—

Enligt artikel 5.1 och 5.2 FEU ska Europeiska unionen endast handla inom ramen för de befogenheter som medlemsstaterna har tilldelat den. Varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i fördragen tillhör medlemsstaterna.

—

Det är inte svaranden utan medlemsstaterna som enligt artikel 10a led 6 i direktiv 2003/87/EG i ändrad lydelse, (2) har befogenhet att identifiera sektorer och delsektorer och upprätta en förteckning som den i bilaga I till den angripna rättsakten.

—

Motiveringen till den angripna rättsakten, som krävs enligt artikel 296 FEUF, visar inte på ett tydligt och otvetydigt sätt svarandens resonemang vid beräkningen av den indirekta utsläppsintensiteten i sökandens sektor, som utgör en avgörande faktor för huruvida denna ska upptas i bilaga I till den angripna rättsakten eller ej.

—

Till följd av denna bristande motivering kan sökandena inte försvara sina rättigheter och domstolen kan inte utöva sin kontroll.

—

Enligt artikel 5.3 FEU[F] ska unionen på de områden där den inte har exklusiv befogenhet vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, vare sig på central nivå eller på regional och lokal nivå, och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå.

—

Medan de nationella åtgärder som grundas på artikel 10a led 6 i direktiv 2003/87/EG är föremål för kontroll av statligt stöd, åsidosatte svaranden subsidiaritetsprincipen genom att i förväg fastställa en förteckning som begränsar de sektorer och delsektorer som kan bli föremål för kompensation för indirekta utsläppskostnader, eftersom (a) medlemsstaterna är bäst placerade att bedöma den verkliga risken för utsläpp av växthusgaser för varje sektor på grund av avsevärda indirekta kostnader som faktiskt uppkommit, och (b) svaranden antog bilaga I till den angripna förordningen utan att ge tillräckliga skäl för att detta var nödvändigt.

—

Det förfarande som ledde fram till den angripna rättsakten kännetecknas av bristande öppenhet på nyckelområden, särskilt: (a) svaranden har inte uppgett vilka data som användes för att beräkna den indirekta utsläppsintensiteten för sökandenas sektor i den angripna rättsakten eller i den medföljande påverkansbedömningen, (b) svaranden lämnade inte några förklaringar till stöd för sin bedömning av vilka delsektorer som har störst potential för elektrifiering.

—

Under hela det förfarande som ledde till att den angripna rättsakten antogs vägrade svaranden att till berörda parter ange hur deras indirekta utsläppsintensitet skulle beräknas och hur elektrifieringskriteriet skulle tillämpas, vilket förhindrade dem att inleda konkreta diskussioner med svaranden under samrådsperioderna.

—

Svaranden uppfyllde således inte sina skyldigheter enligt artikel 15 FEUF och artikel 11 FEU om att säkerställa öppenhet under förfarandet som ledde till att den angripna rättsakten antogs.

—

Vid utövande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den gör komplexa ekonomiska och sociala bedömningar enligt artikel 107.3 c FEUF måste svaranden kunna visa att den utvärderade samtliga relevanta faktorer och omständigheter avseende den situation som den angripna rättsakten var avsedd att reglera. Svaranden gjorde sig skyldig till flera fall av uppenbart oriktig bedömning när den inte tog med sökandenas sektor i förteckningen över stödberättigade sektorer i bilaga I till den angripna rättsakten, särskilt genom att (a) underlåta att beakta relevanta och fullständiga data avseende elkonsumtionen i sektorn för gödningsmedel för att bedöma sektorns indirekta utsläppsintensitet, vilket ledde till att sektorns indirekta utsläppsintensitet underskattades och att den inte fördes upp i bilaga I, (b) inte beakta och undersöka alla relevanta uppgifter som angetts i ansökan från sökandena, då svaranden underlät att ta hänsyn till bevis utan att lämna någon motivering härför, (c) med avseende på den kvalitativa bedömningen, göra en felaktig bedömning av sektorns kvalificering gällande bränsle/el-utbytbarhetskriteriet och inte motivera varför sektorns delsektorer inte togs med i bilaga I på grundval av detta kriterium.

—

Enligt artikel 10a led 6 i direktiv 2003/87/EG ska sektorerna prövas mot ett kriterium som innefattar ”verklig risk för koldioxidläckage”.

—

Svaranden använde sig av ett annat test, nämligen ”avsevärd risk”, och tillämpade således ett felaktigt test.

—

Svaranden åsidosätter proportionalitetsprincipen genom att (a) inte söka nå det lagenliga syftet, som är att främja en kostnadseffektiv minskning av koldioxidutsläppen i ekonomin genom att ge möjlighet för energiintensiva sektorer att investera i energieffektiva lösningar istället för att flytta sin produktion till tredjeländer, (b) lägga en orimlig börda på de undantagna sektorerna medan mindre kostsamma lösningar (som att fastställa maximala stödnivåer och villkorsmekanismer) skulle uppfylla målen i den angripna rättsakten, minst lika bra, (c) tillkännagav de centrala detaljerna i sin bedömning av de berättigade sektorerna endast fyra dagar innan den angripna rättsakten offentliggjordes den 25 september 2020, vilket är endast något mer än tre månader innan de nuvarande riktlinjerna för utsläppshandel löper ut. Svaranden har därigenom åsidosatt artikel 5.3 FEU.