i WTO:s ”nya” antidumpningsavtal ”i möjligaste mån bör tas in i gemenskapslagstiftningen”, var tillräckligt precist för att kunna utgöra ett uttryck för unionslagstiftarens avsikt att genomföra detta avtal i unionsrätten. Den kom fram till att detta påstående inte kunde godtas. ( 65 ) För det andra undersökte domstolen speciellt artikel 2.7 i förordning nr 384/96. Den noterade att det följer av skäl 7 i denna förordning att unionslagstiftaren hade avsett att inrätta ”en särskild ordning innehållande detaljerade regler för beräkning av normalvärdet för import från länder utan marknadsekonomi” som avviker från de vanliga reglerna i artiklarna 2.1–2.6 i förordning nr 384/96 för beräkning av normalvärdet. ( 66 ) Slutligen påpekade domstolen att antidumpningsavtalet inte innehåller några särskilda regler avseende länder utan marknadsekonomi. Det kunde följaktligen inte anses föreligga någon överensstämmelse mellan artikel 2.7 i förordning nr 384/96 och artikel 2 i antidumpningsavtalet. ( 67 ) Domstolen drog således slutsatsen att ordningen i artikel 2.7 i förordning nr 384/96 ”ger uttryck för unionslagstiftarens vilja att på detta område anta en egen ordning inom unionens rättsordning”. ( 68 )

79.

Kan detta resonemang automatiskt tillämpas på situationen i förevarande mål?

80.

För det första ersattes förordning nr 384/96 (den lydelse av grundförordningen som var tillämplig i domen Rusal Armenal) först av förordning nr 1225/2009 och därefter av förordning 2016/1036 (som är tillämplig i förevarande mål). För det andra avsåg domen Rusal Armenal import från Armenien, och inte från Kina. Domstolen bedömde således huruvida förordning nr 384/96 kunde prövas mot bakgrund av antidumpningsavtalet, men inte mot bakgrund av anslutningsprotokollet.

81.

Jag anser att domen Rusal Armenal inte kan tillämpas automatiskt på det aktuella fallet. Enligt min uppfattning kan emellertid reglerna om dumpning när det gäller import från Kina kvalificeras som ett lagstiftningsval som är specifikt för unionen genom att samma logik används som den som domstolen använde i domen Rusal Armenal.

82.

När det gäller den första skillnaden mellan de båda situationerna skiljer sig de relevanta bestämmelser i grundförordningen som är tillämpliga i målet Rusal Armenal och den bestämmelse som är tillämplig i förevarande mål inte åt, utom i några avseenden som saknar betydelse för denna diskussion. I skäl 5 i förordning nr 384/96, som undersöktes i målet Rusal Armenal, anges vidare att den syftade till att ”i möjligaste mån”(as far as possible) ta in antidumpningsavtalet i unionens sekundärrätt. I skäl 3 i förordning 2016/1036 anges däremot att antidumpningsavtalets ordalydelse ”i möjligaste mån” (to the best extent possible) bör återspeglas i unionslagstiftningen. ( 69 ) Jag kan inte se att det finns någon viktig skillnad mellan dessa två uttryck. Det är därför möjligt att dra samma slutsats som i målet Rusal Armenal, det vill säga att Europeiska unionen avsåg att tillämpa antidumpningsavtalet, men inte nödvändigtvis alla bestämmelser i detta.

83.

Den andra skillnaden mellan situationen i målet Rusal Armenal och i förevarande mål kan vara att det denna gång är en (viktig) WTO‑medlems anslutningsprotokoll som används som måttstock för prövningen av grundförordningens giltighet, och inte antidumpningsavtalet.

84.

Denna skillnad kan vara relevant på flera sätt. Det argument som användes i målet Rusal Armenal, nämligen att antidumpningsavtalet inte innehåller några bestämmelser avseende länder utan marknadsekonomi, vilket innebär att artikel 2.7 i grundförordningen inte kan anses som dess genomförande, är å ena sidan inte tillämpligt om anslutningsprotokollet faktiskt används som måttstock för prövningen. I synnerhet används uttrycket ”marknadsekonomi” i avsnitt 15 d i anslutningsprotokollet, och i avsnitt 15 a i detta föreskrivs att särbehandling av import från Kina ska väljas under vissa villkor. ( 70 ) Det är ett argument för att slå fast att artikel 2.7 b i grundförordningen och den metod som ska användas enligt dess artikel 2.7 a avseendeberäkningen av normalvärdet för länder utan marknadsekonomi, är ett genomförande av anslutningsprotokollet för det speciella fallet Kina.

85.

Medan det i skälen i grundförordningen (i dess olika lydelser) talades om ändringar av antidumpningsavtalet ”i möjligaste mån” finns det å andra sidan inget skäl där anslutningsprotokollet ens nämns. Detta är ett argument för att ordningen för beräkning av normalvärdet för import från Kina är speciell för unionens rättsordning och inte syftar till att genomföra detta protokoll.

86.

Om institutionernas argument vid förhandlingen, enligt vilka unionens särskilda behandling av Kina föregick Kinas medlemskap i WTO och inte ändrades därefter, dessutom övervägs, är jag benägen att tolka artikel 2.7 i grundförordningen som en ordning som är speciell för Europeiska unionens relation till Kina, trots att anslutningsprotokollet finns och är bindande.

87.

Denna slutsats rättfärdigar tribunalens beslut att inte utöva sin behörighet att vidta lagenlighetsprövning.

88.

Dessutom utgör anslutningsprotokollet på samma sätt som antidumpningsavtalet en del av WTO:s bestämmelser. ( 71 ) Som sådant ska det behandlas precis som alla andra delar av dessa avtal. Såsom bekräftats både vid tribunalen ( 72 ) och vid förhandlingen i förevarande mål har Changmao inte bestritt detta. WTO-systemets flexibla karaktär, som används som motivering för en begränsad domstolskontroll, gäller således även i förhållande till anslutningsprotokollet.

89.

Slutligen finns det ett tydligt och nyligen fastställt prejudikat när det gäller tillämpligheten av logiken i domen Rusal Armenal på import från Kina. Utan att gå in på eventuella skillnader mellan Armeniens och Kinas ståndpunkter hänvisade domstolen till domen Rusal Armenal i målet Zhejiang Jiuli Hi-Tech Metals/kommissionen. ( 73 ) När domstolen ställdes inför argument som var praktiskt taget identiska med de argument som Changmao har framfört i förevarande mål slog den fast att avsnitt 15 i anslutningsprotokollet inte kunde åberopas för att bestrida giltigheten av genomförandeförordningen genom att tillämpa artikel 2.7 i grundförordningen på import från Kina, eftersom den artikeln utgör ett uttryck för unionens särskilda ordning. ( 74 )

90.

Domen Zhejiang Jiuli Hi-Tech Metals/kommissionen avsåg onekligen faktiska omständigheter som skilde sig något från de omständigheter som är i fråga i förevarande mål. Den undersökning som låg till grund inleddes, till skillnad från det nu aktuella fallet, före utgången av den period på 15 år som anges i avsnitt 15d i anslutningsprotokollet. ( 75 )

91.

Domstolens slutsats i ovannämnda dom är emellertid mer generell än baserad på omständigheterna. Logiken i domen Rusal Armenal måste nämligen anses gälla för artikel 2.7 i grundförordningen i allmänhet, ( 76 ) och inte bara beträffande den särskilda faktiska och rättsliga ram inom vilken domen avgjordes. Det finns inget som tyder på att domstolen ansåg att tidpunkten för inledandet av undersökningen i fråga hade någon betydelse i domen Zhejiang Jiuli Hi-Tech Metals/kommissionen.

92.

Vid förhandlingen kunde Changmao inte förklara hur denna skillnad vad gäller tidpunkt skulle kunna leda till en annan slutsats, så att artikel 2.7 i grundförordningen i det aktuella fallet inte längre skulle utgöra en ordning som är speciell för unionens rättsordning.

93.

Även efter december år 2016 måste artikel 2.7 i grundförordningen således anses utgöra en ordning som är speciell för unionens rättsordning och som inte föreskriver samma behandling för beräkning av normalvärdet för import till ett visst antal länder, däribland Kina.

94.

Slutsatsen att artikel 2.7 i grundförordningen, när den tillämpas på import från Kina, utgör en ordning som är speciell för unionens rättsordning innebär emellertid inte i sig att denna ordning strider mot avsnitt 15 i anslutningsprotokollet. Den innebär bara att domstolen får besluta att avstå från att utföra en domstolsprövning av huruvida den förstnämnda bestämmelsen är förenlig med den sistnämnda.

95.

Slutsatsen måste följaktligen bli att den särskilda unionsrättsliga karaktären hos artikel 2.7 i grundförordningen är en anledning för domstolen att avstå från att granska institutionernas rättsakter i förhållande till anslutningsprotokollet, före eller efter utgången av den period som föreskrivs i avsnitt 15 i detta protokoll. Av samma anledning ankommer det inte på domstolen att tolka effekterna av avsnitt 15 d i anslutningsprotokollet för att konstatera huruvida, och om så är fallet, vilken eller vilka delar av denna bestämmelse som fanns kvar efter den 11 december 2016, och huruvida de delar som eventuellt fanns kvar gjorde det möjligt för kommissionen att använda sig av metoden med jämförbart land för att beräkna normalvärdet för import från sådana kinesiska tillverkare som Changmao. ( 77 )

96.

Av detta följer att det inte finns någon anledning att anse att tribunalen gjorde en felaktig bedömning i sin slutsats i punkt 65 i den överklagade domen.

97.

Till sist kommer jag att kortfattat behandla Changmaos andra argument, som avsåg den påstådda förekomsten av ett ”tredje undantag” som skiljer sig från undantagen i målen Nakajima och Fediol. Beträffande detta argument har Changmao åter igen åberopat 2001 års förslag och gjort gällande att det är relevant för att dra slutsatsen att artikel 2.7 i grundförordningen, som föregick detta förslag, ska förstås så, att det inte längre gäller för import från Kina från och med den 11 december 2016.

98.

Såsom jag har förklarat ovan kan jag i princip inte se något skäl till att domstolen inte skulle besluta att utföra lagenlighetsprövningar mot bakgrund av WTO-rätten i andra situationer som skiljer sig från situationerna i målen Nakajima eller Fediol. Ett sådant beslut skulle behöva motiveras genom en bedömning enligt vilken det är tydligt att unionslagstiftaren inte avsett att frångå WTO-rätten. Jag måste emellertid medge att jag, även med de bästa avsikter, fortfarande har svårt att förstå exakt hur Changmaos resonemang om ett ”tredje undantag” skulle tillämpas, eller hur det skiljer sig från undantaget i målet Nakajima.

99.

Det enda sätt på vilket jag, med viss fantasi, skulle kunna förstå de förklaringar som Changmao lämnat skriftligen och vid den muntliga förhandlingen är att det undantaget inte avser frågan huruvida artikel 2.7 i grundförordningen inte kan tillämpas på grund av att den inte är förenlig med anslutningsprotokollet, utan att det i stället avser skyldigheten att göra en konform tolkning. Såsom kommissionen helt riktigt betonade vid förhandlingen avsåg överklagandet inte den andra frågan, vilken också togs upp (och avvisades) i första instans. ( 78 ) Domstolen är följaktligen förhindrad att pröva denna argumentation. ( 79 )

100.

Jag vill ändå uttrycka min åsikt att samma skäl som talar för att domstolen ska begränsa utövandet av sin behörighet att vidta lagenlighetsprövning måste gälla på samma sätt för domstolens skyldighet att tolka unionsrätten (grundförordningen i det aktuella fallet) i överensstämmelse med WTO‑rätten (anslutningsprotokollet i det aktuella fallet). Såsom framgår av unionens interna rättsordning innebär skyldigheten att göra en konform tolkning att den tolkande domstolen ska göra allt som står i denna domstols makt för att finna en lösning som är förenlig med den unionsbestämmelse i förhållande till vilken en nationell bestämmelse tolkas. ( 80 )

101.

I en sådan situation som den som är i fråga i förevarande mål skulle kravet att göra allt för att tolka unionsrätten mot bakgrund av WTO-rätten ställas på domstolen med den enda begränsningen att den inte fick tolka unionsrätten contra legem. Om domstolens tolkning av WTO-rätten då skulle skilja sig från unionslagstiftarens tolkning, eller om lagstiftaren faktiskt velat frångå WTO-rätten, men inte uttryckt detta tydligt (vilket inte bör förvåna), skulle en konform tolkning stänga dörren för de politiska institutionernas nödvändiga handlingsutrymme som krävs för att de ska kunna förfoga över alla de delar av tvistlösningsåtagandet som möjliggör politiska åtgärder. Detta skulle strida mot logiken bakom motiveringen för att begränsa domstolens behörighet att vidta lagenlighetsprövning.

102.

Följaktligen har jag inte heller något att anmärka på tribunalens slutsats i punkt 74 i den överklagade domen.

103.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen slår fast att överklagandet inte kan vinna bifall på den första grunden.